Ett mirakel eller placebo? – Inför konferensen 14 september!

Här kommer så ännu en försmak inför helgens konferens, Hajdi Moche ger några tankar inför sitt seminarium!

Artikeln finns om pdf, anmälningsformulär och flera försmaksartiklar återfinns i slutet av artikeln!

68510857_10156987903517839_3464724330699554816_o

Mirakel eller placebo?

Anta att person A har en sjukdom som denne får pågående medicinsk behandling för. Personen tillfrisknar från sin sjukdom efter att en annan person har bett för dennes sjukdom. Kan vi veta om detta verkligen var ett mirakulöst tillfrisknande? Eller kan det ha varit placebo?

Många gånger lyfts placebo som en invändning mot mirakler eller helanden från sjukdomstillstånd. Kritiker som lyfter detta kan till exempel mena att helandet eller miraklet har sitt ursprung i något som inte är på riktigt – något inbillat eller påhittat. Andra kritiker kan lyfta placebo för att mena att det potentiella miraklet kommer ur någon form av önsketänk. Invändningen är intressant, både vad gäller anspråket om vad placebo-effekten är och hur ett potentiellt helande kan förklaras av placebo. Hur mycket sanning ligger i den här typen av invändning?

Innan detta kan diskuteras närmare behöver en korrekt förståelse av vad placebo-effekten är finnas, liksom en förståelse för hur och när placebo kickar in. Om inte, riskerar placebo att användas som bortförklaring för tillfrisknande på ett slentrianmässigt sätt. 

Faktum är att placebo-effekten på många sätt har format dagens medicinska kunskap och sjukvården vi har nu, eftersom bra medicinska studier bör kontrollera för placebo-effekten när nya behandlingar/mediciner testas. Så för att kunna undersöka huruvida ett tillfrisknande är placebo eller ett äkta mirakel behöver nedanstående frågor klargöras och diskuteras.

  • Vad är placebo?
  • När kan placebo-effekten kicka in?
  • När funkar inte placebo?
  • Funkar placebo för alla?
  • Vad krävs för att ett mirakel med största sannolikhet inte är placebo?
  • När kan ett påstått mirakel eventuellt vara placebo?
  • Kan man skapa sig ett eget placebo-mirakel?

 

Detta kommer göras på seminariet Ett mirakel eller placebo? på konferensen “Mirakler och Guds existens” i Roseniuskyrkan i Stockholm den 14 september. Välkommen!

/ Hajdi Moche
Leg. Psykolog & Doktorand i psykologi

Artikeln som pdf

Anmälan:

Läs gärna också: Dokumenterade mirakler och dess kritiker, Pascals vad

Utöver dessa kommer också Mats Selander och David Kärrsmyr medverka! Och det blir tillfälle till samtal, bön och lovsång!

Annonser

Pascals vad – ännu en försmak av konferensen 14 september!

Det finns något som Kristenheten behöver mer än något annat just nu, något som betyder liv eller död för Kristenheten på lång sikt. 
Vad är det för ett fenomen och vad är kopplingen mellan det och mirakler?

 

8E8A2FCC-86B1-4A41-BB12-78A7F5DD0563Det var vad Pascal- apologeten, fysikern, geniet, matematikernsträvade efter i sitt ofullbordade verk Pensées.

41FD99C3-4DAC-45EA-957C-8E13ED4D5491

Vi behöver hitta rätt väg att ge det till andra, och Pascal visade en väg för att underlätta. 


På senare tid kan vi se många goda nyheter på det här området. 

 

/Joel Samuelsson, ledamot i Svenska apologetiksällskapets styrelse, Pastor och lärare på Kulturskolan

Dokumenterade mirakler och dess kritiker – konferensen 14 september!

Kanske har det inte undgått dig? Svenska apologetiksällskapet bjuder till konferens!

68510857_10156987903517839_3464724330699554816_oLäs mer om konferensen här!

Längst ned finns också anmälningsformuläret eller så följer du länken: Anmälan

I några inlägg framöver kommer vi få del av några smakbitar, eller om man så vill tuggummin, som en försmak av vad konferensen kommer att bjuda på.

Först ut är Micael Grenholm, hans paper finns som pdf efter texten.

Dokumenterade mirakler och dess kritiker av Micael Grenholm

I min bok Dokumenterade mirakler försöker jag visa att det rimligt och rationellt att tro på miraklers existens. Jag utgår från många olika exempel på det jag kallar för VOTEB: vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön. Boken innehåller över 50 exempel, men det är bara ett litet urval. Därefter argumenterar jag filosofiskt för åtminstone vissa VOTEB med stor sannolikhet är mirakler. Argumentet, som presenteras i kapitel 14, ser ut som följer: 

    1. VOTEB beror antingen på naturliga eller övernaturliga fenomen.
    2. Naturliga fenomen som förklarar VOTEB är okända.
    3. Många VOTEB finns.
    4. Sannolikheten att samtliga VOTEB beror på okända naturliga fenomen är mycket låg.
    5. Alltså är sannolikheten att minst ett VOTEB beror på övernaturliga fenomen mycket hög.
    6. Alltså är det mycket sannolikt att övernaturliga fenomen finns.

Jag anser att detta argument är sunt och att det därför är rationellt att tro att mirakler – övernaturliga fenomen – existerar. I slutet av boken argumenterar jag för att detta också innebär att Gud finns, och jag förklarar varför jag tror på den kristna Guden snarare än någon annan gud.

De flesta som har kritiserat boken har pinsamt nog inte läst den, men jag har även blivit varse om invändningar både ateister och teister har efter att de gått igenom materialet. Ateister har framför allt attackerat premiss 3 och 4 ovan. Det främsta argumentet mot premiss 3 har något förvånande varit att läkare ställer felaktiga diagnoser. Jag säger förvånande därför att detta uttrycker en låg syn på läkarvetenskapen, och jag ägnar några rader i bokens åttonde kapitel åt att påpeka hur inkonsekvent man måste vara för att driva detta. Om man normalt litar på sjukvården till den grad att man är beredd att låta den söva ner en och skära i en med knivar kan man inte plötsligt avfärda den som inkompetent. Men det är vad flera ateistiska läsare av boken har gjort, en kallade till och med läkare för ”korkade”. Här känner sig alltså naturalister lockade att förakta vetenskap för att på ett logiskt sätt kunna behålla sin naturalism.

Invändningarna mot premiss 4 har framför allt gått ut på att jag inte kvantifierar osannolikheten på ett matematiskt sätt, och därmed kan den inte tas på allvar. En läsare menar att med min argumentation måste man tro på horoskop: sannolikheten att alla horoskop som slår in är naturlig slump borde vara mycket mindre än sannolikheten att stjärnorna hade rätt, om mitt argument håller.

Vad gäller kvantifiering är det inte ett nödvändigt kriterium för att bedöma något som osannolikt. Jag skriver detta på ett tåg, och gissar att det är osannolikt att jag skulle överleva om jag skulle öppna fönstret och hoppa ut när tåget åker i full fart. Jag behöver inte göra någon ekvation för att komma fram till det, och det behöver inte du heller. Med det sagt är det inte omöjligt att försöka kvantifiera min argumentation. 

Om vi mycket konservativt räknat säger att det finns 50 VOTEB i världen, och om det inte finns någon anledning att betrakta mirakler som omöjliga eller extremt osannolika, så torde sannolikheten att alla VOTEB beror på okända naturliga fenomen ligga på 0,005 om vi inte tar hänsyn till något annat. Men därtill behöver vi uppmärksamma att olika VOTEB ser väldigt olika ut, att ”okända” förklaringar normalt betraktas som osannolika och att flera som har upplevt VOTEB även menar sig ha upplevt saker som förutsägelser, profetiska syner, osv. så sjunker sannolikheten ännu mer. Om vi är restriktiva och enbart ger ett sannolikhetsvärde på 0,1 till vart och ett av dessa omständigheter landar sannolikheten för naturalismen på 0,000005. Och detta utgår från att det enbart finns 50 VOTEB! Eftersom studier indikerar att det finns hundratusentals gör en mer realistisk sannolikhetsbedömning att sannolikheten för naturalismen närmast försvinner.

Jag har även fått annan kritik mot boken, bland annat från kristna. Mer om det och vad exempelvis Christer Sturmark har att säga får ni höra på mitt seminarium på konferensen Mirakler och Guds existens i Roseniuskyrkan, Stockholm, 14 september!

Micaels paper som pdf. 

Och här kan du anmäla dig:

Vetenskapens kristna rötter

1477 I en bulla, utfärdad efter ansökan, på initiativ av Jakob Ulvsson, ger påven Sixtus IV den 27 februari tillstånd till att ett universitet upprättas i Uppsala. Den 2 juli undertecknas i Strängnäs universitetets privilegiebrev av riksrådet med Sten Sture i spetsen. Den 21 september införs påvens bulla högtidligen i Uppsala. Den 7 oktober (Birgittadagen) börjar undervisningen vid det nya universitetet.

Nyligen hade jag en diskussion om förhållandet mellan kristendom och vetenskap och fick då frågan, på vilket sätt är kristendomen kompatibel med vetenskap? Frågan är inte helt lätt att ge ett kort svar – det finns många uppfattningar kring detta, varav en hel del bygger på bristfällig historierapportering. I några inlägg ska jag försöka svara på varför kristendomen och vetenskapen är kompatibla, och hur kristendomen har varit viktig för vetenskapens framväxt. Vi börjar i historien.

Modern vetenskap uppstod i Europa

Framväxten av den moderna vetenskapen är något unikt i mänsklighetens historia. Den uppstod i det kristna Europa, och har ibland beskrivits som en direkt konsekvens av den judisk-kristna synen på skapelsen. Den sk konflikttesen, uppfattningen att vetenskapen och kristendomen är i konflikt med varandra, är en ganska spridd uppfattning och ibland pratar man om ”kriget mellan vetenskapen och religionen” (Hardin, Numbers, och Binzley 2018).

De tidiga europeiska vetenskapsmännen verkar dock inte ha märkt av någon sådan konflikt. De flesta var övertygade kristna, och studiet av omvärlden var för dem ett sätt att förhärliga den Gud som hade skapat allt. Det var vanligt att vetenskapsmän också var predikanter. Som exempel kan nämnas geologerna Nicolaus Steno (1638 – 1686), William Buckland (1784 – 1856), John Playfair (1748 – 1819) och Adam Sedgwick (1785 – 1873) som alla var ordinerade inom kyrkan. Sedgwick som var en pionjär inom kambrisk geologi lär ha sagt att studiet av Newtonsk filosof lär oss att se Guds finger i allting. (Graves 1996) Tesen att vetenskapen och kristendomen är i konflikt skulle vara främmande för dessa forskare.

Hur ska vi då se på förhållandet mellan vetenskap och kristendom? Filosofen Michael Murray (1998) har påpekat att vetenskap och religion per se interagerar inte med varandra. Vetenskap och religion är abstrakta idéer och idéer interagerar inte – det är människor som interagerar. Därför påverkas också interaktionen av människorna, och människorna i sin tur påverkas av omgivningen. Innehållet och tonen i samtalen kring vetenskap och religion speglar därför alltid de politiska och sociologiska sammanhang där de förs. Människors olika intressen och syften formar samtalen, och vetenskapshistoriker och -sociologer har noterat hur personers politiska åsikter, psykologiska tillstånd och sociala kontext påverkar deras syn på vetenskapen, på religionen, och på förhållandet mellan de två. Det är, påpekar Murray, något onaturligt med att prata om ”relationen mellan vetenskap och religion”, som om det var två abstrakta idéer som interagerade med varandra, oberoende av det historiska sammanhanget. När vi talar om förhållandet mellan dessa två aktiviteter är det därför värdefullt att titta tillbaka på några händelser som har format vår syn på dem. Vi måste börja i historien – hur har vi hamnat här?

Konflikttesens historia

The X Club

Tesen att kristen tro och vetenskap ligger i konflikt med varandra är faktiskt en relativt modern uppfinning – en uppfinning som i allmänhet underhålls av dem som hoppas att vetenskapen ska avgå som segrare i konflikten. Detta var även förhoppningen bland konflikttesens tidigare försvarare.

1864 samlades nio män, naturvetare och tänkare, i London för att äta middag tillsammans. Sällskapet kom att kallas ”the X club” och de nio männen träffades, med några få undantag, varje månad under närmare 30 år. Initiativet till middagssällskapet togs av Thomas Huxley, ibland kallad ”Darwins bulldog”, pga sitt försvar av Darwins teorier. Huxleys uttalade målsättning med the X club var att omkullkasta kristendomens kulturella dominans. Han ville skapa ett sekulärt samhälle och ersätta den kristna världsbilden med ”vetenskaplig naturalism”, en världsbild som enbart erkänner den fysiska världens existens. Konflikttesen blev ett viktigt verktyg i strävan att nå det målet. Gruppen var väl medveten om att ett sådant naturalistiskt projekt inte var rent vetenskapligt utan handlade om att ersätta en världsbild/religion (kristendom) med en annan världsbild/religion (ateism eller deism). Deras mål var att skapa en ”vetenskaplig kyrka” (church scientific som de kallade den), och Huxley kallade sina föreläsningar för ”lekmannapredikningar” (Pearcey och Thaxton 1994, 19).

Medlemmarna i ”the X club” strävade efter att sprida ”vetenskaplig naturalism” och var emot alla uppfattningar att det fanns något övernaturligt som inverkade i världen. (Barton 1990) En viktig drivkraft för gruppen var att låta vetenskapen vara ”befriad från religiös dogma”, som Thomas Hirst, en av medlemmarna, uttryckte det. ”The X club” fick ett mycket stort inflytande i Storbritannien, i genomsnitt satt var och en av medlemmarna i ledningen för brittiska vetenskapsakademin i elva år och kom att påverka deT intellektuella klimatet under lång tid framöver. (Barton 1990)

Myten sprids

I slutet på 1800-talet kom två böcker som skulle ha stor betydelse för synen på förhållandet mellan vetenskapen och den kristna tron. Ansatsen i dessa böcker var att vetenskapen och kristendomen ligger i krig med varandra och ytterst sett är oförenliga. De kan inte existera tillsammans. John Draper (2012) beskrev vetenskapen som historien om en konflikt mellan två krafter – det mänskliga intellektet å ena sidan och traditionen å andra sidan. 1874 skrev han boken ”History of the Conflict Between Science and Religion” där han ondgjorde sig framför allt över katolska kyrkan som han ansåg förlitade sig alltför mycket på auktoriteter till skillnad från vetenskapen där man uppmuntras att ifrågasätta:

”Then has it in truth come to this, that Roman Christianity and Science are recognized by their respective adherents as being absolutely incompatible; they cannot exist together; one must yield to the other; mankind must make its choice—it cannot have both.” (Draper 2012, 207)

En annan författare, Andrew White (2010), skrev att kristendomens påverkan på vetenskapen har lett till stor skada för både kristendomen och vetenskapen. Mycket av Whites resonemang byggde på konflikten mellan Galilei och kyrkan, en konflikt som ofta har missuppfattats än i våra dagar. Draper och White har varit starkt bidragande till att konflikttesen har vunnit mark. Biologen Jerry Coyne har tex skrivit:

”One can in fact argue that science and religion have been at odds ever since science began to exist as a formal discipline in sixteenth-century Europe.” (Coyne 2015)

Som exempel på detta tar han just Drapers och Whites böcker. Oturligt nog för Coyne betraktar professionella vetenskapshistoriker dessa båda böcker idag som historierevisionistiska, mer drivna av polemik mot religionen än av historiska fakta. Vetenskapshistorikern Ronald Numbers har kallat konflikttesen för ”historiskt bankrutt”. (Russell 2003) Coynes påstående är alltså utan grund. 

Historikern Lawrence Principe skriver om Draper och Whites gärning:

How does he [Draper] support his contention of conflict? Well, unfortunately, with some of the worst historical writing you are ever likely to come across. Historical facts are confected, causes and chronologies twisted to the author’s purpose. We find interpretations made merely by declaration. We find quotations violently taken out of context. And instances, quite a few of them where Draper claims a historical writer said something in fact 180 degrees away from what he actually claimed… Much of Draper’s book is so ridiculous, so malodramatic, so rabid, it’s hard for a knowledgeable person actually to read it without a wry smirk…Let’s start with a simple and a notorious example: the idea that before Columbus people thought that the world was flat. Well, in fact, it is Draper and White, specifically, both of them, who bear most of the blame for popularizing this baseless view to the extent that nowadays, 80 percent of school teachers still foist this upon poor innocent school children. The fact is that of course the sphericity of the Earth was well established by the fifth century BC by the Greeks, and a good measure of its circumference made by the third century BC. And these facts were never forgotten in learned Western Culture. (Principe 2006)

Konflikttesen börjar vackla

Vetenskapsmän i historien

Intuitivt kan det tyckas vara något märkligt med konflikttesen, av tre skäl. För det första har en stor andel av alla vetenskapsmän, både historiska och nu levande, varit kristna. Om nu vetenskapen och kristendomen är i konflikt, såsom Draper, White och Coyne hävdar, hur kommer det sig att så många av den moderna vetenskapens pionjärer var gudstroende? De såg i alla fall inte en konflikt mellan den kristna världsbilden och det vetenskapliga arbetssättet. För att få en uppfattning om hur utbredd gudstron var bland vetenskapsmän, kan några gudstroende vetenskapliga kändisar, från 1700-talet till idag nämnas.

  • Medicin: Francesco Redi, Herman Boerhaave, James Bovell, Joseph Lister, Emil Theodor Kocher, William Williams Keen, Alexis Carrel, Francis Collins, Malcolm Jeeves.
  • Biologi: John Ray, Antonie van Leeuwenoek, Carl von Linné, Thomas Malthus, Gregor Mendel, Asa Gray, Louis Pasteur, P.T. de Chardin, George Washington Carver, Theodosius Dobzhansky, Ken R. Miller, Simon Conway Morris.
  • Geologi: Nicolas Steno, William Buckland, Mary Anning, Giuseppe Mercalli.
  • Kemi: Robert Boyle, Emanuel Swedenborg, Antoine Lavoisier, William Prout, Michael Polanyi, Arthur Peacock, Peter Agre, Henry F. Schaefer III.
  • Fysik: Isaac Newton, Alessandro Volta, John Dalton, Andre Ampere, Michael Faraday, James Clerk Maxwell, Henrich Hertz, James Prescott Joule, Lord Kelvin, J.J. Thomson, Wilhelm Röntgen, Guglielmo Marconi, Arthur Compton, Werner Heisenberg, Werner von Braun, Ian Barbour, John Polkinghorne.
  • Astronomi: Galileo Galilei, Johannes Kepler, Arthur Eddington, Gerges Lemaître, Allan Sandage, Freeman Dyson, John Barrow, Frank Tipler, Arnold Benz, Owen Gingerich.
  • Matematik: Blaise Pascal, Gottfried Leibniz, Leonhard Euler, Bernhard Riemann, Charles Babbage, Arthur Compton.

Fler namn kan förstås räknas upp och kan hittas i lämplig biografi, tex Graves (1996) och Morris (1982). En sådan här lista bör dock direkt göra att man blir misstänksam mot konflikttesen, för det är svårt att förklara hur alla dessa vetenskapsmän kan ha varit kristna om det nu finns en inneboende konflikt mellan vetenskap och kristendom.

