Kategoriarkiv: Stefan Gustavsson

Ateisten som ifrågasätter objektiv moral och kritiserar kristendomen för att vara omoralisk

Någon vecka innan jul arrangerade vi en debatt om huruvida objektiv moral kan existera utan Gud inom ramen för vår debattserie ”Otroligt?”. Sveriges främste apologet Stefan Gustavsson, som leder vår vänorganisation Apologia, mötte den ateistiska debattören Amanda Sköld som är uppvuxen i en pingstkyrka.

Stefan argumenterade för att det är bara om Gud finns som våra subjektiva moraliska övertygelser kan stämma överens med en objektiv, sann moral, för ateismen kan inte redogöra hur objektiva moraliska fakta ens skulle kunna finnas och hur vi skulle få reda på dem. Amanda ifrågasatte existensen av objektiv moral, hon kallade det ett ”ogrundat antagande”, och menade att varken tron på objektiv moral eller Gud behövs för att vi ska kunna leva moraliska liv som minimerar lidandet i världen.

Debatten är värd att se i sin helhet, både Stefan och Amanda hade en vänlig och respektfull ton som jag verkligen uppskattade och samtalet utvecklades på ett spännande sätt. Stefan anmärkte efter ett tag något jag själv tänkte på under debatten: att Amandas ifrågasättande av objektiv moral inte rimmade särskilt väl med att hon själv hade fasta moraliska övertygelser som hon bland annat kritiserade kristendomen för att inte följa.

Det här blir extra tydligt med tanke på SVT-dokumentären ”Gud som haver barnen kär” som släpptes några veckor efter att vi arrangerade debatten. Där berättar Amanda och andra personer om sin uppväxt i religiösa sammanhang. Amanda kritiserar bland annat hur pingstkyrkan hon växte upp i beskrev homosexualitet som syndigt och som en sjukdom. Dokumentären beskriver också barn som blev livrädda för helvetet eller demoner, samt dem som växte upp i Jehovas vittnen och har blivit helt socialt utestängda efter att de slutade tro.

Jag har kommenterat dokumentären tidigare och ska inte upprepa allt som går att säga om den här, men vill kortfattat påpeka att jag tycker det är jätteviktigt av kyrkorna att lyssna på dessa berättelser och ta till sig av kritiken. Samtidigt tycker jag att Amanda går för långt när hon på sin blogg kritiserar att ledarna för Pingst inte ”tar avstånd från lärorna” som orsakade hennes rädsla som barn, såsom läran att demoner existerar. Hon skriver:

Om min före detta församling trots allt tar avstånd från lärorna jag berättar om i dokumentären, så uttrycker de inte det. Det enda specifika som pastorn säger i artikeln är att man inte ska undervisa om demoner för barn. Men han säger inte att demoner inte finns, eller att de inte ska undervisas om över huvud taget.

I ett annat inlägg skriver hon:

Jag vill inte ha kärlek från kyrkliga ledare, jag vill inte ha böner och jag vill inte ha en ursäkt. Att säga förlåt befriar er inte från skuld och ansvar. Ni kan inte kasta runt förlåtelse som godis och sedan förvänta er applåder. Det är helt meningslöst att säga förlåt om ni fortfarande tycker likadant och om ni fortsätter att orsaka samma skada mot andra barn. Jag vill att ni står för det ni gör och möter konsekvenserna av guds ord: PTSD, självskadebeteende, depression och självmord.

Det finns så många problem med detta resonemang.

Sakpåståenden blir inte mer eller mindre sanna beroende på hur människor mår av dem. Barn kan få allvarliga psykiska men av att höra om klimatförändringar eller döden. Det avgörande är hur man pratar om det, inte att man gör det. En person jag känner blev som barn så livrädd för klimatförändringarna som liten att hon grät och fick panikattacker om mamma köpte något som inte var ekologiskt. Det är inte ett argument för att klimatförändringar inte finns eller att man inte ska prata med barn om det – men den stora frågan är hur.

En av anledningarna till att många har velat dela med sig om hur deras religiösa uppväxt inte ledde till att de mådde dåligt eller tog skada är just för att visa att problemet är inte nödvändigtvis lärorna i sig, men det de får höra är att de ska hålla tyst och lyssna på dem som farit illa istället. Denna meta-debatt framstod för mig ursprungligen som absurd – vem som helst får berätta vad de har varit med om, chilla – men jag inser att Amandas argumentationslinje om att ”konsekvenserna av guds ord” är självskadebeteende och självmord förutsätter att det inte är så att de flesta som gör Guds ord mår bra av det och till och med får sina liv förvandlade till det bättre av det. Jag själv är ett exempel på en person som led massiv psykisk ohälsa av den ateistiska världsbilden och blev av med den genom att ge mitt liv till Gud och se honom göra mirakler i mitt liv. Att vi finns är inte ett argument för att inte lyssna på dem som farit illa av kyrkors undervisning och praktik, men det visar att det inte är så enkelt som att bara ändra massa läror i något slags experiment för hur det påverkar barn.

