Kategoriarkiv: Vetenskap

Vetenskap och kristen tro – bekräftar de varandra?

Veckans film är Mats Selanders föredrag från Svenska Apologetiksällskapets konferens i höstas, där han lyfter en rad klassiska missuppfattningar kring förhållandet mellan vetenskap och kristen tro.

Exempelvis berodde den vetenskapliga utvecklingen på att kristen tro skapade de förutsättningar som krävdes, i motsats vad som ofta påstås.

Mats Selander har skrivit boken Utan Jesus ingen mobil i fickan där  resonemangen i filmen breddas och mängder av referenser ges.

Till vardags är han lärare på Apologia – Centrum för kristen apologetik.

Annonser

Veckans film: Har vetenskapen begravt Gud?

Veckans film är redan något av en klassiker. I en debatt från Oxfords naturhistoriska museum möts två välkända Oxfordprofessorer i en sansad och mycket sevärd duell på temat ”Har vetenskapen begravt Gud?” 
Richard Dawkins betraktas som nyateismens främste förgrundsgestalt. Han är etolog och tidigare ‘Professor for the Public Understanding of Science’, som inrättats av miljardären Charles SimonyiDawkins är en ansedd debattör och författare med titlar som ”The God Delusion”. 

John Lennox är professor emeritus i matematik och vetenskapsfilosof. Han är en välkänd kristen apologet som föreläser och debatterar på flera kontinenter. I samband med debatterna med Dawkins skrev han boken ”God’s Undertaker. Has science buried God?”, som finns som pdf på svenska här: http://www.credoakademin.nu/images/pdf/lennox-guds-dodgravare.pdf

Här kommer som en liten bonus ett musikaliskt svar på kvällens debattfråga, signerat Newsboys: 
Okej, let the show begin!

Jag kan inte bara tro, jag kräver vetenskapliga bevis

Våra samtal på  apologetikens område handlar alla förr eller senare om begreppen tro kontra vetande. Kunskapsteori är ett av de ämnen som tillhör all filosofisk tankes värsta tankenötter. Hur vet vi vad vi vet? Hur säker är vetenskapen?  Det finns hur mycket som helst skrivet om detta ämne, det enda säkra resultatet av tusentals mantimmars tankemöda är att frågan inte får något definitivt svar. Enklast sagt; vi vet inte ens hur vi vet vad vi ger vår tillit till.

När den post-moderna människan säger sig inte kunna tro så är det en sanning med modifikation. Det förefaller nämligen vara så att hon kan tro obegränsat med påståenden som hon i allt väsentligt inte själv har det minsta empiriska bevis för. Det kan finnas de som har ’bevis’ men hon själv godtar deras utsagor om bevisen av ett helt icke vetenskapligt skäl: hon hör dem säga vad hon vill tro. Eller, hon litar på dem som påstår sig ha forskat i saken. Till saken hör också att människan är benägen att acceptera en teori om vad som helst, bara den är vacker och känns symmetrisk. Ideligen måste teorier av det slaget överges, för att de helt enkelt inte håller måttet. Men det tar tid och de sitter hårt.

Varje människa har någon slags världsbild. Världsbilden som sådan baseras inte mer än marginellt på vetenskapligt hållbara antaganden. Den är en serie försanthållanden om hur tillvaron och tingen förhåller sig till varandra som aldrig går att leda i bevis med en strikt vetenskaplig kunskapsteori.  Denna världsbild är heller ingen statisk eller oföränderlig ’sanning’. Dess utveckling är i allra högsta grad under påverkan och i ett flöde av förändring och anpassning. Detta har många då insett och har anammat en syn som säger att allting är relativt. Tron på vetenskapen som sanningssägare har övergått till tron på ett kunskapsparadigm som aldrig är slutgiltigt.  Men få som tänker så drar slutsatsen att det i och med detta är omöjligt att vänta sig objektiva bevis om någonting alls. Antingen flyter allt och då finns det inga stränder att stå på och se på flödet ifrån, och då flyter även stranden varför frågan om rörelse inte längre kan relateras ens till det som rör sig.

Som så ofta påpekat: om allt flyter så är ”allt” inget annat än undantaget från det flytande. ”Allt” är kategoriskt, inte fluktuerande. ”Det  finns ingen sanning” kan inte vara sant då den satsen gör anspråk på att vara sanning. Dilemmat för den som säger sig inte kunna tro på något annat än vad som föras i bevis är att det utesluter i princip alla de abstrakta företeelser som hela den kulturkrets vi lever i förutsätter utan egentligt ifrågasättande.

Finns skönhet som objektiv sanning?
Finns sanning som objektiv sanning?
Finns lögn om all sanning är relativ?
Är inte då lögnen bara en sanning i vardande?
Finns kärlek i någon objektiv mening?
Finns solidaritet som annat än tillfälligt och avgränsat partsintresse?
Finns osjälviskhet? Är altruism  bara förklädd egennytta?
Finns det överhuvudtaget någon frihet?
Finns jämlikhet som annat än ett gungfly?
Finns det något som helst objektivt värde i någonting?

Frihet, jämlikhet, broderskap? Vetenskapligt beläggbara storheter? Inte ens entydigt definierbara.

Den nyförälskade som inte kan tänka sig en tillvaro en meter från sin kärestas andetag tror på kärleken, åtminstone som en jourhavande hypotes, men aldrig som en bevisbar vetenskapligt sann mening. Och det spelar heller ingen roll för den förälskade är inte intresserad av rationella skäl till sin galenskap. I själva verket är det det irrationella som är dominerande i även de mest rationellas beteende. Man kan hävda sig tro att man håller det för sant att slumpartade processer har gjort allting i tillvaron. Men skulle aldrig komma på tanken att plocka svamp utan ledning av giftstjärnornas ’caveat’, dvs varning för livsfara. Där tror ingen på slumpens välvilja.

Den som hävdar att de inte kan tro har alltid ett antal objekt för vad de inte kan tro på.
Vad de missar är att de samtidigt har en fullständigt irrationell tilltro till sin tro på sin oförmåga att tro. Eftersom alla människor under livets gång ändrar uppfattning om även de periodvis mest djuprotade övertygelserna, så kan ingen med vett och förnuft säga att de inte kan tro den eller den utsagan. De kan bara säga att ”min kunskap är i dagsläget begränsad i frågan”. Det är hederligt.

Men det medför med viss automatik att tron på något inte är statisk. Och det är alltid så att innan man vet något om något finns det ett intuitivt stadium där man tror att något är värt att undersöka, värt att försöka förstå. Majoriteten av alla strålande vetenskapliga insikter börjar med en uppsättning obevisade antaganden. Bevismängden bekräftar möjligen intuitionen, men är aldrig dess förutsättning. Ingen börjar dagen med att analysera förekomsten av godtagbar syrenivå i inandningsluften. Det accepteras utan minsta frågetecken.

För den mänskliga hjärnan är frågan om tro och vetande ett dött lopp. Hjärnan skiljer inte på det vi tror och det vi vet. Hjärnan behöver bådadera för att utvecklas och mogna. Människors fobier styr deras liv i mycket högre utsträckning än någonting de anser sig veta. Hjärnan lever på det sättet ett helt demokratiskt liv. Sanning och lögn samsas i vindlingarna och inte ens hjärnan själv kan göra skillnad på dem. Det enda som avslöjar det ena och ger kredit åt det andra är omsättningen av vad som finns lagrat i hjärnan i praktisk handling. Det är av den praktiska applikationen som hjärnans försanthållanden prövas, avslöjas och kan leda till omprövning. 

Nu handlar vår undersökning om relationen mellan framför allt kristen tro och vetandet.  Skiljer sig kristen tro från andra sorters tro? På många sätt ja. Den har sina utgångspunkter i några specifika förhållanden som måste förstås för att leda till tro. Det är alltså så att ett visst vetande, ett accepterande av trovärdiga utsagor, måste läggas till grund för frågan om vad tron är och vad som är värt att tro på.

Det klassiska uttrycket är : ”Utan tro kan man inte finna Guds välbehag. Den som kommer till Gud måste tro att Gud är till och att den som söker honom blir belönad för det”. Så innan Gud ger sig till känna måste människan varsebli Guds existens. Hur i all världen skall det gå till? Jo därigenom att all världen är Guds självdeklaration om sig själv. ”Från världens begynnelse har Guds eviga karaktär och osynliga väsen kungjorts genom det som är synligt. Det finns inga ursäkter för att inte veta att Gud är.” Om inte något har inträffat som har omintetgjort hjärnans förmåga att tro det man inte ser i det som syns.

Det som kan inträffa är nämligen motsvarigheten till en solförmörkelse.”Fastän de kände Gud valde de ändå att varse sig vara tacksamma eller ge Gud ära utan valde att låta sitt sinne fördunklas och förledde så sina hjärtan till ett liv i mörker. De räknade sig som visa och just i det blev de dårar. De valde nämligen att ersätta Gud med hans skapelse och gjorde om några skapade ting till Gud.”

