Etikettarkiv: Apologetik

Varför tro på “kristendom” när kristna inte ens kan enas om vad det är?

Det finns ortodoxa kristna, katolska kristna och protestantiska kristna. Det finns baptister, det finns lutheraner, det finns kalvinister. Det finns ungjordskreationister och teistiska evolutionister. Det finns kristna som är okej med homosexualitet, och kristna som är emot det. Och i princip alla är övertygade om att just de har rätt och alla tusentals andra religioner och inriktningar har fel – varför tro på någon av dem? Varför inte bara gå ett steg längre… och säga att alla har fel?

Detta är fullständigt rimliga frågor – därför är vi inte först med att ställa dem, och inte heller är jag först med att svara på dem. Skulle det förvåna dig om jag sa att betydelsen av oenigheten i kyrkan diskuterades flitigt redan inom hundra år efter Jesu korsfästelse? Alla blir vi förvirrade av splittring i världen, från den välkända politiska splittringen, till den passionerade religiösa splittringen, till den kanske något mindre välkända vetenskapliga splittringen i flera frågor, discipliner och ämnen. Det mest intressanta med splittring är att splittringen i sig är splittrande. När man inte är villig att faktiskt ta reda på svaren tillsammans, då slutar det ofta med att man väljer sida. Det är förståeligt att man inte arbetar fram svaren eftersom det är ett långt och mödosamt arbete att söka reda på sanning – men när man väljer ståndpunkt utan goda orsaker, så leder det ofta till förakt såväl som intellektuell förstoppning. Föraktet leder till att man förkastar idéer, inte för att det är dåliga idéer, utan för att fel personer har dem. Partiskhet får en att anamma idéer okritiskt. Att “gå ett steg längre”, som vissa uttrycker det, handlar just om detta. Man förkastar idéer på grund av föraktet för religiösa människor och tankar, inte på grund av att man har skäl för att en idé i sig skulle vara felaktig. Efter detta fördömande, anammar man relativt okritiskt vad man menar är det “neutrala” och “naturliga”. Att “gå ett steg längre” är att ta det föraktet som tyvärr ofta visas mellan troende samfund och till stor del ligger till grund för splittringen, och gå ett steg längre. Man abdikerar frågan istället för att ta ställning. Och det är irrationellt, men också fullt känslomässigt förståeligt. Varför är det irrationellt? Det vill jag svara på i tre punkter;

1) Splittringen är inte så omfattande som den låter.

Om det verkligen var så att folk inte kunde enas om något, ja, då hade vi verkligen haft problem, och det gäller alla delar av samhället. De flesta idag kan ändå enas om att det är bra att rädda människor från t.ex. svält och fattigdom, även om “högern” och “vänstern” har olika tankar om hur detta bäst görs. Är dessa olika tillvägagångssätt skäl att totalt strunta i att hjälpa människor i nöd? Ungjordskreationister och teistiska evolutionister kan enas om att det är fullständigt orimligt att tänka sig att världen har kommit till av sig själv eller att människan inte skulle ha en speciell roll i skapelsen, med goda skäl, även om de skiljer sig i både sin teologiska tolkning av Bibeln såväl som sin tolkning av olika vetenskapliga resultat. Betyder dessa skillnader att båda har fel om allt, eller att frågan är oviktig? Nej verkligen inte! Barndöpare och vuxendöpare kan hålla med varandra om att dopet är viktigt, och att alla troende bör ha ett dop i sitt liv. De kristna som är okej med homosexualitet och de som inte är det, håller med varandra om att Gud älskar alla människor och vill dem väl, och håller med varandra om att alla behöver Guds nåd. Tyvärr är det inte dessa gemensamma ståndpunkter som syns bäst. Kristna diskuterar inte speciellt ofta huruvida Jesus uppstod från de döda. Det är något apologeter diskuterar med de som inte tror – för om man tror att Jesus har uppstått från de döda, ja, då har man redan det viktigaste gemensamt. De flesta andra frågor bleknar i jämförelse.

Men är kyrkan verkligen så enig som jag låter påskina? Jag skulle hävda… mer än så. Visste du att ortodoxa, katoliker och protestanter, ja, nästan hela den kristna världen, på något sätt använder den nicenska trosbekännelsen från 381 e.Kr.? Alternativt används ibland en något kortare, men liknande, trosbekännelse, den apostoliska trosbekännelsen. Som jag inledde denna text med att säga; vi är inte de första som ställde frågorna, och jag är inte den förste att besvara dem. Den nicenska trosbekännelsen var ett viktigt sätt att föra kyrkan tillbaka till kärnan och det man håller med varandra om redan på den tiden, och är det än idag. I princip alla kristna tror på bekännelsen. Så här lyder den, och den är definierande för vad kristen tro är:

Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Vi bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

Vi kanske har olika syn på dopet, men om vi kan hålla med varandra om bekännelsen ovan, så skulle jag hävda att vi är mer enade än splittrade.

2) Splittring innebär att frågan har mer betydelse, inte mindre.

Om en person gillar chokladglass och en annan vaniljglass så blir det sällan en stor och allvarlig strid om det. Hoppas jag. Poängen är att splittring ofta beror på att frågorna spelar roll, vilket ger oss goda skäl att gräva i frågorna och försöka förstå alla sidor – speciellt då nästan alla sidor har en poäng! Och flera gånger har man poänger gemensamt, om man letar efter dem. Låt oss ta ett exempel från vardagen; Ett barn trilskas med att sätta på sig varma kläder när det ska ut i vinterkylan. En av föräldrarna tycker att man ska låta barnet springa ut, frysa, och lära sig läxan, och på så vis förhoppningsvis lära barnet både att klä sig efter väder, men också att föräldrarna faktiskt vet vad de pratar om – att barnet kan lita på dem. Det är en mycket god poäng. Den andra föräldern kanske tycker att det är för kallt, eller tror att de kommer vara ute för länge, så att barnet kanske kommer att ta faktisk skada om det inte klär sig varmt. Dessutom behöver barnet lära sig att det inte får som det vill bara för att det skriker eller bölar. Där finns också en god poäng. En situation som denna kan lätt leda till splittring mellan två föräldrar, men det betyder inte att de inte älskar varandra eller barnet, eller vill väl. Det betyder inte heller att svaret inte spelar någon roll – det kan få väldigt stora konsekvenser! Det förändrar inte sanningen om att det är kallt ute, eller att barnet fortfarande är ett barn. På samma sätt är det med kyrkliga olikheter. Vissa kyrkor har en tydlig struktur och tradition – det har en poäng och ett värde, då struktur ger trygghet, och tradition odlar samhörighet. Andra kyrkor har väldigt lite struktur – det har också en poäng och ett värde, då detta kan odla tolerans för andra uttryckssätt och öppnar upp för individuell anpassning i större mån. Båda dessa poänger gör att det spelar större roll vad man väljer, och när, då människor i olika tider och delar av livet behöver olika saker.

3) Det är irrationellt att förkasta allting, eftersom det innebär att man vägrar tänka igenom frågorna.

Två huvuden är bättre än ett. När två eller fler personer är oense får de båda orsak att studera sina argument närmare – och förbättra dem. Det är därför debatter kan vara så givande, hjälpa oss fram till sanning och göra oss till mer slipade tänkare. Vetenskapsmän i synnerhet vet värdet av att pröva många olika idéer i olika situationer. Problemet är inte de många olika idéerna eller grenarna, utan bristen på ödmjukheten att ge upp dem när de visar sig vara falska. När folk däremot är ödmjuka så är varje splittring en chans att fördjupa sin förståelse och sin kunskap, och komma närmare sanning. Att förkasta alla grenar är däremot ett effektivt sätt att sluta tänka.

Avslutning

Så vad kan jag säga mer? Argumentet som på ytan verkar förespråka att abdikera alla frågor rörande tro är vid närmare undersökning ett gott argument för att söka sig till tron. Hur kan så många tycka så olika och vara så passionerade kring saker, om det inte finns någon poäng eller någon god anledning alls som ligger bakom? Hur kan så många, som tycker så olika om allt möjligt, ändå enas om de enastående och spektakulära punkterna och påståenden som finns i den nicenska trosbekännelsen? Hur skulle alla religioner, och alla inriktningar, kunna ha helt fel? Det är frågorna jag riktar till dig, käre läsare.

Johannes, Paulus, den andre Jesus?

Efter att mitt förra blogginlägg avslutades med en fridfull uppmaning om att kika på ett evangelium, förslagsvis Johannes, så uppstod en debatt kring om detta verkligen är vettigt ur synvinkeln att det kanske inte visar så mycket av den Jesus som fanns utan snarare en utveckling av honom? Alltså att den Jesus med de egenskaper som

JohannesPaul2-portrait
Påve Johannes Paulus II. Han åstadkom mycket, men knappast en förändrad, eller snarare utveckling av, kristologi.

presenteras i Johannesevangeliet har utvecklats ifrån hur det var egentligen och att vi ser det genom att Jesus framställs annorlunda i de tidigare skrifterna (som till exempel Markusevangeliet och hos Paulus).

Detta inlägg här blir inte en helt fullödigt försvar av att Johannesevangeliets Jesus är densamma som Jesus från Nasaret, eller alltså samma som i Paulus brev och Markusevangeliet, men jag vill problematisera lite tanken på utveckling.

Har en utveckling av kristologin skett?

Alltså det vet vi inte, vi har inga sådan källor som uttryckligen säger det, utan vi får tolka de källor vi har. Det vi kan se är att betoningarna är annorlunda i Johannes evangelium jämfört med Markus evangelium. Det finns betydligt många fler klara och tydliga uttryck som på ett tydligt sätt knyter ihop Jesus med JHVH eller Gud helt enkelt.

Vem är äldst?

Allmänt brukar Markus evangelium ses som det första evangeliet färdigställt ungefär år 50 efter Kristus, man brukar vidare säga att Matteus evangelium och Lukas evangelium bygger till dels på Markus evangelium och någon källa till (eller att alla tre tydligt tar material från en gemensam källa) och att de två är ungefär år 70 efter Kristus och att vidare Johannes är ungefär år 90 efter Kristus. På rätt goda grunder kan man fundera på om inte i alla fall Lukas bör ha varit färdigskrivet redan innan 60-talet tog slut.  Detta att de är olika i ålder brukar ses som bakgrunden till att det måste skett en utveckling om det skiljer sig i de senare från de tidigare. Paulus är ännu tidigare, men inte med i denna bloggpost.

Blir evangelisterna gaggigare med åren?

Det vi då dels kan konstatera är att mellan Markus och Lukas och Matteus skiljer sig också det som återges, medan Markus (som då bör vara det äldsta evangeliet) ofta tar med ovidkommande detaljer, som många härleder till att det är ögonvittneskildringar som återges eller i alla fall människor med god kännedom om förhållandena (några klassiska exempel är det gröna gräset, den nakne ynglingen och Alexandros och Rufus farsa) så kortar Matteus och Lukas av, de tar med det som är relevant för alla andra skulle man kunna säga. Så senare bearbetning betyder alltså inte mer utbroderat! De blir inte gaggigare!

Är det långt mellan Markus evangelium och Johannes evangelium?

Om det ska ske en utveckling så bör det vara en viss tid emellan vilket man också ofta anger att det är, under tiden satt man och broderade ut. Att det inte alltid sker förhärligande av avlidna ledare utan att man också kan nyktra till i sina omdömen tänker jag är rätt så vanlig företeelse både om uppburna godisar (typ Moder Theresa av Calcutta, Martin Luther King m fl), men också av uppburna men fruktade (såsom Stalin, Mussolini m fl). Men frågan är också om det verkligen förflöt en hel eon med tid mellan tillkomsten av de två? Vid Johannesevangeliets avslutande tycks Johannes vara död?

Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.

Johannesevangeliet 21:24  

Han betraktas ofta som ung då han var en lärjunge till Jesus då densamme vandrade fysiskt på jorden, dvs 30-talet efter Kristus, och frågan är om han kan varit yngre än 20 år? I så fall var han 80 år då evangeliet anses kommit till, det är inte helt otroligt att en människa som också var ledare för en offentligt förföljd rörelse och som dessutom under en period satt fängslad av de romerska myndigheterna och som dessutom levde i en tid då medellivslängden nog var lägre än nu, det är inte helt otroligt att han kan ha lämnat in, tagit på sig träfracken, kilat vidare, tagit ned skylten (ja dött helt enkelt) redan innan 80-årsåldern (särskilt om vi lyfter in att han inte avslutar sitt evangelium utan att någon annan gör det, hörde jag någon viska Silmarillion?)

Silmarillion

Bild: Silfiriel

Så kanske är det lite kortare än vi tror?

Ok, hur skiljer de sig åt då?

