Apologetik i all ödmjukhet – del 2

Det här är del två av två gällande argumentation och hur man kan mötas utan att tycka lika. För att följa med från början kan man studera artikelns första del här! Där bland annat den första delen i ett gott möte och samtal behandlas; under rubriken: Att utgå ifrån det som förenar [i samtalet].

Nu fortsätter vi med den andra, tredje och fjärde punkten:

2) Våga fråga. Frågor är underskattade – på många sätt. Frågor öppnar upp och förtydligar, och ärligt ställda frågor tvingar oss alla att förr eller senare sätta bakom våra övertygelser och värderingar – vare sig de är uttalade eller outtalade.
Jesus ställde ofta frågor, och genom att anamma frågornas filosofi, sällar han sig till en lång tradition av frågvishet, som går hela vägen tillbaka till en de människor som kanske mer än någon annan kan anses ha förkroppsligat frågandets filosofi: Sokrates.
Sokrates gjorde sig känd som en envist frågvis man, och den frågande hållningen är en god hållning att kultivera. Frågorna hjälper oss att växa, mogna och fördjupas som människor och som kristna.
Många gånger har frågorna varit det som fört samtalet vidare, när jag och min diskussionspartner insett att vi hamnat i ett låst läge, och därför är den sidan hos Sokrates, som Jesus också förkroppsligade, en viktig sida att kultivera.
Men till skillnad från Sokrates så har frågorna faktiskt till syfte att producera goda, meningsfulla och tillfredsställande (läs sanna) svar (i den mån det är möjligt). Sokrates drevs av den konsekventa tillämpningen av sin egen filosofi till det som ofta har kallats för ”icke-vetandets vetande” – vilket Sokrates sammanfattade med orden: ”Det enda jag vet är att jag inget vet.” Där får vi som apologeter aldrig hamna, för då sviker vi det apologetiska huvuduppdraget, som är att söka goda (läs sanna) svar på bra och svåra frågor. Inte alla frågor kan få meningsfulla, (teo)logiska svar, men många kan det. Därför är både frågorna och svaren viktiga i det apologetiska arbetet.
En som förespråkar en slags modifierad variant av den Sokratiska metoden är den amerikanske apologeten Gregory Koukl. I sin bok Tactics – A Game Plan For Discussing Your Christian Convictions, presenterar han en rad olika taktiker som kan fungera som hjälp för den apologetiskt sinnade kristne, som vill ge sig hän åt andra människor i samtal om den kristna tron, utan att för den skull riskera att tappa ansiktet i varje samtal. Koukl utgår inte från Sokrates som sådan, utan hämtar den frågandes exempel från Kommissarie Columbo (från teve-serien ”Columbo”). Principen hos Columbo är dock densamma som hos Sokrates – en frågande attityd ses som A och O i strävan att uppnå sanningen.
Koukl är en lysande taktiker – han delar många personliga exempel i boken där han visar på hur enkla frågor kombinerat med ödmjukhet kan få även den mest robuste ateisten att vackla – och boken är en god hjälp för alla som vill få enkla redskap till hjälp i de samtal om livets frågor som förr eller senare leder in på apologetikens område. Själv har jag särskilt uppskattat hur frågan, denna till synes enkla metod, kan vara ett oerhört kraftfullt redskap – använt på rätt sätt.
I mitt samtal med den unge mannen, var det i mångt och mycket mina frågor som avgjort förde samtalet i rätt riktning, och genom en kombination av olika frågor (uppföljande frågor, retoriska frågor, klargörande frågor, motfrågor, förtydligande frågor etc.), kunder jag manövrera mig igenom samtalet utan att tappa ansiktet i någon enda fråga – och tro mig, det var många frågor som berörde områden där han själv hade betydligt mer kunskap än jag själv hade.
Det var alltså inte min kunskap (eller brist på kunskap) som gjorde att samtalet blev som det blev, utan min (omedvetna) metod och attityd att våga fråga. Och tack vare att jag vågade (i)fråga(sätta) den unge mannen, så kunde vi också komma åt de egentliga frågorna som han bar på.


3) Lämna den andre med något att tänka på. Jag nämnde tidigare att mannen kom till pastorsexpeditionen med intentionen att utträda ur kyrkan, och lämnade den med en artikel om hur Genesis kan förstås ur ett naturvetenskapligt perspektiv och sin utträdesblankett i handen. Kanske glömde han i all hast bort att han skulle lämna in den, men jag tror inte det. Jag tror att anledningen till att han inte lämnade in den, var att han hade fått med sig något att tänka på, och skälet till det var att jag hade gått in i en dialog med honom, och i den dialogen tillfört saker som han behövde fundera vidare på. Och det är något av det viktigaste vi kan göra i vårt apologetiska uppdrag – även om vi inte ens nämner ordet Gud.
Gregory Koukl menar till och med att vi inte ens ska ha som ambition att få människor att ge sig åt Kristus, när vi går in i samtal med dem, utan ha ett mycket mer blygsamt mål än så. Han skriver: ”Det kan hända att du blir förvånad när du hör det här, men jag är aldrig ute efter att omvända någon. Mitt mål är aldrig att vinna någon för Kristus. Jag har ett mer blygsamt mål; ett mål du kanske vill överväga att också överta. Det enda jag vill göra är att lämna kvar något som skaver hos den andre. Jag vill lämna kvar något för honom att fundera över; något han inte kan ignorera eftersom det fortsätter att pocka på honom – men det som pockar på ska vara något som är positivt.” (Koukl 2009, s 38)
För egen del har jag funnit att den här inställningen är väldigt effektiv i samtal med människor om kristen tro, och jag återkommer ofta till den i samtal med människor. För inte så länge sedan hade jag ett sorgesamtal – ett samtal där jag som präst samtalar med de anhöriga till den avlidne inför den kommande begravningen – där sonen till den avlidne på ett vänligt och ödmjukt men ändå bestämt sätt var noga med att framhålla att hans far var väldigt religiös, medan han själv såg sig som en ateist. Samtalet kom naturligtvis att handla om hans avlidne far, men eftersom jag var nyfiken på vad hans ateism bottnade i, kunde jag inte undgå att ställa ett antal frågor till honom (jfr m punkt 2 ovan), och genom att hitta områden där vi hade en gemensam utgångspunkt (jfr m punkt 1 ovan), kunde vi komma fram till att han nog inte alls var fullt så ateistisk som han först trodde – snarare agnostisk. Därifrån var steget inte långt ifrån till att han kunde öppna upp sig mer inför de existentiella frågorna som vi gemensamt söker svar på som människor, och samtalet slutade med att jag stack ett exemplar av den amerikanske apologeten, filosofen och teologen Gregory Boyds bok Brev från en skeptiker, som är en brevväxling mellan Boyd och hans egen far, som tar sin början i att fadern (som då bekänner sig vara en ateist) får komma med sina bästa invändningar mot kristen tro, vilka sonen Gregory för sitt bästa för att försöka besvara.
Jag gjorde inga större ansträngningar att få honom att inse att Kristus är ”vägen, sanningen och livet” där och då, även om jag själv tror att det är sant. I stället nöjde jag mig med Koukl´s blygsamma mål att lämna honom med något som skaver; något som han får bära med sig och fundera vidare på. Och jag tror att det är en vinnande taktik i längden.


4) Utvärdera din insats efter samtalet. Så har vi då kommit fram till den sista punkten, och det är även den som det är lättast att slarva med. Men ack så viktig den är. Någon har sagt att själva definitionen av galenskap är att göra om samma sak igen, och förvänta sig olika resultat varje gång, och i det här fallet är det tveklöst så. Om vi som apologeter inte är beredda att (själv)kritiskt utvärdera vår insats i ett samtal, kommer vi heller aldrig att kunna utvecklas i vårt lärjungaskap. Därför är utvärdering en omistlig del för alla apologeter som på allvar vill förbättra sin skicklighet och sin förmåga att nå in i människors hjärtan och liv med ett budskap som berör.
Anledningen till att jag kursiverat ordet efter i rubriken, är att faran med att (själv)kritiskt utvärdera sig under samtalet kan vara förödande. Vilken elitidrottare som helst kan tala om att man tappar ”flytet” när man börjar tänka för mycket på vad man gör, och detsamma gäller inom apologetiken. Självklart kommer vi att misslyckas trots våra goda föresatser – det gör jag fortfarande emellanåt, när jag efterråt analyserar och utvärderar min insats i ett samtal. Men, ”det viktigaste är inte att aldrig falla, utan att resa sig efter varje gång man fallit,” som ett kinesiskt ordspråk lyder. Med misslyckanden och motgångar kommer erfarenheter som vi kan ta lärdom av inför nästa samtal, och då kommer vi även att vara bättre rustade för att hantera de frågor som dyker upp, eftersom vi då haft tid att tänka igenom våra svar, och läsa på i ämnet, så att vi är bättre rustade när vi tar oss an ämnet nästa gång.


Vi återvänder till pastorsexpeditionen den där fredagseftermiddagen 2012. Där satt jag på min kontorsstol strax före middagstid, helt urlakad på mental energi. Min predikan hade jag inte skrivit ett ord på, och i den stunden fanns det ingen energi till att göra det. Det fick bli ett göromål för lördagen i stället.
Tankarna snurrade runt i mitt huvud. Vad sade jag egentligen? Svarade jag verkligen SÅ korkat på den där frågan? Och när svaren som jag trevade efter i samtalet infann sig först efteråt, blev allting så självklart: ”JAAA…just det. SÅ borde jag ju ha svarat.” Plötsligt blev allting så självklart.

Såhär är det att vara människa. Det är att öva sig i allt man företar sig – vilket även gäller konsten att föra samtal med apologetiken som redskap och resurs. Det är långtifrån alltid som jag känner att jag lyckats med att jag företagit mig i ett samtal, men jag är alltid stolt och nöjd över att jag försökte. Och de fyra vägledande principerna ovan har inte svikit mig än. Det är ingen enkel uppgift, men övning ger färdighet. Det, mina vänner, är apologetik i all ödmjukhet.

/ Markus Ahlstrand

Artikeln som pdf

Annonser

Dahlman arrangerar debatt mellan Annala och Sturmark

Veckans film är en rykande aktuell debatt som hölls i Kalmar i helgen. ”Lorensbergskyrkan fylldes när humanisten Christer Sturmark debatterade Guds existens med Vesa Annala, frikyrkopastor”, skriver tidningen Barometern. ”De två debattörerna talade snabbt och refererade flitigt till filosofer och forskare. Åhörarna fick ett tillfälle att damma av begrepp som axiom, kreationism, evolution och metafysik. Kanske inte alldeles enkelt, men intressant, konstaterar ett äldre par i publiken.”
Arrangör och moderator för debatten var Tommy Dahlman.

/ Magnus Lindborg

Apologetik i all ödmjukhet – del 1

Följande händelse utspelade sig 2012, under mitt pastorsadjunktsår i Lycksele församling i (Svenska kyrkan). Det var fredag eftermiddag och eftermiddagsfikat var just avklarat. Jag gick upp från fikarummet till den byggnad där mitt kontor låg, med tanken att färdigställa söndagens predikan, som jag skulle hålla i Lycksele kyrka.
Väl innanför ytterdörren mötte jag en ung man (något äldre än mig själv) som ville tala med kyrkoherden. Eftersom kyrkoherden inte var där då, frågade jag om han kunde tala med mig, eftersom jag antog att han ville tala med en präst. Då kröp det fram att hans egentliga ärende var att gå ur Svenska kyrkan, och han kom för att lämna in sin utträdesblankett på pastorsexpeditionen.

Eftersom datumet för möjligheten att begära utträde för innevarande år redan var passerat, sade jag åt honom att han visst kunde träda ur som medlem i kyrkan, men först då under nästkommande år. Han skulle alltså då bli tvungen att vara medlem och betala medlemsavgiften ett år till. Man kan lugnt säga att han var missnöjd med svaret, men jag förklarade att sådana var reglerna, och det var inget jag kunde göra något åt.
Efter en stunds ordväxling kring detta problem, kom samtalet så småningom att glida över i andra frågor än mannens eventuella medlemskap i kyrkan, och samtalet kom att spänna från personliga erfarenheter av motgångar, som i sin tur knöts an till teodicéproblemet, till hur skapelseberättelsen i Genesis kan förstås ur ett naturvetenskapligt perspektiv.
Ganska snabbt kom det att gå upp för mig att jag var ute på djupt vatten, när han i inledningen av samtalet berättade att han hade disputerat i fysik. Här var någon som uppenbarligen hade brottats en hel del med frågorna han kom med, och till skillnad från mig, saknade han inte teoretisk kunskap i ämnesområdet.
Jag hade ingen aning om vart samtalet skulle ta vägen, och hade jag vetat vad jag hade gett mig in på, så är det frågan om jag hade vågat ta mig an den unge mannens alla invändningar och frågor (eftersom flera av dem tangerade min egen
kunskapsnivå). Likafullt gjorde jag mitt bästa, och bad Gud leda mig genom samtalet på bästa sätt.

Ett par timmar senare gick mannen ifrån pastorsexpeditionen med en artikel i handen om hur det hebreiska ordet ”yom” (”dag”) kan förstås utifrån en tolkning av Genesis som inte motsäger modern naturvetenskaplig forskning – tillsammans med sin utträdesblankett. Hur kunde det bli så?

Även om jag fortfarande återkommer till den här händelsen ibland, och fortfarande inte riktigt har kunnat fatta vad som hände, tror jag att en del av svaret står att finna på den attityd och den metod som jag i samtalet tillämpade (även om jag i stunden inte var medvetna om det då). Därför skulle jag vilja dela med mig av fyra enkla principer som jag har upptäckt är till god hjälp i samtal med andra människor i frågor som tangerar apologetikens domäner, och jag hoppas att de kan vara till hjälp för någon annan.


De fyra principerna är: 
1) Utgå från det som förenar 
2) Våga fråga  
3) Lämna den andre med något att tänka på 
4) Utvärdera din insats efter samtalet.

1) Att utgå från det som förenar oss med vår meningsmotståndare är något av det svåraste man göra – särskilt när man tidigt i samtalet upptäcker att man står för väldigt olika uppfattningar. I det läget är det frestande att spänna de intellektuella musklerna och gå till frontal(lobs)angrepp (”the battle of the brains”). Fall inte för den frestelsen, för den kan sabotera möjligheten till ett gott samtal för en lång tid framöver.
Egentligen borde det här vara så självklart att det inte behöver sägas, men alltför ofta glömmer vi i vår iver bort att attityden spelar stor roll. Därför behöver vi påminnas om det.
En väldigt viktig nyckel i samtalet med den unge mannen var det faktum att vi kunde mötas i svårigheterna hur vissa bibeltexter ska tolkas eller förstås, och de personliga erfarenheterna av motgångar och misslyckanden i livet, vilket gjorde att det som förenade oss höll ihop oss i samtalet även när vi uttryckte oenighet i vissa frågor (vilket vi också gav uttryck för). Samtalet blev ett bra samtal tack vare att vi båda ansträngde oss för att gå den andre tillmötes och ingå i en uppriktig dialog med varandra i ordets rätta bemärkelse (ordet dialog kommer av grekiskans ”dia logos”, som kan översättas med ”att dela ordet”.)

Det här exemplet är ju hämtat från mitt eget liv, men även i Bibeln finns det exempel då
människor som har sökt möta andra människor i fruktbar dialog genom att utgå från det som förenar dem. Ett av de bibliska exemplen kan vi hitta i Apostlagärningarna, där aposteln Paulus på Aeropagen i Athen knöt an till något redan befintligt hos sina åhörare när han sade: ”När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.” (Apg 17:23)
Det är inte så att vi alltid kan eller bör vara så rättfram som Paulus är i den här texten när det gäller talet om Gud, och så var det även för mig i samtalet med den unge mannen. Ibland måste öva oss i konsten ”att tala om Gud utan att tala om Gud.” Min egen erfarenhet är att samtal ofta i ett initialt skede rör sig på abstrakt, teoretiskt och filosofiskt plan – utan att ens nämna Gud – för att sedan fördjupas. Och vi kan enas kring vissa saker som vi gemensamt kan utgå ifrån med vår dialogpartner, öppnas möjligheten upp för att föra in en teologisk tolkning av tillvaron i bilden (med hjälp av apologetikens verktygslåda).
Hade jag i mitt samtal med mannen börjat i Gudsfrågan på en gång, är det inte säkert att vi hade kunnat enats kring så mycket annat. Men genom att med stor generositet söka en gemensam utgångspunkt som jag sedan kunde knyta an till med hjälp av apologetikens redskap, kunde jag senare i samtalet förtydliga vad jag trodde, och varför jag trodde som jag trodde, samtidigt som jag hela tiden erhöll min samtalspartners erkännande och respekt – utan att han för den skulle höll med mig i allt (för det gjorde han inte).
Det gäller alltså att ”gå varsamt min kristen” (Sv.Ps 565) för att inte riskera att trampa den andre på tårna, och till följd av det rasera det förtroende vi gradvis byggt upp. Här är det fingertoppskänsla som gäller, och för att själv aldrig glömma bort den här viktiga grundläggande attityden, återkommer jag själv ofta till följande kloka ord av den danske filosofen Sören Kierkegaard:

”Om jag vill lyckas med att föra en
människa mot ett bestämt mål måste jag
först finna henne där hon är och börja just där.


Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör men först och främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan mer och vet mer.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med
ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.”


Bättre kan det knappast sägas. 

/ Markus Ahlstrand

Artikeln som pdf

Bloggredaktörens anmärkning: Nästa vecka fortsätter vi med del 2 om argumentation med innehållet Våga fråga, Lämna den andre med något att tänka på och Utvärdera din insats efter samtalet

Ny gästbloggare! Markus Ahlstrand

Detta avsnitt kunde kanske heta: I huvudet på Markus Ahlstrand? Vi låter hans egna ord presentera honom:

Vem är jag? 
Jag är Markus Ahlstrand, präst i Svenska kyrkan sedan 2011 och en filosof så långt tillbaka jag kan minnas. Lever och verkar i den lilla landsbygdsförsamlingen Bureå vid västerbottens kust, strax söder om Skellefteå. Gift med Cecilia sedan 2005 och och stolt far till två underbara flickor. Är snickaren som blev präst, och jag trivs med att lära mig nya saker hela tiden – praktiska såväl som teoretiska. 

Förutom bokläsning och brödbakning (surdegsbröd såklart) så har jag den senaste tiden tagit upp ikonmålning, vilket är en underbart stimulerande sysselsättning. Har sedan länge ett intresse av frågor som ligger inom apologetikens område, och även om det området på senare år har fått ge vika i konkurrens om min tid med andra intresseområden, så försöker jag fortfarande att då och då läsa och förkovra mig i ämnet. Hoppas kunna bidra med ett och annat matnyttigt på denna blogg. Håll tillgodo!



Veckans apologetikfilm – Gudsargument utifrån universums finjustering och moral

Här kommer den andra delen, av två, där Mats Selanders förklarar några tydliga argument för Guds existens. Efter en kort återblick på argumenten från förra filmen, Kalams kosmologiska argument och Livets absurditet utan Gud, presenteras två nya argument på ett grundligt sätt. I argumentet om universums finjustering får vi en djupdykning i vad forskarvärlden säger, liksom vad multiversumteorin innebär. Det andra argumentet, det moraliska argumentet för Guds existens, är kanske Mats starkaste kort, som filosofiskt skolad. En klart sevärd film, som ger mycket bra grunder i argument för Guds existens.
Mats Selander är lärare på Credoakademin / CKA

Jesu uppståndelse: gravplundring, hallucinationer – eller mirakel?

Livets bräcklighet

Förra veckans terrordåd i Stockholm får oss oundvikligen att tänka på livets bräcklighet. Det fanns ingen gemensam nämnare för dem som dödades. Maïlys, den belgiska kvinnan som väntade på Drottninggatan för att träffa sina vänner hade inget att göra med Ebba, den elvaåriga flickan som var på väg hem från skolan. De dog urskillningslöst.

 

Samma sak kan hända oss, när som helst. Det behöver inte ske genom en terrorattack, utan genom plötslig sjukdom eller en olycka. Vi kan inte ta livet för givet. Faktum är att vi kan vara döda imorgon.

När jag var ateist i yngre tonåren avskydde jag att tänka på detta. Jag kvävde mina existentiella tankar med underhållning av alla möjliga slag. Men när en familjemedlem hastigt gick bort kunde jag inte hålla dödsångesten på avstånd. Som jag beskrivit i djupare detalj här slutade det med att jag den 2 april 2006 blev kristen. Några veckor senare bad jag Gud visa sig för mig, och jag såg syner av Jesus nästan varje kväll i över ett år.

 

När jag berättar detta för ateister påpekar de ofta att min starka vilja att Gud skulle finnas och ge mig evigt liv påverkade mitt beslut att börja tro på det. Men viljan att något ska vara sant innebär inte att det är sant. Och det stämmer, men det innebär inte att min slutsats automatiskt är falsk.

 

En läkare som förskräckt misstänker att hennes son har cancer kan motiveras av denna misstanke att grundligt undersöka saken. Att hon mycket gärna vill att pojken ska vara frisk innebär inte att hon nödvändigtvis kommer fram till att han är sjuk – hon kanske upptäcker att han är fri från cancer!

 

Möjligheten att leva för evigt i lycka är utan tvekan en betydligt bättre realitet än den skoningslösa massförintelse som ateismen utlovar allt levande. Så vi bör alla vara villiga att utforska existensen av evigt liv, och inte utesluta det a priori.

 

Hur uppstod tron på uppståndelsen?

 

En naturlig startpunkt för en sådan undersökning är att titta närmare på Jesus från Nasaret. Inte nog är han världens mest kända historiska person, den mest kända händelsen i hans liv är att han ska ha kommit tillbaka från döden. Om det är sant har Gud legitimerat hans budskap om att de som följer honom också kommer uppstå till ett evigt liv, och det är sannerligen goda nyheter.

 

En invändning som knappt förtjänar uppmärksamhet för att den är så dålig men som jag ändå känner att jag kortfattat behöver bemöta då den är populär, är att ”Döda uppstår inte. Alltså uppstod inte Jesus.” Det är ett cirkelresonemang: om Jesus i själva verket uppstod, stämmer det inte att ingen någonsin har uppstått.

 

Om det fanns någon naturlig process som gjorde att, säg, en procent av den mänskliga befolkningen kom tillbaka till livet efter att de hade dött, så skulle Jesu uppståndelse inte vara ett mirakel. Alltså kan vi inte hänvisa till att det saknas naturliga processer för uppståndelser för att förneka att Jesus kan ha uppstått mirakulöst.

 

Så låt oss titta närmre på hur idén om att Jesus uppstått, uppstod. Först måste vi välja om det är rimligast att anta att apostlarna var övertygade om att graven var tom och Jesus levde, eller om de blåljög och förkunnade uppståndelse utan att egentligen själva tro på det. Det förstnämnda är otroligt mycket troligare.

 

Det är oomtvistat att Paulus var en historisk person, och i flera av hans brev (1 Kor 15:5 och Gal 1.18-2:14) talar han om Petrus som historisk person som han mött och talat med. Han var, enligt både Paulus och evangelierna, ett vittne till uppståndelsen. Alla fornkyrkliga källor om Petrus liv är eniga om att han dog martyrdöden i Rom, och det är vida känt att urkyrkan var kraftigt förföljd. Petrus har en central roll i berättelserna om uppståndelsen. Att han skulle veta att det var ett påhitt och ändå ge sitt liv åt det är orimligt. Folk kan ge sina liv för det som är fel, men själva är de övertygade om att det är rätt.

 

Samma sak gäller förstås övriga apostlar. Detta har gjort att teorin som ickekristna spred i urkyrklig tid enligt Matteus 28:13 — att lärjungarna stal kroppen — har väldigt svagt stöd bland skeptiker idag. Radikaliteten i den tidiga kristna rörelsen går inte att förneka. Som exegeten NT Wright skriver i sin bok om Jesu uppståndelse kommer tron på denna som ett blixtnedslag och förkunnas med en passionerad övertygelse av dem som själva hade träffat Jesus.

 

Hallucinationer om hallucinationer

 

Så vad förklarar uppkomsten av denna övertygelse? Ett äkta uppståndelsemirakel gör det förstås, men vad är den populäraste naturalistiska förklaringen? Den absolut vanligaste är hallucinationsteorin – att några av lärjungarna trodde att de såg Jesus när de i själva verket bara inbillade sig.

 

Eftersom detta är en naturalistisk förklaring, utan hänvisning till övernaturligt ingripande, måste vi vara realistiska i vår beskrivning av de hallucinationer som ska ha gett upphov till tron på uppståndelsen. Vi kan inte hänvisa till fiktiva hallucinationer, som i filmer där vem som helst tycks kunna se vad som helst, utan hålla oss till metodisk naturalism i vår förklaringsmodell.

 

Apologeten Gary Habermas pekar på att hallucinationsteorin går emot hallucinationsforskningen. Hallucinationer är symptom på psykisk ohälsa, de är inte tillgängliga för vem som helst som vill se något. Att flera personer har samma sorts hallucination inom relativt kort tid är extremt osannolikt. Att flera personer ser samma hallucination samtidigt, vilket alla evangelier och Paulus hävdar, går i princip inte. Det kräver ett sammanträffande som inte är av denna värld.

 

Skeptikern kanske invänder att vi inte vet om flera personer såg hallucinationer av Jesus samtidigt, dessa berättelser kanske utvecklades decennier senare baserat på ursprungliga hallucinationer som var individuella. Men återigen har vi problemet med apostlarnas övertygelse om att den urkristna förkunnelsen var sann. Paulus skriver om hur den uppståndne Jesus uppenbarade sig för grupper av lärjungar i 1 Kor 15:3-7, vilket skrevs ca 20 år efter händelsen och med största sannolikhet baserar sig på tidigare traditioner. Vi ser ingen historisk utveckling från individuella uppenbarelser till kollektiva — de kollektiva finns där från början. Om de rapporterna var lögner, varför var lärjungarna villiga att dö för ett sådant vittnesbörd?

 

Avslutningsvis invänder många skeptiker att det inte spelar någon roll hur fantastiskt osannolikt en naturalistisk förklaring är, den är fortfarande mer trolig än en övernaturlig förklaring. Detta är en återupprepning av Humes cirkelargument mot mirakler, som jag har kritiserat här. Om Guds, och därmed miraklers, existens är möjlig, så är miraklers inträffanden inte alls det mest osannolika som kan inträffa. Om Gud möjligtvis finns är det tvärtom rätt troligt att de sker. Det finns ingen anledning att hävda att mirakler är de mest osannolika händelser som kan tänkas såtillvida att man inte utgår från naturalism a priori, och det finns det ingen anledning att göra eftersom naturalismen är obevisad och obevisbar.

 

Skeptikers oförmåga att presentera en hållbar och trolig alternativ teori till vad som hände under påskhelgen i Jerusalem visar att tron på Jesu uppståndelse är fullständigt rationell. Det är därför inte konstigt att flera ateister som på ett ärligt sätt granskat bevisen för uppståndelsen, såsom Lee Strobel och J. Warner Wallace) har kommit till tro på Jesus.
/ Micael Grenholm

Bloggposten som pdf

 

Påsken vad kan vi veta?

Ibland kan man nästan tro att vi firar påsk för att påminna oss vårens ankomst, att kycklingar, fjädrar, godis och ägg är det viktiga. Men påskens budskap handlar om det som för alltid förändrade världshistorien – Jesu död på korset och uppståndelsen.
Men kan man verkligen VETA något om det? Är det inte bara något man måste acceptera blint om man vill vara kristen? 
William Lane Craig har ägnat stora delar av sitt yrkesverksamma liv åt att forska om Jesu död och uppståndelse. Han har doktorerat i både teologi och filosofi och är professor vid Talbot School of Theology. Han är också en mycket uppskattad föreläsare och debattör.
Här talar han för elever på ett highschool (ungefär gymnasium) i Berkeley. Enkelt och med skärpa visar han att vi har starka skäl att tro på Jesu uppståndelse:

/ Magnus Lindborg

Hjärna och hjärta – Jesus är vägen, sanningen och livet

%d bloggare gillar detta: