Veckans film: Har vetenskapen begravt Gud?

Veckans film är redan något av en klassiker. I en debatt från Oxfords naturhistoriska museum möts två välkända Oxfordprofessorer i en sansad och mycket sevärd duell på temat ”Har vetenskapen begravt Gud?”
Richard Dawkins betraktas som nyateismens främste förgrundsgestalt. Han är etolog och tidigare ‘Professor for the Public Understanding of Science’, som inrättats av miljardären Charles SimonyiDawkins är en ansedd debattör och författare med titlar som ”The God Delusion”. 
 
John Lennox är professor emeritus i matematik och vetenskapsfilosof. Han är en välkänd kristen apologet som föreläser och debatterar på flera kontinenter. I samband med debatterna med Dawkins skrev han boken ”God’s Undertaker. Has science buried God?”, som finns som pdf på svenska här: http://www.credoakademin.nu/images/pdf/lennox-guds-dodgravare.pdf
Här kommer som en liten bonus ett musikaliskt svar på kvällens debattfråga, signerat Newsboys:
Okej, let the show begin!
 
Annonser

Att försvara kristendomen med humor

Andy Bannister är en rolig apologet. Hans bok The Atheist Who Didn’t Exist (Monarch, 2015) kombinerar intellektuell skärpa med humor när han behandlar de moderna ateismens idéer. Som direktör för The Solas Centre for Public Christianity och biträdande talare för Ravi Zacharias International Ministries har Bannister mycket erfarenhet av att försvara tron. Jag intervjuade honom för några veckor sedan.

Intervju med Andy Bannister

Vad fick dig att använda humor när du bedrev apologetik?

Under de 20 år eller så som jag har varit involverad i kristen tjänst (mestadels fokuserat på att nå skeptiker) blev jag mer och mer frustrerad över det faktum att så många riktigt bra böcker som förklarar den kristna tron ​​aldrig kommer in i händerna på ateister eller agnostiker. De flesta evangelistiska och apologetiska böckerna läses bara av kristna. Förvisso är det inget fel med det: kristna måste vara utrustade för att dela och försvara sin tro. Men jag ville skriva något som faktiskt skulle läsas av skeptiker. Frågan var hur.
Sedan kom jag över ett citat av C. S. Lewis. Han hade fått frågan varför han hade skrivit fiktion (som Narnia-böckerna), och han förklarade att porten till människans sinnen vaktas av ”vaksamma drakar”: saker som cynicism, stolthet och dåliga argument. Men berättelser och fantasi kan låta dig ”smita förbi drakarna”. Det öppnade mina ögon: kanske kunde jag använda en helt annan inställning, något helt nytt, för att tackla ateism. Och det är vad The Atheist Who Didn’t Exist försöka göra – men istället för att krypa förbi draken, använder den komedi för att kittla drakens näsa. När den är upptagen med att skratta, vi kan gå in med sanningen genom porten.
I morse mailade en vän att hon hade köpt en kopia av boken, men innan hon kunde börja läsa den hade sonen (en skeptiker och ateist) plockat upp den och började läsa den. Han tillbringade dagen med att smsa henne bilder av stycken han gillade. Men han sa också att mellan skrattsalvorna hade boken ”fått honom att tänka”, och de pratar nu om dessa frågor på en djupare nivå. Det är, i ett nötskal, vad boken är avsedd att göra. Ge den till en skeptisk vän och säg: ”Du kanske inte håller med allt, men jag lovar, du kommer att skratta högt och ha kul att läsa den.”
Andy Bannister
Vad skulle du säga är de största problemen med ateismen?
Jag tror att det finns två tester för en världsuppfattning: (1) Är det intellektuellt/filosofiskt konsekvent? och (2) är det existentiellt tillfredsställande? Jag tror att ateismen misslyckas båda testen – våra ateistvänner måste smuggla i värderingar/begrepp utanför ateismen (sanning, skönhet, mening, syfte, medvetenhet, skäl, logik, matematik) etc. för att ateism ska ”arbeta”. Och för det andra är följderna av ateismen helt oförlåtliga. Jag täcker lite av det i kapitlet om mening i The ateist som inte existerade.
Om ateism inte kan ta hänsyn till mänskliga rättigheter och moral, skulle ett ateistiskt samhälle så småningom bli förtryckande och omoraliskt?
Om samhället konsekvent levde efter ateismens principer, så tror jag det (och vi har sett det till viss del i det experiment som det ateistiska Sovjetunionen åtog sig tillsammans med Kina, Nordkorea och andra sociala experiment). I praktiken tenderar dock ”sekulära” samhällen som Sverige, Storbritannien, etc. att leva på lånade kristna värderingar. Mänskliga rättigheter är ett exempel: tanken att människor har värde, värdighet och betydelse är en kristen idé. Den ateistiska författaren Luc Ferry är väldigt villig att erkänna detta i sin bok A Brief History of Thought.
Vad kan kyrkan göra för att den kristna tron ​​ska bli mer synlig?
Kristna måste omvända sig från vår tendens att göra kristendomen till en ”privat” sak snarare än en världsbild som bör presenteras på idéernas marknadsplats. Därefter behöver vi, genom Andens kraft, tänka igenom hur vi gör vår kristna tro relevant för alla aspekter av livet, vare sig vi är på arbetsplatsen eller på universitetet. Om kristna talade med självförtroende, svarade människors frågor med klarhet och älskade våra medmänniskor med medkänsla, vem vet vad Herren kan göra genom oss.

/ Micael Grenholm

Artikeln som pdf

Vad är sanning – del 2

Här kommer del 2 i min bloggserie om Sanningen. Del 1 kan läsas här.
Sanningsfrågan Vad är sanning? är grundläggande och avgörande när vi talar om kristen tro och kristet liv. Som kristna tror vi inte på lögnen, utan vi älskar Sanningen och vi har satt vår tro till  den. Vi tror på Sanningen och vi erkänner, att vi är för Sanningen och inte mot den.(5) 
När nu kristen tro och kristet liv har det förhållandet till Sanningen, ja, då måste vi också veta svaret på sanningsfrågan. Vi måste helt enkelt ha kunskap om sanningen. Paulus skriver att Guds vilja är, att vi människor ska bli frälsta OCH komma till kunskap om Sanningen.(6)  Det räcker således inte med att bli frälst och bli en kristen, utan vi måste också få kunskap om vad Sanningen är, för att inte gå vilse.
SANNINGENS NATUR
Sanningen är något i sig själv och den har en Gudagiven natur, och det är så vi kan lära känna  Sanningen. I Bibeln är Sanningen ett fundamentalt uttryck för Guds natur. Det betyder, att kunskap om Sanningen är kunskap om Gud. Sanningen och Gud är oskiljaktliga. 
Sanningen visar oss vad Gud är och står för, nämligen fasthet, säkerhet, pålitlighet och trofasthet. När sanningen beskriver något, oavsett vad det är, då är det alltid en fast, bärande, giltig och förpliktande verklighet som den beskriver. Det vill säga, att vi med säkerhet kan veta att Sanningen säger som det är och stämmer överens med den verklighet som den beskriver.(7)  Sanningen lånar sig aldrig till några billiga ”PR-vinster”, utan beskriver verkligheten som den är, utan att försköna eller smutskasta, förgylla eller mörklägga den verklighet som vi lever i.
Gud finns och därmed finns också den Sanning som jag skriver om här. Gud är den Sanningens absoluta förutsättning. Och då talar jag inte om vilken Gud som helst, utan om den Gud som är evig, som är en person, som vet allt och som presenterar sig själv i Bibeln, i skapelsen, i historien, i människors liv, erfarenheter och samveten, men framför allt i och genom Jesus Kristus.(8) 
I samhället och i vårt vardagliga tal så rör vi oss med olika sanningsbegrepp, vilket vi gör både medvetet och omedvetet. Jag nämner dem enbart här utan att närmare definiera dem. 1. Analytisk sanning. 2. Empirisk sanning. 3. Vetenskaplig sanning. 4. Naturvetenskaplig sanning. 5. Sanning som ett filosofiskt grundbegrepp. 6. Sanning i normalt språkbruk. 7. Personlig sanning.(9) Men det är inget av dessa sanningsbegrepp som ”håller måttet” i en jämförelse med det sanningsbegrepp som jag talar om här. Det vill säga, att vi kan inte säkert veta att de olika sanningsbegreppen säger som det är och stämmer överens med den verklighet som de beskriver. De är både temporära och begränsade.(10) Därför ska vi inte förväxla de olika sanningsbegreppen med Bibelns sanningsbegrepp och med Jesu sanningsanspråk. 
ABSOLUT OCH OBJEKTIV SANNING
Detta är Bibelns sanningsbegrepp och det hör alltid samman med Jesu sanningsanspråk. Finns Gud – den Gud som jag tror på och beskriver här – ja, då finns detta sanningsbegrepp. Det är egentligen ett ”Gudsbevis”.
Här ger jag några beskrivningar av absolut och objektiv sanning:
  • Den är evig. Sanningen är evig såsom Gud är evig. Det betyder, att Sanningen har alltid funnits och den kommer alltid att finnas i tid och evighet, till skillnad från de temporära och begränsade sanningsbegreppen.
  • Den är oföränderlig. Sanningen kan inte förändras av några mänskliga teorier eller diskussioner. Inga argument, hur välformulerade de än är, kan förändra Sanningen. Det är med Sanningen som det är med Guds existens och med hans natur. Gud finns och det är ett oföränderligt faktum och hans natur förändras aldrig. På samma sätt är Sanningen  oföränderlig.(11) Det är sanningens natur. Det vill säga, att det som var sant igår det är sant idag och det kommer att vara sant även imorgon och i all tid och i evighet.
  • Den är fundamental.
            Den är grundläggande för hela vår tillvaro och fungerar som ett bärkraftig fundament i liv
            och död, i tid och evighet, och för varje människa som bejakar den och som erkänner sitt
            totala beroende av den.(12)  Och Gud har tänkt, att hans församling ska vara Sanningens
            stödjepelare och grundfäste(13)  i den här tillvaron som vi lever i här och nu, där både lögner,
            halvsanningar och de olika sanningsbegreppen tampas om utrymmet.
  • Den kan inte besegras. Sanningen kan attackeras och ifrågasättas, men den är omöjlig att besegra. Endast för Sanningen förmår vi något, aldrig mot Sanningen.(14)  Sanningen kommer alltid att hinna ikapp oss, förr eller senare, oberoende av vem eller vilka vi är. Det är med Sanningen som det är med Gud. Hos dem finns inget anseende till   personen.(15)  Vare sig med ord eller handlingar, teoretiskt eller i det praktiska och verkliga livet har vi möjlighet att besegra Sanningen. Lögnen kan besegras, och den kommer att slutgiltigt besegras, men inte Sanningen. Jesus, som är Sanningen förkroppsligad och personifierad och som är full av nåd och sanning(16)  – vilket är en oslagbar kombination –  han dödades och begravdes, men han uppstod igen från de döda på tredje dagen,(17) och han lever för tid och evighet, precis som Sanningen gör och kommer att göra.
  • Den är trovärdig. Det är enbart Sanningen som är trovärdig. Lögnen är aldrig trovärdig och kan heller aldrig vara det. Därför går kristen tro, såsom den beskrivs i Bibeln, alltid hand i hand med Sanningen. Den tro som Gud har gett oss som en gåva och Sanningen, som också är Gudagiven, hör ihop med varandra på ett odelbart sätt. Och kristen tro och Sanningen allierar sig aldrig någonsin med lögnen eller med några halvsanningar, utan de bevarar alltid sin trovärdighet.(18) 
  • Absolut sanning: Oinskränkt, fullständig, fullkomlig, orubblig, definitiv och slutgiltig.
            Inget kan läggas till eller dras ifrån.
  • Objektiv sanning: Saklig, opartisk och allmängiltig. Motsatsen till det osakliga och subjektiva.
Väl mött!

p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px ‘Times New Roman’; color: #000000; -webkit-text-stroke: #000000} p.p2 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px ‘Times New Roman’; color: #000000; -webkit-text-stroke: #000000; min-height: 15.0px} li.li1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 12.0px ‘Times New Roman’; color: #000000; -webkit-text-stroke: #000000} span.s1 {font-kerning: none} span.s2 {font: 8.0px ‘Times New Roman’; font-kerning: none} span.s3 {font: 12.0px Symbol} ul.ul1 {list-style-type: disc}

Källor/noter: (5) 2 Tess. 2:9-13. 2 Kor. 13:8. (6) 1 Tim. 2:4. (7) I GT är det hebreiska ordet ämät det viktigaste ordet för sanning, och i NT är det grekiska ordet aletheia huvudordet för sanning. Båda orden har den betydelsen som jag återger i texten här ovan. (8) Jes. 40:28. Joh. 1:1. Rom. 1:19-20. Ps. 19:1-5. Hebr. 11:3. I Bibeln beskrivs historiska tider, händelser, platser och personer. I både GT och NT. 1 Joh. 1:1-4. Apg. 4:19-20. Rom. 2:14-15. 9:1. Joh. 1:14, 18. 10:30. (9) På google.se kan du söka efter de olika sanningsbegreppen och se definitioner av dem. (10) Ps. 117:2. Evig sanning i motsats till temporär sanning: För viss tid, tillfällig, övergående.  (11) Ps. 119 är en dokumentation av detta. (12) Hebr. 1:3. Ps. 119:105. (13) 1 Tim. 3:15. (14) 2 Kor. 13:8. (15) Rom. 2:11. 5 Mos. 10:17. 2 Krön. 19:7. 16) Joh. 14:6. 1:14, 17. (17) Joh. 11:25-26. 1 Kor. 15:3-21. I GT har vi profetior om detta, och i NT kan vi läsa om uppfyllelserna av dessa profetior. I NT profeterade Jesus själv om sin uppståndelse från de döda. (18) Ef. 4:15, 25. Sak. 8:16-17. 1 Joh. 2:21. 2 Tess. 2:12-13. 2 Joh. v.1-4. 3 Joh. v.3-4. 1 Tim. 2:1-4. v.4.

Kan man tro på Bibeln?

Veckans video är en föreläsning av den brittiske apologeten Amy Orr-Ewing, till vardags direktor för Oxford Center for Christian Apologetics. Hon är teolog och jobbar med sin doktorsavhandling och är en internationellt mycket uppskattad föreläsare. 
Föreläsningen inleds med kontrasten mellan människor i vissa länder som är beredda att ta enorma risker för att få tillgång till bibeln, medan vi ofta möts av ifrågasättanden av bibelns trovärdighet.
En samling skrifter nedtecknade under 1600 år, av över 40 författare, på 3 språk och från 3 kontinenter, kopierade och översatta under långa tider till mängder av språk – kan man verkligen ta dem på allvar? I synnerhet berättelserna om Jesus måste väl vara legender?
Amy reder ut frågorna på ett intresseväckande sätt. Späckat med information och med mängder av matnyttiga fakta. Vill du veta mer, kommer här ett lästips:
Det finns en relativt nyutgiven bok av Amy i samma ämne, mycket bra och på svenska, hos Credoakademin: http://credoakademin.nu/shop/ar-bibeln-intolerant

Jag kan inte bara tro, jag kräver vetenskapliga bevis

Våra samtal på  apologetikens område handlar alla förr eller senare om begreppen tro kontra vetande. Kunskapsteori är ett av de ämnen som tillhör all filosofisk tankes värsta tankenötter. Hur vet vi vad vi vet? Hur säker är vetenskapen?  Det finns hur mycket som helst skrivet om detta ämne, det enda säkra resultatet av tusentals mantimmars tankemöda är att frågan inte får något definitivt svar. Enklast sagt; vi vet inte ens hur vi vet vad vi ger vår tillit till.

När den post-moderna människan säger sig inte kunna tro så är det en sanning med modifikation. Det förefaller nämligen vara så att hon kan tro obegränsat med påståenden som hon i allt väsentligt inte själv har det minsta empiriska bevis för. Det kan finnas de som har ’bevis’ men hon själv godtar deras utsagor om bevisen av ett helt icke vetenskapligt skäl: hon hör dem säga vad hon vill tro. Eller, hon litar på dem som påstår sig ha forskat i saken. Till saken hör också att människan är benägen att acceptera en teori om vad som helst, bara den är vacker och känns symmetrisk. Ideligen måste teorier av det slaget överges, för att de helt enkelt inte håller måttet. Men det tar tid och de sitter hårt.

Varje människa har någon slags världsbild. Världsbilden som sådan baseras inte mer än marginellt på vetenskapligt hållbara antaganden. Den är en serie försanthållanden om hur tillvaron och tingen förhåller sig till varandra som aldrig går att leda i bevis med en strikt vetenskaplig kunskapsteori.  Denna världsbild är heller ingen statisk eller oföränderlig ’sanning’. Dess utveckling är i allra högsta grad under påverkan och i ett flöde av förändring och anpassning. Detta har många då insett och har anammat en syn som säger att allting är relativt. Tron på vetenskapen som sanningssägare har övergått till tron på ett kunskapsparadigm som aldrig är slutgiltigt.  Men få som tänker så drar slutsatsen att det i och med detta är omöjligt att vänta sig objektiva bevis om någonting alls. Antingen flyter allt och då finns det inga stränder att stå på och se på flödet ifrån, och då flyter även stranden varför frågan om rörelse inte längre kan relateras ens till det som rör sig.

Som så ofta påpekat: om allt flyter så är ”allt” inget annat än undantaget från det flytande. ”Allt” är kategoriskt, inte fluktuerande. ”Det  finns ingen sanning” kan inte vara sant då den satsen gör anspråk på att vara sanning. Dilemmat för den som säger sig inte kunna tro på något annat än vad som föras i bevis är att det utesluter i princip alla de abstrakta företeelser som hela den kulturkrets vi lever i förutsätter utan egentligt ifrågasättande.

Finns skönhet som objektiv sanning?
Finns sanning som objektiv sanning?
Finns lögn om all sanning är relativ?
Är inte då lögnen bara en sanning i vardande?
Finns kärlek i någon objektiv mening?
Finns solidaritet som annat än tillfälligt och avgränsat partsintresse?
Finns osjälviskhet? Är altruism  bara förklädd egennytta?
Finns det överhuvudtaget någon frihet?
Finns jämlikhet som annat än ett gungfly?
Finns det något som helst objektivt värde i någonting?

Frihet, jämlikhet, broderskap? Vetenskapligt beläggbara storheter? Inte ens entydigt definierbara.

Den nyförälskade som inte kan tänka sig en tillvaro en meter från sin kärestas andetag tror på kärleken, åtminstone som en jourhavande hypotes, men aldrig som en bevisbar vetenskapligt sann mening. Och det spelar heller ingen roll för den förälskade är inte intresserad av rationella skäl till sin galenskap. I själva verket är det det irrationella som är dominerande i även de mest rationellas beteende. Man kan hävda sig tro att man håller det för sant att slumpartade processer har gjort allting i tillvaron. Men skulle aldrig komma på tanken att plocka svamp utan ledning av giftstjärnornas ’caveat’, dvs varning för livsfara. Där tror ingen på slumpens välvilja.

Den som hävdar att de inte kan tro har alltid ett antal objekt för vad de inte kan tro på.
Vad de missar är att de samtidigt har en fullständigt irrationell tilltro till sin tro på sin oförmåga att tro. Eftersom alla människor under livets gång ändrar uppfattning om även de periodvis mest djuprotade övertygelserna, så kan ingen med vett och förnuft säga att de inte kan tro den eller den utsagan. De kan bara säga att ”min kunskap är i dagsläget begränsad i frågan”. Det är hederligt.

Men det medför med viss automatik att tron på något inte är statisk. Och det är alltid så att innan man vet något om något finns det ett intuitivt stadium där man tror att något är värt att undersöka, värt att försöka förstå. Majoriteten av alla strålande vetenskapliga insikter börjar med en uppsättning obevisade antaganden. Bevismängden bekräftar möjligen intuitionen, men är aldrig dess förutsättning. Ingen börjar dagen med att analysera förekomsten av godtagbar syrenivå i inandningsluften. Det accepteras utan minsta frågetecken.

För den mänskliga hjärnan är frågan om tro och vetande ett dött lopp. Hjärnan skiljer inte på det vi tror och det vi vet. Hjärnan behöver bådadera för att utvecklas och mogna. Människors fobier styr deras liv i mycket högre utsträckning än någonting de anser sig veta. Hjärnan lever på det sättet ett helt demokratiskt liv. Sanning och lögn samsas i vindlingarna och inte ens hjärnan själv kan göra skillnad på dem. Det enda som avslöjar det ena och ger kredit åt det andra är omsättningen av vad som finns lagrat i hjärnan i praktisk handling. Det är av den praktiska applikationen som hjärnans försanthållanden prövas, avslöjas och kan leda till omprövning. 

Nu handlar vår undersökning om relationen mellan framför allt kristen tro och vetandet.  Skiljer sig kristen tro från andra sorters tro? På många sätt ja. Den har sina utgångspunkter i några specifika förhållanden som måste förstås för att leda till tro. Det är alltså så att ett visst vetande, ett accepterande av trovärdiga utsagor, måste läggas till grund för frågan om vad tron är och vad som är värt att tro på.

Det klassiska uttrycket är : ”Utan tro kan man inte finna Guds välbehag. Den som kommer till Gud måste tro att Gud är till och att den som söker honom blir belönad för det”. Så innan Gud ger sig till känna måste människan varsebli Guds existens. Hur i all världen skall det gå till? Jo därigenom att all världen är Guds självdeklaration om sig själv. ”Från världens begynnelse har Guds eviga karaktär och osynliga väsen kungjorts genom det som är synligt. Det finns inga ursäkter för att inte veta att Gud är.” Om inte något har inträffat som har omintetgjort hjärnans förmåga att tro det man inte ser i det som syns.

Det som kan inträffa är nämligen motsvarigheten till en solförmörkelse.”Fastän de kände Gud valde de ändå att varse sig vara tacksamma eller ge Gud ära utan valde att låta sitt sinne fördunklas och förledde så sina hjärtan till ett liv i mörker. De räknade sig som visa och just i det blev de dårar. De valde nämligen att ersätta Gud med hans skapelse och gjorde om några skapade ting till Gud.”

Att ge Naturen den status som tillkommer skaparen gör den visaste vetenskapsman till dumbom.
”De förvandlade sanningen om Gud till lögn och valde att tjäna det skapade hellre än Skaparen, däri består deras förmörkelse.”

Det spelar då ingen roll hur mycket av det naturliga som människan skaffar sig kunskap om. Om den kunskapen förhindrar henne från att se Skaparens hand bakom skapelsen har hon försatt sig i det läge som gör det omöjligt att tro på Guds existens. Och därmed faller det på sin orimlighet att Gud skulle löna dem som har det förbehållet. Bara den som böjer sig inför det uppenbarade i skapelsen kan ens börja ana det som är uppenbarat i uppenbarelsen.  Hela skapelsen vittnar om Gud. Vetenskap som inte ser det är som den som efter att ha studerat elefantens hud i hundra år förnekar elefanten.
En tangent till det är detta: Ingen kan se Gud och leva. Skaparen kan av självklara skäl inte vara synlig i sin skapelse lika lite som guldsmeden syns i hängsmycket. Den som kräver att få se Gud begär det omöjliga. Den skapade vill kunna omfatta skaparen.  Om ögat kunde till fullo se ögats skapare skulle ögat vara större än det det ser.

Den som säger sig inte kunna tro på Guds existens säger i samma mening detta: jag saknar intellektuell kapacitet att tänka mig någon större än mig själv.  Samtidigt säger den människan att hon tror att hennes icke tro på minsta sätt ändrar på Guds existens. Den blinde som aldrig sett solen kan naturligtvis ifrågasätta solen. Men så vad?

Men är då inte människors ärliga begäran om att få ’se’  Gud ändå berättigad? Självfallet är den det.
Men det är när de själva sätter villkoren för hur Gud skall te sig för dem som de rör ihop det för sig.
Gud har nämligen valt ett universellt, mångkulturellt och internationellt sätt att ge sig till känna. Den valda vägen kallas med ett finare ord för inkarnationen, Guds människoblivande. ”Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud och Ordet tog sig kötts gestalt och tog sin boning mitt ibland oss.”

Förekomsten av Bibeln är en objektiv sanning. Dess innehåll är en objektiv beskrivning av händelser och erfarenheter som har hänt och vars subjektiva betydelse har dokumenterats av ett stort antal vittnen. Om det som de skriver är sant i en absolut mening kan inte avgöras av den föreliggande texten i sig. Men det varom den talar gör anspråk på att vara nog med sanning för att både visa vem och vad Gud är och hur Gud förhåller sig till oss och till sin skapelse.

”På många sätt och i många former har Gud givit sig till känna genom historien, men nu i denna tid har han visat sig genom sin Son Jesus Kristus, som i sig själv är en sann representation av Guds härlighet och den direkta återspeglingen av Gud.”
”Den som har sett Sonen har sett Fadern.”

När jag en gång för många år sedan var pastor i den gamla Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm brukade vi ha bibelsamtal i lilla salen om onsdagarna. En sådan kväll hade vi hunnit börja samtalet när jag hörde att det gick i dörren vid ingången, en trappa ner. Men sen hördes det inga fler steg. Jag avbröt mitt anförande och gick nerför trappan. Där stod en elegant uppklädd och välfriserad gentleman med hatten i hand. Jag tilltalade honom med ett välkomnande och förklarade vad vi höll på med. Hans svar var intressant.
-Jag har sökt Gud i hela mitt liv. Men jag vill inte höra på ert bibelsamtal, för jag vill inte låta mig påverkas av något i mitt sökande efter Gud!

Jag har ingen aning om huruvida hans sökande ledde till Guds famn. Gud är inte ett objekt att kritiskt studera. Ingen vetenskap om Gud är meningsfull om den inte börjar i andra ändan. Den ända som är vårt eget knutna jag. Gudskunskap leder med tiden till insikter om oss själva, om hela skapelsens vånda, om dess förunderliga existens och om målet för vårt liv.

Den som säger att den inte kan tro har ofta ett annat nog så svepande skäl för att vägra insikten om ’Gud’ som en närvaro. ”Om Gud ändå finns då har jag fel om nästan allting!” Det är en moralisk vägran att erkänna att vi borde ta reda på i vems värld vi befinner oss och vilka moraliska regler som gäller för att få vara kvar här. Det är i det perspektivet inte främst en intellektuell fråga om Gud finns. Så intelligenta är vi inte att ’Gudsbevis’ i vetenskaplig mening skulle kunna hålla. De skulle nämligen alla vara inomvärldsliga, materialistiska och därmed förgängliga, och alltså inte vara i närheten av att vara sanna. Objektiv vetenskap kan bara hantera objektiva företeelser. Gud är sitt eget Jag i sökandet efter ditt Du. Gud är inte ett något, utan en någon.

Den Gud som är Abrahams, Israels och Jakobs Gud är varken materiell, förgänglig, eller rumsligt avgränsad så att Gud kan studeras som ett enskilt objekt. Det är vi som är under hans lupp, inte tvärtom. ”Det är i Honom som vi lever, andas, rör oss och är till.”

Den som säger att de inte kan tro tror alltid utan undantag saker och ting som alla saknar rationella och vetenskapligt säkerställda förklaringar. De har oftast större tilltro till sin förmåga att inte tro än viljan att acceptera deras vittnesbörd som la sina tvivel åt sidan och helt enkelt klev ur sin egobubbla och böjde sin nacke inför en som står oss närmare än en broder och vars levande ord bärs av miljoner vittnen.

Någonstans förr eller senare hamnar vi på hälarna och finner oss ropa: ”Gud jag tror, hjälp min otro.”

Teddy Donobauer  1 maj 2017

Därför behöver tron försvaras!

Under Apologias konferens i början av april höll Stefan Gustavsson en mycket sevärd presentation med titeln ”Behöver tron försvaras?”.  Efter en genomgång av den ovanliga och oväntade snabba sekulariseringsprocess Sverige i synnerhet gått igenom, visar Stefan på vikten av att förklara och försvara den kristna tron. Bibliska exempel liksom aktuella händelser från hans möten med människor och församlingar ger riktning framåt.
Apologia är en organisation som vill verka för förståelsen och försvaret av den kristna tron på arenan av idéer och livsåskådningar. De anordnar bland annat konferenser och föreläsningar.
Stefan Gustavsson är bland annat föreläsare, författare, teolog och huvudansvarig för Centrum för Kristen Apologetik, CKA, en nationell resurs för församlingar och skolor som vill utveckla ett apologetiskt arbete.

Samtalet som gåva till varandra – censurtävling?

En del funderingar har dykt upp kring kommentarer och vilken censur som idkas. Svaret kan hämtas på sidan kring regler för bloggkommentarer och kan egentligen sammanfattas: Vi håller oss till att diskutera sakfrågor och undviker personangrepp, förklenande tillmälen och dylikt; alltså som du och jag vill bli bemötta i största allmänhet!

I en kommentar till en upprörd debattör svarade jag med att en slant skänkes från bloggredaktörens ficka till välgörande ändamål (om så önskas religiöst och politiskt obundet) om man kunde gissa antalet opublicerade kommentarer sedan mitt tillträde av andra skäl än personangrepp. Möjligheten till detta kvarstår!

En anmärkning kan tillfogas vad gäller den plattform vi för bloggen på; den är markant sämre för diskussion och samtal än en del andra internetforum. Det är till exempel svårt att följa många kommentarer på varandra, det är svårt att redigera redan skriven text i kommentarfältet, det är ett ganska begränsat antal tecken som kan anföras i en och samma kommentar, det är svårt att som bloggredaktör få en överblick över bloggkommentarerna i sin helhet både på Blogger och i mejl vilket fördröjer granskning på ett olyckligt sätt.

Tiden som står till undertecknads förfogande är också begränsad vilket också fördröjer kommentargranskning och samtalets fortlöpande.

Men kring censur så är det väl just personangrepp som främst ansetts onödiga samt osaklighet, åsikter av alla de skilda slag och från olika avsändare såsom Anonyme Ateisten, Påve Franciskus, Simon Satan, Moder Theresa (hur nu det skulle gå till), Konny Korståg och alla vi andra är dock alltid välkomna!

Själv tycker jag det är trevligt om människor vet vad jag står för och jag tycker likaledes det är trevligt att veta vem jag samtalar med så jag undertecknar altid mina inlägg med namn och uppmuntrar oss alla att göra så!

Frid och allt gott!

/ Martin Walldén, bloggredaktör

Hjärna och hjärta – Jesus är vägen, sanningen och livet

%d bloggare gillar detta: