Vilken Jesus ska jag tro på? – En bokrecension

Det har blivit en del böcker lästa, det har blivit en del bokrecensioner skrivna, ändå kommer det ännu fler, kanske dags att påminna om vad böckernas bok säger om detta?

För övrigt, min son, ta varning:

Det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.

Predikaren 12:12

Jag gillar böcker och jag gillar böcker om Jesus och jag gillar böcker om den historiske Jesus och jag gillar böcker om den historiske Jesus med många fotnoter för vidare studier.

Det här är en bok som jag liksom endast i förbifarten och inte av intresse bar med mig ut från det dignande bokbordet som Duvan dukade upp: Vilken Jesus ska jag tro på? av Lee Strobel , betalat den har jag dock! Men den hade en ganska jobbig titel, jag för min del var inte så intresserad i fler frågor än om den Jesus som framträder i Nya Testamentet är samma som den historiske Jesus. Därför blev den stående i bokhyllan länge, men då jag väl tog fram den så visade det sig att denna lilla skrift (nåja drygt 300 sidor, men i alla fall) innehöll en hel rad pärlor! Så för att inte du ska göra samman misstag som jag och låta denna stå orörd allt för länge så kommer här en slags recension och lite exempel på vad man kan finna innanför pärmarna (om du ärver boken efter en botaniker så kan du förstås finna än mer än det jag berättar om).

d103a368-4d54-4919-a022-824b7d8fb017-1699-000000636e154c84_file
Gömmer sig en skatt eller rent av en godispåse innanför dessa pärmar? Ja, faktiskt också för någon som är van att läsa apologetisk litteratur!

Det som kanske direkt slår en vid påbörjandet av att läsa denna bok är att den, likt ofta i Strobels fall, börjar med något intresseväckande, här utifrån sitt besök i Evergreen Cementary där drygt 400 personer tragiskt ligger begravda efter ett stort kollektivt självmord (förutom barnen som itvingades gift), allt detta på grund av att de följt en falsk messiasgestalt i döden. Han tar sitt avstamp i denna tragedi med tanken om att:

Trosläror får väldigt påtagliga konsekvenser. (Sid. 8)

Så boken är mestadels lättläst, men med relevanta exempel och ovidkommande, men tolkande berättelser från Strobels eget liv och från andra sammanhang, en god läsbarhet således!

Men har den något innehåll då? Jo, det få jag säga! Den är indelade i 6 ”Utmaningar” för en klassisk bild av Jesus, de flesta är mer eller mindre aktuella i nutiden, en del har varit i säck innan de kom i påse (alltså varit ett sätt att angripa den klassiska bilden av Jesus under långa tider).

Vi börjar i Tomasevangeliet och dess kompisar. Här är en av huvudlinjerna att de gnostiska evangelier som framträder ofta i debatten som ska ha bevarat en ursprungligare bild av Jesus och som blivit bortpetade ur Bibeln, denna syn har svårt att hävda sig då den granskas. Dels är källmaterialet inte äldre än för de evangelier som finns med i Bibeln, dels så är de tydligt bortkopplade ifrån den semitiska värld som Jesus levde i, dels så visar han på att man kan finna ett mått av skiljaktigheter i den tidiga kristna världen, men inte på en del punkter där de nu framförda berättelserna om Jesus skiljer sig stort.

En rad dokument med jesusberättelser som inte finns med i Bibelns Nya Testamente tas upp för diskussion.

Sedan fortsätter man med att ta upp om kyrkan förvanskat texterna, man kikar på vad vi kan veta om evangeliernas trovärdighet då vi inte har tillgång till originalskrifterna.

Jesu uppståndelse tas upp och här kommer en del saker som är gott att ha i bakgrunden då man samtalar om kristen tro, antingen från en kristen eller ateistisk tro, till exempel den genomgång av fakta som förklarar varför det historiskt återstår att tro på en uppståndelse för den avrättade Jesus från Nasaret, eller ha en rätt avancerad annan form av förklaring, en som har svårt att klara av Ockhams rakknivDet är vad historien ger oss för valmöjligheter. Denna utmaningsdel tar också upp en del alternativa hypoteser och synar dem i sömmarna, till exempel detta att Jesus svimmade av på korset och kom till sans igen i graven.

Jesus var en gammal hednisk gud! Är en utmaning som boken tar sig an. Den visar på att de påstådda likheterna inte är så stora och att beläggen för att en stor del av dem fanns före Jesus från Nasaret är mycket tveksamma, det tycks mer än troligt att en del av dem snarare lånar från berättelsen om Jesus! 

Borde man inte få välja vad man ska tro på? Är inte Bibeln och kristen tor lite intolerant? I avslutningen tas denna och en del andra frågeställningar upp och diskuteras.

img_7405
Kan man bedöma några bevis efter att ha läst boken?

Till slut, hur är den som apologetisk litteratur? Jag blev glatt överraskad efter att ha lösgjort boken från sin långa olästhet i bokhyllan, den ger en god bild av varför det är värt att ta upp en bok till; Bibeln, och efter att ha läst till exempel Johannesevangeliet fråga sig:

Om det här är sant, vad betyder det för mig då?

Och svaret på det är förstås att det betyder att du och jag har en hemvist i himlen, ett hopp i nutiden och ett löfte om liv med Gud!

Med hopp om god läsning! / Martin Walldén

Är ”Dokumenterade mirakler” bara en samling anekdoter? Respons till ”Anti-apologetik” – del 1

På den nystartade bloggen Anti-apologetik har skribenten ”veganbiologist”, vars verkliga identitet är okänd för mig, författat tre långa inlägg i respons till en föreläsning jag höll på Credo Lund i november förra året. Föreläsningen, som ni kan höra på i Youtubeklippet nedan, byggde på material som jag egentligen hade förberett för en debatt med Magnus Timmerby den kvällen, men Magnus fick förhinder.

På Hela Pingsten har jag gett respons till första delen av Anti-apologetiks (fortsättningsvis kallad AA) första inlägg där AA kritiserar min referens till att de flesta nobelpristagare har varit generösa. AA ger även utförlig kritik av Alvin Plantingas evolutionära argument mot naturalismen, argument för Gud utifrån fri vilja och moral, samt mina argument för miraklers existens. Jag kommer fokusera på det sistnämnda i detta inlägg.

Naturalist eller inte naturalist, det är frågan…

Allra först vill jag dock kommentera lite av vad AA skriver i sitt första inlägg i anslutning till sina invändningar mot det evolutionära argumentet, där det beskrivs hur AA ser på naturalism vilket har stor relevans för den följande mirakeldiskussionen:

Jag är en metodologisk naturalist och kommer därför inte argumentera för att naturalismen är sann. Min hållning är att vi inte, definitivt, kan hävda att det är en absolut sanning att något övernaturligt inte finns. Däremot har vi ingen god anledning att tro att något övernaturligt finns.

Detta är första gången jag ser någon använda ”metodologisk naturalist” som en identitet eller övertygelse, vanligtvis används metodologisk naturalism enbart för att beskriva vetenskaplig metod som forskare kan använda oberoende om de ansluter sig till filosofisk eller ontologisk naturalism eller ej. Fortsätt läsa Är ”Dokumenterade mirakler” bara en samling anekdoter? Respons till ”Anti-apologetik” – del 1

Är universum finjusterat? Del 1

Ett finjusterat vattenhål?

Science fiction-författaren Douglas Adams är mest känd för sin bok Liftarens guide till galaxen. Adams beskrev sig själv som “radikal ateist” i bemärkelsen att han aktivt trodde att det inte finns någon Gud. 1998 tog han sig an frågan om Guds existens i en improviserad föreläsning. Det är tydligt dels att Adams är en genialisk föreläsare, dels att han är väldigt skeptisk till Gud.

Adams tycker att designargumentet för Guds existens är dåligt och ger följande motexempel: Det är som om en vattenpöl skulle vakna upp en morgon och tänka, “Det här är en intressant värld jag befinner mig, ett intressant hål. Det passar mig ju väldigt bra. Det passar mig så bra att det måste ha gjorts för min skull!” Iden är så kraftfull, fortsätter Adams, att när solen stiger och värmer luften, blir pölen mindre och mindre. Men pölen hänger kvar vid tanken att hålet har skapats just för pölens skull. Men den kommer att bli väldigt förvånad det ögonblick den torkar ut och försvinner. Den här tanken, säger Adams, måste vi se upp med!  (Adams 1998)

Liknelsen avser att illustrera att det inte är universum som är finjusterat för vår skull, det är vi som har utvecklats i enlighet med de villkor som universum har givit oss. Adams är inte ensam med att avfärda finjusteringsargumentet av det skälet (se t.ex. Stenger 2005). Adams liknelse har blivit populär i vissa kretsar och teorin att universum är finjusterat för att tillåta liv kallas ibland för “puddle thinking”. Tanken är att små förändringar i fysikens konstanter skulle göra liv, som vi känner till det, omöjligt. men kanske inte andra sorters liv. Precis som i Star Trek kanske det finns andra typer av liv som inte är kolbaserade, och om fysiken hade varit lite annorlunda hade kanske universum varit fyllt av sådant liv istället. Det är därför inte förvånande att vi lever i ett universum som tillåter liv, åtminstone inte mer förvånande än att vi lever på planeten Jorden än på Venus. Det är livet som är finjusterat till universum, inte universum som är finjusterat till livet (Stenger 2005).

Är detta ett bra argument för att universum inte är finjusterat för mänskligt liv? Låt oss först se vad som menas med att universum är finjusterat och sedan se hur bra denna invändning är.

Vadå finjustering? Ett exempel från Moab IV

Låt oss fortsätta på den inslagna sci-fi-banan. Ett avsnitt av Star Trek: The Next Generation utspelar sig på planeten Moab IV. Planeten är en ogästvänlig plats och det är helt omöjligt för liv att existera men där finns en koloni (Genome-kolonin) med människor som har skapat sig ett samhälle. Genome-kolonin är en sluten biosfär med exakt rätt temperatur, luftfuktighet, syrgas, vatten osv. Kolonin, som består av ett antal kupoler och torn (bilden), är perfekt anpassad för att tillåta mänskligt liv på denna annars ogästvänliga plats. (Kolonin har dock problemet att samhället är optimerat utan redundans, så om en person försvinner förstörs hela ekosystemet.)

Rymdskeppet Enterprise mottar en nödsignal från kolonin och beger sig dit. Vad kommer de att tänka om strukturen?   Kommer de att tycka att det ser ut som en del av landskapet och att det är fullt naturligt att det på en annars ogästvänlig planet finns en biosfär som är optimerat för mänskligt liv? Eller kommer de att förstå att kolonin är designad för att tillåta liv? Givetvis är den rimliga slutsatsen 1) att biosfären är finjusterad så att liv är möjligt, och 2) att denna finjustering beror på att biosfären är designad för det ändamålet. Biosfären är inte ett resultat av blinda naturkrafter.

Fysiker har de senaste årtiondena upptäckt att universum i vissa avseenden påminner om en sådan biosfär. Väldigt mycket i universum grundläggande egenskaper verkar vila som på en rakbladsegg – om någon av parametrarna vore lite annorlunda skulle intelligent liv så som vi känner till det inte vara möjligt. Astronomen Hugh Ross (1998) har sammanställt en lista med 29 fundamentala egenskaper hos universum som måste vara rätt inställda för att liv ska vara möjligt någonstans i universum, samt ytterligare 43 egenskaper för att en planet, stjärna eller galax ska kunna tillåta liv. Det är med andra ord mycket som måste klaffa!

Man kan tänka sig finjusteringen som ett kombinationslås: Varje aspekt av finjustering är en inställning som man måste vrida på och varje inställning har väldigt många värden. Låset går bara att öppna, dvs intelligent liv är bara möjligt, om alla värden är exakt rätt. Det faktum att alla inställningar är rätt inställda är en stark ledtråd att en intelligens har mixtrat med universum så att det ska tillåta liv. Det är helt enkelt inte rimligt att vänta sig att dessa osannolika sammanträffande ska ske av en slump.

Den kände teoretiske fysikern Freeman Dyson (1923-2020) skrev: “Ju mer jag studerar universum och detaljerna i dess arkitektur, desto mer tecken [evidence] finner jag på att universum i någon mån måste ha vetat att vi skulle komma.” (Dyson 1981, 250) Som exempel skriver Dyson att den organiska kemins oerhörda diversitet beror på en delikat balans mellan elektriska och kvantmekaniska krafter. Balansen är beroende av Paulis uteslutningsprincip som förbjuder två elektroner att ha samma kvanttillstånd. Om Paulis uteslutningsprincip inte existerade, skulle ingen livsnödvändig kemi vara möjlig. Det finns många andra “lyckosamma sammanträffanden” inom fysiken som är nödvändiga och utan dem skulle t ex vatten inte kunna existera i flytande form, kolatomer skulle inte bilda komplexa organiska molekyler och vätebindningar mellan molekyler skulle vara för svaga eller för starka. 

Dyson kommer fram till ungefär samma sak om universum som astronauterna på Enterprise gör om kolonin på Moab IV: “Utifrån dessa sammanträffanden i fysiken och astronomin drar jag slutsatsen att universum är en oväntat gästvänlig plats för levande varelser att skapa sig ett hem i.  Jag är en vetenskapsman, tränad i tankebanor och språk på 1900-talet snarare än 1700-talet och därför påstår jag inte att universums arkitektur bevisar Guds existens. Jag påstår bara att universums arkitektur överensstämmer med hypotesen att ett medvetande [mind] spelar en nödvändig roll i hur det fungerar.” (Dyson 1981, 251)

På samma sätt inser astronauterna på Enterprise att Genome-kolonin är intelligent designad, eftersom det är den enda rimliga förklaringen till att dessa livstillåtande byggnader finns på planeten. Det är förstås inte den enda möjliga – med lite fantasi skulle man kunna tänka sig att vulkaner på Moab IV formade dessa strukturer och kanske gav upphov till en människovänlig biosfär. Men det verkar extremt osannolikt, och eftersom besättningen på Enterprise är vetenskapsmän och därför förhåller sig till de slutsatser som är rimliga, drar de (mycket riktigt) slutsatsen att kolonin är intelligent designad. Slutsatsen att universum är intelligent designat görs av ungefär samma skäl: Det tillåter intelligent liv, och de alternativa förklaringarna till det verkar vara extremt osannolika.

Innan vi utvärderar Douglas Adams vattenhål, behöver vi titta lite närmare på hur en inferens från finjustering till design kan göras.

Vad menas med finjustering?

När man talar om att universum är finjusterat för liv, menar man vanligtvis att universum är finjusterat för existensen av levande varelser som har en intelligens som är jämförbar med människans. Detta för att diskussionen om finjustering handlar om förekomsten av mänskliga observatörer. I många fall blir dock existensen av alla tänkbara (och otänkbara) former av liv omöjligt ifall universums egenskaper vore annorlunda.

En möjlig definition av finjustering skulle då kunna vara ungefär följande: En fysisk parameter är finjusterad om det spann s av värden som tillåter intelligent liv är väldigt litet i förhållande till ett (icke godtyckligt valt) spann S av teoretiskt möjliga värden, så att s/S << 1. Graden av finjustering kan då definieras som storleken på förhållandet s/S (Collins 2003). Säkerheten i beräkningarna är förstås beroende av med vilken säkerhet man kan uppskatta s respektive S.

Hur kan vi komma härifrån till design? Jag väljer att följa Robin Collins resonemang här, nämligen att formulera designhypotesen som en inferens enligt likelihood-principen (Collins 2009; Manson 2009). Likelihood-principen säger att när vi har två hypoteser att ta hänsyn till, talar en observation till förmån för den hypotes under vilken observationen är mest sannolik (eller minst osannolik). Till exempel: Antag att jag går i en skogsdunge och hittar ett gäng pinnar på marken som bildar mönstret “Välkommen till skogsdungen Sebastian”­. Det är extremt osannolikt att pinnarna skulle ha hamnat så av en slump. Men om min hustru har varit i skogsdungen nyligen så är det inte osannolikt att min hustru skulle ha lagt pinnarna på det sättet. Observationen stöder alltså hustruhypotesen framför slumphypotesen eftersom slumphypotesen är osannolik och hustruhypotesen inte är osannolik.

Om vi jämför två hypoteser som vi kan kalla för den teistiska hypotesen (T) och den naturalistiska hypotesen med ett singel-universum (NSU) (i kontrast till multiversumhypotesen), skulle vi kunna formulera argumentet på följande sätt:

  • Premiss 1: Existensen av finjustering är inte osannolik givet T.
  • Premiss 2: Existensen av finjustering är väldigt osannolik givet NSU.
  • Slutsats: Från premisserna (1) och (2) samt likelihood-principen följer att finjusteringen talar starkt till förmån för designhypotesen framför ett naturalistiskt singel-universum.

Notera att detta alltså inte i sig är ett bevis för att universum är designat, eftersom det kan finnas andra hypoteser som vi inte har tagit hänsyn till, t ex en multiversumhypotes. Om vi vill dra slutsatsen att design är den bästa slutsatsen totalt sett behöver dessa andra hypoteser utvärderas först. Vi ska återkomma till multiversumhypotesen så småningom, just nu utvärderar vi enbart T och NSU.

Varför tro att premisserna stämmer?

Premiss 1 verkar stämma då Gud är allgod, allvetande och allsmäktig. Det är gott för en sådan varelse att skapa intelligent liv. Alltså är finjustering inte osannolikt givet design. Finjustering är inte heller osannolikt under vissa varianter av multiversummodeller, för finns det tillräckligt många universa (som är slumpmässigt fördelade i fysiska parametrar), kommer osannolika händelser att inträffa i vissa av dem. Alltså verkar premiss 1 stämma. En vanlig invändning är “om Gud designade universum, vem designade då Gud?”. Jag har tagit upp den frågan tidigare (Ibstedt 2020) och visat att det är en dålig invändning så vi går inte in mer på den nu.

Premiss 2 verkar också stämma eftersom det är väldigt osannolikt att alla nödvändiga parametrar ska hamna i rätt intervall. Vi ska se några konkreta exempel på detta nedan. Ibland har det invänts att det kanske inte alls är slump som ligger bakom finjusteringen utan att det finns en mer grundläggande naturlag talar om vad de olika värdena ska vara. Detta är en möjlighet, om än helt och hållet spekulativt. Problemet är emellertid att man inte blir av med finjusteringen utan enbart flyttar upp det hela ett snäpp. Vi behöver inte längre förklara finjusteringen av naturlagarna och konstanterna, men vi behöver istället förklara finjusteringen av den mer grundläggande naturlag som styr allt detta, som astronomerna Bernard Carr och Martin Rees skriver: “Even if all apparently anthropic coincidences could be explained in this way, it would still be remarkable that the relationships dictated by physical theory happened also to be those propitious for life.” (Carr och Rees 1979, 612)

Det fanns för några år sedan vissa förhoppningar om att supersträngteorin (eller M-teorin) skulle kunna vara en sådan mer grundläggande naturlag, men det har visat sig att supersträngteorin har uppskattningsvis 10500 olika lösningar och inte alls förutsäger vilka egenskaper universum kommer att ha. Enligt Robin Collins (2009) har utsikterna för att hitta en naturlag som beskriver finjusteringen grumlats ordentligt i och med strängteorin. (Ibland förväxlas supersträngteorin med en multiversumteori men det är viktigt att skilja dem åt. Supersträngteorin säger att det finns 10500 potentiellt möjliga universa, inte att dessa faktiskt existerar.)

Både premiss 1 och 2 verkar alltså stämma och då verkar även slutsatsen stämma, nämligen att finjusteringen talar starkt till förmån för T framför NSU.

Egentligen behöver man inte vara så strikt att man säger att intelligent liv vore omöjligt om en fysisk parameter ändrades för mycket, det räcker att man säger att förhållandena för evolutionen av intelligent liv vore mycket mindre optimala. Anledningen är att om förhållandena är mycket mindre optimala, gäller fortfarande argumentet. Det här får viss betydelse när vi senare diskuterar liv som inte är kolbaserat. Om vi förändrar en parameter så att sannolikheten för kolbaserat intelligent liv minskar, minskar också sannolikheten för intelligent liv, såvida förändringen inte samtidigt innebär en ökning av sannolikheten för andra sorters intelligent liv, t ex kiselbaserat liv. Men som vi ska se vore sådant liv problematiskt ur olika aspekter. Dessutom kan vissa parametrar inte ändras särskilt mycket utan att allt liv omöjliggörs.

Exempel på finjustering

För att förstå vad finjustering handlar om räcker det inte med en definition. Vi behöver också några exempel. När fysiker säger att universum är finjusterat kan det syfta på olika aspekter av universum:

  • Finjustering av naturlagarna
  • Finjustering av naturkonstanterna
  • Finjustering av universums startförhållanden
  • Finjustering av olika högre egenskaper i universum tex av olika egenskaper hos grundämnena

Finjustering av naturlagar

När man säger att naturlagarna är finjusterade, menar man alltså att om universum inte hade haft precis rätt kombination av naturlagar skulle intelligent liv inte vara möjligt. Detta gäller t ex Paulis uteslutnings­princip eller kvantiserings­principen. Utan kvantiserings­principen (som säger att elektroner endast kan ha vissa bestämda tillstånd), skulle det inte finnas några bestämda elektron­banor och inga stabila atomer. Kemi skulle vara omöjligt. Samma sak gäller de fyra grundläggande krafterna i naturen: den starka kärnkraften, den svaga kärnkraften, gravitationen och elektro­magnetismen. Om någon av dessa inte existerade eller var något annorlunda skulle intelligent liv inte vara möjligt. Om t ex den starka kärn­kraften inte fanns skulle protoner och neutroner inte bilda stabila atomer och inga ämnen tyngre än väte skulle vara möjligt. Det är svårt att föreställa sig intelligent liv som endast består av väte, även i Star Treks universum!

Finjustering av naturkonstanter

Den andra typen av finjustering gäller naturkonstanter. Exempelvis har det konstaterats att den kosmologiska konstanten Λ, en faktor som avgör universums expansions­hastighet, är enormt finjusterad. Om Λ > 0 så kommer den att ha en repellerande effekt på universum och få det att expandera. Om Λ < 0 kommer den att ha en attraherande effekt och få universum  att kontrahera. Om den var lite större än den är idag skulle universum expandera så snabbt efter big bang att galaxer och stjärnor inte skulle kunna bildas (och därmed inte heller några tyngre grund­ämnen än de som bildades vid big bang, dvs väte, helium, litium och beryllium). Om Λ vore lite mindre än idag skulle universum ha kollapsat igen efter big bang innan evolutionen ens hann sätta igång. Hur mycket skulle Λ kunna variera för att något av dessa scenarion skulle kunna undvikas? Obegripligt lite – uppskattningsvis 1/10120 (Barrow och Tipler 1988, 412–414). Att den kosmologiska konstanten skulle hamna i detta livstillåtande intervall av en slump är mycket mer osannolikt än att kasta pil från månen till jorden och träffa bulls-eye som har diametern av en atom (Collins och Sober 2020)!

Den kosmologiska konstanten får mig att tänka en av de mest under­hållande replikerna i filmen Dum & dummare. När Jim Carrey frågar Lauren Holly hur stor chansen är att de skulle kunna bli tillsammans får han svaret “Like one in a million.” Carrey skiner upp och säger, “So you’re telling me there’s a chance!” Att försvara NSU påminner om detta. Visst finns det en fantastiskt liten sannolikhet att det skulle kunna ske, men när valet står mellan NSU och T är det inte svårt att säga vilken som är rimligast.

Ett annat exempel på en naturkonstant är gravitationskonstanten G som dyker upp i Newtons gravitationslag F=G × m1m2/r2. G avgör gravitations­kraften mellan två föremål. Värdet på G är 6,6742 × 10⁻¹¹ m³kg⁻¹s⁻² men det spann av värden på G som tillåter intelligent liv är mycket litet i förhållande till det spann av värden som G teoretiskt skulle kunna ha (s/S<<1) och är därför finjusterat (Collins 2009). 

Av de fyra grundläggande krafterna, är gravitationskraften den svagaste, ungefär 1040 gånger svagare än den starka kärnkraften (Barrow och Tipler 1988, 293–295). Ett problem med en för stor gravitation vore att planeters dragningskraft skulle bli för stor. Om t ex gravitationskraften vore en miljard gånger större än vad den är idag skulle allt liv av samma storleksordning som människan skulle krossas och vara helt omöjligt. (Liv i vatten skulle förvissa uppleva mindre problem om det hade samma densitet som det omgivande vattnet, men det skulle å andra sidan bli enorma skillnader i dragningskraft mellan olika delar av organismen att t ex ben och brosk inte vore möjligt (Collins 2003).) Nu kan man tycka att en miljard gångers ökning av gravitationskraften är väldigt mycket, men i förhållande till storleksordningen av fundamentala krafter i naturen (1040) är det en försvinnande liten skillnad (1/1031). Med andra ord: Baserat på alla möjliga värden som gravitationskraften skulle kunna anta, är det en försvinnande liten sannolikhet att den ska anta sådana värden som tillåter intelligent liv (Collins 2009).

Man skulle också kunna invända att det gäller på jordliknande planeter – på en planet som är mycket mindre än jorden skulle gravitationen vara lägre och liv kanske ändå vore möjligt? Tyvärr inte. Även en planet som enbart vore 12 meter i diameter skulle ha en gravitationskraft 1000 gånger starkare än jorden, alldeles för mycket för att högre liv skulle kunna evolveras (Collins 2003, 2009). Så små planeter kan givetvis inte ha ett fungerande ekosystem (eller naturresurser) som tillåter evolution av så pass intelligent varelser som människan, inte ens om man bygger en biosfär som Genome-kolonin på Moab IV! 

En annan aspekt är att en ökad gravitation gör att stjärnor brinner snabbare. Beräkningar visar att om gravitationskraften vore 3000 gånger större, skulle stjärnor inte kunna bli äldre än 1 miljard år, vilket är avsevärt kortare tid än livet på jorden haft på sig för att utvecklas (Collins 2009).

Finjustering av startförhållanden

Den tredje typen av finjustering gäller vissa startförhållanden i universum. Som exempel kan nämnas den oerhört låga entropinivån som måste ha gällt efter big bang. Entropi är ett mått på oordning och den ökar hela tiden i universum. Detta ser vi ständigt omkring oss, t ex hur det tenderar att bli mer och mer kaos på skrivbordet, eller om vi tänker oss att vi skulle släppa in en hund och en katt i en porslinsaffär. Universum måste ha haft väldigt låg entropi (d v s varit väldigt ordnat) efter big bang. Sannolikheten för ett sådant ordnat universum i ett naturalistiskt singel-universum har beräknats till obegrepliga 1/1010123. En siffra som är så låg att det i jämförelse vore en ren barnlek att kasta en dartpil tvärs över det synliga universum och träffa en specifik atom (Penrose och Gardner 2002, 344). Det finns ingen möjlighet att ens skriva ner ett sådant tal även om vi skulle skriva en nolla på varje elementarpartikel i universum.

Slutligen finns det finjustering bland vissa högre egenskaper i universum. Vi ska återkomma till några av dessa i nästa del.

Slutsats

Douglas Adams vattenpöl tänkte att hålet är anpassat till pölen, snarare än att pölen är anpassad till hålet. Är det så att livet är anpassat till universum snarare än att universum anpassad till människan? Det skulle förstås kunna vara både ock – livet har utvecklats i universum, men bara föra att universum är sådant att det tillåter liv att existera och utvecklas. Adams har rätt i att vi ofta vänder på orsak och verkan. En värld som skapats för att tillåta människor och en värld där människor passar väl in därför att de det är i de omständigheterna de har skapats eller utvecklats kan se likadana ut. Så vilken slutsats är den rätta?

Kanske skulle det kunna finnas andra sorters liv med helt andra krav än det som vi känner till? Victor Stenger har skrivit: “Jag förnekar inte att livet som vi känner till det inte skulle existera om någon av fysikens alla konstanter var bara lite annorlunda. Och jag kan inte heller bevisa att någon annan sorts liv vore möjligt med en annan uppsättning konstanter. Men var och en som insisterar på att vår form av liv är den enda möjliga gör ett påstående utan bevis och utan teori.” (2006, 180)

Vi ska i nästa artikel fortsätta att tackla den här frågan genom att undersöka det vanligaste sättet att undvika teorin att universum är designat: hypotesen att det finns ett stort antal universa och där vissa kommer att ha sådana egenskaper att liv är möjligt. Kan det finnas andra sorters liv i så fall? Kanske kiselbaserat liv eller liv som vi inte ens kan föreställa oss? Kan det rentav finnas vattenpölar med existentiella funderingar? Om det finns ett multiversum med olika sorters liv bör vi kanske inte vara så förvånade över att just vårt universum är finjusterat?

Referenser

Adams, Douglas. 1998. ”Is there an Artificial God?” presenterad vid Digital Biota 2, Magdelene College, Cambridge, september. http://www.biota.org/people/douglasadams/.

Barrow, John D., och Frank J. Tipler. 1988. The Anthropic Cosmological Principle. Reissued. Oxford: Oxford University Press.

Carr, B. J., och M. J. Rees. 1979. ”The anthropic principle and the structure of the physical world”. Nature 278 (5705): 605–12.

Collins, Robin. 2003. ”Evidence for Fine-Tuning”. I God and Design, redigerad av Neil A. Manson, 1 edition, 178–99. Routledge.

———. 2009. ”The Teleological Argument: An Exploration of the Fine-Tuning of the Universe”. I The Blackwell Companion to Natural Theology, redigerad av William Lane Craig och J. P. Moreland. Wiley-Blackwell.

Collins, Robin, och Elliott Sober. 2020. ”Is Fine-Tuning Evidence That God Exists?” I Contemporary Debates in Philosophy of Religion, redigerad av Michael L. Peterson och Raymond J. VanArragon, 2:a uppl., 27–54. John Wiley & Sons.

Dyson, Freeman. 1981. Disturbing The Universe. Sloan Foundation Science Series edition. Sloan Foundation Science Series. Basic Books.

Ibstedt, Sebastian. 2020. ”Vem skapade Gud?” Svenska apologetiksällskapets blogg. 12 februari 2020. https://svenskapologetik.wordpress.com/2020/02/12/vem-skapade-gud/.

Manson, Neil A. 2009. ”The Fine-Tuning Argument”. Philosophy Compass 4 (1): 271–86.

Penrose, Roger, och Martin Gardner. 2002. The Emperor’s New Mind: Concerning Computers, Minds, and the Laws of Physics. 1 edition. Oxford University Press.

Ross, Hugh. 1998. ”Big Bang Model Refined by Fire”. I Mere Creation: Science, Faith & Intelligent Design, redigerad av William A. Dembski, 363–84. InterVarsity Press.

Stenger, Victor. 2005. ”Flew’s Flawed Science”. Free Inquiry 25 (2): 17–18.

———. 2006. ”Is the Universe Fine-Tuned for Us?” I Why Intelligent Design Fails: A Scientific Critique of the New Creationism, redigerad av Taner Edis och Matt Young, None ed. edition, 172–84. Rutgers University Press.

Gud “existerar” för att gynna gruppens överlevnad?

Inom religionspsykologi kan vissa forskare försöka förklara varför Gudstro existerar och har existerat i många tusen år bland människor. Det finns flera teorier som försöker förklara detta på olika sätt. Dessa teorier – eller varianter av dem – har många personer, inklusive kända ateister som Richard Dawkins, tagit till sig utav och lyfter ibland fram det som del av sin argumentation. Dawkins menar till exempel att vi tror på Gud för att det har gynnat oss evolutionärt. Det finns en teori som ibland benämns “supernatural punishment”, som berör detta när den söker förklara människors tendens att vara altruistiska/prosociala utifrån en Gudstro.

Varför agerar människor många gånger altruistiskt gentemot andra, till exempel genom att donera, samarbeta, ge praktisk hjälp och andra beteenden som visar att vi är måna om att gynna andra personers välfärd – och ibland utan att få något för det? Och hur hänger det här ihop med en potentiell Gudstro? 

Teorin om supernatural punishment utgår från att människor samarbetar främst av själviska skäl, till exempel för att själva få ut något av det vid ett senare tillfälle. Men om det inte finns sådana motiv så samarbetar vi för att vi på något sätt tvingas till det; vi agerar prosocialt för att vi är rädda att annars bli straffade. Här refererar man ibland till studier som visar att samarbete minskar när chans till straff minskar och att samarbete ökar när chans till straff ökar. Dessa fynd leder vissa att göra en koppling till en funktion av religionen, och kanske även till att förklara dess uppkomst. 

Teorin menar bland annat att hotet om bestraffning finns närvarande inom religioner i form av en ständigt vakande Gud (eller gudar) och att religion därmed kan öka samarbete. Den menar också att religion ger olika normer och lagar för hur vi ska agera och vara – och att dessa lagar förstärks genom att det finns ett överhängande hot om bestraffning utifrån en tro på Gud. Genom att tro på en Gud med makt att straffa kan gruppen också undvika free-riding, d.v.s. att vissa medlemmar gynnas av andra personers arbete utan att själva bidra med något.

Vidare relateras även supernatural punishment-teorin till forskningsfynd som eventuellt visar en positiv koppling mellan religiositet och prosocialitet*, det vill säga att man är mer benägen att agera prosocialt om man är religiös. Logiken bakom kopplingen innebär alltså att religiösa är mer prosociala för att de är rädda för att annars straffas av den Gud de tror på. Funktionen av Gudstro innebär kortfattat att den möjliggör för gruppen att hjälpa varandra mer än om de inte trodde på Gud, vilket i sin tur hjälper gruppen att överleva och utvecklas i en positiv riktning. 

Det finns minst två frågor som kan diskuteras här. Den första frågan är om det stämmer att den potentiella kopplingen mellan religiositet och ökad prosocialitet härstammar från en Gud med möjlighet att straffa. Den andra frågan handlar om huruvida denna teori också kan förklara uppkomsten av religion.

Gudstro kan sannolikt öka prosocialitet, om än via andra mekanismer än den som förespråkas i supernatural punishment-teorin. Teorin har till synes en rätt dikotom förklaring på varför folk samarbetar (eller annat prosocialt beteende): antingen för att jag får något utav det eller för att jag är rädd att annars straffas för att jag inte är det. Är detta det primära och sanna skälet till att religionen (här fokuserar jag främst på kristendomen) förespråkar prosocialt beteende; att vi agerar gott, samarbetsvilligt, generöst och välvilligt mot varandra – även när vi kanske inte gynnas direkt av det? 

Min tes här är att folk kan börja agera på ett nytt, mer prosocialt sätt när de blir troende för att de har ”upptäckt” en relation som förändrar dem. Forskning har upprepade gånger pekat på relevansen, effekten och de positiva fördelarna med nära relationer. Relationer är superviktiga, om än även svåra. Relationer förändrar oss, till exempel genom att de kan ge oss en ny bild av oss själva och av andra, ge oss nya perspektiv på viktiga delar i livet, påverka våra värderingar och hjälpa oss komma över svårigheter. En relation med Gud kan och bör därmed också förändra och påverka vår syn på prosocialitet. Relationen med Gud påverkar våra värderingar, vår bild på oss själva och våra tankar, attityder och beteenden. Det innebär till exempel att jag som troende person kan börja välja att agera prosocialt därför att den som älskar mig, Gud, är prosocial och utifrån denna nyfunna förebild agerar jag även mot andra runt mig – alltså inte primärt för att jag är rädd att annars bli bestraffad. Jag är prosocial för att den som älskar mig har skapat mig till att göra goda gärningar, oberoende om andra personer har förtjänat mitt goda beteende eller inte. 

Låt oss nu diskutera nästa fråga. Är det så att gruppen och dess utveckling har gynnats av att tro på en Gud som alltid ser dem och därmed kan straffa och belöna, och därför har religion uppstått? 

Ett problem med denna teori och andra religionspsykologiska teorier är att existensen av Gud aldrig faktiskt diskuteras. Istället kan man skönja att flera personer som diskuterar och förespråkar denna och andra religionspsykologiska teorier menar att Gud faktiskt inte finns, men att religion har varit en naturlig del av den mänskliga utvecklingen – och därför måste det finnas en funktion med att religion har utvecklats och även hållit sig kvar i det mänskliga psyket. Då funkar denna teori bra: den förklarar att Gudstro har en gynnsam funktion och när grupper har “insett” funktionen så blir den mer vedertagen, en del av det mänskliga psyket. Men problemet är att man egentligen bara bevisar det man utgår ifrån: Gud finns inte och därför måste vi förklara varför religion finns. Att säga att religion finns för att det har fyllt en viktig funktion för mänsklighetens utveckling diskuterar med andra ord inte kärnfrågan – existerar Gud eller inte? Är Gud den han säger sig vara i t ex Bibeln? Denna teori kan alltså aldrig bevisas om sakfrågan inte först diskuteras, vilket i sin tur inte går om man håller sig inom ämnet religionspsykologi. Ett annat problem är för de som menar att religion är farligt för mänskligheten – något Richard Dawkins ibland uttryckt -, för då krockar plötsligt dessa två förklaringsmodeller. Å ena sidan så är religion och Gudstro något farligt, å andra sidan har det potential att öka vår prosocialitet och gynna gruppens utveckling.  

Så sammanfattningsvis kan prosocialitet och Gudstro hänga ihop, liksom att det finns fördelar för gruppen att tro på en Gud, utan att det för den  sakens skull innebär att Gudstro existerar på grund av dessa saker. Finns Gud, finns det också goda skäl att tro att mänskligheten genom alla tider har sökt sanningen i detta och att det i sin tur kan finnas fördelar för individen liksom gruppen att tro på Gud. Men att det finns fördelar kan inte överskugga sanningsfrågan om huruvida Gud finns eller inte – och att försöka förklara att Gud inte finns genom att peka på en psykologisk och evolutionär gynnsam mekanism kommer inte hjälpa oss nå den sanningen. 

*Men det finns också rätt blandade resultat för hur detta samband ser ut. 

Legobygge #2: Tillvarons grund och eviga kraft

Det här en fortsättning på ett tidigare inlägg. Du får mer ut av detta inlägg om du har läst det första.

I mitt förra inlägg argumenterade jag för att någonting existerar oberoende av allt annat. Om detta stämmer skulle vi kunna säga att vi hittat en oberoende grund för tillvaron. Jag vill fortsätta undersöka egenskaperna hos denna oberoende och nödvändigt existerande grund för tillvaron, återigen med hjälp av Joshua Rasmussens resonemang i How Reason Can Lead To God: A Philosophers Bridge To Faith.

Kraft finns – men varför?

Vi kan börja med en enkel observation. Du har kraften (förmågan, makten osv. jfr eng. ”power”) att läsa (och att sluta läsa) denna text. Du har kraften att komma på nya idéer, uppfinningar och dåliga skämt. Kanske är allt som finns en illusion. Om du förstod den sista meningen så har du kraften att föreställa dig att allt som finns är en illusion. Du har till och med kraften att föreställa dig att kraft inte finns. Men för att förneka att kraft finns måste du använda din kraft att förneka att kraft finns. Och så vidare. Kraft är något som finns i verkligheten.

Men varför finns något som ”kraft” överhuvudtaget? Hur kommer det sig att världen innehåller fenomenet kraft? Det verkar finnas tre alternativ.

1. Kraft orsakades av något.
2. Kraft kom till utan någon orsak.
3. Kraft har alltid funnits.

Låt oss undersöka alternativen i tur och ordning.

Kraft orsakades av något

Vi inser ganska snabbt att det första alternativet inte är ett riktigt alternativ. Vad krävs för att någonting ska kunna orsaka något annat? Kraften att orsaka det såklart! Innan något kan orsaka att kraft finns så måste kraft redan finnas. Att orsaka något utan kraften att orsaka något är helt enkelt inte möjligt.

Kraft kom till utan någon orsak

Det andra alternativet kan vi i alla fall föreställa oss. Det är åtminstone inte ett rent självmotsägande påstående – om inget orsakade kraft så behövde ju inget redan ha någon sorts kraft för att orsaka det. Men allt som går att föreställa sig är inte nödvändigtvis möjligt. Vi kan t.ex. i någon mån föreställa oss att allt som finns är beroende av andra saker för att finnas, men som vi sett är detta inte möjligt. Så även om vi kan föreställa oss att kraft kom till utan någon orsak betyder detta inte nödvändigtvis att något sådant är möjligt.

Låt oss för argumentets skull testa hypotesen att kraft kom till utan någon orsak. Hur kommer det sig då att massa olika sorters kraft inte dyker upp lite här och var hela tiden? Varför har inte kraften att teleportera sig vart man vill dykt upp någonstans? Varför finns inte kraften att aldrig bli hungrig utan att äta? Kanske finns det en större kraft som hindrar vissa typer av kraft från att börja existera utan orsak nu när krafter redan kommit till utan orsak. Fysikens och biologins krafter kanske hindrar krafterna nämnda ovan från att börja existera. Så kanske det är.

Men varför fortsätter då dessa krafter att existera? Om någonting började existera (som vi nu antar att kraft gjorde) så existerar det ju inte med nödvändighet. Allt som inte existerar med nödvändighet måste inte finnas. Annars hade kraft ju inte börjat existera utan alltid funnits (alternativ 3). Varför försvinner då inte alla existerande krafter? Finns det en superkraft som hindrar alla andra krafter från att sluta existera? Vad hindrar denna superkraft från att existera i så fall? En superduperkraft kanske? Om alla krafter verkligen började finnas (som vår hypotes säger) så måste vi hitta på nya superduperkrafter – som förklarar varför de svagare krafterna inte slutar att finnas – i all oändlighet.

Det är lite som att bygga ett oändligt högt torn av Legobitar.
Uppifrån. Utan byggarbetare.

– ”Hur kommer det sig att Legobiten högst upp inte ramlar ned?” undrade Sokrates.
– ”Den sitter ju fast i Legobiten under.” svarade Thrasymachos.
– ”Men hur kommer det sig att Legobiten näst högst upp inte ramlar ned då?”
– ”Den sitter ju fast i Legobiten under sig.”
– ”Menar du alltså att alla Legobitar bärs upp av en Legobit under sig?”
– ”Men är det inte självklart Sokrates? Jag trodde att du om någon borde förstått det vid det här laget.”
– ”Jag ville bara vara säker på att jag hörde rätt min vän. Säg mig nu, vem byggde Legotornet?”
– ”Åh, det var ingen som byggde tornet.”
– ”Ingen alls?”
– ”Nej precis. Det började bara med att den översta Legobiten dök upp utan orsak.”
– ”Vid Zeus Thrasymachos! Något sådant märkvärdigt har jag aldrig hört talas om! Jag tänker dock inte skratta ut dig på en gång. Berätta först, hur kom Legobiten näst högst upp dit så att den kunde hålla upp den första? Var det någon som redan hade byggt en torn av Legobitar som den högsta råkade dyka upp på?”
– ”Nej Sokrates. Den högsta Legobiten kom till först utan orsak. Den näst högsta Legobiten kom till sen, också den utan orsak, och den hamnade precis så att Legobiten högst upp inte ramlar ned.”
– ”Det var verkligen tursamt! Men den näst näst högsta Legobiten då? Kom den också till utan orsak och hamnade precis rätt för att stödja Legobiten ovanför, och så vidare med alla bitar i tornet?”
– ”Exakt så.”
– ”Men säg mig åtminstone att det redan fanns en Legobit längst ned i tornet som inte kom till utan orsak och som alla andra bitar står på?”
– ”Ledsen att göra dig besviken min vän, men det finns ingen sådan Legobit eftersom det inte finns något som heter ‘längst ned i tornet’ Sokrates. Vad jag sade gäller alla bitar i tornet och tornet har ett oändligt antal bitar.”

Efter ett par sekunders tystnad och allvarsamma miner brast både Sokrates och Thrasymachos ut i gapskratt.

– ”Tror du att det finns någon som på allvar skulle acceptera ett sådant resonemang, Sokrates?” flämtade Thrasymachos.
– ”Det vet jag inte, Thrasymachos. En sådan person skulle dock bjuda på ett gott skratt. Säg gärna till ifall en sådan person råkar dyka upp i ditt hem utan orsak!” fnissade Sokrates.

Kraft har alltid funnits

För att förhindra att vi får en oändlig kedja av orsakslösa krafter som bär upp varandra utan att de har en egen grund att stå på, verkar det krävas en kraft som alltid funnits och som själv inte kan sluta existera för att förklara alla andra krafter vi finner omkring oss. En sådan kraft vore oberoende till sin natur och därmed nödvändigt existerande. I så fall har vi en oberoende grund för all form av kraft. Förutom att den oberoende grunden för tillvaron är nödvändigt existerande, så har den även en evigt existerande kraft som ligger till grund för alla andra krafter. Detta skulle också förklara hur det kan finnas någonting som är beroende om nu grunden för allt är oberoende. Den oberoende grunden för tillvaron har helt enkelt kraften att ge upphov till saker som är beroende.

Sammanfattning av argumentet

1. Kraft är någonting verkligt.
Eller saknar du kraften att läsa detta?

2. Kraft kom antingen till utan orsak eller har alltid funnits oberoende av allt annat.
Vi verkar inte ha några andra reella alternativ.

3. Kraft kom inte till utan orsak.
Även om vi teoretiskt kan föreställa oss detta tycks det högst tveksamt redan i utgångsläget att något sådant är möjligt. Vi har dessutom ingen erfarenhet av att krafter av olika typ och olika grad kommer till från ingenstans eller försvinner utan orsak hela tiden. För att förklara det skulle vi behöva en superkraft som hindrar krafter från att komma till eller försvinna utan orsak. Men för att förklara hur denna superkraft inte bara försvinner utan orsak så behöver vi en superduperkraft, och så vidare i all oändlighet. Det enda sättet som inte ger oss några sådana problem är om det finns en kraft som existerar oberoende av allt annat.

Slutsats: Kraft har alltid funnits oberoende av allt annat

Vi verkar alltså ha goda skäl att tro att det finns en oberoende kraft som är grunden för alla andra krafter. Denna kraft kan alltså, liksom grunden för tillvaron, inte inte existera. Kraft existerar med nödvändighet. Den oberoende grunden för tillvaron som vi redan argumenterat för måste i så fall alltid haft denna kraft och aldrig ”fått” den. Tillvarons grund, grunden för allt som existerar, är alltså oberoende, nödvändig och innehar en evig kraft att orsaka att andra saker kommer till och fortsätter att finnas.

Rekommenderat Material

How Reason Can Lead To God: A Philosophers Bridge To Faith
En serie korta videor av Joshua Rasmussen

Min mormor visste visst var Jesus begravdes!

Okej kanske är detta att lägga ord i munnen på min kära mormor som hon aldrig sagt, eller tillsäga henne anspråk hon aldrig kommit med, jag kan nog till och med erkänna att det är så, men min mormor kan fungera som en modell för hur minnet av Jesu födelseplats och dödsplats och begravningsplats kan ha sparats på ett tillförlitligt sätt!

I korthet kan man säga att själva berättelsen om Jesus och hans liv död och uppståndelse kan rätt noga dokumenteras vad gäller sanningshalten i påståendena, och gällande själva det faktum att Jesus existerat. Det har gjorts på denna blogg i bokrecensioner och i bloggposter, främst rörande Bibeln och dess tillförlitlighet. Mycket av det, och en del annat, kan läsas på Svenska Apologetiksällskapets Resursbank här på bloggen!

Men nyligen gjorde jag en resa till Israel och slogs av hur en hel del av det som vi i en protestantisk kristen tankesfär eller sekulär västerländsk tankesfär avfärdar som ”(romersk)katolska traditioner utan historisk förankring” faktiskt kan visa sig vara väl belagda ”facts on the ground”!

Men hur kan man märka ut den barmhärtiga samarierns värdshus?

Nu tror jag att många av oss inte blir helt övertygade bara för att en präst från Lappland skriver att det är så (eller att det kan finnas goda skäl att lita inte bara på att det här utan också var det hänt, det som Bibeln berättar) för vi kan se på en vanlig bild över turistställen i Israel att en del händelser sägs utspela sig på flera platser, flera kyrkor sägs vara platsen för samma sak och så vidare.

img_7058
Hur många platser för Jesu dop kan du finna?

Det sägs till och med att Jesus följde med Josef från Arimateia till England under sin barndom, vilket gett upphov till den populära sången ”Jerusalem”

Did those feet in ancient times walked on Englands pastors green?

No, probably not!

Och värdshuset där den överfallne mannen fick vård efter hjälp av en avskydd samarier finns som heligt turistmål, om jag inte missminner mig, (trots att det i sitt sammanhang tydligt är en liknelse och inte en berättelse som måste vara om något verkligt, även om vi förstås kan gissa att det låg ett värdshus på vägen mellan Jeriko och Jerusalem.

Men kan vi finna något som är mer sannolikt då?

Ja, troligen är de viktigaste platserna de som är bäst bevarade! Och nu kommer vi till själva denna bloggposts kärna:

Vi vet antagligen var Jesus föddes och var han begravdes

Här är det inte säkert att jag får mig med er allihopa, men det är kittlande att jag faktiskt kan ha rätt, men även om det skulle vara så att vi inte till hundra procent kan veta just var vattnet gick för Maria eller inom kvadratcentimetern när reda ut var Jesus lades i graven, så finns det några indicier som faktiskt ger vid handen att du skulle kunna göra likt herdarna att gå till rätt ställe för födelsen, eller likt kvinnorna den där dagen efter sabbaten för länge sedan, att gå och finna graven tom!

Men först mormor

Mormor och morfar bröllopsfoto redigerat
Bröllopsfotot för min mormor och morfar (ca. 1950).

Så först till min mormor: hon är född 1918, samma år som första världskriget slutade. När mormor föddes såg Europas karta annorlunda ut, ja hela världens karta annorlunda ut än nu, en fjärdedel av världens befolkning och land var en del av det brittiska imperiet, i Europa fanns det tre kejsardömen (ok, det ryska hade just gått underrede några månader när), och på tal om kejsardömen så hade det japanska kejsardömet när hon föddes på 30 år gått från medeltiden till att vara en internationell stormakt, lika lång tid som gått från att mormor föddes till detta kort då hon gifte sig. 

Om vi nu tar farm våra mormödrar, eller farmödrar, eller äldre släktingar om vi nu har några? Jag gissar dock att de flesta har det? De flesta brukar ha en mamma och pappa och de i sin tur brukar ha mammor och pappor och så har man plötsligt en mormor eller farmor!

Jag minns min mormor för vem hon var och vad hon gjorde; hon fanns alltid där. Hon kom och tog hand om mig och min bror då det behövdes.

Hon var en fantastisk berättare, vi pratade, hon berättade gärna och jag lyssnade gärna om hur det var vid olika tillfällen. Hon mindes saker på ett sätt som för mig som växt upp med listor i telefonen att anteckna i, att ta ett kort, att lägga in kontakter och liknande på ett sätt som är för mig helt otroligt, men hon mindes när vi hade gjort det och det, vilket år och datum, hur vädret var och liknande! Hennes aktiva minne var från det sena 1920-talet och framåt. Hon är ju på intet sätt unik, också idag finns gott om exempel på andra former av kultur än vår västerländska där minnet används för stora mängder text, berättelse etc. Världens lagmän, skriftlärda, barder med flera har lät sig oanade mängder historia eller historier eller liknande utantill i generation efter generation. 

Mormor hade i sin tur ofta lyssnat till sin mamma, min mormors mor, som var född i mitten på 1800-talet och mormors mamma mindes saker från sin barndom och längre tillbaka. Min släkt på mormors sida är ifrån Skeda – Slaka utanför Linköping i Östergötland. De hade bott länge där och platser som någon mindes kunde de gå tillbaka till och se och så i sin tur berätta vidare om dem! Så om ni idag åker bort mot Valla i Linköping så ser ni, om ni är uppmärksamma en fyrkant av stenar, om ni blinkar eller ser en koltrast eller blir lite ofokuserade ett litet ögonblick så missar ni den, och med den 200 års historia, alltså min mormors aktiva minne. Stenfyrkanten är nämligen allt som finns kvar av huset där min mormor växte upp. Min mor och hennes syster kan visa oss dit!

Min mormor visste vad hon sa!

Så för att gå vidare till själva poängen, det om graven och om krubban, ska vi hålla reda på följande: När min mormor berätta saker för mig, då hade jag förstahandstillgång till saker som skedde för nu nästan tvåhundra år sedan, men med bara en enda människa som förmedlare, förstår ni? Ingen viskleken med massa sätt att bli fel när man ska förklara saker för varandra.

Nu till poängen, och framförallt till fler ruiner än den där stenfyrkanten vi ser här, vi ska hit, till exempel: Till stjärnan! Där det hände! För två veckor sedan var jag tillsammans med en mängd andra människor på platsen, i rummet, där Jesus föddes, jag säger inte ens mest troligt blev född, även om det förstås bara max rör sig om 99% säkerhet att det skedde i detta rum och att han lades i denna krubba. 

 

På väg ner i födelsegrottan

Hur ser nu bevisföringen ut?

Om vi lämnar barnkammaren och går till Heliga gravens kyrka i Jerusalem så ser det ut som följer: Det är en stor gammal kyrka och den har haft många skepnader, i sin nuvarande utformning ungefär lika gammal som Lycksele kyrka (1799/1810), innan dess 1500-tal, på 1100-talet blev den en kyrka och inte flera mindre, 1000-talet byggdes den upp efter förstörelse, under 600-talet brändes och byggdes upp flera gånger, och dess äldsta delar är från sent 300-tal.

Utanför Heliga Gravens kyrka

Den givna invändningen är då att man kan säga att 300 års sagor hann börja berättas om Jesus och hans uppståndelse och platsen för detta innan någon hittade på ett ställe för detsamma, men det blir bättre än så!

För redan på hundratalet, alltså omkring 70 år efter Jesus död och uppståndelse då hade det blivit så mycket människor som höll reda på var graven var och som ville dit att det började bli ett problem för de romerska myndigheterna så de försökte stoppa detta, kejsar Hadrianus byggde ett tempel till sina gudar över graven, men de kristna fortsatte komma, och berätta precis som de gjort sedan den morgon då Jesu grav var tom och han hade uppstått!

Man ska ju minnas att det inte var lika kul att vara turistguide till heliga platser under det första och andra århundradet efter Jesu födelse (och död), nu är det Israels fjärde största näring, men då var ju inte belöningen uppskattning utan förföljelse och ofta död väntade den som var kristen och spred sådan smörja i det romerska riket!

2020-02-10 14.15.33-1
Barn till vänster, reskamrat till höger, i mitten: Den stjärna som visar platsen som traditionellt pekas ut som platsen för Jesu födelse

Födelsekyrkan i Betlehem bär på en liknande historia. Här vet vi att Jesu mor Maria  var med i församlingen i Jerusalem en stund efter hans uppståndelse, säkert kunde hon visa sina kristna vänner hos vem de tagit in den där tiden då de skulle skattskrivas under kejsar Augustus, kanske bodde deras släkting kvar som de bott hos? Här var det också samma visa att redan drygt 70 år efter Jesu död och uppståndelse så var det för mycket liv och visanden av födelseplatsen att kejsar Hadrianus försökte få bort det genom att bygga ett tempel på platsen, de kristna gick förvisso inte in, men det finns återgivet från människor som besökte Betlehem vid den här tiden att ”de berättar för alla som vill höra var platsen är”!

Det började förstås med en mormor som bevarade minnet, eller i det här fallet med de som var med, lärjungar, apostlar etc som visade på den tomma graven och minnet försvann aldrig, men eftersom man var en förföljd grupp som hade en tro som inte var tillåten eller inte accepterad i Romarriket så kunde man inte bygga sina egna byggnader hus som helst.

Mer om graven och tankar om den kan läsas här, och om lagren med byggnader här.

Allt gott! / Martin Walldén

Bonusinfo:

Hadrianus född 26 januari 76 e. Kr, död 10 juli 138 e. Kr. Kejsare 117-138.

 

Vem skapade Gud?

Det ultimata Boeing 747-argumentet

En fråga som många kristna ställt sig är vem som skapade Gud. Det är också ett argument som har använts i försök att visa att Gud inte finns: Det kosmologiska gudsbeviset säger att universum har börjat existera och därför måste det ha en skapare. Invändningen blir då att samma sak måste gälla för skaparen – denne måste också ha en skapare. Detta i sin tur leder till en oändlig kedja – varje skapare måste i sin tur ha en skapare. Eftersom oändligt långa kedjor inte kan existera, är det enklaste att bara säga att universum inte har någon skapare.

Richard Dawkins har formulerat ett liknande argument som han kallat det för det ultimata argumentet mot Guds existens: Om man säger att Gud är förklaringen till universum så måste man fortfarande förklara var Gud kommer ifrån: ”Hur statistiskt osannolikt det fenomen man vill förklara genom att åberopa en designer än är, måste designern själv vara minst lika osannolik. Gud är den ultimata Boeing 747.” (Dawkins 2007) Dawkins invändning mot Guds existens är alltså att om man menar att universum måste ha en skapare, så är denne skapare i ännu större behov av en skapare. Boeing 747 är en referens till astronomen Fred Hoyle som sade att sannolikheten för att högre livsformer ska komma till av en slump är ungefär lika stor som att en tornado sveper genom ett skrotupplag och skapar en Boeing 747. (Sluyser 1982) Liknelsen har återanvänts av evolutionskritiker för att argumentera för att Gud är nödvändig för att förklara livets uppkomst. Dawkins argument är att detta ger ett ännu större problem – vi måste då istället förklara var Gud kommer ifrån. Med tanke på vilken tyngd Dawkins lägger vid det här argumentet, det centrala i hans bok, kan man få intrycket att det är ett avgörande slag mot tron på en skapare, något som inte kan besvaras.

Vad kan 747-argumentet visa?

Hur ska man tänka kring frågan om vem som skapat Gud? Dawkins argument har tidigare diskuterats på SAS:s blogg. Där gjordes några generella påpekanden kring Dawkins resonemang:

För det första, visst kan Dawkins ha rätt i att Guds existens reser nya frågor, men det är i sig inget skäl att avvisa Gud som förklaring. ”En fråga är inget argument”, brukar man säga ibland. Alltså: Även om det finns ytterligare någonting som måste förklaras (Gud), är det inte ett argument mot Guds existens. Ett analogt exempel är när Francis Crick formulerade molekylärbiologins central dogma: cellens informationsöverföring går från DNA till RNA till proteiner, aldrig åt andra hållet. Introduktionen av DNA som informationsbärare innebar att ytterligare en eller två molekyler behövdes för att förklara proteinerna. Det hade varit ett misstag att följa Dawkins logik och avfärda DNA:s existens med att det reser nya frågor. Hur vet vi att det inte är ett misstag att göra det i frågan om Guds existens? Efter­som det dessutom finns oberoende, goda skäl att tro att Gud existerar är det inte en fråga om att Gud är en ad hoc-förklaring.

För det andra, för att en förklaring ska vara en bra förklaring, behöver man inte ha en förklaring till förklaringen. Dvs man behöver inte ha förklaringar i det oändliga, för i så fall skulle vi aldrig kunna förklara någon­ting. Till exempel: om arkeologer hittar en pilspets i marken, förklarar de detta med att någon har skapat pilspetsen. Det vore absurt att kräva att de också måste förklara var pil­spets­konstruktören kommer ifrån, innan de får säga att någon har tillverkat pilspetsen. Vi kan inte kräva förklaringar i det oändliga – i så fall skulle det vara omöjligt att bedriva vetenskap. Gud skulle alltså kunna vara en full­god förklaring till universums existens, även om vi inte kan förklara var Gud kommer ifrån.

Detta är alltså två observationer som gör 747-argumentet mot Guds existens svagare: 1) Att det finns ytterligare ett ting X som måste förklaras, är inte i sig ett bra argument mot X:s existens, speciellt inte när vi har oberoende skäl att tro att X existerar; 2) För att X ska vara en förklaring till Y, behöver vi inte ha en förklaring till X.

Dawkins Boeing 747-argument kraschar. Gud kan vara en fullgod förklaring till världen, även om vi inte kan svara på var Gud kommer ifrån. Argumentet kan inte under några omständigheter bevisa att Gud inte finns. Men inte nog med att det kraschar, det kan inte ens lyfta. Det finns nämligen mer grundläggande problem med argumentet att Gud måste ha en skapare. Låt oss titta på tre av dem.

Vem ska svara?

För det första är det oklart vem frågan ”Vem har skapat Gud?” riktar sig till. Vem är det egentligen som borde svara? Kristna tror ju inte på någon gud som är skapad – kristna tror att Gud alltid har funnits, så frågan är inte intressant för dem. Ateisterna tror inte heller på någon Gud som är skapad – de tror inte på någon Gud överhuvudtaget, så frågan är inte intressant för dem heller. Frågan må vara relevant för asatroende och de gamla babylonierna, men knappast för kristna.

Ett felaktigt antagande

Det andra problemet är att frågan innehåller en sk presupposition, ett antagande som är inbakat i frågan. Problemet med presuppositioner är att de kan vara felaktiga, och i så fall vilar hela frågan på ett felaktigt antagande. Det är ungefär som att fråga, ”Har du slutat slå dina barn?” Om man aldrig har slagit sina barn, ska man svara ja eller nej? Oavsett vilket blir det fel. Frågor med inbakade presuppositioner kallas för komplexa frågor. När vi har att göra med en komplex fråga måste vi identifiera presuppositionen – vad är det som antas egentligen? Dawkins presupposition är att Gud är skapad. I det här fallet borde Dawkins dela upp frågan i två frågor: 1) ”Är Gud skapad?” och 2) ”Vem har i så fall skapat honom?” Endast om man svarar ”ja” på fråga 1 kan fråga 2 ställas. Eftersom kristna svarar ”nej” på fråga 1 blir den andra frågan aldrig ens aktuell.

En felaktig gudsbild

För det tredje begår den som ställer frågan ”Vem har skapat Gud?” ett kategorimisstag. Ett kategorimisstag är när två kategorier blandas samman så att frågorna blir konstiga. Ungefär som att fråga, ”Vad väger en tanke?” eller ”Hur luktar siffran sju?”. Filosofer har, åtminstone sedan Aristoteles tid, beskrivit Gud som en nödvändig varelse (på latin ”ens necessarium”). Att Gud är en nödvändig varelse innebär att det är omöjligt för Gud att inte existera. Gud kan alltså inte börja existera, för det skulle innebära att vid något tillfälle så existerade han inte. (Moreland och Craig 2003, 501). Det innebär att om Gud finns så har han alltid funnits och därför blir frågan om vem som har skapat Gud meningslös.

Denna tanke är relaterad till en klassisk filosofisk definition av Gud som den största tänkbara varelsen. Om vi kunde tänka oss någonting större, så skulle det vara Gud. Det sk onto­logiska guds­­argumentet bygger vidare på detta och säger att nödvändig existens är större än villkorad existens, och utifrån ovan definition av Gud som största tänkbara varelse följer att om Guds existens är möjlig, så är den också nödvändig (eftersom nödvändig existens är större än villkorad dito). Därför kan Gud inte ha börjat existera, eftersom det skulle innebära att hans existens inte var nödvändig.

Den som frågar vem som har skapat Gud pratar därför om en annan gud än den som kristna tror på. Kanske det flygande spaghettimonstret eller Oden, Tor eller någon annan av de gamla nordiska gudarna. Men för kristna är svaret självklart: Gud är evig och inte skapad.

Frågan om vem som har skapat Gud blir därför meningslös, och 747-argumentet mot Guds existens lyfter inte från marken. Gud har inte haft en begynnelse utan har alltid funnits. Gud är evig.

Kan universum vara evigt?

Den som vill undvika Gud kanske anar en sista desperat utväg här: ”Okej, men om vi kan säga att Gud är evig, kan vi väl lika gärna säga att universum är evigt?” Men nej, vi vet utifrån både filosofiska argument och vetenskapliga data att universum inte har existerat för evigt utan har haft en begynnelse i tiden. Från filosofin vet vi att en oändlig kedja av händelser inte kan existera, och den kosmologiska vetenskapen har givit oss starka indikationer på att universum började existera för ungefär 14 miljarder år sedan. Alltså: Skaparen är evig, skapelsen är det inte.

Slutsats

Vem är det som blir svaret skyldig på frågan vem som skapade Gud? Inte är det kristna i alla fall, vi tror ju inte att Gud har skapats. Frågan innehåller en falsk presupposition och bygger på ett missförstånd av vem Gud är: den största tänkbara varelsen, som existerar från evighet till evighet. Gud är inte beroende av någon eller något för sin existens – ingenting kan få honom att börja eller sluta existera. I ett annat blogginlägg har påtalats att om någonting existerar oberoende av allt annat så existerar det av nödvändighet, det kan inte inte existera.

Enligt Bibeln är endast Gud sådan att han existerar oberoende av allting – allt annat är skapat och beroende av honom:

”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom.” (Kol 1:15-17)

Referenser

Dawkins, Richard. 2007. Illusionen om Gud. Stockholm: Leopard.

Moreland, J.P. och Craig, W.L. 2003. Philosophical Foundations for a Christian Worldview. InterVarsity Press.

Sluyser, Mels. 1982. ”Brief Encounter.” Nature 295 (5846): 184–184.

Sagan om Legobygget och varför någonting finns överhuvudtaget

Ett klassiskt Gudsargument centreras kring frågan: ”Varför finns det någonting, snarare än ingenting?”. I den nutida diskussionen kring argumentet delar man ibland upp det i två delar. Den första delen går ut på att visa att någonting existerar oberoende av något annat för sin existens. Den andra delen går ut på att identifiera vilka egenskaper som detta ”något” måste ha för att kunna förklara varför allt annat existerar. Många kristna har genom historien argumenterat för båda delarna och hävdat både att någonting existerar oberoende av allt annat och att detta något måste ha de egenskaper som vanligtvis brukar tillskrivas Gud. Bland ateister och andra icke-kristna kan man däremot hitta lite olika svar. Bertrand Russell, en mycket inflytelserik filosof och ateist under 1900-talet hävdade t.ex. att universum bara finns där, utan vidare förklaring. Graham Oppy är en nutida ateist och filosof som inte håller med Russell. Oppy menar att det finns någonting som existerar av nödvändighet, men att detta något inte har de egenskaper som brukar tillskrivas Gud. Bland de ateister jag diskuterat saken med (förvisso inte så många) verkar de flesta luta åt att hålla med Russell och mena att universum faktiskt existerar utan förklaring eller att det inte går att svara på frågan. Här följer därför ett argument för att någonting existerar av sig själv, oberoende av något annat, baserat på en framställning av filosofen Joshua Rasmussen i How Reason Can Lead To God: A Philosophers Bridge To Faith. Min förhoppning är att detta ska fungera som en startpunkt för att undersöka frågan vidare. Om det nu existerar någonting som måste finnas, vad (eller vem?) kan tänkas fylla denna roll?

Sagan om Legobygget

Låt säga att du vill ha ett stort rött hus av Lego. Du vill att huset ska vara helt rött och inte någon annan färg. Du ger mig uppdraget att bygga huset, förser mig med en stor låda röda Legobitar och betalar en stor summa pengar i förväg. Jag accepterar och börjar bygga direkt.

Efter flera dagar av mycket hårt arbete pustar jag ut och meddelar dig stolt att huset är klart. Förväntansfullt närmar du dig mitt husbygge, men till din fasa ser du att hela huset är blått! Rasande anklagar du mig för att vara ohederlig och inkompetent. Du var ju övertydlig med att du ville ha ett hus som bara var röd till färgen. Du hävdar att jag inte bara använt röda Legobitar för att bygga huset och kräver dina pengar tillbaka. Förvånande nog verkar jag inte brydd över din reaktion. Jag väntar på att du ska lugna ned dig innan jag svarar.

”Men du”, säger jag lugnt. ”Visste du inte att om man sätter ihop tillräckligt många röda Legobitar, i tillräckligt komplicerade mönster så kommer det att göra helheten blå? Tillräckligt många röda bitar gör helt enkelt att helheten får en helt annan egenskap än delarna. Du vet väl att bara för att alla delarna av en elefant är lätta betyder det inte att hela elefanten är lätt? Jag följde dina instruktioner och använde bara röda Legobitar. Jag trodde du visste att bara för att man enbart använder röda delar, så betyder det inte att helheten automatiskt blir röd. Därför hoppas jag att du förstår att jag inte tänker betala tillbaka en enda krona!”

Genomsyrande egenskaper

Jag vill med sagan om Legobygget peka på en intuition som jag tror de flesta av oss delar. Jag tror ingen skulle hålla med om att mitt svar ovan håller måttet. Visst, det är ju sant att alla delar av en elefant är lätta men att detta inte betyder att hela elefanten är lätt. Men som exemplet visar verkar t.ex. färger vara en annan typ av egenskap. Vissa egenskaper (t.ex. att vara röd) verkar vara sådana att de sprider sig från delen till helheten. Om jag endast har röda delar och sätter ihop dem så kommer jag få en röd helhet. Det spelar ingen roll hur många bitar jag använder, eller hur avancerade sammansättningar jag lyckas med. Jag kommer inte kunna bygga ett icke-rött hus med enbart röda Legobitar. Det omvända gäller också: om jag inte har en röd helhet gjord av Lego, så har jag helt enkelt inte använt enbart röda Legobitar. En sådan egenskap kan kallas genomsyrande (eller sönderfallande, beroende på hur man ser på saken). Färger genomsyrar alla delar av sitt objekt, liksom den röda färgen genomsyrar alla röda Legobitar. Du kan bryta sönder vit marmor i hur små delar du vill, men du kommer inte att hitta något annat än just vit marmor. Genomsyrande egenskaper ”sprider sig” alltså från delen till helheten. Om alla delar är röda, så blir helheten röd och om helheten inte är röd, så är inte alla delar röda.

Något som skiljer genomsyrande egenskaper från andra verkar vara att de inte är relativa, så som storlek eller vikt är relativa egenskaper (kom ihåg elefanten). De verkar inte heller ha något att göra med form. Att vara ”triangulär” är inget som sprider sig från delarna till helheten (du hittar t.ex. inte massa små glastrianglar om du slår sönder ett triangelformat fönster). Men det spelar däremot ingen roll var en grupp röda Legobitar befinner sig, hur många de är eller hur de är sammansatta – vilken helhet de än utgör så förblir den röd.

Varför existerar någonting överhuvudtaget?

Tänk nu på skärmen framför dig. Den är beroende av någonting annat för att finnas. Någon gjorde t.ex. skärmen (förmodligen med hjälp av flera maskiner). Skärmen finns inte bara ”av sig själv”. Skärmen är beroende av någonting utanför sig själv för sin existens. Detsamma gäller för andra saker vi ser omkring oss, vare sig det gäller Legobitar, vattenglas, regnmoln eller ekorrar. I princip allt vi stöter på tycks vara beroende av någonting annat för sin existens. Men gäller detta allt som existerar?

Om vi nu kommer ihåg tanken om Legobygget och genomsyrande egenskaper, så tycks det som att det här med ”att vara beroende” är en genomsyrande egenskap. Vi brukar t.ex. anse att Legohus är beroende av andra saker för att existera. Skulle vi riva ner huset så skulle vi få en massa Legobitar som också är beroende av något utanför sig själv för att existera. Om vi sedan skulle få för oss att bygga ett nytt hus med samma Legobitar, skulle vi inte lyckas konstruera ett hus som existerar oberoende av någonting annat. Vi kan till och med föreställa oss att Legohuset funnits för evigt. Det kanske finns ett oändligt antal Legobitar dessutom. Men Legobitar är ju till sin natur sådana att de är beroende av någonting annat för sin existens. Bara för att jag lägger till en extra Legobit till bygget betyder det inte helt plötsligt att Legohuset inte är beroende av något annat. Vi skulle kunna använda ett oändligt antal Legobitar i ett oändligt komplext mönster, utan att lyckas bygga ett Legohus som är oberoende av någonting annat för sin existens. Att försöka bygga någonting oberoende av beroende delar verkar lika lönlöst som att försöka bygga ett blått hus med röda delar.

Vi kan nu föreställa oss att Legohuset representerar allt som finns (vad det än är, det kan vara Gud och universum eller bara universum). Låt oss också föreställa oss att alla Legobitar (alla saker som existerar) är beroende av något annat för sin existens. Om nu beroende är en genomsyrande egenskap som vi diskuterat ovan, då betyder det att Legohuset (allt som finns) också måste vara beroende av någonting utanför sig själv för att existera. Men hur skulle någonting kunna finnas utanför allt som finns? Det vore ju att säga att det finns någonting utanför allt som finns – en motsägelse! Så länge vi inte vill acceptera att det kan finnas logiska motsägelser i världen (så som fyrkantiga cirklar), så måste vi dra slutsatsen att Legohuset som helhet inte är beroende av någonting annat för sin existens. Men om Legohuset som helhet inte är beroende av någonting annat för sin existens och om det här med att vara beroende är en genomsyrande egenskap, då kan inte alla Legobitar vara beroende (på samma sätt som ett Legohus som inte är helt rött inte kan vara gjort av enbart röda Legobitar). Vi måste alltså dra slutsatsen att det finns åtminstone någonting bland allt som finns, som existerar oberoende av allt annat. Notera också att jag med ”oberoende” inte menar ”inte orsakad” utan oberoende i en mer allmän bemärkelse – oavsett om saken ”kommit till” eller inte. Detta gäller alltså även om t.ex. universum aldrig hade en början.

Sammanfattning av argumentet

1. Om alla delar har en genomsyrande egenskap, så har helheten samma egenskap.
Exempel: Färger. Enbart röda Legobitar ger ett helt rött Legohus. Ett Legohus som inte är helt rött är inte gjort av enbart röda Legobitar

2. Att vara beroende av någonting utanför sig själv för sin existens är en genomsyrande egenskap.
Det verkar lika omöjligt att bygga ett oberoende Legohus med enbart beroende delar som det är att bygga ett blått Legohus med röda delar.

3. Världen som helhet är inte beroende av någonting utanför sig själv för sin existens.
Att vara beroende av någonting utanför sig själv som inte finns bland allt som finns är logiskt omöjligt.

Slutsats: Därför är inte alla delar av världen som helhet beroende av någonting utanför sig själv för sin existens.

Men hur kan något existera oberoende av allt annat? Ett svar på den frågan är att hävda att detta som existerar oberoende av allt annat måste existera, dvs. det kan inte inte existera. Bertrand Russell kanske skulle sagt att det inte finns något svar på frågan för att det inte finns någon förklaring. Men om vi nu har en förklaring tillgänglig som skulle göra existensen av något oberoende begripligt, varför insistera på att det inte finns eller inte kan finnas någon förklaring? Kanske finns det en annan möjlig förklaring. Kom gärna med ett förslag i så fall! Tills dess hoppas jag att du fått skäl att tro att något existerar av sig själv, oberoende av allt annat. Vad detta något skulle kunna vara förtjänar en djupare diskussion, men det får bli ämnet för ett annat inlägg.

/Joachim Arting

En fortsättning på samma tema finns här.

Rekommenderat material

How Reason Can Lead To God: A Philosophers Bridge To Faith
En serie korta videor av Joshua Rasmussen
Diskussion mellan Graham Oppy & Joshua Rasmussen

Jesus historiens huvudperson – en bokrecension

Så har det blivit ännu en bokrecension, denna gång av Markus Ringbäcks bok Jesus – Historiens huvudperson. Det är en behändig bok med lite över hundra sidor, ändå tar den upp många av de viktiga bitarna omkring kristen tro.

img_6555img_6556

Den tar avstamp i detta att av alla miljarder människor som levt, kungar, presidenter och andra så är det ändå snickaren Jesus Josefsson från det lilla obetydliga Nasaret som på många sätt kan sägas vara historiens huvudperson. Kan det verkligen finnas skäl till att det är så? Detta är fokus för den första av bokens två delar, den är också prosaiskt namngiven till ”Del I”, så låt oss gå inte genom denna första dörr till den första delen av denna bok! 

img_6561

Ringbäck går där igenom dels lite olika argumenten för varför Jesus på goda grunder kan sägas vara historiens huvudperson; han skriver på enkel, tydlig och samtidigt innehållsrik och läsvänlig svenska vilket gör kapitlen lätta att komma in i och att komma igenom och när man läst kapitlet så är man mer berikad än innan! 

Mitt favoritkapitel i del 1 är det om att Jesus är verklig, kanske för att det knyter an till min egen brottning med Bibelns trovärdighet och om Jesus verkligen har funnits, men att på drygt tio sidor fånga så mycket av det goda skäl vi har att lita på Bibeln är riktigt bra gjort och något som man kan sätta sig ner och läsa även om man inte är jätteintresserad; en god bok för den som har en kristen tro, men också för den som har en ateistisk eller annan tro, de sidorna orkar man igenom så att man kan skaffa sig en godare bild av argumenten för Bibelns trovärdighet (om man nu inte orkar ta sig igenom det ganska digra utbud i samman genre som finns på Svenska Apologetiksällskapets blogg förstås). 

img_6558

Ringbäck fortsätter med flera goda kapitel där olika aspekter av Jesus tas upp, och det är ju bra tänker jag, trots allt finns det många vägar till Jesus, men bara en väg till Fadern så då är det ju viktigt att det finns gott om påfarter till frälsningsvägen!  

Några av de här påfarterna handlar om vad Gud kan göra, andra om vad han gjort, och ytterligare andra om Guds längtan efter dig och mig och hans vilja att söka oss. Jag tänker att vi som människor är olika och då tilltalas av olika drag hos Gud och då Ringbäck låter de få utrymme så här efter varandra utan att tappa drivet eller läsbarheten så är det endast gott! 

Kort sagt vill jag säga att Del I ger en god grund att stå på för den som börjat sina steg med Jesus rätt så nyligen, eller för den som faktiskt vill veta mer och själv kunna ta ställning till om den där Vägen (det första namn som de kristna kallades) är något att följa, den delen är också bra för den som vandrat ett tag med Jesus men vill kunna ha skäl för sin tro (främst intellektuella, men också en del av mer psykologisk eller emotionell eller rent av existentiell karaktär). 

Den andra delen av boken kallas [paus för trumvirvel……] Trommelwirbel

”Del II”

Här får vi del av fem personers förvandlade liv efter att de mött Jesus och kommit till tro. Här är det kanske mindre hjärnan som arbetar och mer exempel och personliga berättelser av hur Anden leder och förvandlar oss i mötet med den levande Guden. 

img_6560
Sara är en av de människor vi möter i bokens avslutande del.

Det är ett klokt och fint sätt tycker jag att komplettera denna första del med dess argument för att Jesus är historiens huvudperson med exempel på hur livet förvandlats av att Jesus blivit dessa människors livs huvudperson! 

Som konklusion: Boken Jesus – Historiens huvudperson rekommenderas till gammal och ung, både i livsår och i tid räknat tillsammans med Jesus, den rekommenderas också till den som lever med en annan tro än den kristna! 

/ Martin Walldén

Ateister som ifrågasätter läkarvetenskapen för att slippa tro på helande

För en dryg månad sen hade jag äran att få vara med i P1-programmet Människor och tro som uppmärksammade mirakler. Jag fick dela med mig av de vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) som jag har samlat i boken Dokumenterade mirakler och förklara varför jag anser att det är osannolikt att alla dessa VOTEB beror på okända naturliga fenomen.

Jag är nöjd med min del av programmet, SR hade inte fulklippt på något sätt utan lät mig föra fram mina poänger på ett korrekt sätt.

Det som gjorde mig besviken var att senare halvan av programmet ägnades åt ett helt annat narrativ som inte interagerade med de argument jag hade framfört.

Programledaren Antonio de la Cruz intervjuade psykologen Gunilla Burell och trollkarlen Per Johan Råsmark som intog den motsatta positionen: att mirakler inte kan dokumenteras och att VOTEB sannolikt alla är naturliga fenomen.

När intervjun med dem var över var programmet slut – jag fick inte chans att svara på vad de hade sagt. Fortsätt läsa Ateister som ifrågasätter läkarvetenskapen för att slippa tro på helande

Hjärna och hjärta – Jesus är vägen, sanningen och livet

%d bloggare gillar detta: