Etikettarkiv: Apologetik

Om Gud finns, varför visar han sig inte? Del 1: Om tro, tvivel och apologetik

Om du frågar en kristen apologet om Guds existens så får du höra mängder av goda skäl. Likväl kan även den mest kunniga apologeten drabbas av tvivel – är det verkligen sant? Hur vet jag att det jag talar om verkligen stämmer? Trots kunskap om att Gud har visat sig, att han har gjort sig känd för oss i Jesus Kristus och i skapelsen, kan man tycka att Gud verkar dold – om Gud finns, varför visar han inte sig? Författaren Douglas Groothuis (2022, 434) skriver att upplevelsen av att Gud är dold kan ta sig två olika uttrycksformer: en existentiell form och en epistemisk form. Den existentiella handlar om en känsla av att Gud är frånvarande, dold från tröst och ledning. Detta är vanligt att som kristen uppleva detta ibland och det drabbade även Bibelns hjältar. Den epistemiska, eller kunskapsmässiga, formen handlar om att man tycker att bevisen för Guds existens är så pass otillräckliga att detta tas som intäkt för att antingen vara skeptisk till Guds existens eller att rentav se Guds icke-existens som mer trolig än hans existens (d v s ateism). Man tänker att om Gud existerar så borde han ge tydligare bevis för sin existens än vad han har gjort. Filosofen Bertrand Russell är känd för att han planerade att säga “Not enough evidence, God! Not enough evidence!” ifall han till sin förvåning skulle ställas inför Gud på den yttersta dagen och behöva för­svara sin otro. Resten av den här texten kommer att handla om Guds doldhet i existentiell bemärkelse, hur upplevelsen av Guds frånvaro tar sig uttryck i form av tvivel och hur man som kristen kan hantera det. Frågan om Guds epistemiska doldhet och om detta verkligen är ett bra argument för skepticism sparar jag till en kommande text. Först behöver vi slå hål på ett antal myter.

Myt 1: Tvivel drabbar bara dem med svag tro

När Gud upplevs långt borta är det lätt att tänka att man är otillräcklig eller har alltför svag tro. Gary Habermas (1999) ger följande exempel: Alicia tänkte att de bibliska personerna aldrig tvivlade för de hade direktkontakt med Gud, till skillnad från oss idag. Samtidigt hade hon, och många av hennes vänner, frågor kring den kristna tron och känslan av att Gud var så tyst mot dem. Hennes missuppfattning fick henne att dra felaktiga slutsatser om Guds natur och detta var skadligt för hennes andlig tillväxt.

Problemet är att Alicia har en felaktig uppfattning av vem som drabbas av tvivel. I själva verket upplevde Bibelns främsta karaktärer också detta. Job, Abraham, David och övriga psalmförfattare, Petrus, Paulus, Johannes Döparen, m fl upplevde alla tvivel. De var alla människor och ingen av dem var perfekt. De brottades med Guds tystnad, med frestelser och med frågor som påminde om våra frågor idag. Även när lärjungarnas tro borde varit som starkast, när de såg den uppståndne Jesus, tvivlade vissa av dem (Matt 28:17). En kristen som upplever tvivel emellanåt är i gott sällskap. Tomas Tvivlaren, som i 2000 år haft dåligt rykte, hade strax innan varit mycket hängiven i sin tro. När övriga lärjungar försökte avråda Jesus från att gå till Jerusalem, var Tomas inställning ”Thomas, han som kallades Tvillingen, sade då till de andra lärjungarna: ”Låt oss gå och dö med honom.” (Joh 11:16)

Den tvivlande Tomas, av Caravaggio.

När Johannes Döparen satt i fängelse tvivlade han på att Jesus verkligen var Messias. Jesus blev inte upprörd av Johannes tvivel utan svarade genom att ge bevis för vem han var: “Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap.” (Matt 11:2-5) Bibeln är full av människor som brottas med sin tro och som frågar sig var Gud är i stunder av prövning. Ändå förblir de Guds barn. Jesus säger om Johannes att ingen som är född av kvinna är större än honom (Matt 11:11). Tvivel är inte samma sak som otro eller skepticism utan något som alla troende går igenom. Att på förhand ha en apologetisk grundkunskap – att veta vad vi tror på och varför – kan vara en god hjälp i sådana lägen. Likaså att ha en sund syn på tvivel och inse att det drabbar alla troende.

Myt 2: Tvivel är motsatsen till tro

Denna myt är vanlig. Habermas (1999) exemplifierar: David tänkte att eftersom tvivel är motsatsen till tro, måste alla hans frågor innebär att han begått den oförlåtliga synden. Därmed, tänkte han, hade han förlorat möjligheten till förlåtelse och frälsning. Detta orsakade en enorm ångest och oro för att han gått miste om det eviga livet.

Davids upplevelse är inte ovanlig. Eftersom alla tänkande kristna emellanåt tvivlar och ställer frågor, är förmodligen frågan “Finns det plats för mig i Guds rike?” vanligare än man anar. Då är det viktigt att minnas att motsatsen till tro (grek. pistis) inte är tvivel utan otro (grek. apistia). Visst kan tvivel, om det inte tas på allvar och hanteras på rätt sätt, på sikt leda till otro, men det är inte samma sak. Man kan säga att tvivlet befinner sig någonstans emellan pistis och apistia och innebär en förbryllan, osäkerhet eller oro om det man tror på. Det finns flera olika ord i Nya testamentet för tvivel. Os Guinness (1996, 24–26) skriver att de alla uttrycker olika aspekter av tvekan, tvehågsenhet, ambivalens, kluvenhet och obeslutsamhet. Detta syns även i etymologin till ordet tvivel. Förledet kommer från tve- som betyder två och ordet är relaterat till tyskans zweifel (zwei = två). Även engelskans doubt kommer från latinets dubitare som betyder två). Etymologin ger en ledtråd till vad tvivel egentligen handlar om. Guinness (1996, 23) förklarar: “To believe is to be ‘in one mind’ about trusting someone or something as true; to disbelieve is to be ‘in one mind’ about rejecting them. To doubt is to waver between the two, to believe and disbelieve at once and so to be ‘in two minds’. This two-ness or double-ness is the heart of doubt and the deepest dilemma it represents. The heart of doubt is a divided heart. This is not just a metaphor. It is the essence of the Christian view of doubt, and human language and experience from all around the world also bear it out.”

Tvivel handlar alltså om att ha ett splittrat hjärta och sinne. Det är inte motsatsen till tro, och det är inte samma sak som otro. Detta är ett missförstånd som kanske mer än något annat skapar ångest och oro bland kristna. Bibeln gör en tydlig distinktion mellan dem. Distinktionen är inte alltid glasklar om man bara ser till vilket ord som används, men om ser till hur de används i sammanhanget blir mönstret tydligt: Otro handlar om ett medvetet avståndstagande från tron, ett beslut att inte lyda eller göra något. Tvivel är i stället en tvehågsenhet och obeslutsamhet men otro handlar om ett ställningstagande, ett sinne som har stängt sig gentemot Gud. Den som tvivlar är ambivalent, eller, som Guinness (1996, 28) uttrycker det, befinner sig i två världar samtidigt. Den som har otro har valt sida (därmed inte sagt att man inte kan ändra sig).

Man kan uppleva tvivel och ändå vara troende kristen och många personer i Bibeln tvivlade räknades ändå som Guds barn: Abraham, “trons fader”, tvivlade på Guds löfte till den grad att han två gånger (!) ljög om sitt äktenskap, trots att Gud räddade honom övernaturligt. Ändå kallas han aldrig för otroende utan för Guds vän: “Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.” (Jak 3:23) Inte heller var Johannes döparens frågor, Paulus obesvarade böner eller Jesu vånda i Getsemane fall av otro. Teologen Paul Tillich har skrivit att tvivel är inte en negering av tron utan en del av troshandlingen. Själva tvivlet är, menar Tillich, en tillfällig upplevelse, men förekomsten av tvivel är en oundviklig del av hur tro fungerar (1957, 21–22).

Vi ser att tvivel är en normal del av livet för oss som kallar oss för kristna och som emellanåt kämpar med tron. Ändå ska man ha respekt för och vara uppmärksam på det, för tvivel kan vara negativt och på sikt kan leda till otro om det inte tas på allvar. Hur gör man när man tar tvivlet på allvar?

Myt 3: Tvivel alltid är negativt

Exempel: Annie tror på Gud men har ofta frågor om sin tro. Hon tycker det är svårt att tro bara för att någon säger till henne och hon kan inte stänga av sin hjärna. Men hon vågar inte tänka för mycket på frågorna eftersom tvivel gör tron svagare, och hon är rädd att hon helt ska tappa tron på Gud. Därför vågar hon inte heller lyfta frågorna med sin pastor.

Att tro och att tänka hänger tätt samman. “Jag tror för att förstå”, sa Augustinus. Ibland sägs att apologetik handlar om att få troende människor att tänka och tänkande människor att tro. Den kristna tron är inte en påhittad sagovärld, en problemfri fantasi utan frågor. Den handlar om den värld som vi alla lever i. Att ett splittrat sinne ibland uppstår mellan å ena sidan det fullkomliga, heliga och obesudlade och å andra sidan denna fallna värld med krig, lidande och villrådighet är därför inte speciellt konstigt. Den kristna tron rör sig samtidigt i båda dimen­sionerna och det är inte alltid friktionsfritt.

Det är endast när frågor och tvivel tas på allvar som man kan lära sig något och som tron kan växa. En oprövad tro, skyddad från verkligheten, är ingen verklig tro. Poeten Lord Tennyson skrev: “There lives more faith in honest doubt, believe me, than in half the creeds.” (1850, vers 94) Den kristna tron är inte en blind tro utan en övertygelse om det som man har goda skäl att tro på. Det är därför Lukas berömmer judarna i Berea som dagligen forskade i skrifterna för att undersöka om Paulus budskap kunde stämma. Att vara kristen, att hantera tro och tvivel, kan innebära hårt arbete. Det kan innebära att man får vara detektiv och agera historiker, filosof, bibelforskare och lärjunge. Det kan också innebära att man omsätter och lever ut sin tro på olika sätt för därigenom prövas den och vi lär bättre känna den Gud som vi tror på. Slutligen, och kanske viktigast, är att våga tala om sitt tvivel med någon andlig ledare som man har förtroende för och att lyfta det till Gud i bön.

CS Lewis uttryckte det så här: “Tro, i den mening jag nu använder ordet, är konsten att hålla fast vid saker som ens förnuft håller för sanna, oavsett hur det känns. För känslolägen skiftar oberoende av vad förnuftet säger är sant. … Om man inte lär sina känslor var ‘gränsen går’, så kan man aldrig bli vare sig en sann kristen eller en sann ateist, utan bara en varelse som velar hit och dit.” (2010, 164–165) Tvivel är inte något som drabbar (åtminstone bör det inte drabba) enbart kristna. Varje tänkande människa, vilken trosuppfattning (eller icke-trosuppfattning) man än har, ställer sig förr eller senare (eller kanske regelbundet) frågan ifall man inte har missuppfattat några grundläggande saker. Detta bör höra till ett reflekterande liv. Ett ärligt sökande efter svar är därmed inget som bör avskräcka kristna. Os Guinness har skrivit: “If ours is an examined faith, we should be unafraid to doubt. If doubt is eventually justified, we were believing what clearly was not worth believing. But if doubt is answered, our faith grows stronger still. It knows God more certainly, and it can enjoy God more deeply. Faith is not doubt-free, but there is a genuine assurance of faith that is truly beyond a shadow of doubt.” (1996, 13) 

Hur gör man för att hantera tvivlet och istället vända det till något positivt? I stället för att fly undan tvivlet med “tro, bara tro!” kan man använda det till sin fördel och låta det leda till nya insikter. Oro för att jag ska misslyckas på ett prov kan få mig att studera hårdare, osäkerhet på hur jag blir en bra förälder kan få mig att försöka mer, oklarhet i hur jag som läkare ska behandla en patient kan få mig att noggrannare ta reda på exakt vad problemet är. Det var förmodligen detta som Johann Wolfgang von Goethe  menade när han sade att tvivlet är tillfälligt och att det får sinnet att undersöka frågan närmare, vilket, om det görs på rätt sätt, kan leda till säkerhet och tillfredsställelse.1 På samma sätt bör tvivel dra mig närmare Gud i bön och få mig att ivrigt söka svar genom att använda olika apologetiska resurser såsom böcker, bloggar, poddar, mm. Tvivel i sig är varken bra eller dåligt, men hur vi hanterar det kan få bra eller dåliga konsekvenser. Det kan vara destruktivt för tron om det inte hanteras alls, om man inte söker svar, eller inte får bra svar från dem som borde ge dem. Men det kan leda till nya insikter och fördjupad tro om det hanteras på rätt sätt.

Myt 4: Tvivel bör inte diskuteras

Vetenskapliga studier (t ex Krause och Ellison 2009) visar att om man får andligt stöd från sin församling i tider av tvivel ökar sannolikheten att det leder till personlig andlig tillväxt. Likaså har gemensamma bibelstudier visat sig vara viktiga för att hantera tvivel. Studien ifråga visar också att ett undertryckande av, eller förnekande av, tvivel kan ge kortsiktiga positiva effekter på hälsan, men att de långsiktiga konsekvenserna är negativa. Att ignorera tvivlet ger inte större tro och får inte tvivlet att försvinna utan det växer snarare. Det är därför viktigt att det finns utrymme i församlingen för att diskutera, och resurser för att ge svar på de frågor som ställs.

Både i Gamla och Nya testamentet diskuteras tvivel öppet. Bibelns författare hymlar inte med besvärande frågor eller rena anklagelser mot Gud. Tvivel är inte som en smittsam sjukdom eller rabiessmittad hund som ska hållas inlåst. Visst är det så, skriver Habermas (1999), att ifrågasättande av tron kan spridas till andra. Men att finna goda, bibliska och hållbara svar på frågorna kan också smitta! Att gemensamt undersöka den kristna trons hållbarhet i t ex en bokcirkel eller studiegrupp kan vara ett mycket effektivt sätt att få tron att växa. Det finns gott om apologetiska resurser som man kan använda sig av.

Myt 5: Tvivel försvinner om jag bara studerar mer

Jag tror att CS Lewis är något viktigt på spåren när han skriver att de flesta människor inte tänker helt förnuftigt. “På förnuftsplanet är jag exempelvis fullkomligt övertygad om att jag inte kommer att kvävas av narkosen och att legitimerade kirurger inte börjar operera innan jag är sövd. Men det hindrar inte att jag grips av en barnslig skräck när jag ligger där på britsen och de sätter den där hemska masken över ansiktet på mig. …. Det är inte förnuftet som berövar mig min tro: tvärtom, min tro bygger på förnuftet. Det är min fantasi och mina känslor som berövar mig tron. Striden står mellan tro och förnuft å ena sidan och känsla och fantasi å den andra.” (2010, 163) 

Tvivel handlar sällan enbart om fakta. Det finns ofta sakfrågor inblandade men det är oftast inte hela bilden. Emotionella och viljemässiga faktorer spelar in i tvivlet, helt enkelt för att vi är kännande och viljande varelser. Att studera mer och undersöka fakta kan ofta hjälpa kortsiktigt, och har, tror jag, en mycket god förebyggande funktion – den som är förberedd och vet varför tron fungerar och bär kan hantera tvivlet bättre. Men när tvivlet kommer över en krävs det mer än intellektuella bevis. Här är relationerna och församlingen viktig. Det har visat sig att tvivel inte sällan bottnar i och förvärras av upplevt negativa interaktioner med andra församlingsmedlemmar (Krause och Ellison 2009). Lösningen på detta är förstås inte att studera mer bibelarkeologi eller metafysik (även om det är nyttigt och intressant) utan att man ordnar upp sina relationer. Samuel Svensson har nyligen i ett blogginlägg lyft vikten av relationer. Vi påminns där om att det är genom enhet med varandra som världen ser vem Jesus är. Enhet mellan kristna är en form av apologetik som jag tror alltför ofta har negligerats av oss som är intresserade av trons intellektuella delar.

Det finns en annan aspekt av detta också som filosofen Alvin Plantinga har lyft fram. Plantinga påtalar att det finns de som menar att kristen tro är irrationell därför att den saknar bevis och andra som menar att kristen är rationell därför att det finns gott om bevis. Plantinga ifrågasätter grundpremissen i båda dessa påståenden, dvs att kristen tro kräver bevis för att vara rationell. I stället menar han att tron på Gud är en så pass grundläggande tro att den kan vara fullt rationell helt i frånvaro av bevis. Man kan jämföra med tron att det finns andra medvetanden förutom mitt eget eller att världen runt omkring mig är verklig. Sådana grundläggande trosuppfattningar kan inte bevisas i strikt mening (tänk på Matrix), men betraktas ändå som fullt rationella. På samma sätt, menar Plantinga, är den kristna tron fullt rationell även om det inte hade funnits övertygande argument (vilket Plantinga menar att det ändå finns) för tron på Gud är precis lika grundläggande som tron på att den yttre världen är verklig.

Vår kristna övertygelse om Guds existens grundar sig i den Helige Andes inre vittnesbörd. Det är på så sätt vi vet att Gud finns. Yttre argument används för att visa på den kristna trons sanning, men de yttre argumenten kan inte ersätta den Helige Ande och bör inte utgöra grunden för vår tro. För Bibelns folk var Gud inte en inferens eller slutsats, utan en levande erfarenhet. Det är denna Gud vi tror på. En Gud som väljer att göra sig känd för oss och som låter sig finnas om vi söker honom med ett öppet sinne. Det räcker alltså inte att se till enbart intellektet, även de emotionella, viljemässiga och andliga aspekterna måste hanteras. Detta görs bäst tillsammans med andra kristna och därför är gemenskapen viktig.

Slutsats

Det finns många missförstånd kring tvivel. Det är för det första viktigt att ställa en korrekt diagnos. Tvivel är inte otro och det är inte tro. Men det är en del av hur tron fungerar för tänkande människor (vilket inkluderar alla människor). Att kritiskt fundera kring sina uppfattningar är viktigt inom varje genom­tänkt livsåskådning, inte bara kristendomen. För det andra är det viktigt att förstå tvivlets orsaker: Det är sällan enbart intellektuellt utan det finns emotionella, viljemässiga och andliga aspekter också. Detta gäller inte bara det tvivel som drabbar kristna utan även en skeptiker kan avfärda rationella argument med att man inte vill att det ska finnas någon Gud. För det tredje behövs en adekvat behandling av tvivlet: Vi har lyft vikten av att söka svar på frågorna snarare än att undertrycka eller förneka tvivlet. Relationer, möjlighet att lyfta frågor och bön är också viktigt. Tvivelförebyggande åtgärder kan bestå av bibelstudier och samtal. Detta kan ge en god grund för att lättare hantera tvivel när det dyker upp. 

Apologetiken är en naturlig medicin för att hantera tvivel, både förebyggande och i det akuta tillståndet. Jag gick själv igenom tvivel för några år sedan efter att ha varit med i ett destruktivt kristet sammanhang. Jag över­vägde alternativen – ateism, islam, buddhism, etc. I det läget var apologetiken värdefull för jag visste redan att den kristna tron är den bästa förklaringen till verkligheten: Gud existerar, Jesus har uppstått och Bibeln är trovärdig. Andra människors felaktiga beteenden kan inte förändra detta. I detta läge, och i andra lägen när tvivlet blir verkligt, är apologetik är inte något teoretiskt, abstrakt eller esoteriskt. Den är praktisk och konkret.

Kyrkan behöver apologetik, kristna behöver svar. Johannes Döparen, som tidigare frimodigt förkunnat Guds lamms ankomst, satt i fängelse. Kanske väntade han på att bli avrättad när han började tvivla på om Jesus verkligen var den som skulle komma. Vad svarade Jesus? Sök inom dig så kommer du att känna det? Bry dig inte om tvivlet, bara tro! Nej, Jesus gav honom skäl: Blinda ser, lama går, döva hör. Detta är vad apologetik handlar om.

Fotnot

1.  ”But there is no permanence in doubt; it incites the mind to closer inquiry and experiment, from which, if rightly managed, certainty proceeds, and in this alone can man find thorough satisfaction.” (Eckermann 1906, 298)

Referenser

Eckermann, Johann Peter. 1906. Conversations of Goethe. Da Capo Press.

Groothuis, Douglas. 2022. Christian Apologetics: A Comprehensive Case for Biblical Faith. IVP Academic.

Guinness, Os. 1996. God in the Dark: The Assurance of Faith Beyond a Shadow of Doubt. Crossway.

Habermas, Gary R. 1999. The Thomas Factor: Using Your Doubts to Draw Closer to God. B & H Pub Group.

Krause, Neal, och Christopher G. Ellison. 2009. ”The Doubting Process: A Longitudinal Study of the Precipitants and Consequences of Religious Doubt”. Journal for the Scientific Study of Religion 48 (2): 293–312.

Lewis, C. S. 2010. Kan Man Vara Kristen? Libris.

Tennyson, Alfred Lord. 1850. In Memoriam. Edward Moxon.

Tillich, Paul. 1957. Dynamics of Faith. New York: Harper & Row.

Jesu apologetik

Har du någonsin funderat på vad som var Jesus apologetiska argument? Var han en presupposationalist eller kanske en klassisk apologet?

– Men Jesus pratade väl inte apologetik, säger du kanske då. Inte om man menar apologetik som filosofiska argument, nej, då gjorde han inte det. Men jag är av den åsikten att apologetik är mer än att bara ge rationella försvar för sanningen i de påståenden Bibeln och den kristna tron gör. Det finns en relationell sida av apologetik som det inte går att bortse från. Det är sant att Jesus inte kom med några kosmo­logiska, onto­logiska, arkeo­logiska eller historiska argument. Men han sa två saker som har stor inverkan på de apologetiska argument vi kan komma att använda oss av.

Som grund för vad jag kommer att säga så vill jag peka på två bibeltexter. I Matteus 22:37 så säger Jesus att vi ska älska Herren vår Gud med hela vårt hjärta, med hela vår själ och med hela vårt förstånd. Apologetikens sätt att ge rationella svar är ett sätt vi kan älska Gud med vårt förstånd. Men Jesus slutade inte där, och fortsättningen innehåller en väldigt viktig punkt som vi inte får glömma när vi gör apologetik. Han sa att vi ska älska vår nästa som oss själva (Matt 22:39). Dessa två bud går hand i hand och sammanfattar lagen i gamla testamentet. Den ena kan inte frånkopplas den andra.

1 Petrus brev 3:15 är det ställe i Bibeln vi pekar på för att definiera apologetik. Där står det att vi alltid ska vara redo att svara de som kräver besked om vårt hopp. Det är här vi finner det Grekiska ordet som vi översätter som apologetik; apologia. Men alldeles för ofta så stannar vi vid att ge svar, och missar den andra delen av denna bibelvers som talar om att svaret ska ges med ödmjukhet och respekt. Precis som med Jesu ord i Matteus 22 så måste vi läsa hela kontexten. Om vi gör det så blir det tydligt att det inte går att koppla bort metoden, att ge svar för vårt hopp (med logiska argument), från det sätt vi gör apologetik på. Krasst sagt så kvittar det hur bra våra argument är om våra liv skrämmer bort folk.

Låt mig ge ett exempel som kan hjälpa oss att förstå vikten av detta genom att titta på hur vi spenderar vår tid. Vi har alla 168 timmar per vecka som vi väljer att spendera på olika saker. Om du har en timme av apologetiskt samtal med en icke kristen i veckan så är det mer än de flesta. Men frågan är då vad du gör med resten av de 167 timmarna som finns kvar. De flesta av oss har inte tid att sitta ned och ha djupa teo­logiska eller filosofiska samtal med folk hela dagarna. Vi sover runt 60 timmar och 40 timmar i veckan spenderar de flesta av oss på jobbet. Om detta är i närheten av hur du spenderar din tid så kommer det ut till runt 100 timmar som vi spenderar, antingen på jobbet eller på olika fritids­aktiviteter (vissa spenderar mer tid med familj än andra) bland andra människor. När vi är runt människor så mycket så blir ju hur vi beter oss i relation till det vi säger oerhört viktigt. Vi har nog alla hört att handling säger mer än ord. Och det är minst lika sant när vi samtalar med män­niskor vi känner om Gud.

Det finns två bibelställen där Jesus talar om hur vi lever i relation till andra som vi ska titta på utifrån detta perspektivet.

I Johannes 17:20-21 så säger Jesus, “Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.” Här säger Jesus att hur vi lever i enhet med varandra blir ett argument för hans gudomlighet, vår enhet blir evidens för att Jesus är ett med fadern; att Jesus är Gud. Hur vi beter oss mot våra medsyskon i Kristus påverkar människors bild av Jesus och ifall han verkligen var sänd av Gud till jorden. Detta borde få oss alla att fundera på hur vi ser på och pratar om andra kristna, speciellt de som tillhör andra samfund eller traditioner, och de som har andra teologiska åsikter mot vad vi är vana vid. Du kan låta mig veta i kommentars­fältet ifall du har tänkt på att enhet mellan kristna har specifikt värde apologetiskt.

I Johannes 13:34-35 finner vi det andra stället med apologetiska implika­tioner. Här talar Jesus till sina lärjungar och säger, “Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Detta bud, vilket inte ska misstas för ett förslag, om att vi ska älska varandra blir som ett lackmustest för om vi är sanna lärjungar till Jesus (ingen kan vara perfekt på detta, men en livsstil talar ändå sitt tydliga språk). Man behöver titta på detta i ljuset av andra kärleks­budskap i Bibeln vilka icke kristna ofta har bra koll på. Jag vet inte hur många gånger jag har hört icke kristna vänner prata om att de inte vill ha med kristen tro att göra för att vi misslyckas på detta området. Låt oss ändra på detta genom att låta våra argument gå hand i hand med hur vi älskar de människor som finns runt oss.

Om jag lånar Paulus ord så blir apologetik utan kärlek till vår nästa bara ”ekande brons”. Jesus visade med sitt liv att det han sa var viktigt och vi behöver göra samma sak.

Min uppmaning till dig är att studera argument för vår kristna tro för att dela med vänner men att också fråga dem om det finns områden där du kan blir mer respektfull, kärleksfull och tålmodig (fortsätt genom den Helige Andens frukter) för vår tro behöver blir mer än filosofiska argu­ment. Att vara kristen är först och främst en relation, med Gud men också med andra människor.

/Samuel Svensson

Bekräftelsebias, varför man ska undvika det?

”Bekräftelsebias innebär att man bara tar till sig åsikter och idéer som bekräftar det man redan tror eller tycker” (https://hurvetdudet.nu/resursbank-2/ordlista/). 

Bekräftelsebias är ett stort problem idag när det kommer till falska nyheter och konspirationsteorier. Att vara medveten om var vi hämtar vår information ifrån är viktigt. Att läsa texter eller lyssna på personer som tycker som vi är enklare än att läsa och ta till sig texter som går emot det man själv tror, men i längden så kan det leda oss iväg från sanningen. Och som kristna så ska vi alltid söka sanningen.  

Att vara medveten om på vilket sätt vi bekräftar vår bias påverkar hela livet. Jag vet själv från mina studier att när det var dags att skriva en uppsats så var det väldigt enkelt att gå till de texter och källor som jag kopplade starkast med. Det är enkelt att nöja sig med de texter som får en att stanna upp och nicka medgivande. Det är likadant med de nyhetskällor som vi tar del av. Det är väldigt enkelt att bara läsa nyheterna från en eller två nyhetssajter eller tidningar. 

Jag menar inte att man ska sluta läsa de nyheter eller de författare eller apologeter som man tycker är bra. Problemet uppstår när vi nöjer oss med specifika texter, eller bara läser andra texter som vi vet bekräftar det vi redan läst och håller med om. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att det inte räcker med att försäkra sig om att ens källor är akademiska eller opartiska. Akademiska texter har ofta recensioner som kan hjälpa oss att läsa texterna kritiskt. 

Bekräftelsebias kan ta sig uttryck i var och hur vi söker ny information, vilka frågor vi väljer att ställa och hur vi utvärderar och tolkar information. För en kristen, och speciellt en apologet som ska bygga argument baserat på fakta så är det väldigt viktigt att undvika bekräftelsebias. 

Vad kan vi missa om vi bara läser texter som bekräftar våra egna åsikter?

 Möjligheten att ändra vår uppfattning om något som är fel.
 Möjligheten att vidareutveckla ett argument och göra det starkare.  
 Chansen att lära oss svara den som ställer frågan och inte bara ge ett förenklat svar på frågeställningen.

Det finns också en stor risk att vi följer konspirationsteorier (även i liten skala).

På organisationen där jag jobbar så har vi utvecklat kurser för ett universitet och inkluderar i kurserna en uppgift där eleverna ska skriva en argumentativ artikel och sedan efter feedback från klasskamrater och lärare spela djävulens advokat och skriva en ny artikel, men från det motsatta perspektivet. Detta tvingar eleverna att läsa texter som de antagligen har missat när de skrev sin första artikel. Detta är något jag rekommenderar att du gör själv hemma för att träna dig i att se din bias och tänka mer kritiskt (dela gärna dina tankar från både första argumentet men också motargumenten på vår FB sida). Målet är att ta bort de skygglappar vi så lätt bär på och motarbeta bekräftelsebias. 

Vad man lär sig från denna övning är att man blir bekväm med att forska i och läsa texter från folk som har andra åsikter än sig själv, men det hjälper en också att utvärdera sin egen världsåskådning. 

Vi som kristna ska söka efter sanningen. Om vi tror att Jesus är vägen, sanningen och livet så behöver vi också tro att inte någon sanning, oavsett var den kommer ifrån kan säga emot Guds ord (Med sanning så menar jag det som överensstämmer med verkligheten). Vi måste stå upp för sanningen i alla lägen och att bli medveten om vår bias hjälper oss att ta del av nya perspektiv som kan föra oss närmare en rätt förståelse av sanningen. 

/ Samuel Svensson

 

Instiftade Jesus internationella kvinnodagen?

Nja, det gjorde han väl inte, men finns det något positivt att säga så här i anslutning till internationella kvinnodagen från den kristna trons håll och kan vi ta med oss något ifrån hundraårsjubileet av att kvinnor också fick rösta i valet till riksdagen? Och har det något med apologetik (att förklara och försvara den kristna tron) att göra?

Låt oss gå bakåt i historien!

För länge sedan blev så också kvinnor tillräkneliga som tänkande och mänskliga varelser, detta hände dock inte först i Sverige…

En av de tydligaste markeringarna på kvinnors roll och betydelse kanske Gud lämnade den där påskdagsmorgonen i Jerusalem; de första vittnena till det viktigaste som någonsin hänt (och kommer att hända) fick kvinnor som vittnen! ”Graven är tom!”, sedan hände mer… Och så småningom vann denna tanke insteg också i vårt land! Det var inget som skedde av si själv utan den kamp fördes genom att samlas till manifestationer, genom namninsamlingar och genom att lägga förslag i Sverige Riksdag.

Den första motionen om rösträtt för kvinnor kom långt innan män hade rösträtt till riksdagen, men den (och många senare) avslogs. Den första med hänvisning till att kjolarna inte skulle få plats (nåja, det var i alla fall ett av argumenten). Långt senare, 1919, beslutades det så att kvinnor skulle få rösta i riksdagsvalet och i år, 2021, är det hundra år sedan detta historiska första val skedde. Lite däremellan skrev undertecknad en uppsats, ett examensarbete, om denna process, från det första förslaget i riksdagen, till och med beslutet. Jag utgick ifrån riksdagsprotokollen och ifrån den största och viktigaste organisationen Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR); det som skrevs i dess tidskrift Rösträtt för kvinnor (RFK). Min ingång var att se hur Bibeln användes i debatten i dessa två viktiga sammanhang och detta av två skäl: Dels hävdas det ofta att kristna, att präster etc var motståndare till detta med kvinnor rösträtt och dels hävdas det ofta att ”alla var kristna förr” (t ex då man påpekar att vetenskapsmän, institutioner som är viktiga för det moderna samhällets framväxt och det moderna begreppen om demokrati och alla människors lika värde) vilket gör att man inte får använda det som argument för att kristn tro är en god, positiv kraft i ett samhälles. Denna uppsats läggs här upp för att fira internationella kvinnodagen och detta märkesår för allmän rösträtt. Här kommer du till uppsatsen!Så vad fann jag då? Ja om du nu inte orkar läsa så kommer här resultatet i kortform (SPOILERVARNING): Varken syndafallet, ”kvinnan tige i församlingen” eller i stort sätt något sådant som skulle kunna anses förklenande om kvinnan ifrån Bibeln anfördes eller i fallet med RFK hävdades att någon haft som argument. Faktum är att RFK inte alls tycks uppfattat den kristna tron som något bekymmer eller som ett håll varifrån motstånd kom, man tycks mer oroat sig för kvinnor i de politiskt konservativa sammanhangen som inte förespråkade rösträtt för det egna könet samt för ”fru Kata” (dvs den socialdemokratiska kvinnoförkämpen Kata Dahlström) som splittrades engagemanget så att det inte blev en front utan att de socialistiska kvinnorna var med i att ett kvinnoförbund (och man såg också att liberalerna, vänstern, Socialdemokrater m fl främst kämpad för manlig rösträtt och först sedan för också kvinnlig dylik, vilket man tyckt var fel).

Riksförbundet för kvinnans politiska rösträtt uppmanar i denna gamla tidningsannons också till att rösta med de frisinnade; ett parti med tydlig klangbotten hos frikyrkligheten! En intressant gammal annons (som är från valet 1921 och därför inte ingick i min undersökning av hur beslutet 1919 kom till) fann jag; den publicerades av RFK och uppmanar kvinnorna att rösta med de Frisinnade; ett parti med tydlig klangbotten hos, och stort stöd av, frikyrkligheten (nu var kanske dess vågmästarroll i Riksdagen och dess generellt positiva inställning till kvinnlig rösträtt, mer av intresse för RFK än det religiösa, men de två intressena tycks ha kunnat samsas! En fundering som uppkommer hos mig är: Varför hävdas kristna vara bakåtsträvare när det inte går att finna det i källorna? Är det en blindhet eller ointresse eller kanske inkompetens när man läser historia i nutiden? Och varför är det så svårt att ge den kristna tron och dess institutioner erkännande för vad den och verkligen bidragit med positivt i vårt samhälle?

Nå i väntan på svar på ovanstående får vi glädja oss åt allt det goda som Jesu efterföljare gett världen och allt det goda som finns i räddningen hos Kristus och idag också åminnelsen av ett viktigt att till jämställdhet!

/ Martin Walldén

Några ord om Ravi Zacharias

Vi har publicerat inlägg om och vill med det följande förtydliga vår ståndpunkt.

Artiklarna i denna serie (del 1, del 2) skrevs innan anklagelserna mot Ravi Zacharias hade blivit offentliga. Med detta meddelande vill vi (artikelförfattaren och SAS) göra det klart att vi fördömer de handlingar mot kvinnorna och deras familjer som det har bekräftats att Ravi har utfört. Vi väljer att behålla texten som den skrevs med anledning av att det finns material från organisationen RZIM som har producerats av andra apologeter som också fördömer det som Ravi har gjort.

Är ateister emot barn?

Ok, förlåt på en gång säger jag väl!? Det är en lite spetsig rubrik, men den kommer sig av en allvarlig fundering som jag inte själv är upphov till, egentligen bara vittne till; när året inleddes så dök det upp en del inlägg om att FN:s barnkonvention nu blivit svensk lag och vad det skulle få för konsekvenser. Inte så få var positiva och i allra högsta grad sekulära organisationer som jobbar med barn och barnrättsfrågor och dylikt.  

Sedan fanns det undantag från hyllningarna, som detta:

Men är det så illa då, att människor är mot barnkonventionen alltså? Vill man inte skydda barn egentligen mot otillbörlig, ja rent skadlig påverkan? Jo, så är det säkert! Jag vet ju inte hur alla tänker, bara de som jag pratat med och debatterat mot, men det jag tänker på är ungefär: Är det verkligen så illa då?

Jag tänker att kanske beror en del av de idéer och åsikter som speglas i till exempel ovanstående bilder på bristande kunskap (av ett eller annat skäl) om den kristna tron? Det skulle kanske då vara dags för ännu en bloggpost i serien Teologi för ateister? Jag tänker att det kan vara svårt att beskriva en motståndare så att den känner igen sig, men serien är ett försök till början på hjälp för exempelvis ateistiskt troende och andra; serien har sin utgångspunkt i att troende av ateistisk tro och troende av annat slag än den kristna tron ska få hjälp att argumentera för eller emot och väga skälen för eller emot just en kristen tro och slippa fäktas mot en tro som inte heller kristna.

Men dennadagesn bloggpost, om en kanske en semiofficiell del i serien, tar istället sin utgångspunkt i får i stället ta sin utgångspunkt i Blasie Pascal, något om honom finns att hämta i trakten av dagens datum:

Och mer specifikt tänker jag på någon slags variant av barnuppfostrans Pascals vad.

Det är, när detta skrivs, några dagar sedan Barnkonventionens dag (20 november), vilket påminde mig om inläggen från början av året och mina tankar då, dels de framförda på kammaren och dels i mer offentliga debatter och samtal.

Så vad vill jag säga då? Är det inte så att föräldrar nu i frid kan och får pådyvla sina barn religiösa trosföreställningar? Jo, så kan man väl säga att det är på många sätt, det jag mest funderar på gällande barn till kristna föräldrar handlar om den lilla frågan:  Är det så farligt då? Om vi säger att det inte finns några skäl till att tro att den kristna tron är sann, vad får barnen då med sig? Och kan de bli av med det hela? Den sista frågan är enkel att besvara: Tron har lätt för att försvinna är nog många kyrkors och föräldrars erfarenheter, en bok i ämnet finns här som förslag till instudering.

Men om kristen tro vore osann då? Hur blir det då, är det verkligen ändå bra att uppfostra barn i enlighet med den då? Ja för det första så bör man ju som ateistiskt troende, eller troende av annan inriktning, väga skälen för den kristna tron, inte bara använda sig av sina förutfattade meningar som ju lätt kan oreflekterat se ut som i bilderna ovan.

Och för det andra så om kristen tro är sann, då finns ju ska skäl att göra vad man kan för att den ska överföras till det uppväxande släktet, så resten av denna bloggpost kommer fokusera på om den hypotetiskt skulle vara osann, men att man i alla fall ville överföra den, förmedla den, eller alltså uppfostra sina barn enligt deen kristna tron.

Finns det några faror? Ja, säkert, men frågan är om de är särskilt stora? En av de stora farorna är ju just att barnen får till sig något som sant som inte är det (i så fall). I övrigt tror jag att de flesta invändningar som kan resas mot att uppfostra barn i akt och mening att överföra den kristna tron till dem också kan resas mot i stort sett alla andra sätt eller riktningar. Och de torde ha mer att göra med maktförhållandet mellan barn och förälder som den vuxne alltid har en större del av. Det skull kunna handla om att sluta ett barn mot världen (alltså alla andra intryck än ”rätt”” intryck, sammanhang etc), men det är släkt med ovanstående om makten och något vi kan känna igen från vilket missbruk av makt gentemot barn och andra som helst.

Nå listan kan säkert förlängas och kommer säkert göra det med lite hjälp, men frågan är om något går att knyta mer till just kristen tro än andra trosföreställningar eller filosofiska ställningstaganden!?

Men nu till Pascal, han menade ju att det var bättre att tro på Gud även om han inte finns än tvärtom, för chansen att det blev bra var större än tvärtom. En slags spelteoretisk hjälp för att välja livshållning!

De stora fördelarna så med att låta barn få en kristen uppfostran är bland annat följande:

* Du vet att du har ett värde

* Du vet att du är älskad

* Du vet att du aldrig är ensam

* Du vet att det finns skäl att göra rätt

* Du vet att du har en uppgift

* Du vet att det finns skäl att ha ett hopp

* Du vet att livet har en mening

Nu valde jag ordet vet egentligen mest för att det blev rätt snyggt, egentligen är en del av dessa inte vet som i veta i huvudet utan mer vet/känna/vara övertygad om, mer något som också hjärtat och hela jaget är involverat i.

Du vet att du har ett värde – Du får i den kristna tron med dig att Gud skapat dig och alla människor, inte ens den förste mördarn är värdelös utan får ett märke som skydd för att inte alla andra ska dräpa honom. Du får i den kristna tron detta att Gud vill rädda dig och alla människor så mycket att han var beredd att avstå ifrån allt, bli människa i Jesus och så dö för din (och allas ) skull. Alltså inte bara snacka, utan någon som tar en för dig!

Du vet att du är älskad – Du får i den kristna tron detta att Jesus blev människa för din skull:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom ska få evigt liv. För Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att rädda den. (Johannesevangeliet 3:16-17)

Du vet att du aldrig är ensam. Vi har Jesu löfte som man då får förmodas få med sig om man uppfostras i den kristna tron: 

Jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matteusevangeliet 28:20)

Du vet att det finns skäl att göra rätt. Gud uppmanar oss på flera sätt, typ ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er det ska ni göra för dem” är väl en klassiker i sammanhanget, Gyllen regeln kallad. Mycket likande kan man se och få uppmaningar, exempelvis detta om fåren och getterna vid tiden slut

Du vet att du har en uppgift det kan handla om i församlingen eller i världen i stort, Gud rustar oss med uppgift och utrustning att utföra den, exempelvis i 1 Korinthierbrevet 12:

Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta

Du vet att det finns skäl att ha ett hopp (de ovanstående punkterna ger visst skäl för nutiden) inför vad som kommer i slutet av allt. Här kan vi se exempelvis Lukasevangeliets tal om nöden som kommer och hur vi kan ha hopp i det: 

När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.

Och ur själva slutet av Uppenbarelseboken har kyrkan hämtat kraft och hopp i tunga tider, den nya jorden och hoppet om att det kommer en tid då:

Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: »Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. 

Och han som satt på tronen sade: »Se, jag gör allting nytt.« Och han sade: »Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.« 

Uppenbarelseboken 21:1-5

Du vet att livet har en mening i alla fall i bemärkelsen att du inte är tillkommen av en slump, utan att Gud var med i din och hela tillvarons tillblivelse. 

Finns det en slutsats nu då?

Ja kanske kan det tyckas som om allt det där kan man få ändå! Ja kanske, men finessen blir ju att du får en grund för att uppleva att allt är så som det står här ovan, kanske finns det fler saker att få med sig, kanske andra bibelord, men jag skulle säga att i de flesta kyrkor i vårt land skulle detta och kanske några till positiva värden vara det som föräldrar vill och försöker föra över till sina barn.

Och de anser sig ha skäl till det, det gör att jag skulle satsa på barnuppfostrans pascalliknande vad!

Frid och välsignelser! / Martin Walldén

Hur blir man en bra apologet del 2

I förra blogginlägget så skrev jag om 7 steg jag tror är viktiga om man vill bli en bra apologet. Med detta som grund så vill jag nu presentera olika utbildningsvägar man kan ta för att öka sin kunskap. Denna lista är inte fullständigt uttömmande, den skulle kunna innehålla mycket mer, men det är en början på en samling av resurser. Dela gärna andra resurser i kommentarsfältet efter artikeln om det är något du tycker jag har missat. Om du inte har läst mitt första inlägg så kan du göra det här

Att börja med vilka vi är som personer är alltid viktigt när vi talar om utbildning och de mål vi har i livet. Bibeln är tydlig med att, “Om jag har fått profetians gåva och känner till alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har en tro som är så stark att jag kan flytta berg, men inte har kärlek, då är jag ingenting.” ‭‭1 Korintierbrevet‬ ‭13:2‬ NUB. Därför är det viktigt att först fundera på det jag skrev i mitt första blogginlägg 

Trots många års studier på universitet så är jag av den uppfattningen att man inte måste gå en full utbildning för att lära sig svara väl på människors frågor eller försvara den kristna tron. Det finns många sätt att tillägna sig kunskap. Därför kommer jag att börja med något som för vissa kan verka som en självklarhet. Många tar del av bloggar och poddradio och seminarier även efter att de har avslutat formella studier men det kan också vara ett bra första steg. 

Bloggar och poddradio, och seminarier, är jättebra gratisalternativ (vissa seminarium kan kosta) som inte ska underskattas. Det viktigaste här är att man har urskiljning och gör lite förarbete så att man vet att det man läser och lyssnar på är bra material. Här följer en lista på bloggar, poddar och organisationer som håller i seminarier, som jag rekommenderar.  

Svenska Apologetiksällskapets blogg, Facebook sida och event. Om du läser detta så vet du antagligen redan att SAS har bra bloggare, en Facebook sida där man kan lära sig genom att ställa frågor, eller läsa andras svar. Det är viktigt att komma ihåg att inte alla som skriver på Facebooksidan representerar SAS. 

Apologia producerar en podd, skriver blogginlägg och håller i seminarier. 

Svenska Evangeliska Alliansen är en viktig röst i den Svenska debatten som det är värt att ta del av. 

Alisa Childers är en av många kvinnliga apologeter som är med i gruppen Women in Apologetics där man kan finna många bra resurser. 

Reboot är en organisation som leds av Amy Orr-Ewing och fokuserar på att träna unga i att svara på tuffa frågor om kristen tro.  

The Poached Egg är en blogg som av många räknas som en av de första riktigt bra webbplatserna om apologetik på nätet. De har många bra artiklar som man kan ta del av helt gratis.  

Reasons to Believe producerar högklassigt gratis material som diskuterar samspelet mellan vetenskap och tro i relation till Guds skapelse. De har också lagt ned mycket arbete på att granska olika material som föräldrar kan använda för att hjälpa sina barn tänka kritiskt kring naturvetenskapliga frågor och Bibeln. De material de föreslår fungerar utmärkt även för svenska föräldrar att använda även om man inte kan hemskola på samma sätt som i USA.

Stand to Reason är en annan organisation som producerar mycket gratismaterial på nätet. De har ofta ett fokus på samhällsfrågor liknande Svenska Evangeliska Alliansen. 

Reasonable Faith är den organisation som startades av William Lane Craig. De har kanske det största utbudet av media, med nästan allt producerat av Dr Lane Craig själv. Här finner du högklassigt material som kan hjälpa dig finna svar på de mest komplicerade filosofiska frågor.

RZIM är den organisation som startades av Ravi Zacharias. De har ett stort utbud av poddar, videor och bloggar. 

Jag kan också rekommendera att du söker på YouTube efter videoklipp med de personer som finns på dessa sidor. Det finns väldigt mycket material som man kan ta del av där.  

Läs böcker

Det finns oerhört mycket böcker som man kan läsa. Många är bra, men många är också dåliga böcker och det är viktigt att komma ihåg att inte alla böcker är värda att läsas analytiskt från pärm till pärm. Det gäller även de böcker jag föreslår här. Jag försöker här ge en bredd på olika ämnen. Vissa av dessa kan finnas på Svenska även om jag ger den Engelska titeln här. Om jag skulle ge alla bra böcker som har skrivits av apologeter här så skulle listan bli för lång. Så här är en lista med blandade författare och några av deras böcker. Alla i listan är inte evangelikala kristna men deras böcker är ändå värda att läsa. 

Rebecca Mclaughlin 

  • Confronting Christianity: 12 Hard Questions for the World’s Largest Religion

Alisa Children 

  • Another Gospel? 

Lydia McGrew 

  • Hidden in Plain View 
  • The Mirror or the Mask

Holly Ordway

  • Not God’s Type
  • Apologetics and the Christian Imagination. 

William Lane Craig 

  • Till Trons Försvar
  • Reasonable Faith 
  • A Reasonable Response: Answers to Tough Questions on God, Christianity, and the Bible (with Joseph E. Gorra)

Ronald H. Nash  

  • The word of God and the Mind of Man

Norman Geisler 

  • Come let us reason (with Ronald M. Brooks)
  • Christian Apologetics 
  • When Skeptics Ask

J.P Moreland

  • Love Your God with all Your Mind
  • Scientism and Secularism
  • In Searches of a Continental Faith (with Klaus Issler)  

Ravi Zacharias

  • The Logic of God 
  • Can Man Live Without God?
  • Why Jesus? Rediscovering His Truth in an Age of Mass Marketed Spirituality

Alvin Plantinga

Gary Habermas

Anjeanette Roberts

Erica Carlson

Kristen Davis 

Os Guinness 

Michael J. Behe

Stephen C. Meyer

Hugh Ross 

Fuz Rana 

Ken Samples 

Ken Ham 

Nabeel Qureshi

Josh McDowell

Gregory Koukl

John Warwick Montgomery 

J Warner Wallace 

Avery Dulles 

Micael Greenholm 

Stefan Gustavsson

Craig Keener 

Ken Keithley 

Det finns också ett antal bra böcker av ateister som man bör ha koll på. Här är några få som man kan börja med. 

Richard Dawkins 

Christopher Hitchens 

Sam Harris 

Daniel Dennet

Utbildning

Formell utbildning är något som jag starkt förespråkar då det oftast ger en träning I andra viktiga färdigheter vid sidan av den kunskap man förhoppningsvis förvärvar.   

Även om man inte riktigt kan kalla det formell utbildning så vill jag slå ett slag för bibelskola. Det finns flera bra skolor i Sverige och utomlands. Bibelskola kan lägga en oerhört viktigt grund för fortsatta studier.

Fristående kurser är något som har kommit mer och mer på sista tiden. Det finns flera institut som inte har officiell ackreditering men som ändå har högklassig utbildning.  

I Sverige har vi Apologia som håller I olika kurser. https://apologia.se/#distanskurs  

Utomlands finns det bland annat följande institut där man kan läsa kurser som jag rekommenderar:  

RZIM – https://www.rzim.org/training

RTB – https://reasons.org/education/reasons-institute/overview 

Mission Muslim World University – https://i2ministries.org/wp-content/uploads/2020/08/MMWU-MA-Program-2.1.pdf  

Biola Certificate in apologetics – https://www.biola.edu/christian-apologetics-certificate 

    Master lectures från Zondervan  – https://masterlectures.zondervanacademic.com/ 

Om man vill läsa mer pastorala studier eller vad man skulle kunna kalla traditionella teologiska studier från ett amerikanskt perspektiv så rekommenderar jag att titta på denna bloggen där de har samlat kurser som täcker mer än fyra års heltidsstudier I teologi. – Advanced Bible Degree for free

Universitetsutbildningar 

Sverige –  vi är välsignade I Sverige med gratis universitetsutbildning. Ta vara på den. Som apologet så kan man läsa allting från teologi till biologi eller logik. Det finns många vägar man kan ta beroende på vilket område man vill fokusera på. 

Det finns också skolor som Skandinaviska Teologiska högskolan som har högklassig utbildning men som inte är gratis. https://www.teol.se 

Det finns en del skolor utomlands som fokuserar specifikt på apologetik. Jag känner mest till USA så här kommer en lista på dem. 

Biola University 

Master of Arts in apologetics 

Master of Arts in science and religion

Southern Evangelical Seminary 

Kandidat, master och doktorsutbildningar med fokus på apologetik

Regent University 

Master of Arts in apologetics and cosmogony 

Veritas International University 

Flera utbildningar i apologetik på masternivå 

Liberty University 

Master of Arts i apologetik 

Southern Baptist Theological Seminary 

Master of Arts i apologetik 

New Orleans Baptist Theological Seminary 

Master of Arts i apologetik 

Jag hoppas att du kommer få användning av någon av dessa resurser. Som sagt, dela gärna andra resurser I kommentarsfältet om det är något som du tycker att jag har missat. 

Samuel Svensson

Är Bibeln intolerant? Förtryckande? Sexistisk? Homofobisk? Förlegad? Irrelevant?

Intressanta frågor allt det där, och en intressant bok av Amy Orr-Ewing, med en kortare titel på engelska: Why trust the Bible? Och faktiskt är det nog mest den engelska titeln som helt och fullt ger rättvisa åt bokens innehåll, den är allra mest fokuserad på om man kan ha tillit till Bibeln.

Japp du har gissat rätt; det är ännu en bokrecension! Vi får säga som bibelboken Predikaren:

Låt varna dig min son ingen ände finns på det myckna bokskrivandet och mycket studerande gör kroppen trött! (Predikaren 12:12)

Nu är ju detta ingen podd så det är svårt att springa en runda för att stärka kroppen medan man tar del av detta, men kanske kan du motionera före eller efter läsandet av bloggposten? Och gör du det efter kan du ju fundera på om boken är något för dig?

Boken lär väl mest bli använd av kristna som funderar över de frågor boken behandlar, eller den som vill eller behöver rusta sig för vänner och bekantas frågor eller ifrågasättande av Bibeln och den kristna tron; och den har då verkligen gott om förtjänster.

166349f6-2b39-40c3-8a4f-8e764208497a-4465-000000f998fab943_file

Ett kanske ännu intressantare sätt att använda den vore som komplement i någon form av upptäckargrupp eller samtalsforum bland vänner, grannar, i kyrkan, på universitetet eller i något av skolans sammanhang så att den fick möta både kritiker som är av annan tro (ateistisk, religiös, agnostisk eller vad för tro/livsåskådning man nu omfattar) och de som är positivare inställd till den! Bli gärna först med detta i Sverige! För jag tänker att denna bok, precis som de flesta jag skrivit recensioner över, är goda att ta del av för den som är allt ifrån direkt fientligt inställd, till positivt nyfiken på den kristna tron!

Är sanningen om icke-kristna att man undviker sanningen av fel skäl? Vad gäller Bibeln kan jag ibland fundera; man accepterar oftast gängse historieskrivning om Julius Caesar, Hannibal, Sokrates med flera, men så fort Bibeln kommer på tal så räcker inga källor i världen till för att styrka den och den kan omöjligen själv vara historisk källa (detta var lite tillspetsat, jag vet), fler tankar om det finns bland annat i Svenska Apologetiksällskapets resursbank.

Men sanningen om att man har en ateistisk, agnostisk eller annan tro kan också vara att man tycker sig ha mött och konfronterats med den kristna tron; eller kort sagt man har varit i kyrkan eller mött kristna och det har lett till att man inte kan tro på vad de säger sig tro på.

Sanningen om dig och mig och våra respektive livsåskådningar kan också mycket väl vara att vi mött livet och att det formats oss på olikasätt vilket gör att en titt på till exempel kristen tro vid första och kanske andra anblicken inte får oss att visa forska vidare. 

Livsåskådning, tro och kristen tro är mer komplext än bara sanningsfrågan och här är en bit som jag menar att Orr-Ewing förtjänstfullt arbetar med genom boken! Redan i inledningen så slår hon an tonen genom att hon säger att hon värdesätter böcker som styrker Bibelns historicitet, men att om vi vet att Bibeln är historiskt trovärdig så väcker det fler frågor, kanske lite som Mark Twain (eventuellt) sade:

markt-twain-bibeln

Så varför ska jag då läsa boken? Jo den ger nämligen dig och mig,( och våra kamrater etc) en god grund för att i vår moderna värld som kanske inte bara bryr sig om just sanning; utan där det också är viktigt med de etiska och psykologiska aspekterna av saker! Hon gör det med 10 frågeställningar som hon på ett lättöverskådligt och enkelt, men ändå välarbetat, sätt går igenom. Och ja, några avdelningar handlar om den kristna trons trovärdighet, annat om dess mer faktiska tillgångar och att hur den hör hemma i det 21:a århundradets tankevärld och din och min vardag! 

a2ffdef1-af4f-40e4-bfa0-db2b2659b9a4-4465-000000f9d0e6d9fb_file

Hon rundar av den här dubbelheten i den sista delen genom att berätta om sina föräldrar; pappan som aldrig kommit på att det är sanning som är skälet att tro på kristendomen, inte det han sökt med andlighet, känslor etc och mamman som hela sin internatskoletid tvingats sitta på tråkiga anglikanska gudstjänster, har mött kyrkan helt enkelt! Men som båda med några månaders mellanrum ändå kommer till tro.

Vad gäller de rent faktiska sannings– eller trovärdighetsdelarna så är förstås avsnitten 2-4 i fokus. De är lättillgängliga och innehåller vad varje människa som funderar över om kristen tro är trovärdig bör förhålla sig till, lite av standardforskning eller standardvetenskap (men som verkligen inte tycks vara allmängods hos många som har en ateistisk eller agnostisk tro),

Ett speciellt spännande, men inte lika vedertaget är sid 45 och däromkring om nytestamentliga skrifter i Qumran. Det har vi lite kort berört vid ett annat tillfälle och det finns nog mycket forskning kvar att göra, men tesen i Orr-Ewings bok är att det finns fler än ett citat från Nya Testamentet i Döda havsrullarna. Om det gör det så säger det ju en hel del då Qumran tycks övergivet omkring Jerusalems förstöring, år 70, och då har vi ju tydligt tidiga dokument som blir viktiga för kanonhistorien och ålderns på Bibelns texter (just detta hur tidiga, hur nära inpå Jesu liv de faktiskt tycks skrivna och hur ännu tidigare mycket material i Bibelns Nya Testamente (som sedan är med i Bibelns böcker) är väldigt fascinerande och trosstärkande, eller om vi ska uttrycka oss lite neutralare, väldigt intressant).

Något som gör att en ateistiskt troende, eller agnostiskt troende, eller religiöst troende av annan tro än den kristna; att också du kan ha behållning av boken, är att frågorna är av rätt allmän karaktär och av Orr-Ewing och fler än mig, skulle jag tro, upplevs vara vanliga i samtal med troende av annan art än kristna.

Det är imponerande att få bredden i frågorna, pastorala omsorgen om de viktiga frågorna, men ändå lyckas få till en bra grundbok och dessutom i kort och överskådligt format; kristen tro utifrån ett historiskt sammanhang, utifrån ett etiskt och ett psykologiskt. Dessutom lätt att ta till sig, som vanligt (frestades jag att säga) så är det kanske inte alltid skälen för den kristna trons sanning och historicitet som hindrar, utan att man väljer att låta sin bias, sina förutfattade meningar om den kristna tron sätta sig över förnuftet, som gör att man inte kan anamma boken.

Men jag tror att som den är uppställd så kan man inleda samtal med den som förespråkar bokens ställningstaganden, eller motsätter sig dem och samtala igenom punkt för punkt och se vart skälen leder! 

Den ger klara slutsatser som man kan argumentera med (eller mot), men den ger liksom inte fritt spelrum till dina eller mina förutfattade meningar, vårt bias. Och att den dessutom hjälper till lite med funderande inte bara om sanningsfrågan utan om andra aspekter som är viktiga i vår samtid så har den ett än mer aktuellt värde än om den bara fokuserade på gudstron i sig rätt oantastliga historiska förankring (där väl Jesu uppståndelsen är lika välgrundad som vilken annan (antik) historisk persons hela liv!   

Som samtalsdokument är den god, som faktabas är den korrekt och lättöverskådlig och frågorna kan fungera även för en ateistiskt troende att fundera på i sin kammare (boken är så tunn att du kan smyga in den under kudden utan att någon märker att du är otrogen eller hädar din och dina trosfränders föreställningsvärld). 

Med förhoppning om god läsning, och att jag inte varit allt för vass mot den som har en annan tro än min, jag önskade mest uppmuntra till läsning (Orr-Ewing har en mycket trevligare approach än jag…)! 

/ Martin Walldén

Det tar ju en evig tid!!!

Ja så är det lätt att säga och tänka, det kan handla om jämlikhet och lika lön för lika arbete, det kan handla om att ett barn ska klä på sig ”kan själv” eller något annat som vi önskar skulle ske snabbare.

Men glädjande nog så kan inget ta en evig tid! Evig och tid är två begrepp som inte direkt relaterar till varandra skulle jag säga.

Gud är evig! Det är en grundsats när det gällt Gud (tillsammans med andra storord som helig, rättfärdig, kärlek m fl.), idag tänkte jag ge några tankar om detta med att Gud är evig, vad det kan betyda.

Att Gud är evig betyder att Gud är obunden av tiden (rumtiden) och opåverkad av densamma.

Det vi skull kunna säga om Gud är kanske: Gud är.

Detta får viss betydelse då vi samtalar om kristen tro, ibland syns det i mötet här på bloggen och ibland annorstädes då kristna möter människor av annan tro (annan religiösa tro, ateistisk tro, agnostisk tro etc.). Några av de betydelserna tänkte jag att vi skulle kika på i denna bloggpost.

Allvetande. Det betyder att när vi säger att Gud är allvetande så vet han, han bestämmer inte då. För honom är tiden närvarande, han är. Det blir som att hela tidens flöde är tillgängligt, varje del av det, hela tiden. Det blir som när jag ser min favoritfilm Top Gun, jag vet vad som kommer hända, men Pete Mitchells varande påverkar det inte, det är sedan länge inspelat och klart. Jag förhindrar eller påskyndar inte (spoiler alert!!!) Goose död bara för att jag vet om den.

Fri vilja. Detta hör på ett sätt inte ihop med att Gud är evig, men så fort vi placerar Gud i tiden så att hans vetande bestämmer utkomsten av en handling eller ett skeende då tar vi ju också bort den fria viljan. Även om den kanske mer bör beskrivas som att vi har en egen vilja, helt fri är vi nog ingen av oss. Så Gud som evig ger oss möjlighet till verkliga, betydelsefulla val.

Frälsning. Faktiskt är det här en av knepigheterna med en evig Gud, han vet redan vem av oss som kommer att välja att tillbringa evigheten med oss, men precis som annat han vet har han inte tagit bort var fria vilja. Men varför fortsätter han att ösa möjligheten till räddning över alla? Kanske finns svaret att finna i hans kärlek, tänker jag? En möjlighet är ju förstås att alla blir räddade, att alla faktiskt väljer Gud (godheten, kärleken, gemenskapen, ljuset) då det kniper, men så tycks inte Bibeln riktigt säga. Dock är det så att vi tänker att tillvaron blir god och underbar i himlen, men där kommer de som gått förlorade saknas, hur kan de för Gud finnas och inte finnas, eller leva i hoppet och ändå vara hopplöst förlorade, om nu Gud är och inte är endast i en tidpunkt? Förvisso sägs att ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” så kanske blir tillvaron annorlunda på ett sätt som är svår att föreställa sig för mig här i det timliga? Men Gud förändras ändå inte, han likafullt är.

Skapelse. Hur kan Gud som är, som opåverkad av tiden och obunden av den skapa? För när det skapas så tillkommer något som inte fanns förut, vi rör oss på en tidsaxel och är sålunda i tiden igen. Men då tror jag man kan tänka sig att tiden finns för Gud, hela tiden alltså (förlåt). Gud är, kanske man kort kan säga?! Om vi minskar dimensionsantalet lite (eller vad man ska säga) så är tiden som en linjal (alltså en längd med en början och ett slut; hela tiden alltså) som ligger i ett rum (rummet symboliserar då Guds varande) där hela tiden är närvarande och ryms i Guds varande, men Guds varande går utanför, bortom tidens begränsningar och dimensioner. I tiden, på linjalen är det olika, men för betraktaren och agenten som inte är bunden av den är den till i alla sina tillkommelser (och avslut, även om det här handlade om skapelse, om det som tillkommer).

Ondskans problem

Det finns intet nytt under solen. Ondskans problem, som i filosofiska kretsar är känt som teodicéproblemet, är förmodligen lika gammalt som ondskan själv, och ett vanligt argument mot kristen tro. Vad som kanske är mindre känt är detta: i stora delar av den filosofiska sfären anses det rent logiska problemet vara löst sedan länge, även om det känslomässiga problemet kvarstår. Den kristne författaren Lactantius formulerade redan på 300-talet problemet informellt såhär; 

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Problemet uppstår bara i en ideologi där Gud finns, är allsmäktig och god, och ondska finns – det uppstår egentligen enbart för de abrahamitiska, monoteistiska religionerna. För vi kan tänka oss en värld där det finns gudar som inte är goda eller gudar som strider med varandra för att ingen är allsmäktig – det skulle förklara varför ondskan finns. Frågeställningen har alltså ingen som helst relevans för huruvida gudar eller det övernaturliga existerar – den behandlar enbart karaktären hos påstådd existerande gud och koherensen i specifika religioner. Om du som läser den här texten tänker – “det kan inte finnas någon gud eftersom det finns för mycket ondska,” ja, då gör du helt enkelt ett logiskt felslut. Om du däremot tänker: “det finns för mycket ondska för att någon abrahamitisk/god och allsmäktig gud ska kunna finnas…” så förstår jag att du tänker så eftersom det inte är lika uppenbart fel. Men inte desto mindre är det fel. Åtminstone är det fel gällandes den kristne Guden – vilket är vad jag kommer behandla här.

Det är orimligt att ställa upp ett problem som handlar om bristen på koherens hos den kristne Guden och tron utan att faktiskt tala om den kristne Guden och hur denne beskrivs av Bibeln. Så om du inte är villig att öppna en Bibel för att svara på frågan, så är den inte ärligt ställd. Och om du öppnar Bibeln och läser den kan du hitta flera goda svar på frågan – eller åtminstone olika delar av frågan. Jobs bok behandlar frågan ur ett djupt emotionellt perspektiv även om boken för den filosofiskt lagde, mig själv inkluderad, inte alltid ger ett riktigt tillfredsställande svar. 1 Mosebok behandlar ondskans inträde i världen och dess konsekvenser, och många av de historiska böckerna förklarar i detalj hur hemsk ondskan kan vara och hur det går när Gud faktiskt väljer att göra det vi längtar efter – sätter stopp för ondskan. (syndafloden till exempel) Profetböckerna, evangelierna och breven i Nya Testamentet presenterar alla lösningen och slutet på problemet – och kanske framför allt anledningen till att Gud inte stoppar ondskan här och nu. Låt mig först klara upp några vanliga missförstånd om teodicéproblemet;

Guds allmakt

När jag var ung hände det ibland att folk försökte reta mig för min kristna tro med att säga “Kan Gud skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den?” Om jag svarade nej så sa de att Gud inte var allsmäktig eftersom han inte klarade av det. Om jag svarade ja, så sa de att då kan han ju inte lyfta stenen, och då är han ju inte allsmäktig. Det tog ett par år innan jag insåg att problemet låg i definitionen för allmakt. En viktig distinktion ligger nämligen i logisk och ologisk allmakt. Om Gud kan göra logiskt omöjliga saker så kan han skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den – och sedan lyfta den ändå. Det kan vara både sant och falskt att han kan lyfta stenen, samtidigt, eftersom logikens lagar inte längre gäller. Om vi har att göra med en Gud som är ologiskt allsmäktig så kan han utan tvekan skapa en värld som är ond och kalla den god, och ändå vara god samtidigt som han är ond. Detta är en nonsens-Gud, och inte den Gud som Bibeln beskriver. Enligt Bibeln finns det ett antal saker Gud inte kan göra; Han kan till exempel inte ljuga (Hebr 6:18, 1 Sam 15:29, Tit 1:2), förändras (Mal 3:6, Hebr 13:8, Jak 1:17) eller frestas till mörker och ondska (Jak 1:13, 1 Joh 1:5). Det betyder att det finns saker som vi som människor alltid kommer att kunna förhålla oss till, helt enkelt för att Gud är orubblig i dessa avseenden. Men eftersom Gud inte förändras betyder det att hans allmakt är begränsad av hans natur. Gud kan inte ändra på sig själv – för att inte kunna lyfta stenen skulle han behöva ändra på sig själv snarare än stenen, eftersom han skulle behöva ta bort sin egen förmåga att kontrollera materia. Så svaret är helt enkelt nej – Gud kan inte skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den. Inte heller kan han ljuga om den saken!

Det faktum att Gud inte kan ljuga tillsammans med det faktum att han är allvetande gör honom nästan nödvändigt logisk till sin natur (detta kan härledas mer rigoröst, men det gör vi inte här), vilket innebär att hans allmakt är begränsad av logiska lagar och regler, men inte fysiska. Det förklarar också varför människor som är skapade till Hans avbild kan tänka logiskt på ett sätt som motsvarar verklig sanning – något som är svårt att förklara ur ett rent biologiskt perspektiv. Varför skulle våra biokemiska impulser och mutationer producera sant tänkande, snarare än tänkande som enbart gagnar vår överlevnad? Varför skulle världen vara förståelig överhuvudtaget?

Om man förstår vad Bibeln menar med allmakt kan man alltså redan nu inse att det finns potentiella svar på teodicéproblemet om t.ex. godhet och ondska logiskt omöjligt kan existera var för sig, eller ifall det av någon annan anledning är logiskt omöjligt för Gud att förhindra ondska utan att förändras eller vara ond. Till exempel skulle man kunna argumentera på följande sätt;

1) För att kunna förhindra all ondska, måste man vara ond. (genom att vara tyrannisk och frihetsberövande)
2) Gud är inte ond
Slutsats: Gud kan inte förhindra all ondska

Men detta argument kan inte övertyga alla av förståeliga anledningar. Man kanske inte anser att tolerans av ondska är en god egenskap, eller så kanske man tänker att det inte vore frihetsberövande och tyranniskt om man inte skapar varelserna med frihet till att börja med. Man kan också tänkas ifrågasätta om det verkligen kan finnas ett liv efter detta utan sorg och ondska och smärta, men med friheten intakt, om Gud inte kunde skapa ett sådant liv här. Det är min personliga invändning mot detta argument – alltså skulle jag vilja ha något bättre svar än så. Som tur är har Bibeln det (annars hade jag kanske känt ett behov av att omvärdera min tro)!

Godhet, ondska och lidande

I denna tid då ordet “tolerans” hyllas så högt är jag förvånad att inte fler reagerar när folk säger att någon som är fullständigt god måste göra allt i sin makt för att stoppa all ondska. Är inte tolerans en god egenskap som handlar om att i viss utsträckning tillåta ondska för att slutresultatet ska bli bättre? Är en förälder verkligen god om den skyddar barnet från alla potentiella faror och skador? Vi famlar i mörkret efter en definition på godhet för att sedan säga att Gud inte är god om han inte anpassar sig efter just vår definition av godhet. Men om vi istället lyssnar på varför Gud inte stoppar all redan existerande ondska, så får vi en glimt av vad godhet är; “Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” (2 Petr 3:9b) Svaret är alltså;
Gud tillåter ondska i detta liv för att han vill rädda oss från evig död.
Nåd och tålamod, tolerans och kärlek. Det är av godhet Gud tillåter ondska. Men hur är det då med mer allmänt lidande eller naturkatastrofer som inte är direkta konsekvenser av våra egna handlingar?

Lidande är något vi ofta förknippar med ondska – ibland är det till och med så vi definierar ondska: det som orsakar lidande. Så länge ingen skadas eller alla är med på det så tycker man att det är okej. Men hur ser det ut egentligen? För att träna och bli stark så kräver det ofta en viss typ av lidande. Att lära sig från misstag kräver en del lidande här och nu – men i längden mindre lidande än att återupprepa misstagen. Att själv lida för att hjälpa andra är självuppoffring – det är vackert och gott. Det ultimata exemplet i Bibeln på både godhet och lidande är Jesu död på korset för oss som inte förtjänar det. Mycket förändring, både god och ond, gör ont, för det är inte lätt att förändras. Det kan vara smärtsamt att ta kritik och det är inte lätt att erkänna att man behöver förändras – växtvärk är inte alltid så kul heller! Men om nu lidande kan leda till goda förändringar, då är det inte heller nödvändigtvis ont att orsaka lidande. Det kan till och med vara en kärleksfull och god handling att fostra någon – både för personens skull, men också andras. Vi har fängelser för just det syftet – vi orsakar en viss nivå av lidande och frihetsberövning för att lära människor vad som är rätt och vad som är fel, och för att skydda andra. Kritik, eller som vissa kallar det, “dömande”, har samma syfte. Bibeln säger om vår relation till Gud, att “ni har glömt uppmaningen som talar till er som söner: Min son, förakta inte Herrens fostran och tappa inte modet när han tuktar dig, för den Herren älskar tuktar han och han agar var son han har kär.” (Hebr 12:5-6) och om Jesus Kristus; “Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. När han sedan var fullkomnad blev han källan till evig frälsning för alla som lyder honom,” (Hebr 5:8) Ibland kan man helt klart önska, för tillfället, att Gud älskade en lite mindre än han gör, och lät oss leva i ondska utan ingripande! Men när man senare får bli en källa till godhet, kärlek, och förändring, då har Gud tagit det smärtsamma och gjort något gott av det.

Varför så mycket ondska och lidande?

Ja, varför har Gud så mycket tålamod och tolerans med ondskan för tillfället, för att potentiellt rädda ett par stycken som kanske kan räddas? Jesus tar upp en liknelse för att illustrera problemet;
Himmelriket är som en man som sådde god säd i sin åker. Men medan folket sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån kommer då ogräset? Han svarade: Detta har en fiende gjort. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi ska gå och samla ihop det? Nej, svarade han, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar ut ogräset. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. När skördetiden är inne, ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen för att brännas. Men vetet ska ni samla in i min lada.” (Matt 13:24b-30)
Liknelsen förklaras i Matt 13:36-43 – “fienden” här är Djävulen, vetet är Guds barn, och ogräset onda människor. I den här texten är det uppenbart att Gud vet att han kommer att rädda folk, eller snarare, han vet att vissa kommer att gå under som annars skulle bli räddade, om han tar itu med all ondska nu på en gång – han kan se vetet som inte är fullvuxet ännu. Här ges också en del av ett svar till hur ondskan kom in i världen – Fienden planterade den här. Dock finns det självfallet utrymme för fortsatta frågeställningar; hur kunde Fienden lyckas plantera ondskan här, hur blev han ond – var han alltid ond? Kort och gott är ondskans ursprung en lite större frågeställning som inte ryms i just detta inlägg, utan får bli ett helt eget i framtiden.

Avslutningsvis är min fråga till dig;
Om Gud är allsmäktig och fullständigt god, och vet att han kan rädda människor genom att vänta med att göra sig av med all ondska och allt lidande i världen, hur skulle han då kunna låta bli att vänta för att rädda dessa människor? Och om han nu verkligen väntar tills bägaren rinner över, trots allt lidande som skadar de människor han älskar, hur hårt tror du då inte att Han kommer slå till när han väl straffar ondskan? Och det, mina vänner, är ondskans verkliga problem.