Uppmaningen att kyrkorna ska ta avstånd från läror för att skydda barn är ofrånkomligen färgad av Amandas ateistiska övertygelse att de överhuvudtaget inte är sanna, och självklart är Amandas och andra ateisters ilska över barn som mår dåligt av att höra om demoner och helvetet intensifierad av deras övertygelse att demoner och helvetet inte ens finns. För mig som har varit delaktig i demonbefrielse och sett människor uppleva obehagliga, övernaturliga fenomen bara för att bli fria i Jesu namn går det inte riktigt att radera de minnena ur min hjärna bara för att en sådan erfarenhet kan göra en annan person rädd. För att övertyga mig om att demoner inte finns behövs rationella argument, inte hänvisning till känslor.

Amanda har som sagt ifrågasatt i debatten vi arrangerade om det överhuvudtaget existerar en objektiv moral, samtidigt som hon för en moralisk argumentation för att kristendomens läror ska förändras då de skadar barn. Det går inte ihop. Antingen finns ingen objektivt sann moral – och då kan vi inte kritisera någon för något som vi finner omoraliskt. Det blir som att en person som inte gillar chokladglass kritiserar någon som gör det. Eller så finns objektivt sann moral, och då ska förstås kyrkan dömas enligt den måttstocken lika mycket som alla andra, men Amandas argumentation i debatten med Stefan Gustavsson kollapsar.

När jag påpekade detta för Amanda svarade hon:

Jag har aldrig sagt att det är OBJEKTIVT fel men vissa kristna läror. Det är mina personliga, subjektiva åsikter. Precis som du har dina… Jag har aldrig skrivit någonstans att kristendomens läror ska förändras.

Bara två veckor tidigare hade hon alltså skrivit följande riktat till kristna ledare: ”Det är helt meningslöst att säga förlåt om ni fortfarande tycker likadant och om ni fortsätter att orsaka samma skada mot andra barn. Jag vill att ni står för det ni gör och möter konsekvenserna av guds ord: PTSD, självskadebeteende, depression och självmord.” Det ger onekligen intrycket av att hon tycker att det för det första är fel att skada barn, vilket jag förstås håller med henne om, och för det andra att denna skada är en konsekvens av Guds Ord, något jag inte håller med henne om.

Och jag förstår inte riktigt varför så många ateister har svårt att inse detta, men när man förespråkar en viss moralisk position och vill att andra ska rätta sig efter den hävdar man automatiskt att den är objektivt sann. Det spelar ingen roll om man sedan inte vill kalla den objektiv – det är ju bara om det är något mer än en subjektiv åsikt som andra bör följa den. Jag kan inte heller kritisera någon annans moraliska position om jag inte menar att den är objektivt fel – annars blir det lika meningslöst som att kritisera någon för att inte gillar Marvelfilmer eller hallontårta.

Säg att jag bjuder hem en vän på middag och han säger inte hej till min fru, han går rakt in i henne utan att be om ursäkt och han äter mat från hennes tallrik. Jag skulle bli ganska rasande på honom och kraftigt kritisera honom för att behandla min fru omoraliskt. Detta för att jag för det första förutsätter att min fru existerar i den objektiva verkligheten och för det andra att det är objektivt fel att behandla henne som luft. Men säg att jag var medveten om att min fru bara är en fantasikonstruktion i min egen hjärna, en inbillning som inte existerar objektivt. Om jag fortfarande blir arg på min vän för att han inte behandlar henne som objektivt existerande agerar jag irrationellt.

På samma sätt kan Amanda inte ifrågasätta existensen av objektiv moral samtidigt som hon kritiserar andra för att skada barn – det senare förutsätter att objektiv moral existerar.

Här har jag skrivit mer om varför ateismen inte kan redogöra för objektiva moraliska fakta.

Därför behöver tron försvaras!

Under Apologias konferens i början av april höll Stefan Gustavsson en mycket sevärd presentation med titeln ”Behöver tron försvaras?”.  Efter en genomgång av den ovanliga och oväntade snabba sekulariseringsprocess Sverige i synnerhet gått igenom, visar Stefan på vikten av att förklara och försvara den kristna tron. Bibliska exempel liksom aktuella händelser från hans möten med människor och församlingar ger riktning framåt.
Apologia är en organisation som vill verka för förståelsen och försvaret av den kristna tron på arenan av idéer och livsåskådningar. De anordnar bland annat konferenser och föreläsningar.
Stefan Gustavsson är bland annat föreläsare, författare, teolog och huvudansvarig för Centrum för Kristen Apologetik, CKA, en nationell resurs för församlingar och skolor som vill utveckla ett apologetiskt arbete.

Hur ska historisk forskning behandla det övernaturliga?

Den nyutkomna boken Den okände Jesus av Cecilia Wassén och Tobias Hägerland är det senaste försöket på svenska att beskriva en historisk Jesus om naturalismen hade varit sann. Som Stefan Gustavsson påpekar i sin recension av boken är författarna ovanligt öppna med detta: i inledningen slår de fast att de utgår från att allt som skett i historien orsakas av en ”känd inomvärldslig orsak” och att det som är ”naturvetenskapligt omöjligt” inte kan ske. Innan de ens börjar titta på Jesu liv utgår de alltså från att mirakler och Gudsingripanden inte kan ske och aldrig har skett. De kallar detta för en ”vetenskaplig” syn.




I själva verket är denna naturalism en filosofisk position som både är obevisad och obevisbar. Inte bara det, som jag påpekat tidigare är den självmotsägande, och ingen är egentligen naturalist i praktiken. Om naturalismen vore sann skulle vi inte kunna lita på våra tankar eftersom de enbart är resultaten av omedvetna, icke-rationella inomvärldsliga processer, vilket gör all vetenskap meningslös och irrationell, inklusive den Wassén och Hägerland presenterar.


Som försvar för sin metodologiska naturalism skriver författarna i ett debattsvar till Gustavsson att om de inte tillämpade den skulle de tvingas erkänna allt


Då skulle vi kunna anta att andra helare under antiken, som Apollonios av Tyana, också mirakulöst kunde bota sjuka och uppväcka döda, eller att exorcisten­ Eleasar som den judiske historikern Josefus beskriver faktiskt drev ut onda andar.
I ett annat sammanhang skulle­ man få räkna med att Koranen och Mormons bok uppenbarades­ för Mohammed respektive Joseph Smith på det sätt som dessa profeter hävdade. Med ett sådant förhållningssätt skulle allt bli möjligt – men som historiker skulle vi inte kunna bli överens om mycket.
Wassén och Hägerland tycks alltså mena på fullaste allvar att alternativet till att utgå från att inga mirakler någonsin sker i historien, är att utgå från att alla påståenden om att mirakler sker är sanna. En sådan dikotomi möter vi inte någon annanstans i historieforskningen. Ingen hävdar att samtliga som hävdat sig vara kungar genom århundradena antingen faktiskt har varit det, eller så har ingen av dem existerat!


Alternativet till att utgå från naturalismen a priori är naturligtvis inte att tro på vartenda religiöst påstående som finns. Inte heller är det att a priori utgå från att Gud och det övernaturliga finns. Nej, utgångspunkten bör vara agnostisk – det kan vara så att ett mirakel har skett när människor har påstått att det har skett, eller så har det inte gjort det.


Att innan man ens tittar på beläggen för det ena eller andra utgå från att allt som skett i historien grundar sig i kända, inomvärldsliga orsaker, är att inte längre söka det som är sant utan enbart det som bekräftar en redan fastslagen världsbild. Som Stefan Gustavsson skriver i en replik till Wassén och Hägerland: “Om Gud har agerat övernaturligt och vi har låst oss vid att alla händelser måste ha en naturlig orsaksförklaring kommer vårt vetenskapliga arbete inte att leda oss i riktning mot sanning. Och sanning är ju målet för all vetenskap.”


Detsamma gäller om ängeln Gabriel faktiskt uppenbarade sig för Muhammed eller om Krishna verkligen var Vishnus avatar. Om vi a priori utgår från att det är omöjligt kommer vår vetenskap att motsäga det som verkligen är sant – vilket går emot vetenskapens syfte. Därför bör religionshistoriskt arbete utgå från en agnostisk position vad gäller det övernaturliga, snarare än att argumentationslöst utesluta Gudsingripanden innan man ens börjat titta på det historiska materialet.

Micael Grenholm

Skulle världen vara bättre utan religioner?

I veckans video ”Skulle världen vara bättre utan religioner?” ser du en intressant debatt mellan Christer Sturmark, förbundsordförande för Humanisterna (samt förläggare och redaktör), och Stefan Gustavsson, direktor för Centrum för Kristen Apologetik, tidigare Credoakademin (och generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen). Debatten anordnades av Humanisterna i Stockholm 2011. 

Veckans debatt (v37)

Debatt om Guds existens mellan Mats Selander och Stefan Gustavsson (Centrum för kristen apologetik) och Christer Sturmark och Patrik Lindenfors (Humanisterna). Kungsholmens gymnasium 20160906.


Vänliga hälsningar

Ted Sjövall
Administration och webb

"Varför tror vi det är sant?"

En intervju med Stefan Gustavsson som rör ‘sanning’. Mot slutet av intervjun säger Stefan han saknar att predikanter utöver att berätta vad bibeltexter betyder och säger till troende även behöver ta upp varför vi tror att det är sant. 

”Varför tror vi det är sant?” Viktig fråga och Stefan saknar och efterfrågar en apologetisk kultur.

Ted Sjövall
Administratör och webb