Varför just kristen? Del 1

1984 och 1985 kom den första och andra upplagan ut av min bok: Varför just kristen?(1) Totalt      11 000 ex. Nu tar jag på nytt igen upp den frågan i en serie av bloggtexter här på SAS-bloggen.

Vid olika tillfällen har jag blivit ombedd att ge ut en tredje upplaga av den boken. Men jag har inte gjort det ännu, och vi får se om dessa bloggtexter kan bli en bok så småningom, men då med ett något annat upplägg och innehåll än den förra boken.

De reformatoriska och apologetiska inslagen kommer att vara tydliga och ha en framträdande plats  i dessa bloggtexter. Jag ser det som nödvändigt, då en sextioårig sekulariseringsprocess i vårt land har undergrävt Bibeltro och tilltron till Jesus. En sekulariseringsprocess som tyvärr har varit och är uppbackad av liberal- och elimineringsteologiska strömningar inifrån kyrka och frikyrka.  

Jag är kristen och det skäms jag inte att frimodigt stå upp för i Sverige idag. I Sverige, som idag räknas till ett av världens mest sekulariserade länder, och i en värld där 80 % av all religiös diskriminering sker mot kristna. Varje dag under årets 365 dagar förföljs och dödas kristna människor världen över, och det av den enda orsaken att han eller hon är just kristen.(2) Att vara just kristen är det tydligen värt att både lida och dö för.

Jag är kristen och inte något annat! Jag är inte muslim, hinduist eller buddist. Jag hör inte hemma i vare sig någon främmande eller känd religion och inte heller i några ”Gudlösa ismer” såsom ateism, Darwinism, sekulärhumanism etc. även om jag har vänner och bekanta i de sammanhangen.

Viking_age_christian_cross_found_in_Lund_sweden
Krucifix från vikingatiden från Lund. Foto/copyright: Hedning [sic]
Varför är jag då just kristen och inget annat? Mitt första svar är:

DÄRFÖR ATT JAG ÄR EN MÄNNISKA OCH INGET ANNAT

Det är enbart människan som kan vara kristen. Djur och växter kan det inte. Det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas ”kristna”.(3)  Alltsedan det första århundradet efter Jesu födelse har det funnits kristna människor i världen. Först i Antiokia och fram till våra dagar i varje världsdel. Som lärjunge till Jesus Kristus är det en heder att få kallas ”kristen”, som kommer av Kristus. 

Svar på mänskliga frågor

Vi människor bär alla på frågor, mänskliga frågor, s.k. ”existentiella frågor”.(4) Det är något genuint mänskligt att vi ställer dessa frågor, men också att vi vill ha svar på dem. Jag är kristen, därför att jag har fått trovärdiga svar på dessa ”existentiella frågor”. 

Den första frågan är:

VEM ÄR JAG?

Vad är då en människa?(5)

Det har med min identitet som människa att göra. Ingen människa klarar av att i längden leva identitetslös eller i en identitetskris som bryter ned människan inifrån. 

Min identitet som människa går tillbaka till en evig och personlig Gud och till ett bestämt ursprung, till ”begynnelsen”. Där har min identitet som människa, min människosyn och mitt människovärde sin förankring och sina historiska rötter. Gud sa: Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss.(6)  Här finns det inte något utrymme för någon evolutionsteoretisk spekulation, osäkerhet eller vilsenhet angående vad en människa är eller vad hon har utvecklas till under en slumpmässig och obestämd evolutionsprocess under oöverskådliga årmiljoner, och i avsaknad av en bakomliggande intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål. Här kan vi istället med säkerhet veta något om vår identitet som människa. Jag är inte ett högt utvecklat djur och jag härstammar inte ifrån någon nu utdöd apart, utan jag är en människa och inget annat. En människa med ett Gudomligt ursprung och med en Gudagiven identitet. 

Treeniga personligheter

Som personligheter kan vi vara olika varandra, men grundläggande så är vi som människor lika när det gäller att vi var och en är treeniga personligheter med ande, själ och kropp. Detta har med vår Gudslikhet att göra; att vi är skapade av en treenig Gud till treeniga personligheter och som sådana Guds avbild.(7) Jag återkommer till detta i en bloggtext längre fram, då jag mer ingående ska skriva om människosyn och människovärdet, som ytterligare ett skäl till varför jag är just kristen och inget annat.

Med en bestämd könsidentitet

När Gud skapade människan, då skapade han dem till man och kvinna. När Gud skapade människor gjorde han dem lika Gud. Till man och kvinna skapade han dem; och Gud välsignade dem och gav dem namnet människa när de blev skapade.(8)  Det genuint och sant mänskliga är det mannliga och det kvinnliga, och även detta har med vårt ursprung och med vår Gudslikhet att göra. 

Vi lever i en tid och med en tidsanda då varje spår ska raderas ut som kan härledas till en personlig och evig Gud som Designer och Skapare. Även det mest grundläggande och självklara ska då raderas ut. Den s.k. ”könsneutraliteten”, eller rättare sagt könsvilsenheten, är ett exempel på denna uppgörelse med vårt Gudomliga ursprung. Denna könsvilsenhet som idag når oanade höjder och som tar sig många olika uttryck, alltifrån lanserandet av det könsneutrala ordet hen (9)  till den s.k. ”Queerteorin” som används för att ifrågasätta könsidentiteten, och istället ska varje individ själv avgöra sin könsidentitet. Detta som Olof Edsinger, med all rätt, kallar för ”ett socialt experiment, där vedertagna biologiska och psykologiska fakta kastas över ända”.(10)  Ett annat exempel på denna vilsenhet är vad Matilda Nordh skrev till sin fem månader gamla son i tidningen Metro den 6 april 2016: Älskade son – ditt kön är så ofantligt oviktigt.(11) Ja, så här märkligt kan man teoretiskt resonera i sin vilsenhet när man låter det som för tillfället är ”politiskt korrekt” bestämma över sitt tänkande. Men både ”Queerteorins” förespråkare och Matilda Nordh vet egentligen bättre, nämligen att utan en tydlig könsidentitet man och kvinna, så hade det inte varit möjligt för dem att födas, och då hade de heller inte kunnat torgföra sina könsneutrala åsikter. Så naivt och patetiskt kan det bli, då man vill riva upp och avlägsna det som har varit och är ett lands och ett samhälles grundvalar genom alla generationer av människans historia. 

Som kristen slipper jag att brottas med denna könsvilsenhet. Som en människa så vet jag, att vi människor är män och kvinnor. Det räcker faktiskt med en liten gnutta av grundläggande kunskap i biologi och i Bibeln, för att vi ska kunna veta detta. Och de människor som brottas med sin ”könsidentitet” ska självklart få saklig och kunnig hjälp. Men den hjälpen är inte att ifrågasätta vår grundläggande identitet som människor, vare sig med hjälp av det konstruerade ordet hen eller med en vilsen ”Queerteori”.

     JAG ÄR EN MÄNNISKA OCH INGET ANNAT. DÄRFÖR ÄR JAG JUST KRISTEN!

Väl mött!

/ Bength Gustafson

forts. följer

Källor: (1) Varför just kristen? av Bength Gustafson. InterSkrift/Harriers AB. 1984, 1985. (2) Den kristna människorättsorganisationen och internationella missionsorganisationen Open Doors ger oss denna översikt. (3) Apg. 11:26. (4) ”De existentiella frågorna”: 1. Varifrån kommer jag? Människans ursprung. 2. Vem är jag och varför är jag här? Människans identitet och mening med livet. 3. Vart är jag på väg? Evig destination. (5). Ps. 8:5.a. (6) 1 Mos. 1:26.a. (7) 1 Mos. 1:26-28. 1 Tess. 5:23. Hebr. 4:12. (8) 1 Mos. 5:1-2. (9) ”Hen” är ett svenskt könsneutralt personligt pronomen. Ett uttryck för ”normkritik”. Erkända och fastlagda normer ska kritiseras och förändras. (10) ”Queer är inte vetenskap – utan ideologi”. Olof Edsinger opinion@svt.se (11) Debattartikel av Matilda Nordh i tidningen Metro, onsdagen den 6 april 2016.

Annonser

”Jag tror bara på det vetenskapen bevisat”

En ganska vanligt förekommande tanke hos många är att de saknar tro. De ser sig som helt rationella i sitt tänkande, och ser då det i motsats till (religiöst) troende, som ju tror på sådant som inte kan bevisas.

Särskilt ateister brukar påstå att de inte har en tro på att ingen Gud finns, utan att de helt enkelt saknar tro. ”Jag tror bara på det vetenskapen har bevisat”, hör man ibland från dessa.

Dessvärre är det varken sant eller särskilt rationellt att påstå något sådant. Dessutom visar det en påtagligt bristande insikt i vad vetenskapen är och klarar av. Man kallar denna oreflekterade filosofiska hållning för scientism, som innebär tron på att vetenskapen kan förklara allt.

Vår fysiska omvärld kan utforskas med hjälp av våra sinnen. Med hjälp av logiskt tänkande och en rad filosofiska grundantaganden (som att vår omvärld är lagbunden och att vi kan få samma resultat om vi gör samma försök igen, att alla skeenden utspelas i rum och tid, att vår omvärld är verklig och inte orsakad av mentala processer, osv) kan vi skaffa oss kunskap om den. För detta fungerar den vetenskapliga metoden ypperligt. Den innebär förenklar att man testar en idé med experiment, för att verifiera att idén håller. Inte bevisa. Bevis förekommer, i strikt mening bara inom matematik, men aldrig inom vetenskapen. Det är en missuppfattning.

Man bör påminna sig om hur kunskapsinhämtande fungerar, i verkligheten. Där är vetenskaplig kunskap en liten del. En hel del kunskap är erfarenhetsmässig, vi lär oss genom att göra, vilket till sin natur påminner om vetenskapligt inhämtad kunskap. Men väldigt mycket är förmedlad, eller uppenbarad, kunskap, som baseras på auktoritetstro, skulle man kunna säga. Vi får veta av journalister att USA och Nordkorea ska mötas, och vi väljer att lita på det förmedlande media som rapporterar, trots att vi ibland är sunt skeptiska till nyhetsrapportering. Föräldrar, lärare, vänner, böcker, tidningar, tv berättar alla saker som bygger en kunskapsbank. Helt ovetenskapligt tror jag att mindre än en procent av vårt vetande kommer från vetenskap. Givetvis är det inget fel i det. Ingen kan ägna all sin tid åt att göra experiment på allt man behöver veta. Man behöver helt enkelt ta till sig vetande från andra. Poängen är om källan är trovärdig. Det är därför kristna inte alls har problem med kunskap från bibeln, trots att allt inte kan kontrolleras vetenskapligt (men är förbluffande (för den som inte vill tro) vetenskapligt exakt i allt som kan kontrolleras).

Men sen måste man också komma ihåg att vetenskap ”bara” är en metod för att utforska vår fysiska omgivning. Det finns betydande fält av verkligheten som är helt oåtkomliga för den vetenskapliga metoden. Om detta handlar det mycket korta klipp som veckans film utgör.

 

Apologetik del 9 – Jag är neutral du är religiös : Är vampyrer rädda för salt?

Det jag nu kommer att avhandla är måhända både kort och simpelt och självklart, men inte helt oviktigt. 

Det jag nu kommer att avhandla är inte heller argument per ce för kristen tro. 

Skälet till att jag kommer att berätta om begravningsbyrån och vampyrer är helt enkelt ett slags återvändande till den första delen av denna bloggpostserie: Apologetik del 1 – Hur varmt är badvattnet? 

Då jag var verksam på en annan ort än nu så fanns det en begravningsbyrå (säkert fanns det flera, men jag halvt hänger ut just bara en denna gång). I staden blev det vinter och det blev snö och det blev tö, det blev kallt och det blev isigt och allt. Svenska kyrkans mark låg ganska nära denna begravningsbyrå och kyrkfolkets sandning och halkbekämpning var i det närmaste exemplarisk, medan utanför begravningsbyråporten var det ofta halt och isigt. Vi skojade ibland om det var så att de försökte skaffa sig kunder på det sättet. 

Här fanns det något under vårt skämt som behövde förstås för att det skulle funka, vi förutsatte en hel massa saker; till exempel att de ville ha kunder (om än på andra sätt), att den som vi nämnde det för visste vad en begravningsbyrå sysslade med och hade för kunder. 

img_8033-e1527626928371.jpg
Vampyrer! Finns de? Är de rädda för salt?

Kanske använder du salt? Kanske inte! Kanske är du då vampyr!? Det är inte en räcka tankar som helt nödvändigt hänger ihop med varandra, men om man kryddar till det hela lite med att ha salt med vitlöksmak så blir det genast annorlunda! Kanske i alla fall, för även här har vi förutsatt en del saker; vi har förutsatt att man vet vad en vampyr är, hur den fungerar (att den skyr vitlök (och krucifix och dagsljus, att den inte har någon spegelbild etc.)) och lite likt skämtet med eller om begravningsbyrån, att människor kan uppskatta skämtet och inte ta illa vid sig. 

Så vad har detta med apologetik, alltså att förklara och försvara den kristna tron, att göra? 

Jo, och här efter mycket kort text kommer poängen: Vi lever i ett samhälle som har bytt religion från kristen till någon slags blandning eller renodling av den gemensamma berättelsen omkring shopping, din egen mening, vetenskap, och lite eventuellt lite annat vilket gör att vi också i det offentliga rummet bytt språk lite grann. Jag var på ett möte alldeles nyss där den som ledde den klart sekulära sammankomsten både pratade om att lära sig ”att vända andra kinden till” och att en del i sammanhanget valde ”den breda vägen”, språkbruk som för en tid sedan var gångbar överallt, men som nu nog inte är det. 

I det nya språket och det nya samhället har nya ideal växt fram, vilket inte alls är konstigt, i olika grupper är olika ideal rådande, men det som är lite frapperades för en kristen och något som ofta är en blir fläck för den vi pratar med är att en religiös tro ses som en icke-neutral utgångspunkt och väsenskild från en icke-religiös tro. 

En tanke från mig är att antagligen har lite av naturvetenskapens metodologiska naturalism smittat av sig med någon slags föreställning om att allt utom det är att vara inte-neutral och likaså har smittat av sig med en tanke om att man kan vara neutral, och att det är att vara inte-religiös. 

Men jag tror att det är värt att notera att dels är många vetenskapsmän kristna och teister, dels så är det enkelt att se att bara för att du är icke-relgiös så är du inte neutral, tvärsom många gånger skulle jag säga, men det är en personlig åsikt. 

Det som behövs åstadkommas för att samtalet ska vara fruktbart är att inte som kristen backa in i något slags tilldelat fack att man kan få uttala sig om världen, vetenskap, biologi, historia bara om man är medveten om att man inte är neutral, till skillnad från den icke-religiöse man talar med. 

Nej, det som är viktigt är att på något sätt medvetandegöra även den andre om att vi har våra olika utgångspunkter, våra olika saker och ting som vi förutsätter. Bara det enkla faktum att naturvetenskapens maxim om att via experiment och observationer, repeterbara sådana, ställa upp tester, göra hypoteser och teorier, det är inte något som man kan komma fram till genom experiment, eller observation utan är sådant som man måste förutsätta, anta, ha som grund för fortsättningen. Det gör dem inte fel, men det gör dem inte heller till naturvetenskapliga slutsatser (strängt taget är de inte naturvetenskapliga i det hänseendet kanske man kan säga?!). 

Allt gott och välsignelser i samtalen! 

/ Martin Walldén   

Vi har inte råd med Gud?!

Vi har inte plats för Gud. Han lägger sig för mycket i våra liv.

I en tidigare bloggpost hävdade jag att det är ytterst tveksamt om någon kan göra anspråk på att vara intelligent nog att förkasta Gud av förståndsmässiga skäl. Det jag menar är att förutsättningen för att  förkasta Guds existens är att man först kan omfatta det man sedan förkastar. Men förmågan att förstå Gud skulle i sig förutsätta kapaciteten att förstå det som är oerhört mycket större människan själv. Ett motargument brukar vara att människan mycket väl kan föreställa sig det som är större än henne själv, till exempel universums oändliga utbredning, men det är bara föreställningen om en av tillvarons dimensioner, den som omfattar den fysiskt observerbara världen. Föreställningen att det är allt som finns går inte att härleda från det som finns.

Om en människa kunde ”förstå”, dvs i sig själv kunna härbärgera hela Guds existens, skulle den som är skapad kunna omfatta skaparen och därmed vara förmer än denne. Någon sådan människa har världen ännu inte sett. ”Förståelsen” skulle inte bara vara av intellektuellt försanthållande slag utan en faktisk förståelse på alla de plan av insikt som är kroppens, själens och den mänskliga andens begreppsapparater. Det skulle i sin tur förutsätta en ’tro’ på Gud och tilltro till Gud som lät Gud vara den som Gud säger sig vara enligt det som kallas Guds ord. Mycket Gud blir det. För att kunna förkasta något måste det först förstås. Annars förkastar man en nid eller vrång bild av något som alltid är större än bilden i sig.

Om jag då hävdar att det är av helt andra skäl som människor förkastar tanken på en Gud måste jag ju rimligen ha bra på fötterna för det alternativa skälet. Är det så att vi människor möter tillvaron på ett intellektuellt plan först? Är det av intellektuella skäl som spädbarnet skriker om det är hungrigt, blöjblött eller uttröttat? Knappast. Vad är det som är primärt för människovarandet? Relationen till omvärlden. Den relationen är mångfaldig och först i andra eller tredje hand intellektuell. Många går genom livet utan att någonsin förstå sig själva på ett intellektuellt eller ens intelligent sätt.

Vår oförmåga att förstå oss själva är roten till en oerhörd mängd mänskliga och mellanmänskliga problem. Om det vore en fråga om förmåga till intellektuell analys och därpå tillämpning av en lösning på det planet skulle världen inte se ut som den gör. Våra behov, vår sökning av vår plats i tillvaron har mängder av andra mer väsentliga inslag.

Vem är jag?

Varför är jag här?

När jag nu är här, hur skall jag leva här?

Innan någon av dessa frågor börjar ställas har en annan fråga ofta trängt sig före:

Vem har gjort allt detta?

 

Barn vet snart att saker och ting kan synas eller inte synas. En tid vet barnet inte om det som inte syns verkligen finns.. ”Tittutleken” är en existentiell brygga mellan den synliga och den osynliga världen. Om pappa försvinner bakom ett skynke kan han ha upphört finnas, tills dess att barnet vet att det som inte syns inte därför behöver ha slutat existera.

Vi ger barn prylar att dänga till för att få rörelse i dem, vi ger legobitar därför att byggandet och görandet av den lockande förebilden på locket är  både motoriskt skolande och tankeväckande medskapande. Barnet vet instinktivt att ingen rymdfarkost avbildad på locket uppstår av sig själv utan är en tillverkad produkt. Dels av ingenjörerna på Lego DK, dels av barnet i sig. Alla barn är så intelligenta att de snabbt vet att ingenting gör sig självt. Det är först umgänget med en förvirrad vuxenvärld som  förmår dem att tro att något alls uppstår ur intet. Det kräver år av inbillning att förställa sig att något blir till utan anledning, funktion eller mening.

Sökandet efter den egna identiteten är utan tvekan en av de knivigaste uppgifterna i livet. Jag mötte för länge sedan en man som hade vuxit upp under eländiga omständigheter i Gamla stan i Stockholm. Yngst av alla barn i en stor syskonskara fick han inget eget namn utan kallades, kanske ibland även kärleksfullt, ”boskiten”. När han hunnit bli skolmogen, eller i varje fall gammal nog att tvingas till skolbänken uppstod problemet med ett något lämpligare namn. Identitet och namn är oerhört väsentliga företeelser i livet. Många hittar aldrig förbi etikett stadiet. De heter något, men är inte något. De lever i en värld där de förväntas vara något, få en godtagbar definition inom ramen för den världsbild som är comme il faux i deras samtid. Att det ofta misslyckas omvittnas av vår mentalhygieniska verklighet.

Att vara till, och finna sig i sitt varande är en central del av det mänskliga. Den som aldrig finner sig hemma i tillvaron kommer att fly från den på tusentals olika sätt. Alla har det gemensamt att de är destruktiva, om än på lång sikt. Att vi finns till kan vi i längden inte förneka om vi än hatar det och försöker blända ut till och med själva påminnelsen om det. Och hur vi än kommer till rätta med varandet så återstår mötet med tillvarons andra ben: görandet.

”När jag nu onekligen är här, hur skall jag då leva?”

Eller för att uttrycka det med den gängse formeln: vad är moral och etik? Kan jag leva som jag vill eller finns det parametrar som inte kan överträdas om jag vill leva vidare?  Det är nu som det blir tydligt att frågan om Guds existens med nödvändighet upphör att vara intellektuell diskussion om ”någots” existens till konsekvensen av denna ”närvaro”. Om Guds existens tillåts kan det inte undvikas att följa upp den insikten med ”ja men vad gör Gud då”.

Gud gör, och gjorde allt som är. Utan andra undantag än sig själv. Gud är nämligen existensens och varandet yttersta grund.

Därför äger Gud allt som är inklusive människan. Och gör anspråk på det.

Guds intresse är att hålla allt Gud gjort vid sitt syfte. Dess mening består på basis av dess bestämning.

Gud har därför givit inte bara existensberättigandet utan också terminer för existensen.

Gud har med andra ord talat om hur tillvaron kan optimeras för hela skapelsen.

Det är nu som det bibliska begreppet ”stötesten” blir fullt synligt. Här är det nämligen som mänskligheten snubblar och oåterkalleligen faller på ansiktet. ”Intellektuellt kan jag kanske förställa mig en slags skapande kraft, men om du börjar prata om att denna skapare har rätt att lägga sig i mitt liv, då tar det eld i Kapernaum, då trampar du mig på mina tår!”

Jag hävdar att majoriteten av alla som förkastar Gud gör det av moraliska skäl. De vill se sig själva som gudar med makt över sig själva och med full kapacitet att leda sina liv till full belåtenhet för sin samtid och omvärld, utan inblandning från någon utifrån agerande, vare sig Gud eller Djävul.

 

Vi har inte råd med Gud för Gud har synpunkter på hur vi lever.

Umgås du alls med dessa frågor vet du att Gud först gav lagen för att sedan när vi klart visat att vi inte klarade av att leva under den ge nåden. Lagens uppgift är först att bevara hela tillvaron och ge oss optimala förutsättningar för att inte bara överleva i den utan även leva väl inom den. Konsekvensen är att avstegen från den ordningen omedelbart leder till en skörd som är bitter och besk och oundvikligen leder till ”döden” i många bemärkelser.

Låt mig lista några få av tusentals konsekvenser av att vi inte vill veta av lagstiftningen som Gud ger oss för livet i Guds värld.

Vi har ersatt Gud med andra gudar.  Denna tillbedjan av falska och ofta perverterade ’gudar’ kostar oss enorma summor av mänskligt lidande, av ekonomisk misär, av andlig fattigdom och av utstuderad grymhet mellan människor. Ingen är egentligen helt gudlös. De har bara bytt ut sin föreställning om Gud mot en föreställning om en ”icke-gud” som ofta uppvisar betydande likheter med den vision de har om sitt eget bästa jag. Det de önskar att de vore, Gud förutan, har de upphöjt till den plats som Gud borde ha i deras liv.

Vi har slutat tala sanning med varandra. Det falska vittnesbördet är basen i världens nyhetsförmedling. Media skapar  numera de nyheter de väljer att förmedla. Förtigandet av det som inte får plats i prejudicerade tolkningsmodeller förtigs. Politiker går till val på den ena osanningen efter den andra och blir valda av samma väljare gång efter gång. Spelet fungerar därför att de milda lögnerna omhuldas av mer eller mindre alla, och alla sitter still i båten. Sanningen får inte sägas, den behöver nämligen förtigas för att människoriket skall byggas på människans bekostnad.

Du ska inte ha begärelse. Hur skulle en värld se ut där inte drivkraften till den s k utvecklingen är just habegäret? Ajöss med alla orättfärdiga ekonomiska missförhållanden, ajöss med råkapitalismen, adjö med särintresset fackföreningar. Ajöss med undermåliga produkter som med nödvändighet måste ersättas med nya och dyrare. Adjö med utsugningen av jordens resurser för att tillfredsställa det som betraktas som mänskliga behov trots att många av dem inte motsvarar någon egentlig nödvändighet utan bara är konstlade och skapade behov. Skapade av dem som tjänar på dem. Tron att dessa produkter motsvarar omsorg om medmänniskorna är tunnare än en oljefilm på ett förstört vattendrag.

Du skall inte stjäla. Behöver jag lista? Stöld av idéer och immateriell egendom, stöld av namn, ära och heder, stöld av egendom och liv. Stöld av allt som habegäret inte förmår producera själv. Stöld via skattsedel och avgiftssystem, stöld av rätten att protestera mot stölderna.

Du skall inte döda. Men kalla det inte för att döda då går det bra. Förneka biologiska verkligheter och gör våra rättigheter att döda gällande över andras rätt till liv. Fortsätt att tillåta droger och rusmedel att lemlästa och döda människor, tillåt skadliga miljöer i utvecklingens namn. Kan det bara beskattas och återföra pengar till statskassan är det ok.

Äktenskapstrohet? Föräldrarespekt?  Skojar du?

Det skulle vara en bok på tusen sidor om jag lusläste alla våra moraliska skäl till att inte ha med Gud att göra. Inte minst då för att även den kristenhet som nu existerar har så många avsteg från Guds ordning på sitt samvete. Inte kan vi peka finger som har händerna fulla av vårt eget tigande om vår egen del i värdeglidningen bort från den en gång för alla givna ordningen.

Det är av moraliska skäl människorna inte vill veta av Gud. Bekvämt är att hävda intellektuella skäl. Men de är  obefintliga vid jämförelse med den mångfald skäl som finns i den moraliska sfären.

För många år sedan talade vi med ett grannpar i villaområdet i Danderyd. Efter en helkväll då vi presenterade helheten i den bibliska världsbilden satt Herr S tyst. Sedan sa han eftertänksamt: ”Jag kan se hur det hela hänger ihop, och om jag ville acceptera Guds existens skulle jag kunna tro som du beskriver det. Men jag kan inte tro det. Det skulle betyda alldeles för mycket av förändringar i mitt eget liv.”

Så sant som det är sagt!

Björn Donobauer, Doncaster 22 maj 2018

Fyra anledningar till att David Hume hade fel om mirakler

Mitt bokprojekt om dokumenterade mirakler är i full gång, och det vore omöjligt för mig att skriva en sådan här bok utan att nämna David Hume. Den skotske 1700-talsfilosofen skrev som ung en essä om mirakler som han själv benämnde som ”evigt” då det skulle ”vara användbart så länge världen består.”[1] Essän är populär bland dagens ateister: Richard Dawkins kallar Humes argument mot mirakeltro för ”kärnfullt”,[2] Christopher Hitchens tyckte att det var ”obestridligt”[3] och Michael Shermer benämner det som ett ”knockdown argument”.[4]

Är det verkligen så? Jag hittar åtminstone fyra stora problem med Humes resonemang som borde få dem som hyllar det att tänka till.

1. Självmotsägelser

När man tittar närmare på vad Hume skriver i sektion X av hans Enquiry Concerning Human Understanding[5] ser man att han inte ger ett argument mot mirakler, utan flera. Merparten av dem är hämtade från andra filosofer, och enligt John Earman som författat Hume’s Abject Failure klumpas de ihop av Hume på ett förvirrande sätt trots att de säger emot varandra.[6]

Det tydligaste exemplet på detta är hur Hume i del ett av essän presenterar ett ”bevis” för att vi aldrig ska tro på ett mirakel: ”Ett mirakel är ett brott mot naturlagarna, och då fast och oföränderlig erfarenhet har slagit fast dessa lagar, är beviset mot ett mirakel, från sakens själva natur, lika stort som något argument från erfarenhet möjligtvis kan tänkas vara.”[7] Oberoende av vilka bevis som anförs för ett mirakel väger alltså bevisen för de naturlagar som Hume anser att de bryter alltid tyngre. Fortsätt läsa Fyra anledningar till att David Hume hade fel om mirakler

Människa eller kanin?

CS Lewis, mest känd som författare till Narnia-böckerna och god vän till en viss JRR Tolkien, som han träffade varje vecka för litteraturläsning av bl a egna manus, var också en respekterad och skicklig försvarare av den kristna tron, efter sin omvändelse som vuxen.

I veckans video ser vi en filmatisering av Lewis essä Man or Rabbit? ur God in the Docksom publicerades postumt.

Frågan som ställs är om det går att leva ett gott liv utan att vara kristen. Man kanske väljer sin tro, inte utifrån om den nödvändigtvis är sann, utan därför att den fungerar bra. Vilket leder till skillnaden mellan människa och kanin. Den förra väljer, ja vaddå?

Man or rabbit, gott folk, varsågod!

Finns synd?

För drygt två år sen frågade jag min kristna vän, som jag brukade diskutera tro med, om begreppet synd. Jag frågade ”Vadå synd? Vad är det?” I mina ögon fanns det nämligen inget som kallades synd. Jag tänkte att visst, folk gör saker som inte alltid blir bra; misstag och felsteg, som ibland tyvärr går ut över andra medmänniskor. Men i bästa fall, kan man då försöka rätta till det. Det är helt enkelt så alla människor funkar. Vi kan försöka bättra oss, lära oss av våra felsteg och hjälpa varandra att undvika göra felsteg mot andra. Vi kan också välja att se det goda framför det negativ och att fokusera på att göra mycket gott för andra istället.

Sen har vi den kristna världsbilden som säger att synden är lika verklig som luften vi andas eller kroppen vi lever i. Även andra religioner talar om synd, framförallt de monoteistiska religionerna (judendom och islam). Så var lämnar det oss? Finns synd? Och vad är i så fall det?

I Bibeln definieras synd som en överträdelse av Guds lag eller som rebelliskhet mot Gud. Vi har valt bort Gud, vänt honom ryggen och gått vår egen väg – och synden kvarhåller den distansen mellan oss och Gud. Man kan jämföra synd med brott i ett juridiskt system. En person som begår en överträdelse från samhällets uppställda lag blir automatiskt straffbar. Den personen anses vara lagligt ansvarig för sin handling och behöver då vara beredd på att ta konsekvenserna för det, utifrån vad samhällets juridiska system har bestämt (såvida inte personen bedöms ha varit psykiskt ”sjuk” vid tidpunkten). Utan lagen skulle vi därmed inte ha några brott som ger ”standardiserade” konsekvenser. På liknande sätt blir det med synd. Utan Gud, ingen synd.

Jag tror att en viktig anledning till att syndabegreppet inte existerar i den sekulära världsbilden är för att man inte tror att vi är moraliskt ansvariga gentemot någon. I alla fall inte mot någon mer än mot den eller de personer som blir påverkade av ens handlingar. Man skulle förenklat kunna tänka på vårt moraliska ansvar i två dimensioner, vilka jag lekmannamässigt kallar för den horisontella dimensionen och den vertikala dimensionen. Låt mig förklara vad jag menar med detta.

När jag ser tillbaka till hur jag tänkte om synd och moraliskt ansvar inser jag att jag utgick från att mina handlingars påverkan endast existerade i den horisontella dimensionen. Med det menar jag den mellanmänskliga dimensionen; där vi alla människor finns i ett oupplösligt samspel. I den dimensionen är vi alla är på samma nivå och vi står ständigt i relation till varandra. Där är vi också moraliskt ansvariga gentemot varandra. Skadar, eller hjälper, jag en annan person så anses jag vara moraliskt ansvarig för mitt ”goda” eller ”onda” handlande (och vad som är ont och gott bygger i sig på att det finns en objektiv grund för godhet – här, Gud – men det ska jag inte fördjupa mig i denna gång). Det är alltså lätt att se att vi lever i ett ständigt samspel av att mina handlingar påverkar och påverkas av andras handlingar – vilka vi intuitivt också utgår ifrån att vi bär ett ansvar för.

Däremot uppenbarades det för mig, sakta och under en lång tidsperiod, att det även finns en vertikal dimension. Den innebär att jag står i relation till något väsensskilt högre än mig. Jag är inte helt fristående utan jag som människa, tillsammans med alla andra människor, står också i relation till Gud. Det är alltså inte bara jag och mina medmänniskor som finns, utan även Gud finns med i ekvationen. Med den insikten och förståelsen blev det tydligt att mina handlingars moraliska tyngd även har en vertikal dimension. Jag har Gud över mig och jag är moraliskt ansvarig gentemot Gud. Mina handlingar, när de ställs i relation till Gud – och inte bara till mina medmänniskor -, gör att vissa (många?) av mina handlingar tillfaller kategorin synd. Så vad innebär det då för oss?

Jag tror att majoriteten håller med om att det inte finns någon perfekt människa. Vi har förmodligen alla någon gång ljugit eller snackat illa om andra – kanske till och med hatat andra. Majoriteten har nog stulit någon gång, varit avundsjuka eller giriga – eller helt enkelt låtit bli att göra gott mot medmänniskor när vi har haft möjlighet. Skulle vi specificera oss och även undersöka de tio budorden (som vi för enkelhetens skull kan benämna som Guds lag), så har alla säkerligen någon gång brutit mot en eller flera av dessa bud. Vi har därmed, utifrån Bibeln, alla gjort sådant som kan definieras som synd – och blir därmed straffbara inför Gud.

Så å ena sidan har vi den sekulära världsbilden som säger att synd inte existerar och å andra sidan den bibliska världsbilden (och andra religioners) som säger att vi ständigt syndar mot Gud och våra medmänniskor. Om vi är moraliskt ansvariga mot våra medmänniskor men även mot Gud – vad innebär det då för oss? Jo, det innebär bland annat att vi alla – eftersom ingen människa är perfekt – har syndat mot Gud. Visst? Det innebär också att vi alla på något vis har brutit mot Guds lag och därmed blir straffbara. Däremot stannar, turligt nog, inte den kristna världsbilden med att peka ut oss som syndare och rebeller mot Guds lag. Istället talar kristendomen framförallt om att Gud själv kom till jorden, som Jesus, för att ta detta straff för våra synder. Med Guds kärlek och nåd har vi blivit skonade för våra brott mot Gud; våra synder. Och ingen mindre än Gud själv tog straffet, konsekvenserna, istället för oss. Det säger något om vilken stor nåd och längtan Gud har för och till oss människor. Eller vad säger du?

%d bloggare gillar detta: