Kategoriarkiv: Skönhet

Finns skönhet?

Varje gång jag åker till jobbet passerar bussen en vidöppen sjö med vacker omringande natur. Många mornar förundras jag över den vackra naturen, till exempel under hösten när sjön omringas av träd i olika färger eller vid tillfällen under den här årstiden när luften är så kall att vattnet skapar en “dimma” precis ovanför vattenytan. När jag blickar ut över denna naturscen upplever jag ibland att jag på något sätt “lyfts” av skönheten samt känner en slags vördnad och längtan till skönheten. Detta är inte unikt för mig utan det tycks finnas en tendens hos människor att dras till vackra ting, oavsett om upplevelsen av skönhet kommer från natur, konst, musik, eller en annan människa. Och inte bara att vi dras till skönhet, utan också aktivt söker upp skönheten. Det kan till exempel observeras i att vissa personer bergsklättrar för att få möjlighet att se en vacker vy över horisonten. Eller att många konstnärer eller musiker explicit uttrycker en önskan om att skapa något vackert med sin konst eller musik. Eller att människor i alla tider verkar ha dragits till vackra personer (även om skönhetsidealen har skiftat). Vi människor lever alltså som om skönhet är något äkta, något vi finner tilldragande och attraktivt – och vi tycks ha kapacitet att förstå, erkänna och uppleva skönhet. Därför är det inte konstigt att det är ett ämne som filosofer har funderat över och diskuterat i millennium, ända sedan Platons tid – kallat filosofisk estetik (eng. aestetics). 

Innan vi fortsätter diskutera skönhet – vad det är och vart det kommer ifrån – kan vi börja med en definition av skönhet. Det finns flera definitioner, vilka påminner om varandra, där en definition (från Cambridge dictionary) beskriver skönhet som “the quality of being pleasing, especially to look at, or someone or something that gives great pleasure…” Skönhet handlar alltså om att något är njutningsfullt, något som ger tillfredsställelse.  

Med detta sagt behöver vi ställa oss en kritisk fråga: Finns verkligen skönhet? Eller är skönhet bara subjektiv (“…i betraktarens ögon”), och resultatet av våra fysiologiska och neurologiska responser till en stimulus som vi betecknar som vackert med vårt språk, något som enbart är inlärt? 

Detta är en stor fråga, och människor (filosofer, lekmän och läsarna här) kommer därför ha olika syn på det. Vad innebär objektivitet i relation till skönhet då? En definition av objektiv handlar om att något existerar, eller innehåller ett visst drag, även om ingen observerar det eller har en åsikt om det (ex. trädet som faller i skogen skapar ett ljud, även om ingen hör det). Översätter vi detta till skönhet så innebär det att ett ting/objekt kan vara vackert, även om ingen människa upplever det (vilket rimmar med definitionen ovan). Beethovens musik skulle vara vacker även om ingen fick möjlighet att uppleva det. Naturens skönhet skulle vara vacker även om alla människor vore blinda. 

Tesen här är alltså att skönhet finns i objektiv form, det är inte helt och hållet subjektivt. Detta är också något som många filosofer anser, till exempel att skönhet innehåller både en objektiv del (som kan besvaras med frågan “Is it good?” eller att tinget är beundransvärt) och en subjektiv del (som kan besvaras med frågan “Do I like it?” eller att jag finner tinget angenämnt/njutningsfullt). Skönhet finns alltså objektivt, men för oss människor verkar det via vårt sinne. Vårt mänskliga medvetande är alltså medlet för att uppleva skönheten, och blir därmed till viss del formbart. Upplevelsen av skönhet uppstår när det upplevda (objektet) och upplevaren (jag) når varandra. Men det upplevda kan vara vackert även om jag inte upplever det, eller upplever det som sådant. Tänk på exemplet med artisten och konstnären som ämnar skapa något vackert med sitt verk: deras mål är att nå objektiv skönhet, men att detta medieras, eller verkar via, subjektiva upplevelser (ungefär som att kvantitativ vetenskapsfilosofi har som mål att nå objektiv sanning, men använder subjektiva sinnen och mänskligt skapade metoder för att nå dit). 

Så om vi utgår från att skönhet verkligen finns samt att vi människor söker och erkänner skönhet i vår omvärld, hur kan vi förklara det? Går det? Utifrån en a priori synpunkt, eller en naturalistisk synpunkt, finns det få skäl till att världen skulle vara vacker snarare än icke-vacker eller ful. Om till exempel Beethoven inte hade existerat, skulle det finnas något starkt skäl till att pianostycket Für Elise skulle existera? På samma sätt som ett vackert konstverk eller musikverk antas ha skapats av en konstnär/musiker, kan skönheten i skapelsen också peka mot existensen av en skapare av denna skönhet – någon som är källan till skönhet. Även vårt sökande efter och upplevande av skönhet kan peka mot detta: vi har en längtan efter att uppleva stor och fulländad skönhet – något som förkroppsligar skönhet. Sökandet, upplevelsen och existensen av skönhet kan alltså peka mot existensen av något som både kan skapa skönhet och som är skönhet. 

Även om vissa håller med om att skönhet är objektivt och att vi människor dras till samt förstår skönhet, så menar man att detta är en produkt av vår strävan efter överlevnad. Vår kapacitet till att finna skönhet i vår omvärld är att det ökar vår överlevnad eller vår förmåga till fortplantning. Detta perspektiv kan dock ha svårt att förklara många upplevelser av vackra ting, t ex en solnedgång eller ett musikstycke. Sådana saker tycks istället vara njutningsfulla i sig själva. Vore naturalism sant, så bör dessa upplevelser vara en meningslös biprodukt av vår mänskliga utveckling. Om man då anammar detta perspektiv på skönhet – att skönhet enbart är resultatet av en neurologisk respons i din hjärna, eller en biprodukt i relation till vår fortplantning och överlevnad – är det sannolikt att en upplevelse av skönhet snabbt “punkteras”. Testa det nästa gång du njuter av något vackert. Det vackra slutar vara vackert och det blir svårt att fortsätta njuta av det vackra. Musiken, naturscenen eller konsten är ju i så fall bara en illusorisk verklighet, skönheten finns inte och vår upplevelse har ingen äkta mening. Men om vi ifrågasätter våra upplevelser av skönhet och förnekar deras bakomliggande verklighet, bör vi då inte med samma logik även ifrågasätta annat innehåll som finns i vårt medvetande i relation till det vi har i vår omvärld? 

Ytterligare ett motargument mot att skönhet pekar mot något större som är bortom vår värld är att peka mot allt som är fult i vår omvärld (googla t ex blobfish!). Men att det finns saker som är fula betyder inte att skönhet inte finns, på liknande sätt som att kyla inte innebär att värme inte existerar. Mängden skönhet i världen är alltså inte avgörande för existensen av skönhet. Så skönhet är onekligen en del av det mänskliga livet, och om det finns – vilket det rimligtvis gör – finns det belägg för att det pekar mot något större – en källa till skönhet. Någon som är, har och skapar skönhet. 

“…detta söker jag: att få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att se Herrens ljuvlighet…” (Psalm 37:4)