Vid en genomläsning så tror jag att det för de flesta framförallt är en skillnad som man snabbt ser: I Markus går det som ett hemlighetstema, ständigt får de som uttalar att han är Messias, att han är den han utger sig för att vara och att han är den som ska komma, de får ständigt höra att de inte ska säga något till någon! I Johannes däremot så är det från första verserna mer tydligt att Jesus är Guds son, att han är Gud själv och hans kopplas ihop med Guds namn (vilka vi översätter med Jag Är, vilket återkommer som titlar på Jesus (jag är livets bröd, den gode herden etc)).

En annan spännande detalj är att Jesus på förklaringsberget inte nämns i Johannesevangeliet, alltså då Gud själv presenterar Jesus. Om man skulle vilja ha en hög kristologi kan man ju fundera på varför höjdpunkten saknas?

Skiljer de sig åt i lära?

Jag tror inte att man kan rakt av säga att de skiljer sig, eller att det skulle vara mer utvecklat i Johannes. Kristologin är mer utbroderad och det används många fler ord i Johannes evangelium, men om det skiljer sig så mycket åt det är jag tveksam till att man entydigt kan belägga.

Och nu kommer det en ganska kort redogörelse för detta, det som skulle behöva kompletteras är ett någon exegetisk utläggning om Kyrios/Herre i Markus evangelium och också hur den judiska kontexten kunde ta emot Gud sänd till människorna, något om varför Gud son och Människosonen är giltiga som tecken på gudomlighet, men jag får lämna det för nu.

Det jag vill säga är alltså att de berättar olika och Markus utgångspunkt finns tidigt omvittnad (hos Eusebios och Papias och Klemens av Alexandria) (alltså 100-talet efter Kristus); han har varit Petrus tolk och skriver ner det Petrus sagt och Petrus bild av allt. En del har här sett att Petrus framställs i sämre dager än i övriga evangelier.

Om Johannes kan sägas att han tycks förutsätta att vi känner till de övriga evangeliernas berättelser, den tycks komplettera och lägga till, kanske i hålrummet som kyrkofäderna vittnar om gällande Markus?

När Markus blev Petrus tolk, skrev han noga ned allt han upptecknat av Kristi ord och gärningar, dock inte i ordning … [Petrus] undervisade i korta berättelser men inte för att göra en ordnad framställning av Herrens ord.

– Papias

Nå är då Jesus inte den gudomlige Kristus i Markusevangeliet?

Jo se det är han, och vill man bara läsa en vers så ta då denna:

Men han teg och svarade ingenting. Då ställde översteprästen ännu en fråga: »Är du Messias, den Välsignades son?«

Jesus svarade: »Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln

Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad skall vi nu med vittnen till?

Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?« Alla fann att han förtjänade döden.

Markusevangeliet 14:61-64

Han döms alltså till döden för att han sa att han var Gud själv. Och att gå i döden för något man vet är en lögn, det är det inte många som gör!

Vill du ha ytterligare ett indicium på att det inte är olika Jesusar utan olika sätt att berätta och lyfta fram, ja kanske behöver du, likt Johannes i Stengrunden ett sista ord, ett starkt ett?

Jaha? Vad? Jo, det är nämligen så att Jesus i Markusevangeliet förlåter synder vilket för de som är med blir ett tydligt vittnesbörd om hans gudomlighet, och för de som inte blir jesusanhängare så blir det ett skäl för dem att se en hädare, eller något ännu värre! Också på en del andra sätt agerar i auktoritet som endast Gud kan och gör och ger då med tydliga alluderingar till det sätt som Gud beskrivs i den hebreiska Bibeln (Tanak).

Att han dessutom utges för att vara Guds son redan från första kapitlet ger kanske lite mindre vatten på kvarnen om att han först långt senare blir så där gudomlig som i Johannesevangeliet?!

Något som vi här utelämnar helt, men som fungerar som äldre källor till Jesu gudomlighet anar vi i citatet om att

alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud

det är hämtat ifrån en annan tidig källa som också med fog kan sägas driva en väl arbetat kristologi och som också med fog kan ge oss skäl att tro att den höga bekännelsen av Jesus som Herre, som Gud nog var med från början i den kristna tron, Paulus brev till Romarna. Det och andra brev ger en ännu mer komplett bild av den höga kristologi som tycks funnits ända sedan Jesu steg här på jorden.

Det var några tankar, kanske de kompletteras med tankar från ännu äldre källmaterial i form av bl. a. Paulus vid tillfälle?! Likaså bör man kanske göra ett mer språkligt exegetiskt studium i t ex Markus evangelium för att än mer nyansera bilden och jag tror att man då finner att Markus inte hymlar med om Jesus är Gud eller inte och vad det betyder, men det får vi ta en annan gång!

 

Allt gott till er alla! / Martin Walldén

 

Vilken Jesus ska jag tro på? – En bokrecension

Det har blivit en del böcker lästa, det har blivit en del bokrecensioner skrivna, ändå kommer det ännu fler, kanske dags att påminna om vad böckernas bok säger om detta?

För övrigt, min son, ta varning:

Det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.

Predikaren 12:12

Jag gillar böcker och jag gillar böcker om Jesus och jag gillar böcker om den historiske Jesus och jag gillar böcker om den historiske Jesus med många fotnoter för vidare studier.

Det här är en bok som jag liksom endast i förbifarten och inte av intresse bar med mig ut från det dignande bokbordet som Duvan dukade upp: Vilken Jesus ska jag tro på? av Lee Strobel , betalat den har jag dock! Men den hade en ganska jobbig titel, jag för min del var inte så intresserad i fler frågor än om den Jesus som framträder i Nya Testamentet är samma som den historiske Jesus. Därför blev den stående i bokhyllan länge, men då jag väl tog fram den så visade det sig att denna lilla skrift (nåja drygt 300 sidor, men i alla fall) innehöll en hel rad pärlor! Så för att inte du ska göra samman misstag som jag och låta denna stå orörd allt för länge så kommer här en slags recension och lite exempel på vad man kan finna innanför pärmarna (om du ärver boken efter en botaniker så kan du förstås finna än mer än det jag berättar om).

d103a368-4d54-4919-a022-824b7d8fb017-1699-000000636e154c84_file
Gömmer sig en skatt eller rent av en godispåse innanför dessa pärmar? Ja, faktiskt också för någon som är van att läsa apologetisk litteratur!

Det som kanske direkt slår en vid påbörjandet av att läsa denna bok är att den, likt ofta i Strobels fall, börjar med något intresseväckande, här utifrån sitt besök i Evergreen Cementary där drygt 400 personer tragiskt ligger begravda efter ett stort kollektivt självmord (förutom barnen som itvingades gift), allt detta på grund av att de följt en falsk messiasgestalt i döden. Han tar sitt avstamp i denna tragedi med tanken om att:

Trosläror får väldigt påtagliga konsekvenser. (Sid. 8)

Så boken är mestadels lättläst, men med relevanta exempel och ovidkommande, men tolkande berättelser från Strobels eget liv och från andra sammanhang, en god läsbarhet således!

Men har den något innehåll då? Jo, det få jag säga! Den är indelade i 6 ”Utmaningar” för en klassisk bild av Jesus, de flesta är mer eller mindre aktuella i nutiden, en del har varit i säck innan de kom i påse (alltså varit ett sätt att angripa den klassiska bilden av Jesus under långa tider).

Vi börjar i Tomasevangeliet och dess kompisar. Här är en av huvudlinjerna att de gnostiska evangelier som framträder ofta i debatten som ska ha bevarat en ursprungligare bild av Jesus och som blivit bortpetade ur Bibeln, denna syn har svårt att hävda sig då den granskas. Dels är källmaterialet inte äldre än för de evangelier som finns med i Bibeln, dels så är de tydligt bortkopplade ifrån den semitiska värld som Jesus levde i, dels så visar han på att man kan finna ett mått av skiljaktigheter i den tidiga kristna världen, men inte på en del punkter där de nu framförda berättelserna om Jesus skiljer sig stort.

En rad dokument med jesusberättelser som inte finns med i Bibelns Nya Testamente tas upp för diskussion.

Sedan fortsätter man med att ta upp om kyrkan förvanskat texterna, man kikar på vad vi kan veta om evangeliernas trovärdighet då vi inte har tillgång till originalskrifterna.

Jesu uppståndelse tas upp och här kommer en del saker som är gott att ha i bakgrunden då man samtalar om kristen tro, antingen från en kristen eller ateistisk tro, till exempel den genomgång av fakta som förklarar varför det historiskt återstår att tro på en uppståndelse för den avrättade Jesus från Nasaret, eller ha en rätt avancerad annan form av förklaring, en som har svårt att klara av Ockhams rakknivDet är vad historien ger oss för valmöjligheter. Denna utmaningsdel tar också upp en del alternativa hypoteser och synar dem i sömmarna, till exempel detta att Jesus svimmade av på korset och kom till sans igen i graven.

Jesus var en gammal hednisk gud! Är en utmaning som boken tar sig an. Den visar på att de påstådda likheterna inte är så stora och att beläggen för att en stor del av dem fanns före Jesus från Nasaret är mycket tveksamma, det tycks mer än troligt att en del av dem snarare lånar från berättelsen om Jesus! 

Borde man inte få välja vad man ska tro på? Är inte Bibeln och kristen tor lite intolerant? I avslutningen tas denna och en del andra frågeställningar upp och diskuteras.

img_7405
Kan man bedöma några bevis efter att ha läst boken?

Till slut, hur är den som apologetisk litteratur? Jag blev glatt överraskad efter att ha lösgjort boken från sin långa olästhet i bokhyllan, den ger en god bild av varför det är värt att ta upp en bok till; Bibeln, och efter att ha läst till exempel Johannesevangeliet fråga sig:

Om det här är sant, vad betyder det för mig då?

Och svaret på det är förstås att det betyder att du och jag har en hemvist i himlen, ett hopp i nutiden och ett löfte om liv med Gud!

Med hopp om god läsning! / Martin Walldén

Kan naturvetenskap och religion samexistera?

Naturvetenskapen är det mest anmärkningsvärda, det mest fantastiska och kraftfulla som människan någonsin har uppfunnit. Den har givit oss kunskap om världen som vida överträffar alla tidigare civilisationers. Genom den kan vi förutsäga vädret, bygga datorer, bota sjukdomar, flyga till månen och bygga kärnkraft. Naturvetenskapen åtnjuter ett stort förtroende hos de flesta människor idag, och man litar på att den ger oss pålitlig kunskap om verkligheten. Jag själv har haft den stora förmånen att som mikrobiolog ägna mig åt forskning för att ytterligare något öka vår kunskap om världen. Ibland har vi dock ett komplicerat förhållande till vetenskapen, vi kan tro för lite på den eller för mycket på den.

I den här artikeln ska vi se hur en övertro på vetenskapen ligger bakom mycket av den så kallade konflikthypotesen mellan vetenskap och religion. När detta händer blir vetenskapen till en ovetenskaplig filosofi, en världsåskådning som anses ersätta religionen. Detta kan få den motsatta effekten att de som är kritiska till filosofin förkastar inte bara den ovetenskapliga delen utan även den legitimt vetenskapliga. När jag i fortsättningen talar om ”vetenskap” kommer jag att syfta på naturvetenskap (eng: science) och när jag talar om ”religion” kommer jag huvudsakligen att syfta på kristendom. Anledningen är att det är dessa två storheter som ofta är aktuella i diskussionen mellan vetenskap och religion. När jag i den här artikeln diskuterar förhållandet mellan vetenskap och religion är jag inte i första hand intressant av föremålet för det vi tror, för det är klart att detta kan vara fel. Om jag tror att jorden är platt är detta uppenbart fel. Istället är jag intresserad av tro och vetenskap som vägar till kunskap, dvs kan det finnas verklig kunskap och sanning inom både vetenskapen och religionen? Kan man bedriva god vetenskap och samtidigt tro på Gud? 

Vetenskap och tro spelar inte ut varandra

En övertro på vetenskapen kan innebära att man tänker sig att vetenskapen och religionen inte kan samexistera, att de befinner sig i konflikt. ”Nu när vi har vetenskapen kan vi förpassa religionen till historiens skräpkammare”, kan man resonera. En orsak till att man tänker så kan ha att göra med okunskap kring historien – man tror att konflikt mellan vetenskap och religion har varit ett historiskt normaltillstånd. Men som vi har sett i några tidigare inlägg är detta en myt: För precis som den moderna vetenskapen är något unikt framgångsrikt i den mänskliga historien genom att den har givit oss kunskap om den fysiska världen, är just kristendomen unikt framgångsrik genom att det var den som erbjöd de metafysiska förutsättningarna som gjorde att den moderna vetenskapen uppstod just i det medeltida Europa. (1) Tanken att naturvetenskapen och kristendomen har befunnit sig i konflikt baserar sig på två böcker som publicerades under 1800-talet och som var politiskt och personligt motiverade. Dagens historiker har motbevisat denna myt. Man är överens om att kristendomen överlag har haft ett betydande positivt inflytande på naturvetenskapens utveckling. Dessutom trodde en övervägande majoritet av naturvetenskapens pionjärer på en Gud som både har skapat världen och dessutom gör mirakler idag.

Oavsett detta historiska förhållande, som även för många vetenskapshistoriker var en överraskning när bilden började klarna i början på 1900-talet, har konflikthypotesen dödsryckningar än idag. Förutom de historiska skälen formulerar man ibland filosofiska skäl till varför naturvetenskapen har gjort religionen passé. Exempelvis har evolutionsbiologen Jerry Coyne skrivit: ”Naturvetenskap [science] och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja naturvetenskapen.” (2) Anledningen är enligt Coyne att naturvetenskapen och religionen har olika metoder för nå kunskap om verkligheten, olika metoder för att utvärdera denna kunskap, samt kommer fram till motstridiga slutsatser om universum. (3)

I Sverige har föreningen Humanisterna uttryckt liknande åsikter: ”Det finns egentligen bara ett sätt som religion kan vara ”förenlig” med vetenskapen; Om de religiösa föreställningarna helt saknar empiriska sanningsanspråk, om religionen håller sig med en gudsbild som aldrig ingriper i vår verklighet, aldrig gör mirakel och aldrig hör bön. Med en opersonlig gud som existerar utanför tid och rum och aldrig gör någonting kan man komma undan en konfrontation med vetenskapen. Men en sådan religion skulle å andra sidan helt sakna förklaringsvärde för tillvarons mysterier.” (4) Om dessa författare har rätt är det lite märkligt att en så stor del av vetenskapens pionjärer, liksom en stor del av dagens vetenskapsmän, inklusive nobelpristagarna, tror på Gud. (5) Det indikerar snarare att Coynes analys, att vetenskapen är inkompatibel med religionen, inte stämmer.

En anledning till att konflikthypotesen kan leva kvar till idag är att man har missförstått både vad som menas med vetenskap och vad som menas med att tro på Gud. Jag kommer att argumentera för att båda dessa missförstånd leder till konflikt där det egentligen inte finns någon. Vi ska nu undersöka konflikthypotesen genom att se vad problemet är med att ha en övertro på vetenskapen. I en kommande artikel ska vi även undersöka vad det innebär att tro på Gud. När korrekta beskrivningar av vetenskap och religion används är det tydligt att det inte finns någon konflikt mellan dem, annat än i undantagsfall.

Vetenskap i en låda: Varför naturvetenskapen är begränsad

Naturvetenskapen kan förklara världen som vi ser omkring oss. För en del räcker det att konstatera detta, så tänker man sig att den kan förklara precis allting. Detta är ett exempel på extrapolering, dvs utifrån att naturvetenskapen kan förklara väldigt mycket, drar man slutsatsen att den kan förklara precis allting. Oxfordkemisten Peter Atkins har tex skrivit: ”Jag menar att det inte finns någonting som den vetenskapliga metoden inte kan förklara.” (6) Men är en sådan extrapolering befogad? Hur mycket kan naturvetenskapen förklara? För att kunna göra en extrapolering bör vi vara tämligen säkra på att allting som går att veta kan förklaras naturvetenskapligt. Problemet är att just eftersom den vetenskapliga metoden är begränsad, kan vi inte använda den för att dra en sådan slutsats. I så fall skulle den behöva sträcka sig utanför sig själv. Istället behöver vi använda oss av metavetenskap, dvs filosofin, för att avgöra om det finns någonting utanför det som naturvetenskapen kan förklara. Den kan alltså inte själv avgöra om det finns någonting som den inte kan förklara.

Anledningen till att naturvetenskapen är begränsad är för att vi har uppfunnit den vetenskapliga metoden som ett sätt att söka svar på vissa frågor om tillvaron. Den ger (oftast) pålitliga och goda svar på dessa frågor men vilka svar vi kan få beror på vilka frågor vi ställer: Vi har konstruerat metoden för att svara på frågor kring en begränsad del av verkligheten, sådant som har att göra att med materia, energi och andra delar av den fysisk verkligheten. Det blir därför ett missbruk av naturvetenskapen när man använder den för att försöka besvara frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

För att tydligare se varför vetenskapen är begränsad kan man göra en historisk tillbakablick. Vi människor har försökt veta många saker. Innan den moderna naturvetenskapen uppstod, gjorde man ingen tydlig åtskillnad mellan olika former av kunskap: frågor om fiskar, gudar, vulkaner, geometri, estetik och himlakroppar – allt var kunskap och behandlades på samma sätt. Förmodligen var de vetenskapliga diskussionerna mycket intressanta då varje område kunde bidra med kunskap. Men samtidigt är det ganska opraktiskt att inte skilja olika former av kunskap från varandra: det är en enorm skillnad på att ha kunskap om vilken musik som är vacker och att ha kunskap om kokpunkter för olika vätskor.

När det vetenskapliga arbetssättet långsamt började formas handlade det om att separera ut vissa typer av frågor från andra. (7) Det har jämförts med att man lade vissa frågor i en låda som man märkte upp med ”Naturvetenskap”. (8) Dessa frågor valdes ut på grundval av att de kunde undersökas på ett likartat sätt, med observationer och upprepningsbara experiment, de kunde leda till förutsägelser om tillvaron och svaren på frågorna berikade varandra på olika sätt. För flera av dessa frågor kunde man också ta matematiken till hjälp för att finna svar och svaren kunde ibland formuleras som generella naturlagar. Dessa egenskaper kan sägas vara ett ungefärliga kännetecken för hur naturvetenskapliga teorier fungerar. De förklaringar som uppfyllde dessa egenskaper lades i lådan som märktes upp med ”Naturvetenskap”.

Att separera vissa frågor från andra var en avgörande del i den moderna naturvetenskapens tillkomst. Filosofen Mary Midgley har skrivit att fysikens framgång under 1600-talet helt och hållet berodde på att dess grundare såg ett behov av att avgränsa den – att separera de fysikaliska frågorna från andra, intrasslade, frågor. (9) När Isaac Newton skrev att han kände sig som ett barn som plockade upp snäckskal på stranden, menade han inte att det bara var en tidsfråga innan fysiker kunde förklara tillvarons alla mysterier. Han menade att livet i sig är mystiskt och naturvetenskapen endast kan förklara en liten del av det. En del frågor kräver andra typer av svar. Newton kom ihåg att det fortfarande finns frågor utanför lådan – de har inte försvunnit.

Historia och moral utanför lådan

Frågorna i lådan, de naturvetenskapliga frågorna, har alltså vissa kännetecken. De har att göra med observationer och hypotesbildning, upprepningsbara experiment och materiella förklaringar. Men hur är det med frågorna som är kvar utanför lådan, de som inte uppfyllde de kriterierna för att klassificeras som naturvetenskap? En hel del av vår kunskap om världen handlar ju faktiskt inte om upprepningsbara experiment eller matematik. Exempelvis historiska händelser: Vi vet att Julius Caesar mördades den 15 mars 44 f.Kr. i Pompejus teater av bl.a. Marcus Brutus efter en sammansvärjning i den romerska senaten. Hur vet vi detta? Inte är det genom upprepningsbara experiment i alla fall. Vi kan inte återskapa Caesars död och göra ett experiment för att ta reda på om han verkligheten mördades av Brutus. Få människor skulle dock förneka att vi kan ha kunskap om historiska händelser. Historiker använder sig av historievetenskapliga metoder såsom ögonvittnesskildringar, dokumentjämförelser och arkeologi för att få kunskap om specifika händelser, inte naturvetenskapliga.

Vi kan formulera en viktig regel: Metoderna som vi använder för att få kunskap måste väljas med hänsyn till vad det är vi vill få kunskap om. Vi kan inte använda ett mikroskop för att studera stjärnor eller ett teleskop för att studera celler. Om det gäller företeelser i naturen som har att göra med upprepningsbara, observerbara händelser så är naturvetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller ekonomisk tillväxt så är ekonomivetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller historiska händelser såsom Caesars död, Napoleons krig eller t.o.m. Jesu uppståndelse är historievetenskapliga metoder lämpliga. Att en frågeställning inte befinner sig i den naturvetenskapliga lådan betyder inte att frågan inte förtjänar att ställas eller att den inte går att besvara. Det betyder kanske bara att den befinner sig i en annan låda, uppmärkt med någonting annat. Vi kan då inte begära att frågan ska kunna besvaras med naturvetenskapliga metoder. Om religionen befinner sig i en annan låda än naturvetenskapen gör inte det religiösa frågor meningslösa, det betyder bara att de naturvetenskapliga metoderna inte är tillämpliga på religiösa frågeställningar.

Mening och syfte utanför lådan

Det är inte bara frågor om historiska händelser som befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, det gäller även frågor om moral. Om jag har en rik moster så kan naturvetenskapen tala om vad som kommer att hända med henne om jag häller arsenik i hennes kaffe. Men naturvetenskapen kan aldrig tala om för mig ifall detta är ett moraliskt acceptabelt sätt att komma över hennes pengar. Svaret på den frågan får jag söka någon annanstans. Ändå är moraliska frågor absolut grundläggande för det vetenskapliga arbetssättet – får man lov att plagiera? Behöver man tala sanning i en vetenskaplig artikel? De flesta människor vet svaren på dessa frågor, men det är inte svar som vi prövar oss fram till genom upprepade experiment. Filosofen Michael Ruse menar att moralisk kunskap kan vara lika verklig och objektiv som naturvetenskaplig kunskap:

”Den man som säger att det är moraliskt acceptabelt att våldta små barn, har precis lika fel som den man som säger att 2 + 2 = 5.” (10)

Precis som Ruse skriver så kan moraliska frågor handla om fakta i lika hög utsträckning som matematiska. Enda anledning till varför någon skulle betvivla detta verkar vara om man menar att endast den naturvetenskapliga lådan kan ge verklig kunskap, men detta är ju i sig inte en naturvetenskaplig bedömning. Vi verkar faktiskt veta att det är fel att våldta småbarn trots att det inte är en naturvetenskaplig slutsats. 

Även frågor om mening och syfte befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, men även detta kan uppenbart handla om kunskap. För att se detta kan en liknelse av matematikern John Lennox vara till hjälp. (11) Min moster Ulla har bakat en tårta som är så fin och ser så god ut att den förtjänar en ordentlig undersökning. Jag skickar iväg den till världens främsta vetenskapsmän och ber dem att förklara tårtan. Näringsforskarna talar om hur många kalorier tårtan innehåller, biokemisterna talar om hur mycket fett och proteiner som finns i tårtan, kemisterna förklarar vilka atomer som bygger upp proteinerna, fysikerna förklarar vad dessa atomer består av och hur de växelverkar och matematikerna beskriver den här växelverkan med en massa eleganta ekvationer. När dessa vetenskapsmän har givit oss en uttömmande förklaring, vet vi då allt som går att veta om tårtan? Knappast. Antag att jag frågar dem varför gjordes tårtan? Matematikerna kan ställa upp hur många ekvationer de vill, men ingen matematisk ekvation eller lista över näringsämnen kan tala om för mig varför moster Ulla gjorde tårtan. Om jag vill veta svaret får jag helt enkelt fråga henne. Mening och syfte är alltså kunskap som jag får skaffa mig på andra sätt än med den vetenskapliga metoden. Notera att oavsett vilka svar som näringsforskarna och kemisterna kommer fram till, kan de aldrig säga att tårtan inte har något syfte. Men på samma sätt gör moster Ullas syfte med tårtan inte kemisternas analyser mindre värda. Det handlar om olika sorters svar som ger kompletterande information om tårtan.

Fysikern John Polkinghorne har jämfört förhållandet mellan vetenskapen och religionen med en kokande kittel: Om någon kommer hem till mig och undrar varför vattnet kokar på spisen kan jag svara att vattnet kokar för att den kinetiska energin gör att vätebindningarna bryts så vätskan övergår i gasfas. Och jag kan svara att vattnet kokar för att jag tänkte bjuda på te. Det ena är ett vetenskapligt svar, det andra är ett svar som handlar om avsikt och syfte. 

Svaret som handlar om syfte är betydelsefullt – människor drack te långt innan man visste något om vätebindningar. Det vetenskapliga svaret har fortfarande inte ersatt det andra – även om jag själv är kemiintresserad är de flesta av mina gäster förmodligen mer intresserade av att veta syftet med att vattnet kokar än den kemiska mekanismen. För att förstå tillvaron runt omkring oss behöver vi båda typerna av svar. På samma sätt är det med naturvetenskap och religion: på frågan varför universum finns kan jag svara att universum finns för att det har expanderat från en singularitet för 13 miljarder år sedan, och jag kan svara att universum finns för att en kärleksfull Gud har skapat det, upprätthåller det och ligger bakom allting som vi kan studera med den vetenskapliga metoden. De båda svaren utesluter inte varandra, de är kompatibla som två olika typer av förklaringar som tillsammans ger en mer fullödig förståelse av tillvaron. Vi kan därför utnyttja både den naturvetenskapliga och den religiösa lådan för att söka svar. Det finns inte någon anledning att spela ut dem mot varandra.

De viktigaste frågorna är inte naturvetenskapliga

Naturvetenskapen har gränser. Peter Medawar, nobelpristagare i medicin, har skrivit:

”Att det finns en gräns för vetenskapen framgår tydligt av dess oförmåga att besvara barnsligt enkla frågor som rör de stora livsfrågorna: ’Hur kom allting till?’, ’Varför är vi här?’. ’Vad är meningen med livet?’ … Det är till metafysiken, skönlitteraturen och religionen vi måste vända oss för att få svar på dessa frågor.” (12)

Han får medhåll av Francis Collins, genetikern som ledde kartläggningsprojektet av människans arvsmassa, HUGO:

”Naturvetenskap är det enda tillförlitliga sätt som finns för att förstå den naturliga världen, och dess verktyg kan, när de används på rätt sätt, frambringa djupa insikter om den materiella verkligheten. Men naturvetenskapen är maktlös när det gäller att svara på frågor som: ’Varför blev universum till?’, ’Vad är meningen med att människan finns till?’, ’Vad händer efter döden?’ En av de starkaste drivkrafterna för mänskligheten har varit att söka svar på djupa frågor och vi behöver använda både det naturvetenskapliga och det andliga perspektivets hela kraft för att förstå både det synliga och det osynliga.” (13)

Vi kan nog alla instämma med Collins i att naturvetenskapen är oerhört kraftfull när den används på rätt sätt. Lika tydligt bör det vara att naturvetenskapen får sin styrka genom att den uttalar sig endast om ett begränsat antal frågor. Den är inte allvetande, det finns frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

Vi kan nu utvärdera Jerry Coynes ord: ”Vetenskap och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja vetenskap.” I ljuset av ovanstående förstår vi nu att detta är fullständigt nonsens. Att metoderna i den naturvetenskapliga lådan fungerar bra, innebär inte att det inte finns andra lådor. Det är sant att den naturvetenskapliga metoden skiljer sig från den religiösa, men det betyder inte att vi måste välja. Det är ungefär som att hävda att vattnet kokar för att vätebindningarna bryts och därför spelar det ingen roll att du vill ha te. Non sequitur. Eller som man säger på svenska: Goddag yxskaft! Religionen och naturvetenskapen kan existera tillsammans – de ger olika typer av svar om verkligheten och vi behöver båda sorterna.

Flera förklaringar samtidigt

Låt oss utveckla ovanstående. Det är vanligt inom vetenskapen att samma föremål kan beskrivas på olika förklarande nivåer. Låt oss ta människan som exempel. Jag själv har ett medicinskt perspektiv men är molekylärbiolog från början. Jag kan beskriva människan på biokemisk nivå, cellnivå, organnivå, psykologisk nivå och populationsnivå. Alla dessa perspektiv är legitima, beroende på vad frågeställningen är. Partikelfysikern Ian Hutchinson har givit följande exempel med förklaringar av människan på olika nivåer som alla kan vara sanna utan att de utesluter varandra: (14)

  • Jag är en ansamling elektroner och kvarkar som samverkar via den svaga kärnkraften.
  • Jag är en kombination av huvudsakligen väte-, kol-, och syreatomer.
  • Jag är en fantastisk biokemisk maskin som koordineras av informationsbärande genetiska koder.
  • Jag är en komplex organisation av samverkande celler.
  • Jag är en biologisk organism, besläktad med ett stort antal andra biologiska organismer.
  • Jag är ett varmblodigt däggdjur.
  • Jag är en person, make och vän.
  • Jag är en syndare, frälst av nåd.
  • Jag är en odödlig andlig varelse, skapad till Guds avbild.

Jag är allt detta och ingen nivå utesluter någon annan nivå. Det är bara om man utgår från den så kallade scientismen – att bara den naturvetenskapliga lådan ger verklig kunskap – som det finns en konflikt mellan de olika nivåerna. Men scientismen är felaktig, ingen sådan konflikt finns. Samma sak gäller när Dawkins använder darwinismen för att ge stöd åt sin ateism. (15) Istället för att låta förklaringar som skulle kunna komplettera varandra existera tillsammans, har han bestämt att den naturvetenskapliga lådan är den enda som kan ge verklig kunskap. Därmed uppstår en konflikt som egentligen inte borde finnas. 

Även en del kristna har omedvetet accepterat delar av scientismen och Dawkins teori att det finns en konflikt mellan biologiska (eller andra naturvetenskapliga) teorier och att tro på Gud. Men eftersom olika nivåer av förklaringar kan vara sanna samtidigt, finns ingen sådan motsättning. I samma stund som Dawkins använder biologin för att uttala sig om Guds existens har han lämnat den naturvetenskapliga lådan, och konflikten är då inte mellan en naturvetenskaplig teori och Guds existens, utan mellan en ateistisk filosofi och religionen. Och att det finns en konflikt där är ju inte så konstigt. Man får de svar man letar efter.

Slutsatser

Naturvetenskap är fantastiskt. Den har till stora delar givit oss det teknologiska och medicinska välstånd vi har idag. En av de saker som gjort naturvetenskapen så framgångsrik är att den har avgränsats från andra kunskapsmässiga frågeställningar och innebär ett (relativt) tydligt och väldefinierat sätt att inhämta kunskap. Det innebär att man använder sig av observationer, hypotesprövning genom experiment och falsifiering. Men naturvetenskapliga förklaringar är bara en sorts förklaringar – andra sorter är historiska, moraliska och meningsförklaringar. Vattnet som kokar på spisen kan förklaras med både fysikaliska mekanismer och med mening och syfte och det ena utesluter inte det andra. På samma sätt förhåller sig naturvetenskapen och religionen i normala fall till varandra – de ger kompletterande beskrivningar av tillvaron.

Det finns mycket mer att säga om ämnet och frågan ifall det förekommer konflikter är ännu inte löst. Det vi har tittat på är naturvetenskapen och religionen som två legitima vägar till kunskap. Liknelsen med tevattnet får anses utgöra en generell bild av hur de förhåller sig till varandra. Men ibland kan det naturligtvis bli kontakt mellan de två, så att naturvetenskapliga slutsatser påverkar religiösa, och vice versa: De olika lådorna kan vara mer eller mindre långt ifrån varandra. Speciellt tydligt blir detta när det kommer till ursprungsfrågorna – där kan naturvetenskapen och religionen berika varandra och hjälpa oss till ökad förståelse. Hur detta kan gå till är ett eget ämne. Dessutom ger ju religionen, åtminstone den kristna, en viktig filosofisk grund för att bedriva vetenskap vilket vi redan har sett. Naturvetenskapliga teorier har varit enormt framgångsrika i att beskriva den fysiska världen omkring oss. Tillvaron är, så långt vi kan upptäcka med naturvetenskapen, regelbunden och upprepningsbar och de vetenskapliga teorierna fungerar därför utmärkt utan att behöva hänvisa till en personlig Gud. Men detta är inte ett skäl till att betrakta Gud som överspelad av vetenskapen som Humanisterna skriver. Ian Hutchinson sammanfattar: ”Kristna ser naturens likformighet inte som någonting som utestänger Gud från sin skapelse utan som ett utflöde av hans trofasthet gentemot den. Naturlagarna är sådana de är därför att Gud designade dem på det sättet och fortsatt upprätthåller dem genom sin vilja.” (16) Naturvetenskapen är upptäckten av hur universum är arrangerat i den mån det är reproducerbart och begripligt och det är samtidigt upptäckten av hur Guds plan är utformad och hur han verkar i skapelsen, en koppling som var uppenbar för många av vetenskapens pionjärer. Det finns två fallgropar här som antingen ser Gud som totalt frånvarande eller som alltför oberäknelig: Gud har inte satt igång universum, gjort det oberoende av honom och sedan gått på semester. Inte heller har han satt igång universum, gjort det oberoende av honom och ingriper lite då och då för att rätta till och justera när naturen hamnar snett. Nej, Gud upprätthåller i sin trofasthet ständigt skapelsen och naturvetenskapen utforskar lagbundenheten som följer av detta. På frågan ”kan naturvetenskap och religion samexistera?” blir svaret ett klart ja. Historien visar dessutom att detta har varit en övervägande konstruktiv samexistens.

Noter:

  1. När vetenskapshistoriker har frågat sig hur det kom sig att den moderna vetenskapen uppstod just i Europa vid medeltidens slut, har man upptäckt att det var endast där och då som de nödvändiga förutsättningarna för en vetenskaplig revolution fanns. Vetenskapen förutsätter en tro på att det finns en ordning i naturen, en regelbundenhet så att vad som helst inte kan ske när som helst. Historiker har funnit att denna uppfattning härstammar från medeltidens övertygelse om en rationell skapare. Tron på att vetenskap överhuvudtaget är möjligt har visat sig vara en direkt härstamning från den medeltida teologin: Världen är inte ett godtyckligt mysterium, det finns en rationell skapare med en plan och vilja för skapelsen, och därför kan skapelsen studeras med rationella metoder. Se Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”, 24 augusti 2019, https://svenskapologetik.wordpress.com/2019/08/24/vetenskapens-kristna-rotter/; Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter – del 2”, Svenska apologetiksällskapets blogg (blog), 09 oktober 2019, https://svenskapologetik.wordpress.com/2019/10/09/vetenskapens-kristna-rotter-del-2/. 
  2. Jerry A Coyne, Faith Versus Fact (Penguin Publishing Group, 2015), 90.
  3. Coyne, 62.
  4. Patrik Lindenfors och Christer Sturmark, ”En myt att vetenskap kan förenas med religion”, Svenska Dagbladet, 11 december 2012, avs. Debatt, https://www.svd.se/en-myt-att-vetenskap-kan-forenas-med-religion.
  5. Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”.
  6.  Peter Atkins, ”Why It’s Only Science That Can Answer All the Big Questions”, Aeon, 21 augusti 2018, https://aeon.co/ideas/why-its-only-science-that-can-answer-all-the-big-questions.
  7.  Vilket till stor del gjordes av kristna.
  8.  Liknelsen med lådan är lånad från David Hutchings, ”Does Science Have Limits?”, bethinking.org, 21 juni 2017, https://www.bethinking.org/does-science-disprove-god/does-science-have-limits.
  9.  Mary Midgley, ”Metaphysics and the Limits of Science”, The Guardian, 28 augusti 2010, avs. Opinion, https://www.theguardian.com/commentisfree/belief/2010/aug/28/philosophy-science.
  10. Michael Ruse, Darwinism defended: a guide to the evolution controversies (Reading, Mass: Addison-Wesley, Advanced Book Program/World Science Division, 1982), 275. Citerad i Richard D Alexander, The Biology of Moral Systems (Routledge, 2017).
  11. John C Lennox, Guds dödgrävare: har vetenskapen begravt Gud? (Stockholm: Credoakademin, 2010), 54.
  12.  P. B Medawar, The Limits of Science (New York: Oxford University Press, 1987), 66.
  13. Francis S Collins, Evolutionens Gud (Örebro: Libris, 2009), 19.
  14.  Ian Hutchinson, Monopolizing Knowledge: A Scientist Refutes Religion-Denying, Reason-Destroying Scientism (Belmont, Mass: Fias Publishing, 2011), 231.
  15. Se tex Richard Dawkins, Den blinde urmakaren (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1988).
  16. Hutchinson, Monopolizing Knowledge, 228.

Finns skönhet?

Varje gång jag åker till jobbet passerar bussen en vidöppen sjö med vacker omringande natur. Många mornar förundras jag över den vackra naturen, till exempel under hösten när sjön omringas av träd i olika färger eller vid tillfällen under den här årstiden när luften är så kall att vattnet skapar en “dimma” precis ovanför vattenytan. När jag blickar ut över denna naturscen upplever jag ibland att jag på något sätt “lyfts” av skönheten samt känner en slags vördnad och längtan till skönheten. Detta är inte unikt för mig utan det tycks finnas en tendens hos människor att dras till vackra ting, oavsett om upplevelsen av skönhet kommer från natur, konst, musik, eller en annan människa. Och inte bara att vi dras till skönhet, utan också aktivt söker upp skönheten. Det kan till exempel observeras i att vissa personer bergsklättrar för att få möjlighet att se en vacker vy över horisonten. Eller att många konstnärer eller musiker explicit uttrycker en önskan om att skapa något vackert med sin konst eller musik. Eller att människor i alla tider verkar ha dragits till vackra personer (även om skönhetsidealen har skiftat). Vi människor lever alltså som om skönhet är något äkta, något vi finner tilldragande och attraktivt – och vi tycks ha kapacitet att förstå, erkänna och uppleva skönhet. Därför är det inte konstigt att det är ett ämne som filosofer har funderat över och diskuterat i millennium, ända sedan Platons tid – kallat filosofisk estetik (eng. aestetics). 

Innan vi fortsätter diskutera skönhet – vad det är och vart det kommer ifrån – kan vi börja med en definition av skönhet. Det finns flera definitioner, vilka påminner om varandra, där en definition (från Cambridge dictionary) beskriver skönhet som “the quality of being pleasing, especially to look at, or someone or something that gives great pleasure…” Skönhet handlar alltså om att något är njutningsfullt, något som ger tillfredsställelse.  

Med detta sagt behöver vi ställa oss en kritisk fråga: Finns verkligen skönhet? Eller är skönhet bara subjektiv (“…i betraktarens ögon”), och resultatet av våra fysiologiska och neurologiska responser till en stimulus som vi betecknar som vackert med vårt språk, något som enbart är inlärt? 

Detta är en stor fråga, och människor (filosofer, lekmän och läsarna här) kommer därför ha olika syn på det. Vad innebär objektivitet i relation till skönhet då? En definition av objektiv handlar om att något existerar, eller innehåller ett visst drag, även om ingen observerar det eller har en åsikt om det (ex. trädet som faller i skogen skapar ett ljud, även om ingen hör det). Översätter vi detta till skönhet så innebär det att ett ting/objekt kan vara vackert, även om ingen människa upplever det (vilket rimmar med definitionen ovan). Beethovens musik skulle vara vacker även om ingen fick möjlighet att uppleva det. Naturens skönhet skulle vara vacker även om alla människor vore blinda. 

Tesen här är alltså att skönhet finns i objektiv form, det är inte helt och hållet subjektivt. Detta är också något som många filosofer anser, till exempel att skönhet innehåller både en objektiv del (som kan besvaras med frågan “Is it good?” eller att tinget är beundransvärt) och en subjektiv del (som kan besvaras med frågan “Do I like it?” eller att jag finner tinget angenämnt/njutningsfullt). Skönhet finns alltså objektivt, men för oss människor verkar det via vårt sinne. Vårt mänskliga medvetande är alltså medlet för att uppleva skönheten, och blir därmed till viss del formbart. Upplevelsen av skönhet uppstår när det upplevda (objektet) och upplevaren (jag) når varandra. Men det upplevda kan vara vackert även om jag inte upplever det, eller upplever det som sådant. Tänk på exemplet med artisten och konstnären som ämnar skapa något vackert med sitt verk: deras mål är att nå objektiv skönhet, men att detta medieras, eller verkar via, subjektiva upplevelser (ungefär som att kvantitativ vetenskapsfilosofi har som mål att nå objektiv sanning, men använder subjektiva sinnen och mänskligt skapade metoder för att nå dit). 

Så om vi utgår från att skönhet verkligen finns samt att vi människor söker och erkänner skönhet i vår omvärld, hur kan vi förklara det? Går det? Utifrån en a priori synpunkt, eller en naturalistisk synpunkt, finns det få skäl till att världen skulle vara vacker snarare än icke-vacker eller ful. Om till exempel Beethoven inte hade existerat, skulle det finnas något starkt skäl till att pianostycket Für Elise skulle existera? På samma sätt som ett vackert konstverk eller musikverk antas ha skapats av en konstnär/musiker, kan skönheten i skapelsen också peka mot existensen av en skapare av denna skönhet – någon som är källan till skönhet. Även vårt sökande efter och upplevande av skönhet kan peka mot detta: vi har en längtan efter att uppleva stor och fulländad skönhet – något som förkroppsligar skönhet. Sökandet, upplevelsen och existensen av skönhet kan alltså peka mot existensen av något som både kan skapa skönhet och som är skönhet. 

Även om vissa håller med om att skönhet är objektivt och att vi människor dras till samt förstår skönhet, så menar man att detta är en produkt av vår strävan efter överlevnad. Vår kapacitet till att finna skönhet i vår omvärld är att det ökar vår överlevnad eller vår förmåga till fortplantning. Detta perspektiv kan dock ha svårt att förklara många upplevelser av vackra ting, t ex en solnedgång eller ett musikstycke. Sådana saker tycks istället vara njutningsfulla i sig själva. Vore naturalism sant, så bör dessa upplevelser vara en meningslös biprodukt av vår mänskliga utveckling. Om man då anammar detta perspektiv på skönhet – att skönhet enbart är resultatet av en neurologisk respons i din hjärna, eller en biprodukt i relation till vår fortplantning och överlevnad – är det sannolikt att en upplevelse av skönhet snabbt “punkteras”. Testa det nästa gång du njuter av något vackert. Det vackra slutar vara vackert och det blir svårt att fortsätta njuta av det vackra. Musiken, naturscenen eller konsten är ju i så fall bara en illusorisk verklighet, skönheten finns inte och vår upplevelse har ingen äkta mening. Men om vi ifrågasätter våra upplevelser av skönhet och förnekar deras bakomliggande verklighet, bör vi då inte med samma logik även ifrågasätta annat innehåll som finns i vårt medvetande i relation till det vi har i vår omvärld? 

Ytterligare ett motargument mot att skönhet pekar mot något större som är bortom vår värld är att peka mot allt som är fult i vår omvärld (googla t ex blobfish!). Men att det finns saker som är fula betyder inte att skönhet inte finns, på liknande sätt som att kyla inte innebär att värme inte existerar. Mängden skönhet i världen är alltså inte avgörande för existensen av skönhet. Så skönhet är onekligen en del av det mänskliga livet, och om det finns – vilket det rimligtvis gör – finns det belägg för att det pekar mot något större – en källa till skönhet. Någon som är, har och skapar skönhet. 

“…detta söker jag: att få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att se Herrens ljuvlighet…” (Psalm 37:4)

Evangeliernas trovärdighet: Jämförelse av vanliga och ovanliga namn på Jesu tid

Richard Bauckham besökte nyligen Sverige. Han är en framstående forskare i Nya Testamentet som 2006 publicerade boken Jesus and the Eyewitnesses: The Gospels as Eyewitness Testimony, vilken haft stort inflytande på forskarvärlden och synen på evangelierna som ögonvittnesskildringar. Bauckham utmanar bl.a. en idé om att evangelierna (Matteus, Markus, Lukas och Johannes) inte skulle vara baserade på ögonvittnesskildringar av faktiska händelser, eftersom evangelierna t.ex. av majoriteten anses vara skrivna utanför det judiska Palestina. Detta är en viktig fråga att undersöka om vi vill kunna ta evangeliernas historiska trovärdighet på allvar. Om evangelierna inte kan visas basera sina påstående på information som kommer från faktiska ögonvittnen blir det mycket svårare att hävda att deras påståenden är trovärdiga. Om vi däremot kan hitta skäl att tro att evangelierna innehåller ögonvittnesmaterial blir det mycket svårare att förkasta dem som påhittade sagor utan grund i historiska händelser. Här följer en kort redogörelse av en liten del av Bauckhams många argument för evangeliernas historiska trovärdighet.

Bauckham tar sin startpunkt i ett verk av Tal Ilan, en Israelisk forskare som sammanställt en lista men namnet på ca 3000 personer från 330-talet f.Kr. till 200 e.Kr. som man hittat i olika skrifter och arkeologiska fynd från tidsperioden.1 Ilan själv liknar sammanställningen vid en slags telefonkatalog för perioden och Bauckham har jämfört denna ”telefonkatalog” med evangelierna och Apostlagärningarna för att se hur pass bra namnen på personerna i dessa texter stämmer överens med vad som var vanliga namn i det judiska Palestina vid denna tid. Namngivningen under denna period har varit någorlunda konstant och den stora majoriteten av namn kommer från början av det första århundradet fram till ca år 135, vilket gör att sammanställningen inte kan sägas vara för ”bred” i årtal för att jämföras med evangelierna.2

Bauckham räknar med 2953 förekomster av 521 olika namn i ”telefonkatalogen” under perioden, där 2625 av dem är förekomster av 447 olika mansnamn och där 328 av dem är förekomster av 74 kvinnonamn.3 Med en så pass stor samling namn går det att statistiskt jämföra vilka namn som var vanligast under perioden och hur väl detta motsvarar namnen på de personer som evangelierna berättar om. Om evangelierna inte innehåller information som kommer från faktiska ögonvittnen utan är senare efterhandskonstruktioner eller rena påhitt så borde vi förvänta oss att namnen på personer i evangelierna inte motsvarar populära namn i det judiska Palestina. Bauckham’s forskning visar dock att motsatsen är fallet: namnen i evangelierna stämmer mycket väl överens med hur vanliga namnen var på Jesu tid.

Några exempel på hur namn förhöll sig till varandra i det judiska Palestina på Jesu tid:

  • 15.6% av män hade ett av de två vanligaste mansnamnen: Simon och Josef.
  • 41.5% av män hade ett av de nio mest populära mansnamnen.
  • 7.9% av män hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.
  • 28.6% av kvinnor hade ett av de två mest populära kvinnonamnen: Maria och Salome.
  • 49.7% av kvinnor hade ett av de nio mest populära kvinnonamnen.
  • 9.6% av kvinnor hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.

Jämför detta med hur namnen i evangelierna och Apostlagärningarna förhåller sig till varandra:

  • 18.2% av män hade ett av de två vanligaste mansnamnen: Simon och Josef.
  • 40.3% av män hade ett av de nio mest populära mansnamnen.
  • 3.9% av män hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.
  • 38.9% av kvinnor hade ett av de två mest populära kvinnonamnen: Maria och Salome.
  • 61.1% av kvinnor hade ett av de nio mest populära kvinnonamnen.
  • 2.5% av kvinnor hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.

Eftersom det statistiska underlaget för kvinnonamn är mycket mindre än det vi har för mansnamn så är det inte förvånande att dessa siffror inte är precis lika träffsäkra som de för männen. Denna höga grad av överensstämmelse är dock i båda fallen mycket osannolik om personerna i evangelierna och Apostlagärningarna skulle vara påhittade av någon som inte hade tillgång till ögonvittneskällor från det judiska Palestina.

En annan intressant aspekt är problemet med att, som Bauckham uttrycker det, ”skilja Simon från Simon”.4 Eftersom t.ex. Simon var det vanligaste mansnamnet under tidsperioden (243 förekomster i ”telefonkatalogen”) så måste ju folk kunna skilja mellan Simon 1 och Simon 2 på ett vettigt sätt. Samma problem finns inte för t.ex. Nikodemus (4 förekomster i ”telefonkatalogen”)5. Bauckham listar elva vanliga sätt som detta kunde ta sig uttryck på, t.ex. att man namnger vem som var personens far (eller en annan släkting), var personen kommer ifrån eller att man ger personen ett smeknamn osv. Bauckham menar att nästan alla elva sätt som man vanligtvis skiljde mellan personer också förkommer i evangelierna och Apostlagärningarna.6

Om du läser evangelierna och Apostlagärningarna så kommer du märka att vissa personer får tillägg till sina namn och andra inte. Simon ligger som sagt först på listan över vanliga mansnamn och i evangelierna och Apostlagärningarna hittar vi bland annat Simon Petrus, Simon Garvaren, Simon Zeloten, Simon den spetälske etc. Du kan själv göra en enkel sökning på ”Simon” för att se alla exempel. Jämför detta med t.ex. ”Filippos” (plats 61) eller ”Sackeus” som inte ens finns med bland de 100 vanligaste namnen. Personer som inte har vanliga namn får inte något tilläggsnamn eller smeknamn.

Denna poäng kanske blir tydligast i Matteus 10:2-4 (plats i listan av namn står inom parentes):

”Detta är namnen på de tolv apostlarna:

  • först Simon (1) som kallas Petrus (80) och hans bror Andreas (100+),
  • sedan Jakob (11), Sebedeus (100+) son, och hans bror Johannes (5),
  • Filippus (61) och Bartolomeus (50),
  • Tomas (100+) och tullindrivaren Matteus (9),
  • Jakob (11), Alfeus (61) son,
  • och Taddeus (39),
  • Simon (1) seloten
  • och Judas (4) Iskariot, han som skulle förråda honom.”

Detta tyder på att berättelserna om dessa personer kommer från ögonvittnesmaterial från det första århundradet och att de inte är senare hopdiktade sagor.

Bauckham skriver:

Dessa särdrag hos informationen i Nya Testamentet skulle vara svåra att förklara som ett resultat av slumpmässigt påhitt av namn inom Palestinsk-Judisk Kristendom och omöjliga att förklara som resultatet av en sådant påhitt utanför det Judiska Palestina. […] Detta understryker sannolikheten hos förslaget [att dessa namn] indikerar ögonvittneskällorna hos de individuella berättelserna i vilka de förekommer.7

Stefan Gustavsson ger en bra sammanfattning av Bauckhams argument:

Kom ihåg: de flesta menar att att evangelierna skrevs på platser runt omkring Medelhavet, långt från den verklighet som gällde för Jesus och hans lärjungar. […] Gör nu tankeexperimentet att du ska skriva en berättelse om vad som hände i till exempel södra Polen för 70 år sedan. Skulle du få namnen rätt? Skulle din namngivning stämma överens med topplistorna för södra Polen under 1940-talet? Inte om du själv har fabulerat ihop berättelsen. Den sortens precision som evangelierna uppvisar skulle du bara kunna åstadkomma om din berättelse var grundad i faktiska händelser i dåtidens Polen.8

Naturligtvis finns det mycket mer som skulle kunna nämnas på ämnet, t.ex. författarnas kunskap om Israels geografi, växtlighet, unika väderfenomen, juridik, politik, sociologi, arkitektur osv. Här har vi fått en liten inblick i ett av de goda skäl vi har att tro att berättelserna i evangelierna och Apostlagärningarna kan härledas tillbaka till historiska ögonvittnen och att de inte är några hopdiktade myter.

/Joachim Arting

Vidare resurser

Skeptikerns Guide till Jesus 1: Om evangeliernas trovärdighet av Stefan Gustavsson sammanfattar mängder av nutida forskning på ett lättillgängligt sätt för den som vill få en bra överblick över argumenten för evangeliernas trovärdighet utan att behöva läsa tusentals sidor akademisk litteratur på ämnet.

Richard Bauckham intervjuades av Apologia när han besökte Sverige, vilket går att lyssna på här.

Källor

Bauckham, Richard, Jesus and the eyewitnesses: the Gospels as eyewitness testimony, Eerdmans, Grand Rapids, Michigan, 2006.

Gustavsson, Stefan, Skeptikerns guide till Jesus 1 Om evangeliernas trovärdighet, Credoakademin, Stockholm, 2013.

Referenser

1 Verket heter Tal Ilan, Lexicon of Jewish names in late antiquity, Mohr Siebeck, Tübingen, 2002.

2 Bauckham, 68.

3 Bauckham, 71.

4 Bauckham, 78.

5 Se listan över namn i Bauckham, 85-88.

6 Bauckham, 78.

7 Bauckham, 84.

8 Gustavsson, 138.

Bör vi tro att Jesus har uppstått?

Ja det är temat och rubriken för veckans bloggpost. Den är ett slags Pascals vad, eller sannolikhet eller Bibelns trovärdighet koncentrerat eller utvecklat till matematik och ekvationer.

Låter spännande? Är spännande! Dock var det lite mer än tekniken klarade utan problem så lite handläggning krävs fortfarande, förhoppningsvis är detta klart under dagen.

/ Martin Walldén bloggredaktör

 

Orsaker till krig? och en bokrecension!

När jag surfar runt på nätet ser jag då och då påståendet att religion ligger bakom större delen av krig i världen, ja hela världshistorien. Religiösa kan bära på en slags farlig, latent gnista inom sig och som riskerar att starta en enorm världsbrand. Ett slags virus. Nej, istället ska förnuft, forskning och vetenskap råda bot på religionens och vidskepelsens gissel. Mer om det lite senare. Men exakt hur vetenskaplig är den uppfattningen egentligen? Inte ett dugg. Låt oss titta lite på 1900-talets blodiga konflikter. Löper de längs med religiösa förkastningslinjer?

I första världskriget dog 17 miljoner människor. Här låg det protestantiska Tyskland i krig med det protestantiska England och det protestantiska USA. Som allierad hade Tyskland det katolska Österrike-Ungern som följaktligen låg i krig med det katolska Italien och det katolska Frankrike. För att avsluta denna ekvation, höll det katolska Mexiko på att hamna i krig med det protestantiska USA. Låter detta som ett religionskrig?

Andra världskriget är mer komplicerat, för nu var Tyskland inte längre direkt protestantiskt präglat, för istället hade nazisterna knuffat undan den gamla protestantiska junkerklassen. Hur såg nazisternas världssyn ut? De trodde att det någon gång långt tillbaka i tiden funnits ett rike, Thuleriket, befolkat av överlägsna och högstående människor med rena gener, arierna. Detta rike skingrades för vinden och arierna spreds ut över norra Europa och lämnade spår efter sig i form av gamla fornlämningar, folksagor och hällristningar. Det är därför nazisterna var så intresserade av arkeologi och folklore. Låter detta som en religiös tro? Så i detta krig denna gång byttes rollerna, så att det katolska Frankrike i krig med det katolska Italien. Innan dess var stämningen mellan nazi-Tyskland och Italien inte alls särskilt hjärtliga utan det såg snarare ut 1936 som att de som kom att bli allierade skulle bli fiender.

Däremot ska ingen kunna anklaga de fascistiska staterna för att vara oärliga i sina uppsåt, för både Tyskland och Italien var mycket öppna med vad man önsakde tillskansa sig: resurser. Det vi ser i första och andra världskriget är krig om mark, farvägar, ”lebensraum”, sädes- och oljefält. Vi ser allianser ingås och upplösas utefter vilken materiell nytta alla inblandade ansåg sig dra.

Vilket är det blodigaste kriget efter andra världskriget? Inte Vietnam, inte Korea, inte något där Israel är inblandat, utan Kongo. 8 miljoner döda. Inte ett spår av religion.

Men så kommer vi till ett område där summan av alla döda i första och andra världskriget plus Kongo når de döda. Det gäller kommunisternas utrensningar. Lågt räknat 70 miljoner döda. Ateister, som ville avskaffa religion, toppar ligan. Med förnuft och forskning skulle den bästa av världar skapas. Exakt samma slogan man faktiskt kan se nyateister använda i sin nutida kamp mot religion. (Eller ska man säga, mot väderkvarnarna?) Det hela blir inte bättre för dem ateister som står i ständig beredskap att alltid anklaga religiösa hur som helst, om man tittar närmare på socialistiska staers relationer mellan varandra. De socialistiska staterna Sovjet och Kina utkämpade med varandra gränsstrider och var egentligen fiender. Sovjet stödde Vietnam som i sin tur hamnade i krig med Kina, som hamnade i krig med det socialistiska Indien som stöddes av Sovjet. Alla dessa länder hade socialistiska regeringar. Varför förresten inte nämna vårt egna Sverige? Socialdemokraterna ville se ett socialistiskt Sverige, där stat och fackföreningar skulle ha stort inflytande över företagen. Partiledningen var osäker på exakt hur man skulle bära sig åt, medan fackföreningar ville se löntagarfonder. Vem var Sveriges ärkefiende? Inte NATO, utan landet tvärs över Östersjön, Sovjet.

Vid detta lag skulle säkert en ärlig person som säger sig inte veta så mycket om världen och vilja veta sanningen om orsakerna till krig bli misstänksam mot påståendet att religion ligger bakom de flesta krig. Skulle denna ärliga, sökande människa läsa om de första kristna hur de obeväpnade mötte martyrdöd, om de första sikherna eller Dalai Lamas skrifter, skulle han säkert slås av det stora gapet mellan vad som står skrivet och det blodiga utfallet i världen. Någonting stämmer inte när människor som försöker undvika krig beskylls för att orsaka krig. Men nutiden då, islam då? Ja, de första muslimerna var framgångsrika erövrare. Och islam har sin del i krig. Men i rättvisans namn kan man inte beskylla islam för två världskrig och att kommunisterna tömde städer och sköt bönder.

Nej, en betydligt bättre författare om krig än vildsinta nyateister är John Keegan, vars verk finns på svenska, och som undersökt olika civilisationer och armeer och politiker efter jakten på orsaken som utlöser krig. Primitiva stamfolk som massarméer. Låt oss säga att en religionsfobisk människa, gärna en ”nyateist”, skulle råka vandra in i ett möte där några militärhistoriker samlats för en årlig träff. De är nu några människor som intresserar sig för ren teknik och strategi vad gäller krig, men även ORSAKER till krig. Om en religionsfobiker skulle börja öppna munnen och prata vitt och brett om religionens roll i människans alla krig i alla kontinenter under alla tider, hur skulle han bemötas då? Historikerna skulle stirra förvånat på denne man som pratar så ömt om forskning, förnuft och framsteg, men ändå resonerar så vetenskapsvidrigt. För denne fobikers mening är inte vetenskaplig alls. De samlade militärhistorikerna skulle kanske lite överseende rekommendera fobikern att läsa den tunga tegelstenen War in Human Civilizations av Azar Gat, och efter han gjort det kan han få återkomma till nästa möte.

I Krigets historia skildrar John Keegan hur krigföringen har påverkat historiens gång samt varit en faktor i kulturens utveckling. Författaren tar sina exempel från många olika kulturkretsar och tidsperspektivet är omfattande från stenåldern fram till våra dagar. Krigets historia är ett standardverk som ger nya insikter i människans blodiga förflutna. (Text från Litteraturmagazinet)

Skulle nu nyateisten besinna sig lite och följa goda råd och skaffa sig dem böcker som nämnts, skulle han finna att författarna börjar sin långa utläggning med primitiva samhällen. Så hur våldsam är strider och fejder här? Det må se förödande ut att en artilleriraket sopar bort 20 människor i ett svep, i jämförelse med en fejd mellan två enkla stammar. Problemet här är att fejden kan gärna dra ut på tiden i flera år och det kanske inte ser så dramatiskt ut om två stammar av jägare och samlare drabbar samman och kanske två dör vid ett tillfälle. Men jämför man dessa förluster med stammarnas invånarantal, då blir förlusterna massiva. För vid nästa tillfälle kanske ytterligare två till dör. Det man dessutom missade i början i studierna av primitiva folk var att det är inte enbart i regelrätta öppna fältslag som blod pills utan de flesta dödsoffer sker i bakhåll där fienden är minimalt eller kanske inte alls beväpnad. Denna typ av strid är den som primitiva folk föredrar. Azar Gat drar en jämförelse mellan Frankrike som fört krig i flera hundra år och kartlagda primitva stammar, och resultatet lyder att dödsorsak pga våld är desto högre i de sistnämnda.

Finner vi religion vara en huvudorsak? Några av de första europeerna som överhuvudtaget mötte urinvånare kunde helt enkelt fråga dem och stå bredvid och observera deras liv. Svaren som europeerna fick varför stammar förde strider mellan varandra rörde sig om kvinnor, brunnar, fiskevatten, blodshämnd, jaktmarker. Dvs, kampen om resurser. Även arkeologin är antropologer och historiker till hjälp, då man kan studera våld mot olika kroppsdelar. Män har gärna skador på armarna, då de står inför en fiende, medan kvinnor har skador i ryggen då, de flyr från en fiende. Något utbrett mönster att krig inleddes enbart för att andra gruppers tro är värdelös och underlägsen och så stötande i ögonen att den måste bekämpas finns inte. Så orsaken till krig är främst vinningslusta och ära. Med denna post menar jag inte att religion inte skulle kunna vara en orsak alls till krig, utan bara att den orsaken är högst sekundär. Om strider äger rum bland farvatten och oljefält, där ska man vara försikitg med att klistra sina etiketter på vad man antar vara problemet.

Finns det månne i Sverige ärelystna personer fulla av vinningslusta i ådrorna? Oh ja! Visa mig en person i Sverige som inte gillar pengar! Istället för att hamna i en slags defensiv position där man alltid behöver förklara sig, kan en kristen förklara orsakerna till krig och vända på steken, om man nu hamnar i den sitsen. Säga ungefär: ”Så här ser orsakerna till krig ut. Problemet är alltså inte först och främst en religiös gnista som ligger på lur, utan vinningslystnad, som ju Sverige är fullt av. I många, många människors hjärtan finns inte en farlig religiös gnista utan en annan destruktivare. Det är inte jag som ska behöva stå i givakt och ursäkta mig, utan det är snarare så att innan man anklagar en kristen för drömmar på världsherravälde, ska man undersöka själv om inte det tumlar runt i ens egna hjärta rovlystnad. Och finner man sig oskyldig, så är det ju trevligt. Men om man finner i sitt hjärta att man vill ha mer, bättre, större, snabbare, och finna ära och inflytande, då får man stå i givakt inför oss kristna och lyssna, istället för tvärtom. För då bär man på ett virus som orsakat världskrig.

 

Varför evolution och ateism är oförenliga

Jag kan inte räkna alla de gånger jag har hört ateister säga: ”Jag tror inte på Gud, jag tror på evolutionen.” Många utgår från att om evolutionsteorin är sann, är ateismen sann. Evolutionsbiologen och nyateisten Richard Dawkins har hamrat hem denna koppling, och även en del kristna håller instinktivt med.

Men tänk om…

evolution atheism

…evolutionsteorin är oförenlig med ateism?

Låt mig introducera dig till Alvin Plantingas evolutionära argument mot naturalismen (förkortas EAAN utifrån engelskan). Plantinga är en av världens mest inflytelserika nu levande filosofer, och hans argument har diskuterats på högsta filosofiska nivå i flera decennier. Här är ett exempel:

 

På grund av den omfattande diskussionen om argumentet finns det många nyanser, invändningar och fördjupningar att ta del av. I detta inlägg kommer jag enbart kortfattat introducera argumentet i en enkel form och illustrera det med en groda. För den som vill ha fördjupning är det bara att googla.

Plantingas argument i ett nötskal

Plantinga definierar naturalism som att det inte finns någon Gud eller något som liknar Gud. Om evolutionen har ägt rum i en sådan värld är den inte styrd av någon högre makt, utan de processer som driver den framåt är mekanismer såsom slumpmässig mutation, naturligt urval, med mera. De organismer som främjas av evolution är naturligtvis de som överlever, ”survival of the fittest” som Darwin uttryckte det.

Plantinga påpekar att detta gäller hela organismen, inklusive dess eventuella hjärna. Evolutionen främjar hjärnor som tänker tankar som gör att organismen överlever.

Men. Det spelar ingen roll om dessa tankar är sanna eller inte.

closeup photography of a frog

Tänk dig en groda. Den ser flugor, sticker ut sin tunga och äter dem, hittar en grodfru och ynglar av sig. Framgångsrik evolution, generna sprids vidare. Det vi vet om denna groda är att dess hjärna orsakar handlingar som gör att den överlever.

Men vad är innehållet i dessa tankar? Är de sanna? Det kan vara så att grodan tänker sanna tankar: flugor är flugor som ska ätas, grodflickor är grodflickor som ska uppvaktas, och så vidare.

Men vi kan också tänka oss en groda som har allvarliga hallucinationer. Den kanske tror att den är en drake som skjuter miniatyrflamingos med en laserpistol fastmonterad i munnen. Ju fler flamingos som skjuts ner, desto mer poäng får grodan. Andra grodor tror den är svampar som man ska para sig med för att få bonuspoäng. Och dess yngel ärver samma bisarra föreställningsvärld.

Båda dessa tankebanor leder till samma resultat – grodan äter och får barn – så för en naturalistiskt styrd evolution spelar det ingen roll om grodan tror att den är en groda eller en laserskjutande drake. Tankarnas innehåll är irrelevant, det är beteendena som tankarna orsakar som avgör huruvida organismen överlever.

Här bränner det till för ateisterna. För vi är dessa grodor, enligt dem. Vi är lika materialistiskt konstruerade och evolutionärt orsakade som grodor.

Nå, vi är övertygade om att vi är de grodor som tänker sanna tankar om omvärlden. Men kan vi garantera det, utifrån att både evolution och naturalism är sant?

Plantinga svarar nej på den frågan.

En person som tror att både evolutionsteorin och naturalismen är sann har ingen anledning att lita på sin egen hjärna. Och har man inte det saknar man anledning att tro på naturalistisk evolution, eftersom man använde sin hjärna för att komma fram till de slutsatserna.

 

 

Två vanliga invändningar

Ateisters respons ser oftast ut på ett av följande två sätt: antingen medger man att våra hjärnor är opålitliga och ger till och med argument för det (utifrån studier om hur minnet ibland fyller i saker som inte har hänt mm), eller så hävdar man att sanna tankar har ett så självklart överlevnadsvärde att det blir orimligt att tänka sig organismer som tänker massa falskheter och ändå överlever.

Den första invändningen missar poängen. Det vi diskuterar är inte om hjärnan kan begå misstag, utan om de tankar vi tänker har något med sanning överhuvudtaget att göra. Och det är något vi alla utgår från för att ens kunna ha en diskussion. Om ens världsbild gör att man måste ifrågasätta att man ens kan tänka sammanhängande tankar som har med verkligheten att göra, bör man byta världsbild. Man saknar rationell grund att tänka att ens tankar inte funkar.

Den andra invändningen fungerar inte heller. Naturligtvis är det uppenbart för oss att sanna tankar har överlevnadsvärde, inte minst för att vi själva är övertygade om att vi för det mesta tänker sanna tankar. Men tankar med falskt innehåll kan fortfarande leda till beteenden som gör att organismer överlever, och det enda den naturalistisika evolutionära processen bryr sig om är överlevnad – inte sanning.

Faktum är att om naturalistisk evolution är det enda som formar organismer finns ingen anledning att betrakta en sådan hallicunerande groda som mindre sannolik än en som tänker sanna tankar. Det är, som Plantinga uttrycker det, 50/50.

Om vi däremot tänker oss att Gud har skapat oss, antingen genom att styra evolutionen eller på något annat sätt, försvinner problemet. Han kan då se till att våra hjärnor inte bara skapar beteenden som får oss att överleva, utan också hushåller tankar som korrekt representerar omvärlden och hjälper oss förstå den.

Kristna har alltså all anledning att lita på sina hjärnor. Ateister kan tyvärr inte vara lika säkra på den saken.

Här beskriver professor Plantinga argumentet med egna ord.

Vetenskapens kristna rötter – del 2

Vi såg i den föregående artikeln hur kristendomen spelade en avgörande roll i den moderna vetenskapens uppkomst. Många av vetenskapens pionjärer var kristna och för dem utgjorde tron en motivation att utforska Guds skapelse. Detta gäller än idag. John Goodenough, 2019 års nobelpristagare i kemi för utvecklingen av litiumjonbatteriet, sade nyligen: ”Som forskare ärar vi skaparen genom att försöka förstå skapelsen och hur den fungerar. Det finns inget mer realistiskt sätt att hedra och ära skaparen än genom vetenskapliga undersökningar. Och om vi kan åstadkomma tillämpad vetenskap som gagnar mänskligheten tycks det mig att vi älskar vår nästa som oss själva. Det är de två största budorden.” (Gunther 2018)

Förutom motivation så krävs en fascination och ett aktivt intresse av att förstå skapelsen. I denna anda skrev fysikern Richard Feynman: ”Samma spänning, samma vördnad och mysterium, återkommer igen och igen när vi studerar ett problem tillräckligt noggrant. Med mer kunskap kommer ett djupare, mer förunderligt mysterium, vilket lockar oss att tränga ännu djupare. Vi oroas aldrig för att svaret kan visa sig vara en besvikelse, men med glädje och tillförsikt vänder vi på varje ny sten och finner oanade besynnerligheter, vilka leder till ytterligare förunderliga frågor och mysterier – sannerligen ett storslaget äventyr!” (Feynman 1958, 262)

Men oavsett hur stor längtan och passion man har att förstå hur världen fungerar, är det inte tillräckligt för att man ska kunna bedriva vetenskap. Det krävs något mer, nämligen att vetenskap är möjligt. I den här artikeln ska vi se närmare på en nödvändig förutsättning för vetenskap och var denna kommer ifrån.

Vetenskap förutsätter förutsägbarhet

Alla naturvetare vill förstå skapelsen, men det är inte tillräckligt. För att vetenskap ska kunna bedrivas, måste naturen också vara sådan att den är möjlig att utforska och begripa. Den vetenskapliga förståelsen av världen förutsätter nämligen ett antal antaganden om hur verkligheten är beskaffad. Filosofen Joshua Moritz (2017) har påpekat att dessa nödvändiga antaganden är metafysiska till sin natur och inte empiriska, dvs de kan själva inte bevisas med den vetenskapliga metoden. Det handlar, skriver Moritz, om sådant som naturens regelbundenhet och förutsägbarhet, att omvärlden är objektiv och existerar oberoende av oss, att världen är begripbar på ett sätt som överensstämmer med våra kognitiva förmågor, att samma naturlagar gäller överallt i universum, osv.

Vi ska titta närmare framför allt på den första av dessa antaganden, om naturens regelbundenhet och förutsägbarhet. Vad innebär detta? Det är lätt att föreställa sig en värld som inte styrdes av naturlagar och där vad som helst skulle kunna ske när som helst. När jag sitter och äter fiskpinnar kanske maten plötsligt förvandlas till en levande fisk. När jag kör bil kanske gravitationen upphör att existera och jag börjar sväva, eller teleporteras tillbaka där jag började. En handling för att uppnå ett mål kräver att det går att förutse vad som ska hända. Jag skulle tex aldrig kunna skriva den här texten om datorn plötsligt förvandlades till en hamster. Det är på samma sätt med vetenskap – för att vi ska kunna bedriva vetenskap måste världen för det första vara förutsägbar, och för det andra måste vi tro att den är förutsägbar. (Plantinga 2011, 271) I en värld utan naturlagar skulle det vara helt omöjligt att beskriva naturens händelser på ett vetenskapligt sätt för det skulle inte finnas någon regelbundenhet. En värld som däremot beter sig på ett regelbundet och förutsägbart går att beskriva systematiskt med den vetenskapliga metoden. Fysikern och filosofen Mariano Artigas har skrivit att antagandet att världen är ordnad är en nödvändig förutsättning för vetenskapen, för om man inte tror att det finns ordning i världen vore vårt sökande efter en sådan ordning meningslös. (Artigas 2000, 44)

Jorden båda sidor NASA BlueMarble-2001-2002
Vi måste ha något att undersöka för att bedriva vetenskap, och varför kan vi undersöka naturen?

Fysikern Paul Davies är inne på samma spår och har sagt att man inte kan vara vetenskapsman om man tror att universum är en meningslös slumphändelse: ”All science proceeds on the assumption that nature is ordered in a rational and intelligible way. You couldn’t be a scientist if you thought the universe was a meaningless jumble of odds and ends haphazardly juxtaposed. When physicists probe to a deeper level of subatomic structure, or astronomers extend the reach of their instruments, they expect to encounter additional elegant mathematical order. And so far this faith has been justified.” (Davies 2007)

Det är dock inte tillräckligt att det finns naturlagar och att världen beter sig på ett förutsägbart sätt. För att vi ska kunna beskriva världen på ett vetenskapligt sätt måste vi också anta att samma naturlagar gäller överallt, d v s att naturen är enhetlig. Naturens enhetlighet är ett antagande som måste göras innan en vetenskaplig utforskning av naturen är möjlig. Eftersom detta antagande ligger till grund för att tolka våra observationer, kan den inte själv bevisas vetenskapligt, då varje försök att göra det vore att resonera i en cirkel. Samtidigt är det nödvändigt antagande, och filosofen Roger Trigg har skrivit att alternativet till antagandet om naturens enhetlighet är att helt ge upp vetenskapen. (2015, 100) Även Karl Popper noterade att naturens enhetlighet är ett metafysiskt antagande snarare än empiriskt, och att utan detta antagande vore praktiskt vetenskapligt arbete otänkbart, då denna princip är nära kopplad till möjligheten att göra induktiva härledningar. (Popper 2005, 250) Vetenskapen kräver alltså att det finns ordning och reda i naturen. Men frågan kvarstår – vilken rätt har vi att förvänta oss att det verkligen finns en sådan ordning? Varför finns det naturlagar överhuvudtaget?

Varifrån kommer tanken på naturens ordning?

Att naturen är ordnad och beter sig på ett förutsägbart sätt kan tyckas vara så självklart att det knappt ens är värt att diskutera. Men det är långt ifrån självklart att det skulle vara på det sättet. I många kulturer har man faktiskt inte tänkt sig att universum är lagstyrt och förutsägbart. Vetenskapshistorikern och fysikern Stanley Jaki (1990) har gjort en genomgång av olika kulturers förhållande till vetenskap och har noterat att innan vetenskapen tog fart på allvar i Europa, hade det förekommit åtminstone ett halvt dussin kulturer och i alla dessa hade vetenskapen varit dödfödd. Bara vid ett tillfälle under mänsklighetens historia, under perioden 1250 – 1650, fanns de rätta förutsättningarna för vetenskapen att slå rot. När Jaki har sökt en förklaring till varför vetenskapen inte uppstod i någon annan kultur, har han funnit ett gemensamt drag: I stora kulturer där vetenskapen inte tog fart har man inte haft något begrepp om naturlagar eller naturens regelbundenheter. Man har där haft panteistiska och animistiska religioner utan tro på en personlig rationell laggivare eller skapare. Enligt Jaki var det först när tron på en personlig rationell skapare hade befästs i det allmänna tänkandet i Europa som det intellektuella klimatet var bördigt nog för vetenskapen att växa fram. Det var under medeltiden som denna tro blev tillräckligt etablerad och med detta möjliggjordes en tro på universums rationalitet och utforskbarhet och en tillit till de empiriska och kvantitativa metoder som vetenskapen bygger på.

Ibland tänker man att vetenskapen uppstod först när man började ifrågasätta kristendomen på 1700-talet. Men Jaki är inte den ende som istället spårar vetenskapens uppkomst till det kristna Europa. När nobelpristagaren Melvin Calvin beskrev sina egna reflektioner kring vetenskap, tog han först upp övertygelsen att universum är ordnat. Calvin skriver: 

“As I try to discern the origin of that conviction, I seem to find it in a basic notion discovered 2000 or 3000 years ago, and enunciated first in the Western world by the ancient Hebrews: namely, that the universe is governed by a single God, and is not the product of the whims of many gods, each governing his own provinence according to his own laws. This monotheistic view seems to be the historical foundation for modern science.” (Calvin 1969, 258)

Även vetenskapshistorikern Alfred North Whitehead har konstaterat att vetenskapen förutsätter tron på en ordning i naturen, och att tron på denna ordning har sitt ursprung i medeltidens övertygelse om Guds rationalitet. Whiteheads förklaring är att tron på att vetenskap är möjligt, vilket ju är en förutsättning för att vetenskap ska kunna bedrivas, direkt härstammar från den medeltida teologin. I denna ingår tron att världen i grunden inte är ett godtyckligt mysterium, utan ett resultat av en medveten rationell Gud med en plan och en vilja för skapelsen. (Whitehead 1997, 13–20)

Synen på världen som ordnad och rationell var alltså ett oerhört viktigt bidrag som den kristna skapelsetanken förde med sig. Den judisk-kristna traditionen har alltid betonat att Gud, och i förlängningen hans skapelse, är rationell och ordnad, som det stor i boken Syraks vishet: ”Sin vishets storverk har han inrättat väl, och från evighet till evighet äro de sig lika.” (42:21) Jämför detta med den judisk-kristna världsbildens tidiga konkurrenter: I animistiska religioner med flera gudar eller i den grekiska filosofin där världen var en otydlig och ofullkomlig skugga av den andliga tillvaron, fanns inte samma tilltro till att den skulle bete sig på ett ordnat sätt. (Pearcey och Thaxton 1994) Samma sak kan sägas om de asiatiska kulturerna: Man såg på Gud som en varelse som var antingen för opersonlig eller för godtycklig för att detta skulle få några uppenbara konsekvenser på tillvaron. (Whitehead 1997) Den arabiska, babyloniska, kinesiska, egyptiska, grekiska, hinduiska och mayakulturen  saknade alla tron på en transcendent skapare som givit skapelsen fysikaliska lagar att rätta sig efter. Istället tänkte man sig universum som en organism som styrdes av en uppsjö gudar och som gick genom cykler av död och återuppståndelse. Här erbjöd den kristna världsbilden något helt annat, en skapare som inte själv var del av skapelsen, som hade givit den fasta spelregler, och som dessutom hade givit människan i uppdrag att utforska dessa spelregler. (Woods 2005, 77)

Ett ordnat universum från en ordnad Gud

Jaki har sammanfattat Gamla testamentets syn på skapelsen som att världen är skapad av en oändligt vis och förnuftig Gud som har lagt ned lagbundenhet och syfte i den. Regelbundenheten är synlig omkring oss: årstidernas skiftningar, stjärnornas banor på himlavalvet, planeternas rörelser och naturkrafternas förutsägbarhet – alla är de skapade av den som själv kan litas på utan undantag. Eftersom Skriften säger att Gud ”har ordnat allt efter mått och tal och vikt” (Vish 11:20) kunde antikens kristna hålla fast vid skapelsens rationalitet och medeltidens forskare kunde börja utforska skapelsen med empiriska och kvantitativa metoder. (Jaki 1990)

Här är det läge för en liten utvikning. Man kan göra en jämförelse med det som Platon kallade Eutyfrons dilemma. I Platons dialog Eutyfron ställer Sokrates frågan ifall någonting är gott därför att gudarna vill det, eller om gudarna vill någonting därför att det är gott. Om vi väljer alternativ 1, att någonting är gott därför att gudarna vill det, blir det goda godtyckligt därför att oavsett vad gudarna skulle vilja, vore det gott. Om gudarna skulle anse att hat är gott och kärlek är ont, eller vilja tortera småbarn, skulle vi vara tvungna att säga att hat är bättre än kärlek och vi skulle haft en moralisk plikt att tortera småbarn, vilket vore absurt. Om vi å andra sidan väljer alternativ 2, att gudarna vill någonting därför att det är moraliskt gott, blir moralen oberoende av gudarna, moralen är då en kraft som även gudarna måste lyda under. Oavsett vilket vi väljer, kan gudarna aldrig utgöra grunden för moralen.

Vissa religionskritiker idag har missförstått den kristna tron och försökt tillämpa Eutyfrons dilemma på den för att argumentera för att Gud inte kan utgöra grund för moralen. Men medan de grekiska gudarna aldrig kunde förklara var moralen kom ifrån, kan den kristna tron det. Den kristna tron föll inte i något av dikena utan löste problemet genom att förklara att Gud är god. Guds vilja är inte godtycklig utan baseras på hans karaktär, hans egen natur. Den kristna världsbilden drabbas inte av Eutyfrons dilemma därför att det helt enkelt vore omöjligt för Gud att anse att hat är gott och kärlek är ont, och Guds natur är oföränderlig. En av de tidiga tänkarna som påtalade detta var Thomas av Aquino. Han betonade att Guds vilja och i förlängningen hans befallningar är en direkt konsekvens av Guds natur. Thomas menade också att på samma sätt som Gud till sitt väsen med nödvändighet är moraliskt god, är han till sitt väsen rationell och intelligent. Av detta följer också att Gud handlar i världen på ett rationellt sätt, med en intelligent plan som vi åtminstone delvis kan begripa och utröna. Gud sätter inte bara upp moraliska lagar enligt Thomas, utan naturlagar – regler för hur naturen ska bete sig. Thomas uppfattning är dominerande i den kristna teologin och många av vetenskapens pionjärer hade en liknande syn på Guds väsen och gärningar som Thomas. (Plantinga 2011, 273–74)

Denna syn på skapelsen har influerat olika vetenskapliga grenar sedan dess, alltifrån evolutionsbiologer som förundras över organismernas grundläggande likhet och hur deras förändring kan beskrivas med ett fåtal evolutionära principer (se t ex Wilson 1998, 4) till fysiker såsom Stephen Hawking som har beskrivit att universum ger ett överväldigande intryck av att vara ordnat. ”Ju mer vi upptäcker av universum, desto mer märker vi att det styrs av rationella lagar. Om man ville, skulle man kunna säga att denna ordning var Guds verk. Einstein trodde så.” (Benford 2002, 29)

Man kan gå ett steg längre. Alvin Plantinga har påpekat att om vetenskapens uppgift är att beskriva den här ordningen, kommer den endast att vara framgångsrik om det faktiskt är möjligt för oss människor att göra just det. Med andra ord, vetenskapen kan lyckas bara om naturlagarna inte är för komplicerade, djupa eller på annat sätt obegripliga för oss. Även denna tanke, påpekar Plantinga, stämmer med tron på människan som skapade av Gud. Gud har inte bara skapat lagar för hur universum ska fungera, utan lagar som vi, åtminstone någorlunda väl, kan förstå. En av vetenskapens pionjärer, Kepler, skrev att lagarna var inom mänsklighetens räckvidd och att Gud ville att vi skulle förstå dem så att vi kunde ta del av hans eget perspektiv. (Plantinga 2011, 277)

Så här avslutningsvis kanske någon säger att vetenskapen förvisso växte fram tack vare en kristen världsbild, men idag utgör inte kristendomen grunden för vetenskapen. Kristendomen betraktas, åtminstone i västvärlden, ofta som en privatsak som enskilda vetenskapsmän kan hålla sig till, men som inte påverkar det vetenskapliga arbetet. Thaxton och Pearcey (1994, 42) konstaterar att vetenskapen idag fortfarande lever på det kapital som den kristna grunden gav den, men hur långt kommer detta kapital att räcka? Hur länge kommer det kristna arvet att fortsätta ge sitt stöd till vetenskapen, och vad skulle kunna ersätta den kristna tron som metafysisk grund? Kanske kan vetenskapen någon gång komma att frigöra sig från det kristna arvet. Men om den gör det så har den ingen metafysisk grund för de antaganden som den bygger på – att universum har naturlagar, att samma lagar gäller överallt och att människan är kapabel till att förstå dessa lagar. Olika försök att ersätta den kristna världsbilden med en annan grund för vetenskapen har i allmänhet gått i en riktning som är direkt destruktiv för det vetenskapliga arbetet. Whitehead har noterat att sedan David Humes tid har den filosofiska trenden inom vetenskapen varit att förneka vetenskapens rationalitet. (1997, 4) Den som följer i Humes fotspår har ingen anledning att acceptera ens en så grundläggande princip som orsak och verkan, d v s att någonting kan leda till någonting annat.

Vi har sett att om Gud finns, kan vi förvänta oss att världen är ordnad och begriplig och att naturlagarna är oföränderliga över tid och rum. Vi kan vänta oss att universum beter sig likadant imorgon som det gjorde igår, samt att människan är förmögen att, åtminstone på ett grundläggande plan, förstå hur tillvaron fungerar. Men om Gud inte finns, varför skulle vi vänta oss något av detta? Varför förvänta sig att det existerar någonting överhuvudtaget, och i synnerhet att människor existerar? Att induktion är möjligt och att universum kan beskrivas matematiskt? Teismen ger vetenskapen en rationell, logisk och pålitlig grund, vilket svårligen kan sägas om en ateistisk världsbild. När kristendomen har gjorts till en privatsak, har vetenskapsmän behållit en ”vetenskaplig tro”, för att använda Whiteheads ord, men har inte längre någon rationell grund för denna tro. Utan en skapare förblir vetenskapen förvisso ett framgångsrikt projekt, men med sina grundantaganden fritt hängande i tomma luften. Francis Collins, ledare för kartläggningen av människans arvsmassa (Human Genome Project) och idag ordförande för amerikanske sjukvårdsmyndigheten (National Institute of Health), har sagt att ”Bibelns Gud är arvsmassans Gud”. Med denna världsbild, att det finns en ordningens och förnuftets Gud som skapat ett universum som också speglar dessa egenskaper, och som dessutom givit oss förmågan att tänka och utforska hans skapelse, kan vetenskapens nödvändiga antaganden ges en rationell grund.

/ Sebastian Ibstedt

 

Referenser

Artigas, Mariano. 2000. The Mind of the Universe: Understanding Science and Religion. Radnor, Penn: Templeton Foundation Press.

Benford, Gregory. 2002. ”Leaping the Abyss”. Reason, nr 4 (april). https://reason.com/2002/04/01/leaping-the-abyss-2/.

Calvin, Melvin. 1969. Chemical Evolution: Molecular Evolutiontowards the Origin of Living Systems on the Earth and Elsewhere. Oxford: Oxford U.P.

Davies, Paul. 2007. ”Taking Science on Faith”. The New York Times, 24 november 2007, avs. Opinion. https://www.nytimes.com/2007/11/24/opinion/24davies.html.

Feynman, Richard. 1958. ”The Value of Science”. I Frontiers in Science: A Survey, av Edward Hutchings. Basic Books.

Gunther, Maria. 2018. ”John Goodenough skapade batteriet i all bärbar elektronik”. DN, 5 maj 2018. https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/john-goodenough-skapade-batteriet-i-all-barbar-elektronik.

Jaki, Stanley L. 1990. Science and creation: from eternal cycles to an oscillating universe. Lanham, MD: University Press of America.

Moritz, Joshua M. 2017. ”Christian Theology of Creation and the Metaphysical Foundations of Science”. Journal of Biblical and Theological Studies 2 (2): 180–207.

Pearcey, Nancy, och Charles B. Thaxton. 1994. The soul of science: Christian faith and natural philosophy. Turning point Christian worldview series. Wheaton, Ill: Crossway Books.

Plantinga, Alvin. 2011. Where the conflict really lies: science, religion, and naturalism. New York: Oxford University Press.

Popper, Karl. 2005. The Logic of Scientific Discovery. http://public.ebookcentral.proquest.com/choice/publicfullrecord.aspx?p=254228.

Trigg, Roger. 2015. Beyond Matter: Why Science Needs Metaphysics. Templeton Press.

Whitehead, Alfred North. 1997. Science and the Modern World: Lowell Lectures, 1925. New York: The Free Press.

Wilson, Edward O. 1998. Consilience: the unity of knowledge. 1st ed. New York: Knopf : Distributed by Random House.

Woods, Thomas E. 2005. How the Catholic Church Built Western Civilization. Washington, DC : Lanham, MD: Regnery Pub. ; Distributed to the trade by National Book Network.