Kategoriarkiv: Sanning

Vad är sanning – del 3

Här kommer del 3, som är den sista delen i min bloggserie om Sanningen. Gå gärna tillbaks och läs del 1 och del 2, så får du med dig hela sammanhanget.

Det unika med kristen tro och kristet liv är, att dess fundament är absolut och objektiv sanning. Det sanningsbegrepp som en evig och personlig Gud står för och som är Bibelns sanningsbegrepp och Jesu sanningsanspråk. Detta till skillnad ifrån alla våra mänskliga, religiösa och vetenskapliga ”sanningar”. Även den mest ”inbitne vetenskapstroende” är medveten om vetenskapens begränsningar när det gäller ”sanningsfrågan”. Jag citerar några frågor och svar som belyser detta: ”Vad är vetenskap”? Svar: ”Ett sätt att förstå världen”. ”Är vetenskap sann”? Svar: ”Den vetenskapliga metoden innebär en möjlighet att systematiskt pröva sanningshalten i alla påståenden som omger oss. Vetenskapen har möjlighet att ge den bästa möjliga beskrivningen av sanningen utifrån vad man vet idag”. ”Ska man vara skeptisk mot vetenskap”? Svar: ”Ja, man ska nog vara lagom skeptisk mot alla påståenden. …..Ingen sanning är fullständigt bevisbar”.(19)

När det så gäller kristen tro och kristet liv, då handlar det om s.k. ”absoluter”, som t.ex ”i begynnelsen skapade Gud himmel och jord”, att Jesus har uppstått från de döda och att Jesus ska komma tillbaka igen.(20) 

  

Grunden och huset

Det finns en destinktion mellan absolut och objektiv sanning. Den skillnaden kan beskrivas såsom grunden och huset i ett fastighetsbygge. Paulus talar om detta i 1 Kor. 3:9-15. Grunden är absolut sanning och huset är objektiv sanning.

Jag ska förklara detta, men på nytt igen återger jag definitionen på absolut och objektiv sanning ifrån min förra bloggtext, del 2.

Absolut sanning: Oinskränkt, fullständig, fullkomlig, orubblig, definitiv och slutgiltig.

Inget kan läggas till eller dras ifrån.

Objektiv sanning: Saklig, opartisk och allmängiltig. Motsatsen till det osakliga och subjektiva.

Grunden är lagd

Grunden till huset är lagd av Gud, en gång för alla, och den grunden är personifierad i Jesus Kristus.(21)  Där har vi människor inget att säga till om. Grunden är lagd och den är absolut, komplett och solid. Så är det också i byggbranchen. Grunden läggs efter byggkonstens alla regler och som blivande husägare har vi inget att säga till om när det gäller grundens konstruktion och beskaffenhet. Men med huset är det annorlunda. Där har vi något att säga till om.

Huset på den grunden

Paulus säger, att var och en må se till hur han och hon bygger på den grunden.(22)  Vårt kristna liv liknas vid ett husbygge som ska byggas på den grund som Gud har lagt. Och som kristna har vi något att säga till om när det gäller vårt livs innehåll och uppbyggnad. Men precis som i byggbranchen, så måste vi förhålla oss till objektiva riktlinjer, en s.k. ”byggnadsbeskrivning”, när vi är med och bestämmer byggnadsritningar och planlösningar. I vårt fall som kristna, så är det Guds Ord som innehåller den ”byggnadsbeskrivningen”. Vårt kristna liv kan helt enkelt inte se ut hur som helst och inte heller ha vilket innehåll som helst, vare sig på insidan eller på utsidan av ”huset”. Vårt kristna liv är inte en ”rivningskåk”, och vår omgivning ska inte behöva bli förvirrade eller vilseledda när de ser på ”huset” – vårt kristna liv. Detta är något centralt och avgörande, enligt vad Jesus säger och vad vi för övrigt kan läsa i Bibeln.(23)

Vad sanningen informerar oss om

Bibeln är en sann informationskälla som aldrig kan tömmas på sitt innehåll, därför att Guds Ord är evigt, sannt och outtömligt.(24)  Därför säger också Jesus, att himmel och jord kommer att förgås, men mina ord kommer aldrig att förgås.(25) Den sanning som jag skriver om i dessa tre bloggtexter är evig, såsom Gud är evig.

Jag ger här några exempel på den information som vi kan inhämta ifrån Bibeln – denna outtömliga informationskälla:

  • Om Gud

            Om hela Gudomen och då om VEM och HURUDAN varje person i Gudomen är. Gud

            Fadern, Gud Sonen, Jesus Kristus och Gud Den helige Ande.

  • Om Skaparen och om skapelsen

            Om Gud som Designer och Skapare.

            Om Guds vilja, plan, mening, syfte och mål med sin skapelse – Guds skapelseplan.

  • Om människan

            Om människosyn och människovärdet. Om människolivets okränkbarhet ifrån

             konceptionen och allt framåt.

            Om människan och hennes evighet.

            Om människans fall och återupprättelse.

            Om konsekvenserna av människans medvetna val och beslut i livet och inför evigheten.

  • Om den andliga och om den fysiska världen och verkligheten.

            Om det andliga/övernaturliga och om det fysiska/naturliga.

  • Om vår lagbundna tillvaro.

            Om grundvalarna för vår gemensamma tillvaro.

            Om skapelseordningen som Gud förhåller sig till, och som vi människor har att förhålla oss

            till.

           Om andliga och fysiska lagar.

           Om ”lagen om sådd och skörd” – orsak och verkan – som en övergripande lag.

  • Om Djävulen och om synden.

            Om Djävulen som person och om hans rike.

            Om ”att missa målet” i livet och inför evigheten, som är grundbetydelsen av ordet Synd.

  • Om gott och ont, rätt och fel.

            Om våra samveten.

            Om ondskan i världen och i människors liv och natur.

            Om människans behov av objektiva riktlinjer i livet.

  • Om döden.

            Om vad döden är.

  • Om Frälsning.

            Om vad Frälsning är och om dess konsekvenser i livet och i evigheten.

            Om tiden och om evigheten.

            Om en ljus framtid och ett hopp.

  • Om Guds rike.

            Om ett evigt och bestående rike.

            Om det optimala nu och för evigt.

Sanning och frihet

Sanningen är befriande till sin natur, även då den är besvärande för oss. Ja, till och med obekväm och provocerande då den bryter mot våra tankar, åsikter och uppfattningar och avslöjar våra felaktiga atityder, syften och bevekelsegrunder och dess åtföljande resonemang och handlingar.

Sann frihet

Sanningen skall göra er fria.(26)  Sanningen, i motsats till lögnen och halvsanningarna, har en frigörande effekt på oss människor. Lögner och halvsanningar manipulerar, vilseleder och snärjer oss och binder upp oss, medan Sanningen gör oss fria och leder oss rätt i livet och inför framtiden och den kommande evigheten.

Väl mött!

Källor/noter: (19) Dessa frågor och svar är ur boken:”Vad är vetenskap”? Av hjärnforskare och professor i klinisk neurovetenskap, Martin Ingvar. Bokförlaget Langenskiöld. Fråga 1, 2 och 101. (Inga sidoanvisningar finns i boken). (20) 1 Mos. 1:1. Upp. 4:11. Apg. 1:1-3. v.3. 3:15. 1 Kor. 15:12-20. v.20. Apg. 1:9-11. (21) 1 Kor. 3:11. (22) 1 Kor. 3:10. (23) Matt. 5:13-16. v.16. 1 Petr. 2:12. Fil. 2:15. Kol. 1:9-10. Matt. 7:24-27. (24) Ps. 117:2. Jes. 40:8. (25) Matt. 24:35. (26) Joh. 8:31-32.

Annonser

Vad är sanning – del 2

Här kommer del 2 i min bloggserie om Sanningen. Del 1 kan läsas här.
Sanningsfrågan Vad är sanning? är grundläggande och avgörande när vi talar om kristen tro och kristet liv. Som kristna tror vi inte på lögnen, utan vi älskar Sanningen och vi har satt vår tro till  den. Vi tror på Sanningen och vi erkänner, att vi är för Sanningen och inte mot den.(5) 
När nu kristen tro och kristet liv har det förhållandet till Sanningen, ja, då måste vi också veta svaret på sanningsfrågan. Vi måste helt enkelt ha kunskap om sanningen. Paulus skriver att Guds vilja är, att vi människor ska bli frälsta OCH komma till kunskap om Sanningen.(6)  Det räcker således inte med att bli frälst och bli en kristen, utan vi måste också få kunskap om vad Sanningen är, för att inte gå vilse.
SANNINGENS NATUR
Sanningen är något i sig själv och den har en Gudagiven natur, och det är så vi kan lära känna  Sanningen. I Bibeln är Sanningen ett fundamentalt uttryck för Guds natur. Det betyder, att kunskap om Sanningen är kunskap om Gud. Sanningen och Gud är oskiljaktliga. 
Sanningen visar oss vad Gud är och står för, nämligen fasthet, säkerhet, pålitlighet och trofasthet. När sanningen beskriver något, oavsett vad det är, då är det alltid en fast, bärande, giltig och förpliktande verklighet som den beskriver. Det vill säga, att vi med säkerhet kan veta att Sanningen säger som det är och stämmer överens med den verklighet som den beskriver.(7)  Sanningen lånar sig aldrig till några billiga ”PR-vinster”, utan beskriver verkligheten som den är, utan att försköna eller smutskasta, förgylla eller mörklägga den verklighet som vi lever i.
Gud finns och därmed finns också den Sanning som jag skriver om här. Gud är den Sanningens absoluta förutsättning. Och då talar jag inte om vilken Gud som helst, utan om den Gud som är evig, som är en person, som vet allt och som presenterar sig själv i Bibeln, i skapelsen, i historien, i människors liv, erfarenheter och samveten, men framför allt i och genom Jesus Kristus.(8) 
I samhället och i vårt vardagliga tal så rör vi oss med olika sanningsbegrepp, vilket vi gör både medvetet och omedvetet. Jag nämner dem enbart här utan att närmare definiera dem. 1. Analytisk sanning. 2. Empirisk sanning. 3. Vetenskaplig sanning. 4. Naturvetenskaplig sanning. 5. Sanning som ett filosofiskt grundbegrepp. 6. Sanning i normalt språkbruk. 7. Personlig sanning.(9) Men det är inget av dessa sanningsbegrepp som ”håller måttet” i en jämförelse med det sanningsbegrepp som jag talar om här. Det vill säga, att vi kan inte säkert veta att de olika sanningsbegreppen säger som det är och stämmer överens med den verklighet som de beskriver. De är både temporära och begränsade.(10) Därför ska vi inte förväxla de olika sanningsbegreppen med Bibelns sanningsbegrepp och med Jesu sanningsanspråk. 
ABSOLUT OCH OBJEKTIV SANNING
Detta är Bibelns sanningsbegrepp och det hör alltid samman med Jesu sanningsanspråk. Finns Gud – den Gud som jag tror på och beskriver här – ja, då finns detta sanningsbegrepp. Det är egentligen ett ”Gudsbevis”.
Här ger jag några beskrivningar av absolut och objektiv sanning:
  • Den är evig. Sanningen är evig såsom Gud är evig. Det betyder, att Sanningen har alltid funnits och den kommer alltid att finnas i tid och evighet, till skillnad från de temporära och begränsade sanningsbegreppen.
  • Den är oföränderlig. Sanningen kan inte förändras av några mänskliga teorier eller diskussioner. Inga argument, hur välformulerade de än är, kan förändra Sanningen. Det är med Sanningen som det är med Guds existens och med hans natur. Gud finns och det är ett oföränderligt faktum och hans natur förändras aldrig. På samma sätt är Sanningen  oföränderlig.(11) Det är sanningens natur. Det vill säga, att det som var sant igår det är sant idag och det kommer att vara sant även imorgon och i all tid och i evighet.
  • Den är fundamental.
            Den är grundläggande för hela vår tillvaro och fungerar som ett bärkraftig fundament i liv
            och död, i tid och evighet, och för varje människa som bejakar den och som erkänner sitt
            totala beroende av den.(12)  Och Gud har tänkt, att hans församling ska vara Sanningens
            stödjepelare och grundfäste(13)  i den här tillvaron som vi lever i här och nu, där både lögner,
            halvsanningar och de olika sanningsbegreppen tampas om utrymmet.
  • Den kan inte besegras. Sanningen kan attackeras och ifrågasättas, men den är omöjlig att besegra. Endast för Sanningen förmår vi något, aldrig mot Sanningen.(14)  Sanningen kommer alltid att hinna ikapp oss, förr eller senare, oberoende av vem eller vilka vi är. Det är med Sanningen som det är med Gud. Hos dem finns inget anseende till   personen.(15)  Vare sig med ord eller handlingar, teoretiskt eller i det praktiska och verkliga livet har vi möjlighet att besegra Sanningen. Lögnen kan besegras, och den kommer att slutgiltigt besegras, men inte Sanningen. Jesus, som är Sanningen förkroppsligad och personifierad och som är full av nåd och sanning(16)  – vilket är en oslagbar kombination –  han dödades och begravdes, men han uppstod igen från de döda på tredje dagen,(17) och han lever för tid och evighet, precis som Sanningen gör och kommer att göra.
  • Den är trovärdig. Det är enbart Sanningen som är trovärdig. Lögnen är aldrig trovärdig och kan heller aldrig vara det. Därför går kristen tro, såsom den beskrivs i Bibeln, alltid hand i hand med Sanningen. Den tro som Gud har gett oss som en gåva och Sanningen, som också är Gudagiven, hör ihop med varandra på ett odelbart sätt. Och kristen tro och Sanningen allierar sig aldrig någonsin med lögnen eller med några halvsanningar, utan de bevarar alltid sin trovärdighet.(18) 
  • Absolut sanning: Oinskränkt, fullständig, fullkomlig, orubblig, definitiv och slutgiltig.
            Inget kan läggas till eller dras ifrån.
  • Objektiv sanning: Saklig, opartisk och allmängiltig. Motsatsen till det osakliga och subjektiva.
Väl mött!

p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px ‘Times New Roman’; color: #000000; -webkit-text-stroke: #000000} p.p2 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px ‘Times New Roman’; color: #000000; -webkit-text-stroke: #000000; min-height: 15.0px} li.li1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px ‘Times New Roman’; color: #000000; -webkit-text-stroke: #000000} span.s1 {font-kerning: none} span.s2 {font: 8.0px ‘Times New Roman’; font-kerning: none} span.s3 {font: 12.0px Symbol} ul.ul1 {list-style-type: disc}

Källor/noter: (5) 2 Tess. 2:9-13. 2 Kor. 13:8. (6) 1 Tim. 2:4. (7) I GT är det hebreiska ordet ämät det viktigaste ordet för sanning, och i NT är det grekiska ordet aletheia huvudordet för sanning. Båda orden har den betydelsen som jag återger i texten här ovan. (8) Jes. 40:28. Joh. 1:1. Rom. 1:19-20. Ps. 19:1-5. Hebr. 11:3. I Bibeln beskrivs historiska tider, händelser, platser och personer. I både GT och NT. 1 Joh. 1:1-4. Apg. 4:19-20. Rom. 2:14-15. 9:1. Joh. 1:14, 18. 10:30. (9) På google.se kan du söka efter de olika sanningsbegreppen och se definitioner av dem. (10) Ps. 117:2. Evig sanning i motsats till temporär sanning: För viss tid, tillfällig, övergående.  (11) Ps. 119 är en dokumentation av detta. (12) Hebr. 1:3. Ps. 119:105. (13) 1 Tim. 3:15. (14) 2 Kor. 13:8. (15) Rom. 2:11. 5 Mos. 10:17. 2 Krön. 19:7. 16) Joh. 14:6. 1:14, 17. (17) Joh. 11:25-26. 1 Kor. 15:3-21. I GT har vi profetior om detta, och i NT kan vi läsa om uppfyllelserna av dessa profetior. I NT profeterade Jesus själv om sin uppståndelse från de döda. (18) Ef. 4:15, 25. Sak. 8:16-17. 1 Joh. 2:21. 2 Tess. 2:12-13. 2 Joh. v.1-4. 3 Joh. v.3-4. 1 Tim. 2:1-4. v.4.

Jag kan inte bara tro, jag kräver vetenskapliga bevis

Våra samtal på  apologetikens område handlar alla förr eller senare om begreppen tro kontra vetande. Kunskapsteori är ett av de ämnen som tillhör all filosofisk tankes värsta tankenötter. Hur vet vi vad vi vet? Hur säker är vetenskapen?  Det finns hur mycket som helst skrivet om detta ämne, det enda säkra resultatet av tusentals mantimmars tankemöda är att frågan inte får något definitivt svar. Enklast sagt; vi vet inte ens hur vi vet vad vi ger vår tillit till.

När den post-moderna människan säger sig inte kunna tro så är det en sanning med modifikation. Det förefaller nämligen vara så att hon kan tro obegränsat med påståenden som hon i allt väsentligt inte själv har det minsta empiriska bevis för. Det kan finnas de som har ’bevis’ men hon själv godtar deras utsagor om bevisen av ett helt icke vetenskapligt skäl: hon hör dem säga vad hon vill tro. Eller, hon litar på dem som påstår sig ha forskat i saken. Till saken hör också att människan är benägen att acceptera en teori om vad som helst, bara den är vacker och känns symmetrisk. Ideligen måste teorier av det slaget överges, för att de helt enkelt inte håller måttet. Men det tar tid och de sitter hårt.

Varje människa har någon slags världsbild. Världsbilden som sådan baseras inte mer än marginellt på vetenskapligt hållbara antaganden. Den är en serie försanthållanden om hur tillvaron och tingen förhåller sig till varandra som aldrig går att leda i bevis med en strikt vetenskaplig kunskapsteori.  Denna världsbild är heller ingen statisk eller oföränderlig ’sanning’. Dess utveckling är i allra högsta grad under påverkan och i ett flöde av förändring och anpassning. Detta har många då insett och har anammat en syn som säger att allting är relativt. Tron på vetenskapen som sanningssägare har övergått till tron på ett kunskapsparadigm som aldrig är slutgiltigt.  Men få som tänker så drar slutsatsen att det i och med detta är omöjligt att vänta sig objektiva bevis om någonting alls. Antingen flyter allt och då finns det inga stränder att stå på och se på flödet ifrån, och då flyter även stranden varför frågan om rörelse inte längre kan relateras ens till det som rör sig.

Som så ofta påpekat: om allt flyter så är ”allt” inget annat än undantaget från det flytande. ”Allt” är kategoriskt, inte fluktuerande. ”Det  finns ingen sanning” kan inte vara sant då den satsen gör anspråk på att vara sanning. Dilemmat för den som säger sig inte kunna tro på något annat än vad som föras i bevis är att det utesluter i princip alla de abstrakta företeelser som hela den kulturkrets vi lever i förutsätter utan egentligt ifrågasättande.

Finns skönhet som objektiv sanning?
Finns sanning som objektiv sanning?
Finns lögn om all sanning är relativ?
Är inte då lögnen bara en sanning i vardande?
Finns kärlek i någon objektiv mening?
Finns solidaritet som annat än tillfälligt och avgränsat partsintresse?
Finns osjälviskhet? Är altruism  bara förklädd egennytta?
Finns det överhuvudtaget någon frihet?
Finns jämlikhet som annat än ett gungfly?
Finns det något som helst objektivt värde i någonting?

Frihet, jämlikhet, broderskap? Vetenskapligt beläggbara storheter? Inte ens entydigt definierbara.

Den nyförälskade som inte kan tänka sig en tillvaro en meter från sin kärestas andetag tror på kärleken, åtminstone som en jourhavande hypotes, men aldrig som en bevisbar vetenskapligt sann mening. Och det spelar heller ingen roll för den förälskade är inte intresserad av rationella skäl till sin galenskap. I själva verket är det det irrationella som är dominerande i även de mest rationellas beteende. Man kan hävda sig tro att man håller det för sant att slumpartade processer har gjort allting i tillvaron. Men skulle aldrig komma på tanken att plocka svamp utan ledning av giftstjärnornas ’caveat’, dvs varning för livsfara. Där tror ingen på slumpens välvilja.

Den som hävdar att de inte kan tro har alltid ett antal objekt för vad de inte kan tro på.
Vad de missar är att de samtidigt har en fullständigt irrationell tilltro till sin tro på sin oförmåga att tro. Eftersom alla människor under livets gång ändrar uppfattning om även de periodvis mest djuprotade övertygelserna, så kan ingen med vett och förnuft säga att de inte kan tro den eller den utsagan. De kan bara säga att ”min kunskap är i dagsläget begränsad i frågan”. Det är hederligt.

Men det medför med viss automatik att tron på något inte är statisk. Och det är alltid så att innan man vet något om något finns det ett intuitivt stadium där man tror att något är värt att undersöka, värt att försöka förstå. Majoriteten av alla strålande vetenskapliga insikter börjar med en uppsättning obevisade antaganden. Bevismängden bekräftar möjligen intuitionen, men är aldrig dess förutsättning. Ingen börjar dagen med att analysera förekomsten av godtagbar syrenivå i inandningsluften. Det accepteras utan minsta frågetecken.

För den mänskliga hjärnan är frågan om tro och vetande ett dött lopp. Hjärnan skiljer inte på det vi tror och det vi vet. Hjärnan behöver bådadera för att utvecklas och mogna. Människors fobier styr deras liv i mycket högre utsträckning än någonting de anser sig veta. Hjärnan lever på det sättet ett helt demokratiskt liv. Sanning och lögn samsas i vindlingarna och inte ens hjärnan själv kan göra skillnad på dem. Det enda som avslöjar det ena och ger kredit åt det andra är omsättningen av vad som finns lagrat i hjärnan i praktisk handling. Det är av den praktiska applikationen som hjärnans försanthållanden prövas, avslöjas och kan leda till omprövning. 

Nu handlar vår undersökning om relationen mellan framför allt kristen tro och vetandet.  Skiljer sig kristen tro från andra sorters tro? På många sätt ja. Den har sina utgångspunkter i några specifika förhållanden som måste förstås för att leda till tro. Det är alltså så att ett visst vetande, ett accepterande av trovärdiga utsagor, måste läggas till grund för frågan om vad tron är och vad som är värt att tro på.

Det klassiska uttrycket är : ”Utan tro kan man inte finna Guds välbehag. Den som kommer till Gud måste tro att Gud är till och att den som söker honom blir belönad för det”. Så innan Gud ger sig till känna måste människan varsebli Guds existens. Hur i all världen skall det gå till? Jo därigenom att all världen är Guds självdeklaration om sig själv. ”Från världens begynnelse har Guds eviga karaktär och osynliga väsen kungjorts genom det som är synligt. Det finns inga ursäkter för att inte veta att Gud är.” Om inte något har inträffat som har omintetgjort hjärnans förmåga att tro det man inte ser i det som syns.

Det som kan inträffa är nämligen motsvarigheten till en solförmörkelse.”Fastän de kände Gud valde de ändå att varse sig vara tacksamma eller ge Gud ära utan valde att låta sitt sinne fördunklas och förledde så sina hjärtan till ett liv i mörker. De räknade sig som visa och just i det blev de dårar. De valde nämligen att ersätta Gud med hans skapelse och gjorde om några skapade ting till Gud.”

Att ge Naturen den status som tillkommer skaparen gör den visaste vetenskapsman till dumbom.
”De förvandlade sanningen om Gud till lögn och valde att tjäna det skapade hellre än Skaparen, däri består deras förmörkelse.”

Det spelar då ingen roll hur mycket av det naturliga som människan skaffar sig kunskap om. Om den kunskapen förhindrar henne från att se Skaparens hand bakom skapelsen har hon försatt sig i det läge som gör det omöjligt att tro på Guds existens. Och därmed faller det på sin orimlighet att Gud skulle löna dem som har det förbehållet. Bara den som böjer sig inför det uppenbarade i skapelsen kan ens börja ana det som är uppenbarat i uppenbarelsen.  Hela skapelsen vittnar om Gud. Vetenskap som inte ser det är som den som efter att ha studerat elefantens hud i hundra år förnekar elefanten.
En tangent till det är detta: Ingen kan se Gud och leva. Skaparen kan av självklara skäl inte vara synlig i sin skapelse lika lite som guldsmeden syns i hängsmycket. Den som kräver att få se Gud begär det omöjliga. Den skapade vill kunna omfatta skaparen.  Om ögat kunde till fullo se ögats skapare skulle ögat vara större än det det ser.

Den som säger sig inte kunna tro på Guds existens säger i samma mening detta: jag saknar intellektuell kapacitet att tänka mig någon större än mig själv.  Samtidigt säger den människan att hon tror att hennes icke tro på minsta sätt ändrar på Guds existens. Den blinde som aldrig sett solen kan naturligtvis ifrågasätta solen. Men så vad?

Men är då inte människors ärliga begäran om att få ’se’  Gud ändå berättigad? Självfallet är den det.
Men det är när de själva sätter villkoren för hur Gud skall te sig för dem som de rör ihop det för sig.
Gud har nämligen valt ett universellt, mångkulturellt och internationellt sätt att ge sig till känna. Den valda vägen kallas med ett finare ord för inkarnationen, Guds människoblivande. ”Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud och Ordet tog sig kötts gestalt och tog sin boning mitt ibland oss.”

Förekomsten av Bibeln är en objektiv sanning. Dess innehåll är en objektiv beskrivning av händelser och erfarenheter som har hänt och vars subjektiva betydelse har dokumenterats av ett stort antal vittnen. Om det som de skriver är sant i en absolut mening kan inte avgöras av den föreliggande texten i sig. Men det varom den talar gör anspråk på att vara nog med sanning för att både visa vem och vad Gud är och hur Gud förhåller sig till oss och till sin skapelse.

”På många sätt och i många former har Gud givit sig till känna genom historien, men nu i denna tid har han visat sig genom sin Son Jesus Kristus, som i sig själv är en sann representation av Guds härlighet och den direkta återspeglingen av Gud.”
”Den som har sett Sonen har sett Fadern.”

När jag en gång för många år sedan var pastor i den gamla Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm brukade vi ha bibelsamtal i lilla salen om onsdagarna. En sådan kväll hade vi hunnit börja samtalet när jag hörde att det gick i dörren vid ingången, en trappa ner. Men sen hördes det inga fler steg. Jag avbröt mitt anförande och gick nerför trappan. Där stod en elegant uppklädd och välfriserad gentleman med hatten i hand. Jag tilltalade honom med ett välkomnande och förklarade vad vi höll på med. Hans svar var intressant.
-Jag har sökt Gud i hela mitt liv. Men jag vill inte höra på ert bibelsamtal, för jag vill inte låta mig påverkas av något i mitt sökande efter Gud!

Jag har ingen aning om huruvida hans sökande ledde till Guds famn. Gud är inte ett objekt att kritiskt studera. Ingen vetenskap om Gud är meningsfull om den inte börjar i andra ändan. Den ända som är vårt eget knutna jag. Gudskunskap leder med tiden till insikter om oss själva, om hela skapelsens vånda, om dess förunderliga existens och om målet för vårt liv.

Den som säger att den inte kan tro har ofta ett annat nog så svepande skäl för att vägra insikten om ’Gud’ som en närvaro. ”Om Gud ändå finns då har jag fel om nästan allting!” Det är en moralisk vägran att erkänna att vi borde ta reda på i vems värld vi befinner oss och vilka moraliska regler som gäller för att få vara kvar här. Det är i det perspektivet inte främst en intellektuell fråga om Gud finns. Så intelligenta är vi inte att ’Gudsbevis’ i vetenskaplig mening skulle kunna hålla. De skulle nämligen alla vara inomvärldsliga, materialistiska och därmed förgängliga, och alltså inte vara i närheten av att vara sanna. Objektiv vetenskap kan bara hantera objektiva företeelser. Gud är sitt eget Jag i sökandet efter ditt Du. Gud är inte ett något, utan en någon.

Den Gud som är Abrahams, Israels och Jakobs Gud är varken materiell, förgänglig, eller rumsligt avgränsad så att Gud kan studeras som ett enskilt objekt. Det är vi som är under hans lupp, inte tvärtom. ”Det är i Honom som vi lever, andas, rör oss och är till.”

Den som säger att de inte kan tro tror alltid utan undantag saker och ting som alla saknar rationella och vetenskapligt säkerställda förklaringar. De har oftast större tilltro till sin förmåga att inte tro än viljan att acceptera deras vittnesbörd som la sina tvivel åt sidan och helt enkelt klev ur sin egobubbla och böjde sin nacke inför en som står oss närmare än en broder och vars levande ord bärs av miljoner vittnen.

Någonstans förr eller senare hamnar vi på hälarna och finner oss ropa: ”Gud jag tror, hjälp min otro.”

Teddy Donobauer  1 maj 2017

Dahlman arrangerar debatt mellan Annala och Sturmark

Veckans film är en rykande aktuell debatt som hölls i Kalmar i helgen. ”Lorensbergskyrkan fylldes när humanisten Christer Sturmark debatterade Guds existens med Vesa Annala, frikyrkopastor”, skriver tidningen Barometern. ”De två debattörerna talade snabbt och refererade flitigt till filosofer och forskare. Åhörarna fick ett tillfälle att damma av begrepp som axiom, kreationism, evolution och metafysik. Kanske inte alldeles enkelt, men intressant, konstaterar ett äldre par i publiken.”
Arrangör och moderator för debatten var Tommy Dahlman.

/ Magnus Lindborg

Vad är sanning?

”Vad är sanning”? 
Det var den romerske Landshövdingen Pontius Pilatus som ställde denna fråga, då han stod inför att fria eller fälla Jesus, i det som var en skenrättegång och som har kommit att betraktas som historiens värsta justitiemord. (1)  
”Vad är sanning”? är den viktigaste frågan som en människa någonsin har ställt och kan ställa. Sanning, som är det enda som är trovärdigt i en förljugen värld. Sanning, som är ett nyckelbegrepp i Bibeln. Sanning, som är något helt centralt och avgörande i en kristen människas liv. Sanning, som har med församlingens rätta och ursprungliga identitet att göra, då församlingen ska vara ett fundament för sanningen, där sanningen ska kunna vara säkert förankrad. Sanning, som är en nödvändighet för att allt mänskligt och samhälleligt liv ska kunna fungera på ett ordnat, människovärdigt och människovänligt sätt. 
Jesus säger: ”Gud, ditt ord är SANNING”. ”Jag är vägen, SANNINGEN och livet, ingen kan komma till Fadern, utom genom mig”. ”Ni ska förstå SANNINGEN och SANNINGEN ska göra er fria”. (2)
Paulus säger: ”…Gud vill, att alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om SANNINGEN”. Frälsning och SANNING hör ihop med varandra på ett odelbart sätt. ”…den levande Gudens församling, SANNINGENS stödjepelare och grundfäste”. ”Inte mot SANNINGEN utan allenast för SANNINGEN förmår vi något”. (3)
Profeten Hosea säger: ”…ingen SANNING och ingen KÄRLEK och ingen GUDS KUNSKAP finns i landet. Man svär och ljuger, man mördar och stjäl och begår äktenskapsbrott, och blodsdåd följer på blodsdåd”. (4) Det blir en ond cirkel när dessa tre, som är ETT med varandra, saknas i landet. 
Vi kan med säkerhet slå fast, att utan sanning kan ingen av oss veta något säkert. Det finns inget som är pålitligt och trovärdigt. Ingen kan säga vad som är rätt eller fel, gott eller ont och ingen kan hänvisa till etik och moral eller till en hållbar värdegrund för bestående och hållbara värden, och våra val blir då egentligen meningslösa. Utan sanning är det hur som helst med människosyn och med människovärdet och det finns inget som säger att människolivet är okränkbart ifrån konceptionen och allt framåt. Utan sanning, så kan heller inte våra samveten fungera på ett vägledande sätt. 
Det är mycket som talar för, att det som är sekulärt och Gudlöst i vårt samhälle idag, också är SANNINGSLÖST. Sanningen har fått stå tillbaka för mänskliga idéer, hypoteser, teorier, gissningar och spekulationer, och konsekvensen har blivit en allmän vilsenhet hos nutidsmänniskan. 
Mina läsare förstår säkert, att jag inte skriver om vilket sanningsbegrepp som helst. I min nästa bloggtext, som kommer längre fram på SAS bloggsida, då ska jag göra en kort presentation av olika sanningsbegrepp som vi rör oss med i vårt vardagliga liv. Då ska jag också beskriva det sanningsbegrepp som jag framför allt syftar på här, nämligen absolut och objektiv sanning, som är Bibelns sanningsbegrepp och Jesus sanningsanspråk.
Väl mött!
Källor: (1) Joh. 18:28-19:16. 18:38. (2) Joh. 17:17. 14:6. 8:31-32. (3) 1 Tim. 2:1-4. v.4. 3:15.         2 Kor. 13:8. (4) Hosea 4:1-2. 

p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px ‘Times New Roman’; color: #000000; -webkit-text-stroke: #000000} p.p2 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px ‘Times New Roman’; color: #000000; -webkit-text-stroke: #000000; min-height: 15.0px} span.s1 {font-kerning: none}

Om Brödet och Bagaren

”All kunskap om det okända börjar med studiet av det kända”

En av det mänskliga tänkandets grundsatser formuleras så. Oavsett om vi ser
ner i pedagogikens grunder eller undersöker filosofernas formulerade
trossatser, eller för den delen teologins försök att ordna upp trons innehåll i
dogmer och läror så är det alltid i det kända vi börjar. Om det okända vet vi
bara att det måste inrymma och bestå av miljoner kända ting. De kända
tingen är nämligen närvarande, påtagliga och för all del studerbara. Bara om
vi kan börja med något observerbart kan vi ens börja prata om det som inte
syns eller syns vara.

I fråga om bröd dessutom ätbara.

Det dagliga brödet är en ur historisk och teologisk synvinkel ett grundtema för
både fysisk och själslig tillvaro. Inte för inte är en av kärnorna i all tro ”Giv oss
idag vårt dagliga bröd”. Utan bröd i bred bemärkelse upphör allt liv och allt
medvetande och alla frågor. Livet hänger på brödets ätande. Och som i så
många andra fall behöver den hungrige inte veta någonting om hur bröd blir
till och heller inte ha den blekaste aning om vem som bakade det. Brödet
möter ett livsbehov och den som livnär sig kan i ett helt långt liv leva i
fullständig aningslöshet om både ”hur bröd blir till och vem som gör det”.
Magens enda teologiska behov är: går det att äta? Sen kan tungan lägga sig i
och ha synpunkter på hur det smakar, men det är redan överkurs för den
hungrige.

Det synes mig otroligt att det kan finnas en enda människa som tror att brödet
bakar sig själv. Smaka på den tanken ett ögonblick. Hur skulle det vara om
brödet kunde bestämma sin tillblivelse?
Spannmålen besitter då i sig en färdighet att önska sig bröds gestalt. För det
börjar ju med någon form av mjölgivande organism. Den har förmågan att
utvälja åt sig sin egen undergång genom malning och sållning, (Och
förmågan att organisera sådan apparatur), den har en instinktiv förståelse om
nödvändigheten av någon vätska och antas vara kapabel att söka rätt vätska
i rätt mängd för att de inneboende processer som fuktat mjöl har kan börja.
Den vet också att alliera sig med en mikroorganism som har märkliga
egenskaper. Den kan bryta ner stärkelsen i mjölet till sockerarter som den
sedan förtär och omvandlar till alkohol och koldioxid. Dessa kamikazepiloter
bygger upp en sådan nivå av alkohol att de dör, men den andra produktens
små blåsor fångas effektivt upp av det proteinnät som det fuktade mjölet
under mekanisk bearbetning bygger i en omvandling av de tidigare separata
ingredienserna till en integrerad enhet. Vi kallar det deg. Energin till denna
mekaniska bearbetning finns inte i ingredienserna, de måste tillkallas utifrån.
Hur spannmålen kommer i kontakt med denna är inte känt. Men den måste
finnas enär det utan denna agent inte sker någon integrering av det som skall
bli bröd.
När glutennätet når sin optimala täthet fasthåller det den mesta möjliga
mängd koldioxid som sedan gradvis expanderar degen och under det nästa
momentet: upphettningen, får dem att konsolidera det jästa brödets höjd och
struktur.

Upphettningen kan inte ske godtyckligt, den måste ske kontrollerat. Det
räcker inte med ett blixtnedslag som sätter skogen i brand. Hettan dödar
alkoholen i takt med att den får proteinnätet som består av gluten att
koagulera. I den yta som hettan närmast drabbar omvandlas en del av
stärkelsen till invertsocker som under hetta karamelliserar och ger den
lockande bruna ytan. Hettan får inte utsätta brödet för länge, då övergår den
snart till aska. Timingen är nödvändig. Är det spannmålen som styr energin?
Det självbakade brödet är redan här en utmaning på det mest fundamentala
planet. Och mig veterligen existerar ingen enda människa som tror att bröd
blir till på detta vis. En annan sak som jag utan minsta tvekan kan konstatera
är detta: ingen normalt funtad människa förväntar sig någonsin att finna
bagaren i brödet. Minsta andel av bagarens eget väsen i degen, låt säga i
form av en fingernagel eller hårlock skulle vara en anomali, värd en
reklamation minst!

Så miljarder människor äter sitt dagliga bröd och är fullständigt övertygade
om att inget bröd existerar utan bagare trost att de aldrig i sitt bröd finner
bagaren.

Från det kända till det okända. Förutsättningarna för ett enda bakat bröd
ställer upp en exakt specifikation av ingredienser, av exakta mått på extern
mekanisk bearbetning, av precisionstilldelad energi under absolut allt annat
än godtycklig tidsrymd.
Det enda som under inga förhållanden åstadkommer en enda limpa är
godtyckliga råvaror plus slumpmässiga processer under oändlig tidsrymd.
Komplexiteten i en enda limpa är försumbar om än bara realiserbar under
exakta förutsättningar som den tänkande bagaren äger kunskapen om. Det
mesta i livet är mera komplext än bröd. Den levande cell som bär vetets hela
tillblivelseprogram är miljoner gånger mera komplicerad. Och miljoner gånger
mera aktiv till att genomföra det program som finns i dess genetiska ’script’.
Att bröd inte bakar sig själv är universellt axiom. Men tron att allting kommer
ur ingentings vilja att bli någonting är upphöjd till religion.

Att hela existensen är ett lika självklart resultatet av en genomtänkt handling
av en ’bagare’ är därför inget annat än en logisk deduktion av det kända.
Ingen enda människa under hela den mänskliga historien har någonsin
observerat något annat än att vare sig bröd eller levande organismer ”bakar”
sig själva. Det som aldrig sker kan heller aldrig antas som utgångspunkt för
vad som skulle kunna ha skett.’

För till det okända kommer man bara genom det kända eller genom en
uppenbarelse från det okända. Bara det okända bakom det kända kan
klargöra det kändas tillblivelse och existens. Då bagaren inte finns i brödet är
det å ena sidan lönlöst att söka honom där men också lika lönlöst att förneka
dess existens.

Naturvetenskapen säger oss alltså att ingenting blir till av sig själv.
Uppenbarelsen säger ”Det var jag som är som gjorde det”. Där börjar den
kristna tron. En som i sig själv inrymmer all existens är upphov till allt som
existerar samt den som skapat förutsättningarna för hur det som är
samverkar.

Jag var bagerikunnig innan jag blev troende. Jag har förstått deras frustration
som letar efter gudsbevis inom skapelsen. Min lättnad över att bagaren inte
är i sitt bröd är jättestor. Men tycker lite synd om dem som måste förneka sina
självklara insikter om relationen till sitt dagliga bröd så fort de funderar över
hur det större förhåller sig till det mindre. De måste överge allt logiskt
tänkande, all förnuftig deduktion och måste lämna en smått skräckingivande
dörr öppen för att de en dag blir kannibaler genom att äta bagaren i sin
frukostmacka.

”Människan är inte designad för att leva av enbart bröd, utan av varje ord som
utgår ur Guds mun.” Brödet är den natur vi lever i, Gudsordet är den
uppenbarelse som förklarar dess betydelse.

Björn Teddy Donobauer

Hur ska historisk forskning behandla det övernaturliga?

Den nyutkomna boken Den okände Jesus av Cecilia Wassén och Tobias Hägerland är det senaste försöket på svenska att beskriva en historisk Jesus om naturalismen hade varit sann. Som Stefan Gustavsson påpekar i sin recension av boken är författarna ovanligt öppna med detta: i inledningen slår de fast att de utgår från att allt som skett i historien orsakas av en ”känd inomvärldslig orsak” och att det som är ”naturvetenskapligt omöjligt” inte kan ske. Innan de ens börjar titta på Jesu liv utgår de alltså från att mirakler och Gudsingripanden inte kan ske och aldrig har skett. De kallar detta för en ”vetenskaplig” syn.




I själva verket är denna naturalism en filosofisk position som både är obevisad och obevisbar. Inte bara det, som jag påpekat tidigare är den självmotsägande, och ingen är egentligen naturalist i praktiken. Om naturalismen vore sann skulle vi inte kunna lita på våra tankar eftersom de enbart är resultaten av omedvetna, icke-rationella inomvärldsliga processer, vilket gör all vetenskap meningslös och irrationell, inklusive den Wassén och Hägerland presenterar.


Som försvar för sin metodologiska naturalism skriver författarna i ett debattsvar till Gustavsson att om de inte tillämpade den skulle de tvingas erkänna allt


Då skulle vi kunna anta att andra helare under antiken, som Apollonios av Tyana, också mirakulöst kunde bota sjuka och uppväcka döda, eller att exorcisten­ Eleasar som den judiske historikern Josefus beskriver faktiskt drev ut onda andar.
I ett annat sammanhang skulle­ man få räkna med att Koranen och Mormons bok uppenbarades­ för Mohammed respektive Joseph Smith på det sätt som dessa profeter hävdade. Med ett sådant förhållningssätt skulle allt bli möjligt – men som historiker skulle vi inte kunna bli överens om mycket.
Wassén och Hägerland tycks alltså mena på fullaste allvar att alternativet till att utgå från att inga mirakler någonsin sker i historien, är att utgå från att alla påståenden om att mirakler sker är sanna. En sådan dikotomi möter vi inte någon annanstans i historieforskningen. Ingen hävdar att samtliga som hävdat sig vara kungar genom århundradena antingen faktiskt har varit det, eller så har ingen av dem existerat!


Alternativet till att utgå från naturalismen a priori är naturligtvis inte att tro på vartenda religiöst påstående som finns. Inte heller är det att a priori utgå från att Gud och det övernaturliga finns. Nej, utgångspunkten bör vara agnostisk – det kan vara så att ett mirakel har skett när människor har påstått att det har skett, eller så har det inte gjort det.


Att innan man ens tittar på beläggen för det ena eller andra utgå från att allt som skett i historien grundar sig i kända, inomvärldsliga orsaker, är att inte längre söka det som är sant utan enbart det som bekräftar en redan fastslagen världsbild. Som Stefan Gustavsson skriver i en replik till Wassén och Hägerland: “Om Gud har agerat övernaturligt och vi har låst oss vid att alla händelser måste ha en naturlig orsaksförklaring kommer vårt vetenskapliga arbete inte att leda oss i riktning mot sanning. Och sanning är ju målet för all vetenskap.”


Detsamma gäller om ängeln Gabriel faktiskt uppenbarade sig för Muhammed eller om Krishna verkligen var Vishnus avatar. Om vi a priori utgår från att det är omöjligt kommer vår vetenskap att motsäga det som verkligen är sant – vilket går emot vetenskapens syfte. Därför bör religionshistoriskt arbete utgå från en agnostisk position vad gäller det övernaturliga, snarare än att argumentationslöst utesluta Gudsingripanden innan man ens börjat titta på det historiska materialet.

Micael Grenholm