Etikettarkiv: Apologetik

Bekräftelsebias, varför man ska undvika det?

”Bekräftelsebias innebär att man bara tar till sig åsikter och idéer som bekräftar det man redan tror eller tycker” (https://hurvetdudet.nu/resursbank-2/ordlista/). 

Bekräftelsebias är ett stort problem idag när det kommer till falska nyheter och konspirationsteorier. Att vara medveten om var vi hämtar vår information ifrån är viktigt. Att läsa texter eller lyssna på personer som tycker som vi är enklare än att läsa och ta till sig texter som går emot det man själv tror, men i längden så kan det leda oss iväg från sanningen. Och som kristna så ska vi alltid söka sanningen.  

Att vara medveten om på vilket sätt vi bekräftar vår bias påverkar hela livet. Jag vet själv från mina studier att när det var dags att skriva en uppsats så var det väldigt enkelt att gå till de texter och källor som jag kopplade starkast med. Det är enkelt att nöja sig med de texter som får en att stanna upp och nicka medgivande. Det är likadant med de nyhetskällor som vi tar del av. Det är väldigt enkelt att bara läsa nyheterna från en eller två nyhetssajter eller tidningar. 

Jag menar inte att man ska sluta läsa de nyheter eller de författare eller apologeter som man tycker är bra. Problemet uppstår när vi nöjer oss med specifika texter, eller bara läser andra texter som vi vet bekräftar det vi redan läst och håller med om. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att det inte räcker med att försäkra sig om att ens källor är akademiska eller opartiska. Akademiska texter har ofta recensioner som kan hjälpa oss att läsa texterna kritiskt. 

Bekräftelsebias kan ta sig uttryck i var och hur vi söker ny information, vilka frågor vi väljer att ställa och hur vi utvärderar och tolkar information. För en kristen, och speciellt en apologet som ska bygga argument baserat på fakta så är det väldigt viktigt att undvika bekräftelsebias. 

Vad kan vi missa om vi bara läser texter som bekräftar våra egna åsikter?

 Möjligheten att ändra vår uppfattning om något som är fel.
 Möjligheten att vidareutveckla ett argument och göra det starkare.  
 Chansen att lära oss svara den som ställer frågan och inte bara ge ett förenklat svar på frågeställningen.

Det finns också en stor risk att vi följer konspirationsteorier (även i liten skala).

På organisationen där jag jobbar så har vi utvecklat kurser för ett universitet och inkluderar i kurserna en uppgift där eleverna ska skriva en argumentativ artikel och sedan efter feedback från klasskamrater och lärare spela djävulens advokat och skriva en ny artikel, men från det motsatta perspektivet. Detta tvingar eleverna att läsa texter som de antagligen har missat när de skrev sin första artikel. Detta är något jag rekommenderar att du gör själv hemma för att träna dig i att se din bias och tänka mer kritiskt (dela gärna dina tankar från både första argumentet men också motargumenten på vår FB sida). Målet är att ta bort de skygglappar vi så lätt bär på och motarbeta bekräftelsebias. 

Vad man lär sig från denna övning är att man blir bekväm med att forska i och läsa texter från folk som har andra åsikter än sig själv, men det hjälper en också att utvärdera sin egen världsåskådning. 

Vi som kristna ska söka efter sanningen. Om vi tror att Jesus är vägen, sanningen och livet så behöver vi också tro att inte någon sanning, oavsett var den kommer ifrån kan säga emot Guds ord (Med sanning så menar jag det som överensstämmer med verkligheten). Vi måste stå upp för sanningen i alla lägen och att bli medveten om vår bias hjälper oss att ta del av nya perspektiv som kan föra oss närmare en rätt förståelse av sanningen. 

/ Samuel Svensson

 

Instiftade Jesus internationella kvinnodagen?

Nja, det gjorde han väl inte, men finns det något positivt att säga så här i anslutning till internationella kvinnodagen från den kristna trons håll och kan vi ta med oss något ifrån hundraårsjubileet av att kvinnor också fick rösta i valet till riksdagen? Och har det något med apologetik (att förklara och försvara den kristna tron) att göra?

Låt oss gå bakåt i historien!

För länge sedan blev så också kvinnor tillräkneliga som tänkande och mänskliga varelser, detta hände dock inte först i Sverige…

En av de tydligaste markeringarna på kvinnors roll och betydelse kanske Gud lämnade den där påskdagsmorgonen i Jerusalem; de första vittnena till det viktigaste som någonsin hänt (och kommer att hända) fick kvinnor som vittnen! ”Graven är tom!”, sedan hände mer… Och så småningom vann denna tanke insteg också i vårt land! Det var inget som skedde av si själv utan den kamp fördes genom att samlas till manifestationer, genom namninsamlingar och genom att lägga förslag i Sverige Riksdag.

Den första motionen om rösträtt för kvinnor kom långt innan män hade rösträtt till riksdagen, men den (och många senare) avslogs. Den första med hänvisning till att kjolarna inte skulle få plats (nåja, det var i alla fall ett av argumenten). Långt senare, 1919, beslutades det så att kvinnor skulle få rösta i riksdagsvalet och i år, 2021, är det hundra år sedan detta historiska första val skedde. Lite däremellan skrev undertecknad en uppsats, ett examensarbete, om denna process, från det första förslaget i riksdagen, till och med beslutet. Jag utgick ifrån riksdagsprotokollen och ifrån den största och viktigaste organisationen Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR); det som skrevs i dess tidskrift Rösträtt för kvinnor (RFK). Min ingång var att se hur Bibeln användes i debatten i dessa två viktiga sammanhang och detta av två skäl: Dels hävdas det ofta att kristna, att präster etc var motståndare till detta med kvinnor rösträtt och dels hävdas det ofta att ”alla var kristna förr” (t ex då man påpekar att vetenskapsmän, institutioner som är viktiga för det moderna samhällets framväxt och det moderna begreppen om demokrati och alla människors lika värde) vilket gör att man inte får använda det som argument för att kristn tro är en god, positiv kraft i ett samhälles. Denna uppsats läggs här upp för att fira internationella kvinnodagen och detta märkesår för allmän rösträtt. Här kommer du till uppsatsen!Så vad fann jag då? Ja om du nu inte orkar läsa så kommer här resultatet i kortform (SPOILERVARNING): Varken syndafallet, ”kvinnan tige i församlingen” eller i stort sätt något sådant som skulle kunna anses förklenande om kvinnan ifrån Bibeln anfördes eller i fallet med RFK hävdades att någon haft som argument. Faktum är att RFK inte alls tycks uppfattat den kristna tron som något bekymmer eller som ett håll varifrån motstånd kom, man tycks mer oroat sig för kvinnor i de politiskt konservativa sammanhangen som inte förespråkade rösträtt för det egna könet samt för ”fru Kata” (dvs den socialdemokratiska kvinnoförkämpen Kata Dahlström) som splittrades engagemanget så att det inte blev en front utan att de socialistiska kvinnorna var med i att ett kvinnoförbund (och man såg också att liberalerna, vänstern, Socialdemokrater m fl främst kämpad för manlig rösträtt och först sedan för också kvinnlig dylik, vilket man tyckt var fel).

Riksförbundet för kvinnans politiska rösträtt uppmanar i denna gamla tidningsannons också till att rösta med de frisinnade; ett parti med tydlig klangbotten hos frikyrkligheten! En intressant gammal annons (som är från valet 1921 och därför inte ingick i min undersökning av hur beslutet 1919 kom till) fann jag; den publicerades av RFK och uppmanar kvinnorna att rösta med de Frisinnade; ett parti med tydlig klangbotten hos, och stort stöd av, frikyrkligheten (nu var kanske dess vågmästarroll i Riksdagen och dess generellt positiva inställning till kvinnlig rösträtt, mer av intresse för RFK än det religiösa, men de två intressena tycks ha kunnat samsas! En fundering som uppkommer hos mig är: Varför hävdas kristna vara bakåtsträvare när det inte går att finna det i källorna? Är det en blindhet eller ointresse eller kanske inkompetens när man läser historia i nutiden? Och varför är det så svårt att ge den kristna tron och dess institutioner erkännande för vad den och verkligen bidragit med positivt i vårt samhälle?

Nå i väntan på svar på ovanstående får vi glädja oss åt allt det goda som Jesu efterföljare gett världen och allt det goda som finns i räddningen hos Kristus och idag också åminnelsen av ett viktigt att till jämställdhet!

/ Martin Walldén

Några ord om Ravi Zacharias

Vi har publicerat inlägg om och vill med det följande förtydliga vår ståndpunkt.

Artiklarna i denna serie (del 1, del 2) skrevs innan anklagelserna mot Ravi Zacharias hade blivit offentliga. Med detta meddelande vill vi (artikelförfattaren och SAS) göra det klart att vi fördömer de handlingar mot kvinnorna och deras familjer som det har bekräftats att Ravi har utfört. Vi väljer att behålla texten som den skrevs med anledning av att det finns material från organisationen RZIM som har producerats av andra apologeter som också fördömer det som Ravi har gjort.

Är ateister emot barn?

Ok, förlåt på en gång säger jag väl!? Det är en lite spetsig rubrik, men den kommer sig av en allvarlig fundering som jag inte själv är upphov till, egentligen bara vittne till; när året inleddes så dök det upp en del inlägg om att FN:s barnkonvention nu blivit svensk lag och vad det skulle få för konsekvenser. Inte så få var positiva och i allra högsta grad sekulära organisationer som jobbar med barn och barnrättsfrågor och dylikt.  

Sedan fanns det undantag från hyllningarna, som detta:

Men är det så illa då, att människor är mot barnkonventionen alltså? Vill man inte skydda barn egentligen mot otillbörlig, ja rent skadlig påverkan? Jo, så är det säkert! Jag vet ju inte hur alla tänker, bara de som jag pratat med och debatterat mot, men det jag tänker på är ungefär: Är det verkligen så illa då?

Jag tänker att kanske beror en del av de idéer och åsikter som speglas i till exempel ovanstående bilder på bristande kunskap (av ett eller annat skäl) om den kristna tron? Det skulle kanske då vara dags för ännu en bloggpost i serien Teologi för ateister? Jag tänker att det kan vara svårt att beskriva en motståndare så att den känner igen sig, men serien är ett försök till början på hjälp för exempelvis ateistiskt troende och andra; serien har sin utgångspunkt i att troende av ateistisk tro och troende av annat slag än den kristna tron ska få hjälp att argumentera för eller emot och väga skälen för eller emot just en kristen tro och slippa fäktas mot en tro som inte heller kristna.

Men dennadagesn bloggpost, om en kanske en semiofficiell del i serien, tar istället sin utgångspunkt i får i stället ta sin utgångspunkt i Blasie Pascal, något om honom finns att hämta i trakten av dagens datum:

Och mer specifikt tänker jag på någon slags variant av barnuppfostrans Pascals vad.

Det är, när detta skrivs, några dagar sedan Barnkonventionens dag (20 november), vilket påminde mig om inläggen från början av året och mina tankar då, dels de framförda på kammaren och dels i mer offentliga debatter och samtal.

Så vad vill jag säga då? Är det inte så att föräldrar nu i frid kan och får pådyvla sina barn religiösa trosföreställningar? Jo, så kan man väl säga att det är på många sätt, det jag mest funderar på gällande barn till kristna föräldrar handlar om den lilla frågan:  Är det så farligt då? Om vi säger att det inte finns några skäl till att tro att den kristna tron är sann, vad får barnen då med sig? Och kan de bli av med det hela? Den sista frågan är enkel att besvara: Tron har lätt för att försvinna är nog många kyrkors och föräldrars erfarenheter, en bok i ämnet finns här som förslag till instudering.

Men om kristen tro vore osann då? Hur blir det då, är det verkligen ändå bra att uppfostra barn i enlighet med den då? Ja för det första så bör man ju som ateistiskt troende, eller troende av annan inriktning, väga skälen för den kristna tron, inte bara använda sig av sina förutfattade meningar som ju lätt kan oreflekterat se ut som i bilderna ovan.

Och för det andra så om kristen tro är sann, då finns ju ska skäl att göra vad man kan för att den ska överföras till det uppväxande släktet, så resten av denna bloggpost kommer fokusera på om den hypotetiskt skulle vara osann, men att man i alla fall ville överföra den, förmedla den, eller alltså uppfostra sina barn enligt deen kristna tron.

Finns det några faror? Ja, säkert, men frågan är om de är särskilt stora? En av de stora farorna är ju just att barnen får till sig något som sant som inte är det (i så fall). I övrigt tror jag att de flesta invändningar som kan resas mot att uppfostra barn i akt och mening att överföra den kristna tron till dem också kan resas mot i stort sett alla andra sätt eller riktningar. Och de torde ha mer att göra med maktförhållandet mellan barn och förälder som den vuxne alltid har en större del av. Det skull kunna handla om att sluta ett barn mot världen (alltså alla andra intryck än ”rätt”” intryck, sammanhang etc), men det är släkt med ovanstående om makten och något vi kan känna igen från vilket missbruk av makt gentemot barn och andra som helst.

Nå listan kan säkert förlängas och kommer säkert göra det med lite hjälp, men frågan är om något går att knyta mer till just kristen tro än andra trosföreställningar eller filosofiska ställningstaganden!?

Men nu till Pascal, han menade ju att det var bättre att tro på Gud även om han inte finns än tvärtom, för chansen att det blev bra var större än tvärtom. En slags spelteoretisk hjälp för att välja livshållning!

De stora fördelarna så med att låta barn få en kristen uppfostran är bland annat följande:

* Du vet att du har ett värde

* Du vet att du är älskad

* Du vet att du aldrig är ensam

* Du vet att det finns skäl att göra rätt

* Du vet att du har en uppgift

* Du vet att det finns skäl att ha ett hopp

* Du vet att livet har en mening

Nu valde jag ordet vet egentligen mest för att det blev rätt snyggt, egentligen är en del av dessa inte vet som i veta i huvudet utan mer vet/känna/vara övertygad om, mer något som också hjärtat och hela jaget är involverat i.

Du vet att du har ett värde – Du får i den kristna tron med dig att Gud skapat dig och alla människor, inte ens den förste mördarn är värdelös utan får ett märke som skydd för att inte alla andra ska dräpa honom. Du får i den kristna tron detta att Gud vill rädda dig och alla människor så mycket att han var beredd att avstå ifrån allt, bli människa i Jesus och så dö för din (och allas ) skull. Alltså inte bara snacka, utan någon som tar en för dig!

Du vet att du är älskad – Du får i den kristna tron detta att Jesus blev människa för din skull:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom ska få evigt liv. För Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att rädda den. (Johannesevangeliet 3:16-17)

Du vet att du aldrig är ensam. Vi har Jesu löfte som man då får förmodas få med sig om man uppfostras i den kristna tron: 

Jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matteusevangeliet 28:20)

Du vet att det finns skäl att göra rätt. Gud uppmanar oss på flera sätt, typ ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er det ska ni göra för dem” är väl en klassiker i sammanhanget, Gyllen regeln kallad. Mycket likande kan man se och få uppmaningar, exempelvis detta om fåren och getterna vid tiden slut

Du vet att du har en uppgift det kan handla om i församlingen eller i världen i stort, Gud rustar oss med uppgift och utrustning att utföra den, exempelvis i 1 Korinthierbrevet 12:

Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta

Du vet att det finns skäl att ha ett hopp (de ovanstående punkterna ger visst skäl för nutiden) inför vad som kommer i slutet av allt. Här kan vi se exempelvis Lukasevangeliets tal om nöden som kommer och hur vi kan ha hopp i det: 

När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.

Och ur själva slutet av Uppenbarelseboken har kyrkan hämtat kraft och hopp i tunga tider, den nya jorden och hoppet om att det kommer en tid då:

Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: »Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. 

Och han som satt på tronen sade: »Se, jag gör allting nytt.« Och han sade: »Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.« 

Uppenbarelseboken 21:1-5

Du vet att livet har en mening i alla fall i bemärkelsen att du inte är tillkommen av en slump, utan att Gud var med i din och hela tillvarons tillblivelse. 

Finns det en slutsats nu då?

Ja kanske kan det tyckas som om allt det där kan man få ändå! Ja kanske, men finessen blir ju att du får en grund för att uppleva att allt är så som det står här ovan, kanske finns det fler saker att få med sig, kanske andra bibelord, men jag skulle säga att i de flesta kyrkor i vårt land skulle detta och kanske några till positiva värden vara det som föräldrar vill och försöker föra över till sina barn.

Och de anser sig ha skäl till det, det gör att jag skulle satsa på barnuppfostrans pascalliknande vad!

Frid och välsignelser! / Martin Walldén

Hur blir man en bra apologet del 2

I förra blogginlägget så skrev jag om 7 steg jag tror är viktiga om man vill bli en bra apologet. Med detta som grund så vill jag nu presentera olika utbildningsvägar man kan ta för att öka sin kunskap. Denna lista är inte fullständigt uttömmande, den skulle kunna innehålla mycket mer, men det är en början på en samling av resurser. Dela gärna andra resurser i kommentarsfältet efter artikeln om det är något du tycker jag har missat. Om du inte har läst mitt första inlägg så kan du göra det här

Att börja med vilka vi är som personer är alltid viktigt när vi talar om utbildning och de mål vi har i livet. Bibeln är tydlig med att, “Om jag har fått profetians gåva och känner till alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har en tro som är så stark att jag kan flytta berg, men inte har kärlek, då är jag ingenting.” ‭‭1 Korintierbrevet‬ ‭13:2‬ NUB. Därför är det viktigt att först fundera på det jag skrev i mitt första blogginlägg 

Trots många års studier på universitet så är jag av den uppfattningen att man inte måste gå en full utbildning för att lära sig svara väl på människors frågor eller försvara den kristna tron. Det finns många sätt att tillägna sig kunskap. Därför kommer jag att börja med något som för vissa kan verka som en självklarhet. Många tar del av bloggar och poddradio och seminarier även efter att de har avslutat formella studier men det kan också vara ett bra första steg. 

Bloggar och poddradio, och seminarier, är jättebra gratisalternativ (vissa seminarium kan kosta) som inte ska underskattas. Det viktigaste här är att man har urskiljning och gör lite förarbete så att man vet att det man läser och lyssnar på är bra material. Här följer en lista på bloggar, poddar och organisationer som håller i seminarier, som jag rekommenderar.  

Svenska Apologetiksällskapets blogg, Facebook sida och event. Om du läser detta så vet du antagligen redan att SAS har bra bloggare, en Facebook sida där man kan lära sig genom att ställa frågor, eller läsa andras svar. Det är viktigt att komma ihåg att inte alla som skriver på Facebooksidan representerar SAS. 

Apologia producerar en podd, skriver blogginlägg och håller i seminarier. 

Svenska Evangeliska Alliansen är en viktig röst i den Svenska debatten som det är värt att ta del av. 

Alisa Childers är en av många kvinnliga apologeter som är med i gruppen Women in Apologetics där man kan finna många bra resurser. 

Reboot är en organisation som leds av Amy Orr-Ewing och fokuserar på att träna unga i att svara på tuffa frågor om kristen tro.  

The Poached Egg är en blogg som av många räknas som en av de första riktigt bra webbplatserna om apologetik på nätet. De har många bra artiklar som man kan ta del av helt gratis.  

Reasons to Believe producerar högklassigt gratis material som diskuterar samspelet mellan vetenskap och tro i relation till Guds skapelse. De har också lagt ned mycket arbete på att granska olika material som föräldrar kan använda för att hjälpa sina barn tänka kritiskt kring naturvetenskapliga frågor och Bibeln. De material de föreslår fungerar utmärkt även för svenska föräldrar att använda även om man inte kan hemskola på samma sätt som i USA.

Stand to Reason är en annan organisation som producerar mycket gratismaterial på nätet. De har ofta ett fokus på samhällsfrågor liknande Svenska Evangeliska Alliansen. 

Reasonable Faith är den organisation som startades av William Lane Craig. De har kanske det största utbudet av media, med nästan allt producerat av Dr Lane Craig själv. Här finner du högklassigt material som kan hjälpa dig finna svar på de mest komplicerade filosofiska frågor.

RZIM är den organisation som startades av Ravi Zacharias. De har ett stort utbud av poddar, videor och bloggar. 

Jag kan också rekommendera att du söker på YouTube efter videoklipp med de personer som finns på dessa sidor. Det finns väldigt mycket material som man kan ta del av där.  

Läs böcker

Det finns oerhört mycket böcker som man kan läsa. Många är bra, men många är också dåliga böcker och det är viktigt att komma ihåg att inte alla böcker är värda att läsas analytiskt från pärm till pärm. Det gäller även de böcker jag föreslår här. Jag försöker här ge en bredd på olika ämnen. Vissa av dessa kan finnas på Svenska även om jag ger den Engelska titeln här. Om jag skulle ge alla bra böcker som har skrivits av apologeter här så skulle listan bli för lång. Så här är en lista med blandade författare och några av deras böcker. Alla i listan är inte evangelikala kristna men deras böcker är ändå värda att läsa. 

Rebecca Mclaughlin 

  • Confronting Christianity: 12 Hard Questions for the World’s Largest Religion

Alisa Children 

  • Another Gospel? 

Lydia McGrew 

  • Hidden in Plain View 
  • The Mirror or the Mask

Holly Ordway

  • Not God’s Type
  • Apologetics and the Christian Imagination. 

William Lane Craig 

  • Till Trons Försvar
  • Reasonable Faith 
  • A Reasonable Response: Answers to Tough Questions on God, Christianity, and the Bible (with Joseph E. Gorra)

Ronald H. Nash  

  • The word of God and the Mind of Man

Norman Geisler 

  • Come let us reason (with Ronald M. Brooks)
  • Christian Apologetics 
  • When Skeptics Ask

J.P Moreland

  • Love Your God with all Your Mind
  • Scientism and Secularism
  • In Searches of a Continental Faith (with Klaus Issler)  

Ravi Zacharias

  • The Logic of God 
  • Can Man Live Without God?
  • Why Jesus? Rediscovering His Truth in an Age of Mass Marketed Spirituality

Alvin Plantinga

Gary Habermas

Anjeanette Roberts

Erica Carlson

Kristen Davis 

Os Guinness 

Michael J. Behe

Stephen C. Meyer

Hugh Ross 

Fuz Rana 

Ken Samples 

Ken Ham 

Nabeel Qureshi

Josh McDowell

Gregory Koukl

John Warwick Montgomery 

J Warner Wallace 

Avery Dulles 

Micael Greenholm 

Stefan Gustavsson

Craig Keener 

Ken Keithley 

Det finns också ett antal bra böcker av ateister som man bör ha koll på. Här är några få som man kan börja med. 

Richard Dawkins 

Christopher Hitchens 

Sam Harris 

Daniel Dennet

Utbildning

Formell utbildning är något som jag starkt förespråkar då det oftast ger en träning I andra viktiga färdigheter vid sidan av den kunskap man förhoppningsvis förvärvar.   

Även om man inte riktigt kan kalla det formell utbildning så vill jag slå ett slag för bibelskola. Det finns flera bra skolor i Sverige och utomlands. Bibelskola kan lägga en oerhört viktigt grund för fortsatta studier.

Fristående kurser är något som har kommit mer och mer på sista tiden. Det finns flera institut som inte har officiell ackreditering men som ändå har högklassig utbildning.  

I Sverige har vi Apologia som håller I olika kurser. https://apologia.se/#distanskurs  

Utomlands finns det bland annat följande institut där man kan läsa kurser som jag rekommenderar:  

RZIM – https://www.rzim.org/training

RTB – https://reasons.org/education/reasons-institute/overview 

Mission Muslim World University – https://i2ministries.org/wp-content/uploads/2020/08/MMWU-MA-Program-2.1.pdf  

Biola Certificate in apologetics – https://www.biola.edu/christian-apologetics-certificate 

    Master lectures från Zondervan  – https://masterlectures.zondervanacademic.com/ 

Om man vill läsa mer pastorala studier eller vad man skulle kunna kalla traditionella teologiska studier från ett amerikanskt perspektiv så rekommenderar jag att titta på denna bloggen där de har samlat kurser som täcker mer än fyra års heltidsstudier I teologi. – Advanced Bible Degree for free

Universitetsutbildningar 

Sverige –  vi är välsignade I Sverige med gratis universitetsutbildning. Ta vara på den. Som apologet så kan man läsa allting från teologi till biologi eller logik. Det finns många vägar man kan ta beroende på vilket område man vill fokusera på. 

Det finns också skolor som Skandinaviska Teologiska högskolan som har högklassig utbildning men som inte är gratis. https://www.teol.se 

Det finns en del skolor utomlands som fokuserar specifikt på apologetik. Jag känner mest till USA så här kommer en lista på dem. 

Biola University 

Master of Arts in apologetics 

Master of Arts in science and religion

Southern Evangelical Seminary 

Kandidat, master och doktorsutbildningar med fokus på apologetik

Regent University 

Master of Arts in apologetics and cosmogony 

Veritas International University 

Flera utbildningar i apologetik på masternivå 

Liberty University 

Master of Arts i apologetik 

Southern Baptist Theological Seminary 

Master of Arts i apologetik 

New Orleans Baptist Theological Seminary 

Master of Arts i apologetik 

Jag hoppas att du kommer få användning av någon av dessa resurser. Som sagt, dela gärna andra resurser I kommentarsfältet om det är något som du tycker att jag har missat. 

Samuel Svensson

Är Bibeln intolerant? Förtryckande? Sexistisk? Homofobisk? Förlegad? Irrelevant?

Intressanta frågor allt det där, och en intressant bok av Amy Orr-Ewing, med en kortare titel på engelska: Why trust the Bible? Och faktiskt är det nog mest den engelska titeln som helt och fullt ger rättvisa åt bokens innehåll, den är allra mest fokuserad på om man kan ha tillit till Bibeln.

Japp du har gissat rätt; det är ännu en bokrecension! Vi får säga som bibelboken Predikaren:

Låt varna dig min son ingen ände finns på det myckna bokskrivandet och mycket studerande gör kroppen trött! (Predikaren 12:12)

Nu är ju detta ingen podd så det är svårt att springa en runda för att stärka kroppen medan man tar del av detta, men kanske kan du motionera före eller efter läsandet av bloggposten? Och gör du det efter kan du ju fundera på om boken är något för dig?

Boken lär väl mest bli använd av kristna som funderar över de frågor boken behandlar, eller den som vill eller behöver rusta sig för vänner och bekantas frågor eller ifrågasättande av Bibeln och den kristna tron; och den har då verkligen gott om förtjänster.

166349f6-2b39-40c3-8a4f-8e764208497a-4465-000000f998fab943_file

Ett kanske ännu intressantare sätt att använda den vore som komplement i någon form av upptäckargrupp eller samtalsforum bland vänner, grannar, i kyrkan, på universitetet eller i något av skolans sammanhang så att den fick möta både kritiker som är av annan tro (ateistisk, religiös, agnostisk eller vad för tro/livsåskådning man nu omfattar) och de som är positivare inställd till den! Bli gärna först med detta i Sverige! För jag tänker att denna bok, precis som de flesta jag skrivit recensioner över, är goda att ta del av för den som är allt ifrån direkt fientligt inställd, till positivt nyfiken på den kristna tron!

Är sanningen om icke-kristna att man undviker sanningen av fel skäl? Vad gäller Bibeln kan jag ibland fundera; man accepterar oftast gängse historieskrivning om Julius Caesar, Hannibal, Sokrates med flera, men så fort Bibeln kommer på tal så räcker inga källor i världen till för att styrka den och den kan omöjligen själv vara historisk källa (detta var lite tillspetsat, jag vet), fler tankar om det finns bland annat i Svenska Apologetiksällskapets resursbank.

Men sanningen om att man har en ateistisk, agnostisk eller annan tro kan också vara att man tycker sig ha mött och konfronterats med den kristna tron; eller kort sagt man har varit i kyrkan eller mött kristna och det har lett till att man inte kan tro på vad de säger sig tro på.

Sanningen om dig och mig och våra respektive livsåskådningar kan också mycket väl vara att vi mött livet och att det formats oss på olikasätt vilket gör att en titt på till exempel kristen tro vid första och kanske andra anblicken inte får oss att visa forska vidare. 

Livsåskådning, tro och kristen tro är mer komplext än bara sanningsfrågan och här är en bit som jag menar att Orr-Ewing förtjänstfullt arbetar med genom boken! Redan i inledningen så slår hon an tonen genom att hon säger att hon värdesätter böcker som styrker Bibelns historicitet, men att om vi vet att Bibeln är historiskt trovärdig så väcker det fler frågor, kanske lite som Mark Twain (eventuellt) sade:

markt-twain-bibeln

Så varför ska jag då läsa boken? Jo den ger nämligen dig och mig,( och våra kamrater etc) en god grund för att i vår moderna värld som kanske inte bara bryr sig om just sanning; utan där det också är viktigt med de etiska och psykologiska aspekterna av saker! Hon gör det med 10 frågeställningar som hon på ett lättöverskådligt och enkelt, men ändå välarbetat, sätt går igenom. Och ja, några avdelningar handlar om den kristna trons trovärdighet, annat om dess mer faktiska tillgångar och att hur den hör hemma i det 21:a århundradets tankevärld och din och min vardag! 

a2ffdef1-af4f-40e4-bfa0-db2b2659b9a4-4465-000000f9d0e6d9fb_file

Hon rundar av den här dubbelheten i den sista delen genom att berätta om sina föräldrar; pappan som aldrig kommit på att det är sanning som är skälet att tro på kristendomen, inte det han sökt med andlighet, känslor etc och mamman som hela sin internatskoletid tvingats sitta på tråkiga anglikanska gudstjänster, har mött kyrkan helt enkelt! Men som båda med några månaders mellanrum ändå kommer till tro.

Vad gäller de rent faktiska sannings– eller trovärdighetsdelarna så är förstås avsnitten 2-4 i fokus. De är lättillgängliga och innehåller vad varje människa som funderar över om kristen tro är trovärdig bör förhålla sig till, lite av standardforskning eller standardvetenskap (men som verkligen inte tycks vara allmängods hos många som har en ateistisk eller agnostisk tro),

Ett speciellt spännande, men inte lika vedertaget är sid 45 och däromkring om nytestamentliga skrifter i Qumran. Det har vi lite kort berört vid ett annat tillfälle och det finns nog mycket forskning kvar att göra, men tesen i Orr-Ewings bok är att det finns fler än ett citat från Nya Testamentet i Döda havsrullarna. Om det gör det så säger det ju en hel del då Qumran tycks övergivet omkring Jerusalems förstöring, år 70, och då har vi ju tydligt tidiga dokument som blir viktiga för kanonhistorien och ålderns på Bibelns texter (just detta hur tidiga, hur nära inpå Jesu liv de faktiskt tycks skrivna och hur ännu tidigare mycket material i Bibelns Nya Testamente (som sedan är med i Bibelns böcker) är väldigt fascinerande och trosstärkande, eller om vi ska uttrycka oss lite neutralare, väldigt intressant).

Något som gör att en ateistiskt troende, eller agnostiskt troende, eller religiöst troende av annan tro än den kristna; att också du kan ha behållning av boken, är att frågorna är av rätt allmän karaktär och av Orr-Ewing och fler än mig, skulle jag tro, upplevs vara vanliga i samtal med troende av annan art än kristna.

Det är imponerande att få bredden i frågorna, pastorala omsorgen om de viktiga frågorna, men ändå lyckas få till en bra grundbok och dessutom i kort och överskådligt format; kristen tro utifrån ett historiskt sammanhang, utifrån ett etiskt och ett psykologiskt. Dessutom lätt att ta till sig, som vanligt (frestades jag att säga) så är det kanske inte alltid skälen för den kristna trons sanning och historicitet som hindrar, utan att man väljer att låta sin bias, sina förutfattade meningar om den kristna tron sätta sig över förnuftet, som gör att man inte kan anamma boken.

Men jag tror att som den är uppställd så kan man inleda samtal med den som förespråkar bokens ställningstaganden, eller motsätter sig dem och samtala igenom punkt för punkt och se vart skälen leder! 

Den ger klara slutsatser som man kan argumentera med (eller mot), men den ger liksom inte fritt spelrum till dina eller mina förutfattade meningar, vårt bias. Och att den dessutom hjälper till lite med funderande inte bara om sanningsfrågan utan om andra aspekter som är viktiga i vår samtid så har den ett än mer aktuellt värde än om den bara fokuserade på gudstron i sig rätt oantastliga historiska förankring (där väl Jesu uppståndelsen är lika välgrundad som vilken annan (antik) historisk persons hela liv!   

Som samtalsdokument är den god, som faktabas är den korrekt och lättöverskådlig och frågorna kan fungera även för en ateistiskt troende att fundera på i sin kammare (boken är så tunn att du kan smyga in den under kudden utan att någon märker att du är otrogen eller hädar din och dina trosfränders föreställningsvärld). 

Med förhoppning om god läsning, och att jag inte varit allt för vass mot den som har en annan tro än min, jag önskade mest uppmuntra till läsning (Orr-Ewing har en mycket trevligare approach än jag…)! 

/ Martin Walldén

Det tar ju en evig tid!!!

Ja så är det lätt att säga och tänka, det kan handla om jämlikhet och lika lön för lika arbete, det kan handla om att ett barn ska klä på sig ”kan själv” eller något annat som vi önskar skulle ske snabbare.

Men glädjande nog så kan inget ta en evig tid! Evig och tid är två begrepp som inte direkt relaterar till varandra skulle jag säga.

Gud är evig! Det är en grundsats när det gällt Gud (tillsammans med andra storord som helig, rättfärdig, kärlek m fl.), idag tänkte jag ge några tankar om detta med att Gud är evig, vad det kan betyda.

Att Gud är evig betyder att Gud är obunden av tiden (rumtiden) och opåverkad av densamma.

Det vi skull kunna säga om Gud är kanske: Gud är.

Detta får viss betydelse då vi samtalar om kristen tro, ibland syns det i mötet här på bloggen och ibland annorstädes då kristna möter människor av annan tro (annan religiösa tro, ateistisk tro, agnostisk tro etc.). Några av de betydelserna tänkte jag att vi skulle kika på i denna bloggpost.

Allvetande. Det betyder att när vi säger att Gud är allvetande så vet han, han bestämmer inte då. För honom är tiden närvarande, han är. Det blir som att hela tidens flöde är tillgängligt, varje del av det, hela tiden. Det blir som när jag ser min favoritfilm Top Gun, jag vet vad som kommer hända, men Pete Mitchells varande påverkar det inte, det är sedan länge inspelat och klart. Jag förhindrar eller påskyndar inte (spoiler alert!!!) Goose död bara för att jag vet om den.

Fri vilja. Detta hör på ett sätt inte ihop med att Gud är evig, men så fort vi placerar Gud i tiden så att hans vetande bestämmer utkomsten av en handling eller ett skeende då tar vi ju också bort den fria viljan. Även om den kanske mer bör beskrivas som att vi har en egen vilja, helt fri är vi nog ingen av oss. Så Gud som evig ger oss möjlighet till verkliga, betydelsefulla val.

Frälsning. Faktiskt är det här en av knepigheterna med en evig Gud, han vet redan vem av oss som kommer att välja att tillbringa evigheten med oss, men precis som annat han vet har han inte tagit bort var fria vilja. Men varför fortsätter han att ösa möjligheten till räddning över alla? Kanske finns svaret att finna i hans kärlek, tänker jag? En möjlighet är ju förstås att alla blir räddade, att alla faktiskt väljer Gud (godheten, kärleken, gemenskapen, ljuset) då det kniper, men så tycks inte Bibeln riktigt säga. Dock är det så att vi tänker att tillvaron blir god och underbar i himlen, men där kommer de som gått förlorade saknas, hur kan de för Gud finnas och inte finnas, eller leva i hoppet och ändå vara hopplöst förlorade, om nu Gud är och inte är endast i en tidpunkt? Förvisso sägs att ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” så kanske blir tillvaron annorlunda på ett sätt som är svår att föreställa sig för mig här i det timliga? Men Gud förändras ändå inte, han likafullt är.

Skapelse. Hur kan Gud som är, som opåverkad av tiden och obunden av den skapa? För när det skapas så tillkommer något som inte fanns förut, vi rör oss på en tidsaxel och är sålunda i tiden igen. Men då tror jag man kan tänka sig att tiden finns för Gud, hela tiden alltså (förlåt). Gud är, kanske man kort kan säga?! Om vi minskar dimensionsantalet lite (eller vad man ska säga) så är tiden som en linjal (alltså en längd med en början och ett slut; hela tiden alltså) som ligger i ett rum (rummet symboliserar då Guds varande) där hela tiden är närvarande och ryms i Guds varande, men Guds varande går utanför, bortom tidens begränsningar och dimensioner. I tiden, på linjalen är det olika, men för betraktaren och agenten som inte är bunden av den är den till i alla sina tillkommelser (och avslut, även om det här handlade om skapelse, om det som tillkommer).

Ondskans problem

Det finns intet nytt under solen. Ondskans problem, som i filosofiska kretsar är känt som teodicéproblemet, är förmodligen lika gammalt som ondskan själv, och ett vanligt argument mot kristen tro. Vad som kanske är mindre känt är detta: i stora delar av den filosofiska sfären anses det rent logiska problemet vara löst sedan länge, även om det känslomässiga problemet kvarstår. Den kristne författaren Lactantius formulerade redan på 300-talet problemet informellt såhär; 

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Problemet uppstår bara i en ideologi där Gud finns, är allsmäktig och god, och ondska finns – det uppstår egentligen enbart för de abrahamitiska, monoteistiska religionerna. För vi kan tänka oss en värld där det finns gudar som inte är goda eller gudar som strider med varandra för att ingen är allsmäktig – det skulle förklara varför ondskan finns. Frågeställningen har alltså ingen som helst relevans för huruvida gudar eller det övernaturliga existerar – den behandlar enbart karaktären hos påstådd existerande gud och koherensen i specifika religioner. Om du som läser den här texten tänker – “det kan inte finnas någon gud eftersom det finns för mycket ondska,” ja, då gör du helt enkelt ett logiskt felslut. Om du däremot tänker: “det finns för mycket ondska för att någon abrahamitisk/god och allsmäktig gud ska kunna finnas…” så förstår jag att du tänker så eftersom det inte är lika uppenbart fel. Men inte desto mindre är det fel. Åtminstone är det fel gällandes den kristne Guden – vilket är vad jag kommer behandla här.

Det är orimligt att ställa upp ett problem som handlar om bristen på koherens hos den kristne Guden och tron utan att faktiskt tala om den kristne Guden och hur denne beskrivs av Bibeln. Så om du inte är villig att öppna en Bibel för att svara på frågan, så är den inte ärligt ställd. Och om du öppnar Bibeln och läser den kan du hitta flera goda svar på frågan – eller åtminstone olika delar av frågan. Jobs bok behandlar frågan ur ett djupt emotionellt perspektiv även om boken för den filosofiskt lagde, mig själv inkluderad, inte alltid ger ett riktigt tillfredsställande svar. 1 Mosebok behandlar ondskans inträde i världen och dess konsekvenser, och många av de historiska böckerna förklarar i detalj hur hemsk ondskan kan vara och hur det går när Gud faktiskt väljer att göra det vi längtar efter – sätter stopp för ondskan. (syndafloden till exempel) Profetböckerna, evangelierna och breven i Nya Testamentet presenterar alla lösningen och slutet på problemet – och kanske framför allt anledningen till att Gud inte stoppar ondskan här och nu. Låt mig först klara upp några vanliga missförstånd om teodicéproblemet;

Guds allmakt

När jag var ung hände det ibland att folk försökte reta mig för min kristna tro med att säga “Kan Gud skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den?” Om jag svarade nej så sa de att Gud inte var allsmäktig eftersom han inte klarade av det. Om jag svarade ja, så sa de att då kan han ju inte lyfta stenen, och då är han ju inte allsmäktig. Det tog ett par år innan jag insåg att problemet låg i definitionen för allmakt. En viktig distinktion ligger nämligen i logisk och ologisk allmakt. Om Gud kan göra logiskt omöjliga saker så kan han skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den – och sedan lyfta den ändå. Det kan vara både sant och falskt att han kan lyfta stenen, samtidigt, eftersom logikens lagar inte längre gäller. Om vi har att göra med en Gud som är ologiskt allsmäktig så kan han utan tvekan skapa en värld som är ond och kalla den god, och ändå vara god samtidigt som han är ond. Detta är en nonsens-Gud, och inte den Gud som Bibeln beskriver. Enligt Bibeln finns det ett antal saker Gud inte kan göra; Han kan till exempel inte ljuga (Hebr 6:18, 1 Sam 15:29, Tit 1:2), förändras (Mal 3:6, Hebr 13:8, Jak 1:17) eller frestas till mörker och ondska (Jak 1:13, 1 Joh 1:5). Det betyder att det finns saker som vi som människor alltid kommer att kunna förhålla oss till, helt enkelt för att Gud är orubblig i dessa avseenden. Men eftersom Gud inte förändras betyder det att hans allmakt är begränsad av hans natur. Gud kan inte ändra på sig själv – för att inte kunna lyfta stenen skulle han behöva ändra på sig själv snarare än stenen, eftersom han skulle behöva ta bort sin egen förmåga att kontrollera materia. Så svaret är helt enkelt nej – Gud kan inte skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den. Inte heller kan han ljuga om den saken!

Det faktum att Gud inte kan ljuga tillsammans med det faktum att han är allvetande gör honom nästan nödvändigt logisk till sin natur (detta kan härledas mer rigoröst, men det gör vi inte här), vilket innebär att hans allmakt är begränsad av logiska lagar och regler, men inte fysiska. Det förklarar också varför människor som är skapade till Hans avbild kan tänka logiskt på ett sätt som motsvarar verklig sanning – något som är svårt att förklara ur ett rent biologiskt perspektiv. Varför skulle våra biokemiska impulser och mutationer producera sant tänkande, snarare än tänkande som enbart gagnar vår överlevnad? Varför skulle världen vara förståelig överhuvudtaget?

Om man förstår vad Bibeln menar med allmakt kan man alltså redan nu inse att det finns potentiella svar på teodicéproblemet om t.ex. godhet och ondska logiskt omöjligt kan existera var för sig, eller ifall det av någon annan anledning är logiskt omöjligt för Gud att förhindra ondska utan att förändras eller vara ond. Till exempel skulle man kunna argumentera på följande sätt;

1) För att kunna förhindra all ondska, måste man vara ond. (genom att vara tyrannisk och frihetsberövande)
2) Gud är inte ond
Slutsats: Gud kan inte förhindra all ondska

Men detta argument kan inte övertyga alla av förståeliga anledningar. Man kanske inte anser att tolerans av ondska är en god egenskap, eller så kanske man tänker att det inte vore frihetsberövande och tyranniskt om man inte skapar varelserna med frihet till att börja med. Man kan också tänkas ifrågasätta om det verkligen kan finnas ett liv efter detta utan sorg och ondska och smärta, men med friheten intakt, om Gud inte kunde skapa ett sådant liv här. Det är min personliga invändning mot detta argument – alltså skulle jag vilja ha något bättre svar än så. Som tur är har Bibeln det (annars hade jag kanske känt ett behov av att omvärdera min tro)!

Godhet, ondska och lidande

I denna tid då ordet “tolerans” hyllas så högt är jag förvånad att inte fler reagerar när folk säger att någon som är fullständigt god måste göra allt i sin makt för att stoppa all ondska. Är inte tolerans en god egenskap som handlar om att i viss utsträckning tillåta ondska för att slutresultatet ska bli bättre? Är en förälder verkligen god om den skyddar barnet från alla potentiella faror och skador? Vi famlar i mörkret efter en definition på godhet för att sedan säga att Gud inte är god om han inte anpassar sig efter just vår definition av godhet. Men om vi istället lyssnar på varför Gud inte stoppar all redan existerande ondska, så får vi en glimt av vad godhet är; “Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” (2 Petr 3:9b) Svaret är alltså;
Gud tillåter ondska i detta liv för att han vill rädda oss från evig död.
Nåd och tålamod, tolerans och kärlek. Det är av godhet Gud tillåter ondska. Men hur är det då med mer allmänt lidande eller naturkatastrofer som inte är direkta konsekvenser av våra egna handlingar?

Lidande är något vi ofta förknippar med ondska – ibland är det till och med så vi definierar ondska: det som orsakar lidande. Så länge ingen skadas eller alla är med på det så tycker man att det är okej. Men hur ser det ut egentligen? För att träna och bli stark så kräver det ofta en viss typ av lidande. Att lära sig från misstag kräver en del lidande här och nu – men i längden mindre lidande än att återupprepa misstagen. Att själv lida för att hjälpa andra är självuppoffring – det är vackert och gott. Det ultimata exemplet i Bibeln på både godhet och lidande är Jesu död på korset för oss som inte förtjänar det. Mycket förändring, både god och ond, gör ont, för det är inte lätt att förändras. Det kan vara smärtsamt att ta kritik och det är inte lätt att erkänna att man behöver förändras – växtvärk är inte alltid så kul heller! Men om nu lidande kan leda till goda förändringar, då är det inte heller nödvändigtvis ont att orsaka lidande. Det kan till och med vara en kärleksfull och god handling att fostra någon – både för personens skull, men också andras. Vi har fängelser för just det syftet – vi orsakar en viss nivå av lidande och frihetsberövning för att lära människor vad som är rätt och vad som är fel, och för att skydda andra. Kritik, eller som vissa kallar det, “dömande”, har samma syfte. Bibeln säger om vår relation till Gud, att “ni har glömt uppmaningen som talar till er som söner: Min son, förakta inte Herrens fostran och tappa inte modet när han tuktar dig, för den Herren älskar tuktar han och han agar var son han har kär.” (Hebr 12:5-6) och om Jesus Kristus; “Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. När han sedan var fullkomnad blev han källan till evig frälsning för alla som lyder honom,” (Hebr 5:8) Ibland kan man helt klart önska, för tillfället, att Gud älskade en lite mindre än han gör, och lät oss leva i ondska utan ingripande! Men när man senare får bli en källa till godhet, kärlek, och förändring, då har Gud tagit det smärtsamma och gjort något gott av det.

Varför så mycket ondska och lidande?

Ja, varför har Gud så mycket tålamod och tolerans med ondskan för tillfället, för att potentiellt rädda ett par stycken som kanske kan räddas? Jesus tar upp en liknelse för att illustrera problemet;
Himmelriket är som en man som sådde god säd i sin åker. Men medan folket sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån kommer då ogräset? Han svarade: Detta har en fiende gjort. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi ska gå och samla ihop det? Nej, svarade han, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar ut ogräset. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. När skördetiden är inne, ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen för att brännas. Men vetet ska ni samla in i min lada.” (Matt 13:24b-30)
Liknelsen förklaras i Matt 13:36-43 – “fienden” här är Djävulen, vetet är Guds barn, och ogräset onda människor. I den här texten är det uppenbart att Gud vet att han kommer att rädda folk, eller snarare, han vet att vissa kommer att gå under som annars skulle bli räddade, om han tar itu med all ondska nu på en gång – han kan se vetet som inte är fullvuxet ännu. Här ges också en del av ett svar till hur ondskan kom in i världen – Fienden planterade den här. Dock finns det självfallet utrymme för fortsatta frågeställningar; hur kunde Fienden lyckas plantera ondskan här, hur blev han ond – var han alltid ond? Kort och gott är ondskans ursprung en lite större frågeställning som inte ryms i just detta inlägg, utan får bli ett helt eget i framtiden.

Avslutningsvis är min fråga till dig;
Om Gud är allsmäktig och fullständigt god, och vet att han kan rädda människor genom att vänta med att göra sig av med all ondska och allt lidande i världen, hur skulle han då kunna låta bli att vänta för att rädda dessa människor? Och om han nu verkligen väntar tills bägaren rinner över, trots allt lidande som skadar de människor han älskar, hur hårt tror du då inte att Han kommer slå till när han väl straffar ondskan? Och det, mina vänner, är ondskans verkliga problem.

Varför tro på “kristendom” när kristna inte ens kan enas om vad det är?

Det finns ortodoxa kristna, katolska kristna och protestantiska kristna. Det finns baptister, det finns lutheraner, det finns kalvinister. Det finns ungjordskreationister och teistiska evolutionister. Det finns kristna som är okej med homosexualitet, och kristna som är emot det. Och i princip alla är övertygade om att just de har rätt och alla tusentals andra religioner och inriktningar har fel – varför tro på någon av dem? Varför inte bara gå ett steg längre… och säga att alla har fel?

Detta är fullständigt rimliga frågor – därför är vi inte först med att ställa dem, och inte heller är jag först med att svara på dem. Skulle det förvåna dig om jag sa att betydelsen av oenigheten i kyrkan diskuterades flitigt redan inom hundra år efter Jesu korsfästelse? Alla blir vi förvirrade av splittring i världen, från den välkända politiska splittringen, till den passionerade religiösa splittringen, till den kanske något mindre välkända vetenskapliga splittringen i flera frågor, discipliner och ämnen. Det mest intressanta med splittring är att splittringen i sig är splittrande. När man inte är villig att faktiskt ta reda på svaren tillsammans, då slutar det ofta med att man väljer sida. Det är förståeligt att man inte arbetar fram svaren eftersom det är ett långt och mödosamt arbete att söka reda på sanning – men när man väljer ståndpunkt utan goda orsaker, så leder det ofta till förakt såväl som intellektuell förstoppning. Föraktet leder till att man förkastar idéer, inte för att det är dåliga idéer, utan för att fel personer har dem. Partiskhet får en att anamma idéer okritiskt. Att “gå ett steg längre”, som vissa uttrycker det, handlar just om detta. Man förkastar idéer på grund av föraktet för religiösa människor och tankar, inte på grund av att man har skäl för att en idé i sig skulle vara felaktig. Efter detta fördömande, anammar man relativt okritiskt vad man menar är det “neutrala” och “naturliga”. Att “gå ett steg längre” är att ta det föraktet som tyvärr ofta visas mellan troende samfund och till stor del ligger till grund för splittringen, och gå ett steg längre. Man abdikerar frågan istället för att ta ställning. Och det är irrationellt, men också fullt känslomässigt förståeligt. Varför är det irrationellt? Det vill jag svara på i tre punkter;

1) Splittringen är inte så omfattande som den låter.

Om det verkligen var så att folk inte kunde enas om något, ja, då hade vi verkligen haft problem, och det gäller alla delar av samhället. De flesta idag kan ändå enas om att det är bra att rädda människor från t.ex. svält och fattigdom, även om “högern” och “vänstern” har olika tankar om hur detta bäst görs. Är dessa olika tillvägagångssätt skäl att totalt strunta i att hjälpa människor i nöd? Ungjordskreationister och teistiska evolutionister kan enas om att det är fullständigt orimligt att tänka sig att världen har kommit till av sig själv eller att människan inte skulle ha en speciell roll i skapelsen, med goda skäl, även om de skiljer sig i både sin teologiska tolkning av Bibeln såväl som sin tolkning av olika vetenskapliga resultat. Betyder dessa skillnader att båda har fel om allt, eller att frågan är oviktig? Nej verkligen inte! Barndöpare och vuxendöpare kan hålla med varandra om att dopet är viktigt, och att alla troende bör ha ett dop i sitt liv. De kristna som är okej med homosexualitet och de som inte är det, håller med varandra om att Gud älskar alla människor och vill dem väl, och håller med varandra om att alla behöver Guds nåd. Tyvärr är det inte dessa gemensamma ståndpunkter som syns bäst. Kristna diskuterar inte speciellt ofta huruvida Jesus uppstod från de döda. Det är något apologeter diskuterar med de som inte tror – för om man tror att Jesus har uppstått från de döda, ja, då har man redan det viktigaste gemensamt. De flesta andra frågor bleknar i jämförelse.

Men är kyrkan verkligen så enig som jag låter påskina? Jag skulle hävda… mer än så. Visste du att ortodoxa, katoliker och protestanter, ja, nästan hela den kristna världen, på något sätt använder den nicenska trosbekännelsen från 381 e.Kr.? Alternativt används ibland en något kortare, men liknande, trosbekännelse, den apostoliska trosbekännelsen. Som jag inledde denna text med att säga; vi är inte de första som ställde frågorna, och jag är inte den förste att besvara dem. Den nicenska trosbekännelsen var ett viktigt sätt att föra kyrkan tillbaka till kärnan och det man håller med varandra om redan på den tiden, och är det än idag. I princip alla kristna tror på bekännelsen. Så här lyder den, och den är definierande för vad kristen tro är:

Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Vi bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

Vi kanske har olika syn på dopet, men om vi kan hålla med varandra om bekännelsen ovan, så skulle jag hävda att vi är mer enade än splittrade.

2) Splittring innebär att frågan har mer betydelse, inte mindre.

Om en person gillar chokladglass och en annan vaniljglass så blir det sällan en stor och allvarlig strid om det. Hoppas jag. Poängen är att splittring ofta beror på att frågorna spelar roll, vilket ger oss goda skäl att gräva i frågorna och försöka förstå alla sidor – speciellt då nästan alla sidor har en poäng! Och flera gånger har man poänger gemensamt, om man letar efter dem. Låt oss ta ett exempel från vardagen; Ett barn trilskas med att sätta på sig varma kläder när det ska ut i vinterkylan. En av föräldrarna tycker att man ska låta barnet springa ut, frysa, och lära sig läxan, och på så vis förhoppningsvis lära barnet både att klä sig efter väder, men också att föräldrarna faktiskt vet vad de pratar om – att barnet kan lita på dem. Det är en mycket god poäng. Den andra föräldern kanske tycker att det är för kallt, eller tror att de kommer vara ute för länge, så att barnet kanske kommer att ta faktisk skada om det inte klär sig varmt. Dessutom behöver barnet lära sig att det inte får som det vill bara för att det skriker eller bölar. Där finns också en god poäng. En situation som denna kan lätt leda till splittring mellan två föräldrar, men det betyder inte att de inte älskar varandra eller barnet, eller vill väl. Det betyder inte heller att svaret inte spelar någon roll – det kan få väldigt stora konsekvenser! Det förändrar inte sanningen om att det är kallt ute, eller att barnet fortfarande är ett barn. På samma sätt är det med kyrkliga olikheter. Vissa kyrkor har en tydlig struktur och tradition – det har en poäng och ett värde, då struktur ger trygghet, och tradition odlar samhörighet. Andra kyrkor har väldigt lite struktur – det har också en poäng och ett värde, då detta kan odla tolerans för andra uttryckssätt och öppnar upp för individuell anpassning i större mån. Båda dessa poänger gör att det spelar större roll vad man väljer, och när, då människor i olika tider och delar av livet behöver olika saker.

3) Det är irrationellt att förkasta allting, eftersom det innebär att man vägrar tänka igenom frågorna.

Två huvuden är bättre än ett. När två eller fler personer är oense får de båda orsak att studera sina argument närmare – och förbättra dem. Det är därför debatter kan vara så givande, hjälpa oss fram till sanning och göra oss till mer slipade tänkare. Vetenskapsmän i synnerhet vet värdet av att pröva många olika idéer i olika situationer. Problemet är inte de många olika idéerna eller grenarna, utan bristen på ödmjukheten att ge upp dem när de visar sig vara falska. När folk däremot är ödmjuka så är varje splittring en chans att fördjupa sin förståelse och sin kunskap, och komma närmare sanning. Att förkasta alla grenar är däremot ett effektivt sätt att sluta tänka.

Avslutning

Så vad kan jag säga mer? Argumentet som på ytan verkar förespråka att abdikera alla frågor rörande tro är vid närmare undersökning ett gott argument för att söka sig till tron. Hur kan så många tycka så olika och vara så passionerade kring saker, om det inte finns någon poäng eller någon god anledning alls som ligger bakom? Hur kan så många, som tycker så olika om allt möjligt, ändå enas om de enastående och spektakulära punkterna och påståenden som finns i den nicenska trosbekännelsen? Hur skulle alla religioner, och alla inriktningar, kunna ha helt fel? Det är frågorna jag riktar till dig, käre läsare.

Johannes, Paulus, den andre Jesus?

Efter att mitt förra blogginlägg avslutades med en fridfull uppmaning om att kika på ett evangelium, förslagsvis Johannes, så uppstod en debatt kring om detta verkligen är vettigt ur synvinkeln att det kanske inte visar så mycket av den Jesus som fanns utan snarare en utveckling av honom? Alltså att den Jesus med de egenskaper som

JohannesPaul2-portrait
Påve Johannes Paulus II. Han åstadkom mycket, men knappast en förändrad, eller snarare utveckling av, kristologi.

presenteras i Johannesevangeliet har utvecklats ifrån hur det var egentligen och att vi ser det genom att Jesus framställs annorlunda i de tidigare skrifterna (som till exempel Markusevangeliet och hos Paulus).

Detta inlägg här blir inte en helt fullödigt försvar av att Johannesevangeliets Jesus är densamma som Jesus från Nasaret, eller alltså samma som i Paulus brev och Markusevangeliet, men jag vill problematisera lite tanken på utveckling.

Har en utveckling av kristologin skett?

Alltså det vet vi inte, vi har inga sådan källor som uttryckligen säger det, utan vi får tolka de källor vi har. Det vi kan se är att betoningarna är annorlunda i Johannes evangelium jämfört med Markus evangelium. Det finns betydligt många fler klara och tydliga uttryck som på ett tydligt sätt knyter ihop Jesus med JHVH eller Gud helt enkelt.

Vem är äldst?

Allmänt brukar Markus evangelium ses som det första evangeliet färdigställt ungefär år 50 efter Kristus, man brukar vidare säga att Matteus evangelium och Lukas evangelium bygger till dels på Markus evangelium och någon källa till (eller att alla tre tydligt tar material från en gemensam källa) och att de två är ungefär år 70 efter Kristus och att vidare Johannes är ungefär år 90 efter Kristus. På rätt goda grunder kan man fundera på om inte i alla fall Lukas bör ha varit färdigskrivet redan innan 60-talet tog slut.  Detta att de är olika i ålder brukar ses som bakgrunden till att det måste skett en utveckling om det skiljer sig i de senare från de tidigare. Paulus är ännu tidigare, men inte med i denna bloggpost.

Blir evangelisterna gaggigare med åren?

Det vi då dels kan konstatera är att mellan Markus och Lukas och Matteus skiljer sig också det som återges, medan Markus (som då bör vara det äldsta evangeliet) ofta tar med ovidkommande detaljer, som många härleder till att det är ögonvittneskildringar som återges eller i alla fall människor med god kännedom om förhållandena (några klassiska exempel är det gröna gräset, den nakne ynglingen och Alexandros och Rufus farsa) så kortar Matteus och Lukas av, de tar med det som är relevant för alla andra skulle man kunna säga. Så senare bearbetning betyder alltså inte mer utbroderat! De blir inte gaggigare!

Är det långt mellan Markus evangelium och Johannes evangelium?

Om det ska ske en utveckling så bör det vara en viss tid emellan vilket man också ofta anger att det är, under tiden satt man och broderade ut. Att det inte alltid sker förhärligande av avlidna ledare utan att man också kan nyktra till i sina omdömen tänker jag är rätt så vanlig företeelse både om uppburna godisar (typ Moder Theresa av Calcutta, Martin Luther King m fl), men också av uppburna men fruktade (såsom Stalin, Mussolini m fl). Men frågan är också om det verkligen förflöt en hel eon med tid mellan tillkomsten av de två? Vid Johannesevangeliets avslutande tycks Johannes vara död?

Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.

Johannesevangeliet 21:24  

Han betraktas ofta som ung då han var en lärjunge till Jesus då densamme vandrade fysiskt på jorden, dvs 30-talet efter Kristus, och frågan är om han kan varit yngre än 20 år? I så fall var han 80 år då evangeliet anses kommit till, det är inte helt otroligt att en människa som också var ledare för en offentligt förföljd rörelse och som dessutom under en period satt fängslad av de romerska myndigheterna och som dessutom levde i en tid då medellivslängden nog var lägre än nu, det är inte helt otroligt att han kan ha lämnat in, tagit på sig träfracken, kilat vidare, tagit ned skylten (ja dött helt enkelt) redan innan 80-årsåldern (särskilt om vi lyfter in att han inte avslutar sitt evangelium utan att någon annan gör det, hörde jag någon viska Silmarillion?)

Silmarillion

Bild: Silfiriel

Så kanske är det lite kortare än vi tror?

Ok, hur skiljer de sig åt då?

Vid en genomläsning så tror jag att det för de flesta framförallt är en skillnad som man snabbt ser: I Markus går det som ett hemlighetstema, ständigt får de som uttalar att han är Messias, att han är den han utger sig för att vara och att han är den som ska komma, de får ständigt höra att de inte ska säga något till någon! I Johannes däremot så är det från första verserna mer tydligt att Jesus är Guds son, att han är Gud själv och hans kopplas ihop med Guds namn (vilka vi översätter med Jag Är, vilket återkommer som titlar på Jesus (jag är livets bröd, den gode herden etc)).

En annan spännande detalj är att Jesus på förklaringsberget inte nämns i Johannesevangeliet, alltså då Gud själv presenterar Jesus. Om man skulle vilja ha en hög kristologi kan man ju fundera på varför höjdpunkten saknas?

Skiljer de sig åt i lära?

Jag tror inte att man kan rakt av säga att de skiljer sig, eller att det skulle vara mer utvecklat i Johannes. Kristologin är mer utbroderad och det används många fler ord i Johannes evangelium, men om det skiljer sig så mycket åt det är jag tveksam till att man entydigt kan belägga.

Och nu kommer det en ganska kort redogörelse för detta, det som skulle behöva kompletteras är ett någon exegetisk utläggning om Kyrios/Herre i Markus evangelium och också hur den judiska kontexten kunde ta emot Gud sänd till människorna, något om varför Gud son och Människosonen är giltiga som tecken på gudomlighet, men jag får lämna det för nu.

Det jag vill säga är alltså att de berättar olika och Markus utgångspunkt finns tidigt omvittnad (hos Eusebios och Papias och Klemens av Alexandria) (alltså 100-talet efter Kristus); han har varit Petrus tolk och skriver ner det Petrus sagt och Petrus bild av allt. En del har här sett att Petrus framställs i sämre dager än i övriga evangelier.

Om Johannes kan sägas att han tycks förutsätta att vi känner till de övriga evangeliernas berättelser, den tycks komplettera och lägga till, kanske i hålrummet som kyrkofäderna vittnar om gällande Markus?

När Markus blev Petrus tolk, skrev han noga ned allt han upptecknat av Kristi ord och gärningar, dock inte i ordning … [Petrus] undervisade i korta berättelser men inte för att göra en ordnad framställning av Herrens ord.

– Papias

Nå är då Jesus inte den gudomlige Kristus i Markusevangeliet?

Jo se det är han, och vill man bara läsa en vers så ta då denna:

Men han teg och svarade ingenting. Då ställde översteprästen ännu en fråga: »Är du Messias, den Välsignades son?«

Jesus svarade: »Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln

Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad skall vi nu med vittnen till?

Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?« Alla fann att han förtjänade döden.

Markusevangeliet 14:61-64

Han döms alltså till döden för att han sa att han var Gud själv. Och att gå i döden för något man vet är en lögn, det är det inte många som gör!

Vill du ha ytterligare ett indicium på att det inte är olika Jesusar utan olika sätt att berätta och lyfta fram, ja kanske behöver du, likt Johannes i Stengrunden ett sista ord, ett starkt ett?

Jaha? Vad? Jo, det är nämligen så att Jesus i Markusevangeliet förlåter synder vilket för de som är med blir ett tydligt vittnesbörd om hans gudomlighet, och för de som inte blir jesusanhängare så blir det ett skäl för dem att se en hädare, eller något ännu värre! Också på en del andra sätt agerar i auktoritet som endast Gud kan och gör och ger då med tydliga alluderingar till det sätt som Gud beskrivs i den hebreiska Bibeln (Tanak).

Att han dessutom utges för att vara Guds son redan från första kapitlet ger kanske lite mindre vatten på kvarnen om att han först långt senare blir så där gudomlig som i Johannesevangeliet?!

Något som vi här utelämnar helt, men som fungerar som äldre källor till Jesu gudomlighet anar vi i citatet om att

alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud

det är hämtat ifrån en annan tidig källa som också med fog kan sägas driva en väl arbetat kristologi och som också med fog kan ge oss skäl att tro att den höga bekännelsen av Jesus som Herre, som Gud nog var med från början i den kristna tron, Paulus brev till Romarna. Det och andra brev ger en ännu mer komplett bild av den höga kristologi som tycks funnits ända sedan Jesu steg här på jorden.

Det var några tankar, kanske de kompletteras med tankar från ännu äldre källmaterial i form av bl. a. Paulus vid tillfälle?! Likaså bör man kanske göra ett mer språkligt exegetiskt studium i t ex Markus evangelium för att än mer nyansera bilden och jag tror att man då finner att Markus inte hymlar med om Jesus är Gud eller inte och vad det betyder, men det får vi ta en annan gång!

 

Allt gott till er alla! / Martin Walldén