Kategoriarkiv: Vetenskap

Vad är vetenskap en kritik av scientism.

Nyligen lyssnade jag på ett avsnitt av podden ”the language of God” där programledaren Jim Stump samtalar med Marcelo Gleiser professor i naturlig filosofi fysik and astronomi vid Dartmouth College. Gleiser ser sig som agnostiker men har en hel del intressanta tankar beträffande scientism, en materialistisk övertro på froskning där inget tillåts ligga utanför det som vetenskapen kan omfatta.

Länk till podden:

https://www.podbean.com/ew/pb-zduum-c45082

De viktigaste poängerna i Gleisers resonemang kring vetenskap tycker jag är:

  1. En vetenskaplig slutsats är inte slutgiltig. När vi når fram till en vetenskaplig teori är det den bästa kunskap vi hittills lyckats skapa. Vår bästa förståelse såhär långt. Men vetenskapen kommer att jobba vidare och ny kunskap kommer att läggas till. Att påpeka detta är viktigt för att vi inte skall få en övertro på vetenskapen men samtidigt skall det inte användas för att förringa vetenskapens betydelse. När något blivit en vetenskaplig teori har det genomgått en mycket noggrann process och mycket arbete har lagts ner på det som presenteras, det förtjänar att tas på allvar och respekteras. Begreppet teori inom vetenskap är något helt annat än vad vi menar när vi använder ordet till vardags och menar en gissning eller ett förslag.
  2. Ju mer vi lär oss ju fler frågor får vi. Gleiser liknar vår kunskap vid en ö i ett hav av okunskap. Ju mer vi lär oss ju större blir ön. När ön växer blir omkretsen större alltså växer gränsen mellan vår kunskap och okunskap ju mer vi lär oss. Ett annat sätt att uttrycka det här är att man inte kan fråga om saker man inte känner till. Det var ingen på stenåldern som hade frågor om hur en laser fungerar, det låg för långt ifrån den kunskap man redan hade. Vi kan bara ställa frågor om sådant som ligger på gränsen mellan kunskap och okunskap. Detta tror jag är ett annat viktigt perspektiv för att hålla vår hybris i schack och bevara vår nyfikenhet och förundran inför tillvaron. Ibland låter det som att vi människor nästan kan och vet allt som finns att veta men tillvaron är oändligt stor och vi har ingen anledning att sluta vara nyfikna och ödmjuka inför allt det vi har omkring oss.
  3. Det ovetbara. Gleisner hävdar med bestämdhet att det finns saker som vi inte kan veta något om. Som exempel nämner han universums orsak. Vi var inte där och vi har inga möjligheter att simulera de energinivåer som fanns då därför kan vi inte veta. Även om vi skapar modeller av detta blir de med nödvändighet allt för förenklade och fattiga för att vi ska kunna veta vad universums ursprungsorsak är.
  4. God of the gaps. Det är farligt att grunda sin tro på det vi inte känner till eller att använda Gud som en förklaring för det vi ännu inte känner till. Tro skall grundas på det vi känner till. Här håller jag verkligen med. Det är jätteviktigt att vi grundar tron på det vi redan vet så att vi står stadigt och inte får vår världsbild raserad så for vi får ny kunskap.
  5. The evidence of absence is not absence of evidence. Det faktum att vi inte har bevis för något är inte i sig självt ett bevis för att detta något inte existerar. Det betyder bara att vi inte kan veta. Detta är Gleisners grund för att kalla sig agnostiker. Som Kristen skulle min främsta invändning vara att den Gud som vi bara anar i naturen blivit uppenbarad och tydlig genom Jesus. Men det är ändå viktigt att konstatera att vetenskapen inte kan bevisa eller motbevisa Gud, detta motsätter givetvis inte att vi kan ha argument för att Gud finns som tar sin utgångspunkt i både vetenskap och filosofi.

Sammantaget tycker jag att dessa punkter är viktiga för att förstå vetenskapens roll och begränsningar. Gleisner visar på punkt efter punkt varför att nyateister och scientister som t.ex. Dawkins har fel i sin syn på vad vetenskapen är och hur man bör se på den. Mot slutet av samtalet blir det också tydligt vart Gleisner och Jim har olika syn på saker och ting. Samtidigt som Gleisner är öppen för att det finns sådant som ligger utanför vetenskapen vill han inte heller helt öppna för det övernaturliga eller Gud utan talar mer om att återknyta till naturen, han har en mer panteistisk hållning vilket givetvis inte är en kristen hållning. Jag tänker inte bemöta hans ståndpunkt här utan vill låta fokuset ligga på kritik mot scientism.

Per Johan Axéll

Vetenskapens kristna rötter – del 2

Vi såg i den föregående artikeln hur kristendomen spelade en avgörande roll i den moderna vetenskapens uppkomst. Många av vetenskapens pionjärer var kristna och för dem utgjorde tron en motivation att utforska Guds skapelse. Detta gäller än idag. John Goodenough, 2019 års nobelpristagare i kemi för utvecklingen av litiumjonbatteriet, sade nyligen: ”Som forskare ärar vi skaparen genom att försöka förstå skapelsen och hur den fungerar. Det finns inget mer realistiskt sätt att hedra och ära skaparen än genom vetenskapliga undersökningar. Och om vi kan åstadkomma tillämpad vetenskap som gagnar mänskligheten tycks det mig att vi älskar vår nästa som oss själva. Det är de två största budorden.” (Gunther 2018)

Förutom motivation så krävs en fascination och ett aktivt intresse av att förstå skapelsen. I denna anda skrev fysikern Richard Feynman: ”Samma spänning, samma vördnad och mysterium, återkommer igen och igen när vi studerar ett problem tillräckligt noggrant. Med mer kunskap kommer ett djupare, mer förunderligt mysterium, vilket lockar oss att tränga ännu djupare. Vi oroas aldrig för att svaret kan visa sig vara en besvikelse, men med glädje och tillförsikt vänder vi på varje ny sten och finner oanade besynnerligheter, vilka leder till ytterligare förunderliga frågor och mysterier – sannerligen ett storslaget äventyr!” (Feynman 1958, 262)

Men oavsett hur stor längtan och passion man har att förstå hur världen fungerar, är det inte tillräckligt för att man ska kunna bedriva vetenskap. Det krävs något mer, nämligen att vetenskap är möjligt. I den här artikeln ska vi se närmare på en nödvändig förutsättning för vetenskap och var denna kommer ifrån.

Vetenskap förutsätter förutsägbarhet

Alla naturvetare vill förstå skapelsen, men det är inte tillräckligt. För att vetenskap ska kunna bedrivas, måste naturen också vara sådan att den är möjlig att utforska och begripa. Den vetenskapliga förståelsen av världen förutsätter nämligen ett antal antaganden om hur verkligheten är beskaffad. Filosofen Joshua Moritz (2017) har påpekat att dessa nödvändiga antaganden är metafysiska till sin natur och inte empiriska, dvs de kan själva inte bevisas med den vetenskapliga metoden. Det handlar, skriver Moritz, om sådant som naturens regelbundenhet och förutsägbarhet, att omvärlden är objektiv och existerar oberoende av oss, att världen är begripbar på ett sätt som överensstämmer med våra kognitiva förmågor, att samma naturlagar gäller överallt i universum, osv.

Vi ska titta närmare framför allt på den första av dessa antaganden, om naturens regelbundenhet och förutsägbarhet. Vad innebär detta? Det är lätt att föreställa sig en värld som inte styrdes av naturlagar och där vad som helst skulle kunna ske när som helst. När jag sitter och äter fiskpinnar kanske maten plötsligt förvandlas till en levande fisk. När jag kör bil kanske gravitationen upphör att existera och jag börjar sväva, eller teleporteras tillbaka där jag började. En handling för att uppnå ett mål kräver att det går att förutse vad som ska hända. Jag skulle tex aldrig kunna skriva den här texten om datorn plötsligt förvandlades till en hamster. Det är på samma sätt med vetenskap – för att vi ska kunna bedriva vetenskap måste världen för det första vara förutsägbar, och för det andra måste vi tro att den är förutsägbar. (Plantinga 2011, 271) I en värld utan naturlagar skulle det vara helt omöjligt att beskriva naturens händelser på ett vetenskapligt sätt för det skulle inte finnas någon regelbundenhet. En värld som däremot beter sig på ett regelbundet och förutsägbart går att beskriva systematiskt med den vetenskapliga metoden. Fysikern och filosofen Mariano Artigas har skrivit att antagandet att världen är ordnad är en nödvändig förutsättning för vetenskapen, för om man inte tror att det finns ordning i världen vore vårt sökande efter en sådan ordning meningslös. (Artigas 2000, 44)

Jorden båda sidor NASA BlueMarble-2001-2002
Vi måste ha något att undersöka för att bedriva vetenskap, och varför kan vi undersöka naturen?

Fysikern Paul Davies är inne på samma spår och har sagt att man inte kan vara vetenskapsman om man tror att universum är en meningslös slumphändelse: ”All science proceeds on the assumption that nature is ordered in a rational and intelligible way. You couldn’t be a scientist if you thought the universe was a meaningless jumble of odds and ends haphazardly juxtaposed. When physicists probe to a deeper level of subatomic structure, or astronomers extend the reach of their instruments, they expect to encounter additional elegant mathematical order. And so far this faith has been justified.” (Davies 2007)

Det är dock inte tillräckligt att det finns naturlagar och att världen beter sig på ett förutsägbart sätt. För att vi ska kunna beskriva världen på ett vetenskapligt sätt måste vi också anta att samma naturlagar gäller överallt, d v s att naturen är enhetlig. Naturens enhetlighet är ett antagande som måste göras innan en vetenskaplig utforskning av naturen är möjlig. Eftersom detta antagande ligger till grund för att tolka våra observationer, kan den inte själv bevisas vetenskapligt, då varje försök att göra det vore att resonera i en cirkel. Samtidigt är det nödvändigt antagande, och filosofen Roger Trigg har skrivit att alternativet till antagandet om naturens enhetlighet är att helt ge upp vetenskapen. (2015, 100) Även Karl Popper noterade att naturens enhetlighet är ett metafysiskt antagande snarare än empiriskt, och att utan detta antagande vore praktiskt vetenskapligt arbete otänkbart, då denna princip är nära kopplad till möjligheten att göra induktiva härledningar. (Popper 2005, 250) Vetenskapen kräver alltså att det finns ordning och reda i naturen. Men frågan kvarstår – vilken rätt har vi att förvänta oss att det verkligen finns en sådan ordning? Varför finns det naturlagar överhuvudtaget?

Varifrån kommer tanken på naturens ordning?

Att naturen är ordnad och beter sig på ett förutsägbart sätt kan tyckas vara så självklart att det knappt ens är värt att diskutera. Men det är långt ifrån självklart att det skulle vara på det sättet. I många kulturer har man faktiskt inte tänkt sig att universum är lagstyrt och förutsägbart. Vetenskapshistorikern och fysikern Stanley Jaki (1990) har gjort en genomgång av olika kulturers förhållande till vetenskap och har noterat att innan vetenskapen tog fart på allvar i Europa, hade det förekommit åtminstone ett halvt dussin kulturer och i alla dessa hade vetenskapen varit dödfödd. Bara vid ett tillfälle under mänsklighetens historia, under perioden 1250 – 1650, fanns de rätta förutsättningarna för vetenskapen att slå rot. När Jaki har sökt en förklaring till varför vetenskapen inte uppstod i någon annan kultur, har han funnit ett gemensamt drag: I stora kulturer där vetenskapen inte tog fart har man inte haft något begrepp om naturlagar eller naturens regelbundenheter. Man har där haft panteistiska och animistiska religioner utan tro på en personlig rationell laggivare eller skapare. Enligt Jaki var det först när tron på en personlig rationell skapare hade befästs i det allmänna tänkandet i Europa som det intellektuella klimatet var bördigt nog för vetenskapen att växa fram. Det var under medeltiden som denna tro blev tillräckligt etablerad och med detta möjliggjordes en tro på universums rationalitet och utforskbarhet och en tillit till de empiriska och kvantitativa metoder som vetenskapen bygger på.

Ibland tänker man att vetenskapen uppstod först när man började ifrågasätta kristendomen på 1700-talet. Men Jaki är inte den ende som istället spårar vetenskapens uppkomst till det kristna Europa. När nobelpristagaren Melvin Calvin beskrev sina egna reflektioner kring vetenskap, tog han först upp övertygelsen att universum är ordnat. Calvin skriver: 

“As I try to discern the origin of that conviction, I seem to find it in a basic notion discovered 2000 or 3000 years ago, and enunciated first in the Western world by the ancient Hebrews: namely, that the universe is governed by a single God, and is not the product of the whims of many gods, each governing his own provinence according to his own laws. This monotheistic view seems to be the historical foundation for modern science.” (Calvin 1969, 258)

Även vetenskapshistorikern Alfred North Whitehead har konstaterat att vetenskapen förutsätter tron på en ordning i naturen, och att tron på denna ordning har sitt ursprung i medeltidens övertygelse om Guds rationalitet. Whiteheads förklaring är att tron på att vetenskap är möjligt, vilket ju är en förutsättning för att vetenskap ska kunna bedrivas, direkt härstammar från den medeltida teologin. I denna ingår tron att världen i grunden inte är ett godtyckligt mysterium, utan ett resultat av en medveten rationell Gud med en plan och en vilja för skapelsen. (Whitehead 1997, 13–20)

Synen på världen som ordnad och rationell var alltså ett oerhört viktigt bidrag som den kristna skapelsetanken förde med sig. Den judisk-kristna traditionen har alltid betonat att Gud, och i förlängningen hans skapelse, är rationell och ordnad, som det stor i boken Syraks vishet: ”Sin vishets storverk har han inrättat väl, och från evighet till evighet äro de sig lika.” (42:21) Jämför detta med den judisk-kristna världsbildens tidiga konkurrenter: I animistiska religioner med flera gudar eller i den grekiska filosofin där världen var en otydlig och ofullkomlig skugga av den andliga tillvaron, fanns inte samma tilltro till att den skulle bete sig på ett ordnat sätt. (Pearcey och Thaxton 1994) Samma sak kan sägas om de asiatiska kulturerna: Man såg på Gud som en varelse som var antingen för opersonlig eller för godtycklig för att detta skulle få några uppenbara konsekvenser på tillvaron. (Whitehead 1997) Den arabiska, babyloniska, kinesiska, egyptiska, grekiska, hinduiska och mayakulturen  saknade alla tron på en transcendent skapare som givit skapelsen fysikaliska lagar att rätta sig efter. Istället tänkte man sig universum som en organism som styrdes av en uppsjö gudar och som gick genom cykler av död och återuppståndelse. Här erbjöd den kristna världsbilden något helt annat, en skapare som inte själv var del av skapelsen, som hade givit den fasta spelregler, och som dessutom hade givit människan i uppdrag att utforska dessa spelregler. (Woods 2005, 77)

Ett ordnat universum från en ordnad Gud

Jaki har sammanfattat Gamla testamentets syn på skapelsen som att världen är skapad av en oändligt vis och förnuftig Gud som har lagt ned lagbundenhet och syfte i den. Regelbundenheten är synlig omkring oss: årstidernas skiftningar, stjärnornas banor på himlavalvet, planeternas rörelser och naturkrafternas förutsägbarhet – alla är de skapade av den som själv kan litas på utan undantag. Eftersom Skriften säger att Gud ”har ordnat allt efter mått och tal och vikt” (Vish 11:20) kunde antikens kristna hålla fast vid skapelsens rationalitet och medeltidens forskare kunde börja utforska skapelsen med empiriska och kvantitativa metoder. (Jaki 1990)

Här är det läge för en liten utvikning. Man kan göra en jämförelse med det som Platon kallade Eutyfrons dilemma. I Platons dialog Eutyfron ställer Sokrates frågan ifall någonting är gott därför att gudarna vill det, eller om gudarna vill någonting därför att det är gott. Om vi väljer alternativ 1, att någonting är gott därför att gudarna vill det, blir det goda godtyckligt därför att oavsett vad gudarna skulle vilja, vore det gott. Om gudarna skulle anse att hat är gott och kärlek är ont, eller vilja tortera småbarn, skulle vi vara tvungna att säga att hat är bättre än kärlek och vi skulle haft en moralisk plikt att tortera småbarn, vilket vore absurt. Om vi å andra sidan väljer alternativ 2, att gudarna vill någonting därför att det är moraliskt gott, blir moralen oberoende av gudarna, moralen är då en kraft som även gudarna måste lyda under. Oavsett vilket vi väljer, kan gudarna aldrig utgöra grunden för moralen.

Vissa religionskritiker idag har missförstått den kristna tron och försökt tillämpa Eutyfrons dilemma på den för att argumentera för att Gud inte kan utgöra grund för moralen. Men medan de grekiska gudarna aldrig kunde förklara var moralen kom ifrån, kan den kristna tron det. Den kristna tron föll inte i något av dikena utan löste problemet genom att förklara att Gud är god. Guds vilja är inte godtycklig utan baseras på hans karaktär, hans egen natur. Den kristna världsbilden drabbas inte av Eutyfrons dilemma därför att det helt enkelt vore omöjligt för Gud att anse att hat är gott och kärlek är ont, och Guds natur är oföränderlig. En av de tidiga tänkarna som påtalade detta var Thomas av Aquino. Han betonade att Guds vilja och i förlängningen hans befallningar är en direkt konsekvens av Guds natur. Thomas menade också att på samma sätt som Gud till sitt väsen med nödvändighet är moraliskt god, är han till sitt väsen rationell och intelligent. Av detta följer också att Gud handlar i världen på ett rationellt sätt, med en intelligent plan som vi åtminstone delvis kan begripa och utröna. Gud sätter inte bara upp moraliska lagar enligt Thomas, utan naturlagar – regler för hur naturen ska bete sig. Thomas uppfattning är dominerande i den kristna teologin och många av vetenskapens pionjärer hade en liknande syn på Guds väsen och gärningar som Thomas. (Plantinga 2011, 273–74)

Denna syn på skapelsen har influerat olika vetenskapliga grenar sedan dess, alltifrån evolutionsbiologer som förundras över organismernas grundläggande likhet och hur deras förändring kan beskrivas med ett fåtal evolutionära principer (se t ex Wilson 1998, 4) till fysiker såsom Stephen Hawking som har beskrivit att universum ger ett överväldigande intryck av att vara ordnat. ”Ju mer vi upptäcker av universum, desto mer märker vi att det styrs av rationella lagar. Om man ville, skulle man kunna säga att denna ordning var Guds verk. Einstein trodde så.” (Benford 2002, 29)

Man kan gå ett steg längre. Alvin Plantinga har påpekat att om vetenskapens uppgift är att beskriva den här ordningen, kommer den endast att vara framgångsrik om det faktiskt är möjligt för oss människor att göra just det. Med andra ord, vetenskapen kan lyckas bara om naturlagarna inte är för komplicerade, djupa eller på annat sätt obegripliga för oss. Även denna tanke, påpekar Plantinga, stämmer med tron på människan som skapade av Gud. Gud har inte bara skapat lagar för hur universum ska fungera, utan lagar som vi, åtminstone någorlunda väl, kan förstå. En av vetenskapens pionjärer, Kepler, skrev att lagarna var inom mänsklighetens räckvidd och att Gud ville att vi skulle förstå dem så att vi kunde ta del av hans eget perspektiv. (Plantinga 2011, 277)

Så här avslutningsvis kanske någon säger att vetenskapen förvisso växte fram tack vare en kristen världsbild, men idag utgör inte kristendomen grunden för vetenskapen. Kristendomen betraktas, åtminstone i västvärlden, ofta som en privatsak som enskilda vetenskapsmän kan hålla sig till, men som inte påverkar det vetenskapliga arbetet. Thaxton och Pearcey (1994, 42) konstaterar att vetenskapen idag fortfarande lever på det kapital som den kristna grunden gav den, men hur långt kommer detta kapital att räcka? Hur länge kommer det kristna arvet att fortsätta ge sitt stöd till vetenskapen, och vad skulle kunna ersätta den kristna tron som metafysisk grund? Kanske kan vetenskapen någon gång komma att frigöra sig från det kristna arvet. Men om den gör det så har den ingen metafysisk grund för de antaganden som den bygger på – att universum har naturlagar, att samma lagar gäller överallt och att människan är kapabel till att förstå dessa lagar. Olika försök att ersätta den kristna världsbilden med en annan grund för vetenskapen har i allmänhet gått i en riktning som är direkt destruktiv för det vetenskapliga arbetet. Whitehead har noterat att sedan David Humes tid har den filosofiska trenden inom vetenskapen varit att förneka vetenskapens rationalitet. (1997, 4) Den som följer i Humes fotspår har ingen anledning att acceptera ens en så grundläggande princip som orsak och verkan, d v s att någonting kan leda till någonting annat.

Vi har sett att om Gud finns, kan vi förvänta oss att världen är ordnad och begriplig och att naturlagarna är oföränderliga över tid och rum. Vi kan vänta oss att universum beter sig likadant imorgon som det gjorde igår, samt att människan är förmögen att, åtminstone på ett grundläggande plan, förstå hur tillvaron fungerar. Men om Gud inte finns, varför skulle vi vänta oss något av detta? Varför förvänta sig att det existerar någonting överhuvudtaget, och i synnerhet att människor existerar? Att induktion är möjligt och att universum kan beskrivas matematiskt? Teismen ger vetenskapen en rationell, logisk och pålitlig grund, vilket svårligen kan sägas om en ateistisk världsbild. När kristendomen har gjorts till en privatsak, har vetenskapsmän behållit en ”vetenskaplig tro”, för att använda Whiteheads ord, men har inte längre någon rationell grund för denna tro. Utan en skapare förblir vetenskapen förvisso ett framgångsrikt projekt, men med sina grundantaganden fritt hängande i tomma luften. Francis Collins, ledare för kartläggningen av människans arvsmassa (Human Genome Project) och idag ordförande för amerikanske sjukvårdsmyndigheten (National Institute of Health), har sagt att ”Bibelns Gud är arvsmassans Gud”. Med denna världsbild, att det finns en ordningens och förnuftets Gud som skapat ett universum som också speglar dessa egenskaper, och som dessutom givit oss förmågan att tänka och utforska hans skapelse, kan vetenskapens nödvändiga antaganden ges en rationell grund.

/ Sebastian Ibstedt

 

Referenser

Artigas, Mariano. 2000. The Mind of the Universe: Understanding Science and Religion. Radnor, Penn: Templeton Foundation Press.

Benford, Gregory. 2002. ”Leaping the Abyss”. Reason, nr 4 (april). https://reason.com/2002/04/01/leaping-the-abyss-2/.

Calvin, Melvin. 1969. Chemical Evolution: Molecular Evolutiontowards the Origin of Living Systems on the Earth and Elsewhere. Oxford: Oxford U.P.

Davies, Paul. 2007. ”Taking Science on Faith”. The New York Times, 24 november 2007, avs. Opinion. https://www.nytimes.com/2007/11/24/opinion/24davies.html.

Feynman, Richard. 1958. ”The Value of Science”. I Frontiers in Science: A Survey, av Edward Hutchings. Basic Books.

Gunther, Maria. 2018. ”John Goodenough skapade batteriet i all bärbar elektronik”. DN, 5 maj 2018. https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/john-goodenough-skapade-batteriet-i-all-barbar-elektronik.

Jaki, Stanley L. 1990. Science and creation: from eternal cycles to an oscillating universe. Lanham, MD: University Press of America.

Moritz, Joshua M. 2017. ”Christian Theology of Creation and the Metaphysical Foundations of Science”. Journal of Biblical and Theological Studies 2 (2): 180–207.

Pearcey, Nancy, och Charles B. Thaxton. 1994. The soul of science: Christian faith and natural philosophy. Turning point Christian worldview series. Wheaton, Ill: Crossway Books.

Plantinga, Alvin. 2011. Where the conflict really lies: science, religion, and naturalism. New York: Oxford University Press.

Popper, Karl. 2005. The Logic of Scientific Discovery. http://public.ebookcentral.proquest.com/choice/publicfullrecord.aspx?p=254228.

Trigg, Roger. 2015. Beyond Matter: Why Science Needs Metaphysics. Templeton Press.

Whitehead, Alfred North. 1997. Science and the Modern World: Lowell Lectures, 1925. New York: The Free Press.

Wilson, Edward O. 1998. Consilience: the unity of knowledge. 1st ed. New York: Knopf : Distributed by Random House.

Woods, Thomas E. 2005. How the Catholic Church Built Western Civilization. Washington, DC : Lanham, MD: Regnery Pub. ; Distributed to the trade by National Book Network.

Nej, medeltidens kristna lärde inte ut att jorden var platt

Anhängare av konflikthypotesen – påståendet att kristen tro och vetenskap på ett eller flera sätt är oförenliga – pekar ibland på ”den mörka medeltiden” som ett historiskt uttryck för kristendomens inneboende konflikt med vetenskap. I mitt förra inlägg såg vi att påståendet att kristendomen hindrade eller undertryckte framväxten av vetenskap under medeltiden är grundlöst enligt dagens vetenskapshistoriker. För att spinna vidare på temat vetenskapshistoria och myten om den mörka medeltiden tänker jag ta upp ännu ett historiskt felaktigt påstående som är väldigt vanligt att folk fortfarande lär sig i skolan idag.

En sommar för några år sedan samtalade jag med några ungdomar och hävdade att man inte trodde att jorden var platt på medeltiden, till skillnad mot för vad många kanske hört i skolan. En tjej ifrågasatte ivrigt mitt påstående och sade att hon precis innan sommaren hade skrivit ett arbete i skolan om hur Columbus blivit varnad av kyrkan för att ”trilla över kanten” om han åkte för långt västerut. Jag hade själv fått samma uppfattning i skolan och senast i höstas (2018) fann jag liknande påståenden i en introduktionsbok till filosofi. Vi ska därför titta närmare på vad en nutida vetenskapshistoriker säger om saken. Jag utgår här från Lesley B. Cormacks framställning i Ronald Numbers antologi Galileo Goes to Jail and other Myths about Science and Religion.

Om någon påstår att folk i allmänhet trodde att jorden var platt (eller att kyrkan lärde ut detta) under medeltiden, så måste denne också visa att kunskapen om att jorden är rund på något sätt gick förlorad under medeltiden. Redan från 300-talet innan Kristus och framåt hade Aristoteles och alla framstående grekiska tänkare på ämnet, teoretiserat om och gjort beräkningar under förutsättningen att jorden var rund. Samma sak gäller de större Romerska kommentatorerna från Kristus fram till 400-talet (t.ex. Plini & Macrobius). Augustinus, Jerome och Ambrose var alla kyrkofäder på 300-400-talet som hävdade att jorden var rund. Den enda kyrkofadern som höll till synen på en platt jord under denna tid var Lactantius (tidigt 300-tal) som för övrigt förkastade all ”hednisk” kunskap eftersom det distraherade folk från deras strävan efter frälsning. Att gjorde var rund hade man alltså listat ut långt innan medeltiden, men gick då denna kunskap förlorad under medeltiden?

Cormack skriver:

”Från det sjunde till fjortonde århundradet påstod varje viktig medeltida tänkare som brydde sig om den naturliga världen mer eller mindre uttryckligen att världen var en rund glob.” (Numbers, Kindle Locations 339-340).

Cormack ger några exempel på personer som direkt eller indirekt uttryckte en syn på jorden som rund (Numbers, Kindle Locations 340-356):

  • Tomas av Aquino (1225-1274) – En av de mest inflytelserika kyrkofäderna under medeltiden. Aquino följde Aristoteles bevis för en rund jord.
  • Roger Bacon (ca 1219-1292) – Skrev och argumenterade för att jorden var rund i sin bok Opus Maius.
  • Albertus Magnus (1206-1280) – Instämde i Roger Bacons upptäckter.
  • Michel Scotus (1175-1232) – Jämförde jorden med en äggula och universums ”sfärer” ovanför med lager i en lök.
  • Johannes de Sacrobosco (1195-1256) – Hans bok De Sphera demonstrerade att jorden var rund och var ett standardverk under medeltiden.
  • Pierre d’Ailly (1350-1420) – Hans bok Imago Mundi var populär bland tidiga upptäckare, inklusive Columbus.
  • Jean de Madeville (ca 1300-1372) – Hans bok Travels to the Holy Land and to the Earthly Paradise beyond var en av de mest lästa böckerna under 1300-1500-talet. I den skriver han att det går att gå runt hela jorden åt vilket håll som helst och komma tillbaka till sitt eget land.
  • Dante (1265-1321) – Beskrev världen som en glob 7 gånger i sitt kända verk ”Den gudomliga komedin”.
  • Chaucer (1343-1400) – Skrev om ”den vida världen, som människor säger är rund”.

Att allmänheten tappade kunskapen om att jorden var rund på medeltiden ter sig som ett högst tveksamt påstående i ljuset av detta. Vi har hittills sett att endast en skribent innan medeltiden, Lactantius, hävdat att jorden var platt. Ett till exempel går att finna hos den bysantinske munken Cosmas Indicopleustes (500-talet) som såg jorden som en slags platå eller platt botten av universum. Man vet inte hur inflytelserik han var under sin livstid då man endast har två kopior av hans skrift bevarade och endast vet att en person (Fotius I av Konstantinopel, 800-talet, som läste stora mängder böcker för sin tid) under medeltiden läste hans verk.

Cormack drar därför slutsatsen:

”I brist på positiva bevis kan vi inte använda Cosmas för att argumentera för att den kristna kyrkan undertryckte kunskap om jordens rundhet. Cosmas verk indikerar enbart att det tidig-medeltida akademiska klimatet var öppet för debatter om ämnet.” (Numbers, Kindle Locations 360-362).

Vi har alltså två exempel, ett från 300-talet och ett från 500-talet på kristna som förnekade jordens rundhet. Kyrkan tog däremot aldrig någon officiell ställning i frågan och ingen annan medeltida skribent än Cosmas förnekade att jorden var rund.

Låt oss avsluta med att ta upp påståendet att Columbus blev varnad för att trilla över kanten. I ljuset av undersökningen ovan ter sig detta osannolikt redan från början, men om vi faktiskt undersöker de källor vi har om de varningar Columbus fick (Columbus egen son Fernando och den spanska prästen Bartoleme de las Casas) så grusas alla grunder för att påstå detta överhuvudtaget. Båda källorna hävdar att Columbus blev varnad, men inte för att jorden var platt – utanför att jorden var mycket större än vad Columbus trodde. Man menade att Columbus underskattade jordens storlek, att resan därmed skulle ta för lång tid och att det skulle gå snabbare att segla runt Afrika. Enligt Columbus egen dagbok hade hans besättning i huvudsak två klagomål – Resan tog mycket längre tid än han hade lovat och att de var rädda att den konstanta västanvinden skulle förhindra en hemresa österut. Ingenstans finns något nedtecknat om att Columbus besättning var rädda för att ”falla över kanten” eller att detta är vad kyrkan varnade honom för.

Cormackavslutar sittkapitel med följande ord:

”Som vi har sett finns det praktiskt taget inga historiska belägg för att stödja myten om en medeltida platt jord. Kristna präster undertryckte varken sanningen eller debatten om ämnet. Som en god kyrkoson som trodde att hans arbete uppenbarade Guds plan bevisade inte Columbus jordens rundhet – han stötte på en kontinent som råkade vara i vägen.” (Numbers, Kindle Locations 379-381).

Det verkar som att historieböckerna i den svenska skolan behöver uppdateras. Medeltidens påstådda tro på en platt jord visar sig vara ännu en myt som anhängare av konflikthypotesen inte kan stödja sig vid om de vill visa på en historisk motsättning mellan kristen tro och vetenskap.

Källa

Cormack, Lesley B. ”That Medieval Christians taught that the Earth was flat”, i Numbers, Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Locations 307-378.

Resursbanken för kristen apologetik

Välkommen till resursbanken!

Vad är de bästa argumenten för Guds existens? Vad betyder ord som ”Kalam” eller ”ontologi” och varför ska kristna bry sig om dem? Apologetikens värld är fascinerande men ibland kan den vara svår att hänga med i. Därför har vi här samlat material som på ett lättförståeligt sätt introducerar dig till centrala argument och idéer i försvaret för den kristna trons sanning!

Bloggartiklar

Argument för Guds existens

Tankar om Kalamargumentet (argumentet utifrån universums början) Joel Samuelsson

Varför finns någonting snarare än ingenting? Micael Grenholm

Det här med ”objektiv moral” Joachim Arting

Kan rationalitet finnas utan Gud? Micael Grenholm

Finns fullständig lycka? (Gudsargumentet utifrån mänskliga behov) Hajdi Moche

Varför evolution och ateism är oförenliga Micael Grenholm

Bibeln

Åter till källorna (om Bibelns källor och andra antika verk) Martin Walldén

Bibelns Gamla och Nya Testamente – går det att förstå? Hanna Lundqvist

Jesus

Jesu födelse och Bibelns skattskrivning

Fem usla anledningar till att förneka jungfrufödseln Micael Grenholm

Zlatan Ibrahimovíc och julens stjärna – lyste den på riktigt? Martin Walldén

Vet vi att Jesus dog? Martin Walldén

När väljer man att dö för en lögn? Hajdi Moche

Jesu uppståndelse: Gravplundring, hallucinationer eller mirakel? Micael Grenholm

Vetenskap och tro

Vetenskapens kristna rötter Sebastian Ibstedt

Nej, medeltidens kristna lärde inte ut att jorden var platt Joachim Arting

Vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön Micael Grenholm

Gud – en neurologisk övertolkningHajdi Moche

Beror helanden på placeboeffekten? Micael Grenholm

Andra religioner

Vilken religion är sann? – Del 1 Hajdi Moche

Vilken religion är sann? – Del 2 Hajdi Moche

Varför en Gud är rimligare än många gudar Micael Grenholm

 

Filmer

Argument för Guds existens

Tre kortfilmer med Gudsargument utifrån universum

Gudsargument utifrån universums finnjustering och moral

Lidandets och ondskans problem är ateistens

Bibeln

Kan man tro på Bibeln Emy Orr-Ewing

Jesus och evangeliernas trovärdighet Stefan Gustavsson

Jesus

Fallet Jesus – klarar han en granskning Lee Strobel

Jesus vem var han (debatt på Kulturhuset i Stockholm 2017)

Historiska belägg för Jesus och Bibeln är starka Jacob Rudenstrand

Jesus är ingen kopia av myter Mary Jo Sharp

Påsken vad kan vi veta? William Lane Craig

Myten om den ”mörka” medeltiden

Anhängare av vad som brukar kallas ”konflikthypotesen” menar att kristendom och vetenskap står i motsatsförhållande på ett teologiskt, filosofiskt och/eller historiskt plan. Man hävdar bl.a. att kristna och framförallt den institutionaliserade kyrkan, aktivt förtryckt vetenskaplig utveckling och förföljt vetenskapens förgrundsmän genom historien, vilket man borde förvänta sig (eller åtminstone inte bli förvånad över) om kristen tro i sig är oförenlig med vetenskap. En vanligt förekommande uppfattning är att medeltiden (ca 500-1500) var en speciellt ”mörk” tid (jfr engelskans ”dark ages”) där vetenskapens utveckling var starkt motarbetad av en auktoritär religiös överhet och knappt (om ens alls) några vetenskapliga framsteg gjordes. Jag ämnar här redogöra för hur vetenskapshistorikerna Michael Shank och David Lindberg ser på den så kallade ”mörka” medeltiden utifrån deras bidrag till Ronald Number’s antologi Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion.

Number’s bok rekommenderas varmt för övrigt och är inte någon kristen försvarsskrift (jfr kapitel 9 som har titeln [The Myth] ”That Christianity Gave Birth to Modern Science”. Kristendomen var inte den enda orsaken till att modern vetenskap uppstod). Av 25 författare är 12 ateister, 8 kristna, en jude, en muslim, en buddhist och två ”övriga”.

Synen på medeltiden som en period av vetenskapligt bakåtsträvande har enligt Shank i princip försvunnit bland historiker som forskar om tidsperioden, men det verkar som att nutida populärvetenskap (och den svenska skolan) inte riktigt har hängt med i svängarna. Carl Sagan, i sin bok Cosmos från 1980 (senare även TV-serie), tar upp framstående tänkare från det antika Grekland till nutid men lämnar ett hål på över 1000 år efter Hypatia (ca. 350-415) och återupptar historien igen först vid Leonardo da Vinci (1452-1519). Gapet däremellan benämns som ”en tragiskt förlorad möjlighet för mänskligheten”. Jag antar att du, om du liksom jag gått i en svensk skola, håller med om att Sagans utläggning av vetenskapshistorien låter bekant eller åtminstone passande med bilden som målades upp under skoltiden här i Sverige också, i mitt fall främst på naturkunskapslektionerna. Men varför håller inte nutida vetenskapshistoriker med om denna bild?

Universiteten

Påståendet att den medeltida kyrkan aktivt försökte stoppa vetenskapliga frågeställningar verkar rimma illa med kyrkans agerande under samma period. Shank skriver:

”John Heilbron, ingen apologet för Vatikanen, prickade rätt när han började sin bok The Sun in the Church med följande ord: ’Den Romersk Katolska Kyrkan gav mer finansiellt och socialt stöd till studiet av astronomi i över sex århundraden, från återförvärvandet av antik lärdom under den sena medeltiden fram till upplysningen, än några andra, förmodligen än alla andra, institutioner.’” (Numbers, Kindle Location 242)

Kom ihåg att det var runt 1200-talet som universiteten uppkom – med aktivt stöd från påven dessutom. Shank påpekar att teologi inte var det enda som studerades vid de första universiteten – ca 30% av allt kursmaterial bestod av ämnen och texter som behandlade den naturliga världen. Dessutom krävdes studier motsvarande en magisterexamen innan man ens hade tillåtelse att studera teologi, vilket innebar att majoriteten av alla studenter aldrig läste teologi eller bibliska studier, utan snarare icke-religiösa ämnen så som logik, juridik, naturfilosofi och matematik. Alla universitet hade inte en teologisk fakultet och nyare universitet fick inte inrätta någon överhuvudtaget innan den senare medeltiden. Shank summerar:

”Om den medeltida kyrkan hade för avsikt att nedslå eller förtrycka vetenskapen, gjorde den verkligen ett kolossalt misstag i att tolerera – för att inte tala om att stödja – universiteten.” (Numbers, Kindle Location 250)

Teologin

Det vore i sammanhanget relevant att också ta upp den teologiska hållning som kyrkan under medeltiden hade till vad vi idag skulle kalla vetenskap, så som studier av naturen, matematik, logik etc. David Lindberg som skrivit det första kapitlet i Number’s antologi attackerar myten att kristendomens uppkomst medförde slutet på antik vetenskap. Lindberg påpekar att kyrkofäderna, särskilt Augustinus, flitigt använde dåtida kunskap om naturen, grekisk naturfilosofi osv. i sina tolkningar av Bibeln och att detta fortsatte att vara vägledande för kyrkan under medeltiden. Vetenskaperna (grekisk naturfilosofi, matematik, logik etc.) skulle inte upphöjas till att ta Guds plats och de hade inte inneboende värde, men däremot var de värdefulla verktyg, inte minst för att kunna förstå Bibeln.

Lindberg sammanfattar den teologiska hållningen som genomsyrade tidsperioden:

”Vetenskapen ska inte älskas, men användas. Denna attityd mot vetenskaplig kunskap skulle frodas under medeltiden och långt in i den moderna tiden. Vore det inte för denna inställning hade medeltida Européer säkerligen haft mindre vetenskaplig kunskap, inte mer” (Numbers, Kindle Location 217)

Lindbergs framställning av kyrkans teologiska hållning till vetenskap under medeltiden går som hand i handske med Shank’s framställning av hur kyrkan faktiskt agerande.

Exempel på vetenskapliga framsteg

Till sist kan det vara relevant för påståendet om den ”mörka” medeltiden att se några exempel på vetenskapliga framsteg som faktiskt gjordes under medeltiden. Mats Selander har sammanställt många av de viktigaste individerna från tidig medeltid till 1400-talet (Selander 2017, ss. 77-82) som bidrog till den vetenskapliga utvecklingen. Även Shank ger en kort lista. Här följer några axplock:

Johannes Philoponos (490-570). Argumenterade mot flera av Aristoteles teser utifrån sin kristna tro och gick emot påståenden som att universum är evigt eller att vakuum är omöjligt. Föreslog även en impetus-teori för rörelse som Buridan och Galileo m.fl. byggde vidare på.

Gerbert av Aurillac (senare påve Silvester II, ca 945-1003). Införde arabiska siffror i Europa.

Vilhelm av Conches (ca 1090-1154). Skiljde på primära och sekundära orsaker, där Gud var den primära orsaken till naturens upprätthållande medan de sekundära orsakerna rörde orsaksrelationer i naturen. Han letade på grund av detta efter oföränderliga lagar i naturen. Kanske låter bekant?

Robert Grosseteste (ca 1170-1253). Betonade användningen av matematiken för att beskriva naturen och bidrog därmed till att grundlägga den matematiska fysiken.

Roger Bacon (1214-1292). Såg vetenskapen som en hjälp att sprida kristen tro. Skrev mycket om optik. Gillade hantverk och teknologi (till skillnad från många av dem som var inspirerade av grekisk filosofi) och spekulerade bl.a. om möjligheten att skapa bilar, flygplan, kanoner och teleskop.

Witelo (ca 1230-1275). Skrev medeltidens största avhandling om optik som i sin tur inspirerade Keplers forskning om ljus.

William av Saint-Cloud (aktiv mot slutet av 1200-talet). Först att använda en slags hålkamera (camera obscura) för att se solförmörkelser.

Thomas Bradwardine (1290-1349). Lyckades formulera en matematisk formel för rörelse som gällde alla situationer. Använde sig av logaritmer, vilket man tidigare hade trott upptäcktes år 1614 av John Napier.

Jean Buridan (ca 1300-1361). Utvecklade en impetus-teori (med inspiration från Johannes Philoponos), föregrep Galileos fysikaliska teorier och lade grunden för mekanik.

Listan kan göra flera gånger längre än detta, men jag tror att poängen blivit tillräckligt tydlig: Den vetenskapliga utvecklingen stannade verkligen inte av under medeltiden.

Sammanfattning

Vi har här sett flera skäl att ifrågasätta den populära uppfattningen att medeltiden var en mörk tid för vetenskapen och att kristendomen (framförallt den institutionaliserade kyrkan) förtryckte dess framväxt. Kyrkans agerande och dess teologiska hållning i stort pekar på att det motsatta är fallet. Kyrkan hjälpte – snarare än stjälpte – framväxten av modern vetenskap. När vi dessutom undersöker vilka framsteg som faktiskt gjordes, ter sig påståendet att medeltiden skulle utgöra en ”mörk” period för vetenskapen ohållbart; det verkar kräva en mycket illvillig tolkning av det historiska materialet.

Shank avslutar sitt kapitel med följande ord:

”Mellan 1150 och 1500 hade fler läskunniga Européer haft tillgång till vetenskapligt material än någon av deras föregångare i tidigare kulturer, till stor del tack vare uppkomsten av, den snabba utvecklingen av och det naturfokuserade kursmaterialet vid, de medeltida universiteten. Om den medeltida kyrkan hade för avsikt att undertrycka frågor om naturen måste den varit fullständigt maktlös eftersom den totalt misslyckades att nå sitt mål.” (Numbers, Kindle Location 304)

Anhängare av konflikthypotesen kan därmed inte använda en så kallad ”mörk” medeltid för att stödja sin teori. Det vore helt enkelt att bygga historiska luftslott.

Referenser:

Shank, Michael H., ”That the Medieval Christian Church Suppressed the Growth of Science”, i Numbers, i Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Location 218-298.

Lindberg, David C., ”That the rise of Christianity was responsible for the demise of ancient science”, i Numbers, Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Location 101-217.

Selander, Mats, Utan Jesus ingen mobil i fickan: Om hur kristen tro lade grunden för modern vetenskap, CredoAkademin, Falun, 2017, ss. 77-82.

Varför vetenskapen behöver överge metodologisk naturalism

I vårt samtal om Dokumenterade mirakler som Pennys Kultursällskap arrangerade för en månad sedan sa Humanisternas f.d. ordförande Christer Sturmark att han välkomnar vetenskapliga studier som försöker etablera miraklers existens och att han var säker på att den som lyckas göra det på ett övertygande sätt kommer få Nobelpriset.

Jag blev mycket glad av att höra detta och delar förstås Sturmarks längtan efter att se fler bönestudier och mirakelstudier. Jag hoppas att min bok ska inspirera fler att undersöka vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) och att den filosofiska diskussionen om kopplingen mellan VOTEB, mirakler och Gud fördjupas.

Jag och Sturmark är därmed överens om att vetenskapen inte ska använda sig av metodologisk naturalism (MN). MN är inställningen att vetenskaplig metod inte kan acceptera övernaturliga förklaringsmodeller, även om det överaturliga skulle finnas. I Dokumenterade mirakler illustrerar jag det med:

”…om paleontologen Petter observerar att ett dinosaurieskelett reser sig upp ur jorden och dansar balett är han fri att tro att det han ser är sant, men han kan inte publicera händelsen i en naturvetenskaplig tidskrift då den strider mot den vetenskapliga världsbilden.”

MN är extremt utbrett och är det som vanligtvis praktiseras även av troende forskare. Prästen och teologen Bengt Holmbergs skriver i artikeln ”Att läsa bibeln som om Gud inte fanns”: ”I akademisk undervisning och forskning om bibelns texter är Gud inte med som historisk aktör, impulsgivare, orsak eller påverkande faktor[…] det beror på att vetenskap av alla slag bygger på data som är åtkomliga för alla.”*

Holmberg beskriver detta som nödvändigt när han har undervisat religionsvetenskap på Lunds universitet och studenterna utgör en salig blandning troende och icke-troende, kristna och icke-kristna. Genom att enbart prata om naturliga processer och fenomen är det åtkomligt för alla oberoende av deras livsåskådning, för alla är vi överens om att naturen finns.

Här finns dock två problem. För det första: ett påstående är inte är mer sant för att fler kan acceptera det. För det andra: naturalistiska påståenden är inte nödvändigtvis mer åtkomliga än supernaturalistiska. Även om det skulle vara fler som håller med om historiebeskrivningen att Jesu kropp ruttnade i en grav än historiebeskrivningen att han uppstod, har man fortfarande missat Holmbergs ambition av att vara åtkomlig för alla eftersom en hel del tror att uppståndelsen är ett historiskt faktum.

MN sticker ut från andra vanliga kriterier på vetenskaplighet – observerbarhet, upprepningsbarhet och falsifierbarhet – i och med att MN sätter upp ett kriterium för innehållet i det som ska studeras snarare än att beskriva metod. Kanske vill någon försvara detta genom att hävda att det övernaturliga är omöjligt att observera, upprepa och/eller falsifiera. Men om det vore sant är MN ett överflödigt kriterium, och för att ta reda på huruvida det är sant måste vi överge MN i det vetenskapliga arbetet. Vi kan inte ta reda på om övernaturliga fenomen kan observeras om vi har bestämt oss för att utesluta det övernaturliga från vår undersökning innan den ens har ägt rum.

Forskarna Tobias Hägerland och Cecilia Wassén försöker lösa problemet genom att betona att det är skillnad på det som är sant enligt vetenskapen och det som verkligen är sant: Jesus kanske historiskt uppstod från döden även om en historiker inte kan föreslå det som en vetenskaplig hypotes. Men vetenskapen ägnar sig åt falsk marknadsföring om den inte försöker hjälpa oss veta vad som verkligen händer och har hänt. Vetenskapens självaste existensberättigande är att berätta sanningen för oss. Att då på förhand utesluta en rejäl bit av möjlig verklighet, inte som en slutsats av vetenskapligt arbete utan som en förutsättning för den, är inget mindre än antivetenskapligt.

De flesta forskare är överens om att utomjordingar inte har besökt jorden, men det beror inte på att man på förhand har uteslutit att det omöjligen kan ha hänt. Filosofen Mats Wahlberg har påpekat att om astronomer resonerade kring rymdvarelser som naturalister resonerar kring mirakler ”skulle vi få läsa böcker som klargör att utomjordingar under inga tänkbara förhållanden kan figurera i vetenskapliga förklaringar. Inte ens om de svävar med rymdskepp över alla större städer.”**

Av samma anledning är det irrationellt att betrakta mirakler som ovetenskapliga innan man ens försökt hitta dem vetenskapligt. Därför måste den metodologiska naturalismen överges.

Här kan du läsa mer om Dokumenterade mirakler.


Referenser

*Holmberg, Bengt, 2008: ”Att läsa bibeln som om Gud inte fanns”, Svensk Teologisk Kvartalskrift, vol. 84, nr. 2, ss. 58–64.

** ”Kristen tro visst förenlig med vetenskap”, Dagen, 10 februari, s. 20.

Hur går vi från att mirakler finns till att Gud finns?

Om en månad släpps min bok Dokumenterade mirakler där jag redovisar många exempel på vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (se ett urval här). Utifrån dessa ”VOTEB” argumenterar jag för att mirakler högst sannolikt finns.

Boken är dock inte slut där. I dess avslutande del, som jag kallar ”Orientering i en mirakulös värld”, diskuterar jag några följdfrågor som lär dyka upp i huvudet på den som händelsevis blir övertygad om det övernaturligas existens. Den första är naturligtvis om detta innebär att det finns någon form av Gud. 

Faktum är att en hel del tänkare har argumenterat för att klyftan mellan miraklers existens och Guds existens inte kan överbyggas. Baden Powell skrev redan på 1800-talet hur extraordinära händelser bygger på observationer medan tron att dessa händelser beror på gudomlig intervention bygger på åsikter. Gregory Dawes menar att den varelse som utför mirakler, om de sker, är oförutsägbar och behöver inte vara Gud. Och Youtubern Stephen Woodford, även känd som Rationality Rules, hävdar att ett mirakel aldrig någonsin säger oss något om Guds existens eller karaktär orsaken bakom miraklets tillkomst förblir oåtkomligt för oss:

Grundproblemet är helt enkelt att miraklet i sig sällan ger särskilt mycket information om den eller det som utför det. Hur kan vi ens vara säkra på att det är en Gud överhuvudtaget? Kanske är den övernaturliga processen inte medveten utan mekanisk, en mirakulös maskin som inte ger bönesvar på grund av godhet utan på grund av programmering?

Många tänker sig att exempelvis buddhismen utgör en världsbild där saker som reinkarnation, telepati och andra övernaturliga ṛddhi kan finnas utan att någon gud behövs. Bilden av en ateistisk buddhism är dock kraftigt förenklad: buddhismen kommer från hinduismen och utvecklades inom ramen för en sådan världsbild. Klassisk buddhism förkastar inte gudarnas existens utan lär tvärtom att man kan återfödas som en!

Den sekulära, ateistiska buddhism som blivit populär i västvärlden förkastar ofta läran om återfödelse och mirakler, medan de österländska varianter som har en stark tro på det övernaturliga sällan är ateistiska. Men det finns givetvis undantag. Vissa tror inte på Gud men de tror ändå på övernaturliga mekanismer och fenomen.

Jag pratade en gång med en ung tjej som trodde på reinkarnation. Hon ansåg att när vi dör placeras vi framför en skärm (iPad-generationen, ni vet) och får peka på vad och vem vi vill bli i nästa liv. Jag frågade vem som hade ordnat detta fiffiga system, och det visste hon inte.

(Jag frågade även vilka som valde att födas som judar i 1920-talets Tyskland, varav hon tänkte en stund och kom fram till att riktigt alla inte fick välja ändå.)

En ateist kanske tänker sig att ett övernaturligt reinkarnationssystem kan bildas och fungera utan intelligent inblandning på samma sätt som samma ateist tänker sig att biologiska och samhälleliga system är resultatet av blind, slumpartad evolution under årmiljarderna. Men den mirakeltroende ateisten får problem med VOTEB. Om vi är överens om att åtminstone vissa VOTEB är mirakler är det en lågoddsare att tro att dessa mirakler har koppling till den bön som präglar VOTEB.

Det är förståeligt att en ateist som inte tror på mirakler argumenterar för att VOTEB inte har med bön att göra, men det blir märkligt att erkänna att vissa VOTEB är genuina mirakler men bönen har inget att göra med det. Samma sak gäller de andliga upplevelser som ackompanjerar flera VOTEB, och som hjälpte till att övertyga oss om att mirakler finns från första början.

Vi kan alltså med gott samvete konstatera att de mirakulösa helanden som uppenbarar sig som VOTEB med stor sannolikhet hänger samman med bönen. Då är det väldigt svårt att hålla fast vid att de skulle bero på en mekanisk mirakelmaskin utan intelligent inblandning. Om denna livlösa maskin är inställd på att producera helanden på kommando, varför fungerar den inte alltid?

I boken argumenterar jag för att det faktum att helanden inte vattentätt kan replikeras visar att processen som orsakar dem är intelligent snarare än mekanisk. Och om helandemaskinen kan känna igen mänskliga röster och förstå deras språk, tyder inte det på att den är programmerad av en eller flera intelligenta varelser?

Att människor blir mirakulöst friska efter bön är därmed ett starkt argument för att det finns övernaturliga, intelligenta varelser som förstår böner. Den stora frågan är om en eller flera av dessa varelser är gudomliga, eller om de snarare bör förstås som änglar och liknande. Det är något jag skriver om i detta blogginlägg!

Om du är intresserad av boken kan du fram till releasen 13 maj beställa den för 50 kronors nedsatt pris per bok på Sjöbergs förlags hemsida!