I många fall vet vi dessutom att den kristna tron inte bara var ett obetydligt bihang, utan hade en mycket viktig betydelse för dessa personers vetenskapliga arbete genom att ge dem inspiration i deras studier. Detta är mycket enkelt att konstatera genom att se på vad personerna själva skrev. Den brittiska vetenskapsakademin uppmanade sina medlemmar att ägna sig åt forskning ”för Guds ära och människans gagn”. Flera följde detta. Robert Boyle beskrev tex vetenskapen som en religiös uppgift, att ”avslöja det beundransvärda hantverk som Gud lagt ner i skapelsen”. Vetenskapshistorikern Peter Harrison skriver:

”Almost without exception, early modern natural philosophers cherished religious convictions, although these were not invariably orthodox. Some (but by no means all) made the point that they were motivated to pursuescientific enquiry on account of these religious commitments.” (Harrison 2010)

Newton, Kepler m fl talade på samma sätt om vetenskapen som ett sätt att utröna Guds verk, och många vetenskapsmän upplevde en stor vördnad inför skapelsen. Fysikern och vetenskapshistorikern Ian Barbour har noterat att uttryck av vördnad och förundran över Skaparen fyller sidorna i de tidiga vetenskapsmännens anteckningar, och att detta var en drivande konkret och positiv erfarenhet för många av dem. (Barbour 1998, 19–20) Det är mycket lätt att konstatera att den kristna tron har varit en positiv kraft för vetenskapens utveckling genom att se på vad den betydde för vetenskapens pionjärer. Även från katolska kyrkan har vetenskapen uppmuntrats. Bara för att nämna ett konkret exempel så gav den katolska kyrkan mer finansiellt och socialt stöd till astronomin än någon annan institution, från 1100-talet till upplysningen. (Heilbron 1999) Den ökända, och till stora delar missförstådda, kontroversen med Galilei förändrade inte detta. Därmed inte sagt att det inte funnits kontroverser, men historiker menar idag att detta har varit undantag snarare än regel. (Russell 2003)

Gudstroende nobelpristagare

Ett annat faktum som bör göra att man blir misstänksam mot tesen att det finns en inneboende konflikt mellan vetenskap och religion är att en stor andel av världens främsta forskare, nämligen nobelpristagare, det senaste århundradet har varit kristna. Vid en genomgång (Shalev 2003) av alla nobelpristagare från 1901 till 2000, beskriver 66% sig som kristna men bara 10% beskriver sig som ateister eller agnostiker, se figur. Kristna har fått 74% av nobelprisen i kemi, 64% i medicin, 65% i fysik, 79% av fredsprisen, 49% av litteraturprisen och 55% av ekonomiprisen. Om en majoritet av världens ledande vetenskapsmän tror på Gud, är det svårt att se hur det kan finnas en konflikt mellan att tro på Gud och att vara vetenskapsman.

Forskarsamhället i stort

Konflikttesen säger att efterhand som den vetenskapliga utvecklingen fortgår, kommer antalet religiösa människor att minska. Det bör alltså finnas en korrelation mellan vetenskapens utbredande och religionens tillbakagång. Allra tydligast bör det synas bland vetenskapsmän själva. För att undersöka den religiösa tron bland forskare gjordes 1916 en undersökning med 1000 slumpmässigt utvalda amerikanska forskare. De fick svara på ifall de trodde på Gud, och ifall de trodde på ett liv efter detta. Det visade sig att 39% av forskarna trodde på Gud, och 50% trodde på ett liv efter detta. (Leuba 1916) Undersökningen upprepades 80 år senare och det visade sig att siffrorna var nästan oförändrade, speciellt på den första frågan. (Larson och Witham 1997) Resultaten stämmer väl med en undersökning 1969 där man 43% av alla professorer inom fysik och livsvetenskaper (studiepopulation = 60 000) rapporterade att de gick i kyrkan två till tre gånger i månaden, vilket är lika mycket som befolkningen i stort.

Kristendomen som vetenskapens vagga

Vi kan förstås inte veta vad som hade hänt med vetenskapen i Europa om det inte vore för kristendomen. Jerry Coyne har hypotetiserat att den skulle ha utvecklats snabbare, men kontrafaktiska påståenden om verkligheten är svåra för att inte säga omöjliga att belägga. Däremot kan vi se på det inflytande som kristendomen faktiskt har haft, och se vilka de kausala sambanden är. Vi kan också se hur vetenskapen har utvecklats i de delar av världen där kristendomen inte haft lika stort inflytande. Givetvis säger sådana studier inte hela sanningen om kristendomens bidrag, för det fanns andra faktorer som också bidrog till att vetenskapen uppstod just i Europa.

För att styrka sin tes refererar Coyne (2015) till en känd incident med den franske matematikern Laplace som var samtida med Napoleon Bonaparte. Isaac Newton hade med sina matematiska modeller svårt att förklara hur planeternas banor runt solen var så stabila. Han menade därför att Gud regelbundet behövde gripa in och stabilisera planeterna för att förhindra att de försvann ut i världsrymden. Laplace lyckades visade att Newton hade fel och att planeternas banor visst kan beskrivas av naturlagarna. Laplace gav sin avhandling till Napoleon Bonaparte och fick då frågan tillbaka varför han inte hade nämnt Gud, varpå Laplace svarade, ”jag har inget behov av den hypotesen”. Coyne menar att inte heller efter detta har forskare haft behov av Gud som en hypotes, vilket enligt Coyne innebär att vetenskapen stödjer en ateistisk världsbild snarare än en kristen. Men så enkelt är det förstås inte, för även ur ett kristet perspektiv är Laplaces svar helt rimligt. Gud är inte en vetenskaplig teori vilken som helst, som konkurrerar med gravitationsteorin eller atomteorin. Nej, den kristna uppfattningen är att Gud är själva förutsättningen till varför vetenskap överhuvudtaget är möjligt. Utan Gud, inget universum till att börja med, ingen gravitation och inga atomer.

Konflikttesen blev populär inte så mycket för att den speglade det historiska förhållandet mellan vetenskapen och kristendomen, vilket den inte gjorde, utan för att det låg i tiden med polemik mot kyrkan och kristna institutioner. En mer vetenskaplig och historiskt korrekt beskrivning av hur vetenskap och kristendom har förhållit sig till varandra hade tagit hänsyn till det positiva inflytande som kristendomen haft på vetenskapen.

Visst hade andra kulturer, såsom den grekiska och kinesiska, utforskat en del av skapelsen, men det var under kristendomens inflytande som vetenskapen växte fram och inte i dessa andra mer utvecklade kulturer. Vetenskapshistoriker har frågat sig varför det skedde i just Europa och vilken roll kristendomen har spelat i vetenskapens historien. Vad var det som gjorde kristendomen till en så god grogrund för vetenskapen jämfört med andra trosuppfattningar?

Naturen är verklig

För att vetenskap ska vara möjlig, måste ett antal antaganden om världen först göras. Kristendomen erbjöd ett intellektuellt ramverk som motiverade dessa antaganden. Ett sådant antagande är att naturen är verklig. Det kan tyckas självklart, men det är det knappast – olika idealistiska och panteistiska idéer lär ut att det vi ser endast är skuggbilder av Det Absoluta, Den Ende, etc. Enligt Platon kan människan inte uppfatta den äkta verkligheten, vilken existerar utanför rum och tid, utan endast idéer om verkligheten. Alla idéer leder tillbaka till en uridé som är det ytterst sanna och det vi kan uppfatta med våra ofullkomliga sinnen är blott och bart illusioner. Likaså lär hinduismen att det vi uppfattar med våra sinnen som separata ting är ”maya”, en illusion som skapats av Brahman, världssjälen, som döljer den verkliga enheten i tillvaron.

I kontrast till dessa filosofier lär kristendomen att de materiella tingen inte är illusioner som är otillgängliga för människan – de är verkliga fysiska föremål som är skapade av Gud. Tingen är separerade – Gud skiljde ljus från mörker och vatten under fästet från vatten ovan fästet – och de skapade tingen kan beskrivas och kategoriseras på ett organiserat sätt.

Naturen är god

Ett annat antagande som var viktigt för vetenskapens framväxt var att skapelsen är god. Idag anser vi att naturen är värdefull och värd att studera. Därför är vi så måna om att stoppa klimatförändringar, inte förstöra naturen, bevara den biologiska mångfalden och förhindra utrotning av djurarter. Om vi inte hade betraktat naturen som god och värdefull hade det förmodligen varit ännu sämre ställt med den än vad det nu är, och det är troligt att naturvetenskapen som vi känner den idag inte hade existerat. (Pearcey och Thaxton 1994)

Den gamla grekiska kulturen betraktade inte skapelsen som god. Det materiella kopplades ofta ihop med ondska och kaos och praktiskt arbete sågs ned på. Man lät ofta slavar utföra praktiskt arbete, medan filosoferna ägnade sig åt att försöka förstå den sanna tillvaron (i enlighet med Platons idélära). 

Den tidiga kyrkan avfärdade allt sådant. Man lärde ut att skapelsen var värdefull och god. När Gud skapar världen tittar han vid upprepade tillfällen på det han skapat ”och Gud såg att det var gott”. När skapelsen är fullbordad ”såg Gud på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott”. Även Paulus stämmer in i skapelsens godhet: ”Allt som Gud har skapat är gott, och inget är förkastligt när det tas emot med tacksägelse.” (1 Tim 4:4) I den judisk-kristna traditionen har man aldrig strävat efter att fly från skapelsen. De skapade tingen ska ära Gud och användas för att göra gott. Därför har man heller aldrig inom judendomen eller kristendomen sett ner på fysiskt arbete.

Under reformationen började man tala om kallelse som något som inte bara gällde kyrkans folk utan även de som studerade Guds skapelse. Reformatorn Calvin menade att naturen var något att glädja sig över eftersom den utstrålade Guds härlighet, vishet och godhet. Och naturen var inte bara något att glädja sig över, Calvin uppmanade till både praktiskt och intellektuellt engagemang  (Taylor 1968): ”Det finns ett behov av konst och mer krävande studier för att undersöka stjärnornas rörelser, för att bestämma deras lägen, för att mäta deras intervall, för att notera deras egenskaper.” (McNeill 1960, 53)

Bland naturvetarna kan astronomen Johannes Kepler nämnas. Han såg att det fanns en skönhet och en ordning i skapelsen och att ju bättre vi förstod skapelsen, desto större anledning fick vi att förundras över Gud. I slutet av en av sina anteckningsböcker, Harmonices Mundi, utbrast Kepler i en bön: ”Jag tackar dig, Skapare och Gud, för att du har givit mig denna glädje i din skapelse, och jag fröjdar mig i dina händers verk. Jag har nu fullföljt det arbete som jag kallades till och jag har använt alla de gåvor som du har lånat till min ande.” (Vallado 2001, 10) Att studiet av skapelsen var något gott och värdefullt var en viktig drivkraft för många av vetenskapens pionjärer.

Naturen är inte Gud

Bibeln lär ut att naturen är god, men den är inte Gud. Naturen är en skapelse av Gud, men den är inte själv gudomlig. Mot den här uppfattningen kan ställas animism, som lär att andar eller gudar bor i naturen. Dalar, berg, vattendrag och skogar har andevarelser. Enligt vissa varianter av animism är dessa andevarelser även bundna till människan. Enligt panteism är gud och universum ett, naturen utgör guds själ. Bibeln utesluter förstås all animism och panteism – Gud är inte en del av skapelsen. Solen, månen och stjärnorna är inte gudomliga, såsom de var i den gamla babyloniska religionen. Thaxton och Pearcey (1994) skriver att så länge naturen tillskrevs gudomliga varelser och egenskaper var den enda rätta responsen tillbedjan eller att försöka skrämma bort dessa varelser. Oavsett, fortsätter de, hur väl utvecklad en kulturs observationsförmåga är, oavsett hur förfinad mätutrustning man har, är inga vetenskapliga genombrott möjliga förrän människan kan möta den naturliga världen oförskräckt. Först när naturen inte längre var ett föremål för tillbedjan, kunde den bli ett föremål för studier.

Slutsats

Vi har sett exempel på hur den kristna religionen har fungerat som en inspiration för vetenskapens framväxt i Europa och hur synen på skapelsen som något att uppskatta och nyttja för människans gagn har sina rötter i den kristna tron. Det är inte bara en korrelation – det finns en tydlig kausalitet som historiker har identifierat. Tesen att vetenskapen och religionen nödvändigtvis ligger i konflikt stämmer alltså inte. Därmed inte sagt att det alltid har varit ett friktionsfritt förhållande, men genom stora delar av historien har de varit partners. I nästa artikel ska vi titta närmare på hur den kristna tron inte bara erbjöd inspiration för de tidiga vetenskapsmännen, utan utgjorde, och fortfarande utgör, en intellektuell metafysisk grund som lämpar sig oerhört väl för att bedriva vetenskap.

Referenser

Barbour, Ian G. 1998. Religion and Science: Historical and Contemporary Issues. A rev. and Expanded ed. of ”Religion in an age of science”. London: SCM.

Barton, Ruth. 1990. ”’An Influential Set of Chaps’: The X-Club and Royal Society Politics 1864-85”. The British Journal for the History of Science 23 (1): 53–81.

Coyne, Jerry A. 2015. Faith Versus Fact. Penguin Publishing Group.

Draper, John William. 2012. History of the Conflict Between Science and Religion. Kindle edition. D. Appleton & Company.

Graves, Dan. 1996. Scientists of Faith: 48 Biographies of Historic Scientists and Their Christian Faith. Reprint. edition. Kregel Publications.

Hardin, Jeff, Ronald L. Numbers, och Ronald A. Binzley, red. 2018. The Warfare between Science and Religion: The Idea That Wouldn’t Die. Baltimore: Johns Hopkins University Press.

Harrison, Peter. 2010. ”Religion and the Early Royal Society”. Science & Christian Belief 22: 20.

Heilbron, J. L. 1999. ”The Sun in the Church”. The Sciences 39 (5): 29–35.

Larson, Edward J., och Larry Witham. 1997. ”Scientists Are Still Keeping the Faith”. Nature 386 (6624): 435–36. https://doi.org/10.1038/386435a0.

Leuba, James H. 1916. The Belief in God and Immortality, a Psychological, Anthropological and Statistical Study. Sherman, French & Company.

McNeill, John T. 1960. Calvin: Institutes of the Christian Religion. Westminster John Knox Press.

Morris, Henry M. 1982. Men of Science, Men of God. San Diego, Calif: Master Books.

Murray, Michael J., red. 1998. Reason for the Hope Within. Grand Rapids, Mich: Eerdmans.

Pearcey, Nancy, och Charles B. Thaxton. 1994. The soul of science: Christian faith and natural philosophy. Turning point Christian worldview series. Wheaton, Ill: Crossway Books.

Principe, Lawrence. 2006. Science and Religion, Lecture 2. Citerat från https://en.wikipedia.org/wiki/Conflict_thesis: The Teaching Company.

Russell, Colin A. 2003. ”The Conflict of Science and Religion”. I The History of Science and Religion in the Western Tradition: An Encyclopedia, redigerad av Gary B Ferngren. Garland Reference Library of the Humanities.

Shalev, Baruch Aba. 2003. 100 Years of Nobel Prizes. New Delhi: Atlantic Publishers & Distributors. https://books.google.se/books?id=3jrbmL-DgZQC&pg=PA57&hl=sv&source=gbs_toc_r&cad=4#v=onepage&q&f=false.

Taylor, E L Hebden. 1968. ”The Reformation and the Development”. Churchman 82 (2): 27.

Vallado, D. A. 2001. Fundamentals of Astrodynamics and Applications. Springer Science & Business Media.White, Andrew Dickson. 2010. History of the Warfare of Science with Theology in Christendom. Echo Library.

Varför arrangerar vi en konferens om mirakler?

Om precis en månad är det dags för Svenska apologetiksällskapets konferens för 2019: Mirakler och Guds existens. Vi kommer utforska hur mirakler och Gudsargument förhåller sig till varandra och hur vi utmanar den naturalistiska föreställningen att mirakler inte finns.

Anmäl dig redan idag så får du 50 kronors rabbat på anmälningsavgiften (150 kr)!

Varför arrangerar vi den här konferensen? Miraklers och det övernaturligas existens är en grundläggande förutsättning för den kristna tron. Som Paulus påpekar: ”om döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått… då är er tro meningslös och ni är fortfarande kvar i era synder.” (1 Kor 15:16-17). Miraklers existens är en förutsättning för fundamentet för vår tro: Jesu uppståndelse.

En av de vanligaste anledningar till att skeptiker avfärdar de historiska bevisen för uppståndelsen är att de inte tror att mirakler kan ske, och därför heller väljer en naturalistisk förklaringsmodell hur långsökt den än är. På samma sätt är det många som avfärdar kosmologiska argument för Gud med att säga att något övernaturligt omöjligt kan skapa något naturligt.

Skärmavbild 2019-08-14 kl. 14.38.10

Även om Gud givetvis är kausalt mer grundläggande än mirakler, har vi därför skäl att argumentera för miraklers och det övernaturligas existens som en än mer grundläggande nivå än att argumentera för Guds existens, på samma sätt som vi ofta betraktar argument för Guds existens som mer grundläggande än för just den kristna Guden, och vi betraktar kristen tro som en grundförutsättning för att debattera kristna läror.

Naturalism, idén att det övernaturliga inte finns, är än mer långtgående än ateism, idén att Gud inte finns. En naturalist har svårare att upptäcka Gud än någon som är öppen för det övernaturliga, men saknar tro på Gud. Därför är det en viktig apologetisk uppgift att nedmontera naturalismen.

68510857_10156987903517839_3464724330699554816_o

På konferensen kommer den erfarne och duktige apologeten Mats Selander från Apologia att prata om naturalismens ursprung och hur man kan bemöta dess argument. Hajdi Moche som är tränad i psykologi kommer prata om placeboeffekten och varför naturalister inte särskilt enkelt kan skylla helanden efter bön på den.

David Kärrsmyr kommer prata om Jesu uppståndelse och andra argument för kristen tro. Joel Samuelsson kommer hjälpa oss se hur mirakler och omvändelse kan förhålla sig till varandra. Och jag själv kommer bemöta invändningar jag fått mot min bok Dokumenterade mirakler.

Det kommer bli en riktigt spännande och stimulerande konferens, där vi också får möjlighet att lära känna varandra lite mer. Än en gång vill jag uppmuntra dig att anmäla dig om du inte gjort det redan. Vi har också tagit fram en affisch som du gärna får sätta upp i ditt sammanhang.

Affisch för Mirakler och Guds existens

Bevisade läkaren William Nolen att helanden är en bluff?

Det allra roligaste med att skriva bok är enligt mig inte själva skrivandet, planerandet eller ens releasen. Nej, det roligaste är de stimulerande samtal och diskussioner som boken förhoppningsvis genererar. Läraren Thomas Illman i Åbo har skrivit en kommentar till Dokumenterade mirakler där han rekommenderar boken men också för fram kritik av den.

Jag uppskattar hans feedback otroligt mycket, och känner att den ger mig anledning att förtydliga några saker. Framför allt vill jag kommentera William Nolens bok Healing: A Doctor in Search of a Miracle som Illman menar placerar stora frågetecken kring mirakelpåståenden. Illman har också en del andra invändningar som jag möjligtvis kommer tillbaka till i framtida blogginlägg.

Bildresultat för kathryn kuhlman
Kathryn Kuhlman

Läkaren William Nolen granskade påstådda helanden på Kathryn Kuhlmans väckelsemöte i Philadelphia 1967. Han fann inte att någon av de 23 personerna (nedan kallade ”patienterna” även om Nolen själv inte vårdade dem) blev mirakulöst friska, och Illman tycker det är anmärkningsvärt att jag inte bemöter detta påstående utan enbart hänvisar till andra läkare såsom Richard Casdorph som intygar att oförklarliga tillfrisknanden skedde på Kuhlmans möten.

Illman tycker att även detta ger bilden av att helanden ”är mycket sällsynta” och att en ateistisk kritiker av min bok skulle på goda grunder hävda att om de fall jag har sammanställt utsattes för en granskning likt Nolens skulle det kunna få samma resultat, ”dvs att det ändå inte var fråga om äkta mirakel”.

Här behöver flera saker förtydligas. Något jag inte betonade tillräckligt i boken är att Nolen avfärdar de flesta av dessa tillfrisknanden som psykosomatiska baserat helt på sin egen tolkning. Det är alltså inte en bedömning från patienternas egna läkare, utan det är Nolen som granskar ett tillfrisknande som skedde i omedelbar anslutning till bön, och hävdar att de alla orsakades av psykets kraft – inklusive försvunnen synnedsättning!

Craig Keener skriver:

”He therefore dismisses cures of such conditions as potentially psychosomatic, although many other observers would be less inclined to dismiss some of them (such as loss of sight) so readily. Since only one of the six cancer cures on the list would talk with him, he dismissed the other cures, and he observed that the person who did agree to talk with him was healed of prostrate cancer, which may have simply been cured by prior medical treatment or by a spontaneous remission. (Given his verdict, the person who talked to him may have wished that, like the others, he had refused to discuss the case with Nolen).” – Keener, Miracles, s. 465.

Bildresultat för william nolen md
William Nolen

Det är alltså inte så, som vissa har fått för sig, att Nolen kunde visa hur ingen av dessa 23 blivit friska. Nej, det han gjorde var att beskriva alla tillfrisknanden som naturligt orsakade även om han inte hade studerat dem. Nolens metodologi hade förmodligen blivit underkänd om han skrev en uppsats istället för en bok (Keener, s. 466). Medan Casdorph presenterar röntgenplåtar, läkaranteckningar och journalutdrag samt fullständiga namn och bilder på dem som blivit friska, ger Nolen oss inget av detta (Candy Gunther Brown, Testing Prayer, s. 109). Ingen kunde kontrollera om Nolens bedömningar var korrekta, för ingen vet vilka patienter han undersökte.

Bilden av att Nolen effektivt visar att inga av dessa 23 fall var äkta mirakler är alltså väldigt överdriven. I själva verket erkänner Nolen att de flesta av dem blev friska, men han skyller det på dolda psykosomatiska funktioner i hjärnan snarare än Gud. Jag tycker det är rätt uppenbart att Nolen har bestämt sig för att naturalismen är sann och anpassar observationerna efter det. Det som är riktigt alarmerande är att han utgår från att de som inte vill prata med honom inte har blivit friska. Det är som att jag skulle göra en studie av vilka partier folk röstar på, och beskriver alla som inte ville prata med mig som anhängare av Kommunistiska partiet.

Och även om Nolen hade presenterat ordentliga bevis för att ingen av dem som hävdade sig bli friska faktiskt blev det – vilket alltså är långt ifrån vad som faktiskt hände – så skulle det varken bevisa att mirakler inte sker eller att de är sällsynta, helt enkelt för att urvalet är för litet och för att misstolkade helanden och genuina helanden kan existera i samma värld.

Illman tänker sig som sagt att en ”oberoende granskning” likt Nolens skulle kunna avslöja de tillfrisknanden jag har i Dokumenterade mirakler som naturliga, vilket han menar gör att mitt mirakelargument för Guds existens är mycket svagare än andra apologetiska argument. Det funkar dock inte med Nolens metod – dvs att avfärda patienter som inte vill delta som icke-friska och de som blivit friska som resultatet av psykosomatiska fenomen oavsett om sådana effekter tidigare har observerats eller ej.

Däremot är det förstås möjligt att någon med bättre metodik granskar mina fall och finner dem alla ha naturliga orsaker. Då skulle dock ord stå mot ord, i och med att mina fall redan bygger på läkares bedömningar och har därtill granskats av andra läkare innan boken publicerades.

Dessutom bygger mitt mirakelargument, som är filosofiskt, på premissen att det finns många VOTEB. Även om jag backar upp det med flera konkreta fall är det bara ett litet urval av den mängd VOTEB som finns där ute, och för att någon ska vederlägga den premissen behöver man inte bara motbevisa exemplen som finns i min bok utan även de tusentals VOTEB som exempelvis katolska kyrkan har dokumenterat, eller de hundratusentals som amerikanska läkare har rapporterat om.

Återigen, det är teoretiskt möjligt att lyckas med det. Men det är inte sannolikt att hundratusentals läkare har gjort fel. Därmed är det inte särskilt sannolikt att någon kan vederlägga mirakelargumentet på den punkten.

Läs mer om boken Dokumenterade mirakler här.

Nej, medeltidens kristna lärde inte ut att jorden var platt

Anhängare av konflikthypotesen – påståendet att kristen tro och vetenskap på ett eller flera sätt är oförenliga – pekar ibland på ”den mörka medeltiden” som ett historiskt uttryck för kristendomens inneboende konflikt med vetenskap. I mitt förra inlägg såg vi att påståendet att kristendomen hindrade eller undertryckte framväxten av vetenskap under medeltiden är grundlöst enligt dagens vetenskapshistoriker. För att spinna vidare på temat vetenskapshistoria och myten om den mörka medeltiden tänker jag ta upp ännu ett historiskt felaktigt påstående som är väldigt vanligt att folk fortfarande lär sig i skolan idag.

En sommar för några år sedan samtalade jag med några ungdomar och hävdade att man inte trodde att jorden var platt på medeltiden, till skillnad mot för vad många kanske hört i skolan. En tjej ifrågasatte ivrigt mitt påstående och sade att hon precis innan sommaren hade skrivit ett arbete i skolan om hur Columbus blivit varnad av kyrkan för att ”trilla över kanten” om han åkte för långt västerut. Jag hade själv fått samma uppfattning i skolan och senast i höstas (2018) fann jag liknande påståenden i en introduktionsbok till filosofi. Vi ska därför titta närmare på vad en nutida vetenskapshistoriker säger om saken. Jag utgår här från Lesley B. Cormacks framställning i Ronald Numbers antologi Galileo Goes to Jail and other Myths about Science and Religion.

Om någon påstår att folk i allmänhet trodde att jorden var platt (eller att kyrkan lärde ut detta) under medeltiden, så måste denne också visa att kunskapen om att jorden är rund på något sätt gick förlorad under medeltiden. Redan från 300-talet innan Kristus och framåt hade Aristoteles och alla framstående grekiska tänkare på ämnet, teoretiserat om och gjort beräkningar under förutsättningen att jorden var rund. Samma sak gäller de större Romerska kommentatorerna från Kristus fram till 400-talet (t.ex. Plini & Macrobius). Augustinus, Jerome och Ambrose var alla kyrkofäder på 300-400-talet som hävdade att jorden var rund. Den enda kyrkofadern som höll till synen på en platt jord under denna tid var Lactantius (tidigt 300-tal) som för övrigt förkastade all ”hednisk” kunskap eftersom det distraherade folk från deras strävan efter frälsning. Att gjorde var rund hade man alltså listat ut långt innan medeltiden, men gick då denna kunskap förlorad under medeltiden?

Cormack skriver:

”Från det sjunde till fjortonde århundradet påstod varje viktig medeltida tänkare som brydde sig om den naturliga världen mer eller mindre uttryckligen att världen var en rund glob.” (Numbers, Kindle Locations 339-340).

Cormack ger några exempel på personer som direkt eller indirekt uttryckte en syn på jorden som rund (Numbers, Kindle Locations 340-356):

  • Tomas av Aquino (1225-1274) – En av de mest inflytelserika kyrkofäderna under medeltiden. Aquino följde Aristoteles bevis för en rund jord.
  • Roger Bacon (ca 1219-1292) – Skrev och argumenterade för att jorden var rund i sin bok Opus Maius.
  • Albertus Magnus (1206-1280) – Instämde i Roger Bacons upptäckter.
  • Michel Scotus (1175-1232) – Jämförde jorden med en äggula och universums ”sfärer” ovanför med lager i en lök.
  • Johannes de Sacrobosco (1195-1256) – Hans bok De Sphera demonstrerade att jorden var rund och var ett standardverk under medeltiden.
  • Pierre d’Ailly (1350-1420) – Hans bok Imago Mundi var populär bland tidiga upptäckare, inklusive Columbus.
  • Jean de Madeville (ca 1300-1372) – Hans bok Travels to the Holy Land and to the Earthly Paradise beyond var en av de mest lästa böckerna under 1300-1500-talet. I den skriver han att det går att gå runt hela jorden åt vilket håll som helst och komma tillbaka till sitt eget land.
  • Dante (1265-1321) – Beskrev världen som en glob 7 gånger i sitt kända verk ”Den gudomliga komedin”.
  • Chaucer (1343-1400) – Skrev om ”den vida världen, som människor säger är rund”.

Att allmänheten tappade kunskapen om att jorden var rund på medeltiden ter sig som ett högst tveksamt påstående i ljuset av detta. Vi har hittills sett att endast en skribent innan medeltiden, Lactantius, hävdat att jorden var platt. Ett till exempel går att finna hos den bysantinske munken Cosmas Indicopleustes (500-talet) som såg jorden som en slags platå eller platt botten av universum. Man vet inte hur inflytelserik han var under sin livstid då man endast har två kopior av hans skrift bevarade och endast vet att en person (Fotius I av Konstantinopel, 800-talet, som läste stora mängder böcker för sin tid) under medeltiden läste hans verk.

Cormack drar därför slutsatsen:

”I brist på positiva bevis kan vi inte använda Cosmas för att argumentera för att den kristna kyrkan undertryckte kunskap om jordens rundhet. Cosmas verk indikerar enbart att det tidig-medeltida akademiska klimatet var öppet för debatter om ämnet.” (Numbers, Kindle Locations 360-362).

Vi har alltså två exempel, ett från 300-talet och ett från 500-talet på kristna som förnekade jordens rundhet. Kyrkan tog däremot aldrig någon officiell ställning i frågan och ingen annan medeltida skribent än Cosmas förnekade att jorden var rund.

Låt oss avsluta med att ta upp påståendet att Columbus blev varnad för att trilla över kanten. I ljuset av undersökningen ovan ter sig detta osannolikt redan från början, men om vi faktiskt undersöker de källor vi har om de varningar Columbus fick (Columbus egen son Fernando och den spanska prästen Bartoleme de las Casas) så grusas alla grunder för att påstå detta överhuvudtaget. Båda källorna hävdar att Columbus blev varnad, men inte för att jorden var platt – utanför att jorden var mycket större än vad Columbus trodde. Man menade att Columbus underskattade jordens storlek, att resan därmed skulle ta för lång tid och att det skulle gå snabbare att segla runt Afrika. Enligt Columbus egen dagbok hade hans besättning i huvudsak två klagomål – Resan tog mycket längre tid än han hade lovat och att de var rädda att den konstanta västanvinden skulle förhindra en hemresa österut. Ingenstans finns något nedtecknat om att Columbus besättning var rädda för att ”falla över kanten” eller att detta är vad kyrkan varnade honom för.

Cormackavslutar sittkapitel med följande ord:

”Som vi har sett finns det praktiskt taget inga historiska belägg för att stödja myten om en medeltida platt jord. Kristna präster undertryckte varken sanningen eller debatten om ämnet. Som en god kyrkoson som trodde att hans arbete uppenbarade Guds plan bevisade inte Columbus jordens rundhet – han stötte på en kontinent som råkade vara i vägen.” (Numbers, Kindle Locations 379-381).

Det verkar som att historieböckerna i den svenska skolan behöver uppdateras. Medeltidens påstådda tro på en platt jord visar sig vara ännu en myt som anhängare av konflikthypotesen inte kan stödja sig vid om de vill visa på en historisk motsättning mellan kristen tro och vetenskap.

Källa

Cormack, Lesley B. ”That Medieval Christians taught that the Earth was flat”, i Numbers, Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Locations 307-378.

Hjärna och hjärta – Jesus är vägen, sanningen och livet

%d bloggare gillar detta: