Kategoriarkiv: Samhälle

Gud – återkomsten

Idag ska vi fokusera på något som låter som en uppföljare till en framgångsrik film, hemma hos oss går dvd-skivan med Tog Story 2 varm, för en tid sedan var vi och såg den tredje uppföljaren (Toy Story 4).

Fokusämnet är dock ingen film, inte ens en så banbrytande film som Tog Story; den första helanimerade 3D-filmen.

200px-Toy_Story_logo
Banbrytande, men inte dagens huvudämne

Nej det vi idag ska kika på är snarare en termometer, en hjälp att för varandra i samtalet om livsåskådning, om tro, om religion, om ateism, om neutral, om utgångspunkt och mandat i samtalet om att leva tillsammans i 2000-talets Sverige, alltså idag och nu och här. Med termometer menar jag att vi ofta kan betrakta världen från lite olika håll, med olika ingångsvärden, men samtidigt förutsätta, eller rent av kräva, att alla ska se den som jag. Några ord om det skrev jag om för en tid sedan i en bloggpost just kallade: ”Hur varmt är badvattnet”, den handlar bland annat om hur det är att komma ut som kristen och hur du som inte är kristen kan och den som är kristen kan uppfatta och prata om saker och ting.

Nu till termometern, den är röd, men innehålla ringet kvicksilver, det är en bok av Joel HalldorfGud : Återkomsten.

img_5831
Kan exempelvis köpas hos Duvan i Piteå

Man kan säga att detta är en bokrecension, likt den som Tobias Sunnerdahl redan gjort, men jag vill egentligen inte tillföra något mer än han gjort, men visa på hur samtalet kan vinna på att föras tillsammans istället för mot varandra, när vi har olika bild och utgångspunkt för religionens plats och roll i samhället. Denna text blir en slags symbios av att en ateistiskt troende, eller någon som tror sig vara en neutral betraktare alltid ändå står på endast en plats, inte på alla platser, vi är inte neutrala, jag slogs återigen av detta och hur klokt det är formulerat i boken och hur, jag tror i alla fall, att var och en oavsett trosövertygelse kan hålla med om det.

Denna text är också en symbios av Joel Samuelssons tankar om Pascals vad, om att det är vettigt, klokt och spelteoretiskt vist att hålla sig till Gud, att anamma en gudstro, framför att inte göra det.

Det jag med dessa många ord vill är att betona vikten av att se värdet hos den andre, och eftersom den lilla, konstiga klicken i Sverige och i svenskt samhälle är den religiösa människan så är det denna lilla klick som jag vill lyfta fram (jag räknade ut att huvudgudstjänsten i vår församling besöks av 5 promille av kommunens befolkning (fler blir det ju om alla gudstjänster i hela Kristi kropp räknas, men fler än 10 % av kommunens befolkning går det nog inte att räkna med som att de är aktivt med i en kyrka i Lycksele)).

Boken har, kan man säga, en undertitel: Hur religionen kom tillbaka och vad det betyder.

Och det jag tycker lyfts fram på ett gott sätt är religionens roll, och då framförallt väckelsens i kristenheten under 1800-talet och tidigt 1900-tal, i att bereda marken för den moderna demokratin och hur religionen i nutiden är en nödvändig komponent för att inte populism som målar ett ”vi mot dom”, ska ta vid där den liberala demokratin har svårt att fylla våra liv. Den liberala demokratiin är bra i kampen, men behöver något mer då kampen är över, den behöver hjälp att fylla på med gemenskaper som fyller liven vi lever med relation, med kött och blir, med gemenskap.

Mjaha, vad blev det apologetiska av detta? Tja, denna blogg rör sig i gränslandet mellan kristen tro, mellan rent förakt av den, mellan intresse av dess tankegods och vad den kristna torn säger, och vad alternativen säger. Så i det gränslandet kan det vara bra för den som högljutt står på barrikaden och skanderar: ”Bort med kyrkklockornas klang!”, ”Ner med prästerskapet!”, ”All religion ska bort ur offentligheten” det kan vara klokt att fråga sig vad som driver en själv, vad finns hos de andra, vad vill den där irriterande minoriteten som får mäktiga imperier att skälva, som får onda samhällsstrukturer att förändras, vad är det med de som vandrar vägen, de som hyllar en död gammal snickare, vad har de att komma med?

/ Martin Walldén

Behövs Gud?

Ibland funderar jag på om det inte är ganska naturligt att färre och färre människor tror på Gud i vårt samhälle idag. I alla fall om man utgår ifrån den psykologiska vetskapen att folk tenderar att vara funktionella i sina beteenden. Och vad innebär det? Jo, att agera funktionellt innebär att människor fortsätter göra ett beteende (t.ex. borsta tänderna) så länge det agerandet fortsätter fylla en funktion (t.ex. är bra för tänderna och socialt önskvärt). Alltså, ett beteende fortsätter att existera så länge det fyller en viktig och önskvärd funktion för personen. Låter vettigt, eller hur? Så när en person mår dåligt och vill ha hjälp att må bättre av en psykolog, så kan psykologen vilja börja med att förstå varför personen gör som den gör. Vissa psykologer kan då göra en så kallad beteendeanalys, eller närmare bestämt en funktionell analys, där man undersöker detta lite närmare. Låt mig ge ett simpelt exempel för att förtydliga. En person kan ha skapat sig en vana att äta mängder av sötsaker på kvällarna, även om personen själv (och utomstående personer) kan tycka att det är väldigt dåligt, till exempel för personens hälsa. Så varför fortsätter personen göra detta, även när denne tycker det är dåligt? Jo, helt enkelt för att tröstätande fortsätter fylla en funktion för personen. I detta fall kan funktionen av att tröstäta till exempel vara att undvika något obehagligt, exempelvis ångest som kryper fram på kvällarna (för man vet också att kortsiktiga konsekvenser/belöningar ofta ”vinner över” de långsiktiga konsekvenserna, dvs. ångestlindring i stunden vinner över hälsan på lång sikt i detta exempel).

Så vad har funktionella analyser att göra med Gud? Jo, om man skulle göra en liknande funktionell analys på Gud (förminskande som det kan låta) tycks många människor uppleva att Gud inte längre fyller en funktion i deras liv. Varför inte? Jag tror att det dels är på grund av samhället, och dess olika influenser, och dels på grund av människors beteende- och tankemönster. Om vi börjar med samhället så verkar vi ha ett samhälle som är riggat för att funktionen av Gud, och allt som har med tron att göra, inte längre upplevs vara nödvändig. Vi har till exempel ett socialt tryggt samhälle utan varken krig eller naturkatastrofer – och det har kanske skapat en (falsk) illusion av evig trygghet. När jag pratade med en vän från Filippinerna om detta en gång sa hon att hon kunde se en skillnad på hur människor såg på Guds funktion i Sverige och i Filipinerna. Eftersom Filipinerna är mer utsatt för naturkatastrofer, fattigdom och en samhällelig osäkerhet, så verkade funktionen av Gud fortfarande finnas kvar i medvetandet hos befolkningen, menade hon. Tron på Gud gav befolkningen hopp och en efterlängtad räddning. Det tycks rent spontant, utan några vetenskapliga källor, finnas en koppling mellan ökad social/ekonomisk välfärd och en ökad förlust av tro på Gud. För att säga det med andra ord; det är som att behovet och funktionen av Guds existens upphör när samhället har blivit tryggare, bättre och mer säkert.

På samma sätt har funktionen av Gud, som i alla fall vissa ateister/agnostiker tycks tro, försvunnit i takt med att vetenskapen lyckas förklara mer om livet och universum. Jag hörde nyligen Christer Sturmark säga att Gud är överflödig till den kosmologiska förklaringsmodellen (hur universum skapades osv) när han skulle svara på frågan ”Måste man välja mellan Gud och Big Bang?”. Då låter det nästan som att Guds funktion skulle ligga i att förklara det som vetenskap inte har lyckats förklara. Att människor tidigare behövde Gud för att fylla i det vi inte än visste/kunde veta (ungefär som ”God of the gaps”), men det behövs inte längre – tack vare vetenskapen. Men en sådan slutsats är också byggd på felaktigt antagande om vem Gud är och hur Han verkar. Det vi kan förklara med vetenskap blir inte en förklaring eller ett bevis på att Gud inte finns eller behöver finnas, utan kan likväl bli ett sätt att förstå Gud och även vara förklaringen bakom vetenskapens beskrivning.  

Den andra biten som jag tror kan vara anledningen till att Guds funktion inte upplevs vara lika nödvändig handlar om människans beteende- och tankemönster. Eftersom samhället verkar mata oss med influenser som säger att vi kommer leva utan att någonsin dö och att vi är herrar över våra liv, med ökad betoning på individualistiska värderingar, så lär det påverka hur vi ser på livet, döden och andra existentiella frågor – däribland behovet av Gud. Man skulle kunna jämföra det, för att ta ett väldigt alldagligt exempel, med hudvård. Om man tänker sig en person med en ”problemhy” och en person med naturligt bra hy så kommer dessa två uppleva sig ha olika behov av hudvård. Personen som har en ”problemhy” kommer ha mer incitament, eller anledning, att söka hudvårdsprodukter som funkar för problemen med hyn. Personen som däremot har en naturligt bra hy kommer inte alls vara lika benägen att söka efter någon hudvårdsprodukt, eftersom det inte tycks finnas någon funktion av det. Så kan det nog också vara med hur samhälleliga influenser påverkar människors upplevda behov av Gud. För om man skulle dra ”funktionen av Gud” för människor till sin yttersta spets, utifrån ett jagcentrerat förhållningssätt (typ ”what’s in it for me?”), handlar det om en verklighet efter döden. Vi som är kristna tror ju på ett evigt liv efter döden där vi kommer få leva med Gud, tack vare Jesus liv, död och uppståndelse. Men om nu väldigt få influenser i vårt samhälle riktar vårt fokus mot funderingar kring döden, livet efter döden eller överhuvudtaget existentiella frågor, så kommer det troligtvis också påverka människors upplevda behov av och förståelse för Gud.

När olyckliga men oundvikliga saker däremot sker i livet, och när man på något sätt befinner sig i svåra situationer i livet, så har jag märkt att människor tycks ha en större tendens att vända sig till eller söka Gud. Människor tycks alltså uppleva att Gud funktion skiljer sig under olika förhållanden i livet. Det är på sätt och vis naturligt, i alla fall om man återigen utgår från ett jagcentrerat förhållningssätt till Gud. Exempelvis kan Gud fylla en funktion när en själv eller någon anhörig är sjuk eller döende på ett sjukhus: Han kan då hjälpa eller lösa situationen åt en (om Han existerar och är god). Men när situationen lättar eller problemet är löst är det också vanligt att folk återigen vänder bort från Gud: funktionen av Gud tycks då ha försvunnit för man upplever att man inte längre behöver Hans hjälp, kunskap eller makt. Sensmoralen blir ungefär: ”Gud behöver finnas när jag, i min specifika situation, behöver Honom”. Återigen är det naturligt med ett sådant beteende- och tankemönstret för människor är oftast jagcentrerade, och funktionella, i sina förhållningssätt (framförallt inom mer individualistiska kulturer). Däremot gör man då troligtvis ett felaktigt antagande om vem Gud är och vad Han kan göra.

Så avslutningsvis verkar det finnas krafter i samhället som pekar gemene man bort från Gud, vilket troligtvis förstärks av att vi människor tenderar att vara funktionella i våra beteenden och troshållningar. Gud behövs inte i Sverige, verkar det som att samhället säger oss. Många gånger kan det vara på grund av felaktiga antaganden om vem Gud är, vad Han kan göra och vilka vi är i relation till Honom. Det kanske är så att vi kristna behöver ha detta i åtanke när vi träffar och talar med människor. Förstå att de flesta människorna gör saker för att det är funktionellt för dem men också försöka förstå vilka antaganden de gör då de tänker på Gud. För om det är så som vi kristna tror, så finns Gud och Han kommer fortsätta finnas – oavsett om samhället eller individen tycker att Han fyller en funktion eller inte. För i slutändan kommer det alltid vara vi som behöver Gud, och inte Gud som behöver oss.

/ Hajdi Moche

Artikeln som pdf