Att ge Naturen den status som tillkommer skaparen gör den visaste vetenskapsman till dumbom.
”De förvandlade sanningen om Gud till lögn och valde att tjäna det skapade hellre än Skaparen, däri består deras förmörkelse.”

Det spelar då ingen roll hur mycket av det naturliga som människan skaffar sig kunskap om. Om den kunskapen förhindrar henne från att se Skaparens hand bakom skapelsen har hon försatt sig i det läge som gör det omöjligt att tro på Guds existens. Och därmed faller det på sin orimlighet att Gud skulle löna dem som har det förbehållet. Bara den som böjer sig inför det uppenbarade i skapelsen kan ens börja ana det som är uppenbarat i uppenbarelsen.  Hela skapelsen vittnar om Gud. Vetenskap som inte ser det är som den som efter att ha studerat elefantens hud i hundra år förnekar elefanten.
En tangent till det är detta: Ingen kan se Gud och leva. Skaparen kan av självklara skäl inte vara synlig i sin skapelse lika lite som guldsmeden syns i hängsmycket. Den som kräver att få se Gud begär det omöjliga. Den skapade vill kunna omfatta skaparen.  Om ögat kunde till fullo se ögats skapare skulle ögat vara större än det det ser.

Den som säger sig inte kunna tro på Guds existens säger i samma mening detta: jag saknar intellektuell kapacitet att tänka mig någon större än mig själv.  Samtidigt säger den människan att hon tror att hennes icke tro på minsta sätt ändrar på Guds existens. Den blinde som aldrig sett solen kan naturligtvis ifrågasätta solen. Men så vad?

Men är då inte människors ärliga begäran om att få ’se’  Gud ändå berättigad? Självfallet är den det.
Men det är när de själva sätter villkoren för hur Gud skall te sig för dem som de rör ihop det för sig.
Gud har nämligen valt ett universellt, mångkulturellt och internationellt sätt att ge sig till känna. Den valda vägen kallas med ett finare ord för inkarnationen, Guds människoblivande. ”Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud och Ordet tog sig kötts gestalt och tog sin boning mitt ibland oss.”

Förekomsten av Bibeln är en objektiv sanning. Dess innehåll är en objektiv beskrivning av händelser och erfarenheter som har hänt och vars subjektiva betydelse har dokumenterats av ett stort antal vittnen. Om det som de skriver är sant i en absolut mening kan inte avgöras av den föreliggande texten i sig. Men det varom den talar gör anspråk på att vara nog med sanning för att både visa vem och vad Gud är och hur Gud förhåller sig till oss och till sin skapelse.

”På många sätt och i många former har Gud givit sig till känna genom historien, men nu i denna tid har han visat sig genom sin Son Jesus Kristus, som i sig själv är en sann representation av Guds härlighet och den direkta återspeglingen av Gud.”
”Den som har sett Sonen har sett Fadern.”

När jag en gång för många år sedan var pastor i den gamla Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm brukade vi ha bibelsamtal i lilla salen om onsdagarna. En sådan kväll hade vi hunnit börja samtalet när jag hörde att det gick i dörren vid ingången, en trappa ner. Men sen hördes det inga fler steg. Jag avbröt mitt anförande och gick nerför trappan. Där stod en elegant uppklädd och välfriserad gentleman med hatten i hand. Jag tilltalade honom med ett välkomnande och förklarade vad vi höll på med. Hans svar var intressant.
-Jag har sökt Gud i hela mitt liv. Men jag vill inte höra på ert bibelsamtal, för jag vill inte låta mig påverkas av något i mitt sökande efter Gud!

Jag har ingen aning om huruvida hans sökande ledde till Guds famn. Gud är inte ett objekt att kritiskt studera. Ingen vetenskap om Gud är meningsfull om den inte börjar i andra ändan. Den ända som är vårt eget knutna jag. Gudskunskap leder med tiden till insikter om oss själva, om hela skapelsens vånda, om dess förunderliga existens och om målet för vårt liv.

Den som säger att den inte kan tro har ofta ett annat nog så svepande skäl för att vägra insikten om ’Gud’ som en närvaro. ”Om Gud ändå finns då har jag fel om nästan allting!” Det är en moralisk vägran att erkänna att vi borde ta reda på i vems värld vi befinner oss och vilka moraliska regler som gäller för att få vara kvar här. Det är i det perspektivet inte främst en intellektuell fråga om Gud finns. Så intelligenta är vi inte att ’Gudsbevis’ i vetenskaplig mening skulle kunna hålla. De skulle nämligen alla vara inomvärldsliga, materialistiska och därmed förgängliga, och alltså inte vara i närheten av att vara sanna. Objektiv vetenskap kan bara hantera objektiva företeelser. Gud är sitt eget Jag i sökandet efter ditt Du. Gud är inte ett något, utan en någon.

Den Gud som är Abrahams, Israels och Jakobs Gud är varken materiell, förgänglig, eller rumsligt avgränsad så att Gud kan studeras som ett enskilt objekt. Det är vi som är under hans lupp, inte tvärtom. ”Det är i Honom som vi lever, andas, rör oss och är till.”

Den som säger att de inte kan tro tror alltid utan undantag saker och ting som alla saknar rationella och vetenskapligt säkerställda förklaringar. De har oftast större tilltro till sin förmåga att inte tro än viljan att acceptera deras vittnesbörd som la sina tvivel åt sidan och helt enkelt klev ur sin egobubbla och böjde sin nacke inför en som står oss närmare än en broder och vars levande ord bärs av miljoner vittnen.

Någonstans förr eller senare hamnar vi på hälarna och finner oss ropa: ”Gud jag tror, hjälp min otro.”

Teddy Donobauer  1 maj 2017

Dahlman arrangerar debatt mellan Annala och Sturmark

Veckans film är en rykande aktuell debatt som hölls i Kalmar i helgen. ”Lorensbergskyrkan fylldes när humanisten Christer Sturmark debatterade Guds existens med Vesa Annala, frikyrkopastor”, skriver tidningen Barometern. ”De två debattörerna talade snabbt och refererade flitigt till filosofer och forskare. Åhörarna fick ett tillfälle att damma av begrepp som axiom, kreationism, evolution och metafysik. Kanske inte alldeles enkelt, men intressant, konstaterar ett äldre par i publiken.”
Arrangör och moderator för debatten var Tommy Dahlman.

/ Magnus Lindborg

Apologetik i all ödmjukhet – del 1

Följande händelse utspelade sig 2012, under mitt pastorsadjunktsår i Lycksele församling i (Svenska kyrkan). Det var fredag eftermiddag och eftermiddagsfikat var just avklarat. Jag gick upp från fikarummet till den byggnad där mitt kontor låg, med tanken att färdigställa söndagens predikan, som jag skulle hålla i Lycksele kyrka.
Väl innanför ytterdörren mötte jag en ung man (något äldre än mig själv) som ville tala med kyrkoherden. Eftersom kyrkoherden inte var där då, frågade jag om han kunde tala med mig, eftersom jag antog att han ville tala med en präst. Då kröp det fram att hans egentliga ärende var att gå ur Svenska kyrkan, och han kom för att lämna in sin utträdesblankett på pastorsexpeditionen.

Eftersom datumet för möjligheten att begära utträde för innevarande år redan var passerat, sade jag åt honom att han visst kunde träda ur som medlem i kyrkan, men först då under nästkommande år. Han skulle alltså då bli tvungen att vara medlem och betala medlemsavgiften ett år till. Man kan lugnt säga att han var missnöjd med svaret, men jag förklarade att sådana var reglerna, och det var inget jag kunde göra något åt.
Efter en stunds ordväxling kring detta problem, kom samtalet så småningom att glida över i andra frågor än mannens eventuella medlemskap i kyrkan, och samtalet kom att spänna från personliga erfarenheter av motgångar, som i sin tur knöts an till teodicéproblemet, till hur skapelseberättelsen i Genesis kan förstås ur ett naturvetenskapligt perspektiv.
Ganska snabbt kom det att gå upp för mig att jag var ute på djupt vatten, när han i inledningen av samtalet berättade att han hade disputerat i fysik. Här var någon som uppenbarligen hade brottats en hel del med frågorna han kom med, och till skillnad från mig, saknade han inte teoretisk kunskap i ämnesområdet.
Jag hade ingen aning om vart samtalet skulle ta vägen, och hade jag vetat vad jag hade gett mig in på, så är det frågan om jag hade vågat ta mig an den unge mannens alla invändningar och frågor (eftersom flera av dem tangerade min egen
kunskapsnivå). Likafullt gjorde jag mitt bästa, och bad Gud leda mig genom samtalet på bästa sätt.

Ett par timmar senare gick mannen ifrån pastorsexpeditionen med en artikel i handen om hur det hebreiska ordet ”yom” (”dag”) kan förstås utifrån en tolkning av Genesis som inte motsäger modern naturvetenskaplig forskning – tillsammans med sin utträdesblankett. Hur kunde det bli så?

Även om jag fortfarande återkommer till den här händelsen ibland, och fortfarande inte riktigt har kunnat fatta vad som hände, tror jag att en del av svaret står att finna på den attityd och den metod som jag i samtalet tillämpade (även om jag i stunden inte var medvetna om det då). Därför skulle jag vilja dela med mig av fyra enkla principer som jag har upptäckt är till god hjälp i samtal med andra människor i frågor som tangerar apologetikens domäner, och jag hoppas att de kan vara till hjälp för någon annan.


De fyra principerna är: 
1) Utgå från det som förenar 
2) Våga fråga  
3) Lämna den andre med något att tänka på 
4) Utvärdera din insats efter samtalet.

1) Att utgå från det som förenar oss med vår meningsmotståndare är något av det svåraste man göra – särskilt när man tidigt i samtalet upptäcker att man står för väldigt olika uppfattningar. I det läget är det frestande att spänna de intellektuella musklerna och gå till frontal(lobs)angrepp (”the battle of the brains”). Fall inte för den frestelsen, för den kan sabotera möjligheten till ett gott samtal för en lång tid framöver.
Egentligen borde det här vara så självklart att det inte behöver sägas, men alltför ofta glömmer vi i vår iver bort att attityden spelar stor roll. Därför behöver vi påminnas om det.
En väldigt viktig nyckel i samtalet med den unge mannen var det faktum att vi kunde mötas i svårigheterna hur vissa bibeltexter ska tolkas eller förstås, och de personliga erfarenheterna av motgångar och misslyckanden i livet, vilket gjorde att det som förenade oss höll ihop oss i samtalet även när vi uttryckte oenighet i vissa frågor (vilket vi också gav uttryck för). Samtalet blev ett bra samtal tack vare att vi båda ansträngde oss för att gå den andre tillmötes och ingå i en uppriktig dialog med varandra i ordets rätta bemärkelse (ordet dialog kommer av grekiskans ”dia logos”, som kan översättas med ”att dela ordet”.)

Det här exemplet är ju hämtat från mitt eget liv, men även i Bibeln finns det exempel då
människor som har sökt möta andra människor i fruktbar dialog genom att utgå från det som förenar dem. Ett av de bibliska exemplen kan vi hitta i Apostlagärningarna, där aposteln Paulus på Aeropagen i Athen knöt an till något redan befintligt hos sina åhörare när han sade: ”När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.” (Apg 17:23)
Det är inte så att vi alltid kan eller bör vara så rättfram som Paulus är i den här texten när det gäller talet om Gud, och så var det även för mig i samtalet med den unge mannen. Ibland måste öva oss i konsten ”att tala om Gud utan att tala om Gud.” Min egen erfarenhet är att samtal ofta i ett initialt skede rör sig på abstrakt, teoretiskt och filosofiskt plan – utan att ens nämna Gud – för att sedan fördjupas. Och vi kan enas kring vissa saker som vi gemensamt kan utgå ifrån med vår dialogpartner, öppnas möjligheten upp för att föra in en teologisk tolkning av tillvaron i bilden (med hjälp av apologetikens verktygslåda).
Hade jag i mitt samtal med mannen börjat i Gudsfrågan på en gång, är det inte säkert att vi hade kunnat enats kring så mycket annat. Men genom att med stor generositet söka en gemensam utgångspunkt som jag sedan kunde knyta an till med hjälp av apologetikens redskap, kunde jag senare i samtalet förtydliga vad jag trodde, och varför jag trodde som jag trodde, samtidigt som jag hela tiden erhöll min samtalspartners erkännande och respekt – utan att han för den skulle höll med mig i allt (för det gjorde han inte).
Det gäller alltså att ”gå varsamt min kristen” (Sv.Ps 565) för att inte riskera att trampa den andre på tårna, och till följd av det rasera det förtroende vi gradvis byggt upp. Här är det fingertoppskänsla som gäller, och för att själv aldrig glömma bort den här viktiga grundläggande attityden, återkommer jag själv ofta till följande kloka ord av den danske filosofen Sören Kierkegaard:

”Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag
först finna henne där hon är och börja just där.


Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör men först och främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan mer och vet mer.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.”


Bättre kan det knappast sägas. 

/ Markus Ahlstrand

Artikeln som pdf

Bloggredaktörens anmärkning: Nästa vecka fortsätter vi med del 2 om argumentation med innehållet Våga fråga, Lämna den andre med något att tänka på och Utvärdera din insats efter samtalet

Om Brödet och Bagaren

”All kunskap om det okända börjar med studiet av det kända”

En av det mänskliga tänkandets grundsatser formuleras så. Oavsett om vi ser
ner i pedagogikens grunder eller undersöker filosofernas formulerade
trossatser, eller för den delen teologins försök att ordna upp trons innehåll i
dogmer och läror så är det alltid i det kända vi börjar. Om det okända vet vi
bara att det måste inrymma och bestå av miljoner kända ting. De kända
tingen är nämligen närvarande, påtagliga och för all del studerbara. Bara om
vi kan börja med något observerbart kan vi ens börja prata om det som inte
syns eller syns vara.

I fråga om bröd dessutom ätbara.

Det dagliga brödet är en ur historisk och teologisk synvinkel ett grundtema för
både fysisk och själslig tillvaro. Inte för inte är en av kärnorna i all tro ”Giv oss
idag vårt dagliga bröd”. Utan bröd i bred bemärkelse upphör allt liv och allt
medvetande och alla frågor. Livet hänger på brödets ätande. Och som i så
många andra fall behöver den hungrige inte veta någonting om hur bröd blir
till och heller inte ha den blekaste aning om vem som bakade det. Brödet
möter ett livsbehov och den som livnär sig kan i ett helt långt liv leva i
fullständig aningslöshet om både ”hur bröd blir till och vem som gör det”.
Magens enda teologiska behov är: går det att äta? Sen kan tungan lägga sig i
och ha synpunkter på hur det smakar, men det är redan överkurs för den
hungrige.

Det synes mig otroligt att det kan finnas en enda människa som tror att brödet
bakar sig själv. Smaka på den tanken ett ögonblick. Hur skulle det vara om
brödet kunde bestämma sin tillblivelse?
Spannmålen besitter då i sig en färdighet att önska sig bröds gestalt. För det
börjar ju med någon form av mjölgivande organism. Den har förmågan att
utvälja åt sig sin egen undergång genom malning och sållning, (Och
förmågan att organisera sådan apparatur), den har en instinktiv förståelse om
nödvändigheten av någon vätska och antas vara kapabel att söka rätt vätska
i rätt mängd för att de inneboende processer som fuktat mjöl har kan börja.
Den vet också att alliera sig med en mikroorganism som har märkliga
egenskaper. Den kan bryta ner stärkelsen i mjölet till sockerarter som den
sedan förtär och omvandlar till alkohol och koldioxid. Dessa kamikazepiloter
bygger upp en sådan nivå av alkohol att de dör, men den andra produktens
små blåsor fångas effektivt upp av det proteinnät som det fuktade mjölet
under mekanisk bearbetning bygger i en omvandling av de tidigare separata
ingredienserna till en integrerad enhet. Vi kallar det deg. Energin till denna
mekaniska bearbetning finns inte i ingredienserna, de måste tillkallas utifrån.
Hur spannmålen kommer i kontakt med denna är inte känt. Men den måste
finnas enär det utan denna agent inte sker någon integrering av det som skall
bli bröd.
När glutennätet når sin optimala täthet fasthåller det den mesta möjliga
mängd koldioxid som sedan gradvis expanderar degen och under det nästa
momentet: upphettningen, får dem att konsolidera det jästa brödets höjd och
struktur.

Upphettningen kan inte ske godtyckligt, den måste ske kontrollerat. Det
räcker inte med ett blixtnedslag som sätter skogen i brand. Hettan dödar
alkoholen i takt med att den får proteinnätet som består av gluten att
koagulera. I den yta som hettan närmast drabbar omvandlas en del av
stärkelsen till invertsocker som under hetta karamelliserar och ger den
lockande bruna ytan. Hettan får inte utsätta brödet för länge, då övergår den
snart till aska. Timingen är nödvändig. Är det spannmålen som styr energin?
Det självbakade brödet är redan här en utmaning på det mest fundamentala
planet. Och mig veterligen existerar ingen enda människa som tror att bröd
blir till på detta vis. En annan sak som jag utan minsta tvekan kan konstatera
är detta: ingen normalt funtad människa förväntar sig någonsin att finna
bagaren i brödet. Minsta andel av bagarens eget väsen i degen, låt säga i
form av en fingernagel eller hårlock skulle vara en anomali, värd en
reklamation minst!

Så miljarder människor äter sitt dagliga bröd och är fullständigt övertygade
om att inget bröd existerar utan bagare trost att de aldrig i sitt bröd finner
bagaren.

Från det kända till det okända. Förutsättningarna för ett enda bakat bröd
ställer upp en exakt specifikation av ingredienser, av exakta mått på extern
mekanisk bearbetning, av precisionstilldelad energi under absolut allt annat
än godtycklig tidsrymd.
Det enda som under inga förhållanden åstadkommer en enda limpa är
godtyckliga råvaror plus slumpmässiga processer under oändlig tidsrymd.
Komplexiteten i en enda limpa är försumbar om än bara realiserbar under
exakta förutsättningar som den tänkande bagaren äger kunskapen om. Det
mesta i livet är mera komplext än bröd. Den levande cell som bär vetets hela
tillblivelseprogram är miljoner gånger mera komplicerad. Och miljoner gånger
mera aktiv till att genomföra det program som finns i dess genetiska ’script’.
Att bröd inte bakar sig själv är universellt axiom. Men tron att allting kommer
ur ingentings vilja att bli någonting är upphöjd till religion.

Att hela existensen är ett lika självklart resultatet av en genomtänkt handling
av en ’bagare’ är därför inget annat än en logisk deduktion av det kända.
Ingen enda människa under hela den mänskliga historien har någonsin
observerat något annat än att vare sig bröd eller levande organismer ”bakar”
sig själva. Det som aldrig sker kan heller aldrig antas som utgångspunkt för
vad som skulle kunna ha skett.’

För till det okända kommer man bara genom det kända eller genom en
uppenbarelse från det okända. Bara det okända bakom det kända kan
klargöra det kändas tillblivelse och existens. Då bagaren inte finns i brödet är
det å ena sidan lönlöst att söka honom där men också lika lönlöst att förneka
dess existens.

Naturvetenskapen säger oss alltså att ingenting blir till av sig själv.
Uppenbarelsen säger ”Det var jag som är som gjorde det”. Där börjar den
kristna tron. En som i sig själv inrymmer all existens är upphov till allt som
existerar samt den som skapat förutsättningarna för hur det som är
samverkar.

Jag var bagerikunnig innan jag blev troende. Jag har förstått deras frustration
som letar efter gudsbevis inom skapelsen. Min lättnad över att bagaren inte
är i sitt bröd är jättestor. Men tycker lite synd om dem som måste förneka sina
självklara insikter om relationen till sitt dagliga bröd så fort de funderar över
hur det större förhåller sig till det mindre. De måste överge allt logiskt
tänkande, all förnuftig deduktion och måste lämna en smått skräckingivande
dörr öppen för att de en dag blir kannibaler genom att äta bagaren i sin
frukostmacka.

”Människan är inte designad för att leva av enbart bröd, utan av varje ord som
utgår ur Guds mun.” Brödet är den natur vi lever i, Gudsordet är den
uppenbarelse som förklarar dess betydelse.

Björn Teddy Donobauer

Apologetik del 2 -Att tro på en gammal sagobok

Hur kan du tro på något som står i en [så] gammal bok?

En invändning som inte är allt för ovanlig mot din och min kristna tro. Det är också en invändning som det trevliga bibelstudiet/bönegruppen/ungdomssamlingen med den goda kladdkakan kvällen före  inte riktigt förmår svara på.
Det finns löjligt många skäl att sätta sin tilltro till Bibeln och det kommer att komma några av dem i denna bloggpost och fler i andra poster framöver, men först tänkte jag att vi skulle tänka till.
Vi som kristna förväntas allt för ofta stå till svars för vår tro, som om den i sig behövde försvaras, men ofta har den som inte omfattar den kristna tron inte särskilt mycket att komma med mer än förutfattade meningar om tro, Jesus, Bibeln etc.
Så det första som vi kan göra när vi möter en invändning likt denna om sagoboken är att se på frågan vi får, det kan vi alltid göra när någon ifrågasätter vår tro.
Frågan vi kan ställa oss är: Avgör verkligen någontings ålder hur sant det är?
Svaret är förstås: Nej!
Låt oss se på några viktiga, inte helt nytillkomna, fenomen som oftast omfattas av människor vi möter: Tryckfrihetsförordningen är lite drygt 250 år, är det en dålig sak bara därför? FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är drygt 60 år, är de mindre rätt än om de skulle skrivas idag? Demokratin räknar sina rötter tillbaka till det gamla Aten för cirka 2000 år sedan, är det en dum idé bara för det? För mycket länge sedan, långt innan Jesus vandrade omkring på jorden, visste man att jorden var rund.
20080816eclipsed2
Månförmörkelse visar jordens runda skugga                                               (Bild: Graham.beverley – https://commons.wikimedia.orgwindex.phpcurid=4572435)
Newtons lagar från 1600-talet duger för att skicka ut rymdfarkoster i solsystemet, bör vi räkna på något annat sätt bara för att det är gamla kunskaper? Hur är det med Arkimedes princip (och hans andra matematiska upptäckter), Pythagoras sats, alla de astronomiska observationer och beräkningar som olika högkulturer under mänsklighetens historia gjort? Ska allt det, trots att det är korrekt, betraktas som mindre sant ju längre tiden går? Nej, så är det förstås inte.
Sanning har att göra med om något skett som det berättas eller inte, sanning har inte egentligen med tidsavstånd att göra. Om det är sant att Big Bang har skett då har den skett även om det är så länge sedan att inget i det fysiska universumet kan ha hänt före. Ålder har inte med osanning att göra, sanning är inte relaterat till tiden utan till om något är sant eller ej.

Vad kan sägas positivt om Bibeln?

Nu när vi hjälpt vår motpart att tänka ett varv till så kan vi kanske börja om igen!?
Först och främst tänker jag på: Fokusera på Nya Testamentet, alltså om Jesus och den tidiga kyrkan! Gamla Testamentet är överkurs om detta ska vara en introduktion. Tyvärr är det lätt att få stå till svars för alla delar av Bibeln även om du blev kristen igår och började läsa den först i kväll. Några saker om Gamla Testamentet kommer jag att ta upp i kommande delar av denna bloggpostserie, till exempel skapelseberättelsen.
Om du måste rättfärdiga varför du börjar prata om den del som handlar om Jesus så kanske du kan argumentera att du ju är kristen och att kristendomen handlar om Jesus främst?!
20170321_151733
Bibelns berättelser om Jesus står säkert som verklighetsskildringar

 

Några argument för Bibeln:

  1. Bibel är inte en bok utan flera, det är alltså flera olika personer/källor som berättar om samma saker.
    • Nya Testamentet består av många (27 st) och har fem huvudförfattare/källor (dels de fyra som skrivit evangelierna (Matteus, Markus, Lukas, Johannes) och Paulus som skrivit de flesta breven).
    • För andra antika personer är antalet källor som berättar om händelsen/personen ofta en eller två och då är det främst kejsare, kungar eller andra makthavare eller i alla fall personer som rört sig i viktiga delar av världen (alltså till exempel viktiga städer som Rom, Aten etc) som omskrivs, inte en avrättad snickare från en avkrok av världen (som det romerska riket lite ödmjukt kallade sig självt).
  2. Det Bibeln berättar om skrevs ned mycket nära i tid händelserna som skildras
    • På goda grunder kan vi anta att Jesus korsfästes ungefär år 30. De första skildringarna av detta skrevs ned på 50- och 60-talet (mellan 20-30 år efteråt) (det är de vi finner i evangelierna) och enstaka delar formulerades antagligen inom fem år från Jesu korsfästelse, det är de som vi återfinner i Nya Testamentet i form av trosbekännelser.
  3. Av antika dokument har vi aldrig kvar originalen, bara kopior av kopior av kopior, helst vill man ha så kort avstånd i tid från att originalet skrevs till att kopian som vi har bevarad gjordes.
    • Bevarade kopior av Johannesevangeliet som skrevs på 90-talet, har hittats från ca år 120 (John Ryland papyruset). Alltså trettio år mellan original och kopia.
    • För Markusevangeliet (skrivet på 50-talet) och 1 Timoteusbrevet (skrivet före år 62, eftersom författaren Paulus blir avrättad då) finns bevarade kopior från år 68 funna i de så kallade ”Döda havsrullarna” i Qumran.
    • Ingen annan antik text kommer i närheten (skillnaden är århundraden längre tid för de flesta antika texter från ursprunglig text till den kopia vi har idag).

Slutsats

Bibeln berättar en sann historia, den måste den som inte tror på Jesus förhålla sig till. Så småningom återkommer vi med tankar kring det övernaturliga i Bibeln som ofta är en stötesten för den som inte är kristen.

To be continued

På onsdag kommer det några tankar från en annan penna om Gud och skapelsen och fysiken och vetenskapen.