Är jag min hjärna? Bortom strikt materialism

Frågan om medvetandet har på senare tid väckt min nyfikenhet. Vad är jag? Är jag en själ som har en kropp eller är jag endast min kropp? Är mitt medvetande reducerbart till rent fysiska processer? Den överväldigande majoriteten kristna har genom historien hävdat att jaget inte är begränsat till kroppen utan också består av en själ som inte är identisk med kroppen, vilket tycks stödjas av både Jesus och Paulus (t ex: Luk 12:4-5, 23:43; Fil 1:23-24; 2 Kor 5:8). En strikt materialistisk syn på människan och medvetandet tycks alltså, åtminstone vid första anblick, vara svår att förena med en kristen världsbild, även om det faktiskt finns kristna materialister.1 Jag kommer här ge ett par skäl att tro att en materialistisk syn på människan inte är tillräcklig för att förklara hennes medvetande. Om detta är fallet ger det oss skäl att inte vifta bort idén om ett immateriellt medvetande (t.ex. själen) som en irrelevant förklaringsmodell redan på förhand. Jag utgår till stor del från två böcker av J.P. Moreland (kristen medvetandefilosof) och Raymond Tallis (ateist, läkare, neuroforskare och filosof).2

Materialism (även ”fysikalism”)

Med materialism menar jag ett synsätt som säger att allt som existerar är fysiska substanser, fysiska egenskaper och fysiska händelser (eng. Events). Några ytterligare definitioner är på sin plats:

  • En substans är ett bestående, enskilt ting, sominnehar egenskaper. Ett specifikt äpple är en substans; ett äpple är bestående i bemärkelsen att det kan förlora eller få nya egenskaper (t.ex. färg), men fortsätta att vara samma substans – nämligen ett äpple.
  • Egenskaper är oföränderliga och innehas av andra ting, t.ex. substanser. Ett äpple kan ha egenskapen att vara rött, som när äpplet ruttnar byts ut till egenskapen att vara brunt. Äpplets egenskaper kan bytas ut, men färgerna röd eller brun förändras inte.
  • En händelse betyder här antingen att en substans ändrar egenskaper (t.ex. äpplet byter färg) eller fortsätter att inneha en egenskap under en viss tid (t.ex. äpplet fortsätter att vara rött).

Utmärkande för just fysiska substanser, egenskaper och händelser är att de principiellt skulle kunna observeras av vem som helst – ingen har något särskilt ”företräde” när det kommer till att uppfatta t.ex. färgen på ett äpple. Människan är alltså enligt detta synsätt en enbart fysisk substans (hjärna, nervsystem, kropp), som har enbart fysiska egenskaper och i vilken enbart fysiska händelser äger rum. Detta är en monistisk syn på människan, till skillnad från en dualistisk syn på människan vilken säger att människan är både materiell och något mer. Det bör nämnas att det finns flera olika förklaringsmodeller för medvetandet bland materialister, men detta är i stora drag vad de har gemensamt.

”There is only one sort of stuff, namely matter – the physical stuff of physics, chemistry, and physiology – and the mind is somehow nothing but a physical phenomenon. In short, the mind is the brain … we can (in principle!) account for every mental phenomenon using the same physical principles, laws, and raw materials that suffice to explain radioactivity, continental drift, photosynthesis, reproduction, nutrition, and growth.” – Daniel Dennett3

Kritik av materialism

De flesta (om inte alla) materialistiska förklaringsmodeller hävdar att hjärnan och medvetandet är identiska eller åtminstone att medvetandet är något rent fysiskt inuti hjärnan. Det räcker inte att visa på en korrelation mellan ett tillstånd i min hjärna och ett mentalt tillstånd, eller att visa att dessa alltid hänger samman för att bevisa något av dessa påståenden – Även dualister förväntar sig samma resultat. Frågan är av filosofisk natur och inte strikt naturvetenskaplig. Ett filosofiskt tillvägagångssätt för att möjligtvis falsifiera (snarare än bevisa) en materialistisk förklaringsmodell är följande: Om något är sant, eller ens möjligtvis kan vara sant om medvetandet, som inte är sant eller möjligtvis kan vara sant gällande en fysisk substans, egenskap eller händelse (t.ex. hjärnan), då är materialismen falsk.4

För att illustrera detta, låt säga att Andreas och Elias tänker på en varsin karaktär ur Star Wars. För att lista ut vilken karaktär den andre tänker på börja de gissa på olika egenskaper hos denne. Andreas gissar att Elias karaktär är en människa, vilket stämmer. Elias gissar att Andreas karaktär är en man, vilket också stämmer. Än så länge skulle båda teoretiskt kunna tänka på samma karaktär – det skulle kunna vara sant att Elias karaktär är både människa och man. Men om Andreas nu gissar att Elias karaktär är en kvinna och han har rätt, då vet vi att Andreas och Elias inte tänker på samma karaktär. Varför? De har egenskaper som utesluter varandra – Karaktärerna kan inte vara identiska. Alltså, om vi kan hitta en egenskap hos medvetandet som hjärnan inte har eller möjligtvis kan ha, räcker det för att visa att de inte är identiska.

Tillbaka till hjärnan och medvetandet: Finns det då några exempel på egenskaper hos medvetandet som hjärnan inte har eller kan ha (eller tvärtom)? Några uppenbara egenskaper hos hjärnan är att den har färg, vikt, densitet och kan principiellt betraktas av andra. Mentala tillstånd däremot (t.ex. tankar, att ha ont etc.), verkar inte ha någon färg, vikt, densitet eller kunna betraktas av andra. Det verkar svårt att se hur mentala tillstånd ens skulle kunna ha dessa egenskaper. Det verkar alltså principiellt möjligt för min hjärna att inneha egenskaper som inte är principiellt möjliga för mitt medvetande att ha. Som någon sagt: ”Filosofer må ha tunga tankar – men de behöver inga nackstöd!”.

I många fall kan vi se att någon har ont, t.ex. på deras ansiktsuttryck, men vi kan inte se upplevelsen av att ha ont i sig. Hur avancerad vår magnetröntgen än blir, tycks det högst tveksamt att förvänta sig att det skulle gå att ”hitta” upplevelsen av smärta. Som mest verkar vi kunna förvänta oss att hitta det område i hjärnan som aktiveras när någon har ont. Men smärta är något som upplevs från ett första-personperspektiv och inte reducerbart till aktiviteten i hjärnan som en magnetröntgenkamera kan se på en datorskärm. Mina upplevelser är principiellt personliga och inte åtkomliga för någon annan – jag kan inte dela mitt första-personperspektiv med någon annan. Däremot är fysiska substanser, egenskaper och händelser principiellt åtkomliga för vem som helst att betrakta. Detta tyder på att mina mentala tillstånd, alltså mitt medvetande, inte är identiskt med min hjärna eller något fysiskt.

”… it is necessary only to point out that if you believe that the brain, or some small part of it, is the seat of consciousness then you are going to have to grant this bit of matter properties that no other material object – including most of the human nervous system, and perhaps all of the nervous system of some lower animals – possesses. You cannot be a materialist and ascribe to the brain the capability of making the material world present to itself.”5

Bortom materialism

Medvetandet tycks alltså inte vara identiskt med hjärnan eller av strikt fysisk natur, vilket rimmar illa med en rent materialistisk världsbild. Det tycks heller inte rimligt att förvänta oss att vetenskapliga framsteg ska lösa frågan helt. Detta ger oss en anledning att inte förkasta dualistiska förklaringar av medvetandet på förhand, inklusive den kristna idén om en immateriell själ. Raymond Tallis får ge oss slutordet om varför en materialistisk förklaringsmodell är en återvändsgränd i sökandet efter sanningen om oss själva:

”To seek the fabric of contemporary humanity inside the brain is as mistaken as to try to detect the sound of a gust passing through a billion-leaved wood by applying a stethoscope to isolated seeds. … If On the Origin of Species really were the last word on humanity, it could not have been written; and if our consciousness were totally explained by brain science, we would have had no brain science to explain it.”6

/ Joachim Arting

1T.ex. Peter Van Inwagen m.fl. För ett kort försvar av kristen materialism, se Lynne Rudder Baker, ”Christian Materialism in a Scientific Age”, https://people.umass.edu/lrb/files/bak11chris_mat.pdf (senast hämtad 2019-01-30).

2J.P. Moreland, What Is The Soul? Recovering Human Personhood in a Scientific Age, RZIM, Georgia, 2002 & Raymond Tallis, Aping Mankind, Rutledge, New York, 2016.

3Daniel Dennett, Consciousness Explained, s. 33, citerad i Tallis, s. 41. Tallis sågar för övrigt Dennetts boktitel (s. 103): ”… a book title that should have landed him in court, charged with breach of the Trade Descriptions act, for what this, his most famous, book offers is not Consciousness Explained, but Consciusness Evaded.”.

4Moreland, s. 15-16.

5Tallis, s. 103.

6Ibid., s. 11-12.

Annonser

Teologi för ateister del 3 – Bara snälla barn får äta kakan!

Det har blivit dags för del tre av serien Teologi för ateister. Denna vinjett handlar om den där guden som en ateistiskt troende säger sig inte tro på, men som man bekämpar. Problemet är bara allt för ofta att det inte är en gud som en kristen heller tror på. I denna form kikar vi lite på några olika teologiska spörsmål; poängen för dig som ateistiskt troende är att kunna skjuta på rätt mål och för dig som kristen att se att det bara är Jesus som vi behöver avhandla och fokusera på, andra, uppdiktade, gudar får svara för sig! Del 1 läser du här: Gud räddar bara mobbare och del 2: Kommer du till helvetet? Denna serie blir förstås personligt präglad, men jag försöker utgå från ett ganska allmänt kristet förhållningssätt.

[How do] you get pie in the sky when you die!

En variant av att det är himlen som räknas har vi i sången,  skapad av Joe Hill och här framförd av Pete Seegers. Det är en parodi på en kristens evighetshopp och vad det ger för ljus över livet här. Just evighetens ljus över livet är dock en annan berättelse än vad jag vill berätta här, men frågan är ändå hur man får den där pajen!?

Många som är av en annan trosuppfattning (vilket ofta på denna blogg är av ateistisk art)  tycks mena att anledningen till de kristnas lite skenheliga sätt att leva är att de vill liksom förtjäna en plats i himlen, därför blir det också ytligt och lite stomatolleende över en kristen, det gäller att se ut som om man gör allt rätt, alltid är god, så att man kan ta del av det där saliga i himlen.

stomatol

En fattig bonddräng, gör så gott en kan!?

Här har vi det! Vi ska göra så gott vi kan, det är grejen! Eller? Ja nog kommer Gud se till våra omständigheter det tror jag:

Av den som har fått mycket skall det krävas mycket… (Lukasevangeliet 12:48)

Men då är det väl klart? Om vi anstränger oss mycket, då får vi komma till himlen?! Och då visar ju detta för övrigt att religion bara är en grej som uppkommit genom människans historia för när vi är goda då ökar vi vår ställning i gruppen och gruppen ökar sina möjligheter, alltså är religion bara något som ger oss överlevnadsmässiga fördelar!?

Men så var ju frågan hur vi kom till himlen?

Jag kanske ska betona att detta inte pekar ut vem som kommer till himlen, bara att gärningarna tycks inte så viktiga som vi kanske lätt tror (varför dock en kristen tycker, eller kanske hellre bör tycka, att gärningar är viktiga (om det är rädsla för straff av Gud eller vad det är) det återkommer vi till i en annan del av denna bloggpostserie)).

Så då öppnar vi tingsåret 2019, eller vilket år slutet på tiden nu blir!? I slutet tycks det faktiskt bli dom, efter vad vi gjort.

Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.

(Uppenbarelseboken  20:11-15)

Blir jag dömd för smutstvätten och dammet under sängen!?

Absolut! Det är oerhört viktigt hur vi över, vad vi gör med vår frihet, med våra liv! Absolut! Gud är inte fokuserad på ”pie in the sky when you die” endast, utan på hela våra liv! Jag tror inte att denna dom som det här står omär särskilt rolig, jag tänker den som en filmvisning eller återvändande till det vi gjort tillsammans med den som är fullkomlig kärlek, men som ser all vår smutsiga byk. Dock så är det inte smutstvätten som han fokuserar på utan hur ren den blir då han ser på den! 

Hur blir jag då uppskriven i Livets bok?

Ja det kanske är en lämplig avslutning!? Förs och sist så är det i den kristna traditionen så att det handlar om en relation med Jesus, det är hela grejen, inte hur jag lever eller vad jag tror, utan att jag lever med honom (lite som med vilken person som helst, att tro eller inte tro på en persons existens är inget man gör, man lever med personen om man har en relation).

En viktig vers i sammanhanget säger så här:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.

(Romarbrevet 10:9-10)

En vers som brukar användas för att sammanfatta Bibeln säger så här:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

(Johannesevangeliet 3:16-17)

 

Allt gott till er alla!

/ Martin Walldén

(På andra forum: wallden.wordpress.com och Goda grunder)

Rasistargumentet mot mirakler

David Humes essä ”Om mirakler” (1748) är något av det mest inflytelserika som har skrivits på ämnet, och utgör den främsta grunden till varför så många idag förnekar att mirakler kan ske. Jag har tidigare bemött Humes resonemang men vill i detta blogginlägg fokusera på hur Hume tänker om människoraser och hur dessa tankar påverkade hans mirakelkritik. Humes rasistiska naturalism har haft stort inflytande på västerländskt tänkande, något ickevästliga tänkare varit snabba på att påpeka.

