Judas Iskariots död

Vem var Judas?
Judas Iskariot är den av Jesu lärjungar som alltid framställts i dålig dager. Redan när Jesu lärjungar räknas upp i Matt 10:4 får Judas epitetet ”han som skulle förråda honom”. Evangelierna berättar att Judas under skärtorsdagsnatten utlämnade Jesus till de romerska soldaterna, vilket så småningom ledde till att Jesus korsfästes. Efter sin uppståndelse visar sig Jesus för ”de elva lärjungarna” (Matt 28:16). Någon fattas alltså – Judas. Detta har tolkats som att Guds vrede drabbade honom efter hans förräderi och han dog. Exakt hur detta gick till finns det dock skilda beskrivningar av. Syftet med denna artikel är att belysa dessa olika beskrivningar för att försöka förstå hur Judas dog.

Problemformulering
Judas Iskariots död är ett av de ställen som oftast tas upp för att exemplifiera interna inkonsistenser i Bibeln. Tanken är att om Bibeln säger emot sig själv, är det problematiskt att hävda att Bibeln är Guds ofelbara ord. Den klassiska kristna uppfattningen är att Bibeln är ofelbar, men om det finns texter i Bibeln som säger emot varandra måste åtminstone en av dem vara fel. Eller? Judas förrådde Jesus och efteråt tog han livet av sig, så långt är evangelisterna överens, men de tycks ge olika besked om hur detta gick till.

I Matt 27.3–10 läser vi:
Men då Judas, som hade förrått Jesus, såg att Jesus var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste och sade: ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.” De svarade: ”Vad rör det oss? Du vill se det så.” Då kastade han silvermynten i templet och gav sig av. Sedan gick han och hängde sig. Översteprästerna tog mynten och sade: ”Det är inte tillåtet att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar.”
Och de beslöt att för dessa pengar köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern än i dag Blodsåkern.
Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: Och jag tog de trettio silvermynten, det pris ‘som Israels barn hade satt på honom som hade värderats, och jag gav dem som betalning för Krukmakaråkern, så som Herren hade befallt mig.

Vi noterar att 1) Judas dog genom hängning; 2) översteprästerna köpte krukmakaråkern för pengarna; och 3) Krukmakaråkern kom att kallas Blodsåkern därför att den köptes för blodspengar.

Om vi istället läser vad Petrus säger i Apg 1:18–20 får vi en annan beskrivning av händelseförloppet:
”Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern. I Psaltaren står det skrivet: Hans gård skall bli öde, ingen skall bo där, och: Hans ämbete skall en annan få.”

Här noterair vi att 1) Judas dog genom att han föll framstupa så att hans inälvor rann ut; 2) Han köpte åkern före sin död; samt att 3) Blodsåkern kom att kallas så för att Judas dog där.

Skillnad Matt 27:3–10 och Apg 1:18–20
Dödsorsak
Judas hängde sig
Judas föll framstupa
Vem köpte åkern
Översteprästerna köpte åkern
Judas köpte åkern
Etymologi
Kallas Blodsåkern för att den köptes för blodspengar
Kallas blodsåkern för att Judas dog där

Det är lätt att förstå varför Judas död brukar lyftas fram som ett av de tydligaste exemplen på motsägelser i Bibeln – det verkar sannerligen som att det är två olika traditioner som har tagit plats i Bibeln. Konstigt nog verkar den tidiga kyrkan inte ha förstått texterna som att den ena motbevisade den andra, för i så fall hade de inte båda tagits med i Bibeln. Det faktum att två så uppenbart olika berättelser ändå finns med bör väcka misstanken att vi kanske inte förstår texten på samma sätt som den tidiga kyrkan gjorde. Innan vi avfärdar texterna bör vi därför undersöka om det finns något sätt att förstå texterna på som inte vållar motsägelser.

Problem 1: Judas dödsorsak
Jerusalems topologi
Enligt traditionen motsvarar den aktuella Krukmakaråkern/Blodsåkern Hinnoms dal, ett fält där krukmakarna hämtade lera. När marken grävdes upp efter lera, gick det sedan inte att använda den för odling men dög som gravplats åt främlingar och fattiga som inte hade råd att begravas på en vanlig gravplats (Conrad 1991; France 2015, 28).
En rättsläkare som försöker rekonstruera ett dödsfall kan få stor hjälp av att veta hur omgivningen ser ut. Alla som har varit i Jerusalem vet att omgivningen är väldigt kuperad, och det gäller inte minst Hinnomdalen. Från botten av dalen kan man se sju till tolv meter höga nästan lodräta klippor (McDowell 1992, 130). Än idag växer träd på avsatserna ovanför klipporna. Det är tänkbart att Judas hängde sig i något av träden som växte över en avsats och att grenen gick av så att han föll framstupa och hans kropp slogs sönder.
Om Judas dog av hängningen så är det mycket möjligt att han fick hänga kvar ett tag, eftersom ingen jude skulle vilja ta ner en död kropp på en sabbat och dessutom under påskhögtiden. Kanske fick kroppen hänga där tills den ruttnade (vilket inte tar så lång tid när det är varmt) och så trillade ner och sprack.
Det finns också en annan möjlighet, nämligen att grenen som Judas fäste repet i var död och torr (det finns många döda och torra träd i Hinnoms dal även idag). Om det då kom en stark vindpust så skulle grenen kunnat ha gått av, och Judas (antingen död eller levande) skulle ha rasat ner i avgrunden. Matteus skriver att när Jesus dog så brast förlåten i templet i två delar, jorden skakade och klipporna rämnade (Matt 27:51). Om Judas nu hängde i en torr, död gren på en klippavsats så är det knappast otänkbart att den gick av vid jordbävningen (Archer 2001, 344). Kanske var det helt enkelt så att grenen som Judas hängde i brast och han föll till marken, och därefter slängde han sig ut för en klippbrant.

Hinnoms dal

Fyra sätt att förstå texten
När man läser de båda beskrivningarna av dödsorsaken ser man att de inte utesluter varandra – Matteus skriver inte att Judas inte föll, och Petrus säger inte att Judas inte hängde sig. Det finns åtminstone tre möjliga sätt att harmonisera de båda redogörelserna: 1) Judas dog när han hängde sig och föll sedan utför ett stup så att buken sprack, 2) Judas dog inte av hängningen men grenen brast och han föll utför ett stup så att buken sprack, 3) Grenen brast och Judas föll till marken, och slängde sig sedan utför ett stup. Det finns alltså flera möjliga sätt att harmonisera texterna, och när vi tar hänsyn till förhållandena kring Jerusalem och hur det kan ha sett ut på Krukmakaråkern så framstår dessa förklaringar inte som särskilt orimliga.

En del kommentatorer har lyft fram en möjlig fjärde förklaring, nämligen att ordet som översätts med ”föll framstupa” (prenes) egentligen är en felstavning och att ett mycket närliggande ord (presthes) som istället betyder ”svullna upp” återfinns i vissa senare manuskript (Pache 1985, 154). Detta ger ju en annan bild av vad Petrus beskriver.

En möjlig femte tolkning
Alla de tre synoptiska evangelierna beskriver Judas förräderi som förutsagda av skrifterna och kända av Jesus i förväg. Markusevangeliet och Lukasevangeliet går inte i detaljer kring hur Judas slutade sina dagar, men Matteusevangeliet innehåller denna mer utförliga beskrivning. Vad är Matteus syfte med att inkludera denna beskrivning? Vi får ha i åtanke Matteusevangeliets särprägel: Den är skriven för judar och huvudintentionen jämfört med de övriga evangelierna är att visa att Jesus är den utlovade Messias. Det är därför som Matteus oftare än någon av de andra evangelisterna använder frasen ”… för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna”, och det är därför han hänvisar till skrifterna när Judas dör.
När man använder sig av arketyper i skriften tillåter det en viss poetisk frihet. Både profeten Jeremia (Jer 18:2–6) och profeten Sakarja (Sak 11:12–13) beskriver händelser som påminner om denna. Sakarjas beskrivning ligger närmare (”Och HERREN sade till mig: ”Kasta det åt krukmakaren!” – det härliga pris som de ansåg mig vara värd. Och jag tog de trettio silversiklarna och kastade dem i HERRENS hus åt krukmakaren.”), men ändå väljer Matteus att referera till Jeremia. En trolig anledning skulle kunna vara att passagen i Jeremia är starkare förknippad med dom och straff, och det är detta underliggande budskap som Matteus vill förmedla.
Kanhända använder sig Matteus av en typologi när han beskriver Judas öde. Kombinationen av orden ”gav sig av” och ”hängde sig” används nämligen även i den grekiska översättningen av gamla testamentet, Septuaginta, i 2 Sam 17:23:
”När Ahitofel såg att hans råd inte följdes, sadlade han sin åsna och bröt upp och for hem till sin stad, och sedan han hade ordnat med sitt hus, hängde han sig. Så dog han och blev begravd i sin fars grav.”
Ahitofel var en högt aktad personlig rådgivare till kung David men förrådde honom till förmån för Absalom under dennes revolt. En tidig rabbinsk tolkning (rätt eller fel) associerar Ps 41:10 (skriven av David) med denna händelse: ”Också min vän som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter sin häl mot mig.” De tidiga kristna läste denna vers som en förebild för hur Judas skulle förråda Jesus (Conrad 1991, 167).

Evangelisten Johannes skriver (Joh 13:18):
”Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften skall fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig.”
Med tanke på Matteus intention att visa på kopplingen mellan det nya och det gamla förbundet, och kopplingen mellan kung David och Jesus, är det möjligt att intentionen i hans redogörelse var att visa att Judas genom sitt förräderi, ånger och död uppfyllde den arketyp som Ahitofel utgjorde. I så fall kanske Matteus inte alls avser att beskriva hur Judas dog, utan hänvisningen till hängning är en hänvisning till Ahitofels förräderi (Conrad 1991). Om denna tolkning är korrekt, finns ingen motsättning mellan Matteus och Petrus redogörelser.
Sammanfattningsvis så kan vi vara ganska säkra på att Judas åtminstone var död efter den händelse som Apostlagärningarna skildrar, dels för att det är minst sagt svårt att överleva att inälvorna rinner ut, dels för att syftet med Petrus tal är att han efterlyser en ersättare till Judas. Det finns däremot ingenting i varken Apostlagärningarnas eller Matteus redogörelse som utesluter den andra.

Problem 2: Krukmakaråkerns förvärvande
Vem köpte då åkern? Petrus säger att Judas skaffade sig ett jordstycke för pengarna, medan Matteus skriver att översteprästerna köpte marken. Dessa påståenden säger inte nödvändigtvis emot varandra. Matteus skriver ju att översteprästerna inte kunde ta emot blodspengarna från Judas eftersom de var orena och de kunde inte läggas i offerkistan. Det här var inte konstigare än att biståndsorganisationer idag kan vägra att ta emot pengar som har förvärvats på oetiska sätt. Trots att Judas kastade silvermynten ifrån sig var det alltså rent juridiskt fortfarande hans pengar. Det är troligt att ryktet om Judas död spreds snabbt och att översteprästerna beslöt sig för att för pengarna köpa Krukmakaråkern, den plats där Judas hade hängt sig. En gravplats (som i sig var oren) var ju ett lämpligt sätt att använda de orena pengarna på (France 2015, 29; Pache 1985, 154). För att undvika rituell orenhet, var prästerna tvungna att köpa åkern i någon annans namn och valde då Judas Iskariot, eftersom det var hans pengar och eftersom de köpte marken där han hade dött.
Det finns också en språklig skillnad mellan de två passagerna. Matteus använder verbet egórasan som betyder att handla på torget, lösköpa, friköpa eller sälja. Det syftar alltså på en transaktion. Petrus i Apostlagärningarna använder istället verbet ektesato som innebär att man förvärvar, får egendomsrätt över eller övertar något (Gilbrant, Gärtner, och Kjärll 1983). Genom att använda detta ord betonar Petrus själva ägandeskapet vilket Matteus inte gör. Matteus beskriver hur prästerna lösköpte åkern för Judas pengar, men de var därmed inte självklart ägare till åkern utan det var alltjämt Judas. Leviter fick ju inte heller lov att äga mark, så översteprästerna hade i vilket fall varit tvungna att göra någon annan till ägare.
Alltså, de trettio silverpengarna som Judas fått gav han tillbaka till översteprästerna. Man skulle då kunna säga att Judas köpte blodsåkern indirekt. Han slängde ner pengarna framför prästerna, men dessa kunde inte ta emot dem utan köpte den plats där Judas hängde sig, Krukmakaråkern, till begravningsplats för främlingar. När Judas var död var platsen oren och det var därför passande att köpa marken för att använda som gravplats. Detta verkar enligt Petrus vara vad Judas förvärvade sig för sitt förräderi.

Problem 3: Etymologi
När vi har kommit så här långt inser vi också att ursprunget till namnet Blodsåkern inte är något större problem.

Petrus säger (Apg 1:18–19):

”Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern.”
Det som var ”känt för alla” var sannolikt inte bara det brutala sätt som Judas dog på, utan bakgrunden till varför han förvärvade marken och att det skedde genom blodspengar. Det finns ingen motsättning mot det som Petrus säger och det som Matteus återger. Båda ställena är överens om att åkern var köpt med blodspengar.

Slutsats
Det som vid en första anblick verkar vara två skilda och oförenliga traditioner visar sig vid en närmare analys vara möjligt att förena. Matteus huvudintresse är Jesu uppfyllelse av det gamla förbundets profetior, medan Lukas återger ett tal som Petrus höll kort efter att händelserna inträffade med syfte att utse en efterträdare till Judas. Syfte, målgrupp och sätt att framföra budskapet på skiljer sig åt, men det innebär inte att redogörelserna är oförenliga. Att avfärda nya testamentet som otillförlitligt baserat på denna förmenta motsägelse är alltså förhastat.

/ Sebastian Ibstedt

Referenser
Archer, Gleason L., Jr. 2001. New International Encyclopedia of Bible Difficulties. Supersaver ed. edition. Zondervan. https://www.amazon.com/New-International-Encyclopedia-Bible-Difficulties/dp/0310241464.
Conrad, Audrey. 1991. ”The Fate of Judas: Matthew 27:3-10”. Toronto journal of theology 7 (2). University of Toronto Press: 158–68. doi:10.3138/tjt.7.2.158.
France, R. T. 2015. Matthew: An Introduction and Commentary. InterVarsity Press.
Gilbrant, Thoralf, Bertil Gärtner, och Thorsten Kjärll. 1983. Studiebibeln: Nya testamentet. Vol. 5. Norman.
McDowell, Josh. 1992. The Best of Josh McDowell: A Ready Defense. Thomas Nelson.
Pache, René. 1985. Bibelns inspiration och auktoritet. Filadelfia.

Annonser

Vilken religion är sann? – Del 1

Att välja en religion att tillhöra – om man väljer någon överhuvudtaget – är ett av de största besluten en människa fattar under sitt liv. Innan en person gör detta val, vilken efterforskning behöver denne ha gjort innan? Behöver den göra någon överhuvudtaget?

Vägen till att fatta ett sådant beslut kan se ut på många olika sätt. För vissa personer tas beslutet efter djup efterforskning, vilket vi ser i personer som Lee Strobel och J Warner Wallace. Dessa två personer, ena journalist och andra mordutredare, blev kristna efter att ha undersökt evangeliernas trovärdighet. För andra tas beslutet efter en upplevelse av något slag, vilket till exempel ses hos många muslimer i Mellanöstern som blir kristna efter att ha mött Jesus i sina drömmar. Och för ytterligare andra kan det vara av att de hört religionens budskap sedan barnsben och sedan själva valt att tro. Förutom dessa tre sätt finns det säkert minst ett tiotal andra sätt att komma fram till vilken religion man vill tillhöra.

Men med tanke på mängden religioner som finns därute, hur väljer man? Behöver man undersöka alla religiösa böcker för att veta vilken som är rätt? Och behöver man undersöka varje religion för att veta vilken som är sann? Om vi bara tar de fem största religionerna innebär det att en person skulle behöva jämföra kristendomen, mot islam, mot judendom, mot hinduism, mot buddhism. Det innebär då också att Bibeln behöver jämföras med Koranen, med Tanakh, med Vedaskrifterna och med Tripitaka.

Första steget i beslutet att välja vilken religion att tillhöra är att erkänna att alla religioner har exklusivistiska anspråk, dvs. att varje religion har trosuppfattningar som innebär att endast deras religion är sann och övriga religioner inte är det. I detta första steg ingår också att inse att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt. Detta går lätt att undersöka genom att till exempel titta närmare på de anspråk som religionerna gör när det kommer till exempelvis synen på Gud/gudar, livets uppkomst, frälsning, efterliv m.m. Detta innebär till exempel att de monoteistiska religionerna (det finns bara en Gud) och polyteistiska religionerna (det finns flera gudar) säger emot varandra. Detta finner vi enkelt stöd för om vi utgår från logikens andra lag, motsägelselagen. Denna lag säger att två motsägelsefulla saker inte kan vara sanna samtidigt, till exempel kan det inte vara sant att jag både existerar och inte existerar samtidigt. Applicerat på religionsfrågan innebär det att religioner som menar att det bara finns en enda gud och religioner som menar att det finns flera gudar inte båda kan vara sanna samtidigt.

Ett annat exempel på att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt är deras syn på frälsning. Om vi bara undersöker synen på det inom två av de monoteistiska religionerna, islam och kristendomen, ser vi att de har olika anspråk, som gör att inte båda kan vara sanna samtidigt. Islams syn, i stora drag, utgår ifrån att frälsning kommer ur att en människas onda gärningar är färre än dennes goda gärningar, likt en vågskål där de goda gärningarna ska väga tyngst. Kristendomen anser istället att frälsning inte kan komma från människan själv utan genom tron på Jesus Kristus, som anses vara Guds son. Tillgång till himlen (frälsning) kan alltså inte både komma från människan själv – som islam främst förespråkar (genom att göra fler goda än onda gärningar) -, och samtidigt inte komma från människan själv  – som kristendomen förespråkar (tron på Jesus som frälser). Förutom dessa två exempel finns det flera andra sätt att dra slutsatsen att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt, och att de har trosuppfattningar som exkluderar att andra religioner också är sanna.

Det finns däremot flera vanliga liknelser som argumenterar för motsatsen, som menar att alla religioner egentligen är desamma i grunden. Det finns till exempel liknelsen om att “alla stigar leder till toppen av berget” eller liknelsen med elefanten och de blinda skötarna som beskriver olika delar av elefanten. Dessa liknelser lyckas fånga in att religioner har likheter men fallerar i att beskriva religioners olika trosuppfattningar på ett sanningsenligt och ärligt sätt. En känd apologet, Ravi Zacharias, beskrev det såhär “There are fundamental differences [between religions], at best there are superficial similarities. [However,] I often wrongly hear that all religions are fundamentally the same and superficially different.” Vad han beskriver är alltså samma sak som jag argumenterar för ovan: det finns likheter mellan religioner, men deras svar på grundläggande frågor är de djupgående olika – och därmed exklusiva varandra.

Så första steget mot att välja religion är att erkänna att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt. Men för att välja religion, måste alla frågor jämföras för alla religioner? Är det ens möjligt att göra det? I nästa blogginlägg tänkte jag diskutera denna fråga lite närmare, och framförallt hur man kan undersöka trovärdigheten och sannolikheten för en religions sanningshalt. Men hur skulle du själv angripa denna fråga? Hur skulle du gå tillväga för att välja religion, om du inte redan gjort det? Finns det sätt som är bättre och sämre att göra det på?

Förr var alla kristna – några ord om kvinnlig rösträtt

Skärmavbild 2019-06-04 kl. 22.29.31 om man betänker att detta är en apologetisk blogg, som i skärningspunkten mellan kristen tro och andra livsåskådningar vill samtala, vill förklara och försvara den kristna tron, för det som nu finns att tillgå som veckan bloggpost är ett tolv år gammalt examensarbete om kvinnlig rösträtt, eller om vi nu ska vara petiga allmän rösträtt. 

Anledningen till att det kan passar sig, eller att det går an, som man kanske kan säga utan övriga jämförelser…

Nå anledningen är inte att verk av undertecknad och firade diktare har samma höjd, nej, men vid Uppsala Universitet producerade jag denna skrift som följer och som undersöker hur relevanta och gångbara bibelreferenser var för motståndet till att införa kvinnlig, eller då snarare, allmän rösträtt.

Fanns det något mer skäl än att han ville sprida dammiga luntor? Ja, det är ju i dagarna (24 maj) 100 år sedan själva riksdagsbeslutet togs som sedan ledde till att en betydligt större del av Sveriges befolkning sedan i valet till riksdagen kunde rösta 1921 (rätt mycket saknades till vår demokrati, men rätt mycket var tillstädes också.

Nå varför det då? Jo det hävdas ibland att ”alla var kristna förr” och det gör att de ord av förundran inför Skaparen som till exempel vetenskapens pionjärer ofta ger uttryck för devalveras, de har liksom (tänker man) inte så mycket annat val än att säga att de tror på Gud. Men jag hävdar att förvisso präglades Europas samhällen under lång tid av kristna tankar och derivat därifrån, men att alla personer var troende eller uttryckte det av något yttre tvång, det håller nog inte sträck. De såg nog Gud i sin vetenskap eller dylikt om de sade det, Newton och andra av den moderna vetenskapens fäder såg helt enkelt både Gud och vetenskapen!

Men denna uppsats som nu strax kommer fram i texten visar förstås på ett mycket senare skede och endast egentligen längst upp i Sverige beslutande organ, Riksdagen, och längst fram i rösträttskampen, men det ger en fingervisning om huruvida alla var kristna i ett land där det skulle dröja mer än en generation innan det blev möjligt att gå ur rikskyrkan utan att inträda i ett annat trossamfund!

Här kommer den, en märklig bit apologetik, men kanske en förnöjsam läsning ändå!?

Kvinnorösträttsfrågan och Bibeln – Bibliska argument i riksdagsdebatten och i tidskriften Rösträtt för kvinnor

Allt gott! / Martin Walldén

Jesus, nyandlighet och islam

Då och då har jag hamnat i samtal med personer av annan tro, agnostiker, muslimer och personer lagda åt nyandligheten. Samtalsämnena har rört evolutionen, Bibelns kanon och trovärdighet, ämnen som i allra högsta grad har med apologetik att göra. Det folk har reagerat på är inte om man har precis alla svar på Gud, Bibeln och tillvarons mysterier och kan allt, utan varför det Bibeln säger är trovärdigare I JÄMFÖRELSE med säg nyandligheten eller ateismen. Därför har apologetik en viktig roll att spela i evangelisation, anser jag.

Något som intresserar mig är åldersdatering av Nya testamentets böcker. Nu är jag bara en enkel lekman som intresserar mig för ämnet, men jag leker lite med frågan vad en erfaren professor skulle kunna delge. Varför är det så intressant med detta ämne? För att vad jag har sett kommer både nyandligheten och islam med påståenden att kristendomen totalt missuppfattat Jesu egentliga budskap. Nyandligheten menar att Jesus egentligen undervisade reinkarnation, att man ska lära känna sitt eget gudomliga jag och annat smått och gott. 

800px-Linköpings_domkyrka,_den_23_juni_2008,_bild_1 äldsta bibeltesten i sverige
Datering av bibeltexter, om de citeras av någon, då finns de redan! Detta är det äldsta kända bibelcitatet i Sverige, från Linköpingsdomkyrka (andra hälften av tusentalet). Bild: Västgöten

Islam menar att Jesus visst var en profet från Allah och att Jesus menade att efter Honom skulle det komma en annan profet sänd av Allah, dvs Muhammed. Och därför kan man finna i islam meningen att Jesus var en äkta muslim.

Det som förenar nyandligheten och islam är alltså meningen att Jesu egentliga budskap förvanskats, och dessutom har de gemensamt att man mycket slarvigt beskriver åldersdatering av Bibeln. Bägge religionerna menar att det finns en mängd olika tidiga kristna skrifter och att den egentliga Bibeln som kyrkor använder är skriven någon gång ca 400. Det man pekar på då är de sammanställda kopiorna kodex Vaticanus och Sinaiticus.

Beträffande Muhammeds syn är det enklare att ha överseende. Han kunde inte forska under 600-talet, han kunde inte åldersdatera. Han mötte helt klart olika berättelser om Jesus och kristen tro, olika judiska legender och annat. Inte konstigt att han blev förvirrad. Men dagens islam och imamer bör lyssna närmare på kristna forskare, de har inte lika hög grad av ursäkt.

Likadant är det med nyandligheten av i dag. Det finns somliga skribenter inom nyandligheten som har en konspiratorisk syn på hur Bibeln sammanställdes och bakgrunden till kyrkans budskap så som det tedde sig under 500-talet. Ungefär så här: I ett stort rum fullt av olika papper och skrifter i en enda röra satt ett gäng människor ungefär år 300 – 400 och grubblade. Högar av papper och skräp överallt, de mest olika berättelser om Jesus. Några papper sade att Han korsfästes för alla våra synder, andra sade att Han var bara en vis, upplyst lärare och att alla andra människor kan med tiden och olika jordeliv bli så. Så fick någon en strålande idé hos ”de första kristna”, såsom de kallas lite löst av nyandligheten, för några konkreta namn ges aldrig: Vi samlar ihop alla papper som talar om Jesus som Guds enfödde son och syndoffer och och den sista domen och säger att de papperen är Jesu riktiga liv på jorden! ”Ja, det gör vi, det kan vi alla tjäna på som organisation, vilken bra idé, på så sätt kommer vi alla kunna vältra oss i våra privata storgods inom kort tid!”, samtyckte alla.

Alla inom nyandligheten resonerar inte så här, men i praktiken betyder hur som helst nyandlighetens mening att kristna måste vara lättlurade eller forska fullständigt imbecillt, när kyrkan under alla århundraden menat att Jesus var Guds enfödde son och dog för våra synder.

Först kan man åldersdatera olika skrifter genom att studera de äldsta kopiorna av Nya testamentet och andra kristna skrifter. Faktiskt har Wikipedia en riktigt bra översikt hur man daterar de äldsta kopiorna av NT:s böcker.  Må vara att Wikipedia brister i andra områden, men i detta ämne är upplägget föredömligt.

720px-Amman_BW_9 döda havsrullarna
Bibelns texter finns bevarade från ett riktigt tidigt stadium och de kopior vi har är ofta ganska nära originalet i tid! Bild: Berthold Werner

Det nyandligheten och islam av i dag inte nämner ALLS är att det finns fragment av olika skrifter ur NT. De kan ålderbestämmas. De fragmenten är skrivna någon gång år 120 – 250. Om man nu menar att kyrkan har missuppfattat Jesu egentliga budskap, då är man ju välkommen att visa upp fragment där Jesu egentliga budskap är nedtecknade, många olika sådana fragment behövs, från perioden 35 – 100. Då kan en opartisk intresserad verkligen se framför sina ögon hur den kristna kyrkan av olika anledningar helt rört ihop Jesu budskap. Som en röd tråd framför läsaren kan han då se steg för steg hur reinkarnation, upplysning och inre gudomlighet förvandlas till ställföreträdande offer, Guds slutliga dom, synd och rättfärdighet som ges från Gud. Eller se att islam är den sanna, rätta läran. Nå, var är de fragmenten någonstans då? Jag har aldrig hört talas om några.

Här finns Wikipedias uppställning att läsa

Ett ytterligare annat sätt att åldersbestämma skrifter är  genom att se vilka efterkommande författare som använder dem, kanske rentav citerar dem. Då kan man se vilka skrifter som kom tidigast.

Johannes lärjunge Ignatius (35-107 ca) använder, här citerar jag rakt av från engelska, men det bör inte vara några problem att förstå det:

Letter of Ignatius to the Ephesians

2 – John 8:29

3 – John 17:11-12

5 – James 4:6

6 – names Onesimus, as in Philemon

6 – John 1:14

7 – 1 Tim 4:10

8 – 1 Pet 2:9

9 – Matt 5:2, 2 Tim 2:24-25, Luke 23:34

11 – Rom 2:4

12 – Matt 23:35, Acts 9:15

13 – Eph 6:16, 6:12

14 – Luke 10:27, Matt 12:33

15 – 1 Cor 4:20, Rom 10:10, 2 Cor 8:18

16 – 2 Cor 6:14-16

18 – 1 Cor 1:20

Letter of Ignatius to the Magnesians

3 – 1 Tim 4:12

4 – Luke 6:46

8 – 2 Cor 5:17, mentions Judaizers

9 – 2 Thess 3:10, Phil 3:18-19, 2 Tim 3:4

10 – Acts 11:26

Letter of Ignatius to the Trallians

9 – Heb 10:12-13

11 – warns of ”Nicolaitanes”

Letter of Ignatius to the Romans

2 – 2 Cor 4:18

7 – Gal 2:20

Letter of Ignatius to the Philadelphians

2 – 2 Tim 3:6

6 – “dragon Nicolaitanes”

Letter of Ignatius to the Smyrnans

3 – Maybe Rev 1:7

Clemens var biskop i Rom ca 90-100, CITAT:

”Below are some New Testament references in 1 Clement, ordered by chapter number:

2 – Titus 3:1, Acts 20:35

7 – 1 Pet 3:20, 2 Pet 2:5

9 – Heb 11:5

34 – Quotes 1 Cor 2:9 and calls it scripture

35 – Rom 1:32

36 – Heb 1:3-4

37 and 38 – Church as a body metaphor, as in 1 Corinthians

46 – James 4:1

46 – Jesus’ “millstone” quote (which is present in Matthew, Mark and Luke)

49 – James 5:20

http://www.datingthenewtestament.com/introduction.htm

Om en person som levde ca år 100 citerar  en viss skrift, då måste den skriften existerat INNAN år 100. Nå, finns då  personer vilka levde ca år 100 – 150 och som använde texter med Jesu nyandliga eller muslimska budskap? Jag har aldrig hört talas om några. 

 Alla dessa resultat  finns öppet och hur enkelt som helst att finna, för den som VILL. Nyandligheten menar dessutom att ”universum tänker”, att ”allt är sammanlänkat med varandra”, och på så sätt leds man rätt i sin sökan. Man kanske led rentav till övningar i fjärrskådning? Men trots dessa lagar och tekniker och andliga övningar, hur kommer det sig då att nyandligheten visar upp så torftiga resultat kring Bibelböckernas ålder? 

Väl värt att också lägga märke till är att den tidiga kristendomen hade ingen central instans där betrodda sekreterare satt och kopierade olika skrifter och rensade ut och förbjöd misshagliga texter. (Islam hade det däremot.) Man kan därför inte säga att frånvaron av Jesu egentliga nyandliga eller muslimska budskap beror på hierarkisk censur och makthunger från kyrkans sida. 

För flera människor kommer inte kristen tro i ett slag, i ett ögonblick, utan det är en process där man grubblar och tänker och ber och till slut tänker att Bibeln måste vara sann. Man kanske inte har alla svar på frågor kring Bibeln, Gud, livets mening eller annat, men Bibeln  ger i alla fall flest svar, där finns minst antal frågetecken. Sådan här apologetik tycker i alla fall jag är mycket intressant och det kan kanske vara gott att kyrkor talar om detta kanske en, två gånger per år.

Av Magnus Evald

Ny bloggare! Magnus Evald!

Vi har idag glädjen att välkomna en ny bloggare till Svenska apologetiksällskapets blogg: Magnus Evald!

Magnus Evald
Magnus Evald

Här är han med egna ord: 

Jag heter Magnus Evald, har varit kristen sedan ungefär 17, 18 år tillbaka. Besökt olika församlingar, läst olika kristna böcker, pratat med olika ofrälsta, dragit några erfarenheter. Då och då har jag hamnat i samtal med personer av annan tro, agnostiker, muslimer och personer lagda åt nyandligheten. Samtalsämnena har rört evolutionen, Bibelns kanon och trovärdighet, ämnen som i allra högsta grad har med apologetik att göra.

Det folk har reagerat på är inte om man har precis alla svar på Gud, Bibeln och tillvarons mysterier och kan allt, utan varför det Bibeln säger är trovärdigare I JÄMFÖRELSE med säg nyandligheten eller ateismen. Därför har apologetik en viktig roll att spela i evangelisation, anser jag.

Påsken vad kan vi veta?

Idag så här i veckan efter femte söndagen i påsktiden i kyrkoåret så låter vi påsken och de stora händelser vi firar då få ett sista ord för den här gången! Vi låter det bli med en favorit i repris: Påsken, vad kan vi veta?

Här kommer den länkade filmen och så inlägget!

/ Martin Walldén, bloggredaktör

Svenska apologetiksällskapets blogg


Ibland kan man nästan tro att vi firar påsk för att påminna oss vårens ankomst, att kycklingar, fjädrar, godis och ägg är det viktiga. Men påskens budskap handlar om det som för alltid förändrade världshistorien – Jesu död på korset och uppståndelsen.
Men kan man verkligen VETA något om det? Är det inte bara något man måste acceptera blint om man vill vara kristen? 
William Lane Craig har ägnat stora delar av sitt yrkesverksamma liv åt att forska om Jesu död och uppståndelse. Han har doktorerat i både teologi och filosofi och är professor vid Talbot School of Theology. Han är också en mycket uppskattad föreläsare och debattör.
Här talar han för elever på ett highschool (ungefär gymnasium) i Berkeley. Enkelt och med skärpa visar han att vi har starka skäl att tro på Jesu uppståndelse:
/ Magnus Lindborg

View original post

Är jag med i en sekt?

För drygt två veckor sen befann jag mig på andra sidan jorden och närvarade på en konferens med kyrkan min församling tillhör. Vi var nästan 2000 personer samlade, alla med samma fokus; att evangelisera och följa Jesus mönster med lärjungaträning. Förutom en del evangeliserande på gator, var vi till största del samlade i en stor sal och lyssnade på predikan, diskuterade, lovsjöng och bad. Under dessa stormöten dök en tanke upp i mitt huvud ett par gånger under dagarna som konferensen höll på, vilken kommer vara fokus för detta blogginlägg.

“Är det här en sekt?”

När jag såg ut det enorma människohavet, när nästan alla hade armarna upplyfta eller när alla gjorde samma rörelse (pga en del ur en lovsång) eller sa samma sak (för att uppmuntra varandra) blev den uniforma sekt-liknande känslan ibland påtaglig och denna tanke dök upp i mitt huvud. När sedan kyrkans huvudpastor talade och han fick starka applåder efteråt, tänkte jag  “Är han denna kyrkas karismatiske ledare, som sekter brukar karaktäriseras utav?” När han själv sa att folk hade frågat eller sagt till honom att han var med i en sekt, så matchade det tanken som dök upp i mitt huvud vid dessa fåtal gånger.

Det får mig att tänka på när jag under förra terminen handledde jag en grupp psykologstudenter (pga min position som undervisande doktorand) i en diskussion kring sekter i en kurs om grupp- och socialpsykologi. I slutet av diskussionen, när de diskuterat de socialpsykologiska delarna av hur sekter bildas, vilka människor som dras med och vad gemenskap i sekter innebär, frågade jag dem följande fråga, med syfte att utmana: “Kan ni som framtida psykologer, med denna kunskap om sekter, själva bli indragna i en sekt?” De svarade att det kunde de säkert. Och samtidigt som jag frågade detta tänkte jag själv på de tillfällena när andra skämtsamt har sagt till mig att jag tillhör en en sekt eller, mindre skämtsamt, sagt att jag är hjärntvättad på grund av min tro.  

800px-Carved_Rope_Knot_-_Detail_of_sculpture_in_St_Michael's_Cemetery,_Dumfries_-_1
Att vara bunden och ofri i en sekt, är det samma sak som att vara kristen? Bild: Wiki Commons

Att bli kritiserad för att tillhöra en sekt som kristen tycks inte vara något nytt påfund. Paulus, den tidiga aposteln, blev själv anklagad för samma sak. I Apostlagärningarna 24:5 kan vi läsa att Paulus blev anklagad för vara “en samhällsfara” samt vara ledaren för “nasareernas sekt”. Längre fram (Apo 24:14-16) kan vi läsa att han försvarade sig mot dessa anklagelser genom att säga “Men det bekänner jag för dig att jag enligt ‘den vägen’ som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna.” Finns det något i den kristna tron som påminner om en sekt, då? Är vi en samhällsfara? Kristna anses ju typ redan vara det i vissa länder, där till exempel religion är förbjudet.

Låt oss undersöka vad en sekt är då. Sekter karaktäriseras bland annat av att ha en, stark karismatisk ledare, att vara slutna från utomstående grupper/samhället, ha stark gruppgemenskap och påtaglig “groupthink” (medlemmar i gruppen håller med om saker utan att yttra saker som kan vara motsägande mot den rådande normen, t ex för att inte uppfattas som onödigt tvär eller vara “outlier”).

Är jag, och mina kristna syskon runt om i världen (och kanske specifikt mina syskon i kyrkan på andra sidan jorden som vi besökte), med i en sekt då? Låt oss undersöka de olika delarna. Den starka, karismatiska ledaren skulle då behöva vara Jesus. Följer vi en pastor eller präst mer än Jesus kanske det skulle kunna vara en sekt. Faktum är att många sekter har religiösa inslag, men där innehållet eller strukturen för gemenskapen är förvrängt än från Bibelns övergripande innehåll. Men för oss kristna är det Jesus som vi följer och tillber. Utgör Hans lära något som skulle kunna liknas en samhällsfara då? Eller som pekar på att vi ska sluta oss från omvärlden? Nej, snarare tvärtom. Vi uppmuntras att söka kontakt med andra, evangelisera, hjälpa människor och visa att vi är Jesus lärjungar genom att leva ett liv fullt av goda gärningar och helighet. Har vi groupthink och säger inte emot? Vi är förvisso fria att kritisera Jesus och Hans lära, men vi kan ofta göra det aktiva valet att sätta Hans lära före vår. Det betyder inte att vi blint måste följa denna ledare. Men om Han är den kristna Guden – en fullkomlig, all-vis och kärleksfull Gud – , finns det någon bättre att följa – inklusive oss själva?

Under konferensen drog jag sedan slutsatsen att “Nej, jag tillhör inte en sekt”. Jag tillhör Jesus, och med det Hans grupp av lärjungar. Genom den grupp jag numera tillhör – Guds älskade barn – är jag förevigt fullkomnad i min nya identitet och liv. Låter det som ett sekt-likt påstående? Kanske. Men inte om evangeliet är sant.

 

/ Hajdi Moche

Hjärna och hjärta – Jesus är vägen, sanningen och livet

%d bloggare gillar detta: