”Ni tror på vad som står i en gammal bok full av sagor.”

Under åren har jag haft många samtal med människor som bokstavligen tror att vi tror på innehållet i en gammal bok och att det är vår ovilja att inse att tiden för länge sedan har sprungit om den bokens världsbild som gör oss så ”bakåtsträvande”, så irrelevanta och så okunniga om vad som är sant idag. Notera: vad som är sant idag, för ingen kan med säkerhet säga att det kommer att anses vara sant i morgon.

Men det är en missuppfattning av värsta slag att tro att vår kristna tro är baserad på ”en gammal bok”. Vi läser den boken, eller det biblioteket, vilket det faktiskt är, för att vi tror på den person om vilken hela boken handlar! Den personliga relationen går alltså före läsningen av boken! Utan den levande närvaron av Honom som boken i sin helhet handlar om, skulle böckernas bok bara vara av akademiskt intresse, eller som ett exempel av den antika litteraturens skatter. Om dem kan man säga mycket och där hitta många goda stunder av läsning, men att läsa ”De Bello Gallico” föranleder ingen livsförändrande insikt. Visserligen kan läsningen av Sheherazades tusen och natt sagor vara nog så sedelärande, men det är en fråga om att ta eller låta bli. Att Läsa Iliaden och Odysséen kan möjligen göra mig fascinerad eller äcklad av grovheten i Herkules värld, eller förtjusa mig med hans hjältedåd, men att ignorera dess innehåll kostar ingenting. Tillordnar man bibeln till dessa verk kan den förvisso ses som en del av ett gigantiskt nätverk av föreställningar som det står var och en fritt att bry sig om. Eller låta bli.

Det krävs ingen medverkan av Homeros för att läsa Iliaden. Gaius Julius Caesar vile i frid, men inte behövs han för att man skall kunna läsa om hans krigserfarenheter med behållning. Det är på den här punkten Bibeln totalt avviker från all annan litteratur. Den förutsätter nämligen ett helt annat förhållande mellan läsaren och texterna. Det är till och med så att bibelläsaren har den egentlige författaren vid sin sida medan bibeln läses. Och denne frågar ideligen:förstår du vad du läser?

Har hört sägas: ”jag har läst hela bibeln två gånger, och det är bara en massa dravel!” ”Jag försöker läsa, men orimligheterna som berättas sätter sig på tvären och förolämpar min tankeförmåga.” ”Det är bara en massa blodiga myter från forntiden som inte har ett dugg mer sanning än den nordiska gudasagan.” Listan kan göras hur lång som helst på invändningarna. För att dessa invändningar skall ha någon relevans måste något annat göras först: protestantens egen världsbild och sanningsuppfattning måste skärskådas. Först av personen i fråga, sedan av den som han vill avvisa med sitt avståndstagande från ’den gamla boken’. Om läsaren alltså inte har någon försvarbar och någorlunda sammanhållen världsbild kan denne inte gärna heller förkasta den världsbild som genomsyrar hela bibeln. Att säga att ’jag förkastar den ovetenskapliga boksamlingen’ innebär ju rimligen att man har upphöjt sin egen syn på tingen till ’vetenskapligen’ fastlagd. Quod erat demonstrandum! (Vilket skulle bevisas.) En enkel grundkunskap i vetenskapsteorins historia borde göra varje sådant påstående till, i bästa fall, en jourhavande hypotes. Inte mer.

Det är alltså inte sant att vi har itutats en massa sagor som vi nu fäster tilltro till. Vi är inte alls blinda för myter och sagor. Tvärtom så förstår vi att mycket av det som verkligen är sant ofta kan uttryckas mycket väl i sagans, legendens, liknelsens och metaforens form. Men det gäller all information! Men den formen kan inte utesluta att innehållet i sagan träffar rätt på ett sätt som en rent vetenskaplig beskrivning aldrig skulle klara av. Om jag bakar en mjuk kaka i en Teddy­björns form har jag ju inte bakat en Teddybjörn. Misstaget att av formen döma ut innehållet gör mången till dumsnut. Eller som det heter: ”Man kastar ut barnet med badvattnet.”

Ett av de bästa exemplen på det sättet att illustrera hur vi umgås med begreppet sanning finns i Johannes evangelium kapitel 18­-19. Den romerske guvernören för det som idag är landet Israel med flera provinser hette Pontius Pilatus (ovedersägligen historiskt säkerställt faktum). När den judiska Sanhedrin (högsta beslutsfattande organet under den romerksa överhögheten) har bestämt sig för att röja Jesus av Nasaret ur vägen kan den inte göra det själv, därtill saknar den nödvändigt bemyndigande, så överlåter de ansvaret på ockupationsmaktens representant. En dialog utspinner sig enligt de trovärdiga vittnen som skrivit ner händelsen:

Pilatus tilltalade honom och frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade honom: ”Det är så du uttrycker det, helt riktigt. Till den rollen föddes jag och jag har kommit in i världen för att bevittna sanningen. Alla som säger sig vilja veta sanningen och menar sig vara sanna hör på mig och lyssnar till min röst.” Pilatus blir ställd inför detta oerhörda anspråk och säger sedan det som så många sagt sedan dess: ”A! Vad är väl sanning? Sedan vände han sig bort, gick ut till den samlade judiska lydregeringen och säger. ”Jag kan inte finna något skäl att döma honom.”

Tre olika sanningskriterier står här i ett förhållande till varandra som till denna dag är en absolut verklighet. Det kan översättas med: din sanning, min sanning, och Sanningen. Det är dessa tre parametrar som förklarar hur den politiska, den intellektuella och den religiösa tankemiljön kör fast i samma återvändsgränder om och om igen. Saknas en från de andra sanningarna fristående Sanning återstår bara sanningar som med annan makt måste vidhållas, för de står inte på egna ben.

Förstår jag judarnas sanningskriterium så vet jag att deras tolkning av sanningen inte tillät dem att acceptera Jesu anspråk. Förstår jag den romerska makthavarens sits att till varje pris avvisa varje ”sanning” som skulle störa Roms partsintresse i Israel, så inser jag lätt att inget judiskt sanningskriterium är intressant. Bara det är sant som gagnar makten. Så var det då, så är det nu!

Fristående från dem båda är Sanningen med stort S, och den gör Jesus inte anspråk på att ha som sin agenda, utan han hävdar att det är han själv som är den Sanningen.

(Hade Pontius Pilatus stannat upp ett ögonblick och verkligen hört vad Jesus sa skulle världshistorien ha haft ett helt annat förlopp. Men hans sanningsbegrepp tillät ingen Sanning. Pilatus är med andra ord fullständigt i samklang med vår egen tids sanningsskeptiker.)

Sanningen är alltså inte en rad utsagor, eller en rad att­satser som fastlägger en oomkullkastlig sanning, utan den är en personifierad visdom. Kännedomen om sanningen leder då ofelbarligen till NÅGON inte till NÅGOT. Så är jag tillbaka till inledningen. Vi läser inte bibeln för att ur den gräva fram nån slags tro. Vi har mött en levande exponent för en från all politik, religion och filosofi fristående Sanning. Mötet med denne skedde på hans villkor. Han sökte upp oss innan vi visste vad vi sökte. Genom att andra hade mött honom och förstått vem Han var presenterades vi för en från världen fristående och oföränderlig sanning om oss själva, om världen, och om vem Gud är. Vi fick veta hur det kom sig att vi inte själva redan visste allt det och fördes till en punkt som ledde till en helomvändning. Där vi förut gått vår egen väg, med alla dess erfarna konsekvenser, leddes vi nu till ett ljus som vi sprungit undan och därför jagat vår egen skugga .

Ingen kristen tror på ”kristendomen”. Eller omvänt, ingen som tror att kristendomen är sanningen känner Sanningen. Kristendomen är i bästa fall badbaljan som barnet badar i. Eller som jag med mitt intresse för tomatodling skulle säga: den spaljé som ger tomaterna optimalt solsken. Jag gör aldrig misstaget att leta tomater på spaljén i sig.

Kristen är alltså en människa som inte låter sig bevekas av någon temporär, jourhavande hypotes om vad sanningen nu råkar vara, utan är en som genom att ha funnit Sanningen nu kommer till bibeln för att förstå hur denna oföränderliga sanning verkligen tar sig uttryck i världen. För i det sanningsbegrepp som mötet med Sanningen medför finns alltid detta: Sanningen dvs. det levande Ordet måste bli kött. Men allt kött är som hö! Allt som synbarligen är till är ju föränderligt och omskiftande. Vid betraktandet av allt det som syns måste alltså utgångspunkten för en förståelse av det vara något annat än dess föränderlighet.

Så vi läser bibeln för att i dess bilder, texter, berättelser och utsagor finna det eviga oföränderliga och icke flytande. Vi vet att det inte är sant att ’panta rei’ (allt flyter). Allt är bara relativt i relation till något evigt. Missar du det eviga saknar du referenspunkter för det andra. Då är tillvarons ting en svårseglad malström av konfliktladdade och ytterst efemära informationer. Rena dagsländor bara.

Om något är sant i en oeftergivlig mening behöver det bara sägas en gång. Därför är varje snedmunnad och föraktfull eftersläng om ’den gamla boken’ faktiskt höjden av enfald. Om något är sant behöver det nämligen inte förbättras eller förnyas. Det kan rent av vara så att eftersom det som står skrivet är nedtecknat genom dens försorg som själv är en konstant: ”Jesus Kristus, igår idag och i all evighet densamme!” så finns det inget behov av förändring eller omskrivning av fundamentet. Det som behövs är tillämpningen i tiden av dess eviga sanning. Men om tillämpningen missar den springande punkten så är den inte en tillämpning utan en flykt ifrån ”det som en gång för alla är meddelat till alla de troende.”

Vi läser alltså bibeln för att vi är troende, inte för att bli det. Därmed inte sagt att man inte kan komma till en levande livsavgörande tro genom att läsa den. Det har många erfarit. Men, och här är kruxet: de läste sig fram till ett möte med Honom om vilken hela boksamlingen handlar.

”Ni läser skrifterna för ni tror att ni i dem har liv, men ni vill inte komma till mig för att få det livet”

Om ditt bibelläsande är till för att finna skäl att ifrågasätta Gud, Guds ord och Guds folk, blir bibelordet i sig den dom som du kommer att möta. Du läste men ville inte förstå att relationen till Ordet går före läsandet av texten. Och om ditt sätt att läsa utesluter möjligheten av en Sanning bakom texten så är nog ditt läsande rätt långt borta från författarens avsikt med boken. Den som tar sig friheten att läsa boken som den vill har nog svårt att förstå vad den handlar om.

Det är riktigt synd det.

/ Teddy Donobauer Doncaster September 2018

 

Annonser

Ungdomar är såååå passionerade för apologetik!

Min fru sommarjobbade på ett äldreboende i år, och fick en dag av en kollega plötsligt frågan: ”Tror du på objektiv moral?” Han var ateist och hade suttit och diskuterat det moraliska Gudsbeviset med sina klasskompisar på gymnasiet. Det som för bara några år sedan ansågs vara förbehållet akademiska filosofer, är numera det man tjötar om innan gympan.

I somras var jag en av ledarna för tonårsbibelskolan på Götabro och höll några lektioner om apologetik. Intresset var solskarpt, frågorna haglade och ungdomarna ville veta mer, mer, mer om hur man bemöter kristendomskritikernas argument. Flera av dem gick med i Svenska apologetiksällskapets FB-grupp när det blev lunchrast.

Samma sommar höll Tobias Sunnerdahl, ledamot av SAS styrelse, i två apologetiska seminarier på Gullbrannalägret. Det första handlade om Guds existens, det andra om Jesu historicitet. Båda seminarierna besöktes av uppskattningsvis 500 ungdomar, mer än halva lägret.

20180914_200708.jpg

I fredags var jag på Folkungakyrkans ungdomsgrupp i Stockholm och ledde en samtalskväll utifrån vårt koncept Ärliga frågor: apologetik för tonåringar. Det blev en stormsuccé. Ungdomarna ställde så bra och tänkvärda frågor om Bibeln, Guds makt, tro med mera. De hade fokus hela kvällen och var riktigt tacksamma efteråt. Ungdomsledarna vill att vi kommer fler gånger.

Apologetik må vara ett tråkigt ord, men vad ordet åsyftar är något som är otroligt relevant och engagerande inte minst för kristna ungdomar. Jag skrev om detta i Sändaren för några veckor sen:

Försök sätta dig in i hur det är att vara ung kristen i Sverige i dag. Det du får höra om kristendom och religion i skolan från både klasskamrater och lärare är ofta av en helt annan art än det du hör i kyrkan. Forskning visar att svenska skolor ofta har en ateistisk grundinställning i undervisningen. Icketroende ungdomar fångar ofta upp huvudlösa påståenden om religion från internet (såsom att Jesus aldrig har funnits eller att religion orsakar alla krig) som deras kristna klasskamrater ofta inte vet hur de ska svara på.

Kristna ungdomar spenderar betydligt mer tid i skolan än i kyrkan. Med tanke på att kristendomskritiken är så utbredd, radikal och har en status av att vara ”intelligent” och ”rationell”, är den stora frågan inte varför många ungdomar lämnar församlingarna, utan varför det är några som stannar!

Den kognitiva dissonansen mellan att under flera år höra att Jesus uppstod på söndagen och att mirakler är omöjliga på måndagen blir till slut outhärdlig för många ungdomar. Lösningen ligger då i att antingen tona ner trons betydelse, eller överge den helt.

Hur kan vi som församlingar adressera detta? Genom att ge plats för ärliga frågor i vårt ungdomsarbete och hjälpa ungdomarna tänka apologetiskt. De behöver kunna lyfta invändningar som de möter i klassrummen eller på sociala medier, och få hjälp att formulera svar på dem.

Tiden är verkligen mogen för en apologetisk revolution bland unga. Låt oss sätta oss ner med dem, gräva i saker de får höra i skolan och på nätet, och hjälpa dem formulera svar på det hopp vi äger.

Livets stora frågor – vilka svar har du? Om världssyn.

Världsbild. Hur många har en sådan i Sverige? Och med ”har” menar jag att ha en medveten och koherent världsbild eller världssyn (eller världsåskådning – det är snarlika begrepp som här kommer användas synonymt). Min intuitiva gissning skulle vara att väldigt få har det, men kanske har jag fel. Jag tror till och med att få personer överhuvudtaget ens vet vad som menas med en världsbild. Och följaktligen, än mindre har en uttalad och konsekvent sådan. Du som läser detta, har du en eller vet du vad din världssyn är?

Tidigare hade i alla fall inte jag det, och jag levde glatt omedveten om min eventuella världssyn. Det stördes dock när jag för cirka 3 år sedan (när jag ännu inte var kristen) fick en fråga rakt på av en kristen vän.

”Vad är din världssyn? Vad tror du på?”

Vad svarar man på det om man aldrig ordentligt funderat på det innan? Mitt initiala svar blev tystnad, men i huvudet rusade hundra tankar. Jag försökte både lista ut vad hon frågade efter och komma i underfund om jag hade någon världssyn, och i så fall vilken. Det slutade med att jag fick fråga henne vad världssyn innebär och vad en sådan skulle kunna vara. Hennes svar klargjorde saker, men jag tror inte att jag var ensam om att vara förvirrad över frågan. Snarare tror jag att många med mig delar en liknande oförståelse inför ämnet och en sådan potentiell fråga. Kanske har jag fel men eftersom frågor som religion, existens och världsåskådning inte är det första som diskuteras på rasten, i fikarummet eller i media, tror jag att många är omedvetna om sin eventuella världssyn.

När jag på senare tid har undersökt frågan om världssyn lite mer har jag också märkt att det på olika ställen ges olika (men snarlika) definitioner på vad som ingår i eller utgör en världsbild. På många ställen definieras världsbild, på ett kortfattat sätt, som en omfattande uppfattning om världen. Lite mer utförligt är världsbilden ett ramverk bestående av flera sammanhängande trosuppfattningar om människan, livet, världen, kunskap, moral, tro mm. Andra definierar det som en grundläggande orientering i livet, bestående av förutfattade antaganden om verklighetens beståndsdelar, utifrån vilka vi lever och är. Flera saker verkar också vara gemensamma, även om det kan skilja sig åt beroende på vem man frågar. Så vad ska en världssyn svara på?

Kortfattat brukar en världssyn innehålla något om dåtiden, något om nutiden och något om framtiden. Till exempel var människan kommer ifrån eller vad människans ursprung är, vad problemet med världen/livet är samt hur man kan/bör fixa det. Ytterligare andra menar att en världssyn ska ge svar på de fyra orden “origin”, “meaning”, “morality” och “destiny” (svenska: ursprung, mening, moral, öde). Då kan det vara frågor som dessa:  

“Vad är människans ursprung?”,

“Vad är meningen med livet?”,

“Varifrån hämtar vi vår moral, samt finns objektiv moral?” samt

“Vad sker vid döden/i efterlivet?”.

Jag vet, det är stora frågor. Extremt stora. Frågor som människor och filosofer funderat över i alla sina år men ändå inte alltid lyckas komma fram till svar på. Däremot tror jag (och många fler med mig – dvs. personer som undersökt och funderat över detta) att människors världssyn ofta finns på en omedveten och implicit nivå som kanske kommer fram först vid krissituationer eller när ens tilltro sätts på prov.

Syftet med att klargöra och medvetandegöra sin världsbild är dels för att se om den är begriplig och koherent och dels för att undersöka om den verkar matcha med världen och vad vi vet om verkligheten. En medveten världssyn kan också, i bästa fall, bli en slags kompass för hur man är, gör och fattar beslut. Och ytterligare ett viktig syfte med att medvetandegöra ens världsbild är för att skapa en röd tråd mellan ens uttalanden och ens agerande. Så sammanfattningsvis kan jag till exempel, om jag vill vara konsekvent, inte mena mig vara resultatet av en slumpmässig process av mutationer och samtidigt tro att människor har en inneboende mening med sina liv. Eller jag kan till exempel inte anse att barnvåldtäkt alltid är fel – oavsett vad folk tycker – och samtidigt mena att objektiv moral inte existerar (utan att moralen är subjektiv eller konsensusbyggd).

Men då kanske du nu frågat dig vad den kristna världsbilden är, eftersom detta är en kristen apologetisk blogg och jag nu lyft vikten av att ha en sådan. Vad sa till exempel min kristna vän för nästan tre år sen om hennes världsbild?

Jo, en kristen världsbild (i grova drag) innehåller en uppsättning koherenta svar på de frågorna som jag lyfte tidigare: ursprung, mening, moral och öde. Vårt ursprung är från Gud, dvs. vi är skapade av Gud och till hans avbild – och det finns då ett syfte och värde med att vi finns, lever och andas. Det innebär även att universum är skapat, vilket vi indirekt finner stöd för från vetenskapen som har funnit att universum har en början (Big Bang). Vidare säger den kristna världsbilden att meningen med livet är kärlek och relationer – att älska och ha en personlig relation med Gud, samt med medmänniskorna. Här finns det otaliga bevis från psykologin om att människor är beroende av, och mår bra, av nära och trygga relationer. Vidare säger den kristna världsbilden att moral är objektiv – det finns rätt och fel. Oavsett om majoriteten i samhället skulle tycka att det är okej att våldta barn, så är det inte rätt. Och slutligen säger den kristna världsbilden att livet inte tar slut när vi dör utan att det finns ett efterliv. I efterlivet kommer vi antingen existera i frånvaro eller i närvaro av Gud, vilket följaktligen innebär en frånvaro eller närvaro  av allt som är gott i livet – kärlek, glädje, frid mm (dvs. himlen eller helvetet).

Okej, men andra världsbilder då – vad säger de? Här finns det många olika svar, eftersom det finns flera olika världsbilder. En ateistisk världsbild kan till exempel säga att endast människan existerar och att ingen metafysisk eller spirituell verklighet finns. Att människan är högst upp i den evolutionära skalan och att människan avgör sitt eget öde, samt att vi själva utvecklar och avgör vad som är fel eller rätt. “Problemet” för människan kan till exempel vara den hotande klimatfrågan – och denna kan sägas existerar på grund av människans brist på resurser och kunskaper. Lösningen blir att försöka rädda planeten och det kan ske med vetenskap, teknologi och sinnrikhet. Och slutligen säger den ateistiska världsbilden att det inte finns något efterliv, utan att livet bara tar slut abrupt.

Vad innebär en sådan världsbild? Jo, till exempel att människan inte har ett syfte med att existera och andas, att abstrakta värden som kärlek, logik och moral inte har en berättigad grund att förankras i samt att mord av judar, homosexuella och personer med funktionsnedsättning mycket möjligt ansetts vara rätt om Hitler hade vunnit andra världskriget – och därmed varit rätt. Det finns såklart många andra implikationer också, vilket såklart gäller både den kristna och ateistiska världsbilden.

Avslutningsvis vill jag, återigen, lyfta vikten av att medvetandegöra sin världsbild.  Undersök om din världsbild är invärtes koherent? Och om din världsbild är koherent med hur du lever, agerar och uttalar dig om saker runt dig?

Låt det bli min utmaning till dig att fundera på under hösten.

/Hajdi

Att Jesus har funnits vet ingen…

Ibland kan det kännas negativt i livet, sommaren kan vara på väg bort, självklart bra grejer kan hamna i bakgrunden för mindre vettiga, Jesu kärlek kan synas sorgligt okänd för många.

Det är då lite glädjande att så här veckan före valet få skriva något om ett ännu större val; att välja att följa vår Herre och Mästare, Jesus.

Om man inte lär känna Jesus då kan man säkert lätt tro att följande kan vara sant!

Men, Robbie Williams, Jesus överger inte en plågad själ, utan tröstar och närvarar vid ens sida!

Nu kommer några uppmuntrande rader från sommaren på Gullbrannagården! / Martin Walldén, bloggredaktör.

I början av augusti varje år är det tonårsläger på Gullbrannagården. Det samlar ca 1000 ungdomar med koppling till Svenska Alliansmissionens ungdomsförbund SAU. Det här året hade jag den stora förmånen att få vara med på det här lägret och hålla i apologetisk undervisning som valbart seminarium. 

Två dagar pratade jag om hur historiciteten ser ut kring Jesus. Rubriken var ”Vad kan vi egentligen veta om Jesus?”. Kan vi veta att han funnits? Vem var han? Hur är det egentligen (rent historiskt) med uppståndelsen? Två andra dagar var rubriken ”Ett designat universum?”. Då fick jag tala om universums uppkomst, begriplighet och finjustering. Och om skapelse och evolution. 

Jag blev mycket överraskad över hur stort intresset var bland tonåringarna. Varje dag var det valbara seminarium där det fanns ganska många alternativ. Men trots det besöktes båda föredragen av ca halva lägret (alltså ca 500 personer). Vi fick byta lokal för att det kom så mycket folk. Och jättemånga kom fram efteråt och berättade hur intressant de tyckte att det var, och sa; ”Varför har vi aldrig hört det här förut?”. Många ledare från flera tonårsgrupper berättade att det blivit en snackis bland deras tonåringar, och att de hade uppskattat det mycket. Både tonåringarna som var kristna, och de som inte var kristna. Några ateister hade sagt; ”Tänk att Jesus faktiskt funnits på riktigt, att vi aldrig har hört det förut, intressant!”. Trots att det råder totalt konsensus bland historiker har vi kristna (och skolan) alltså misslyckats att förmedla det till människor. Och jättemånga tonåringar var fascinerade över att få höra att vetenskap och tro kan gå hand i hand. Det måste inte välja mellan antingen vetenskap, forskning och vad de hör i skolan eller tro, Bibeln och vad de hör i kyrkan. Det går att bejaka båda delar och ha en sammanhängande världsbild utan att behöva kompromissa åt ena eller andra hållet. Vetenskapen styrker kristen tro, istället för att motsäga den. 

Vad innebär det här? Det är viktigt för unga människor vad som är sant, och vad som är rationellt. Det vill veta om kristen tro är på riktigt, och inte bara något som hittats på. Det finns ett stort behov av apologetik för att möta dessa frågor och ge skäl för den kristna tron. Inte minst bland tonåringar.

Tyvärr visar det också att vi har varit alldeles för dåliga på att berätta om vår tro på ett trovärdigt sätt. Hur kan vi som är kristna tala om berättelserna om Jesus utan att berätta för människor att Jesus funnits på riktigt? Här måste vi skärpa till oss. Vi måste svara på de frågor som faktiskt ställs. Är det på riktigt? Finns det skäl att vara kristen? Och det är inte frågor som bara berör vuxna. Undersökningar visar att de flesta som blir kristna är under 25 år. Tonåringar vill också veta vad som är sant. Och de kan tillgodogöra sig fakta, argument och resonemang. 

Tänk om vi kristna kunde se hur stort behovet av apologetik är, och tänk om vi dessutom kunde bli lite bättre på att göra något åt det – att kommunicera fakta och trovärdiga argument. Det är det som många människor vill och behöver höra. Dessutom är det något som Bibeln uppmanar oss:

Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.

(1 Petrusbrevet 3:15).

/ Tobias Sunnerdahl

 

PS. Några tankar från bloggredaktören:

För vidare läsning rekommenderas resursbanken om Bibeln och Jesus!

Om universums finjustering, skapelse och evolution.

Om kristen tro och vetenskap.

DS

 

Varför just kristen? Del 3

MÄNNISKOSYN OCH MÄNNISKOVÄRDET  

Här presenterar jag det tredje skälet till varför jag är kristen och det är ett tungt vägande skäl. Det skälet handlar om Bibelns människosyn som ger mig en trovärdig och hållbar förankring och förklaring till människovärdet och till människolivets okränkbarhet ifrån konceptionen och allt framåt. Bibelns människosyn och människovärdet med människolivets okränkbarhet hör ihop med varandra på ett odelbart sätt. Därför är jag kristen.

Jag är medveten om, att det som jag skriver i denna bloggtext här på SAS bloggsida, det är  utmanande för ett sekulärt tänkande. Och apologetik ska även vara utmanande. Jag menar, att detta är en nödvändig utmaning med tanke på hur människovärdet drastiskt har devalverats under de senaste 50 – 60 åren, allteftersom sekulariseringsprocessen har fortgått i vårt land.

Ett fundament att stå på och utgå ifrån

Jag skäms inte ett ögonblick för detta faktum, att jag som kristen utgår ifrån den kristna trons och det kristna livets urkund – Bibeln. Den är ett fundament som håller att stå på och utgå ifrån när det gäller människosyn och människovärdet. Bibelns människosyn som skiljer sig så radikalt ifrån en sekulär och evolutionär grundsyn, som lämnar fältet öppet för subjektivt godtycke.

Som kristen och skapelsetroende så tror jag inte, att människan är ett högt utvecklat djur. Hon härstammar inte ifrån en nu utdöd apart, såsom somliga påstår att människan gör utifrån den evolutionära människosyn och förklaringsmodell som de har bejakat. En naturalistisk förklaringsmodell, som har fått tolkningsföreträde i skola, utbildning, forskning och media, och som lever sitt eget liv i en trång åsiktskorridor, där enbart en förklaringsmodell ges utrymme. Det är ett sätt att tänka och resonera evolutionärt, där man drar långtgående och felaktiga slutsatser av att det finns vissa likheter mellan människans och schimpansers DNA, och att människan därför härstammar ifrån en nu utdöd apart.

Vad är då en människa
När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. (Psaltaren 8:4-6)

Detta är ett evolutionärt sätt att tänka och resonera, där man helt bortser ifrån människans unika kombination av ande, själ och kropp, som är ett genuint mänskligt kännetecken. Men där man även bortser ifrån, att det finns en kreationistisk ursprungs- och förklaringsmodell, där evidens skulle kunna prövas mellan dessa båda förklaringsmodeller. Enligt min mening är detta ett svek emot barn och ungdomar i skolvärlden. Men det är också ett effektivt sätt att slå vakt om sitt tolkningsföreträde och en skev syn på vetenskap, där olika förklaringsmodeller borde tillåtas konkurrera på lika villkor. Detta som är en sanningsfråga och syftet med vetenskap.

Människans ursprung och historiska rötter går inte tillbaka till djurriket. Människans status och identitet är mycket högre än så. Människan är inte en produkt av slumpmässiga och evolutionära processer och naturligt urval, såsom t.ex Charles Darwin och andra av evolutionsteorins förespråkare gör gällande.(1) Människan är inte på en evolutionsteoretisk resa ifrån ingenting till ingenting, och i avsaknad av ett unikt värde. Människans ursprung och historiska rötter går istället tillbaka till en personlig och evig Gud, som med karaktär, visdom och vishet, intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål skapade människan till Guds avbild, till att vara lika Gud, och som gav åt varje människa hennes unika värde.(2)

Jag är kristen på grund av Bibelns människosyn, och mer än någonsin behöver den presenteras  och försvaras. Inte minst i världens mest sekulariserade land Sverige,(3) där ”den sekulära individualismen har blivit vår nya statsreligion”, som det så träffande beskrivs i den nyutkomna och hoppingivande boken: ”Hopp för Sverige. Ett reformatoriskt manifest”.(4)  Om inte några andra står upp till försvar för Bibelns människosyn, så ska i varje fall vi göra det som säger oss vara kristna.

Här är två exempel på den höghet som kännetecknar Bibelns människosyn:

– En människa, nästan ett Gudaväsen, krönt med ära och härlighet.(5)  Att som människa bli omnämnd tillsammans med Jesus Kristus, Guds Son, det är stort och överväldigande.

– Jag tackar dig Gud, för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara är dina verk, min själ vet detta väl. Och redan i moderlivet såg du mig.(6)

Värdegrund och värden

Objektiva och obestridliga värden, som är kompromisslösa och icke-förhandlingsbara, såsom människovärdet och människolivets okränkbarhet från konceptionen och allt framåt, måste ha en förankring någonstans. Annars går dessa värden förlorade. En värdegrund som är bärkraftig och trovärdig och som inte är trendig och kortsiktig, utan kontinuerligt kan bära upp dessa värden som varje civiliserat samhälle är beroende av.

Gud – såsom han är känd ifrån Bibeln, i skapelsen och genom Jesus Kristus – är garantin för en sådan värdegrund. Hans personliga karaktär och integritet visar oss detta. Gud – med sin karaktär och integritet av absolut och objektiv sanning, helhet, oskadat, oförkränkt och orubbligt tillstånd, självständighet och oberoende – står för både värdegrund och värden, som vi alla så väl behöver. I skymningslandet Sverige, där ondskan och dekadansen håller på att bryta ned den svenska folksjälen, där behöver Gud på nytt igen erkännas och ges utrymme.  

Människovärdet och människolivets okränkbarhet är hotat

Vi lever nu i en tid då vi ser resultatet av att Gud har varit och är ”ute ur bilden” hos politiker,  makthavare och opinionsbildare i dagens sekulära Sverige, ända sedan 1960-talet då sekulariseringsprocessen började att ta fart i vårt land. Sverige, som idag räknas som världens mest sekulariserade land och där människovärdet och människolivets okränkbarhet i allra högsta grad är hotat ifrån konceptionen och allt framåt. I den bemärkelsen så lever vi i skymningslandet Sverige och i en värld där ondskan och döden firar stora triumfer, och värdegrund och omistliga värden är raserade. Jag ger här några exempel på detta:

– Abort

Omkring 1,4 miljoner!!! blivande svenska medborgare har berövats den mänskliga rättigheten att få födas i vårt s.k. ”upplysta” land Sverige, sedan vår nuvarande aortlagstiftning trädde i kraft den 1 januari 1975.(7) Siffror som talar sitt eget skrämmande och tydliga språk, nämligen att vi lever i ett land där moderlivet inte längre är en skyddad plats och där det lilla ofödda barnet är skyddslöst och rättslöst och inte självklart är välkommet. Människor, som själva fick den mänskliga rättigheten att födas, förvägrar andra att födas genom sin livsfientliga propaganda såsom ”livmoderinnehåll”, ”cellklump”, ”outvecklad”, ”icke-människa”, ”mongolid”, ”handikappad”, ”fostret har inget egenvärde”, ”kvinnans rätt till sin kropp” etc.(8)  Begrepp och argument som är fullständigt tomma på allt vad empati är och därför ovärdigt människan. Ovärdigt människan, därför att vi vet, att det är ett människoliv som aktivt och medvetet avslutas i varje abort. Ändå accepteras det och får fortgå, uppbackat av den livsfientliga propaganda som jag gav exempel på här ovan.

Men som väl är, så är alla dessa ofödda barn medborgare i ett annat och bättre rike – Guds rike –  där livet segrar och hyllas, och där alla dessa barn är välkomna och lever fullt utvecklade och optimalt och kommer att fortsätta att göra det obehindrat i all tid och evighet.(9)  För mig som kristen är det självklart, att stå på livets och de ofödda barnens sida.

– Dödshjälp

Ordet ”dödshjälp” visar hur fel det kan bli i det sekulära sättet att tänka och handla. Att ”hjälpa döden” att segra över livet! Något så ovärdigt människan. Här i Sverige har vi förespråkare för något som vi kan kalla en ”normlös etik”, nämligen ”nyttoetiken” eller ”nyttomoral”, som går under namnet ”utilitarism”,(10) där nyttan och lyckan sätts före livet. Dess främste förespråkare i Sverige är professor Torbjörn Tännsjö, som i protest mot det sjätte budet: ”Du skall inte dräpa”(11) har skrivit boken: ”Du skall understundom dräpa”.(12)  I den boken och i debatter och artiklar så torgför Tännsjö sina livsfientliga teser som riktar sig mot de ofödda, som enligt honom inte håller måttet, och mot åldrande och sjuka människor, som betraktas som onyttiga för samhället, enligt ”nyttoetikens” ideal.(13)

– Utstuderat och groteskt underhållningsvåld

I det alltmer florerande underhållningsvåldet hyllas ondskan, det groteska våldet och det brutala dödandet. I media varvas dagligen nyhetsrapportering om ondska, våld och brutalt dödande i samhälle och länder, med reklam för mer och mer groteskt underhållningsvåld. Detta kraftigt florerande underhållningsvåld, som så påträngande indoktrinerar och formar tänkandet, attityderna, språket och handlingarna hos ungdomar och barn långt ner i åldrarna. Detta sker medan politiker, makthavare och opinionsbildare aningslöst ser på. Detta groteska underhållningsvåld borde väl ändå betraktas som en farligare påverkan och ”inskolning” för barn och ungdomar än kristna inslag i skolan eller under  skolavslutningar i kyrkan eller kristna friskolor. Detta säger mig hur vilsen människan kan bli, då hon har avfärdat Gud och är utan en objektiv värdegrund och objektiva värden, som har sin förankring och förklaring i Gud.

Till dessa hot mot människovärdet och mot människolivets okränkbarhet kan också nämnas islamistiska terrororganisationers framfart i världen idag och oprovoserat våld och polisens vanmakt i dagens Sverige. Detta som vi i samhällslivet och i nyhetsbevakningen dagligen blir påminda om, och som är anarkistiska inslag i vårt samhälle och som också Jesus förutsåg och förutsa.(14)    

Allt detta sammantaget visar med all önskvärd tydlighet, att Bibelns människosyn med dess åtföljande människovärde och människolivets okränkbarhet ifrån konceptionen och allt framåt, mer än någonsin behöver proklameras och försvaras, först och främst av oss som säger oss vara kristna.

Som kristen tror jag på Jesus och på det som han säger om sig själv, att Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han och hon än dör.(15)  Därför är det självklart för mig, att jag står upp för människovärdet och för människolivets okränkbarhet ifrån konceptionen och allt framåt. Allt annat vore ett oförklarligt och oförsvarligt svek av mig. Men samtidigt förvånas jag över, att det faktiskt finns kristna som är tysta och passiva då människovärdet och människolivets okränkbarhet är hotat och satt på undantag i Sverige idag.

Jag är kristen på grund av Bibelns människosyn och människovärdet med människolivets okränkbarhet, och för att dessa hör ihop med varandra på ett odelbart sätt. Men jag inser och erkänner också, att det starka skälet till att vara just kristen innebär även ett lika starkt ansvar att stå upp för och försvara allt detta. Därför gör jag det, bland annat här och nu på SAS bloggsida och för övrigt i tal, skrift och i min attityd och hållning, och utan att låta mig störas eller styras av vad som för tillfället är ”politiskt korekt” eller ”trenden för tillfället” i vårt land idag.

Väl mött!

/ Bength Gustafson

Källor: (1) ”Om arternas uppkomst”, av Charles Darwin. Natur och Kultur. 2000. Sid. XV-XVI. 383, 384. ”Arvet från Darwin”, av Birgitta Forsman. Fri tanke förlag. 2010. Sid. 121-163. (2) 1 Mos. 1:26-28. 5:1-2. (3) På nätet kan vi läsa om olika forskningsrapporter som visar detta. (4) Utgiven av Sjöbergs Förlag AB. 2018. Sid. 21. (5) Ps. 8:5-6. (6) Ps. 139:14-16. (7) Abortlag och abortstatestik. www.google.se  (8) Retoriska begrepp och argument som frekvent används av abortförespråkare. (9) Mark. 10:13-16. v.14. (10) Bonniers Lexikon. Band 20. Sid. 226. Utilitarism. (11) 2 Mos. 20:13. (12) Prisma. 2001. (13) ”Vilket Sverige vill vi ha”? av Bength Gustafson. Pro Rhema Förlag. 2005. Nyttoetik. Sid. 28-30. (14) Anarki: Laglöshet. Matt. 24:12. (15) Joh. 11:25.

 

Teologi för ateister del 2 – Kommer du till helvetet?

Så kommer vi då till den brinnande (1) frågan om helvetet. Det har blivit dags för del två av serien Teologi för ateister. Denna vinjett handlar om den där guden som en ateistiskt troende säger sig inte tro på, men som man bekämpar. Problemet är bara allt för ofta att det inte är en gud som en kristen heller tror på. I denna form kikar vi lite på några olika teologiska spörsmål; poängen för dig som ateistiskt troende är att kunna skjuta på rätt mål och för dig som kristen att se att det bara är Jesus som vi behöver avhandla och fokusera på, andra, uppdiktade, gudar får svara för sig! Del 1 läser du här: Gud räddar bara mobbare

När detta skrivs så är det den fjärde juli, USA:s nationaldag, nationalsången The star-spangled banner kommer nog att sjungas och spelas på många håll. Ett exempel härpå finns att beskåda här nedan.

Nationalsången tillkom under krig mot Storbritannien (1812-1815) och innehåller bland annat en strof om att Gud (eller Kraften) har bevarat dem som land och att de har devisen ”På Gud förtröstar vi” samt att de behöver segra då det är rättfärdigt (min starkt förenklade översättning).

Oh! thus be it ever, when freemen shall stand
Between their loved homes and the war’s desolation,
Blest with vict’ry and peace, may the Heav’n-rescued land
Praise the Pow’r that hath made and preserved us a nation!
Then conquer we must, when our cause it is just,
And this be our motto: ”In God is our trust.”
And the star-spangled banner in triumph shall wave
O’er the land of the free and the home of the brave.

Det roliga eller sorgliga är att motståndarsidans nationalsång tar sin tillflykt till samma Gud för att förgöra sina motståndare:

Det uttrycks med följande ord i vers två:

O Lord our God arise
Scatter her enemies
And make them fall
Confound their politics
Frustrate their knavish tricks
On Thee our hopes we fix
God save us all

Alltså att förgöra eller få dem att skingra sig (eller om det är de personligen som ska hackas i bitar) (återigen min förenklade översättning).

Nu till dagens poäng, vem har rätt? Vem kommer till helvetet? USA eller Storbritannien?

Kanske vet inte författare respektive framförare av sången och krigare i detta 1800-talskrig vem som skulle till helvetet, de verkar mer intresserade av att Gud är på deras sida.

Vi kan kanske söka oss vidare till andra kristna dårpippisar som i Jesu namn vet vilka som kommer till helvetet, ett exempel är efter denna bön inför ett nascarlopp då flera visste att önska den bedjande pastorn till helvetet. Dock har den efter sin virala framgång fått många andra kommentarer så kanske får man scrolla en del, kanske har de olika graderna av tillmälen med betydelsen ”burn!” raderats?

Hur som haver vi ska snart komma till poängen; kommer du till helvetet?

En utflykt till bland dem som vet exakt, det är sådana exempel som många av oss kristna får när icke-kristustroende förklarar varför de inte tror, de kan sammanfattas med ”Kyrkan suger/är ond”, inte sällan för att någon del av dem kristna kyrkan har berättat om några garanterade helvetesresenärer. Här tänkte jag till exempel på när man har förgripit sig på abortkliniker eller personal eller de som uppsökt dylika inrättningar, allt på något sätt för Jesu skull, här en lista från New York Times.

Nu till själva teologibiten

Vad är helvetet? Det beskrivs på lite olika sätt i Bibeln men ofta som mörker, en plats där man ska gråta och skära tänder. Eld och svavel och finns också förstås. I kristen tradition har lite olika element förknippats med detta, och uppräkningen här var inget komplett bibelstudium kring vad helvetet är. Jag tänker att man kort kan säga att helvetet är en tillvaro utan Gud efter döden eller efter tidens slut.

Dessa tre kommer att brinna!

Vilka kommer då till helvetet? Är det ateister som kommentarer på Svenska Apologetiksällskapets kanaler, eller är det Hitler, eller vilka kan det vara? Det är endast tre personer som vi vet får domen att de ska brinna, vi kan förstås utläsa i Bibeln att sannolikt fler kommer att gå förlorade, men det är inget digert namngivet persongalleri som gör att vi kan skjuta abortmotståndare eller invadera länder i Jesu namn. Här är de tre, sedda genom en konstnärs öga.

Bildresultat för devil in hell fire torturing
djävulen
False-Prophet-Rules
Den falske profeten
Bildresultat för odjuret
Odjuret

Djävulen, odjuret, den falske profeten.(2) That’s it.

Några bibelord i frågan:

Och vilddjuret greps tillsammans med den falske profeten, som hade gjort tecken inför vilddjuret och därigenom förlett dem som tagit emot dess märke och tillbett dess bild. Båda kastades levande i eldsjön som brinner av svavel.

Uppenbarelseboken 19:20

 

Och djävulen som förförde dem kastades i samma sjö av eld och svavel som odjuret och den falske profeten, och de skall plågas dag och natt i evigheters evighet.

Uppenbarelseboken 20:10

 

Så alltså ser vi att inga antagonister kring apologetik har företräde till varmare trakter, säkert kan man idogt i livet boka sig en resa dit, men en kristen har svårt att peka ut vem som lyckas (och tycks inte ha den uppgiften utan har uppgiften att predika glädjebudskapet om Jesus)!

Ett ofullkomligt försök att säga något om möjligheten att veta vem som köpt biljet till helvetet avslutas härmed.

Allt gott önskar jag er!

/ Martin Walldén

 

 

Fotnoter

1) Sorry, pun intended. 2) Den falske profeten tycks framträda första gången i Uppenbarelseboken kapitel 13, då som ”ett annat odjur”. Det skulle möjligen kunna röra sig om två olika gestalter. Sedan framträder han i Uppenbarelseboken framgent.

 

Kan rationalitet finnas utan Gud?

I våras hade jag äran att få debattera Guds existens med Simon Liljestrand, en påläst och respektfull ateistisk röst på nätet som jag har interagerat med i flera år. Ämnet var ”Är det rationellt att tro på Gud?” och vi kom in på flera intressanta frågor såsom universums finjustering, lidandets problem och mirakler.

Det jag tyckte var mest spännande dock var att ställa frågeställningen på huvudet och fråga hur rationalitet ens kan finnas om Gud inte finns?

Simon Liljestrand förnekar likt många andra ateister att det finns en fri vilja, se videon ovan. Sam Harris, en av världens mest inflytelserika ateister, har skrivit en bok om att fri vilja inte kan finnas, och han får medhåll från populära ateistiska youtubers som KosmicSkeptic och RationalityRules. Utifrån dessa herrars naturalistiska världsbild finns det inte utrymme för fria varelser som fattar beslut oberoende av sin neurobiologiska input. Fortsätt läsa Kan rationalitet finnas utan Gud?

Hjärna och hjärta – Jesus är vägen, sanningen och livet

%d bloggare gillar detta: