Kategoriarkiv: Religion

Kan naturvetenskap och religion samexistera?

Naturvetenskapen är det mest anmärkningsvärda, det mest fantastiska och kraftfulla som människan någonsin har uppfunnit. Den har givit oss kunskap om världen som vida överträffar alla tidigare civilisationers. Genom den kan vi förutsäga vädret, bygga datorer, bota sjukdomar, flyga till månen och bygga kärnkraft. Naturvetenskapen åtnjuter ett stort förtroende hos de flesta människor idag, och man litar på att den ger oss pålitlig kunskap om verkligheten. Jag själv har haft den stora förmånen att som mikrobiolog ägna mig åt forskning för att ytterligare något öka vår kunskap om världen. Ibland har vi dock ett komplicerat förhållande till vetenskapen, vi kan tro för lite på den eller för mycket på den.

I den här artikeln ska vi se hur en övertro på vetenskapen ligger bakom mycket av den så kallade konflikthypotesen mellan vetenskap och religion. När detta händer blir vetenskapen till en ovetenskaplig filosofi, en världsåskådning som anses ersätta religionen. Detta kan få den motsatta effekten att de som är kritiska till filosofin förkastar inte bara den ovetenskapliga delen utan även den legitimt vetenskapliga. När jag i fortsättningen talar om ”vetenskap” kommer jag att syfta på naturvetenskap (eng: science) och när jag talar om ”religion” kommer jag huvudsakligen att syfta på kristendom. Anledningen är att det är dessa två storheter som ofta är aktuella i diskussionen mellan vetenskap och religion. När jag i den här artikeln diskuterar förhållandet mellan vetenskap och religion är jag inte i första hand intressant av föremålet för det vi tror, för det är klart att detta kan vara fel. Om jag tror att jorden är platt är detta uppenbart fel. Istället är jag intresserad av tro och vetenskap som vägar till kunskap, dvs kan det finnas verklig kunskap och sanning inom både vetenskapen och religionen? Kan man bedriva god vetenskap och samtidigt tro på Gud? 

Vetenskap och tro spelar inte ut varandra

En övertro på vetenskapen kan innebära att man tänker sig att vetenskapen och religionen inte kan samexistera, att de befinner sig i konflikt. ”Nu när vi har vetenskapen kan vi förpassa religionen till historiens skräpkammare”, kan man resonera. En orsak till att man tänker så kan ha att göra med okunskap kring historien – man tror att konflikt mellan vetenskap och religion har varit ett historiskt normaltillstånd. Men som vi har sett i några tidigare inlägg är detta en myt: För precis som den moderna vetenskapen är något unikt framgångsrikt i den mänskliga historien genom att den har givit oss kunskap om den fysiska världen, är just kristendomen unikt framgångsrik genom att det var den som erbjöd de metafysiska förutsättningarna som gjorde att den moderna vetenskapen uppstod just i det medeltida Europa. (1) Tanken att naturvetenskapen och kristendomen har befunnit sig i konflikt baserar sig på två böcker som publicerades under 1800-talet och som var politiskt och personligt motiverade. Dagens historiker har motbevisat denna myt. Man är överens om att kristendomen överlag har haft ett betydande positivt inflytande på naturvetenskapens utveckling. Dessutom trodde en övervägande majoritet av naturvetenskapens pionjärer på en Gud som både har skapat världen och dessutom gör mirakler idag.

Oavsett detta historiska förhållande, som även för många vetenskapshistoriker var en överraskning när bilden började klarna i början på 1900-talet, har konflikthypotesen dödsryckningar än idag. Förutom de historiska skälen formulerar man ibland filosofiska skäl till varför naturvetenskapen har gjort religionen passé. Exempelvis har evolutionsbiologen Jerry Coyne skrivit: ”Naturvetenskap [science] och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja naturvetenskapen.” (2) Anledningen är enligt Coyne att naturvetenskapen och religionen har olika metoder för nå kunskap om verkligheten, olika metoder för att utvärdera denna kunskap, samt kommer fram till motstridiga slutsatser om universum. (3)

I Sverige har föreningen Humanisterna uttryckt liknande åsikter: ”Det finns egentligen bara ett sätt som religion kan vara ”förenlig” med vetenskapen; Om de religiösa föreställningarna helt saknar empiriska sanningsanspråk, om religionen håller sig med en gudsbild som aldrig ingriper i vår verklighet, aldrig gör mirakel och aldrig hör bön. Med en opersonlig gud som existerar utanför tid och rum och aldrig gör någonting kan man komma undan en konfrontation med vetenskapen. Men en sådan religion skulle å andra sidan helt sakna förklaringsvärde för tillvarons mysterier.” (4) Om dessa författare har rätt är det lite märkligt att en så stor del av vetenskapens pionjärer, liksom en stor del av dagens vetenskapsmän, inklusive nobelpristagarna, tror på Gud. (5) Det indikerar snarare att Coynes analys, att vetenskapen är inkompatibel med religionen, inte stämmer.

En anledning till att konflikthypotesen kan leva kvar till idag är att man har missförstått både vad som menas med vetenskap och vad som menas med att tro på Gud. Jag kommer att argumentera för att båda dessa missförstånd leder till konflikt där det egentligen inte finns någon. Vi ska nu undersöka konflikthypotesen genom att se vad problemet är med att ha en övertro på vetenskapen. I en kommande artikel ska vi även undersöka vad det innebär att tro på Gud. När korrekta beskrivningar av vetenskap och religion används är det tydligt att det inte finns någon konflikt mellan dem, annat än i undantagsfall.

Vetenskap i en låda: Varför naturvetenskapen är begränsad

Naturvetenskapen kan förklara världen som vi ser omkring oss. För en del räcker det att konstatera detta, så tänker man sig att den kan förklara precis allting. Detta är ett exempel på extrapolering, dvs utifrån att naturvetenskapen kan förklara väldigt mycket, drar man slutsatsen att den kan förklara precis allting. Oxfordkemisten Peter Atkins har tex skrivit: ”Jag menar att det inte finns någonting som den vetenskapliga metoden inte kan förklara.” (6) Men är en sådan extrapolering befogad? Hur mycket kan naturvetenskapen förklara? För att kunna göra en extrapolering bör vi vara tämligen säkra på att allting som går att veta kan förklaras naturvetenskapligt. Problemet är att just eftersom den vetenskapliga metoden är begränsad, kan vi inte använda den för att dra en sådan slutsats. I så fall skulle den behöva sträcka sig utanför sig själv. Istället behöver vi använda oss av metavetenskap, dvs filosofin, för att avgöra om det finns någonting utanför det som naturvetenskapen kan förklara. Den kan alltså inte själv avgöra om det finns någonting som den inte kan förklara.

Anledningen till att naturvetenskapen är begränsad är för att vi har uppfunnit den vetenskapliga metoden som ett sätt att söka svar på vissa frågor om tillvaron. Den ger (oftast) pålitliga och goda svar på dessa frågor men vilka svar vi kan få beror på vilka frågor vi ställer: Vi har konstruerat metoden för att svara på frågor kring en begränsad del av verkligheten, sådant som har att göra att med materia, energi och andra delar av den fysisk verkligheten. Det blir därför ett missbruk av naturvetenskapen när man använder den för att försöka besvara frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

För att tydligare se varför vetenskapen är begränsad kan man göra en historisk tillbakablick. Vi människor har försökt veta många saker. Innan den moderna naturvetenskapen uppstod, gjorde man ingen tydlig åtskillnad mellan olika former av kunskap: frågor om fiskar, gudar, vulkaner, geometri, estetik och himlakroppar – allt var kunskap och behandlades på samma sätt. Förmodligen var de vetenskapliga diskussionerna mycket intressanta då varje område kunde bidra med kunskap. Men samtidigt är det ganska opraktiskt att inte skilja olika former av kunskap från varandra: det är en enorm skillnad på att ha kunskap om vilken musik som är vacker och att ha kunskap om kokpunkter för olika vätskor.

När det vetenskapliga arbetssättet långsamt började formas handlade det om att separera ut vissa typer av frågor från andra. (7) Det har jämförts med att man lade vissa frågor i en låda som man märkte upp med ”Naturvetenskap”. (8) Dessa frågor valdes ut på grundval av att de kunde undersökas på ett likartat sätt, med observationer och upprepningsbara experiment, de kunde leda till förutsägelser om tillvaron och svaren på frågorna berikade varandra på olika sätt. För flera av dessa frågor kunde man också ta matematiken till hjälp för att finna svar och svaren kunde ibland formuleras som generella naturlagar. Dessa egenskaper kan sägas vara ett ungefärliga kännetecken för hur naturvetenskapliga teorier fungerar. De förklaringar som uppfyllde dessa egenskaper lades i lådan som märktes upp med ”Naturvetenskap”.

Att separera vissa frågor från andra var en avgörande del i den moderna naturvetenskapens tillkomst. Filosofen Mary Midgley har skrivit att fysikens framgång under 1600-talet helt och hållet berodde på att dess grundare såg ett behov av att avgränsa den – att separera de fysikaliska frågorna från andra, intrasslade, frågor. (9) När Isaac Newton skrev att han kände sig som ett barn som plockade upp snäckskal på stranden, menade han inte att det bara var en tidsfråga innan fysiker kunde förklara tillvarons alla mysterier. Han menade att livet i sig är mystiskt och naturvetenskapen endast kan förklara en liten del av det. En del frågor kräver andra typer av svar. Newton kom ihåg att det fortfarande finns frågor utanför lådan – de har inte försvunnit.

Historia och moral utanför lådan

Frågorna i lådan, de naturvetenskapliga frågorna, har alltså vissa kännetecken. De har att göra med observationer och hypotesbildning, upprepningsbara experiment och materiella förklaringar. Men hur är det med frågorna som är kvar utanför lådan, de som inte uppfyllde de kriterierna för att klassificeras som naturvetenskap? En hel del av vår kunskap om världen handlar ju faktiskt inte om upprepningsbara experiment eller matematik. Exempelvis historiska händelser: Vi vet att Julius Caesar mördades den 15 mars 44 f.Kr. i Pompejus teater av bl.a. Marcus Brutus efter en sammansvärjning i den romerska senaten. Hur vet vi detta? Inte är det genom upprepningsbara experiment i alla fall. Vi kan inte återskapa Caesars död och göra ett experiment för att ta reda på om han verkligheten mördades av Brutus. Få människor skulle dock förneka att vi kan ha kunskap om historiska händelser. Historiker använder sig av historievetenskapliga metoder såsom ögonvittnesskildringar, dokumentjämförelser och arkeologi för att få kunskap om specifika händelser, inte naturvetenskapliga.

Vi kan formulera en viktig regel: Metoderna som vi använder för att få kunskap måste väljas med hänsyn till vad det är vi vill få kunskap om. Vi kan inte använda ett mikroskop för att studera stjärnor eller ett teleskop för att studera celler. Om det gäller företeelser i naturen som har att göra med upprepningsbara, observerbara händelser så är naturvetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller ekonomisk tillväxt så är ekonomivetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller historiska händelser såsom Caesars död, Napoleons krig eller t.o.m. Jesu uppståndelse är historievetenskapliga metoder lämpliga. Att en frågeställning inte befinner sig i den naturvetenskapliga lådan betyder inte att frågan inte förtjänar att ställas eller att den inte går att besvara. Det betyder kanske bara att den befinner sig i en annan låda, uppmärkt med någonting annat. Vi kan då inte begära att frågan ska kunna besvaras med naturvetenskapliga metoder. Om religionen befinner sig i en annan låda än naturvetenskapen gör inte det religiösa frågor meningslösa, det betyder bara att de naturvetenskapliga metoderna inte är tillämpliga på religiösa frågeställningar.

Mening och syfte utanför lådan

Det är inte bara frågor om historiska händelser som befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, det gäller även frågor om moral. Om jag har en rik moster så kan naturvetenskapen tala om vad som kommer att hända med henne om jag häller arsenik i hennes kaffe. Men naturvetenskapen kan aldrig tala om för mig ifall detta är ett moraliskt acceptabelt sätt att komma över hennes pengar. Svaret på den frågan får jag söka någon annanstans. Ändå är moraliska frågor absolut grundläggande för det vetenskapliga arbetssättet – får man lov att plagiera? Behöver man tala sanning i en vetenskaplig artikel? De flesta människor vet svaren på dessa frågor, men det är inte svar som vi prövar oss fram till genom upprepade experiment. Filosofen Michael Ruse menar att moralisk kunskap kan vara lika verklig och objektiv som naturvetenskaplig kunskap:

”Den man som säger att det är moraliskt acceptabelt att våldta små barn, har precis lika fel som den man som säger att 2 + 2 = 5.” (10)

Precis som Ruse skriver så kan moraliska frågor handla om fakta i lika hög utsträckning som matematiska. Enda anledning till varför någon skulle betvivla detta verkar vara om man menar att endast den naturvetenskapliga lådan kan ge verklig kunskap, men detta är ju i sig inte en naturvetenskaplig bedömning. Vi verkar faktiskt veta att det är fel att våldta småbarn trots att det inte är en naturvetenskaplig slutsats. 

Även frågor om mening och syfte befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, men även detta kan uppenbart handla om kunskap. För att se detta kan en liknelse av matematikern John Lennox vara till hjälp. (11) Min moster Ulla har bakat en tårta som är så fin och ser så god ut att den förtjänar en ordentlig undersökning. Jag skickar iväg den till världens främsta vetenskapsmän och ber dem att förklara tårtan. Näringsforskarna talar om hur många kalorier tårtan innehåller, biokemisterna talar om hur mycket fett och proteiner som finns i tårtan, kemisterna förklarar vilka atomer som bygger upp proteinerna, fysikerna förklarar vad dessa atomer består av och hur de växelverkar och matematikerna beskriver den här växelverkan med en massa eleganta ekvationer. När dessa vetenskapsmän har givit oss en uttömmande förklaring, vet vi då allt som går att veta om tårtan? Knappast. Antag att jag frågar dem varför gjordes tårtan? Matematikerna kan ställa upp hur många ekvationer de vill, men ingen matematisk ekvation eller lista över näringsämnen kan tala om för mig varför moster Ulla gjorde tårtan. Om jag vill veta svaret får jag helt enkelt fråga henne. Mening och syfte är alltså kunskap som jag får skaffa mig på andra sätt än med den vetenskapliga metoden. Notera att oavsett vilka svar som näringsforskarna och kemisterna kommer fram till, kan de aldrig säga att tårtan inte har något syfte. Men på samma sätt gör moster Ullas syfte med tårtan inte kemisternas analyser mindre värda. Det handlar om olika sorters svar som ger kompletterande information om tårtan.

Fysikern John Polkinghorne har jämfört förhållandet mellan vetenskapen och religionen med en kokande kittel: Om någon kommer hem till mig och undrar varför vattnet kokar på spisen kan jag svara att vattnet kokar för att den kinetiska energin gör att vätebindningarna bryts så vätskan övergår i gasfas. Och jag kan svara att vattnet kokar för att jag tänkte bjuda på te. Det ena är ett vetenskapligt svar, det andra är ett svar som handlar om avsikt och syfte. 

Svaret som handlar om syfte är betydelsefullt – människor drack te långt innan man visste något om vätebindningar. Det vetenskapliga svaret har fortfarande inte ersatt det andra – även om jag själv är kemiintresserad är de flesta av mina gäster förmodligen mer intresserade av att veta syftet med att vattnet kokar än den kemiska mekanismen. För att förstå tillvaron runt omkring oss behöver vi båda typerna av svar. På samma sätt är det med naturvetenskap och religion: på frågan varför universum finns kan jag svara att universum finns för att det har expanderat från en singularitet för 13 miljarder år sedan, och jag kan svara att universum finns för att en kärleksfull Gud har skapat det, upprätthåller det och ligger bakom allting som vi kan studera med den vetenskapliga metoden. De båda svaren utesluter inte varandra, de är kompatibla som två olika typer av förklaringar som tillsammans ger en mer fullödig förståelse av tillvaron. Vi kan därför utnyttja både den naturvetenskapliga och den religiösa lådan för att söka svar. Det finns inte någon anledning att spela ut dem mot varandra.

De viktigaste frågorna är inte naturvetenskapliga

Naturvetenskapen har gränser. Peter Medawar, nobelpristagare i medicin, har skrivit:

”Att det finns en gräns för vetenskapen framgår tydligt av dess oförmåga att besvara barnsligt enkla frågor som rör de stora livsfrågorna: ’Hur kom allting till?’, ’Varför är vi här?’. ’Vad är meningen med livet?’ … Det är till metafysiken, skönlitteraturen och religionen vi måste vända oss för att få svar på dessa frågor.” (12)

Han får medhåll av Francis Collins, genetikern som ledde kartläggningsprojektet av människans arvsmassa, HUGO:

”Naturvetenskap är det enda tillförlitliga sätt som finns för att förstå den naturliga världen, och dess verktyg kan, när de används på rätt sätt, frambringa djupa insikter om den materiella verkligheten. Men naturvetenskapen är maktlös när det gäller att svara på frågor som: ’Varför blev universum till?’, ’Vad är meningen med att människan finns till?’, ’Vad händer efter döden?’ En av de starkaste drivkrafterna för mänskligheten har varit att söka svar på djupa frågor och vi behöver använda både det naturvetenskapliga och det andliga perspektivets hela kraft för att förstå både det synliga och det osynliga.” (13)

Vi kan nog alla instämma med Collins i att naturvetenskapen är oerhört kraftfull när den används på rätt sätt. Lika tydligt bör det vara att naturvetenskapen får sin styrka genom att den uttalar sig endast om ett begränsat antal frågor. Den är inte allvetande, det finns frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

Vi kan nu utvärdera Jerry Coynes ord: ”Vetenskap och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja vetenskap.” I ljuset av ovanstående förstår vi nu att detta är fullständigt nonsens. Att metoderna i den naturvetenskapliga lådan fungerar bra, innebär inte att det inte finns andra lådor. Det är sant att den naturvetenskapliga metoden skiljer sig från den religiösa, men det betyder inte att vi måste välja. Det är ungefär som att hävda att vattnet kokar för att vätebindningarna bryts och därför spelar det ingen roll att du vill ha te. Non sequitur. Eller som man säger på svenska: Goddag yxskaft! Religionen och naturvetenskapen kan existera tillsammans – de ger olika typer av svar om verkligheten och vi behöver båda sorterna.

Flera förklaringar samtidigt

Låt oss utveckla ovanstående. Det är vanligt inom vetenskapen att samma föremål kan beskrivas på olika förklarande nivåer. Låt oss ta människan som exempel. Jag själv har ett medicinskt perspektiv men är molekylärbiolog från början. Jag kan beskriva människan på biokemisk nivå, cellnivå, organnivå, psykologisk nivå och populationsnivå. Alla dessa perspektiv är legitima, beroende på vad frågeställningen är. Partikelfysikern Ian Hutchinson har givit följande exempel med förklaringar av människan på olika nivåer som alla kan vara sanna utan att de utesluter varandra: (14)

  • Jag är en ansamling elektroner och kvarkar som samverkar via den svaga kärnkraften.
  • Jag är en kombination av huvudsakligen väte-, kol-, och syreatomer.
  • Jag är en fantastisk biokemisk maskin som koordineras av informationsbärande genetiska koder.
  • Jag är en komplex organisation av samverkande celler.
  • Jag är en biologisk organism, besläktad med ett stort antal andra biologiska organismer.
  • Jag är ett varmblodigt däggdjur.
  • Jag är en person, make och vän.
  • Jag är en syndare, frälst av nåd.
  • Jag är en odödlig andlig varelse, skapad till Guds avbild.

Jag är allt detta och ingen nivå utesluter någon annan nivå. Det är bara om man utgår från den så kallade scientismen – att bara den naturvetenskapliga lådan ger verklig kunskap – som det finns en konflikt mellan de olika nivåerna. Men scientismen är felaktig, ingen sådan konflikt finns. Samma sak gäller när Dawkins använder darwinismen för att ge stöd åt sin ateism. (15) Istället för att låta förklaringar som skulle kunna komplettera varandra existera tillsammans, har han bestämt att den naturvetenskapliga lådan är den enda som kan ge verklig kunskap. Därmed uppstår en konflikt som egentligen inte borde finnas. 

Även en del kristna har omedvetet accepterat delar av scientismen och Dawkins teori att det finns en konflikt mellan biologiska (eller andra naturvetenskapliga) teorier och att tro på Gud. Men eftersom olika nivåer av förklaringar kan vara sanna samtidigt, finns ingen sådan motsättning. I samma stund som Dawkins använder biologin för att uttala sig om Guds existens har han lämnat den naturvetenskapliga lådan, och konflikten är då inte mellan en naturvetenskaplig teori och Guds existens, utan mellan en ateistisk filosofi och religionen. Och att det finns en konflikt där är ju inte så konstigt. Man får de svar man letar efter.

Slutsatser

Naturvetenskap är fantastiskt. Den har till stora delar givit oss det teknologiska och medicinska välstånd vi har idag. En av de saker som gjort naturvetenskapen så framgångsrik är att den har avgränsats från andra kunskapsmässiga frågeställningar och innebär ett (relativt) tydligt och väldefinierat sätt att inhämta kunskap. Det innebär att man använder sig av observationer, hypotesprövning genom experiment och falsifiering. Men naturvetenskapliga förklaringar är bara en sorts förklaringar – andra sorter är historiska, moraliska och meningsförklaringar. Vattnet som kokar på spisen kan förklaras med både fysikaliska mekanismer och med mening och syfte och det ena utesluter inte det andra. På samma sätt förhåller sig naturvetenskapen och religionen i normala fall till varandra – de ger kompletterande beskrivningar av tillvaron.

Det finns mycket mer att säga om ämnet och frågan ifall det förekommer konflikter är ännu inte löst. Det vi har tittat på är naturvetenskapen och religionen som två legitima vägar till kunskap. Liknelsen med tevattnet får anses utgöra en generell bild av hur de förhåller sig till varandra. Men ibland kan det naturligtvis bli kontakt mellan de två, så att naturvetenskapliga slutsatser påverkar religiösa, och vice versa: De olika lådorna kan vara mer eller mindre långt ifrån varandra. Speciellt tydligt blir detta när det kommer till ursprungsfrågorna – där kan naturvetenskapen och religionen berika varandra och hjälpa oss till ökad förståelse. Hur detta kan gå till är ett eget ämne. Dessutom ger ju religionen, åtminstone den kristna, en viktig filosofisk grund för att bedriva vetenskap vilket vi redan har sett. Naturvetenskapliga teorier har varit enormt framgångsrika i att beskriva den fysiska världen omkring oss. Tillvaron är, så långt vi kan upptäcka med naturvetenskapen, regelbunden och upprepningsbar och de vetenskapliga teorierna fungerar därför utmärkt utan att behöva hänvisa till en personlig Gud. Men detta är inte ett skäl till att betrakta Gud som överspelad av vetenskapen som Humanisterna skriver. Ian Hutchinson sammanfattar: ”Kristna ser naturens likformighet inte som någonting som utestänger Gud från sin skapelse utan som ett utflöde av hans trofasthet gentemot den. Naturlagarna är sådana de är därför att Gud designade dem på det sättet och fortsatt upprätthåller dem genom sin vilja.” (16) Naturvetenskapen är upptäckten av hur universum är arrangerat i den mån det är reproducerbart och begripligt och det är samtidigt upptäckten av hur Guds plan är utformad och hur han verkar i skapelsen, en koppling som var uppenbar för många av vetenskapens pionjärer. Det finns två fallgropar här som antingen ser Gud som totalt frånvarande eller som alltför oberäknelig: Gud har inte satt igång universum, gjort det oberoende av honom och sedan gått på semester. Inte heller har han satt igång universum, gjort det oberoende av honom och ingriper lite då och då för att rätta till och justera när naturen hamnar snett. Nej, Gud upprätthåller i sin trofasthet ständigt skapelsen och naturvetenskapen utforskar lagbundenheten som följer av detta. På frågan ”kan naturvetenskap och religion samexistera?” blir svaret ett klart ja. Historien visar dessutom att detta har varit en övervägande konstruktiv samexistens.

Noter:

  1. När vetenskapshistoriker har frågat sig hur det kom sig att den moderna vetenskapen uppstod just i Europa vid medeltidens slut, har man upptäckt att det var endast där och då som de nödvändiga förutsättningarna för en vetenskaplig revolution fanns. Vetenskapen förutsätter en tro på att det finns en ordning i naturen, en regelbundenhet så att vad som helst inte kan ske när som helst. Historiker har funnit att denna uppfattning härstammar från medeltidens övertygelse om en rationell skapare. Tron på att vetenskap överhuvudtaget är möjligt har visat sig vara en direkt härstamning från den medeltida teologin: Världen är inte ett godtyckligt mysterium, det finns en rationell skapare med en plan och vilja för skapelsen, och därför kan skapelsen studeras med rationella metoder. Se Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”, 24 augusti 2019, https://svenskapologetik.wordpress.com/2019/08/24/vetenskapens-kristna-rotter/; Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter – del 2”, Svenska apologetiksällskapets blogg (blog), 09 oktober 2019, https://svenskapologetik.wordpress.com/2019/10/09/vetenskapens-kristna-rotter-del-2/. 
  2. Jerry A Coyne, Faith Versus Fact (Penguin Publishing Group, 2015), 90.
  3. Coyne, 62.
  4. Patrik Lindenfors och Christer Sturmark, ”En myt att vetenskap kan förenas med religion”, Svenska Dagbladet, 11 december 2012, avs. Debatt, https://www.svd.se/en-myt-att-vetenskap-kan-forenas-med-religion.
  5. Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”.
  6.  Peter Atkins, ”Why It’s Only Science That Can Answer All the Big Questions”, Aeon, 21 augusti 2018, https://aeon.co/ideas/why-its-only-science-that-can-answer-all-the-big-questions.
  7.  Vilket till stor del gjordes av kristna.
  8.  Liknelsen med lådan är lånad från David Hutchings, ”Does Science Have Limits?”, bethinking.org, 21 juni 2017, https://www.bethinking.org/does-science-disprove-god/does-science-have-limits.
  9.  Mary Midgley, ”Metaphysics and the Limits of Science”, The Guardian, 28 augusti 2010, avs. Opinion, https://www.theguardian.com/commentisfree/belief/2010/aug/28/philosophy-science.
  10. Michael Ruse, Darwinism defended: a guide to the evolution controversies (Reading, Mass: Addison-Wesley, Advanced Book Program/World Science Division, 1982), 275. Citerad i Richard D Alexander, The Biology of Moral Systems (Routledge, 2017).
  11. John C Lennox, Guds dödgrävare: har vetenskapen begravt Gud? (Stockholm: Credoakademin, 2010), 54.
  12.  P. B Medawar, The Limits of Science (New York: Oxford University Press, 1987), 66.
  13. Francis S Collins, Evolutionens Gud (Örebro: Libris, 2009), 19.
  14.  Ian Hutchinson, Monopolizing Knowledge: A Scientist Refutes Religion-Denying, Reason-Destroying Scientism (Belmont, Mass: Fias Publishing, 2011), 231.
  15. Se tex Richard Dawkins, Den blinde urmakaren (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1988).
  16. Hutchinson, Monopolizing Knowledge, 228.

Vilken religion är sann? Del 2

I mitt förra blogginlägg började jag diskutera den stora frågan om hur man kan komma fram till vilken religion som är sann, och följaktligen vilken religion man vill tillhöra – om man vill tillhöra någon överhuvudtaget. Här skulle jag vilja börja med att bredda detta sökande till att även inkludera andra livsåskådningar. Att undersöka vilken livsåskådning som är sann är alltså inte begränsat till att undersöka religioner och deras anspråk. Det innebär bland annat att ateism och naturalism är minst lika viktiga att inkludera som potentiella sanna vägar att undersöka och välja. 

I förra blogginlägget beskrevs det att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt av två anledningar. Den ena anledningen är att alla religioner har exklusivistiska anspråk, vilket innebär att religioner menar att deras religion är sann medan övriga religioner inte är det. Det kan vi se på olika sätt i de fem stora världsreligionerna. Den andra anledningen är att religioner har motsägelsefulla anspråk, vilket innebär att religioner säger emot andra religioner i viktiga frågor. En slutsats utifrån dessa två punkter blir att alla religioner antingen är falska (vilket innebär att en icke-religiös livsåskådning istället är sann) eller att endast en av religionerna är sann. 

comparative_religion_main
Vilken religon är sann?

Här kan vissa protestera och säga att möjligheten att varje religion är sann finns. Personer som yttrar det här kan då ibland illustrera det med liknelser för att visa att alla religioner visst kan vara sanna, till exempel liknelsen om de blinda elefantskötarna eller liknelsen om de olika vägarna som når upp till bergets topp. Även detta diskuterades kort i förra blogginlägget. Ett problem med denna form av argument är att dessa liknelser – och dess innebörd om att alla religioner är sanna – inte är i linje med de ovanstående två anledningarna; att religioner är exklusiva och att de säger emot varandra i sina anspråk. Därför kan inte alla religioner vara sanna. En mildare variant av detta motargument är att alla religioner innehåller spår av sanning. Detta kan mycket väl stämma, men då saknas ett ställningstagande inför de anspråk som är unika och avgörande i religionerna, till exempel vad som sker efter livet eller hur man når “paradiset”. Så även om alla religioner sanningsenligt lyfter fram att vi till exempel bör behandla våra medmänniskor på ett kärleksfullt och hjälpsamt sätt, så betyder det fortfarande inte att alla religioner är sanna. Det betyder istället att alla religioner till exempel fångat in en lära eller ett bud som – skulle jag mena – pekar mot den sanna livsåskådningen och dess innehåll. 

En nästa fråga i sökandet efter vilken religion/livsåskådning som är sann och som man vill tillhöra är om man behöver jämföra alla sinsemellan. Är det ens möjligt att jämföra dem? Den uppgiften kan te sig överväldigande eftersom det finns en mängd religioner och icke-religiösa livsåskådningar i världen. Jag skulle här säga att en alltför noggrann undersökning av varje religion inte behövs. Istället kan man följa vissa riktlinjer eller kriterier som kan guida en i processen. Jag vill här presentera två kriterier som kan tillämpas, vilka jag kallar inom-koherens (eller intrakoherens) och utom-koherens (eller interkoherens). Det här är, såvitt jag vet, inga “riktiga” begrepp men de handlar om att livsåskådningen ska vara begriplig och logisk inom sina egna anspråk men också vara förenlig och logisk i relation till vad vi vet om verkligheten. 

Det första kriteriet handlar om att det ska finnas en sammanhängande logik inom trossystemet. De anspråk som finns inom den egna religionen eller livsåskådningen behöver alltså hänga ihop på ett “sant” sätt. Om en religion till exempel uppmuntrar den troende till att göra något, eller beskriver guden/gudarna på något sätt, men samtidigt säger emot sig själv, är den inte inom-koherent. Ett exempel på när detta saknas, som ibland lyfts, är inom buddhismen. Religionen menar att målet är att bli av med begär och önskningar, men detta i sig kräver att personen önskar att bli av med sina önskningar – vilket gör det motsägelsefullt. Ett annat exempel som visar på brist av denna intrakoherens är personer som inte tror på objektiv sanning men som motsägelsefullt lever sina liv och gör uttalanden som om objektiv sanning finns (denna tro innefattas inte nödvändigtvis i en specifik livsåskådning).  

Det andra kriteriet handlar om att religionen eller livsåskådningens anspråk ska stämma överens med vad vi vet om verkligheten. Här kan man till exempel ta avstamp från vetenskapliga fynd. Ett exempel på när denna utom-koherens saknas baserar sig på att vetenskapen med goda belägg har visat att ett universum har en specifik start och ursprung. Den kunskapen om verkligheten innebär bland annat att religioner som tror på ett evigt universum sannolikt inte är sanna. Detta innebär också, i samklang med lagbundenheten som finns i universum, att religioner som tror på multipla gudar troligtvis inte är sanna (finns fler andra anledningar till varför multipla gudar inte är troligt, som inte kommer fortsätta diskuteras i detta inlägg). 

I relation till det senare kriteriet kan vissa protestera mot den kristna världsbilden genom att peka på inkoherensen mellan en god Gud och en värld fylld med ondska och lidande. Detta kan vara ett berättigat motstånd, men denna protest kan besvaras på flera sätt som innebär att koherensen inte omkullkastas, till exempel att logiken tillåter att en god Gud och ondska existerar samtidigt.  

Sammanfattningsvis kan sökandet efter den sanna religionen eller livsåskådningen underlättas när man söker efter en tillfredsställande begriplighet både inom och utåt mot verkligheten. Sökandet kan vara både enkelt och komplext, men vilken religion eller livsåskådning som är sann är en viktig fråga för varje individ. Det kommer ha enorma konsekvenser både för livet nu och för ett potentiellt liv efter döden. Och att inte göra ett ställningstagande kommer också vara ett ställningstagande.

 

av Hajdi Moche

Vilken religion är sann? – Del 1

Att välja en religion att tillhöra – om man väljer någon överhuvudtaget – är ett av de största besluten en människa fattar under sitt liv. Innan en person gör detta val, vilken efterforskning behöver denne ha gjort innan? Behöver den göra någon överhuvudtaget?

Vägen till att fatta ett sådant beslut kan se ut på många olika sätt. För vissa personer tas beslutet efter djup efterforskning, vilket vi ser i personer som Lee Strobel och J Warner Wallace. Dessa två personer, ena journalist och andra mordutredare, blev kristna efter att ha undersökt evangeliernas trovärdighet. För andra tas beslutet efter en upplevelse av något slag, vilket till exempel ses hos många muslimer i Mellanöstern som blir kristna efter att ha mött Jesus i sina drömmar. Och för ytterligare andra kan det vara av att de hört religionens budskap sedan barnsben och sedan själva valt att tro. Förutom dessa tre sätt finns det säkert minst ett tiotal andra sätt att komma fram till vilken religion man vill tillhöra.

Men med tanke på mängden religioner som finns därute, hur väljer man? Behöver man undersöka alla religiösa böcker för att veta vilken som är rätt? Och behöver man undersöka varje religion för att veta vilken som är sann? Om vi bara tar de fem största religionerna innebär det att en person skulle behöva jämföra kristendomen, mot islam, mot judendom, mot hinduism, mot buddhism. Det innebär då också att Bibeln behöver jämföras med Koranen, med Tanakh, med Vedaskrifterna och med Tripitaka.

Första steget i beslutet att välja vilken religion att tillhöra är att erkänna att alla religioner har exklusivistiska anspråk, dvs. att varje religion har trosuppfattningar som innebär att endast deras religion är sann och övriga religioner inte är det. I detta första steg ingår också att inse att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt. Detta går lätt att undersöka genom att till exempel titta närmare på de anspråk som religionerna gör när det kommer till exempelvis synen på Gud/gudar, livets uppkomst, frälsning, efterliv m.m. Detta innebär till exempel att de monoteistiska religionerna (det finns bara en Gud) och polyteistiska religionerna (det finns flera gudar) säger emot varandra. Detta finner vi enkelt stöd för om vi utgår från logikens andra lag, motsägelselagen. Denna lag säger att två motsägelsefulla saker inte kan vara sanna samtidigt, till exempel kan det inte vara sant att jag både existerar och inte existerar samtidigt. Applicerat på religionsfrågan innebär det att religioner som menar att det bara finns en enda gud och religioner som menar att det finns flera gudar inte båda kan vara sanna samtidigt.

Ett annat exempel på att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt är deras syn på frälsning. Om vi bara undersöker synen på det inom två av de monoteistiska religionerna, islam och kristendomen, ser vi att de har olika anspråk, som gör att inte båda kan vara sanna samtidigt. Islams syn, i stora drag, utgår ifrån att frälsning kommer ur att en människas onda gärningar är färre än dennes goda gärningar, likt en vågskål där de goda gärningarna ska väga tyngst. Kristendomen anser istället att frälsning inte kan komma från människan själv utan genom tron på Jesus Kristus, som anses vara Guds son. Tillgång till himlen (frälsning) kan alltså inte både komma från människan själv – som islam främst förespråkar (genom att göra fler goda än onda gärningar) -, och samtidigt inte komma från människan själv  – som kristendomen förespråkar (tron på Jesus som frälser). Förutom dessa två exempel finns det flera andra sätt att dra slutsatsen att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt, och att de har trosuppfattningar som exkluderar att andra religioner också är sanna.

Det finns däremot flera vanliga liknelser som argumenterar för motsatsen, som menar att alla religioner egentligen är desamma i grunden. Det finns till exempel liknelsen om att “alla stigar leder till toppen av berget” eller liknelsen med elefanten och de blinda skötarna som beskriver olika delar av elefanten. Dessa liknelser lyckas fånga in att religioner har likheter men fallerar i att beskriva religioners olika trosuppfattningar på ett sanningsenligt och ärligt sätt. En känd apologet, Ravi Zacharias, beskrev det såhär “There are fundamental differences [between religions], at best there are superficial similarities. [However,] I often wrongly hear that all religions are fundamentally the same and superficially different.” Vad han beskriver är alltså samma sak som jag argumenterar för ovan: det finns likheter mellan religioner, men deras svar på grundläggande frågor är de djupgående olika – och därmed exklusiva varandra.

Så första steget mot att välja religion är att erkänna att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt. Men för att välja religion, måste alla frågor jämföras för alla religioner? Är det ens möjligt att göra det? I nästa blogginlägg tänkte jag diskutera denna fråga lite närmare, och framförallt hur man kan undersöka trovärdigheten och sannolikheten för en religions sanningshalt. Men hur skulle du själv angripa denna fråga? Hur skulle du gå tillväga för att välja religion, om du inte redan gjort det? Finns det sätt som är bättre och sämre att göra det på?

Apologetik del 3 – Varför tror du inte på jultomten då?

Detta är del 3 i serien om att mötas av en hink isvatten av motfrågor och motargument för den kristna tron. Dessa hinkar med isvatten av ifrågasättande som allt för ofta är så pass tråkiga att du och jag undviker att berätta om att vi är kristna.
Denna serie är en liten kompisguide (antingen en handduk att använda efter ishinken eller en doppvärmare att stoppa i vattnet i hinken så upplevelsen blir trevligare) som vill avdramatisera det hela och visa att alla mer eller mindre hätska och/eller ifrågasättande kommentarer och frågor vi får kanske inte direkt visar att kristen tro är det dummaste som finns, utan att tron på Jesus och livet med honom tvärtom kan vara något gott och stabilt att bygga sitt liv på! 
Men om jag inte är kristen då? Ja då tror jag att man kan läsa denna med behållning, man kan se att om jag hade stannat upp lite och funderat i stället för att raljera så kanske det hade funnits något hos min vän/arbetskamrat/klasskamrat/föreningskompis etc som vore värt att utforska. 
Men jag är inte raljant! Det var trevligt säger jag, då är du i gott sällskap med mäng av mina icke-kristna vänner som är trevliga och som jag på olika sätt samtalar om dessa frågor med! 
Idag ska vi se närmare på de andra livsåskådningarna som du kommer få frågan om varför du inte tror på: 
”Det finns ju så många olika religioner, de säger ju samma sak/de är ju egentligen samma sak.”
”Tror du på tomtar/troll/sagor/tomten också?”
Här kan vi notera en sak först: Du kommer inte få någon fråga om ateism, för det betraktas oftast inte som en annan tro/livsåskådning utan som en självklar grund som man sedan lägger något till (ungefär som att ateism är mackan och religion är pålägg; kan vara trevligt, men är onödigt)! Detta är väldigt intressant och här kan man istället för att backa undan och börja berätta de goda skälen för att man inte tror på allt möjligt göra några frågor kring vad de andra tror på och varför. Många har ganska okritiskt anammat en ateistiskt livshållning utan att reflektera mer över det, sedan kan man ändå rätt frispråkigt kommentera att kristna blir kristna för att deras föräldrar är det (vilket inte är helt sant eftersom kristen tro förutsätter en relation) och det är en stor sorg i kyrkan att inte fler barn följer sina föräldrar (exv. Carl-Henrik Jaktlunds bok Jesus gick vidare och kyrkan står kvar), men kan emellanåt vara helt oreflekterade kring sin egen tro i relation till sina föräldrars. 
Många säger då att de tror på vetenskapen/vetenskap. Då bör de få frågan vad det är och om de lever sina liv efter detta? Ofta menar man NATUR-vetenskap; fysik, matematik, kemi etc. Men ändå kommer man fram till att även dessa människor inte mäter sin pojk- eller flickväns kärlek i kilo, inte beskriver sitt nyfödda barns liv i kolvätetermer etc. De står säkert inte och tvekar vid övergångsstället heller vid grönt ljus i misstro mot att människor stannar, de litar helt enkelt på annat än bara vetenskap, något mer immateriellt (något inte mätbart) så då blir inte någon av er endast troende på förnuft eller på det som vetenskapen kan visa utan ni båda har faktiskt mer i era liv än så och ni båda har tillgång till tron på vetenskapen, inte bara den som är ateist. 
Sedan kommer vi till de olika religionerna och här är det ofta svårt i samtalet att göra sig helt förstådd upplever jag, för kunskap om religion tenderar att inte vara den starka sidan hos den som är ateist. På ett sätt förståeligt, men på många sätt rätt konstigt; man förhåller sig ofta helt ovetenskapligt till sin livsåskådning vilket är just vad man anklagar kristna för: ”Ni tror på en saga etc”. Med ovetenskapligt menar jag att man inte har undersökt särskit noga, man är kvar i ett fack man hamnat i, man målar ofta upp bilder av religion, av kristen tro och berättar vilken gud man inte tror pågen Gud som många kristna inte heller tror på, vilket kan vara överraskande för någon som inte är så van att prata om sin ateistiska tro utan är mer van vid att klanka ned på den gud man tror är den kristnes Gud. Här kan en viss vaksamhet vara på sin plats, ofta måste man göra tydligt med varandra vad man pratar om, för annars pratar man helt förbi varandra. 
Så med det sagt kan man gå in i ett studium av de olika religionerna, vilket förstås skulle kunna göras i hyllkilometer av böcker vilket också många har gjort, men för ett samtal av denna karaktär kan man nog som mest hoppas på en fikarast i cafeterian och då får man välja några sätt att jämföra dem som visar på eventuella likheter och skillnader. 
Det är lite olika vad för motargument man kan få och vad som krävs för att motbevisa det. För att motbevisa påståenden som ”alla religioner säger samma sak” är nedanstående rubriker lämpliga, för att samtala om påståenden som ”man kan tro på vad man vill/det är vad du tror, men jag tror…” så kanske man kan använda dessa också men då fundera lite kring om det verkligen finns skäl att tro på det som någon knåpat ihop i sin kammare (här kan du ju läsa in dig på någon sådan religon typ Mormonismen och så jämföra och fråga varför personen inte tror på Joseph Smiths hemgjorda variant, men på sin egen (här gäller det dock att ladda upp med kärlek och omtanke, ingen vill bli offentligt avklädd det som den håller heligt så taget varligt)).  
Vilka religioner bör man ta med?
Välj de stora de som brukar kallas världsreligioner; judendom, kristendom, islam, buddhism, hinduism, sedan brukar många ateister veta mycket om små obskyra religioner eller dylikt bruk inom religioner, men det säger ju inte att alla religioner har fel (lite av poängen med denna uppställning att det inte så enkelt går att dra alla religioner över en kam.  
Dessa ämnen skulle jag välja
Uppenbarelse – Här är det verkligen skillnad. Kristendomen grundades av en figur som inte skrev något vad vi vet (utom i sanden), som enbart grundar sig på att det blev ett avtryck i historien som omvittna. Grundaren tjänade inget på detta inte heller hans efterföljare (typ 300 å senare kan vi kanske börja diskutera om man faktiskt tjänade på att vara kristen, men det var ju lite sent för de som dött för sin tro dessförinnan). 

Särskilt islam och buddhism har här en person som möter en uppenbarelse utan att någon annan är och sedan berättar de att de mött Gud och får direktiv etc och särskilt Muhammed (islam) tjänar rätt bra med världslig makt på det hela. Judendomen hävdar likt kristendomen att den är en historiereligion där Gud agerat i historien (mest noterbart vid uttåget ur Egypten, det stora problemet är källäget kring detta som hände för så länge sedan, men det kan vi återkomma till när det gäller Gamla Testamentet för helt kör är det inte). Hinduism har ett milt sagt oklart ursprung istället där det kanske t o m kan sägas att hinduism är beteckningen på de mer eller mindre lika eller olika religiösa förhållningssätt som finns i Indien med omnejd?! Fast det var min egen tanke. Mer vanligt är att man betraktar hinduism som ett sammanhängande system trots många gudar och olika strömmingar (jag lärde mig att det fanns 370 miljoner olika gudar). De olika gudarna ges olika beskrivning, men ses som olika uppenbarelser av världsskälen (Atman). 

MålKristendomen och islam ser ut at ha samma mål; att leva med Gud i paradiset efter döden. Dock kan man säga att den kristne får levande Gud själv redan nu. Judendom har en mer världsnära tanke om at Gud är med i allt, förbundet mellan judar och Gud är i allt som sker. Lite oklar tanke om uppståndelse och evigt liv med Gud, men den förekommer. Buddhism har utslocknande som mål, hinduism att uppgå i världsalltet Brahman. 

Frälsning och vägen till den – Här är den kanske största skillnaden där i princip alla religioner har att man måste göra/prestera/komma till rätt insikt för att få komma till gud eller bli räddad från det som utmålas som problemet, ett undantag finns dock och det är kristendomen där Gud ser att människan inte klarar detta och blir människa och ger frälsningen gratis, utan att vi måste göra något.  
Av dessa enkla korta frågor kan man konstatera att det är stor skillnad, alla kan inte vara rätt, inte heller att säga sig tro på bara vetenskapen, men samtidigt vara ledsen när förälskelsen tar slut
Vi människor tycks tro på något mer än det vägbara och mätbara
Gott så! 
Men den här frågan som verkade så lovande om man bar på en ateistisk tro kan visa sig vara svårare att få till en poäng mot en kristen än man först trott, för här har den kristne allt historiskt stöd för Jesu liv, död och uppståndelse på sin sida (några tankar om det finns här), medan den ateistiskt troende måste visa upp lika starka stöd för sina icke materiella delar av sin övertygelse, annars har ju den kristen en mer vetenskapligt grundad tro (i bemärkelsen ”har mer skäl att tro på sin övertygelse”) än den som säger sig vara ateist och ändå tror på icke-materiella värden.  
Och så jultomten
Som kristen kan du ju visst tro på tomten 🙂 alltså på den biskop Niklas som är vår grund för tomten (jmf Sankt Nicholas), men skämt åsido så handlar det om att beläggen för spagettimonstret, tomten etc inte är starka nog, all tro på övernaturliga saker är inte likadan är huvudpoängen i denna bloggpost. 
God jul! Eller glad pingst i alla fall!  
/ Martin Walldén 

Edit: Denna artikel är uppdaterad 20170607

Vad är sanning?

”Vad är sanning”? 
Det var den romerske Landshövdingen Pontius Pilatus som ställde denna fråga, då han stod inför att fria eller fälla Jesus, i det som var en skenrättegång och som har kommit att betraktas som historiens värsta justitiemord. (1)  
”Vad är sanning”? är den viktigaste frågan som en människa någonsin har ställt och kan ställa. Sanning, som är det enda som är trovärdigt i en förljugen värld. Sanning, som är ett nyckelbegrepp i Bibeln. Sanning, som är något helt centralt och avgörande i en kristen människas liv. Sanning, som har med församlingens rätta och ursprungliga identitet att göra, då församlingen ska vara ett fundament för sanningen, där sanningen ska kunna vara säkert förankrad. Sanning, som är en nödvändighet för att allt mänskligt och samhälleligt liv ska kunna fungera på ett ordnat, människovärdigt och människovänligt sätt. 
Jesus säger: ”Gud, ditt ord är SANNING”. ”Jag är vägen, SANNINGEN och livet, ingen kan komma till Fadern, utom genom mig”. ”Ni ska förstå SANNINGEN och SANNINGEN ska göra er fria”. (2)
Paulus säger: ”…Gud vill, att alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om SANNINGEN”. Frälsning och SANNING hör ihop med varandra på ett odelbart sätt. ”…den levande Gudens församling, SANNINGENS stödjepelare och grundfäste”. ”Inte mot SANNINGEN utan allenast för SANNINGEN förmår vi något”. (3)
Profeten Hosea säger: ”…ingen SANNING och ingen KÄRLEK och ingen GUDS KUNSKAP finns i landet. Man svär och ljuger, man mördar och stjäl och begår äktenskapsbrott, och blodsdåd följer på blodsdåd”. (4) Det blir en ond cirkel när dessa tre, som är ETT med varandra, saknas i landet. 
Vi kan med säkerhet slå fast, att utan sanning kan ingen av oss veta något säkert. Det finns inget som är pålitligt och trovärdigt. Ingen kan säga vad som är rätt eller fel, gott eller ont och ingen kan hänvisa till etik och moral eller till en hållbar värdegrund för bestående och hållbara värden, och våra val blir då egentligen meningslösa. Utan sanning är det hur som helst med människosyn och med människovärdet och det finns inget som säger att människolivet är okränkbart ifrån konceptionen och allt framåt. Utan sanning, så kan heller inte våra samveten fungera på ett vägledande sätt. 
Det är mycket som talar för, att det som är sekulärt och Gudlöst i vårt samhälle idag, också är SANNINGSLÖST. Sanningen har fått stå tillbaka för mänskliga idéer, hypoteser, teorier, gissningar och spekulationer, och konsekvensen har blivit en allmän vilsenhet hos nutidsmänniskan. 
Mina läsare förstår säkert, att jag inte skriver om vilket sanningsbegrepp som helst. I min nästa bloggtext, som kommer längre fram på SAS bloggsida, då ska jag göra en kort presentation av olika sanningsbegrepp som vi rör oss med i vårt vardagliga liv. Då ska jag också beskriva det sanningsbegrepp som jag framför allt syftar på här, nämligen absolut och objektiv sanning, som är Bibelns sanningsbegrepp och Jesus sanningsanspråk.
Väl mött!
Källor: (1) Joh. 18:28-19:16. 18:38. (2) Joh. 17:17. 14:6. 8:31-32. (3) 1 Tim. 2:1-4. v.4. 3:15.         2 Kor. 13:8. (4) Hosea 4:1-2. 

p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px ‘Times New Roman’; color: #000000; -webkit-text-stroke: #000000} p.p2 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px ‘Times New Roman’; color: #000000; -webkit-text-stroke: #000000; min-height: 15.0px} span.s1 {font-kerning: none}

Om Brödet och Bagaren

”All kunskap om det okända börjar med studiet av det kända”

En av det mänskliga tänkandets grundsatser formuleras så. Oavsett om vi ser
ner i pedagogikens grunder eller undersöker filosofernas formulerade
trossatser, eller för den delen teologins försök att ordna upp trons innehåll i
dogmer och läror så är det alltid i det kända vi börjar. Om det okända vet vi
bara att det måste inrymma och bestå av miljoner kända ting. De kända
tingen är nämligen närvarande, påtagliga och för all del studerbara. Bara om
vi kan börja med något observerbart kan vi ens börja prata om det som inte
syns eller syns vara.

I fråga om bröd dessutom ätbara.

Det dagliga brödet är en ur historisk och teologisk synvinkel ett grundtema för
både fysisk och själslig tillvaro. Inte för inte är en av kärnorna i all tro ”Giv oss
idag vårt dagliga bröd”. Utan bröd i bred bemärkelse upphör allt liv och allt
medvetande och alla frågor. Livet hänger på brödets ätande. Och som i så
många andra fall behöver den hungrige inte veta någonting om hur bröd blir
till och heller inte ha den blekaste aning om vem som bakade det. Brödet
möter ett livsbehov och den som livnär sig kan i ett helt långt liv leva i
fullständig aningslöshet om både ”hur bröd blir till och vem som gör det”.
Magens enda teologiska behov är: går det att äta? Sen kan tungan lägga sig i
och ha synpunkter på hur det smakar, men det är redan överkurs för den
hungrige.

Det synes mig otroligt att det kan finnas en enda människa som tror att brödet
bakar sig själv. Smaka på den tanken ett ögonblick. Hur skulle det vara om
brödet kunde bestämma sin tillblivelse?
Spannmålen besitter då i sig en färdighet att önska sig bröds gestalt. För det
börjar ju med någon form av mjölgivande organism. Den har förmågan att
utvälja åt sig sin egen undergång genom malning och sållning, (Och
förmågan att organisera sådan apparatur), den har en instinktiv förståelse om
nödvändigheten av någon vätska och antas vara kapabel att söka rätt vätska
i rätt mängd för att de inneboende processer som fuktat mjöl har kan börja.
Den vet också att alliera sig med en mikroorganism som har märkliga
egenskaper. Den kan bryta ner stärkelsen i mjölet till sockerarter som den
sedan förtär och omvandlar till alkohol och koldioxid. Dessa kamikazepiloter
bygger upp en sådan nivå av alkohol att de dör, men den andra produktens
små blåsor fångas effektivt upp av det proteinnät som det fuktade mjölet
under mekanisk bearbetning bygger i en omvandling av de tidigare separata
ingredienserna till en integrerad enhet. Vi kallar det deg. Energin till denna
mekaniska bearbetning finns inte i ingredienserna, de måste tillkallas utifrån.
Hur spannmålen kommer i kontakt med denna är inte känt. Men den måste
finnas enär det utan denna agent inte sker någon integrering av det som skall
bli bröd.
När glutennätet når sin optimala täthet fasthåller det den mesta möjliga
mängd koldioxid som sedan gradvis expanderar degen och under det nästa
momentet: upphettningen, får dem att konsolidera det jästa brödets höjd och
struktur.

Upphettningen kan inte ske godtyckligt, den måste ske kontrollerat. Det
räcker inte med ett blixtnedslag som sätter skogen i brand. Hettan dödar
alkoholen i takt med att den får proteinnätet som består av gluten att
koagulera. I den yta som hettan närmast drabbar omvandlas en del av
stärkelsen till invertsocker som under hetta karamelliserar och ger den
lockande bruna ytan. Hettan får inte utsätta brödet för länge, då övergår den
snart till aska. Timingen är nödvändig. Är det spannmålen som styr energin?
Det självbakade brödet är redan här en utmaning på det mest fundamentala
planet. Och mig veterligen existerar ingen enda människa som tror att bröd
blir till på detta vis. En annan sak som jag utan minsta tvekan kan konstatera
är detta: ingen normalt funtad människa förväntar sig någonsin att finna
bagaren i brödet. Minsta andel av bagarens eget väsen i degen, låt säga i
form av en fingernagel eller hårlock skulle vara en anomali, värd en
reklamation minst!

Så miljarder människor äter sitt dagliga bröd och är fullständigt övertygade
om att inget bröd existerar utan bagare trost att de aldrig i sitt bröd finner
bagaren.

Från det kända till det okända. Förutsättningarna för ett enda bakat bröd
ställer upp en exakt specifikation av ingredienser, av exakta mått på extern
mekanisk bearbetning, av precisionstilldelad energi under absolut allt annat
än godtycklig tidsrymd.
Det enda som under inga förhållanden åstadkommer en enda limpa är
godtyckliga råvaror plus slumpmässiga processer under oändlig tidsrymd.
Komplexiteten i en enda limpa är försumbar om än bara realiserbar under
exakta förutsättningar som den tänkande bagaren äger kunskapen om. Det
mesta i livet är mera komplext än bröd. Den levande cell som bär vetets hela
tillblivelseprogram är miljoner gånger mera komplicerad. Och miljoner gånger
mera aktiv till att genomföra det program som finns i dess genetiska ’script’.
Att bröd inte bakar sig själv är universellt axiom. Men tron att allting kommer
ur ingentings vilja att bli någonting är upphöjd till religion.

Att hela existensen är ett lika självklart resultatet av en genomtänkt handling
av en ’bagare’ är därför inget annat än en logisk deduktion av det kända.
Ingen enda människa under hela den mänskliga historien har någonsin
observerat något annat än att vare sig bröd eller levande organismer ”bakar”
sig själva. Det som aldrig sker kan heller aldrig antas som utgångspunkt för
vad som skulle kunna ha skett.’

För till det okända kommer man bara genom det kända eller genom en
uppenbarelse från det okända. Bara det okända bakom det kända kan
klargöra det kändas tillblivelse och existens. Då bagaren inte finns i brödet är
det å ena sidan lönlöst att söka honom där men också lika lönlöst att förneka
dess existens.

Naturvetenskapen säger oss alltså att ingenting blir till av sig själv.
Uppenbarelsen säger ”Det var jag som är som gjorde det”. Där börjar den
kristna tron. En som i sig själv inrymmer all existens är upphov till allt som
existerar samt den som skapat förutsättningarna för hur det som är
samverkar.

Jag var bagerikunnig innan jag blev troende. Jag har förstått deras frustration
som letar efter gudsbevis inom skapelsen. Min lättnad över att bagaren inte
är i sitt bröd är jättestor. Men tycker lite synd om dem som måste förneka sina
självklara insikter om relationen till sitt dagliga bröd så fort de funderar över
hur det större förhåller sig till det mindre. De måste överge allt logiskt
tänkande, all förnuftig deduktion och måste lämna en smått skräckingivande
dörr öppen för att de en dag blir kannibaler genom att äta bagaren i sin
frukostmacka.

”Människan är inte designad för att leva av enbart bröd, utan av varje ord som
utgår ur Guds mun.” Brödet är den natur vi lever i, Gudsordet är den
uppenbarelse som förklarar dess betydelse.

Björn Teddy Donobauer

Skulle världen vara bättre utan religioner?

I veckans video ”Skulle världen vara bättre utan religioner?” ser du en intressant debatt mellan Christer Sturmark, förbundsordförande för Humanisterna (samt förläggare och redaktör), och Stefan Gustavsson, direktor för Centrum för Kristen Apologetik, tidigare Credoakademin (och generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen). Debatten anordnades av Humanisterna i Stockholm 2011.