Kategoriarkiv: Vetenskap

Är ”Dokumenterade mirakler” bara en samling anekdoter? Respons till ”Anti-apologetik” – del 1

På den nystartade bloggen Anti-apologetik har skribenten ”veganbiologist”, vars verkliga identitet är okänd för mig, författat tre långa inlägg i respons till en föreläsning jag höll på Credo Lund i november förra året. Föreläsningen, som ni kan höra på i Youtubeklippet nedan, byggde på material som jag egentligen hade förberett för en debatt med Magnus Timmerby den kvällen, men Magnus fick förhinder.

På Hela Pingsten har jag gett respons till första delen av Anti-apologetiks (fortsättningsvis kallad AA) första inlägg där AA kritiserar min referens till att de flesta nobelpristagare har varit generösa. AA ger även utförlig kritik av Alvin Plantingas evolutionära argument mot naturalismen, argument för Gud utifrån fri vilja och moral, samt mina argument för miraklers existens. Jag kommer fokusera på det sistnämnda i detta inlägg.

Naturalist eller inte naturalist, det är frågan…

Allra först vill jag dock kommentera lite av vad AA skriver i sitt första inlägg i anslutning till sina invändningar mot det evolutionära argumentet, där det beskrivs hur AA ser på naturalism vilket har stor relevans för den följande mirakeldiskussionen:

Jag är en metodologisk naturalist och kommer därför inte argumentera för att naturalismen är sann. Min hållning är att vi inte, definitivt, kan hävda att det är en absolut sanning att något övernaturligt inte finns. Däremot har vi ingen god anledning att tro att något övernaturligt finns.

Detta är första gången jag ser någon använda ”metodologisk naturalist” som en identitet eller övertygelse, vanligtvis används metodologisk naturalism enbart för att beskriva vetenskaplig metod som forskare kan använda oberoende om de ansluter sig till filosofisk eller ontologisk naturalism eller ej. Fortsätt läsa Är ”Dokumenterade mirakler” bara en samling anekdoter? Respons till ”Anti-apologetik” – del 1

Är universum finjusterat? Del 1

Ett finjusterat vattenhål?

Science fiction-författaren Douglas Adams är mest känd för sin bok Liftarens guide till galaxen. Adams beskrev sig själv som “radikal ateist” i bemärkelsen att han aktivt trodde att det inte finns någon Gud. 1998 tog han sig an frågan om Guds existens i en improviserad föreläsning. Det är tydligt dels att Adams är en genialisk föreläsare, dels att han är väldigt skeptisk till Gud.

Adams tycker att designargumentet för Guds existens är dåligt och ger följande motexempel: Det är som om en vattenpöl skulle vakna upp en morgon och tänka, “Det här är en intressant värld jag befinner mig, ett intressant hål. Det passar mig ju väldigt bra. Det passar mig så bra att det måste ha gjorts för min skull!” Iden är så kraftfull, fortsätter Adams, att när solen stiger och värmer luften, blir pölen mindre och mindre. Men pölen hänger kvar vid tanken att hålet har skapats just för pölens skull. Men den kommer att bli väldigt förvånad det ögonblick den torkar ut och försvinner. Den här tanken, säger Adams, måste vi se upp med!  (Adams 1998)

Liknelsen avser att illustrera att det inte är universum som är finjusterat för vår skull, det är vi som har utvecklats i enlighet med de villkor som universum har givit oss. Adams är inte ensam med att avfärda finjusteringsargumentet av det skälet (se t.ex. Stenger 2005). Adams liknelse har blivit populär i vissa kretsar och teorin att universum är finjusterat för att tillåta liv kallas ibland för “puddle thinking”. Tanken är att små förändringar i fysikens konstanter skulle göra liv, som vi känner till det, omöjligt. men kanske inte andra sorters liv. Precis som i Star Trek kanske det finns andra typer av liv som inte är kolbaserade, och om fysiken hade varit lite annorlunda hade kanske universum varit fyllt av sådant liv istället. Det är därför inte förvånande att vi lever i ett universum som tillåter liv, åtminstone inte mer förvånande än att vi lever på planeten Jorden än på Venus. Det är livet som är finjusterat till universum, inte universum som är finjusterat till livet (Stenger 2005).

Är detta ett bra argument för att universum inte är finjusterat för mänskligt liv? Låt oss först se vad som menas med att universum är finjusterat och sedan se hur bra denna invändning är.

Vadå finjustering? Ett exempel från Moab IV

Låt oss fortsätta på den inslagna sci-fi-banan. Ett avsnitt av Star Trek: The Next Generation utspelar sig på planeten Moab IV. Planeten är en ogästvänlig plats och det är helt omöjligt för liv att existera men där finns en koloni (Genome-kolonin) med människor som har skapat sig ett samhälle. Genome-kolonin är en sluten biosfär med exakt rätt temperatur, luftfuktighet, syrgas, vatten osv. Kolonin, som består av ett antal kupoler och torn (bilden), är perfekt anpassad för att tillåta mänskligt liv på denna annars ogästvänliga plats. (Kolonin har dock problemet att samhället är optimerat utan redundans, så om en person försvinner förstörs hela ekosystemet.)

Rymdskeppet Enterprise mottar en nödsignal från kolonin och beger sig dit. Vad kommer de att tänka om strukturen?   Kommer de att tycka att det ser ut som en del av landskapet och att det är fullt naturligt att det på en annars ogästvänlig planet finns en biosfär som är optimerat för mänskligt liv? Eller kommer de att förstå att kolonin är designad för att tillåta liv? Givetvis är den rimliga slutsatsen 1) att biosfären är finjusterad så att liv är möjligt, och 2) att denna finjustering beror på att biosfären är designad för det ändamålet. Biosfären är inte ett resultat av blinda naturkrafter.

Fysiker har de senaste årtiondena upptäckt att universum i vissa avseenden påminner om en sådan biosfär. Väldigt mycket i universum grundläggande egenskaper verkar vila som på en rakbladsegg – om någon av parametrarna vore lite annorlunda skulle intelligent liv så som vi känner till det inte vara möjligt. Astronomen Hugh Ross (1998) har sammanställt en lista med 29 fundamentala egenskaper hos universum som måste vara rätt inställda för att liv ska vara möjligt någonstans i universum, samt ytterligare 43 egenskaper för att en planet, stjärna eller galax ska kunna tillåta liv. Det är med andra ord mycket som måste klaffa!

Man kan tänka sig finjusteringen som ett kombinationslås: Varje aspekt av finjustering är en inställning som man måste vrida på och varje inställning har väldigt många värden. Låset går bara att öppna, dvs intelligent liv är bara möjligt, om alla värden är exakt rätt. Det faktum att alla inställningar är rätt inställda är en stark ledtråd att en intelligens har mixtrat med universum så att det ska tillåta liv. Det är helt enkelt inte rimligt att vänta sig att dessa osannolika sammanträffande ska ske av en slump.

Den kände teoretiske fysikern Freeman Dyson (1923-2020) skrev: “Ju mer jag studerar universum och detaljerna i dess arkitektur, desto mer tecken [evidence] finner jag på att universum i någon mån måste ha vetat att vi skulle komma.” (Dyson 1981, 250) Som exempel skriver Dyson att den organiska kemins oerhörda diversitet beror på en delikat balans mellan elektriska och kvantmekaniska krafter. Balansen är beroende av Paulis uteslutningsprincip som förbjuder två elektroner att ha samma kvanttillstånd. Om Paulis uteslutningsprincip inte existerade, skulle ingen livsnödvändig kemi vara möjlig. Det finns många andra “lyckosamma sammanträffanden” inom fysiken som är nödvändiga och utan dem skulle t ex vatten inte kunna existera i flytande form, kolatomer skulle inte bilda komplexa organiska molekyler och vätebindningar mellan molekyler skulle vara för svaga eller för starka. 

Dyson kommer fram till ungefär samma sak om universum som astronauterna på Enterprise gör om kolonin på Moab IV: “Utifrån dessa sammanträffanden i fysiken och astronomin drar jag slutsatsen att universum är en oväntat gästvänlig plats för levande varelser att skapa sig ett hem i.  Jag är en vetenskapsman, tränad i tankebanor och språk på 1900-talet snarare än 1700-talet och därför påstår jag inte att universums arkitektur bevisar Guds existens. Jag påstår bara att universums arkitektur överensstämmer med hypotesen att ett medvetande [mind] spelar en nödvändig roll i hur det fungerar.” (Dyson 1981, 251)

På samma sätt inser astronauterna på Enterprise att Genome-kolonin är intelligent designad, eftersom det är den enda rimliga förklaringen till att dessa livstillåtande byggnader finns på planeten. Det är förstås inte den enda möjliga – med lite fantasi skulle man kunna tänka sig att vulkaner på Moab IV formade dessa strukturer och kanske gav upphov till en människovänlig biosfär. Men det verkar extremt osannolikt, och eftersom besättningen på Enterprise är vetenskapsmän och därför förhåller sig till de slutsatser som är rimliga, drar de (mycket riktigt) slutsatsen att kolonin är intelligent designad. Slutsatsen att universum är intelligent designat görs av ungefär samma skäl: Det tillåter intelligent liv, och de alternativa förklaringarna till det verkar vara extremt osannolika.

Innan vi utvärderar Douglas Adams vattenhål, behöver vi titta lite närmare på hur en inferens från finjustering till design kan göras.

Vad menas med finjustering?

När man talar om att universum är finjusterat för liv, menar man vanligtvis att universum är finjusterat för existensen av levande varelser som har en intelligens som är jämförbar med människans. Detta för att diskussionen om finjustering handlar om förekomsten av mänskliga observatörer. I många fall blir dock existensen av alla tänkbara (och otänkbara) former av liv omöjligt ifall universums egenskaper vore annorlunda.

En möjlig definition av finjustering skulle då kunna vara ungefär följande: En fysisk parameter är finjusterad om det spann s av värden som tillåter intelligent liv är väldigt litet i förhållande till ett (icke godtyckligt valt) spann S av teoretiskt möjliga värden, så att s/S << 1. Graden av finjustering kan då definieras som storleken på förhållandet s/S (Collins 2003). Säkerheten i beräkningarna är förstås beroende av med vilken säkerhet man kan uppskatta s respektive S.

Hur kan vi komma härifrån till design? Jag väljer att följa Robin Collins resonemang här, nämligen att formulera designhypotesen som en inferens enligt likelihood-principen (Collins 2009; Manson 2009). Likelihood-principen säger att när vi har två hypoteser att ta hänsyn till, talar en observation till förmån för den hypotes under vilken observationen är mest sannolik (eller minst osannolik). Till exempel: Antag att jag går i en skogsdunge och hittar ett gäng pinnar på marken som bildar mönstret “Välkommen till skogsdungen Sebastian”­. Det är extremt osannolikt att pinnarna skulle ha hamnat så av en slump. Men om min hustru har varit i skogsdungen nyligen så är det inte osannolikt att min hustru skulle ha lagt pinnarna på det sättet. Observationen stöder alltså hustruhypotesen framför slumphypotesen eftersom slumphypotesen är osannolik och hustruhypotesen inte är osannolik.

Om vi jämför två hypoteser som vi kan kalla för den teistiska hypotesen (T) och den ateistiska hypotesen med ett singel-universum (ASU) (i kontrast till multiversumhypotesen), skulle vi kunna formulera argumentet på följande sätt:

  • Premiss 1: Existensen av finjustering är inte osannolik givet T.
  • Premiss 2: Existensen av finjustering är väldigt osannolik givet ASU.
  • Slutsats: Från premisserna (1) och (2) samt likelihood-principen följer att finjusteringen talar starkt till förmån för designhypotesen framför ett ateistiskt singel-universum.

Notera att detta alltså inte i sig är ett bevis för att universum är designat, eftersom det kan finnas andra hypoteser som vi inte har tagit hänsyn till, t ex en multiversumhypotes. Om vi vill dra slutsatsen att design är den bästa slutsatsen totalt sett behöver dessa andra hypoteser utvärderas först. Vi ska återkomma till multiversumhypotesen så småningom, just nu utvärderar vi enbart T och ASU.

Varför tro att premisserna stämmer?

Premiss 1 verkar stämma då Gud är allgod, allvetande och allsmäktig. Det är gott för en sådan varelse att skapa intelligent liv. Alltså är finjustering inte osannolikt givet design. Finjustering är inte heller osannolikt under vissa varianter av multiversummodeller, för finns det tillräckligt många universa (som är slumpmässigt fördelade i fysiska parametrar), kommer osannolika händelser att inträffa i vissa av dem. Alltså verkar premiss 1 stämma. En vanlig invändning är “om Gud designade universum, vem designade då Gud?”. Jag har tagit upp den frågan tidigare (Ibstedt 2020) och visat att det är en dålig invändning så vi går inte in mer på den nu.

Premiss 2 verkar också stämma eftersom det är väldigt osannolikt att alla nödvändiga parametrar ska hamna i rätt intervall. Vi ska se några konkreta exempel på detta nedan. Ibland har det invänts att det kanske inte alls är slump som ligger bakom finjusteringen utan att det finns en mer grundläggande naturlag talar om vad de olika värdena ska vara. Detta är en möjlighet, om än helt och hållet spekulativt. Problemet är emellertid att man inte blir av med finjusteringen utan enbart flyttar upp det hela ett snäpp. Vi behöver inte längre förklara finjusteringen av naturlagarna och konstanterna, men vi behöver istället förklara finjusteringen av den mer grundläggande naturlag som styr allt detta, som astronomerna Bernard Carr och Martin Rees skriver: “Even if all apparently anthropic coincidences could be explained in this way, it would still be remarkable that the relationships dictated by physical theory happened also to be those propitious for life.” (Carr och Rees 1979, 612)

Det fanns för några år sedan vissa förhoppningar om att supersträngteorin (eller M-teorin) skulle kunna vara en sådan mer grundläggande naturlag, men det har visat sig att supersträngteorin har uppskattningsvis 10500 olika lösningar och inte alls förutsäger vilka egenskaper universum kommer att ha. Enligt Robin Collins (2009) har utsikterna för att hitta en naturlag som beskriver finjusteringen grumlats ordentligt i och med strängteorin. (Ibland förväxlas supersträngteorin med en multiversumteori men det är viktigt att skilja dem åt. Supersträngteorin säger att det finns 10500 potentiellt möjliga universa, inte att dessa faktiskt existerar.)

Både premiss 1 och 2 verkar alltså stämma och då verkar även slutsatsen stämma, nämligen att finjusteringen talar starkt till förmån för T framför ASU.

Egentligen behöver man inte vara så strikt att man säger att intelligent liv vore omöjligt om en fysisk parameter ändrades för mycket, det räcker att man säger att förhållandena för evolutionen av intelligent liv vore mycket mindre optimala. Anledningen är att om förhållandena är mycket mindre optimala, gäller fortfarande argumentet. Det här får viss betydelse när vi senare diskuterar liv som inte är kolbaserat. Om vi förändrar en parameter så att sannolikheten för kolbaserat intelligent liv minskar, minskar också sannolikheten för intelligent liv, såvida förändringen inte samtidigt innebär en ökning av sannolikheten för andra sorters intelligent liv, t ex kiselbaserat liv. Men som vi ska se vore sådant liv problematiskt ur olika aspekter. Dessutom kan vissa parametrar inte ändras särskilt mycket utan att allt liv omöjliggörs.

Exempel på finjustering

För att förstå vad finjustering handlar om räcker det inte med en definition. Vi behöver också några exempel. När fysiker säger att universum är finjusterat kan det syfta på olika aspekter av universum:

  • Finjustering av naturlagarna
  • Finjustering av naturkonstanterna
  • Finjustering av universums startförhållanden
  • Finjustering av olika högre egenskaper i universum tex av olika egenskaper hos grundämnena

Finjustering av naturlagar

När man säger att naturlagarna är finjusterade, menar man alltså att om universum inte hade haft precis rätt kombination av naturlagar skulle intelligent liv inte vara möjligt. Detta gäller t ex Paulis uteslutnings­princip eller kvantiserings­principen. Utan kvantiserings­principen (som säger att elektroner endast kan ha vissa bestämda tillstånd), skulle det inte finnas några bestämda elektron­banor och inga stabila atomer. Kemi skulle vara omöjligt. Samma sak gäller de fyra grundläggande krafterna i naturen: den starka kärnkraften, den svaga kärnkraften, gravitationen och elektro­magnetismen. Om någon av dessa inte existerade eller var något annorlunda skulle intelligent liv inte vara möjligt. Om t ex den starka kärn­kraften inte fanns skulle protoner och neutroner inte bilda stabila atomer och inga ämnen tyngre än väte skulle vara möjligt. Det är svårt att föreställa sig intelligent liv som endast består av väte, även i Star Treks universum!

Finjustering av naturkonstanter

Den andra typen av finjustering gäller naturkonstanter. Exempelvis har det konstaterats att den kosmologiska konstanten Λ, en faktor som avgör universums expansions­hastighet, är enormt finjusterad. Om Λ > 0 så kommer den att ha en repellerande effekt på universum och få det att expandera. Om Λ < 0 kommer den att ha en attraherande effekt och få universum  att kontrahera. Om den var lite större än den är idag skulle universum expandera så snabbt efter big bang att galaxer och stjärnor inte skulle kunna bildas (och därmed inte heller några tyngre grund­ämnen än de som bildades vid big bang, dvs väte, helium, litium och beryllium). Om Λ vore lite mindre än idag skulle universum ha kollapsat igen efter big bang innan evolutionen ens hann sätta igång. Hur mycket skulle Λ kunna variera för att något av dessa scenarion skulle kunna undvikas? Obegripligt lite – uppskattningsvis 1/10120 (Barrow och Tipler 1988, 412–414). Att den kosmologiska konstanten skulle hamna i detta livstillåtande intervall av en slump är mycket mer osannolikt än att kasta pil från månen till jorden och träffa bulls-eye som har diametern av en atom (Collins och Sober 2020)!

Den kosmologiska konstanten får mig att tänka en av de mest under­hållande replikerna i filmen Dum & dummare. När Jim Carrey frågar Lauren Holly hur stor chansen är att de skulle kunna bli tillsammans får han svaret “Like one in a million.” Carrey skiner upp och säger, “So you’re telling me there’s a chance!” Att försvara ASU påminner om detta. Visst finns det en fantastiskt liten sannolikhet att det skulle kunna ske, men när valet står mellan ASU och T är det inte svårt att säga vilken som är rimligast.

Ett annat exempel på en naturkonstant är gravitationskonstanten G som dyker upp i Newtons gravitationslag F=G × m1m2/r2. G avgör gravitations­kraften mellan två föremål. Värdet på G är 6,6742 × 10⁻¹¹ m³kg⁻¹s⁻² men det spann av värden på G som tillåter intelligent liv är mycket litet i förhållande till det spann av värden som G teoretiskt skulle kunna ha (s/S<<1) och är därför finjusterat (Collins 2009). 

Av de fyra grundläggande krafterna, är gravitationskraften den svagaste, ungefär 1040 gånger svagare än den starka kärnkraften (Barrow och Tipler 1988, 293–295). Ett problem med en för stor gravitation vore att planeters dragningskraft skulle bli för stor. Om t ex gravitationskraften vore en miljard gånger större än vad den är idag skulle allt liv av samma storleksordning som människan skulle krossas och vara helt omöjligt. (Liv i vatten skulle förvissa uppleva mindre problem om det hade samma densitet som det omgivande vattnet, men det skulle å andra sidan bli enorma skillnader i dragningskraft mellan olika delar av organismen att t ex ben och brosk inte vore möjligt (Collins 2003).) Nu kan man tycka att en miljard gångers ökning av gravitationskraften är väldigt mycket, men i förhållande till storleksordningen av fundamentala krafter i naturen (1040) är det en försvinnande liten skillnad (1/1031). Med andra ord: Baserat på alla möjliga värden som gravitationskraften skulle kunna anta, är det en försvinnande liten sannolikhet att den ska anta sådana värden som tillåter intelligent liv (Collins 2009).

Man skulle också kunna invända att det gäller på jordliknande planeter – på en planet som är mycket mindre än jorden skulle gravitationen vara lägre och liv kanske ändå vore möjligt? Tyvärr inte. Även en planet som enbart vore 12 meter i diameter skulle ha en gravitationskraft 1000 gånger starkare än jorden, alldeles för mycket för att högre liv skulle kunna evolveras (Collins 2003, 2009). Så små planeter kan givetvis inte ha ett fungerande ekosystem (eller naturresurser) som tillåter evolution av så pass intelligent varelser som människan, inte ens om man bygger en biosfär som Genome-kolonin på Moab IV! 

En annan aspekt är att en ökad gravitation gör att stjärnor brinner snabbare. Beräkningar visar att om gravitationskraften vore 3000 gånger större, skulle stjärnor inte kunna bli äldre än 1 miljard år, vilket är avsevärt kortare tid än livet på jorden haft på sig för att utvecklas (Collins 2009).

Finjustering av startförhållanden

Den tredje typen av finjustering gäller vissa startförhållanden i universum. Som exempel kan nämnas den oerhört låga entropinivån som måste ha gällt efter big bang. Entropi är ett mått på oordning och den ökar hela tiden i universum. Detta ser vi ständigt omkring oss, t ex hur det tenderar att bli mer och mer kaos på skrivbordet, eller om vi tänker oss att vi skulle släppa in en hund och en katt i en porslinsaffär. Universum måste ha haft väldigt låg entropi (d v s varit väldigt ordnat) efter big bang. Sannolikheten för ett sådant ordnat universum i ett ateistiskt singel-universum har beräknats till obegrepliga 1/1010123. En siffra som är så låg att det i jämförelse vore en ren barnlek att kasta en dartpil tvärs över det synliga universum och träffa en specifik atom (Penrose och Gardner 2002, 344). Det finns ingen möjlighet att ens skriva ner ett sådant tal även om vi skulle skriva en nolla på varje elementarpartikel i universum.

Slutligen finns det finjustering bland vissa högre egenskaper i universum. Vi ska återkomma till några av dessa i nästa del.

Slutsats

Douglas Adams vattenpöl tänkte att hålet är anpassat till pölen, snarare än att pölen är anpassad till hålet. Är det så att livet är anpassat till universum snarare än att universum anpassad till människan? Det skulle förstås kunna vara både ock – livet har utvecklats i universum, men bara föra att universum är sådant att det tillåter liv att existera och utvecklas. Adams har rätt i att vi ofta vänder på orsak och verkan. En värld som skapats för att tillåta människor och en värld där människor passar väl in därför att de det är i de omständigheterna de har skapats eller utvecklats kan se likadana ut. Så vilken slutsats är den rätta?

Kanske skulle det kunna finnas andra sorters liv med helt andra krav än det som vi känner till? Victor Stenger har skrivit: “Jag förnekar inte att livet som vi känner till det inte skulle existera om någon av fysikens alla konstanter var bara lite annorlunda. Och jag kan inte heller bevisa att någon annan sorts liv vore möjligt med en annan uppsättning konstanter. Men var och en som insisterar på att vår form av liv är den enda möjliga gör ett påstående utan bevis och utan teori.” (2006, 180)

Vi ska i nästa artikel fortsätta att tackla den här frågan genom att undersöka det vanligaste sättet att undvika teorin att universum är designat: hypotesen att det finns ett stort antal universa och där vissa kommer att ha sådana egenskaper att liv är möjligt. Kan det finnas andra sorters liv i så fall? Kanske kiselbaserat liv eller liv som vi inte ens kan föreställa oss? Kan det rentav finnas vattenpölar med existentiella funderingar? Om det finns ett multiversum med olika sorters liv bör vi kanske inte vara så förvånade över att just vårt universum är finjusterat?

Referenser

Adams, Douglas. 1998. ”Is there an Artificial God?” presenterad vid Digital Biota 2, Magdelene College, Cambridge, september. http://www.biota.org/people/douglasadams/.

Barrow, John D., och Frank J. Tipler. 1988. The Anthropic Cosmological Principle. Reissued. Oxford: Oxford University Press.

Carr, B. J., och M. J. Rees. 1979. ”The anthropic principle and the structure of the physical world”. Nature 278 (5705): 605–12.

Collins, Robin. 2003. ”Evidence for Fine-Tuning”. I God and Design, redigerad av Neil A. Manson, 1 edition, 178–99. Routledge.

———. 2009. ”The Teleological Argument: An Exploration of the Fine-Tuning of the Universe”. I The Blackwell Companion to Natural Theology, redigerad av William Lane Craig och J. P. Moreland. Wiley-Blackwell.

Collins, Robin, och Elliott Sober. 2020. ”Is Fine-Tuning Evidence That God Exists?” I Contemporary Debates in Philosophy of Religion, redigerad av Michael L. Peterson och Raymond J. VanArragon, 2:a uppl., 27–54. John Wiley & Sons.

Dyson, Freeman. 1981. Disturbing The Universe. Sloan Foundation Science Series edition. Sloan Foundation Science Series. Basic Books.

Ibstedt, Sebastian. 2020. ”Vem skapade Gud?” Svenska apologetiksällskapets blogg. 12 februari 2020. https://svenskapologetik.wordpress.com/2020/02/12/vem-skapade-gud/.

Manson, Neil A. 2009. ”The Fine-Tuning Argument”. Philosophy Compass 4 (1): 271–86.

Penrose, Roger, och Martin Gardner. 2002. The Emperor’s New Mind: Concerning Computers, Minds, and the Laws of Physics. 1 edition. Oxford University Press.

Ross, Hugh. 1998. ”Big Bang Model Refined by Fire”. I Mere Creation: Science, Faith & Intelligent Design, redigerad av William A. Dembski, 363–84. InterVarsity Press.

Stenger, Victor. 2005. ”Flew’s Flawed Science”. Free Inquiry 25 (2): 17–18.

———. 2006. ”Is the Universe Fine-Tuned for Us?” I Why Intelligent Design Fails: A Scientific Critique of the New Creationism, redigerad av Taner Edis och Matt Young, None ed. edition, 172–84. Rutgers University Press.

Ateister som ifrågasätter läkarvetenskapen för att slippa tro på helande

För en dryg månad sen hade jag äran att få vara med i P1-programmet Människor och tro som uppmärksammade mirakler. Jag fick dela med mig av de vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) som jag har samlat i boken Dokumenterade mirakler och förklara varför jag anser att det är osannolikt att alla dessa VOTEB beror på okända naturliga fenomen.

Jag är nöjd med min del av programmet, SR hade inte fulklippt på något sätt utan lät mig föra fram mina poänger på ett korrekt sätt.

Det som gjorde mig besviken var att senare halvan av programmet ägnades åt ett helt annat narrativ som inte interagerade med de argument jag hade framfört.

Programledaren Antonio de la Cruz intervjuade psykologen Gunilla Burell och trollkarlen Per Johan Råsmark som intog den motsatta positionen: att mirakler inte kan dokumenteras och att VOTEB sannolikt alla är naturliga fenomen.

När intervjun med dem var över var programmet slut – jag fick inte chans att svara på vad de hade sagt. Fortsätt läsa Ateister som ifrågasätter läkarvetenskapen för att slippa tro på helande

Var jorden platt på medeltiden? – En komplettering

För en tid sedan publicerades inlägget Nej, Medeltidens kristna lärde inte ut att jorden var platt vilket i sig är en intressant aspekt som behöver lyftas fram.

Nu kommer ännu något som behöver lyftas fram, möjliga källor till varför så ånga tror att Medeltidens kristna lärde lärde ut det. Så från Habo kommer här följande rader!

/ Martin Walldén, bloggredaktör

 

Platt jord

Det kan vara värt att komplettera klargörandet av att medeltida människor inte alls tänkte sig att jorden var platt med några ord om hur det kommer sig att vi har fått uppfattningen att det var så. Det är lätt att hitta ursprunget.

Den föreställningen dök upp så sent som i slutet av 1700-talet och börja av 1800-talet. En tråd leder till en av USA:s första presidenter – Thomas Jefferson – som i en bok från 1784 – Notes on The State of Virginia – påstår att Galileo Galilei stred mot kyrkans tanke på att jorden är platt.

En annan leder till Washington Irwing – amerikansk författare och diplomat i Spanien  – som 1828 skrev en biografi om Columbus: A History of the Life and Voyages of Christopher Columbus. Där påstod han att en del av Columbus samtida  varnade honom för resan. Tänk om man trillade ner över kanten! Fast vid den tiden fanns det jordglober att köpa i hamnarna runt Medelhavet.

En tredje källa till tanken på att medeltidens människor – och då menar vi de bildade – trodde på en rund jord är den franske arkeologen och kyrkohistorikern Jean-Antoine Letronne som 1834 gav ut Des Opinions cosmographiques des Pères de l’Église. Han påstår där att medeltidens kyrkofäder ansåg att jorden är platt – rakt emot det vi kan läsa i deras texter!

Man kan fundera över hur det kommer sig att de skriver så. Kan det vara för att tala om att vi, i vår tid och vårt land och vår kultur är mycket klokare än människor förr i tiden? Vi är upplysta människor och reser oss över historiens mörker! 

(Mer om detta finns att läsa t ex i Forskning och Framsteg juli 2005).

Med vänlig hälsning

Olle Östklint 

HABO

Vad är vetenskap en kritik av scientism.

Nyligen lyssnade jag på ett avsnitt av podden ”the language of God” där programledaren Jim Stump samtalar med Marcelo Gleiser professor i naturlig filosofi fysik and astronomi vid Dartmouth College. Gleiser ser sig som agnostiker men har en hel del intressanta tankar beträffande scientism, en materialistisk övertro på froskning där inget tillåts ligga utanför det som vetenskapen kan omfatta.

Länk till podden:

https://www.podbean.com/ew/pb-zduum-c45082

De viktigaste poängerna i Gleisers resonemang kring vetenskap tycker jag är:

  1. En vetenskaplig slutsats är inte slutgiltig. När vi når fram till en vetenskaplig teori är det den bästa kunskap vi hittills lyckats skapa. Vår bästa förståelse såhär långt. Men vetenskapen kommer att jobba vidare och ny kunskap kommer att läggas till. Att påpeka detta är viktigt för att vi inte skall få en övertro på vetenskapen men samtidigt skall det inte användas för att förringa vetenskapens betydelse. När något blivit en vetenskaplig teori har det genomgått en mycket noggrann process och mycket arbete har lagts ner på det som presenteras, det förtjänar att tas på allvar och respekteras. Begreppet teori inom vetenskap är något helt annat än vad vi menar när vi använder ordet till vardags och menar en gissning eller ett förslag.
  2. Ju mer vi lär oss ju fler frågor får vi. Gleiser liknar vår kunskap vid en ö i ett hav av okunskap. Ju mer vi lär oss ju större blir ön. När ön växer blir omkretsen större alltså växer gränsen mellan vår kunskap och okunskap ju mer vi lär oss. Ett annat sätt att uttrycka det här är att man inte kan fråga om saker man inte känner till. Det var ingen på stenåldern som hade frågor om hur en laser fungerar, det låg för långt ifrån den kunskap man redan hade. Vi kan bara ställa frågor om sådant som ligger på gränsen mellan kunskap och okunskap. Detta tror jag är ett annat viktigt perspektiv för att hålla vår hybris i schack och bevara vår nyfikenhet och förundran inför tillvaron. Ibland låter det som att vi människor nästan kan och vet allt som finns att veta men tillvaron är oändligt stor och vi har ingen anledning att sluta vara nyfikna och ödmjuka inför allt det vi har omkring oss.
  3. Det ovetbara. Gleisner hävdar med bestämdhet att det finns saker som vi inte kan veta något om. Som exempel nämner han universums orsak. Vi var inte där och vi har inga möjligheter att simulera de energinivåer som fanns då därför kan vi inte veta. Även om vi skapar modeller av detta blir de med nödvändighet allt för förenklade och fattiga för att vi ska kunna veta vad universums ursprungsorsak är.
  4. God of the gaps. Det är farligt att grunda sin tro på det vi inte känner till eller att använda Gud som en förklaring för det vi ännu inte känner till. Tro skall grundas på det vi känner till. Här håller jag verkligen med. Det är jätteviktigt att vi grundar tron på det vi redan vet så att vi står stadigt och inte får vår världsbild raserad så for vi får ny kunskap.
  5. The evidence of absence is not absence of evidence. Det faktum att vi inte har bevis för något är inte i sig självt ett bevis för att detta något inte existerar. Det betyder bara att vi inte kan veta. Detta är Gleisners grund för att kalla sig agnostiker. Som Kristen skulle min främsta invändning vara att den Gud som vi bara anar i naturen blivit uppenbarad och tydlig genom Jesus. Men det är ändå viktigt att konstatera att vetenskapen inte kan bevisa eller motbevisa Gud, detta motsätter givetvis inte att vi kan ha argument för att Gud finns som tar sin utgångspunkt i både vetenskap och filosofi.

Sammantaget tycker jag att dessa punkter är viktiga för att förstå vetenskapens roll och begränsningar. Gleisner visar på punkt efter punkt varför att nyateister och scientister som t.ex. Dawkins har fel i sin syn på vad vetenskapen är och hur man bör se på den. Mot slutet av samtalet blir det också tydligt vart Gleisner och Jim har olika syn på saker och ting. Samtidigt som Gleisner är öppen för att det finns sådant som ligger utanför vetenskapen vill han inte heller helt öppna för det övernaturliga eller Gud utan talar mer om att återknyta till naturen, han har en mer panteistisk hållning vilket givetvis inte är en kristen hållning. Jag tänker inte bemöta hans ståndpunkt här utan vill låta fokuset ligga på kritik mot scientism.

Per Johan Axéll

Vetenskapens kristna rötter – del 2

Vi såg i den föregående artikeln hur kristendomen spelade en avgörande roll i den moderna vetenskapens uppkomst. Många av vetenskapens pionjärer var kristna och för dem utgjorde tron en motivation att utforska Guds skapelse. Detta gäller än idag. John Goodenough, 2019 års nobelpristagare i kemi för utvecklingen av litiumjonbatteriet, sade nyligen: ”Som forskare ärar vi skaparen genom att försöka förstå skapelsen och hur den fungerar. Det finns inget mer realistiskt sätt att hedra och ära skaparen än genom vetenskapliga undersökningar. Och om vi kan åstadkomma tillämpad vetenskap som gagnar mänskligheten tycks det mig att vi älskar vår nästa som oss själva. Det är de två största budorden.” (Gunther 2018)

Förutom motivation så krävs en fascination och ett aktivt intresse av att förstå skapelsen. I denna anda skrev fysikern Richard Feynman: ”Samma spänning, samma vördnad och mysterium, återkommer igen och igen när vi studerar ett problem tillräckligt noggrant. Med mer kunskap kommer ett djupare, mer förunderligt mysterium, vilket lockar oss att tränga ännu djupare. Vi oroas aldrig för att svaret kan visa sig vara en besvikelse, men med glädje och tillförsikt vänder vi på varje ny sten och finner oanade besynnerligheter, vilka leder till ytterligare förunderliga frågor och mysterier – sannerligen ett storslaget äventyr!” (Feynman 1958, 262)

Men oavsett hur stor längtan och passion man har att förstå hur världen fungerar, är det inte tillräckligt för att man ska kunna bedriva vetenskap. Det krävs något mer, nämligen att vetenskap är möjligt. I den här artikeln ska vi se närmare på en nödvändig förutsättning för vetenskap och var denna kommer ifrån.

Vetenskap förutsätter förutsägbarhet

Alla naturvetare vill förstå skapelsen, men det är inte tillräckligt. För att vetenskap ska kunna bedrivas, måste naturen också vara sådan att den är möjlig att utforska och begripa. Den vetenskapliga förståelsen av världen förutsätter nämligen ett antal antaganden om hur verkligheten är beskaffad. Filosofen Joshua Moritz (2017) har påpekat att dessa nödvändiga antaganden är metafysiska till sin natur och inte empiriska, dvs de kan själva inte bevisas med den vetenskapliga metoden. Det handlar, skriver Moritz, om sådant som naturens regelbundenhet och förutsägbarhet, att omvärlden är objektiv och existerar oberoende av oss, att världen är begripbar på ett sätt som överensstämmer med våra kognitiva förmågor, att samma naturlagar gäller överallt i universum, osv.

Vi ska titta närmare framför allt på den första av dessa antaganden, om naturens regelbundenhet och förutsägbarhet. Vad innebär detta? Det är lätt att föreställa sig en värld som inte styrdes av naturlagar och där vad som helst skulle kunna ske när som helst. När jag sitter och äter fiskpinnar kanske maten plötsligt förvandlas till en levande fisk. När jag kör bil kanske gravitationen upphör att existera och jag börjar sväva, eller teleporteras tillbaka där jag började. En handling för att uppnå ett mål kräver att det går att förutse vad som ska hända. Jag skulle tex aldrig kunna skriva den här texten om datorn plötsligt förvandlades till en hamster. Det är på samma sätt med vetenskap – för att vi ska kunna bedriva vetenskap måste världen för det första vara förutsägbar, och för det andra måste vi tro att den är förutsägbar. (Plantinga 2011, 271) I en värld utan naturlagar skulle det vara helt omöjligt att beskriva naturens händelser på ett vetenskapligt sätt för det skulle inte finnas någon regelbundenhet. En värld som däremot beter sig på ett regelbundet och förutsägbart går att beskriva systematiskt med den vetenskapliga metoden. Fysikern och filosofen Mariano Artigas har skrivit att antagandet att världen är ordnad är en nödvändig förutsättning för vetenskapen, för om man inte tror att det finns ordning i världen vore vårt sökande efter en sådan ordning meningslös. (Artigas 2000, 44)

Jorden båda sidor NASA BlueMarble-2001-2002
Vi måste ha något att undersöka för att bedriva vetenskap, och varför kan vi undersöka naturen?

Fysikern Paul Davies är inne på samma spår och har sagt att man inte kan vara vetenskapsman om man tror att universum är en meningslös slumphändelse: ”All science proceeds on the assumption that nature is ordered in a rational and intelligible way. You couldn’t be a scientist if you thought the universe was a meaningless jumble of odds and ends haphazardly juxtaposed. When physicists probe to a deeper level of subatomic structure, or astronomers extend the reach of their instruments, they expect to encounter additional elegant mathematical order. And so far this faith has been justified.” (Davies 2007)

Det är dock inte tillräckligt att det finns naturlagar och att världen beter sig på ett förutsägbart sätt. För att vi ska kunna beskriva världen på ett vetenskapligt sätt måste vi också anta att samma naturlagar gäller överallt, d v s att naturen är enhetlig. Naturens enhetlighet är ett antagande som måste göras innan en vetenskaplig utforskning av naturen är möjlig. Eftersom detta antagande ligger till grund för att tolka våra observationer, kan den inte själv bevisas vetenskapligt, då varje försök att göra det vore att resonera i en cirkel. Samtidigt är det nödvändigt antagande, och filosofen Roger Trigg har skrivit att alternativet till antagandet om naturens enhetlighet är att helt ge upp vetenskapen. (2015, 100) Även Karl Popper noterade att naturens enhetlighet är ett metafysiskt antagande snarare än empiriskt, och att utan detta antagande vore praktiskt vetenskapligt arbete otänkbart, då denna princip är nära kopplad till möjligheten att göra induktiva härledningar. (Popper 2005, 250) Vetenskapen kräver alltså att det finns ordning och reda i naturen. Men frågan kvarstår – vilken rätt har vi att förvänta oss att det verkligen finns en sådan ordning? Varför finns det naturlagar överhuvudtaget?

Varifrån kommer tanken på naturens ordning?

Att naturen är ordnad och beter sig på ett förutsägbart sätt kan tyckas vara så självklart att det knappt ens är värt att diskutera. Men det är långt ifrån självklart att det skulle vara på det sättet. I många kulturer har man faktiskt inte tänkt sig att universum är lagstyrt och förutsägbart. Vetenskapshistorikern och fysikern Stanley Jaki (1990) har gjort en genomgång av olika kulturers förhållande till vetenskap och har noterat att innan vetenskapen tog fart på allvar i Europa, hade det förekommit åtminstone ett halvt dussin kulturer och i alla dessa hade vetenskapen varit dödfödd. Bara vid ett tillfälle under mänsklighetens historia, under perioden 1250 – 1650, fanns de rätta förutsättningarna för vetenskapen att slå rot. När Jaki har sökt en förklaring till varför vetenskapen inte uppstod i någon annan kultur, har han funnit ett gemensamt drag: I stora kulturer där vetenskapen inte tog fart har man inte haft något begrepp om naturlagar eller naturens regelbundenheter. Man har där haft panteistiska och animistiska religioner utan tro på en personlig rationell laggivare eller skapare. Enligt Jaki var det först när tron på en personlig rationell skapare hade befästs i det allmänna tänkandet i Europa som det intellektuella klimatet var bördigt nog för vetenskapen att växa fram. Det var under medeltiden som denna tro blev tillräckligt etablerad och med detta möjliggjordes en tro på universums rationalitet och utforskbarhet och en tillit till de empiriska och kvantitativa metoder som vetenskapen bygger på.

Ibland tänker man att vetenskapen uppstod först när man började ifrågasätta kristendomen på 1700-talet. Men Jaki är inte den ende som istället spårar vetenskapens uppkomst till det kristna Europa. När nobelpristagaren Melvin Calvin beskrev sina egna reflektioner kring vetenskap, tog han först upp övertygelsen att universum är ordnat. Calvin skriver: 

“As I try to discern the origin of that conviction, I seem to find it in a basic notion discovered 2000 or 3000 years ago, and enunciated first in the Western world by the ancient Hebrews: namely, that the universe is governed by a single God, and is not the product of the whims of many gods, each governing his own provinence according to his own laws. This monotheistic view seems to be the historical foundation for modern science.” (Calvin 1969, 258)

Även vetenskapshistorikern Alfred North Whitehead har konstaterat att vetenskapen förutsätter tron på en ordning i naturen, och att tron på denna ordning har sitt ursprung i medeltidens övertygelse om Guds rationalitet. Whiteheads förklaring är att tron på att vetenskap är möjligt, vilket ju är en förutsättning för att vetenskap ska kunna bedrivas, direkt härstammar från den medeltida teologin. I denna ingår tron att världen i grunden inte är ett godtyckligt mysterium, utan ett resultat av en medveten rationell Gud med en plan och en vilja för skapelsen. (Whitehead 1997, 13–20)

Synen på världen som ordnad och rationell var alltså ett oerhört viktigt bidrag som den kristna skapelsetanken förde med sig. Den judisk-kristna traditionen har alltid betonat att Gud, och i förlängningen hans skapelse, är rationell och ordnad, som det stor i boken Syraks vishet: ”Sin vishets storverk har han inrättat väl, och från evighet till evighet äro de sig lika.” (42:21) Jämför detta med den judisk-kristna världsbildens tidiga konkurrenter: I animistiska religioner med flera gudar eller i den grekiska filosofin där världen var en otydlig och ofullkomlig skugga av den andliga tillvaron, fanns inte samma tilltro till att den skulle bete sig på ett ordnat sätt. (Pearcey och Thaxton 1994) Samma sak kan sägas om de asiatiska kulturerna: Man såg på Gud som en varelse som var antingen för opersonlig eller för godtycklig för att detta skulle få några uppenbara konsekvenser på tillvaron. (Whitehead 1997) Den arabiska, babyloniska, kinesiska, egyptiska, grekiska, hinduiska och mayakulturen  saknade alla tron på en transcendent skapare som givit skapelsen fysikaliska lagar att rätta sig efter. Istället tänkte man sig universum som en organism som styrdes av en uppsjö gudar och som gick genom cykler av död och återuppståndelse. Här erbjöd den kristna världsbilden något helt annat, en skapare som inte själv var del av skapelsen, som hade givit den fasta spelregler, och som dessutom hade givit människan i uppdrag att utforska dessa spelregler. (Woods 2005, 77)

Ett ordnat universum från en ordnad Gud

Jaki har sammanfattat Gamla testamentets syn på skapelsen som att världen är skapad av en oändligt vis och förnuftig Gud som har lagt ned lagbundenhet och syfte i den. Regelbundenheten är synlig omkring oss: årstidernas skiftningar, stjärnornas banor på himlavalvet, planeternas rörelser och naturkrafternas förutsägbarhet – alla är de skapade av den som själv kan litas på utan undantag. Eftersom Skriften säger att Gud ”har ordnat allt efter mått och tal och vikt” (Vish 11:20) kunde antikens kristna hålla fast vid skapelsens rationalitet och medeltidens forskare kunde börja utforska skapelsen med empiriska och kvantitativa metoder. (Jaki 1990)

Här är det läge för en liten utvikning. Man kan göra en jämförelse med det som Platon kallade Eutyfrons dilemma. I Platons dialog Eutyfron ställer Sokrates frågan ifall någonting är gott därför att gudarna vill det, eller om gudarna vill någonting därför att det är gott. Om vi väljer alternativ 1, att någonting är gott därför att gudarna vill det, blir det goda godtyckligt därför att oavsett vad gudarna skulle vilja, vore det gott. Om gudarna skulle anse att hat är gott och kärlek är ont, eller vilja tortera småbarn, skulle vi vara tvungna att säga att hat är bättre än kärlek och vi skulle haft en moralisk plikt att tortera småbarn, vilket vore absurt. Om vi å andra sidan väljer alternativ 2, att gudarna vill någonting därför att det är moraliskt gott, blir moralen oberoende av gudarna, moralen är då en kraft som även gudarna måste lyda under. Oavsett vilket vi väljer, kan gudarna aldrig utgöra grunden för moralen.

Vissa religionskritiker idag har missförstått den kristna tron och försökt tillämpa Eutyfrons dilemma på den för att argumentera för att Gud inte kan utgöra grund för moralen. Men medan de grekiska gudarna aldrig kunde förklara var moralen kom ifrån, kan den kristna tron det. Den kristna tron föll inte i något av dikena utan löste problemet genom att förklara att Gud är god. Guds vilja är inte godtycklig utan baseras på hans karaktär, hans egen natur. Den kristna världsbilden drabbas inte av Eutyfrons dilemma därför att det helt enkelt vore omöjligt för Gud att anse att hat är gott och kärlek är ont, och Guds natur är oföränderlig. En av de tidiga tänkarna som påtalade detta var Thomas av Aquino. Han betonade att Guds vilja och i förlängningen hans befallningar är en direkt konsekvens av Guds natur. Thomas menade också att på samma sätt som Gud till sitt väsen med nödvändighet är moraliskt god, är han till sitt väsen rationell och intelligent. Av detta följer också att Gud handlar i världen på ett rationellt sätt, med en intelligent plan som vi åtminstone delvis kan begripa och utröna. Gud sätter inte bara upp moraliska lagar enligt Thomas, utan naturlagar – regler för hur naturen ska bete sig. Thomas uppfattning är dominerande i den kristna teologin och många av vetenskapens pionjärer hade en liknande syn på Guds väsen och gärningar som Thomas. (Plantinga 2011, 273–74)

Denna syn på skapelsen har influerat olika vetenskapliga grenar sedan dess, alltifrån evolutionsbiologer som förundras över organismernas grundläggande likhet och hur deras förändring kan beskrivas med ett fåtal evolutionära principer (se t ex Wilson 1998, 4) till fysiker såsom Stephen Hawking som har beskrivit att universum ger ett överväldigande intryck av att vara ordnat. ”Ju mer vi upptäcker av universum, desto mer märker vi att det styrs av rationella lagar. Om man ville, skulle man kunna säga att denna ordning var Guds verk. Einstein trodde så.” (Benford 2002, 29)

Man kan gå ett steg längre. Alvin Plantinga har påpekat att om vetenskapens uppgift är att beskriva den här ordningen, kommer den endast att vara framgångsrik om det faktiskt är möjligt för oss människor att göra just det. Med andra ord, vetenskapen kan lyckas bara om naturlagarna inte är för komplicerade, djupa eller på annat sätt obegripliga för oss. Även denna tanke, påpekar Plantinga, stämmer med tron på människan som skapade av Gud. Gud har inte bara skapat lagar för hur universum ska fungera, utan lagar som vi, åtminstone någorlunda väl, kan förstå. En av vetenskapens pionjärer, Kepler, skrev att lagarna var inom mänsklighetens räckvidd och att Gud ville att vi skulle förstå dem så att vi kunde ta del av hans eget perspektiv. (Plantinga 2011, 277)

Så här avslutningsvis kanske någon säger att vetenskapen förvisso växte fram tack vare en kristen världsbild, men idag utgör inte kristendomen grunden för vetenskapen. Kristendomen betraktas, åtminstone i västvärlden, ofta som en privatsak som enskilda vetenskapsmän kan hålla sig till, men som inte påverkar det vetenskapliga arbetet. Thaxton och Pearcey (1994, 42) konstaterar att vetenskapen idag fortfarande lever på det kapital som den kristna grunden gav den, men hur långt kommer detta kapital att räcka? Hur länge kommer det kristna arvet att fortsätta ge sitt stöd till vetenskapen, och vad skulle kunna ersätta den kristna tron som metafysisk grund? Kanske kan vetenskapen någon gång komma att frigöra sig från det kristna arvet. Men om den gör det så har den ingen metafysisk grund för de antaganden som den bygger på – att universum har naturlagar, att samma lagar gäller överallt och att människan är kapabel till att förstå dessa lagar. Olika försök att ersätta den kristna världsbilden med en annan grund för vetenskapen har i allmänhet gått i en riktning som är direkt destruktiv för det vetenskapliga arbetet. Whitehead har noterat att sedan David Humes tid har den filosofiska trenden inom vetenskapen varit att förneka vetenskapens rationalitet. (1997, 4) Den som följer i Humes fotspår har ingen anledning att acceptera ens en så grundläggande princip som orsak och verkan, d v s att någonting kan leda till någonting annat.

Vi har sett att om Gud finns, kan vi förvänta oss att världen är ordnad och begriplig och att naturlagarna är oföränderliga över tid och rum. Vi kan vänta oss att universum beter sig likadant imorgon som det gjorde igår, samt att människan är förmögen att, åtminstone på ett grundläggande plan, förstå hur tillvaron fungerar. Men om Gud inte finns, varför skulle vi vänta oss något av detta? Varför förvänta sig att det existerar någonting överhuvudtaget, och i synnerhet att människor existerar? Att induktion är möjligt och att universum kan beskrivas matematiskt? Teismen ger vetenskapen en rationell, logisk och pålitlig grund, vilket svårligen kan sägas om en ateistisk världsbild. När kristendomen har gjorts till en privatsak, har vetenskapsmän behållit en ”vetenskaplig tro”, för att använda Whiteheads ord, men har inte längre någon rationell grund för denna tro. Utan en skapare förblir vetenskapen förvisso ett framgångsrikt projekt, men med sina grundantaganden fritt hängande i tomma luften. Francis Collins, ledare för kartläggningen av människans arvsmassa (Human Genome Project) och idag ordförande för amerikanske sjukvårdsmyndigheten (National Institute of Health), har sagt att ”Bibelns Gud är arvsmassans Gud”. Med denna världsbild, att det finns en ordningens och förnuftets Gud som skapat ett universum som också speglar dessa egenskaper, och som dessutom givit oss förmågan att tänka och utforska hans skapelse, kan vetenskapens nödvändiga antaganden ges en rationell grund.

/ Sebastian Ibstedt

 

Referenser

Artigas, Mariano. 2000. The Mind of the Universe: Understanding Science and Religion. Radnor, Penn: Templeton Foundation Press.

Benford, Gregory. 2002. ”Leaping the Abyss”. Reason, nr 4 (april). https://reason.com/2002/04/01/leaping-the-abyss-2/.

Calvin, Melvin. 1969. Chemical Evolution: Molecular Evolutiontowards the Origin of Living Systems on the Earth and Elsewhere. Oxford: Oxford U.P.

Davies, Paul. 2007. ”Taking Science on Faith”. The New York Times, 24 november 2007, avs. Opinion. https://www.nytimes.com/2007/11/24/opinion/24davies.html.

Feynman, Richard. 1958. ”The Value of Science”. I Frontiers in Science: A Survey, av Edward Hutchings. Basic Books.

Gunther, Maria. 2018. ”John Goodenough skapade batteriet i all bärbar elektronik”. DN, 5 maj 2018. https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/john-goodenough-skapade-batteriet-i-all-barbar-elektronik.

Jaki, Stanley L. 1990. Science and creation: from eternal cycles to an oscillating universe. Lanham, MD: University Press of America.

Moritz, Joshua M. 2017. ”Christian Theology of Creation and the Metaphysical Foundations of Science”. Journal of Biblical and Theological Studies 2 (2): 180–207.

Pearcey, Nancy, och Charles B. Thaxton. 1994. The soul of science: Christian faith and natural philosophy. Turning point Christian worldview series. Wheaton, Ill: Crossway Books.

Plantinga, Alvin. 2011. Where the conflict really lies: science, religion, and naturalism. New York: Oxford University Press.

Popper, Karl. 2005. The Logic of Scientific Discovery. http://public.ebookcentral.proquest.com/choice/publicfullrecord.aspx?p=254228.

Trigg, Roger. 2015. Beyond Matter: Why Science Needs Metaphysics. Templeton Press.

Whitehead, Alfred North. 1997. Science and the Modern World: Lowell Lectures, 1925. New York: The Free Press.

Wilson, Edward O. 1998. Consilience: the unity of knowledge. 1st ed. New York: Knopf : Distributed by Random House.

Woods, Thomas E. 2005. How the Catholic Church Built Western Civilization. Washington, DC : Lanham, MD: Regnery Pub. ; Distributed to the trade by National Book Network.

Nej, medeltidens kristna lärde inte ut att jorden var platt

Anhängare av konflikthypotesen – påståendet att kristen tro och vetenskap på ett eller flera sätt är oförenliga – pekar ibland på ”den mörka medeltiden” som ett historiskt uttryck för kristendomens inneboende konflikt med vetenskap. I mitt förra inlägg såg vi att påståendet att kristendomen hindrade eller undertryckte framväxten av vetenskap under medeltiden är grundlöst enligt dagens vetenskapshistoriker. För att spinna vidare på temat vetenskapshistoria och myten om den mörka medeltiden tänker jag ta upp ännu ett historiskt felaktigt påstående som är väldigt vanligt att folk fortfarande lär sig i skolan idag.

En sommar för några år sedan samtalade jag med några ungdomar och hävdade att man inte trodde att jorden var platt på medeltiden, till skillnad mot för vad många kanske hört i skolan. En tjej ifrågasatte ivrigt mitt påstående och sade att hon precis innan sommaren hade skrivit ett arbete i skolan om hur Columbus blivit varnad av kyrkan för att ”trilla över kanten” om han åkte för långt västerut. Jag hade själv fått samma uppfattning i skolan och senast i höstas (2018) fann jag liknande påståenden i en introduktionsbok till filosofi. Vi ska därför titta närmare på vad en nutida vetenskapshistoriker säger om saken. Jag utgår här från Lesley B. Cormacks framställning i Ronald Numbers antologi Galileo Goes to Jail and other Myths about Science and Religion.

Om någon påstår att folk i allmänhet trodde att jorden var platt (eller att kyrkan lärde ut detta) under medeltiden, så måste denne också visa att kunskapen om att jorden är rund på något sätt gick förlorad under medeltiden. Redan från 300-talet innan Kristus och framåt hade Aristoteles och alla framstående grekiska tänkare på ämnet, teoretiserat om och gjort beräkningar under förutsättningen att jorden var rund. Samma sak gäller de större Romerska kommentatorerna från Kristus fram till 400-talet (t.ex. Plini & Macrobius). Augustinus, Jerome och Ambrose var alla kyrkofäder på 300-400-talet som hävdade att jorden var rund. Den enda kyrkofadern som höll till synen på en platt jord under denna tid var Lactantius (tidigt 300-tal) som för övrigt förkastade all ”hednisk” kunskap eftersom det distraherade folk från deras strävan efter frälsning. Att jorden var rund hade man alltså listat ut långt innan medeltiden, men gick då denna kunskap förlorad under medeltiden?

Cormack skriver:

”Från det sjunde till fjortonde århundradet påstod varje viktig medeltida tänkare som brydde sig om den naturliga världen mer eller mindre uttryckligen att världen var en rund glob.” (Numbers, Kindle Locations 339-340).

Cormack ger några exempel på personer som direkt eller indirekt uttryckte en syn på jorden som rund (Numbers, Kindle Locations 340-356):

  • Tomas av Aquino (1225-1274) – En av de mest inflytelserika kyrkofäderna under medeltiden. Aquino följde Aristoteles bevis för en rund jord.
  • Roger Bacon (ca 1219-1292) – Skrev och argumenterade för att jorden var rund i sin bok Opus Maius.
  • Albertus Magnus (1206-1280) – Instämde i Roger Bacons upptäckter.
  • Michel Scotus (1175-1232) – Jämförde jorden med en äggula och universums ”sfärer” ovanför med lager i en lök.
  • Johannes de Sacrobosco (1195-1256) – Hans bok De Sphera demonstrerade att jorden var rund och var ett standardverk under medeltiden.
  • Pierre d’Ailly (1350-1420) – Hans bok Imago Mundi var populär bland tidiga upptäckare, inklusive Columbus.
  • Jean de Madeville (ca 1300-1372) – Hans bok Travels to the Holy Land and to the Earthly Paradise beyond var en av de mest lästa böckerna under 1300-1500-talet. I den skriver han att det går att gå runt hela jorden åt vilket håll som helst och komma tillbaka till sitt eget land.
  • Dante (1265-1321) – Beskrev världen som en glob 7 gånger i sitt kända verk ”Den gudomliga komedin”.
  • Chaucer (1343-1400) – Skrev om ”den vida världen, som människor säger är rund”.

Att allmänheten tappade kunskapen om att jorden var rund på medeltiden ter sig som ett högst tveksamt påstående i ljuset av detta. Vi har hittills sett att endast en skribent innan medeltiden, Lactantius, hävdat att jorden var platt. Ett till exempel går att finna hos den bysantinske munken Cosmas Indicopleustes (500-talet) som såg jorden som en slags platå eller platt botten av universum. Man vet inte hur inflytelserik han var under sin livstid då man endast har två kopior av hans skrift bevarade och endast vet att en person (Fotius I av Konstantinopel, 800-talet, som läste stora mängder böcker för sin tid) under medeltiden läste hans verk.

Cormack drar därför slutsatsen:

”I brist på positiva bevis kan vi inte använda Cosmas för att argumentera för att den kristna kyrkan undertryckte kunskap om jordens rundhet. Cosmas verk indikerar enbart att det tidig-medeltida akademiska klimatet var öppet för debatter om ämnet.” (Numbers, Kindle Locations 360-362).

Vi har alltså två exempel, ett från 300-talet och ett från 500-talet på kristna som förnekade jordens rundhet. Kyrkan tog däremot aldrig någon officiell ställning i frågan och ingen annan medeltida skribent än Cosmas förnekade att jorden var rund.

Låt oss avsluta med att ta upp påståendet att Columbus blev varnad för att trilla över kanten. I ljuset av undersökningen ovan ter sig detta osannolikt redan från början, men om vi faktiskt undersöker de källor vi har om de varningar Columbus fick (Columbus egen son Fernando och den spanska prästen Bartoleme de las Casas) så grusas alla grunder för att påstå detta överhuvudtaget. Båda källorna hävdar att Columbus blev varnad, men inte för att jorden var platt – utan för att jorden var mycket större än vad Columbus trodde. Man menade att Columbus underskattade jordens storlek, att resan därmed skulle ta för lång tid och att det skulle gå snabbare att segla runt Afrika. Enligt Columbus egen dagbok hade hans besättning i huvudsak två klagomål – Resan tog mycket längre tid än han hade lovat och att de var rädda att den konstanta västanvinden skulle förhindra en hemresa österut. Ingenstans finns något nedtecknat om att Columbus besättning var rädda för att ”falla över kanten” eller att detta är vad kyrkan varnade honom för.

Cormack avslutar sitt kapitel med följande ord:

”Som vi har sett finns det praktiskt taget inga historiska belägg för att stödja myten om en medeltida platt jord. Kristna präster undertryckte varken sanningen eller debatten om ämnet. Som en god kyrkoson som trodde att hans arbete uppenbarade Guds plan bevisade inte Columbus jordens rundhet – han stötte på en kontinent som råkade vara i vägen.” (Numbers, Kindle Locations 379-381).

Det verkar som att historieböckerna i den svenska skolan behöver uppdateras. Medeltidens påstådda tro på en platt jord visar sig vara ännu en myt som anhängare av konflikthypotesen inte kan stödja sig vid om de vill visa på en historisk motsättning mellan kristen tro och vetenskap.

Källa

Cormack, Lesley B. ”That Medieval Christians taught that the Earth was flat”, i Numbers, Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Locations 307-378.