Hume skriver i sin essä att mirakler observeras framför allt i ”ignoranta och barbariska nationer”, och om människor i civiliserade länder tror på sådant är det för att berättelserna har förmedlats genom generationerna från en ignorant och barbarisk kultur. Hume menar att allt eftersom världen blir mer ”upplyst” kommer tron på det övernaturliga falla bort, och de som håller fast vid en sådan tro uppvisar samma sort ignorans och irrationalitet som de infödingar i vilkas kulturer vidskepelserna uppstod.

hume
David Hume (1711-1776)

Det behöver knappt sägas, men Humes kolonialistiska uppdelning av världen mellan det civiliserade Europa och den barbariska resten är, ironiskt nog, rätt barbarisk. Hans föreställning om att mirakler enbart bevittnas av de ignoranta är på samma sätt väldigt ignorant. Inte minst därför att Hume själv skriver några sidor senare om att mirakler har bevittnats av lärda män i Frankrike, Upplysningens högborg:

De sjukas tillfrisknande, de döva som hörde och de blinda som såg omtalades överallt som de normala effekterna graven gav. Men än mer extraordinärt är att många av miraklerna omedelbart bevisade på fläcken inför domare med oifrågasatt integritet, bekräftade av vittnen med meriter och status i lärd ålder, på  den mest eminenta scenen i världen idag…Och vad har vi för att motsäga en sådan sky av vittnen, om inte hur absolut omöjligt det är att sådana mirakulösa händelser, som de berättar om, har inträffat? Och detta kommer sannerligen, enligt alla förnuftiga människor, ensamt räknas som en tillräcklig refutering. (Hume 1748)

Humes rabblande om barbari behöver förstås utifrån den kolonialistiska och rasistiska världsbild som han delade med många andra européiska intellektuella vid denna tid. Han skrev i en fotnot till essän Of National Characters: ”Jag misstänker att negrerna [eng: the Negroes] och generellt sett alla andra människoarter (ty det finns fyra eller fem stycken) är naturligt underlägsna de vita. Det har aldrig funnits en civiliserad nation som inte har upprätthållts av vita, inte heller någon individ som varit eminent i handling eller tanke.” (Hume 1753).

williams
Francis Williams (1700-1771)

Hume hävdar vidare att inte en enda mörkhyad slav i Europa uppvisar tecken på genialitet. Han förutsätter att bli emotsagd och tillägger därför att jamaicanen Francis Williams, poet utbildad på Cambridge som skrev uppskattad lyrik på latin, enbart upprepar ord som vita har lärt honom likt en papegoja. Detta publicerades enbart fem år efter publiceringen av essän om mirakler.

Att Hume tar så lätt på mirakelberättelser kan inte särskiljas från det faktum att han betraktade många av dem som rapporterade om dem som ociviliserade idioter. De antika judar som författade Bibeln var enligt Hume barbarer, varför han räknar det de menar sig ha observerat (exempelvis uppståndelser) som icke-observerat. Att de antika greker och romare som Hume ofta inspireras av delade judarnas supernaturalistiska världsbild är något Hume tycks blunda för (Johnson 1999). Han definierar alla kulturer som tror på mirakler som ignoranta, trots att antika civilisationer som Indien och Kina knappast förtjänar den beskrivningen (Keener 2013, s. 223).

Det finns en påfallande likhet mellan Humes argumentation mot miraklers existens och intelligenta icke-européers existens (Taliaferro & Hendrickson 2002). Utifrån Humes kontext är båda väldigt sällsynta, något han tolkar som att bevisen för naturalism och mörkhyad dumhet är väldigt starka. Francis Williams lärdom betraktas som mirakulös av Hume, och då han inte vill tro på mirakelberättelser ger han en ”naturlig” förklaring i enlighet med en kolonialistisk världsbild: karln är som en papegoja.

Att enbart kalla Hume för barn av sin tid är ett alltför lättvindigt sätt att refutera hans resonemang. Motbevisen fanns tillgängliga för honom, som John Immerwahr (1992) påpekar: ”det fanns ett antal utbildade och begåvade svarta som rörde sig i kretsar som Hume kände till. Om Hume hade varit verkligt intresserad av bevis mot sin position skulle han inte ha svårt att finna den.” Chin Liew Ten (2002) poängterar att Hume i andra arbeten argumenterar för att fattiga vita uppvisar blek kulturell och intellektuell begåvning på grund av socioekonomiska faktorer. Att Hume vägrar applicera samma resonemang på svarta beror blott på fördomar: samma sorts fördomar som han enligt Ten bygger sin mirakelkritik på.

hwa yung.jpg
Hwa Yung

Forskare i majoritetsvärlden har inte varit sena att poängtera hur Humes etnocentriska tänkande har influerat den västerländska bilden av mirakeltro. Justo Gonzáles (2001) skriver att det är vanligt bland moderna, intelligenta tänkare i Latinamerika att betrakta mirakler som verkliga. Hwa Yung (2009) påpekar att frågan om miraklers existens är en icke-fråga i stora delar av Asien därför att det övernaturliga erfars relativt regelbundet och man delar inte Upplysningens världsbild om ett stängt universum. Regina Eya (1992) påpekar att när västerländska forskare avvisar väldokumenterade fall av övernaturligt helande som omöjliga använder de sig av ett paradigm som utsluter afrikansk erfarenhet från ekvationen. Att överhuvudtaget beskriva naturalism som ”upplyst” är ju att säga att alla supernaturlistiska kulturer världen över är förmörkade.

Naturligtvis innebär ett förnekande av miraklers existens inte med nödvändighet att man är rasist. Men Humes försvarare bör fundera allvarligt på varför de förkastar Humes förnekelse av jamaicanska poeters existens samtidigt som de tycker att han säger något vettigt när han med i princip samma metod förnekar miraklers existens. 


Detta inlägg är ett bearbetat utdrag från min kommande bok om dokumenterade mirakler. Läs mer om boken och skriv upp dig för nyhetsbrevet om den här.

Referenser:

Eya, Regina, 1992: ”Healing and Exorcism: The Psychological Aspects”, i Manus, Chris, et. al. (red.), Healing and Exoricsm: The Nigerian Experience (Attakwu, Enugu: Spiritan International School of Theology), ss. 44-55.

Gonzáles, Justo, 2001: Acts: The Gospel of the Spirit, (Ossining, NY: Orbis Books), ss. 84f.

Hume, David, 1748: ”Of Miracles”, i An Enquiry Concerning Human Understanding, min översättning.

Hume, David, 1753: Of National Characters, min översättning.

Immerwahr, John, 1992: ”Hume’s Revised Racism”, Journal of the History of Ideas, vol. 53, nr. 3 s. 485.

Johnson, David, 1999: Hume, Holism and Miracles (Ithaca, NY: Cornell Univeristy Press), s. 80.

Keener, Craig, 2013: Miracles (Grand Rapids, MI: Baker Academic), ss.223-224.

Taliaferro, Charles och Hendrickson, Anders, 2002: ”Hume’s Racism and His Case against the Miraculous”, Philosophia Christi, vol 4, nr 2, ss. 427-441.

Ten, Chin Liew, 2002: ”Hume’s Racism and Miracles”, The Journal of Value Inquiry, vol. 36, ss. 101–107.

Yung, Hwa, 2009: Mangoes or Bananas?: The Quest for an Authentic Asian Christian Theology (Oxford: Regnum), s. 230.

Finns fullständig lycka?

Vad skiljer lyckliga människor från mindre lyckliga människor? Vilka faktorer gör att människor ”blomstrar” och mår väl i sitt liv?

Detta är frågor som kan studeras inom positiv psykologi. Under utbildningen fördjupade jag mig i detta vetenskapliga område och gjorde bland annat en egen studie i det. Trots att jag skulle kunna skriva flera inlägg om vad studier om lycka har visat ska jag låta bli, eftersom detta inte är rätt forum. Däremot kan jag fastslå att det är tydligt att människor söker lycka. I dagens samhälle gör människor det kanske mer intensivt än något annat. Huruvida detta sökande är bra eller inte kommer inte heller vara i fokus här, utan jag nöjer mig med att deskriptivt återge denna tendens att människor söker och längtar efter sann, ihållande lycka; ett slags tillstånd av perfekt fullständighet.

Finns det dock någon som är fullständigt lycklig hela tiden? Nej, troligtvis inte. Finns det däremot många som längtar efter och söker det? Som vill uppleva fullständig lycka och frid i sitt liv? Ja, sannolikt. De flesta vill nog erfara mer än de korta ögonblick av fullständig glädje och lycka som vi trots allt ibland upplever – vi vill ha det mer fullständigt och ihållande. Denna längtan och sökande efter lycka som finns hos människor går till exempel att se i hur självhjälpsböcker om att förbättra ens liv, saker med diverse “lyckocitat”, tidningar och filmer som säljer idéer för att nå lycka m.m. säljs och florerar i samhället.

Låt oss ha en liten minnesresa: Tänk tillbaka på någon gång när du varit otroligt törstig eller fruktansvärt hungrig eller varit i akut behov att gå på toan. Alla har sannolikt upplevt det någon gång. Känslan att i sådana stunder få dricka, äta eller gå på toa är djupt tillfredsställande. Dessa beskrivna behov finns naturligt hos oss och kan lyckligtvis tillfredsställas med existensen av vatten, mat och toa (eller motsvarande facilitet). Faktum är att hunger som fenomen sannolikt vore otänkbart om mat eller magen (med funktion att processa mat) inte fanns. Här blir det viktigt att göra en distinktion mellan naturliga och artificiella behov. Naturliga behov är sådana som är universella – de finns hos alla, oavsett kultur, tidsålder m.m. – medan artificiella behov är sådana som beror på tidsålder, kultur m.m. Att jag vill leva i en Harry Potter-värld kan därmed inte anses vara ett naturligt behov, hur mycket jag än längtar efter det. Det är istället ett artificiellt behov/längtan som uppkommit till följd av att jag lever under denna tidsålder, i denna del av världen samt har läst böckerna. Längtan efter fullständighet och ihållande lycka tillhör snarare ett naturligt behov, då det kan kan ses genom världshistorien (via litteratur, konst m.m.) och är oberoende av kultur och land.

Människor har alltså naturliga behov och dessa behov kan tillfredsställas. Behoven pekar oss mot något som existerar i världen (mat, vatten mm) som kan tillfredsställa oss. I Maslows behovshierarki – en psykologisk modell över mänskliga behov som många hört talas om – finns ovanstående behov återgivna i de lägre delarna av hierarkin. Högst upp i denna hierarkimodell finns människans behov/längtan efter självförverkligande; att bli allt det som man har potential att bli och vara. Visserligen är Maslows behovshierarki enbart en teori och ur vetenskaplig synvinkel har den lite stöd för sig, men den gör väl i att försöka förklara mänskliga behov – där lycka och självförverkligande beskrivs som högst åtråvärda.

Det tycks alltså finnas en tendens hos människan att längta efter att nå fullständig lycka. I mitt förra inlägg skrev jag om tendensen att tro på en andlig värld har genomsyrat mänsklighetens historia. Dessa två tendenser – att vi naturligt längtar efter fullständig, ihållande lycka och frid samt tendensen att tro på att det finns en mäktig metafysisk värld som påverkar oss – menar jag mycket väl kan höra samman. De hänger ihop genom att de pekar mot samma sak: existensen av Gud. Låt mig förklara.

Ovan beskrev jag att ett naturligt behov pekar mot existensen av något som kan tillfredsställa behovet. Med samma logik betyder det att vår längtan och vårt sökande efter det perfekta tillståndet pekar oss mot att något sådant också finns. Det pekar på att det finns något som kan tillfredsställa det, som kan stilla vår längtan. Det vi längtar efter, men som inte finns att nå i denna värld och under vår livstid, pekar oss mot att det egentligen finns något som kan stilla vår längtan: Gud. Denna längtan går illustrativt att beskriva som en längtan efter himmelriket på jorden – vilket pekar mot att något sådant också finns. Vi må alla inte nå det, på samma sätt som att det ibland händer att vissa personer dör av törst för att de inte får tillgång till vatten som kan släcka deras törst, men det existerar ändock.  

Det går alltså kortfattat att beskriva resonemanget på två olika sätt.

  1. Gud finns. Därför längtar vi efter att få uppleva fullständig lycka, glädje, skönhet, rättvisa, frid och förnöjsamhet – för den fullständigheten finns i honom.
  2. Vi längtar efter perfekt fullständighet i livet. Det pekar oss mot existensen av Gud, som kan tillfredsställa denna längtan, genom att Han är fullständig.  

C.S Lewis har också skrivit om denna mänskliga längtan och beskriver det på följande sätt (på engelska):

“Creatures are not born with desires unless satisfaction for those desires exists. A baby feels hunger: well, there is such a thing as food. A duckling wants to swim: well, there is such a thing as water. Men feel sexual desire: well, there is such a thing as sex. If I find in myself a desire which no experience in this world can satisfy, the most probable explanation is that I was made for another world. If none of my earthly pleasures satisfy it, that does not prove that the universe is a fraud. Probably earthly pleasures were never meant to satisfy it, but only to arouse it, to suggest the real thing.”

Vad är “the real thing”, som han skriver? Jo, en kontakt med och möjligheten att vara med Gud. Att vår längtan pekar oss mot existensen av Gud behöver visserligen inte peka oss mot den kristna guden, men den pekar oss mot existensen av en övernaturlig värld – på samma sätt som tendensen att människor genom historien har trott på en övernaturlig dimension också pekar mot existensen av en sådan värld. Däremot säger denna längtan att det i så fall behöver vara en fullständig gud som är källan till lycka, frid, glädje, godhet, rättvisa, skönhet, sanning och förnöjsamhet – en beskrivning som passar in på den kristna guden.

Försök till att tillfredsställa detta behov och längtan efter perfekt lycka kan göras med hjälp av andra saker, men eftersom vår längtan pekar oss mot något som inte finns i världen, kommer inget på jorden fullt ut kunna tillfredsställa det – bara “arouse it” som C.S Lewis beskriver i ovannämnda citat.

Så slutligen, vill man att denna längtan en dag ska tillfredsställas krävs en övernaturlig relation – den med Gud. Lyckligtvis är det inte bara en tom längtan vi har, utan en sådan tillfredsställande relation är också möjlig att uppnå. Hur då? Jo, tack vare Jesus.

Zlatan Ibrahimovic – julens stjärna!

Julens budskap om Zlatan Ibrahimovíc – en stjärna föds

Många har hört talas om Zlatan Ibrahimovíc, många har sett honom, många vill se honom spela, en del önskar att han fick vinna en Champions League-titel. Hans insatser i herrlandslaget i fotboll har påverkat stora delar av vår nation. Hans omdöme vad gäller uttalanden om kön och fotboll, hans omdöme och tankar om sin roll i en grupp som ett landslag är vida debatterade. Han är en känd stjärna helt enkelt, och dessutom årsbarn med mig!

Många vill säga sitt om hans tidiga år, de år då han inte själv påverkade så mycket omgivningen utan mer var i händerna på uppväxtmiljö, kompisar, tränare med mera, även han själv har velat ge sin bild av detta. Man kan säga, för att göra en allegori på en av de mer kända observationerna av en stjärna: ”Många vill säga sig ha ’sett hans stjärna gå upp!’”

Här är hela filmen: Den unge Zlatan

Vi kommer alltså inte att främst behandla Zlatans framgångar här, eller eventuella motgångar, utan det som nu lyser mot oss från husen över landet: Stjärnor! Eller vi kommer inte att främst fokusera på alla stjärnor (även om det blir nog så många, så håll i er!) utan just den stjärnan som ligger bakom att vi nu ser stjärnor överallt.

Eller vad det nu är som ligger bakom. Finns det verkligen någon grund för att tro att en stjärna tändes, och kan man verkligen i så fall tro att den tändes av Herran (som psalmen lyder som vi kanske sjungit nu i advents- och jultid)?

Det är i alla fall denna stjärna som vi ska fokusera på nu inför helgen då delar av den kristna kyrkan firar jul med Jesu födelse som huvudtema och andra firar att de vise männen kommer (och säkert finns det delar av kyrkan som inte gör något särskilt jippo alls av detta, där skiljer vi oss ju lite åt i Kristi kropp på jorden). I den del som firar de vise männen i helgen så är fokus på att evangeliet/Guds glada budskap på ett tydligt sätt också är till alla folk, länder, språk, stammar, delar av jorden etc!

Vi fokuserar stjärnan utifrån främst den del av Bibeln som talar om Jesu födelse utifrån stjärnan: Matteusevangeliets andra kapitel (för att få en ännu mer detaljerad bild rekommenderas läsninga v också Lukasevangeliets andra kapitel, det som ofta kallas julevangeliet.

Matteusevangeliet kapitel 2

1När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem 2och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” 3När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. 4Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. 5De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: 6Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.

7Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. 8Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” 9Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. 10När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. 11De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. 12I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Tider och stunder och titlar

Redan utan stjärnan finns det några problem med detta som vi läste, det är lite utanför fokus på denna bloggpost, men finns omdiskuterat till exempel här. Den kanske främsta problematiken rör väl detta att Herodes lever och verkar i texten, men att Herodes dör innan Jesus födelse enligt det sätt att ange tid som säger att något är X år före eller efter Kristi födelse, vilket han gjorde omkring år 4 före Kristus. Dock är det nog inte värre med den saken än att någon räknat fel (i det här fallet munken Dionysius på 500-talet, som nog hade en tuff uppgift och även om vi använder hans uträkning tycks den lämna lite övrigt att önska).

En ytterligare svårighet är Quirinus, han var förvisso under tiden för Jesu födelse ämbetsinnehavare, men i den svenska texten står det ”ståthållare”, dock kan vi läsa noten i exempelvis Bibel 2000 där de beskriver honom som ”Ståthållare år 6-9 e. Kr i den romerska provinsen Syrien.” Den ende som verkar okej ur ett historiskt perspektiv tycks vara kejsare Augustus som var just kejsare under denna tid! En uppställning av dem ger följande årtal vid handen:

Augustus 63 före Kristus – 14 e Kr

Herodes 73 före Kristus – 4 före Kristus

Quirinius 51 före Kristus – 21 e Kr

Någonstans här bör ju Jesus födas i tiden, i en skärningspunkt då alla innehade sina ämbeten. Det som nu skrivits i denna post kanske inte helt reder ut förhållandena kring personer och deras poster, men vi får en riktlinje kring vad för år vi borde kika upp mot himlen för att se en eventuell stjärna. Jag tänker att år 4 före Kristus är den senaste tiden då Jesus kan födas om Bibeln är sann, eftersom Herodes den store ska vara med och i livet.

Stjärnan och stjärntydarna

Det som följer kan bli lite komplicerat, men vi får följa med och det är ofta så att det som ser lite lustigt ut ofta ser lustigt ut eftersom det inte finns samlade som en lösning i historien utan man får leta i många olika källor (dock är väl många källor bra, men det blir ju lite mer komplicerat!).

En sak som är viktigt när man studerar sådant som nu framstår som märkligt är ju att minnas att saker ändras, här illustrerat med att när min frus morfar var liten bodde han i samma hus, i samma by (Lögdeå), som nu (mer än 80 år senare). Dåtiden är likt nutiden så till Ida, men ändå så är det så att när han var liten då fanns det en telefon, ett ishus, flera affärer, bagerier etc i Lögdeå, för 50 år sedan fanns mycket av detta också. Nu ser det helt annorlunda ut, detta under loppet av ett liv på drygt 80 år!

Hur annorlunda är det inte då med en del saker för tvåtusen år sedan? Vi vet inte allt. Till exempel vet vi inte helt säkert om all tideräkning alltid sett likadan ut, vi vet inte om alla år räknades likadant, om det på något sätt blivit ett kontinuitetsbrott på något sätt någon gång under historien. Ett exempel kan vara då det judiska folket fördrevs från Israel, vad hände med skriftligt bevarad kunskap och krönikor då? Ett annat är frågan om vad som hände de år påsken skulle börja vid fullmåne och så var det molnigt över den orten som styrde (Jerusalem)? Vad händer då när vi räknar astronomiskt korrekt? Detta är ju ett exempel som kan spela roll i denna astronomiska fråga om en stjärna som tänds.

Det finns givetvis fler tankar att ha i huvudet, men vi har ju inte ens kommit fram till saken efter cirka två tusen ord, så vi går vidare!

Det vi kan säga som sammanfattning är att en mängd orsaker och anledningar kan göra att då vi försöker förstå historien så kanske vi dels inte kommer fram till hela sanningen, eller så kan vi stå där med flera lösningar, eller flera möjliga lösningar, men vi kan ibland ha svårt att säga vilken som är den rätta och de kan ibland vara svåra att få ihop. Det är nog inget att gråta över, det innebär antagligen ofta att vi antagligen funnit korrekt lösning, men att kunskapsluckor etc gör att vi har svårt att säga det hundraprocentigt säkert, och vi ser också att det kunde gått till på något mer sätt. Vi vet inte alltid allt om de kulturella betingelserna. Ett nutida exempel får vi om vi jämför med ett fiktivt reportage från mig från OS i Peking 2008. Om jag skulle skrivit och beskrivit så hade jag till exempel antagligen beskrivit starttiden på ett annat sätt än den som förstår kinesiskt kultur. I kinesisk kultur är åttan viktig (jämför tretalet, sjutalet, tiotalet i andra sammanhang), den som varit medveten om detta och förstått detta skulle belyst och betonat alla 8:or som skulle in (2008-08-08 invigning kl 8:08 lokal tid PM), men jag har kanske sagt att ”ungefär tio över åtta…”

Zlatan och andra stjärnor är viktigt!

I många stora kulturer världen över både i Sydamerika och Asien och Asien och Europa har stjärnor varit viktiga, man har tagit hjälp av astrologi för att få veta saker, för att tolka verkligheten, och även om detta är lite ”hokus pokus” för många så är kunskapen om stjärnorna och himlen från detta just verklig kunskap, kunskap och vetskap om himlens inbyggare och deras rörelser.

De tre vise männen

I västerländsk tradition är det tre vise män som kommer, de har fått namn Kaspar, Melchior och Baltasar, de är ibland omnämnda som tre kungar. Jag har själv sett tavlor på åtminstone tolv vise män i andra delar av den världsvida kyrkan.

De kallas i grundtexten  ”mager”, de kom antagligen från Babylon eller Persien (alltså nuvarande Irak/Iran) där man under lång tid var/varit intresserade av himlen och himlakropparna och de hade antagligen hovfunktionärer/astrologer hos regenterna i de olika rikena i området. Vi har uppgifter från Tiridates om ett besök år 10 före Kristus hos Herodes den store av stjärntydare och år 66 e Kr besökte astrologer österifrån (nog från Persien) m. fl. Rom med anledning av vad de sett på himlen (anges av Dio Cassius och Seutonius).

Var kom då Zlatan ifrån? Hur var hans barndom? Hur tändes stjärnan?

Ja om detta finns det en dokumentär och minst två böcker, men för denna himmelska stjärna vars ätteläggar nu har tänts i många fönster över världen, så ska vi nog tillbaka till omkring 44 före Kristus då Julius Caesar dog. Över hans likbål uppträdde en nova vilket man då trodde var en ny stjärna som föddes och det ledde till att man trodde att Caesar gått vidare till gudarna och anslutit sig till dem. Efter detta tycks stora stjärnor och stora män och kopplingen dem emellan varit på modet!

Vad visste man om en snickarson från Betlehem i det stora Babylon?

Vi kan köpa att Julius Caesar var känd i den antika världen, men en snickarson från Betlehem? Var han verkligen en stor man? Svar nej, säger jag. Det vi dock vet är att i Babel fanns sedan 500-talet före Kristus judar som deporterats och stannat kvar, det är inte bara i Sverige eller i nutiden vi deporterar och flyttar runt (här tänker jag på de osympatiska omflyttningarna av samer med flera). Det gjorde att judisk tro och tanke var känd, i alla bland lärda i Babylon/Persien etc.

Vem ska styra världen?

Det verkar ha funnits en messiasförväntan eller en förväntan om en stor härskare/ledare eller ett världsherravälde som skulle ha med Judéen (alltså det romerska namnet på Israel) att göra (från Tacitus, Josefus, Seutonius). Den fanns alltså också, eller kanske rent av främst, i den hedniska världen vilket gjorde att man höll koll på om stjärnorna ville säga något! Har man då hovastrologer så kommer tolkningarna av himlen och rörelserna på densamma riktigt nära makten och har lättare att komma in i de krönikor som skrivs i rikena.

Till saken! Finns det någon stjärna!?

Jadå, men kanske är de fler än en? Jag tror att en bakgrund är vad som hände på himlen innan stjärnan med stort ”S” uppträder, men en tolkning är ju förstås att dessa ”förrätter” till huvudmålet är själva stjärnan. Så här kommer lite rykande inaktuella presstoppare från tiden kring Jesu födelse.

Vill ni se en stjärna? 

År 7 före Kristus trädde Jupiter och Saturnus mitt för varandra 3 ggr samma år i Fiskarnas tecken vilket sker en gång på 800 år) och år 6 före Kristus närmade sig Saturnus, Jupiter och Mars varandra i Fiskarnas tecken (vilket händer en gång på 700 år). Detta var betydelsefullt astrologiskt, två lite olika tankar tycks ha funnits kring detta beroende på vilken kultur man frågar, men hur som helst: Fiskarna var förknippat med Israel eller yttersta tiden, den var den sista bilden i zodiaken, själva slutet. Jupiter var förknippad med världshärskaren, eller en kungastjärna, Saturnus med Judéen (eller Israel, Palestina beroende på vilket epitet från romarriket vi väljer). Här finns det en tanke om att romarna i sitt gudamenageri, i sin gudavärld, förknippade den romerska guden Saturnus med den judiske JHWH och att det är därför som den judiska sabbatsdagen (lördagen) kallas Saturnus dag (jmf. engelskans Saturday). Tretalet var viktigt även för babylonierna så dessa triader gjorde dem, vad vi förstår, liksom beredda, eller på tårna; de blev antagligen nyfikna och förväntansfulla, de tankar som fanns om en kommande storhet fick nu liksom lite mer substans!

För judiskt vidkommande fanns det en tradition att Mose födelse skulle ha förebådades eller föregåtts av en konjunktion mellan Jupiter och Saturnus i Fiskarnas tecken. Mose sågs ju som förebådande Messias:

Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till. (5 mosebok kap 18 vers 15)

Det är som de brev man kan få med inbjudningar till kungen (man får inbjudan en vecka innan som jag minns (det har att göra med etiketten tror jag), men långt i förväg får man en tydlig ledtråd om att man ska vara beredd på att kungen kommer att inbjuda och vilken dag det handlar om), redan det första brevet gör den som får det antagligen beredd och förväntansfull!

Vem tänder stjärnorna? Vem dödar barnen?

I bibeltexten läser vi om Herodes fråga och stjärntydarnas svar:

7Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig…16När Herodes märkte att han blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinning, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. (Matteusevangeliet kap. 2)

Detta lede till att kung Herodes dödar alla gossar under två år. Eftersom Herodes dör i mars/april år 4 före Kristus så bör det vara något sådant avstånd minst till det som stjärntydarna och Herodes talar om, alltså omkring år 6 före Kristus. Om jag förstått det rätt så finns det tecken som tyder på att Herodes inte var helt vid sina sinnens fulla bruk på slutet och kanske blivit lite åsidosatt eller i alla fall inte helt regent på grund av det, och då kanske de inte kom på hans dödsbädd och var de där år 5 före Kristus så kan ju båda händelserna på stjärnhimlen ha inträffat före ankomsten och inom två år.

För mig som inte är direkt astronom så har jag uppfattat det som att de två som på engelska heter Berlin Star Table och Sippar Star Almanac berättar att det från år 7 före Kristus var stort intresse och fokus på stjärnhimlen. Också Josefus nämner att det år som följde på konjunktionen år 7 före Kristus så blev det en ovanligt stark messiansk rörelse i Judéen, men att den blev hårdhänt nedslagen av kung Herodes.

Vem är då stjärnan? 

Om detta hade varit en skrivelse om Zlatan Ibrahimovíc så hade det varit självklart vem stjärnan är, eller var (Mr Ibrahimovic!) men nu då? Det är ju självklart så att det kan ha varit ett fenomen skapat av Gud utan resten av skapelsen involverad, något som inte lämnat ens det obetydligaste spår, men om man tänker sig att evangelierna är på riktigt så kan det ju finnas spår.

De vanligaste tankarna är att det varit en supernova, en komet eller bara stjärnkonjunktionen.

Supernova 

En supernova sågs under antiken som en stjärna som föddes (nu vet vi att det är en stjärna som flammar upp). Ifrån kinesiska källor finns noteringar om en sådan supernova år 5/4 före Kristus.

Komet

En stillastående stjärna tyder på en komet, en komet med svans. En komet med svans kan ge intrycket att de står stilla över en särskild plats på jordytan. I antika texter tycks man använda begrepp som stillastående stjärna just om kometer med svans (när de ger intrycket att de stannar över en speciell plats). Josefus berättar om att år 12 före Kristus så stod en komet stilla över Rom i flera dagar i samband med Markus Agrippas död.

Åter till Kina som har noteringar om vad som syntes på himlen, när och hur länge.  En komet med svans syntes och noterades i Kina år 12 före Kristus, år 5 före Kristus och år 4 före Kristus. År 5 är väl egentligen den som passar bäst och den tycks ha synts under våren (vilket kan stämma bra med att herdarna sov ute) och den tycks ha varit synlig i sjuttio dagar vilket ger magerna/stjärntydarna tid att resa till Israel om de gjorde det ifrån Persien/Irak under det att stjärnan syntes.

En annan möjlighet är att de helt enkelt ser stjärnkonjunktionen, går till judarnas kung (i Jerusalem) och där får de höra att det är Betlehem de borde åka till och får hjälp av exv. en ängel eller dyl. i form av en stjärna/ett lysande bloss.

Bonusmaterial

Det finns också intressant koppling till de två år som stjärntydarna svarar Herodes det tycks ha funnits spår av en förväntan hos det judiska folket om att en speciell/märklig formation av stjärnor (konjunktion) ska föregå Messias födelse (A. Edersheim). Och i en Midrash (lärande berättelse eller utläggning av Skriften (Gamla Testamentet)) så berättas att det ska visa sig en stjärna i öster just två år före Messias födelse (Beth ha-Midrash sammanställd av Jellinek)!

Slutkommentar

Detta är alltså några tänkbara möjligheter, vilket gör att vi inte alls måste vika oss för spekulationer kring att ”den där stjärnan det fanns nog mest på det bloss som de bibliska författarna rökte på för att dikta ihop smörjan som sedan blev världens mest lästa bok!” utan den står sig som fin dekoration och astronomiskt fenomen och som vägvisare till livet!

/ Martin Walldén

Artikeln som pdf

Varför just kristen? ”Vad är sanning?” – del 6

”Vad är sanning?” 

Denna fråga ställde Pontius Pilatus till Jesus, då han stod inför att fria eller att fälla Jesus i det som har blivit ett av historiens mest omtalade justitiemord.(1) Men frågan som sådan är helt avgörande och grundläggande när det gäller kristen tro och ett starkt och avgörande skäl till varför jag är en kristen och inte har anslutit mig till någon annan livsåskådning, vare sig religiös eller gudlös.

SANNINGENS NATUR

Sanningen är något i sig själv och den har en Gudagiven natur, och det är så vi kan känna igen sanningen. I Bibeln är sanning ett fundamentalt uttryck för Guds natur. Det visar oss VEM Gud är och VAD han står för, nämligen för fasthet, säkerhet, pålitlighet och trofasthet. När sanningen beskriver något, oavsett vad det är, då är det alltid en fast, bärande, giltig och förpliktande verklighet som den beskriver.(2) Det vill säga, att vi med säkerhet kan veta att sanningen säger som det är och stämmer överens med den verklighet som den beskriver. Sanningen lånar sig aldrig till några billiga ”PR-vinster” eller ”PR-trick”, utan beskriver verkligheten som den är, utan att försköna eller smutskasta, förgylla eller mörklägga den.

Joh 14 6
Jesus säger. ”Jag är vägen, sanning och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Johannesevangeliet 14:6)

Gud finns och därmed finns också den sanning som jag skriver om här. Gud är den sanningens absoluta förutsättning. Och då skriver jag inte om vilken Gud som helst, utan om den Gud som är evig, som är en person och som presenterar sig själv i Bibeln, i skapelsen, i historien, i människors liv, erfarenheter och samveten, men framför allt i och genom Jesus Kristus.(3) Detta som behöver upprepas gång på gång, vilket jag också gör, därför att det finns människor som med förkärlek blandar ihop religionernas många olika ”gudar” med Bibelns Gud. Till och med tomtar och troll och ”spagettimonster” etc. finns med i deras extrema föreställningsvärld.

I samhället och i vårt vardagliga tal så rör vi oss med olika sanningsbegrepp.(4)  Detta gör vi mer eller mindre medvetet. Men det är inget av dem som ”håller måttet” i en jämförelse med det sanningsbegrepp som jag skriver om här och nu. Det vill säga, att vi kan inte säkert veta att de olika sanningsbegreppen säger som det är och stämmer överens med den verklighet som de beskriver. Därför ska vi inte förväxla de olika sanningsbegreppen med detta sanningsbegrepp. Jag återkommer till dessa sanningsbegrepp i min nästa bloggtext, som är en fortsättning på denna bloggtext.

Sanningens natur

  • Sanningen är evig. Sanningen är evig såsom Gud är evig. Det betyder, att sanningen har alltid funnits och den kommer alltid att finnas i tid och evighet, till skillnad från alla övriga sanningsbegrepp som är temporära.(5)
  • Sanningen är oföränderlig. Sanningen kan inte förändras av några mänskliga teorier eller diskussioner. Inga argument, hur välformulerade de än är, kan förändra sanningen. Det är med sanningen som det är med Guds existens och med hans natur. Gud finns och det är ett oföränderligt faktum och hans natur förändras aldrig. På samma sätt är sanningen oföränderlig.(6) Det är sanningens natur.
  • Sanningen är fundamental. Den är grundläggande för hela vår tillvaro och fungerar som ett bärkraftig fundament i liv och död, i tid och evighet, och för varje människa som bejakar den och som erkänner sitt totala beroende av den.(7)  Och Gud har tänkt, att hans församling ska vara Sanningens stödjepelare och grundfäste(8)  i den här tillvaron som vi lever i här och nu, där både lögner,           halvsanningar och de olika sanningsbegreppen tampas om utrymmet.
  • Sanningen kan inte besegras. Sanningen kan attackeras och ifrågasättas, men den är omöjlig att besegra. Endast för sanningen förmår vi något, aldrig mot sanningen.(9)  Sanningen kommer alltid att hinna ikapp oss, förr eller senare, oberoende av vem eller vilka vi är. Det är med sanningen som det är med Gud. Hos dem finns inget anseende till   personen.(10)  Vare sig med ord eller handlingar, teoretiskt eller i det praktiska och verkliga livet har vi möjlighet att besegra sanningen. Lögnen kan besegras, och den kommer att slutgiltigt besegras, men inte sanningen. Jesus, som är sanningen personifierad och som är full av nåd och sanning(11)   en oslagbar kombination – han dödades och begravdes, men han uppstod igen från de döda på tredje dagen,(12) och han lever för tid och evighet, precis som sanningen gör.
  • Sanningen är trovärdig. Det är enbart sanningen som är trovärdig. Lögnen är aldrig trovärdig och kan heller aldrig vara det. Därför går kristen tro, såsom den beskrivs i Bibeln, alltid hand i hand med sanningen. Den tro som Gud har gett oss som en gåva och sanningen, som också är Gudagiven, hör ihop med varandra på ett odelbart sätt. Och kristen tro och sanningen allierar sig aldrig någonsin med lögnen eller med några halvsanningar, utan de bevarar alltid sin integritet och sin trovärdighet.(13) 
  • Sanningen är absolut och objektiv. Absolut sanning: Oinskränkt, fullständig, fullkomlig, orubblig, definitiv och slutgiltig. Inget kan läggas till eller dras ifrån. Objektiv sanning: Saklig, opartisk och allmängiltig. Motsatsen till det osakliga och subjektiva. I min nästa bloggtext återkommer jag till dessa båda begrepp.

Bibelns sanningsbegrepp och Jesu sanningsanspråk

Jesus, som är Bibelns kärna och stjärna, han proklammerar att Ditt ord är sanning. Jesus, som är Sanningen personifierad och som har fått namnet Guds Ord, han är den slutgiltige auktoriteten när det gäller att uttala sig om detta. Det har med Jesu sanningsanspråk att göra.(14)

Varje person  i Gudomen och sanningen hör ihop med varandra på ett odelbart sätt, och då talar vi om absolut och objektiv sanning som de personifierar och representerar.(15)

INFORMATION OCH FRIHET

Sann information och sann frihet är något av den kristna trons och det kristna livets signum.

Men detta får jag återkomma till i min nästa bloggtext.

 

Väl mött!

/ Bength Gustafson

Källor: (1) Joh. 18:1-19:42. 18:38. Justitiemord: När man under rättsliga former dömer en oskyldig. (2) I GT är det hebreiska ordet ämät det viktigaste ordet för sanning, och i NT är det grekiska ordet aletheia huvudordet för sanning. Båda orden har den betydelsen som jag angav i texten här ovan. (3) Jes. 40:28. Joh. 1:1. Rom. 1:19-20. Ps. 19:1-5. Hebr. 11:3. I Bibeln beskrivs historiska tider, händelser, platser och personer. I både GT och NT. 1 Joh. 1:1-4. Apg. 4:19-20. Rom. 2:14-15. 9:1. Joh. 1:14, 18. 10:30. (4) 1. Analytisk sanning. 2. Empirisk sanning. 3. Vetenskaplig sanning. 4. Naturvetenskaplig sanning. 5. Sanning som ett filosofiskt grundbegrepp. 6. Sanning i normalt språkbruk. 7. Personlig sanning. (5) Ps. 117:2. Temporär: För viss tid, tillfällig, övergående. (6) Hela Ps. 119 dokumenterar detta. (7) Hebr. 1:3. Ps. 119:105. (8) 1 Tim. 3:15. (9) 2 Kor. 13:8. (10) Rom. 2:11. 5 Mos. 10:17. 2 Krön. 19:7. (11) Joh. 14:6. 1:14, 17. (12) Joh. 11:25-26. I GT har vi profetior om detta, och i NT uppfyllelsen av dessa profetior. (13) Ef. 4:25. Sak. 8:16-17. 1 Joh. 2:21. 2 Tess. 2:12-13. Ef. 4:15, 25. 2 Joh. v.1-4. 3 Joh. v.3-4. 1 Tim. 2:1-4. v.4. (14) Joh. 17:17. Ps. 119:160. Joh. 14:6. Upp. 19:13. Joh. 1:1, 14. (15) Tit. 1:1-2. 4 Mos. 23:19. Joh. 14:6. 1:14, 17. 15:26. 16:13.  

God jul!

Nu börjar den; jultiden! Julfriden hoppas jag följer i dess spår för er alla!

Bloggen vill här påminna om orsaken till denna uppståndelse som nu är; att Gud har blivit människa i Jesus. Gud har blivit människa för att dela våra villkor, för att ge oss möjligheten att leva i gemenskap med Gud, för att visa detta för oss och visa vem Gud är.

image
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha ett evigt liv. (Johannesevangeliet 3:16)

Man kan ha många olika tankar om vem Gud är och vad Gud vill med oss, men så här säger Jesus själv i sin predikan som brukar kallas för Jesus programförklaring!

Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet:

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: »I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig. (Lukas evangelium kapitel 4 verserna 16-21)

Med detta tar bloggredaktören en smula julledigt fram till mellandagarna! Allt gott tillönskas er alla!

God jul! / Martin Walldén bloggredaktör

Hjärna och hjärta – Jesus är vägen, sanningen och livet

%d bloggare gillar detta: