Kategoriarkiv: Vetenskap

Myten om den ”mörka” medeltiden

Anhängare av vad som brukar kallas ”konflikthypotesen” menar att kristendom och vetenskap står i motsatsförhållande på ett teologiskt, filosofiskt och/eller historiskt plan. Man hävdar bl.a. att kristna och framförallt den institutionaliserade kyrkan, aktivt förtryckt vetenskaplig utveckling och förföljt vetenskapens förgrundsmän genom historien, vilket man borde förvänta sig (eller åtminstone inte bli förvånad över) om kristen tro i sig är oförenlig med vetenskap. En vanligt förekommande uppfattning är att medeltiden (ca 500-1500) var en speciellt ”mörk” tid (jfr engelskans ”dark ages”) där vetenskapens utveckling var starkt motarbetad av en auktoritär religiös överhet och knappt (om ens alls) några vetenskapliga framsteg gjordes. Jag ämnar här redogöra för hur vetenskapshistorikerna Michael Shank och David Lindberg ser på den så kallade ”mörka” medeltiden utifrån deras bidrag till Ronald Number’s antologi Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion.

Number’s bok rekommenderas varmt för övrigt och är inte någon kristen försvarsskrift (jfr kapitel 9 som har titeln [The Myth] ”That Christianity Gave Birth to Modern Science”. Kristendomen var inte den enda orsaken till att modern vetenskap uppstod). Av 25 författare är 12 ateister, 8 kristna, en jude, en muslim, en buddhist och två ”övriga”.

Synen på medeltiden som en period av vetenskapligt bakåtsträvande har enligt Shank i princip försvunnit bland historiker som forskar om tidsperioden, men det verkar som att nutida populärvetenskap (och den svenska skolan) inte riktigt har hängt med i svängarna. Carl Sagan, i sin bok Cosmos från 1980 (senare även TV-serie), tar upp framstående tänkare från det antika Grekland till nutid men lämnar ett hål på över 1000 år efter Hypatia (ca. 350-415) och återupptar historien igen först vid Leonardo da Vinci (1452-1519). Gapet däremellan benämns som ”en tragiskt förlorad möjlighet för mänskligheten”. Jag antar att du, om du liksom jag gått i en svensk skola, håller med om att Sagans utläggning av vetenskapshistorien låter bekant eller åtminstone passande med bilden som målades upp under skoltiden här i Sverige också, i mitt fall främst på naturkunskapslektionerna. Men varför håller inte nutida vetenskapshistoriker med om denna bild?

Universiteten

Påståendet att den medeltida kyrkan aktivt försökte stoppa vetenskapliga frågeställningar verkar rimma illa med kyrkans agerande under samma period. Shank skriver:

”John Heilbron, ingen apologet för Vatikanen, prickade rätt när han började sin bok The Sun in the Church med följande ord: ’Den Romersk Katolska Kyrkan gav mer finansiellt och socialt stöd till studiet av astronomi i över sex århundraden, från återförvärvandet av antik lärdom under den sena medeltiden fram till upplysningen, än några andra, förmodligen än alla andra, institutioner.’” (Numbers, Kindle Location 242)

Kom ihåg att det var runt 1200-talet som universiteten uppkom – med aktivt stöd från påven dessutom. Shank påpekar att teologi inte var det enda som studerades vid de första universiteten – ca 30% av allt kursmaterial bestod av ämnen och texter som behandlade den naturliga världen. Dessutom krävdes studier motsvarande en magisterexamen innan man ens hade tillåtelse att studera teologi, vilket innebar att majoriteten av alla studenter aldrig läste teologi eller bibliska studier, utan snarare icke-religiösa ämnen så som logik, juridik, naturfilosofi och matematik. Alla universitet hade inte en teologisk fakultet och nyare universitet fick inte inrätta någon överhuvudtaget innan den senare medeltiden. Shank summerar:

”Om den medeltida kyrkan hade för avsikt att nedslå eller förtrycka vetenskapen, gjorde den verkligen ett kolossalt misstag i att tolerera – för att inte tala om att stödja – universiteten.” (Numbers, Kindle Location 250)

Teologin

Det vore i sammanhanget relevant att också ta upp den teologiska hållning som kyrkan under medeltiden hade till vad vi idag skulle kalla vetenskap, så som studier av naturen, matematik, logik etc. David Lindberg som skrivit det första kapitlet i Number’s antologi attackerar myten att kristendomens uppkomst medförde slutet på antik vetenskap. Lindberg påpekar att kyrkofäderna, särskilt Augustinus, flitigt använde dåtida kunskap om naturen, grekisk naturfilosofi osv. i sina tolkningar av Bibeln och att detta fortsatte att vara vägledande för kyrkan under medeltiden. Vetenskaperna (grekisk naturfilosofi, matematik, logik etc.) skulle inte upphöjas till att ta Guds plats och de hade inte inneboende värde, men däremot var de värdefulla verktyg, inte minst för att kunna förstå Bibeln.

Lindberg sammanfattar den teologiska hållningen som genomsyrade tidsperioden:

”Vetenskapen ska inte älskas, men användas. Denna attityd mot vetenskaplig kunskap skulle frodas under medeltiden och långt in i den moderna tiden. Vore det inte för denna inställning hade medeltida Européer säkerligen haft mindre vetenskaplig kunskap, inte mer” (Numbers, Kindle Location 217)

Lindbergs framställning av kyrkans teologiska hållning till vetenskap under medeltiden går som hand i handske med Shank’s framställning av hur kyrkan faktiskt agerande.

Exempel på vetenskapliga framsteg

Till sist kan det vara relevant för påståendet om den ”mörka” medeltiden att se några exempel på vetenskapliga framsteg som faktiskt gjordes under medeltiden. Mats Selander har sammanställt många av de viktigaste individerna från tidig medeltid till 1400-talet (Selander 2017, ss. 77-82) som bidrog till den vetenskapliga utvecklingen. Även Shank ger en kort lista. Här följer några axplock:

Johannes Philoponos (490-570). Argumenterade mot flera av Aristoteles teser utifrån sin kristna tro och gick emot påståenden som att universum är evigt eller att vakuum är omöjligt. Föreslog även en impetus-teori för rörelse som Buridan och Galileo m.fl. byggde vidare på.

Gerbert av Aurillac (senare påve Silvester II, ca 945-1003). Införde arabiska siffror i Europa.

Vilhelm av Conches (ca 1090-1154). Skiljde på primära och sekundära orsaker, där Gud var den primära orsaken till naturens upprätthållande medan de sekundära orsakerna rörde orsaksrelationer i naturen. Han letade på grund av detta efter oföränderliga lagar i naturen. Kanske låter bekant?

Robert Grosseteste (ca 1170-1253). Betonade användningen av matematiken för att beskriva naturen och bidrog därmed till att grundlägga den matematiska fysiken.

Roger Bacon (1214-1292). Såg vetenskapen som en hjälp att sprida kristen tro. Skrev mycket om optik. Gillade hantverk och teknologi (till skillnad från många av dem som var inspirerade av grekisk filosofi) och spekulerade bl.a. om möjligheten att skapa bilar, flygplan, kanoner och teleskop.

Witelo (ca 1230-1275). Skrev medeltidens största avhandling om optik som i sin tur inspirerade Keplers forskning om ljus.

William av Saint-Cloud (aktiv mot slutet av 1200-talet). Först att använda en slags hålkamera (camera obscura) för att se solförmörkelser.

Thomas Bradwardine (1290-1349). Lyckades formulera en matematisk formel för rörelse som gällde alla situationer. Använde sig av logaritmer, vilket man tidigare hade trott upptäcktes år 1614 av John Napier.

Jean Buridan (ca 1300-1361). Utvecklade en impetus-teori (med inspiration från Johannes Philoponos), föregrep Galileos fysikaliska teorier och lade grunden för mekanik.

Listan kan göra flera gånger längre än detta, men jag tror att poängen blivit tillräckligt tydlig: Den vetenskapliga utvecklingen stannade verkligen inte av under medeltiden.

Sammanfattning

Vi har här sett flera skäl att ifrågasätta den populära uppfattningen att medeltiden var en mörk tid för vetenskapen och att kristendomen (framförallt den institutionaliserade kyrkan) förtryckte dess framväxt. Kyrkans agerande och dess teologiska hållning i stort pekar på att det motsatta är fallet. Kyrkan hjälpte – snarare än stjälpte – framväxten av modern vetenskap. När vi dessutom undersöker vilka framsteg som faktiskt gjordes, ter sig påståendet att medeltiden skulle utgöra en ”mörk” period för vetenskapen ohållbart; det verkar kräva en mycket illvillig tolkning av det historiska materialet.

Shank avslutar sitt kapitel med följande ord:

”Mellan 1150 och 1500 hade fler läskunniga Européer haft tillgång till vetenskapligt material än någon av deras föregångare i tidigare kulturer, till stor del tack vare uppkomsten av, den snabba utvecklingen av och det naturfokuserade kursmaterialet vid, de medeltida universiteten. Om den medeltida kyrkan hade för avsikt att undertrycka frågor om naturen måste den varit fullständigt maktlös eftersom den totalt misslyckades att nå sitt mål.” (Numbers, Kindle Location 304)

Anhängare av konflikthypotesen kan därmed inte använda en så kallad ”mörk” medeltid för att stödja sin teori. Det vore helt enkelt att bygga historiska luftslott.

Referenser:

Shank, Michael H., ”That the Medieval Christian Church Suppressed the Growth of Science”, i Numbers, i Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Location 218-298.

Lindberg, David C., ”That the rise of Christianity was responsible for the demise of ancient science”, i Numbers, Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Location 101-217.

Selander, Mats, Utan Jesus ingen mobil i fickan: Om hur kristen tro lade grunden för modern vetenskap, CredoAkademin, Falun, 2017, ss. 77-82.

Annonser

Varför vetenskapen behöver överge metodologisk naturalism

I vårt samtal om Dokumenterade mirakler som Pennys Kultursällskap arrangerade för en månad sedan sa Humanisternas f.d. ordförande Christer Sturmark att han välkomnar vetenskapliga studier som försöker etablera miraklers existens och att han var säker på att den som lyckas göra det på ett övertygande sätt kommer få Nobelpriset.

Jag blev mycket glad av att höra detta och delar förstås Sturmarks längtan efter att se fler bönestudier och mirakelstudier. Jag hoppas att min bok ska inspirera fler att undersöka vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) och att den filosofiska diskussionen om kopplingen mellan VOTEB, mirakler och Gud fördjupas.

Jag och Sturmark är därmed överens om att vetenskapen inte ska använda sig av metodologisk naturalism (MN). MN är inställningen att vetenskaplig metod inte kan acceptera övernaturliga förklaringsmodeller, även om det överaturliga skulle finnas. I Dokumenterade mirakler illustrerar jag det med:

”…om paleontologen Petter observerar att ett dinosaurieskelett reser sig upp ur jorden och dansar balett är han fri att tro att det han ser är sant, men han kan inte publicera händelsen i en naturvetenskaplig tidskrift då den strider mot den vetenskapliga världsbilden.”

MN är extremt utbrett och är det som vanligtvis praktiseras även av troende forskare. Prästen och teologen Bengt Holmbergs skriver i artikeln ”Att läsa bibeln som om Gud inte fanns”: ”I akademisk undervisning och forskning om bibelns texter är Gud inte med som historisk aktör, impulsgivare, orsak eller påverkande faktor[…] det beror på att vetenskap av alla slag bygger på data som är åtkomliga för alla.”*

Holmberg beskriver detta som nödvändigt när han har undervisat religionsvetenskap på Lunds universitet och studenterna utgör en salig blandning troende och icke-troende, kristna och icke-kristna. Genom att enbart prata om naturliga processer och fenomen är det åtkomligt för alla oberoende av deras livsåskådning, för alla är vi överens om att naturen finns.

Här finns dock två problem. För det första: ett påstående är inte är mer sant för att fler kan acceptera det. För det andra: naturalistiska påståenden är inte nödvändigtvis mer åtkomliga än supernaturalistiska. Även om det skulle vara fler som håller med om historiebeskrivningen att Jesu kropp ruttnade i en grav än historiebeskrivningen att han uppstod, har man fortfarande missat Holmbergs ambition av att vara åtkomlig för alla eftersom en hel del tror att uppståndelsen är ett historiskt faktum.

MN sticker ut från andra vanliga kriterier på vetenskaplighet – observerbarhet, upprepningsbarhet och falsifierbarhet – i och med att MN sätter upp ett kriterium för innehållet i det som ska studeras snarare än att beskriva metod. Kanske vill någon försvara detta genom att hävda att det övernaturliga är omöjligt att observera, upprepa och/eller falsifiera. Men om det vore sant är MN ett överflödigt kriterium, och för att ta reda på huruvida det är sant måste vi överge MN i det vetenskapliga arbetet. Vi kan inte ta reda på om övernaturliga fenomen kan observeras om vi har bestämt oss för att utesluta det övernaturliga från vår undersökning innan den ens har ägt rum.

Forskarna Tobias Hägerland och Cecilia Wassén försöker lösa problemet genom att betona att det är skillnad på det som är sant enligt vetenskapen och det som verkligen är sant: Jesus kanske historiskt uppstod från döden även om en historiker inte kan föreslå det som en vetenskaplig hypotes. Men vetenskapen ägnar sig åt falsk marknadsföring om den inte försöker hjälpa oss veta vad som verkligen händer och har hänt. Vetenskapens självaste existensberättigande är att berätta sanningen för oss. Att då på förhand utesluta en rejäl bit av möjlig verklighet, inte som en slutsats av vetenskapligt arbete utan som en förutsättning för den, är inget mindre än antivetenskapligt.

De flesta forskare är överens om att utomjordingar inte har besökt jorden, men det beror inte på att man på förhand har uteslutit att det omöjligen kan ha hänt. Filosofen Mats Wahlberg har påpekat att om astronomer resonerade kring rymdvarelser som naturalister resonerar kring mirakler ”skulle vi få läsa böcker som klargör att utomjordingar under inga tänkbara förhållanden kan figurera i vetenskapliga förklaringar. Inte ens om de svävar med rymdskepp över alla större städer.”**

Av samma anledning är det irrationellt att betrakta mirakler som ovetenskapliga innan man ens försökt hitta dem vetenskapligt. Därför måste den metodologiska naturalismen överges.

Här kan du läsa mer om Dokumenterade mirakler.


Referenser

*Holmberg, Bengt, 2008: ”Att läsa bibeln som om Gud inte fanns”, Svensk Teologisk Kvartalskrift, vol. 84, nr. 2, ss. 58–64.

** ”Kristen tro visst förenlig med vetenskap”, Dagen, 10 februari, s. 20.

Hur går vi från att mirakler finns till att Gud finns?

Om en månad släpps min bok Dokumenterade mirakler där jag redovisar många exempel på vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (se ett urval här). Utifrån dessa ”VOTEB” argumenterar jag för att mirakler högst sannolikt finns.

Boken är dock inte slut där. I dess avslutande del, som jag kallar ”Orientering i en mirakulös värld”, diskuterar jag några följdfrågor som lär dyka upp i huvudet på den som händelsevis blir övertygad om det övernaturligas existens. Den första är naturligtvis om detta innebär att det finns någon form av Gud. 

Faktum är att en hel del tänkare har argumenterat för att klyftan mellan miraklers existens och Guds existens inte kan överbyggas. Baden Powell skrev redan på 1800-talet hur extraordinära händelser bygger på observationer medan tron att dessa händelser beror på gudomlig intervention bygger på åsikter. Gregory Dawes menar att den varelse som utför mirakler, om de sker, är oförutsägbar och behöver inte vara Gud. Och Youtubern Stephen Woodford, även känd som Rationality Rules, hävdar att ett mirakel aldrig någonsin säger oss något om Guds existens eller karaktär orsaken bakom miraklets tillkomst förblir oåtkomligt för oss:

Grundproblemet är helt enkelt att miraklet i sig sällan ger särskilt mycket information om den eller det som utför det. Hur kan vi ens vara säkra på att det är en Gud överhuvudtaget? Kanske är den övernaturliga processen inte medveten utan mekanisk, en mirakulös maskin som inte ger bönesvar på grund av godhet utan på grund av programmering?

Många tänker sig att exempelvis buddhismen utgör en världsbild där saker som reinkarnation, telepati och andra övernaturliga ṛddhi kan finnas utan att någon gud behövs. Bilden av en ateistisk buddhism är dock kraftigt förenklad: buddhismen kommer från hinduismen och utvecklades inom ramen för en sådan världsbild. Klassisk buddhism förkastar inte gudarnas existens utan lär tvärtom att man kan återfödas som en!

Den sekulära, ateistiska buddhism som blivit populär i västvärlden förkastar ofta läran om återfödelse och mirakler, medan de österländska varianter som har en stark tro på det övernaturliga sällan är ateistiska. Men det finns givetvis undantag. Vissa tror inte på Gud men de tror ändå på övernaturliga mekanismer och fenomen.

Jag pratade en gång med en ung tjej som trodde på reinkarnation. Hon ansåg att när vi dör placeras vi framför en skärm (iPad-generationen, ni vet) och får peka på vad och vem vi vill bli i nästa liv. Jag frågade vem som hade ordnat detta fiffiga system, och det visste hon inte.

(Jag frågade även vilka som valde att födas som judar i 1920-talets Tyskland, varav hon tänkte en stund och kom fram till att riktigt alla inte fick välja ändå.)

En ateist kanske tänker sig att ett övernaturligt reinkarnationssystem kan bildas och fungera utan intelligent inblandning på samma sätt som samma ateist tänker sig att biologiska och samhälleliga system är resultatet av blind, slumpartad evolution under årmiljarderna. Men den mirakeltroende ateisten får problem med VOTEB. Om vi är överens om att åtminstone vissa VOTEB är mirakler är det en lågoddsare att tro att dessa mirakler har koppling till den bön som präglar VOTEB.

Det är förståeligt att en ateist som inte tror på mirakler argumenterar för att VOTEB inte har med bön att göra, men det blir märkligt att erkänna att vissa VOTEB är genuina mirakler men bönen har inget att göra med det. Samma sak gäller de andliga upplevelser som ackompanjerar flera VOTEB, och som hjälpte till att övertyga oss om att mirakler finns från första början.

Vi kan alltså med gott samvete konstatera att de mirakulösa helanden som uppenbarar sig som VOTEB med stor sannolikhet hänger samman med bönen. Då är det väldigt svårt att hålla fast vid att de skulle bero på en mekanisk mirakelmaskin utan intelligent inblandning. Om denna livlösa maskin är inställd på att producera helanden på kommando, varför fungerar den inte alltid?

I boken argumenterar jag för att det faktum att helanden inte vattentätt kan replikeras visar att processen som orsakar dem är intelligent snarare än mekanisk. Och om helandemaskinen kan känna igen mänskliga röster och förstå deras språk, tyder inte det på att den är programmerad av en eller flera intelligenta varelser?

Att människor blir mirakulöst friska efter bön är därmed ett starkt argument för att det finns övernaturliga, intelligenta varelser som förstår böner. Den stora frågan är om en eller flera av dessa varelser är gudomliga, eller om de snarare bör förstås som änglar och liknande. Det är något jag skriver om i detta blogginlägg!

Om du är intresserad av boken kan du fram till releasen 13 maj beställa den för 50 kronors nedsatt pris per bok på Sjöbergs förlags hemsida!

Beror helanden på placeboeffekten?

Jag har ett kroniskt funktionshinder. Jag kan inte svälja tabletter. Det spelar ingen roll hur små de är, får jag inte pulverisera dem är det omöjligt för mig att medvetet få ner dem. Av misstag har jag genom åren råkat svälja alltifrån blåbär till vindruvor, men när jag förväntas åstadkomma något liknande på eget initiativ är det som att be mig gå på lina över Höga kusten.

En vacker oktoberdag 2012 satt jag således och skräckfyllt betraktade en vit tablett, stor som en M&M, som låg framför mig på köksbordet. Jag hade precis kommit hem efter en två veckors sjukhusvistelse där jag hade genomlidit gallstenar och kraftigt sänkta blodvärden. Det sägs att gallsten är det närmaste man kan komma känslan av att föda barn, men ärligt talat föredrog jag det jämfört med att svälja den lastbil som låg framför mig på tallriken.

Min ömma moder föreslog att vi skulle dela den mitt itu. Läkarna hade förvisso kraftfullt betonat att den skulle sväljas hel, men då det inte var en kapsel bedömde vi att en halvering av tabletten inte var någon fara. Inuti var den ljusbrun. Jag stoppade in en halva i munnen och försökte lönlöst att svälja den. Den smakade mintchoklad.

Jag njöt av att tugga godismedicinen de kommande veckorna. Vid ett tillfälle tog de slut, och när jag gick till apoteket och bad om mer granskade de receptet med rynkade pannor och sa ”Nä… den här måste du hämta ut på kirurgen.” Väl där fick jag nya tabletter i en anonym papperspåse. Jag fick aldrig se någon bipacksedel eller information om möjliga biverkningar.

Jag tror att jag fick smaka på lite placebo. Det var gott.

Placeboeffekten syftar på när ”sockerpiller” eller annan verkningslös behandling ges till patienter, och de blir ändå bättre. Det tycks som att själva tron att man får vård ger läkande effekter, snarare än enbart vården i sig själv. Redan på 1700-talet observerades det här fenomenet, och sedan dess har ”sockerpiller” och bluffinjektioner använts regelbundet i modern sjukvård. På senare tid har placebo migrerat över till läkemedelsstudier för att särskilja mellan vilken effekt substansen man vill pröva ger i sig själv och vad som är resultatet av att patienten förväntar sig att må bättre.[1]

Placeboeffekten var länge ett mysterium för sjukvården, men framväxten av psykosomatisk vård där psykisk och fysisk hälsa ses som beroende av varandra har kastat nytt ljus över placebo.[2] Precis som att ett medmänskligt bemötande med beröring, tröst och lugnande ord förbättrar läkningsprocessen kan tryggheten i att veta sig få vård vara läkande i sig själv oberoende av vårdens egna effekter.[3]

Många skeptiker har argumenterat för att vid de tillfällen då människor blir friskare efter bön så beror det på placeboeffekten. Bönen är på så vis läkande, men inte för att det leder till att Gud eller någon annan andlig varelse mirakulöst svarar på bönen utan för att den sjuke tror att bönen ger effekt, och då gör den det.

Försöker någon applicera det resonemanget på vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) begår de dock ett grundligt misstag. Jag har samtalat med flera ateister som förklarar alltifrån syn som återvänder till cancer som försvinner med placebo. Det blir universalförklaringen till alla oförklarliga tillfrisknanden, hur de än ser ut. Dessa ateister har större tro på placebo än vad många kristna har på Gud.

Verklighetens placeboeffekt är inte riktigt så magisk. En omfattande Cochrane-studie av hundratals placeboexperiment visade att effekten var väldigt begränsad, den kan reducera smärta och yrsel men inte mycket mer.[4] Placebo kan lindra symptom, men det finns inga substantiella bevis för att effekten kan bota grundsjukdomen som ger upphov till symptomen. Effekten tenderar därtill att vara väldigt tidsbegränsad. American Cancer Society konstaterar på sin hemsida:

Usually the term “placebo effect” speaks to the helpful effects a placebo has in relieving symptoms. This effect usually lasts only a short time. It’s thought to have something to do with the body’s natural chemical ability to briefly relieve pain and certain other symptoms.

Placeboeffekten är därmed begränsad både i vad den kan åstadkomma och hur länge den verkar. Därtill är den väldigt känd, det finns knappast någon doktor som inte har koll på placebo. När läkare landar i att något är vetenskapligt oförklarligt har de därmed redan uteslutit placebo och andra kända psykosomatiska effekter.

Ni kommer kunna läsa mer om detta i min kommande bok om dokumenterade mirakler som ges ut i mitten av 2019.

Noter

[1] Pohlman, Shawn et al. 2013. “The Placebo Puzzle: Examining the Discordant Space between Biomedical Science and Illness/Healing.” Nursing Inquiry 20(1): 72–73.

[2] Miller, Franklin G. et. al. 2009. “The Placebo Effect: Illness and Interpersonal Healing.” Perspectives in Biology and Medicine 52(4): 530–31.

[3] Smithbattle, Lee et al. 2016. “Placebo and the Healing Process.” Clinical Nursing Research 25(6): 587–89.

[4] Hróbjartsson, Asbjørn och Gøtzsche, Peter, 2010: ”Placebo interventions for all clinical conditions.” Cochrane Database Systematic Review, Jan 20;(1):CD003974. doi: 10.1002/14651858.CD003974.pub3.

[5] Miller et. al. 2009 gör skillnad på ”disease” och ”illness”, där det förra syftar på den biologiska dysfunktionalitet och det senare är symptom och kroppens respons på sjukdomen. ”Disease adversely affects the organism; illness adversely affects the person.” (s. 523). Deras slutsats är att placebo kan reducera någons ”illness”, men inte förändra någons ”disease”.

Vetenskap och kristen tro – bekräftar de varandra?

Veckans film är Mats Selanders föredrag från Svenska Apologetiksällskapets konferens i höstas, där han lyfter en rad klassiska missuppfattningar kring förhållandet mellan vetenskap och kristen tro.

Exempelvis berodde den vetenskapliga utvecklingen på att kristen tro skapade de förutsättningar som krävdes, i motsats vad som ofta påstås.

Mats Selander har skrivit boken Utan Jesus ingen mobil i fickan där  resonemangen i filmen breddas och mängder av referenser ges.

Till vardags är han lärare på Apologia – Centrum för kristen apologetik.

Veckans film: Har vetenskapen begravt Gud?

Veckans film är redan något av en klassiker. I en debatt från Oxfords naturhistoriska museum möts två välkända Oxfordprofessorer i en sansad och mycket sevärd duell på temat ”Har vetenskapen begravt Gud?”
Richard Dawkins betraktas som nyateismens främste förgrundsgestalt. Han är etolog och tidigare ‘Professor for the Public Understanding of Science’, som inrättats av miljardären Charles SimonyiDawkins är en ansedd debattör och författare med titlar som ”The God Delusion”. 
 
John Lennox är professor emeritus i matematik och vetenskapsfilosof. Han är en välkänd kristen apologet som föreläser och debatterar på flera kontinenter. I samband med debatterna med Dawkins skrev han boken ”God’s Undertaker. Has science buried God?”, som finns som pdf på svenska här: http://www.credoakademin.nu/images/pdf/lennox-guds-dodgravare.pdf
Här kommer som en liten bonus ett musikaliskt svar på kvällens debattfråga, signerat Newsboys:
Okej, let the show begin!

 

Jag kan inte bara tro, jag kräver vetenskapliga bevis

Våra samtal på  apologetikens område handlar alla förr eller senare om begreppen tro kontra vetande. Kunskapsteori är ett av de ämnen som tillhör all filosofisk tankes värsta tankenötter. Hur vet vi vad vi vet? Hur säker är vetenskapen?  Det finns hur mycket som helst skrivet om detta ämne, det enda säkra resultatet av tusentals mantimmars tankemöda är att frågan inte får något definitivt svar. Enklast sagt; vi vet inte ens hur vi vet vad vi ger vår tillit till.

När den post-moderna människan säger sig inte kunna tro så är det en sanning med modifikation. Det förefaller nämligen vara så att hon kan tro obegränsat med påståenden som hon i allt väsentligt inte själv har det minsta empiriska bevis för. Det kan finnas de som har ’bevis’ men hon själv godtar deras utsagor om bevisen av ett helt icke vetenskapligt skäl: hon hör dem säga vad hon vill tro. Eller, hon litar på dem som påstår sig ha forskat i saken. Till saken hör också att människan är benägen att acceptera en teori om vad som helst, bara den är vacker och känns symmetrisk. Ideligen måste teorier av det slaget överges, för att de helt enkelt inte håller måttet. Men det tar tid och de sitter hårt.

Varje människa har någon slags världsbild. Världsbilden som sådan baseras inte mer än marginellt på vetenskapligt hållbara antaganden. Den är en serie försanthållanden om hur tillvaron och tingen förhåller sig till varandra som aldrig går att leda i bevis med en strikt vetenskaplig kunskapsteori.  Denna världsbild är heller ingen statisk eller oföränderlig ’sanning’. Dess utveckling är i allra högsta grad under påverkan och i ett flöde av förändring och anpassning. Detta har många då insett och har anammat en syn som säger att allting är relativt. Tron på vetenskapen som sanningssägare har övergått till tron på ett kunskapsparadigm som aldrig är slutgiltigt.  Men få som tänker så drar slutsatsen att det i och med detta är omöjligt att vänta sig objektiva bevis om någonting alls. Antingen flyter allt och då finns det inga stränder att stå på och se på flödet ifrån, och då flyter även stranden varför frågan om rörelse inte längre kan relateras ens till det som rör sig.

Som så ofta påpekat: om allt flyter så är ”allt” inget annat än undantaget från det flytande. ”Allt” är kategoriskt, inte fluktuerande. ”Det  finns ingen sanning” kan inte vara sant då den satsen gör anspråk på att vara sanning. Dilemmat för den som säger sig inte kunna tro på något annat än vad som föras i bevis är att det utesluter i princip alla de abstrakta företeelser som hela den kulturkrets vi lever i förutsätter utan egentligt ifrågasättande.

Finns skönhet som objektiv sanning?
Finns sanning som objektiv sanning?
Finns lögn om all sanning är relativ?
Är inte då lögnen bara en sanning i vardande?
Finns kärlek i någon objektiv mening?
Finns solidaritet som annat än tillfälligt och avgränsat partsintresse?
Finns osjälviskhet? Är altruism  bara förklädd egennytta?
Finns det överhuvudtaget någon frihet?
Finns jämlikhet som annat än ett gungfly?
Finns det något som helst objektivt värde i någonting?

Frihet, jämlikhet, broderskap? Vetenskapligt beläggbara storheter? Inte ens entydigt definierbara.

Den nyförälskade som inte kan tänka sig en tillvaro en meter från sin kärestas andetag tror på kärleken, åtminstone som en jourhavande hypotes, men aldrig som en bevisbar vetenskapligt sann mening. Och det spelar heller ingen roll för den förälskade är inte intresserad av rationella skäl till sin galenskap. I själva verket är det det irrationella som är dominerande i även de mest rationellas beteende. Man kan hävda sig tro att man håller det för sant att slumpartade processer har gjort allting i tillvaron. Men skulle aldrig komma på tanken att plocka svamp utan ledning av giftstjärnornas ’caveat’, dvs varning för livsfara. Där tror ingen på slumpens välvilja.

Den som hävdar att de inte kan tro har alltid ett antal objekt för vad de inte kan tro på.
Vad de missar är att de samtidigt har en fullständigt irrationell tilltro till sin tro på sin oförmåga att tro. Eftersom alla människor under livets gång ändrar uppfattning om även de periodvis mest djuprotade övertygelserna, så kan ingen med vett och förnuft säga att de inte kan tro den eller den utsagan. De kan bara säga att ”min kunskap är i dagsläget begränsad i frågan”. Det är hederligt.

Men det medför med viss automatik att tron på något inte är statisk. Och det är alltid så att innan man vet något om något finns det ett intuitivt stadium där man tror att något är värt att undersöka, värt att försöka förstå. Majoriteten av alla strålande vetenskapliga insikter börjar med en uppsättning obevisade antaganden. Bevismängden bekräftar möjligen intuitionen, men är aldrig dess förutsättning. Ingen börjar dagen med att analysera förekomsten av godtagbar syrenivå i inandningsluften. Det accepteras utan minsta frågetecken.

För den mänskliga hjärnan är frågan om tro och vetande ett dött lopp. Hjärnan skiljer inte på det vi tror och det vi vet. Hjärnan behöver bådadera för att utvecklas och mogna. Människors fobier styr deras liv i mycket högre utsträckning än någonting de anser sig veta. Hjärnan lever på det sättet ett helt demokratiskt liv. Sanning och lögn samsas i vindlingarna och inte ens hjärnan själv kan göra skillnad på dem. Det enda som avslöjar det ena och ger kredit åt det andra är omsättningen av vad som finns lagrat i hjärnan i praktisk handling. Det är av den praktiska applikationen som hjärnans försanthållanden prövas, avslöjas och kan leda till omprövning. 

Nu handlar vår undersökning om relationen mellan framför allt kristen tro och vetandet.  Skiljer sig kristen tro från andra sorters tro? På många sätt ja. Den har sina utgångspunkter i några specifika förhållanden som måste förstås för att leda till tro. Det är alltså så att ett visst vetande, ett accepterande av trovärdiga utsagor, måste läggas till grund för frågan om vad tron är och vad som är värt att tro på.

Det klassiska uttrycket är : ”Utan tro kan man inte finna Guds välbehag. Den som kommer till Gud måste tro att Gud är till och att den som söker honom blir belönad för det”. Så innan Gud ger sig till känna måste människan varsebli Guds existens. Hur i all världen skall det gå till? Jo därigenom att all världen är Guds självdeklaration om sig själv. ”Från världens begynnelse har Guds eviga karaktär och osynliga väsen kungjorts genom det som är synligt. Det finns inga ursäkter för att inte veta att Gud är.” Om inte något har inträffat som har omintetgjort hjärnans förmåga att tro det man inte ser i det som syns.

Det som kan inträffa är nämligen motsvarigheten till en solförmörkelse.”Fastän de kände Gud valde de ändå att varse sig vara tacksamma eller ge Gud ära utan valde att låta sitt sinne fördunklas och förledde så sina hjärtan till ett liv i mörker. De räknade sig som visa och just i det blev de dårar. De valde nämligen att ersätta Gud med hans skapelse och gjorde om några skapade ting till Gud.”

Att ge Naturen den status som tillkommer skaparen gör den visaste vetenskapsman till dumbom.
”De förvandlade sanningen om Gud till lögn och valde att tjäna det skapade hellre än Skaparen, däri består deras förmörkelse.”

Det spelar då ingen roll hur mycket av det naturliga som människan skaffar sig kunskap om. Om den kunskapen förhindrar henne från att se Skaparens hand bakom skapelsen har hon försatt sig i det läge som gör det omöjligt att tro på Guds existens. Och därmed faller det på sin orimlighet att Gud skulle löna dem som har det förbehållet. Bara den som böjer sig inför det uppenbarade i skapelsen kan ens börja ana det som är uppenbarat i uppenbarelsen.  Hela skapelsen vittnar om Gud. Vetenskap som inte ser det är som den som efter att ha studerat elefantens hud i hundra år förnekar elefanten.
En tangent till det är detta: Ingen kan se Gud och leva. Skaparen kan av självklara skäl inte vara synlig i sin skapelse lika lite som guldsmeden syns i hängsmycket. Den som kräver att få se Gud begär det omöjliga. Den skapade vill kunna omfatta skaparen.  Om ögat kunde till fullo se ögats skapare skulle ögat vara större än det det ser.

Den som säger sig inte kunna tro på Guds existens säger i samma mening detta: jag saknar intellektuell kapacitet att tänka mig någon större än mig själv.  Samtidigt säger den människan att hon tror att hennes icke tro på minsta sätt ändrar på Guds existens. Den blinde som aldrig sett solen kan naturligtvis ifrågasätta solen. Men så vad?

Men är då inte människors ärliga begäran om att få ’se’  Gud ändå berättigad? Självfallet är den det.
Men det är när de själva sätter villkoren för hur Gud skall te sig för dem som de rör ihop det för sig.
Gud har nämligen valt ett universellt, mångkulturellt och internationellt sätt att ge sig till känna. Den valda vägen kallas med ett finare ord för inkarnationen, Guds människoblivande. ”Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud och Ordet tog sig kötts gestalt och tog sin boning mitt ibland oss.”

Förekomsten av Bibeln är en objektiv sanning. Dess innehåll är en objektiv beskrivning av händelser och erfarenheter som har hänt och vars subjektiva betydelse har dokumenterats av ett stort antal vittnen. Om det som de skriver är sant i en absolut mening kan inte avgöras av den föreliggande texten i sig. Men det varom den talar gör anspråk på att vara nog med sanning för att både visa vem och vad Gud är och hur Gud förhåller sig till oss och till sin skapelse.

”På många sätt och i många former har Gud givit sig till känna genom historien, men nu i denna tid har han visat sig genom sin Son Jesus Kristus, som i sig själv är en sann representation av Guds härlighet och den direkta återspeglingen av Gud.”
”Den som har sett Sonen har sett Fadern.”

När jag en gång för många år sedan var pastor i den gamla Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm brukade vi ha bibelsamtal i lilla salen om onsdagarna. En sådan kväll hade vi hunnit börja samtalet när jag hörde att det gick i dörren vid ingången, en trappa ner. Men sen hördes det inga fler steg. Jag avbröt mitt anförande och gick nerför trappan. Där stod en elegant uppklädd och välfriserad gentleman med hatten i hand. Jag tilltalade honom med ett välkomnande och förklarade vad vi höll på med. Hans svar var intressant.
-Jag har sökt Gud i hela mitt liv. Men jag vill inte höra på ert bibelsamtal, för jag vill inte låta mig påverkas av något i mitt sökande efter Gud!

Jag har ingen aning om huruvida hans sökande ledde till Guds famn. Gud är inte ett objekt att kritiskt studera. Ingen vetenskap om Gud är meningsfull om den inte börjar i andra ändan. Den ända som är vårt eget knutna jag. Gudskunskap leder med tiden till insikter om oss själva, om hela skapelsens vånda, om dess förunderliga existens och om målet för vårt liv.

Den som säger att den inte kan tro har ofta ett annat nog så svepande skäl för att vägra insikten om ’Gud’ som en närvaro. ”Om Gud ändå finns då har jag fel om nästan allting!” Det är en moralisk vägran att erkänna att vi borde ta reda på i vems värld vi befinner oss och vilka moraliska regler som gäller för att få vara kvar här. Det är i det perspektivet inte främst en intellektuell fråga om Gud finns. Så intelligenta är vi inte att ’Gudsbevis’ i vetenskaplig mening skulle kunna hålla. De skulle nämligen alla vara inomvärldsliga, materialistiska och därmed förgängliga, och alltså inte vara i närheten av att vara sanna. Objektiv vetenskap kan bara hantera objektiva företeelser. Gud är sitt eget Jag i sökandet efter ditt Du. Gud är inte ett något, utan en någon.

Den Gud som är Abrahams, Israels och Jakobs Gud är varken materiell, förgänglig, eller rumsligt avgränsad så att Gud kan studeras som ett enskilt objekt. Det är vi som är under hans lupp, inte tvärtom. ”Det är i Honom som vi lever, andas, rör oss och är till.”

Den som säger att de inte kan tro tror alltid utan undantag saker och ting som alla saknar rationella och vetenskapligt säkerställda förklaringar. De har oftast större tilltro till sin förmåga att inte tro än viljan att acceptera deras vittnesbörd som la sina tvivel åt sidan och helt enkelt klev ur sin egobubbla och böjde sin nacke inför en som står oss närmare än en broder och vars levande ord bärs av miljoner vittnen.

Någonstans förr eller senare hamnar vi på hälarna och finner oss ropa: ”Gud jag tror, hjälp min otro.”

Teddy Donobauer  1 maj 2017