Etikettarkiv: Ateism

Kan naturvetenskap och religion samexistera?

Naturvetenskapen är det mest anmärkningsvärda, det mest fantastiska och kraftfulla som människan någonsin har uppfunnit. Den har givit oss kunskap om världen som vida överträffar alla tidigare civilisationers. Genom den kan vi förutsäga vädret, bygga datorer, bota sjukdomar, flyga till månen och bygga kärnkraft. Naturvetenskapen åtnjuter ett stort förtroende hos de flesta människor idag, och man litar på att den ger oss pålitlig kunskap om verkligheten. Jag själv har haft den stora förmånen att som mikrobiolog ägna mig åt forskning för att ytterligare något öka vår kunskap om världen. Ibland har vi dock ett komplicerat förhållande till vetenskapen, vi kan tro för lite på den eller för mycket på den.

I den här artikeln ska vi se hur en övertro på vetenskapen ligger bakom mycket av den så kallade konflikthypotesen mellan vetenskap och religion. När detta händer blir vetenskapen till en ovetenskaplig filosofi, en världsåskådning som anses ersätta religionen. Detta kan få den motsatta effekten att de som är kritiska till filosofin förkastar inte bara den ovetenskapliga delen utan även den legitimt vetenskapliga. När jag i fortsättningen talar om ”vetenskap” kommer jag att syfta på naturvetenskap (eng: science) och när jag talar om ”religion” kommer jag huvudsakligen att syfta på kristendom. Anledningen är att det är dessa två storheter som ofta är aktuella i diskussionen mellan vetenskap och religion. När jag i den här artikeln diskuterar förhållandet mellan vetenskap och religion är jag inte i första hand intressant av föremålet för det vi tror, för det är klart att detta kan vara fel. Om jag tror att jorden är platt är detta uppenbart fel. Istället är jag intresserad av tro och vetenskap som vägar till kunskap, dvs kan det finnas verklig kunskap och sanning inom både vetenskapen och religionen? Kan man bedriva god vetenskap och samtidigt tro på Gud? 

Vetenskap och tro spelar inte ut varandra

En övertro på vetenskapen kan innebära att man tänker sig att vetenskapen och religionen inte kan samexistera, att de befinner sig i konflikt. ”Nu när vi har vetenskapen kan vi förpassa religionen till historiens skräpkammare”, kan man resonera. En orsak till att man tänker så kan ha att göra med okunskap kring historien – man tror att konflikt mellan vetenskap och religion har varit ett historiskt normaltillstånd. Men som vi har sett i några tidigare inlägg är detta en myt: För precis som den moderna vetenskapen är något unikt framgångsrikt i den mänskliga historien genom att den har givit oss kunskap om den fysiska världen, är just kristendomen unikt framgångsrik genom att det var den som erbjöd de metafysiska förutsättningarna som gjorde att den moderna vetenskapen uppstod just i det medeltida Europa. (1) Tanken att naturvetenskapen och kristendomen har befunnit sig i konflikt baserar sig på två böcker som publicerades under 1800-talet och som var politiskt och personligt motiverade. Dagens historiker har motbevisat denna myt. Man är överens om att kristendomen överlag har haft ett betydande positivt inflytande på naturvetenskapens utveckling. Dessutom trodde en övervägande majoritet av naturvetenskapens pionjärer på en Gud som både har skapat världen och dessutom gör mirakler idag.

Oavsett detta historiska förhållande, som även för många vetenskapshistoriker var en överraskning när bilden började klarna i början på 1900-talet, har konflikthypotesen dödsryckningar än idag. Förutom de historiska skälen formulerar man ibland filosofiska skäl till varför naturvetenskapen har gjort religionen passé. Exempelvis har evolutionsbiologen Jerry Coyne skrivit: ”Naturvetenskap [science] och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja naturvetenskapen.” (2) Anledningen är enligt Coyne att naturvetenskapen och religionen har olika metoder för nå kunskap om verkligheten, olika metoder för att utvärdera denna kunskap, samt kommer fram till motstridiga slutsatser om universum. (3)

I Sverige har föreningen Humanisterna uttryckt liknande åsikter: ”Det finns egentligen bara ett sätt som religion kan vara ”förenlig” med vetenskapen; Om de religiösa föreställningarna helt saknar empiriska sanningsanspråk, om religionen håller sig med en gudsbild som aldrig ingriper i vår verklighet, aldrig gör mirakel och aldrig hör bön. Med en opersonlig gud som existerar utanför tid och rum och aldrig gör någonting kan man komma undan en konfrontation med vetenskapen. Men en sådan religion skulle å andra sidan helt sakna förklaringsvärde för tillvarons mysterier.” (4) Om dessa författare har rätt är det lite märkligt att en så stor del av vetenskapens pionjärer, liksom en stor del av dagens vetenskapsmän, inklusive nobelpristagarna, tror på Gud. (5) Det indikerar snarare att Coynes analys, att vetenskapen är inkompatibel med religionen, inte stämmer.

En anledning till att konflikthypotesen kan leva kvar till idag är att man har missförstått både vad som menas med vetenskap och vad som menas med att tro på Gud. Jag kommer att argumentera för att båda dessa missförstånd leder till konflikt där det egentligen inte finns någon. Vi ska nu undersöka konflikthypotesen genom att se vad problemet är med att ha en övertro på vetenskapen. I en kommande artikel ska vi även undersöka vad det innebär att tro på Gud. När korrekta beskrivningar av vetenskap och religion används är det tydligt att det inte finns någon konflikt mellan dem, annat än i undantagsfall.

Vetenskap i en låda: Varför naturvetenskapen är begränsad

Naturvetenskapen kan förklara världen som vi ser omkring oss. För en del räcker det att konstatera detta, så tänker man sig att den kan förklara precis allting. Detta är ett exempel på extrapolering, dvs utifrån att naturvetenskapen kan förklara väldigt mycket, drar man slutsatsen att den kan förklara precis allting. Oxfordkemisten Peter Atkins har tex skrivit: ”Jag menar att det inte finns någonting som den vetenskapliga metoden inte kan förklara.” (6) Men är en sådan extrapolering befogad? Hur mycket kan naturvetenskapen förklara? För att kunna göra en extrapolering bör vi vara tämligen säkra på att allting som går att veta kan förklaras naturvetenskapligt. Problemet är att just eftersom den vetenskapliga metoden är begränsad, kan vi inte använda den för att dra en sådan slutsats. I så fall skulle den behöva sträcka sig utanför sig själv. Istället behöver vi använda oss av metavetenskap, dvs filosofin, för att avgöra om det finns någonting utanför det som naturvetenskapen kan förklara. Den kan alltså inte själv avgöra om det finns någonting som den inte kan förklara.

Anledningen till att naturvetenskapen är begränsad är för att vi har uppfunnit den vetenskapliga metoden som ett sätt att söka svar på vissa frågor om tillvaron. Den ger (oftast) pålitliga och goda svar på dessa frågor men vilka svar vi kan få beror på vilka frågor vi ställer: Vi har konstruerat metoden för att svara på frågor kring en begränsad del av verkligheten, sådant som har att göra att med materia, energi och andra delar av den fysisk verkligheten. Det blir därför ett missbruk av naturvetenskapen när man använder den för att försöka besvara frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

För att tydligare se varför vetenskapen är begränsad kan man göra en historisk tillbakablick. Vi människor har försökt veta många saker. Innan den moderna naturvetenskapen uppstod, gjorde man ingen tydlig åtskillnad mellan olika former av kunskap: frågor om fiskar, gudar, vulkaner, geometri, estetik och himlakroppar – allt var kunskap och behandlades på samma sätt. Förmodligen var de vetenskapliga diskussionerna mycket intressanta då varje område kunde bidra med kunskap. Men samtidigt är det ganska opraktiskt att inte skilja olika former av kunskap från varandra: det är en enorm skillnad på att ha kunskap om vilken musik som är vacker och att ha kunskap om kokpunkter för olika vätskor.

När det vetenskapliga arbetssättet långsamt började formas handlade det om att separera ut vissa typer av frågor från andra. (7) Det har jämförts med att man lade vissa frågor i en låda som man märkte upp med ”Naturvetenskap”. (8) Dessa frågor valdes ut på grundval av att de kunde undersökas på ett likartat sätt, med observationer och upprepningsbara experiment, de kunde leda till förutsägelser om tillvaron och svaren på frågorna berikade varandra på olika sätt. För flera av dessa frågor kunde man också ta matematiken till hjälp för att finna svar och svaren kunde ibland formuleras som generella naturlagar. Dessa egenskaper kan sägas vara ett ungefärliga kännetecken för hur naturvetenskapliga teorier fungerar. De förklaringar som uppfyllde dessa egenskaper lades i lådan som märktes upp med ”Naturvetenskap”.

Att separera vissa frågor från andra var en avgörande del i den moderna naturvetenskapens tillkomst. Filosofen Mary Midgley har skrivit att fysikens framgång under 1600-talet helt och hållet berodde på att dess grundare såg ett behov av att avgränsa den – att separera de fysikaliska frågorna från andra, intrasslade, frågor. (9) När Isaac Newton skrev att han kände sig som ett barn som plockade upp snäckskal på stranden, menade han inte att det bara var en tidsfråga innan fysiker kunde förklara tillvarons alla mysterier. Han menade att livet i sig är mystiskt och naturvetenskapen endast kan förklara en liten del av det. En del frågor kräver andra typer av svar. Newton kom ihåg att det fortfarande finns frågor utanför lådan – de har inte försvunnit.

Historia och moral utanför lådan

Frågorna i lådan, de naturvetenskapliga frågorna, har alltså vissa kännetecken. De har att göra med observationer och hypotesbildning, upprepningsbara experiment och materiella förklaringar. Men hur är det med frågorna som är kvar utanför lådan, de som inte uppfyllde de kriterierna för att klassificeras som naturvetenskap? En hel del av vår kunskap om världen handlar ju faktiskt inte om upprepningsbara experiment eller matematik. Exempelvis historiska händelser: Vi vet att Julius Caesar mördades den 15 mars 44 f.Kr. i Pompejus teater av bl.a. Marcus Brutus efter en sammansvärjning i den romerska senaten. Hur vet vi detta? Inte är det genom upprepningsbara experiment i alla fall. Vi kan inte återskapa Caesars död och göra ett experiment för att ta reda på om han verkligheten mördades av Brutus. Få människor skulle dock förneka att vi kan ha kunskap om historiska händelser. Historiker använder sig av historievetenskapliga metoder såsom ögonvittnesskildringar, dokumentjämförelser och arkeologi för att få kunskap om specifika händelser, inte naturvetenskapliga.

Vi kan formulera en viktig regel: Metoderna som vi använder för att få kunskap måste väljas med hänsyn till vad det är vi vill få kunskap om. Vi kan inte använda ett mikroskop för att studera stjärnor eller ett teleskop för att studera celler. Om det gäller företeelser i naturen som har att göra med upprepningsbara, observerbara händelser så är naturvetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller ekonomisk tillväxt så är ekonomivetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller historiska händelser såsom Caesars död, Napoleons krig eller t.o.m. Jesu uppståndelse är historievetenskapliga metoder lämpliga. Att en frågeställning inte befinner sig i den naturvetenskapliga lådan betyder inte att frågan inte förtjänar att ställas eller att den inte går att besvara. Det betyder kanske bara att den befinner sig i en annan låda, uppmärkt med någonting annat. Vi kan då inte begära att frågan ska kunna besvaras med naturvetenskapliga metoder. Om religionen befinner sig i en annan låda än naturvetenskapen gör inte det religiösa frågor meningslösa, det betyder bara att de naturvetenskapliga metoderna inte är tillämpliga på religiösa frågeställningar.

Mening och syfte utanför lådan

Det är inte bara frågor om historiska händelser som befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, det gäller även frågor om moral. Om jag har en rik moster så kan naturvetenskapen tala om vad som kommer att hända med henne om jag häller arsenik i hennes kaffe. Men naturvetenskapen kan aldrig tala om för mig ifall detta är ett moraliskt acceptabelt sätt att komma över hennes pengar. Svaret på den frågan får jag söka någon annanstans. Ändå är moraliska frågor absolut grundläggande för det vetenskapliga arbetssättet – får man lov att plagiera? Behöver man tala sanning i en vetenskaplig artikel? De flesta människor vet svaren på dessa frågor, men det är inte svar som vi prövar oss fram till genom upprepade experiment. Filosofen Michael Ruse menar att moralisk kunskap kan vara lika verklig och objektiv som naturvetenskaplig kunskap:

”Den man som säger att det är moraliskt acceptabelt att våldta små barn, har precis lika fel som den man som säger att 2 + 2 = 5.” (10)

Precis som Ruse skriver så kan moraliska frågor handla om fakta i lika hög utsträckning som matematiska. Enda anledning till varför någon skulle betvivla detta verkar vara om man menar att endast den naturvetenskapliga lådan kan ge verklig kunskap, men detta är ju i sig inte en naturvetenskaplig bedömning. Vi verkar faktiskt veta att det är fel att våldta småbarn trots att det inte är en naturvetenskaplig slutsats. 

Även frågor om mening och syfte befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, men även detta kan uppenbart handla om kunskap. För att se detta kan en liknelse av matematikern John Lennox vara till hjälp. (11) Min moster Ulla har bakat en tårta som är så fin och ser så god ut att den förtjänar en ordentlig undersökning. Jag skickar iväg den till världens främsta vetenskapsmän och ber dem att förklara tårtan. Näringsforskarna talar om hur många kalorier tårtan innehåller, biokemisterna talar om hur mycket fett och proteiner som finns i tårtan, kemisterna förklarar vilka atomer som bygger upp proteinerna, fysikerna förklarar vad dessa atomer består av och hur de växelverkar och matematikerna beskriver den här växelverkan med en massa eleganta ekvationer. När dessa vetenskapsmän har givit oss en uttömmande förklaring, vet vi då allt som går att veta om tårtan? Knappast. Antag att jag frågar dem varför gjordes tårtan? Matematikerna kan ställa upp hur många ekvationer de vill, men ingen matematisk ekvation eller lista över näringsämnen kan tala om för mig varför moster Ulla gjorde tårtan. Om jag vill veta svaret får jag helt enkelt fråga henne. Mening och syfte är alltså kunskap som jag får skaffa mig på andra sätt än med den vetenskapliga metoden. Notera att oavsett vilka svar som näringsforskarna och kemisterna kommer fram till, kan de aldrig säga att tårtan inte har något syfte. Men på samma sätt gör moster Ullas syfte med tårtan inte kemisternas analyser mindre värda. Det handlar om olika sorters svar som ger kompletterande information om tårtan.

Fysikern John Polkinghorne har jämfört förhållandet mellan vetenskapen och religionen med en kokande kittel: Om någon kommer hem till mig och undrar varför vattnet kokar på spisen kan jag svara att vattnet kokar för att den kinetiska energin gör att vätebindningarna bryts så vätskan övergår i gasfas. Och jag kan svara att vattnet kokar för att jag tänkte bjuda på te. Det ena är ett vetenskapligt svar, det andra är ett svar som handlar om avsikt och syfte. 

Svaret som handlar om syfte är betydelsefullt – människor drack te långt innan man visste något om vätebindningar. Det vetenskapliga svaret har fortfarande inte ersatt det andra – även om jag själv är kemiintresserad är de flesta av mina gäster förmodligen mer intresserade av att veta syftet med att vattnet kokar än den kemiska mekanismen. För att förstå tillvaron runt omkring oss behöver vi båda typerna av svar. På samma sätt är det med naturvetenskap och religion: på frågan varför universum finns kan jag svara att universum finns för att det har expanderat från en singularitet för 13 miljarder år sedan, och jag kan svara att universum finns för att en kärleksfull Gud har skapat det, upprätthåller det och ligger bakom allting som vi kan studera med den vetenskapliga metoden. De båda svaren utesluter inte varandra, de är kompatibla som två olika typer av förklaringar som tillsammans ger en mer fullödig förståelse av tillvaron. Vi kan därför utnyttja både den naturvetenskapliga och den religiösa lådan för att söka svar. Det finns inte någon anledning att spela ut dem mot varandra.

De viktigaste frågorna är inte naturvetenskapliga

Naturvetenskapen har gränser. Peter Medawar, nobelpristagare i medicin, har skrivit:

”Att det finns en gräns för vetenskapen framgår tydligt av dess oförmåga att besvara barnsligt enkla frågor som rör de stora livsfrågorna: ’Hur kom allting till?’, ’Varför är vi här?’. ’Vad är meningen med livet?’ … Det är till metafysiken, skönlitteraturen och religionen vi måste vända oss för att få svar på dessa frågor.” (12)

Han får medhåll av Francis Collins, genetikern som ledde kartläggningsprojektet av människans arvsmassa, HUGO:

”Naturvetenskap är det enda tillförlitliga sätt som finns för att förstå den naturliga världen, och dess verktyg kan, när de används på rätt sätt, frambringa djupa insikter om den materiella verkligheten. Men naturvetenskapen är maktlös när det gäller att svara på frågor som: ’Varför blev universum till?’, ’Vad är meningen med att människan finns till?’, ’Vad händer efter döden?’ En av de starkaste drivkrafterna för mänskligheten har varit att söka svar på djupa frågor och vi behöver använda både det naturvetenskapliga och det andliga perspektivets hela kraft för att förstå både det synliga och det osynliga.” (13)

Vi kan nog alla instämma med Collins i att naturvetenskapen är oerhört kraftfull när den används på rätt sätt. Lika tydligt bör det vara att naturvetenskapen får sin styrka genom att den uttalar sig endast om ett begränsat antal frågor. Den är inte allvetande, det finns frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

Vi kan nu utvärdera Jerry Coynes ord: ”Vetenskap och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja vetenskap.” I ljuset av ovanstående förstår vi nu att detta är fullständigt nonsens. Att metoderna i den naturvetenskapliga lådan fungerar bra, innebär inte att det inte finns andra lådor. Det är sant att den naturvetenskapliga metoden skiljer sig från den religiösa, men det betyder inte att vi måste välja. Det är ungefär som att hävda att vattnet kokar för att vätebindningarna bryts och därför spelar det ingen roll att du vill ha te. Non sequitur. Eller som man säger på svenska: Goddag yxskaft! Religionen och naturvetenskapen kan existera tillsammans – de ger olika typer av svar om verkligheten och vi behöver båda sorterna.

Flera förklaringar samtidigt

Låt oss utveckla ovanstående. Det är vanligt inom vetenskapen att samma föremål kan beskrivas på olika förklarande nivåer. Låt oss ta människan som exempel. Jag själv har ett medicinskt perspektiv men är molekylärbiolog från början. Jag kan beskriva människan på biokemisk nivå, cellnivå, organnivå, psykologisk nivå och populationsnivå. Alla dessa perspektiv är legitima, beroende på vad frågeställningen är. Partikelfysikern Ian Hutchinson har givit följande exempel med förklaringar av människan på olika nivåer som alla kan vara sanna utan att de utesluter varandra: (14)

  • Jag är en ansamling elektroner och kvarkar som samverkar via den svaga kärnkraften.
  • Jag är en kombination av huvudsakligen väte-, kol-, och syreatomer.
  • Jag är en fantastisk biokemisk maskin som koordineras av informationsbärande genetiska koder.
  • Jag är en komplex organisation av samverkande celler.
  • Jag är en biologisk organism, besläktad med ett stort antal andra biologiska organismer.
  • Jag är ett varmblodigt däggdjur.
  • Jag är en person, make och vän.
  • Jag är en syndare, frälst av nåd.
  • Jag är en odödlig andlig varelse, skapad till Guds avbild.

Jag är allt detta och ingen nivå utesluter någon annan nivå. Det är bara om man utgår från den så kallade scientismen – att bara den naturvetenskapliga lådan ger verklig kunskap – som det finns en konflikt mellan de olika nivåerna. Men scientismen är felaktig, ingen sådan konflikt finns. Samma sak gäller när Dawkins använder darwinismen för att ge stöd åt sin ateism. (15) Istället för att låta förklaringar som skulle kunna komplettera varandra existera tillsammans, har han bestämt att den naturvetenskapliga lådan är den enda som kan ge verklig kunskap. Därmed uppstår en konflikt som egentligen inte borde finnas. 

Även en del kristna har omedvetet accepterat delar av scientismen och Dawkins teori att det finns en konflikt mellan biologiska (eller andra naturvetenskapliga) teorier och att tro på Gud. Men eftersom olika nivåer av förklaringar kan vara sanna samtidigt, finns ingen sådan motsättning. I samma stund som Dawkins använder biologin för att uttala sig om Guds existens har han lämnat den naturvetenskapliga lådan, och konflikten är då inte mellan en naturvetenskaplig teori och Guds existens, utan mellan en ateistisk filosofi och religionen. Och att det finns en konflikt där är ju inte så konstigt. Man får de svar man letar efter.

Slutsatser

Naturvetenskap är fantastiskt. Den har till stora delar givit oss det teknologiska och medicinska välstånd vi har idag. En av de saker som gjort naturvetenskapen så framgångsrik är att den har avgränsats från andra kunskapsmässiga frågeställningar och innebär ett (relativt) tydligt och väldefinierat sätt att inhämta kunskap. Det innebär att man använder sig av observationer, hypotesprövning genom experiment och falsifiering. Men naturvetenskapliga förklaringar är bara en sorts förklaringar – andra sorter är historiska, moraliska och meningsförklaringar. Vattnet som kokar på spisen kan förklaras med både fysikaliska mekanismer och med mening och syfte och det ena utesluter inte det andra. På samma sätt förhåller sig naturvetenskapen och religionen i normala fall till varandra – de ger kompletterande beskrivningar av tillvaron.

Det finns mycket mer att säga om ämnet och frågan ifall det förekommer konflikter är ännu inte löst. Det vi har tittat på är naturvetenskapen och religionen som två legitima vägar till kunskap. Liknelsen med tevattnet får anses utgöra en generell bild av hur de förhåller sig till varandra. Men ibland kan det naturligtvis bli kontakt mellan de två, så att naturvetenskapliga slutsatser påverkar religiösa, och vice versa: De olika lådorna kan vara mer eller mindre långt ifrån varandra. Speciellt tydligt blir detta när det kommer till ursprungsfrågorna – där kan naturvetenskapen och religionen berika varandra och hjälpa oss till ökad förståelse. Hur detta kan gå till är ett eget ämne. Dessutom ger ju religionen, åtminstone den kristna, en viktig filosofisk grund för att bedriva vetenskap vilket vi redan har sett. Naturvetenskapliga teorier har varit enormt framgångsrika i att beskriva den fysiska världen omkring oss. Tillvaron är, så långt vi kan upptäcka med naturvetenskapen, regelbunden och upprepningsbar och de vetenskapliga teorierna fungerar därför utmärkt utan att behöva hänvisa till en personlig Gud. Men detta är inte ett skäl till att betrakta Gud som överspelad av vetenskapen som Humanisterna skriver. Ian Hutchinson sammanfattar: ”Kristna ser naturens likformighet inte som någonting som utestänger Gud från sin skapelse utan som ett utflöde av hans trofasthet gentemot den. Naturlagarna är sådana de är därför att Gud designade dem på det sättet och fortsatt upprätthåller dem genom sin vilja.” (16) Naturvetenskapen är upptäckten av hur universum är arrangerat i den mån det är reproducerbart och begripligt och det är samtidigt upptäckten av hur Guds plan är utformad och hur han verkar i skapelsen, en koppling som var uppenbar för många av vetenskapens pionjärer. Det finns två fallgropar här som antingen ser Gud som totalt frånvarande eller som alltför oberäknelig: Gud har inte satt igång universum, gjort det oberoende av honom och sedan gått på semester. Inte heller har han satt igång universum, gjort det oberoende av honom och ingriper lite då och då för att rätta till och justera när naturen hamnar snett. Nej, Gud upprätthåller i sin trofasthet ständigt skapelsen och naturvetenskapen utforskar lagbundenheten som följer av detta. På frågan ”kan naturvetenskap och religion samexistera?” blir svaret ett klart ja. Historien visar dessutom att detta har varit en övervägande konstruktiv samexistens.

Noter:

  1. När vetenskapshistoriker har frågat sig hur det kom sig att den moderna vetenskapen uppstod just i Europa vid medeltidens slut, har man upptäckt att det var endast där och då som de nödvändiga förutsättningarna för en vetenskaplig revolution fanns. Vetenskapen förutsätter en tro på att det finns en ordning i naturen, en regelbundenhet så att vad som helst inte kan ske när som helst. Historiker har funnit att denna uppfattning härstammar från medeltidens övertygelse om en rationell skapare. Tron på att vetenskap överhuvudtaget är möjligt har visat sig vara en direkt härstamning från den medeltida teologin: Världen är inte ett godtyckligt mysterium, det finns en rationell skapare med en plan och vilja för skapelsen, och därför kan skapelsen studeras med rationella metoder. Se Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”, 24 augusti 2019, https://svenskapologetik.wordpress.com/2019/08/24/vetenskapens-kristna-rotter/; Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter – del 2”, Svenska apologetiksällskapets blogg (blog), 09 oktober 2019, https://svenskapologetik.wordpress.com/2019/10/09/vetenskapens-kristna-rotter-del-2/. 
  2. Jerry A Coyne, Faith Versus Fact (Penguin Publishing Group, 2015), 90.
  3. Coyne, 62.
  4. Patrik Lindenfors och Christer Sturmark, ”En myt att vetenskap kan förenas med religion”, Svenska Dagbladet, 11 december 2012, avs. Debatt, https://www.svd.se/en-myt-att-vetenskap-kan-forenas-med-religion.
  5. Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”.
  6.  Peter Atkins, ”Why It’s Only Science That Can Answer All the Big Questions”, Aeon, 21 augusti 2018, https://aeon.co/ideas/why-its-only-science-that-can-answer-all-the-big-questions.
  7.  Vilket till stor del gjordes av kristna.
  8.  Liknelsen med lådan är lånad från David Hutchings, ”Does Science Have Limits?”, bethinking.org, 21 juni 2017, https://www.bethinking.org/does-science-disprove-god/does-science-have-limits.
  9.  Mary Midgley, ”Metaphysics and the Limits of Science”, The Guardian, 28 augusti 2010, avs. Opinion, https://www.theguardian.com/commentisfree/belief/2010/aug/28/philosophy-science.
  10. Michael Ruse, Darwinism defended: a guide to the evolution controversies (Reading, Mass: Addison-Wesley, Advanced Book Program/World Science Division, 1982), 275. Citerad i Richard D Alexander, The Biology of Moral Systems (Routledge, 2017).
  11. John C Lennox, Guds dödgrävare: har vetenskapen begravt Gud? (Stockholm: Credoakademin, 2010), 54.
  12.  P. B Medawar, The Limits of Science (New York: Oxford University Press, 1987), 66.
  13. Francis S Collins, Evolutionens Gud (Örebro: Libris, 2009), 19.
  14.  Ian Hutchinson, Monopolizing Knowledge: A Scientist Refutes Religion-Denying, Reason-Destroying Scientism (Belmont, Mass: Fias Publishing, 2011), 231.
  15. Se tex Richard Dawkins, Den blinde urmakaren (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1988).
  16. Hutchinson, Monopolizing Knowledge, 228.

Jag lämnade ateismen – idag mår jag bättre än någonsin

Debattartikel inskickad till (och nekad av) Metro.

Hanna Larsdotters text om att lämna frikyrkan berörde mig verkligen. Smärtan och svårigheten i att befinna sig mittemellan två världar är något jag verkligen kan relatera till. Att Hanna kallas för ”avhoppare” och behandlas illa av kristna släktingar är verkligen inte okej.

Jag känner också igen mig i Hannas berättelse av att byta världsbild. Jag är uppvuxen i en prästfamilj men slutade tro på Gud i yngre tonåren. När jag fyllt 15 insåg jag de förfärliga existentiella konsekvenserna av att leva i en ateistisk värld. Allt liv kommer utplånas. Det finns ingen frälsning och andra chans. De som dött före mig är borta för alltid.

Jag hade så mycket ångest, maten slutade smaka. Jag försökte döva det med spel och underhållning, och hade antagligen lyckats om jag inte hade följt med pappa på gudstjänst och hört trosbekännelsen: ”Vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv.”

Förstås! Gud kan rädda mig från döden. Jag öppnade Bibeln och fann att evigt liv var ett ämne Jesus återkom till gång på gång. Men hur visste jag att det inte var för bra för att vara sant?

Jag bad innerligt att Gud skulle visa sig för mig, och under ett års tid hände något märkligt: varje gång jag lade mig för att sova på kvällen såg jag Jesus framför mig. Oavsett om det var honom eller hemläxan jag tänkte på.

Under åren har jag sett och dokumenterat många mirakulösa händelser som har stärkt min tro på Gud. Idag mår jag bättre än någonsin.

Det är viktigt att gå dit bevisen leder, och om Hanna till skillnad från mig inte ser goda skäl till att vara kristen ska hon naturligtvis inte vara det. Men att välja ateism istället tycker jag är ett dåligt val.

Ateism är inte bara existentiellt deprimerande, den kan omöjligen motivera varför det skulle finnas saker som ett människovärde, mänskliga rättigheter eller objektiva moraliska fakta. Det är inte saker som observeras vetenskapligt. Om de skulle finnas, hur vi fick reda på dem och varför har vi någon moralisk plikt att bry oss om dem?

Kanske är det detta Hanna syftar på när hon beskriver hur hon är fri från ”regler och system”. Från ett ateistiskt synsätt är det, för att citera Richard Dawkins, lika evolutionärt godtyckligt att vi tycker att våldtäkt är fel som att vi har fem fingrar istället för sex.

Jag tror dock inte att Hanna Larsdotter egentligen tror att moralen är en godtycklig illusion, och därmed bekänner hon sig fortfarande till regler och system. De kanske inte är uppenbarade i en helig skrift, men det förvärrar bara problemet: hur vet vi då att de är sanna?

Detta är ett av många skäl till att jag inte tror att ateismen är sann, och det är jag djupt tacksam för. Om du som läser detta också är besviken på ateismen finns det många poddar och böcker att tillgå som hjälper dig finna en rationell grund för gudstro. Jag garanterar att det du finner där är mycket mer hoppfyllt och ångestdämpande!

Micael Grenholm

Pastor och författare


Micael Grenholms podd- och boktips för sökare:

Tips på poddar:

Reasonable Faith

Unbelievable

Jesusfolket

Tips på böcker:

Kristen på goda grunder av Stefan Gustavsson 

Ateisten som visste för mycket av Andy Bannister


Är Metro partiska?

Jag har frågat Metro varför de inte tog in min text och har än så länge inte fått något svar. Det är möjligt att de tyckte att den var för lång eller svår. Men när jag söker på vilken typ av material som tidningen publicerar under kategorin ”kristendom” och ”religion” framträder ett tydligt mönster. Nästan alla artiklar är kritiska till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet.

Några artiklar som sticker ut är prästen Karin Öhagens kritik av kvinnoprästmotståndare och Lisa Magnussons kritik av humanisterna – den senare är väldigt uppfriskande. Men även där är konfliktbilden en öppen, tolerant och postmodern tro vs en tro som gör exklusiva sanningsanspråk och är säker på sin sak (något som kallas fundamentalism både vad gäller evangelikala kristna och humanister).

Hanna Larsdotters artikel är märklig, den kategoriseras som debatt men erbjuder podd- och boktips. Att Metro inte aktivt söker upp någon från ett annat perspektiv, och inte accepterar försök till sådant, tyder på partiskhet. Det saknas evangelikala röster i Metro.

Att evangelikala kristna ofta är dåliga på att nå ut till ”sekulär” media spelar säkert in, men det kan i sin tur förstärkas över att de har försökt och inte fått utrymme. Kristna medier såsom tidningen Dagen startades för att pingstvänner marginaliserades i allmän media.

Om Metro enbart publicerade perspektiv från den politiska högern och utmålade vänsteråsikter som extrema hade nog många reagerat. Visst, tidningar får publicera vad de vill, men en grundläggande journalistisk spelregel är att sträva ”efter att återge alla parters ståndpunkter.” Metro har vid flera tillfällen publicerat kritiskt material mot frikyrklig kristendom, men låter så vitt jag kan se nästan aldrig frikyrkliga komma till tals.

Det är inte något vi ska rycka på axlarna åt och ignorera, utan vi bör kontakta Metro och be dem skärpa sig.

Livets stora frågor – vilka svar har du? Om världssyn.

Världsbild. Hur många har en sådan i Sverige? Och med ”har” menar jag att ha en medveten och koherent världsbild eller världssyn (eller världsåskådning – det är snarlika begrepp som här kommer användas synonymt). Min intuitiva gissning skulle vara att väldigt få har det, men kanske har jag fel. Jag tror till och med att få personer överhuvudtaget ens vet vad som menas med en världsbild. Och följaktligen, än mindre har en uttalad och konsekvent sådan. Du som läser detta, har du en eller vet du vad din världssyn är?

Tidigare hade i alla fall inte jag det, och jag levde glatt omedveten om min eventuella världssyn. Det stördes dock när jag för cirka 3 år sedan (när jag ännu inte var kristen) fick en fråga rakt på av en kristen vän.

”Vad är din världssyn? Vad tror du på?”

Vad svarar man på det om man aldrig ordentligt funderat på det innan? Mitt initiala svar blev tystnad, men i huvudet rusade hundra tankar. Jag försökte både lista ut vad hon frågade efter och komma i underfund om jag hade någon världssyn, och i så fall vilken. Det slutade med att jag fick fråga henne vad världssyn innebär och vad en sådan skulle kunna vara. Hennes svar klargjorde saker, men jag tror inte att jag var ensam om att vara förvirrad över frågan. Snarare tror jag att många med mig delar en liknande oförståelse inför ämnet och en sådan potentiell fråga. Kanske har jag fel men eftersom frågor som religion, existens och världsåskådning inte är det första som diskuteras på rasten, i fikarummet eller i media, tror jag att många är omedvetna om sin eventuella världssyn.

När jag på senare tid har undersökt frågan om världssyn lite mer har jag också märkt att det på olika ställen ges olika (men snarlika) definitioner på vad som ingår i eller utgör en världsbild. På många ställen definieras världsbild, på ett kortfattat sätt, som en omfattande uppfattning om världen. Lite mer utförligt är världsbilden ett ramverk bestående av flera sammanhängande trosuppfattningar om människan, livet, världen, kunskap, moral, tro mm. Andra definierar det som en grundläggande orientering i livet, bestående av förutfattade antaganden om verklighetens beståndsdelar, utifrån vilka vi lever och är. Flera saker verkar också vara gemensamma, även om det kan skilja sig åt beroende på vem man frågar. Så vad ska en världssyn svara på?

Kortfattat brukar en världssyn innehålla något om dåtiden, något om nutiden och något om framtiden. Till exempel var människan kommer ifrån eller vad människans ursprung är, vad problemet med världen/livet är samt hur man kan/bör fixa det. Ytterligare andra menar att en världssyn ska ge svar på de fyra orden “origin”, “meaning”, “morality” och “destiny” (svenska: ursprung, mening, moral, öde). Då kan det vara frågor som dessa:  

“Vad är människans ursprung?”,

“Vad är meningen med livet?”,

“Varifrån hämtar vi vår moral, samt finns objektiv moral?” samt

“Vad sker vid döden/i efterlivet?”.

Jag vet, det är stora frågor. Extremt stora. Frågor som människor och filosofer funderat över i alla sina år men ändå inte alltid lyckas komma fram till svar på. Däremot tror jag (och många fler med mig – dvs. personer som undersökt och funderat över detta) att människors världssyn ofta finns på en omedveten och implicit nivå som kanske kommer fram först vid krissituationer eller när ens tilltro sätts på prov.

Syftet med att klargöra och medvetandegöra sin världsbild är dels för att se om den är begriplig och koherent och dels för att undersöka om den verkar matcha med världen och vad vi vet om verkligheten. En medveten världssyn kan också, i bästa fall, bli en slags kompass för hur man är, gör och fattar beslut. Och ytterligare ett viktig syfte med att medvetandegöra ens världsbild är för att skapa en röd tråd mellan ens uttalanden och ens agerande. Så sammanfattningsvis kan jag till exempel, om jag vill vara konsekvent, inte mena mig vara resultatet av en slumpmässig process av mutationer och samtidigt tro att människor har en inneboende mening med sina liv. Eller jag kan till exempel inte anse att barnvåldtäkt alltid är fel – oavsett vad folk tycker – och samtidigt mena att objektiv moral inte existerar (utan att moralen är subjektiv eller konsensusbyggd).

Men då kanske du nu frågat dig vad den kristna världsbilden är, eftersom detta är en kristen apologetisk blogg och jag nu lyft vikten av att ha en sådan. Vad sa till exempel min kristna vän för nästan tre år sen om hennes världsbild?

Jo, en kristen världsbild (i grova drag) innehåller en uppsättning koherenta svar på de frågorna som jag lyfte tidigare: ursprung, mening, moral och öde. Vårt ursprung är från Gud, dvs. vi är skapade av Gud och till hans avbild – och det finns då ett syfte och värde med att vi finns, lever och andas. Det innebär även att universum är skapat, vilket vi indirekt finner stöd för från vetenskapen som har funnit att universum har en början (Big Bang). Vidare säger den kristna världsbilden att meningen med livet är kärlek och relationer – att älska och ha en personlig relation med Gud, samt med medmänniskorna. Här finns det otaliga bevis från psykologin om att människor är beroende av, och mår bra, av nära och trygga relationer. Vidare säger den kristna världsbilden att moral är objektiv – det finns rätt och fel. Oavsett om majoriteten i samhället skulle tycka att det är okej att våldta barn, så är det inte rätt. Och slutligen säger den kristna världsbilden att livet inte tar slut när vi dör utan att det finns ett efterliv. I efterlivet kommer vi antingen existera i frånvaro eller i närvaro av Gud, vilket följaktligen innebär en frånvaro eller närvaro  av allt som är gott i livet – kärlek, glädje, frid mm (dvs. himlen eller helvetet).

Okej, men andra världsbilder då – vad säger de? Här finns det många olika svar, eftersom det finns flera olika världsbilder. En ateistisk världsbild kan till exempel säga att endast människan existerar och att ingen metafysisk eller spirituell verklighet finns. Att människan är högst upp i den evolutionära skalan och att människan avgör sitt eget öde, samt att vi själva utvecklar och avgör vad som är fel eller rätt. “Problemet” för människan kan till exempel vara den hotande klimatfrågan – och denna kan sägas existerar på grund av människans brist på resurser och kunskaper. Lösningen blir att försöka rädda planeten och det kan ske med vetenskap, teknologi och sinnrikhet. Och slutligen säger den ateistiska världsbilden att det inte finns något efterliv, utan att livet bara tar slut abrupt.

Vad innebär en sådan världsbild? Jo, till exempel att människan inte har ett syfte med att existera och andas, att abstrakta värden som kärlek, logik och moral inte har en berättigad grund att förankras i samt att mord av judar, homosexuella och personer med funktionsnedsättning mycket möjligt ansetts vara rätt om Hitler hade vunnit andra världskriget – och därmed varit rätt. Det finns såklart många andra implikationer också, vilket såklart gäller både den kristna och ateistiska världsbilden.

Avslutningsvis vill jag, återigen, lyfta vikten av att medvetandegöra sin världsbild.  Undersök om din världsbild är invärtes koherent? Och om din världsbild är koherent med hur du lever, agerar och uttalar dig om saker runt dig?

Låt det bli min utmaning till dig att fundera på under hösten.

/Hajdi

Teologi för ateister del 2 – Kommer du till helvetet?

Så kommer vi då till den brinnande (1) frågan om helvetet. Det har blivit dags för del två av serien Teologi för ateister. Denna vinjett handlar om den där guden som en ateistiskt troende säger sig inte tro på, men som man bekämpar. Problemet är bara allt för ofta att det inte är en gud som en kristen heller tror på. I denna form kikar vi lite på några olika teologiska spörsmål; poängen för dig som ateistiskt troende är att kunna skjuta på rätt mål och för dig som kristen att se att det bara är Jesus som vi behöver avhandla och fokusera på, andra, uppdiktade, gudar får svara för sig! Del 1 läser du här: Gud räddar bara mobbare

När detta skrivs så är det den fjärde juli, USA:s nationaldag, nationalsången The star-spangled banner kommer nog att sjungas och spelas på många håll. Ett exempel härpå finns att beskåda här nedan.

Nationalsången tillkom under krig mot Storbritannien (1812-1815) och innehåller bland annat en strof om att Gud (eller Kraften) har bevarat dem som land och att de har devisen ”På Gud förtröstar vi” samt att de behöver segra då det är rättfärdigt (min starkt förenklade översättning).

Oh! thus be it ever, when freemen shall stand
Between their loved homes and the war’s desolation,
Blest with vict’ry and peace, may the Heav’n-rescued land
Praise the Pow’r that hath made and preserved us a nation!
Then conquer we must, when our cause it is just,
And this be our motto: ”In God is our trust.”
And the star-spangled banner in triumph shall wave
O’er the land of the free and the home of the brave.

Det roliga eller sorgliga är att motståndarsidans nationalsång tar sin tillflykt till samma Gud för att förgöra sina motståndare:

Det uttrycks med följande ord i vers två:

O Lord our God arise
Scatter her enemies
And make them fall
Confound their politics
Frustrate their knavish tricks
On Thee our hopes we fix
God save us all

Alltså att förgöra eller få dem att skingra sig (eller om det är de personligen som ska hackas i bitar) (återigen min förenklade översättning).

Nu till dagens poäng, vem har rätt? Vem kommer till helvetet? USA eller Storbritannien?

Kanske vet inte författare respektive framförare av sången och krigare i detta 1800-talskrig vem som skulle till helvetet, de verkar mer intresserade av att Gud är på deras sida.

Vi kan kanske söka oss vidare till andra kristna dårpippisar som i Jesu namn vet vilka som kommer till helvetet, ett exempel är efter denna bön inför ett nascarlopp då flera visste att önska den bedjande pastorn till helvetet. Dock har den efter sin virala framgång fått många andra kommentarer så kanske får man scrolla en del, kanske har de olika graderna av tillmälen med betydelsen ”burn!” raderats?

Hur som haver vi ska snart komma till poängen; kommer du till helvetet?

En utflykt till bland dem som vet exakt, det är sådana exempel som många av oss kristna får när icke-kristustroende förklarar varför de inte tror, de kan sammanfattas med ”Kyrkan suger/är ond”, inte sällan för att någon del av dem kristna kyrkan har berättat om några garanterade helvetesresenärer. Här tänkte jag till exempel på när man har förgripit sig på abortkliniker eller personal eller de som uppsökt dylika inrättningar, allt på något sätt för Jesu skull, här en lista från New York Times.

Nu till själva teologibiten

Vad är helvetet? Det beskrivs på lite olika sätt i Bibeln men ofta som mörker, en plats där man ska gråta och skära tänder. Eld och svavel och finns också förstås. I kristen tradition har lite olika element förknippats med detta, och uppräkningen här var inget komplett bibelstudium kring vad helvetet är. Jag tänker att man kort kan säga att helvetet är en tillvaro utan Gud efter döden eller efter tidens slut.

Dessa tre kommer att brinna!

Vilka kommer då till helvetet? Är det ateister som kommentarer på Svenska Apologetiksällskapets kanaler, eller är det Hitler, eller vilka kan det vara? Det är endast tre personer som vi vet får domen att de ska brinna, vi kan förstås utläsa i Bibeln att sannolikt fler kommer att gå förlorade, men det är inget digert namngivet persongalleri som gör att vi kan skjuta abortmotståndare eller invadera länder i Jesu namn. Här är de tre, sedda genom en konstnärs öga.

Bildresultat för devil in hell fire torturing
djävulen

False-Prophet-Rules
Den falske profeten

Bildresultat för odjuret
Odjuret

Djävulen, odjuret, den falske profeten.(2) That’s it.

Några bibelord i frågan:

Och vilddjuret greps tillsammans med den falske profeten, som hade gjort tecken inför vilddjuret och därigenom förlett dem som tagit emot dess märke och tillbett dess bild. Båda kastades levande i eldsjön som brinner av svavel.

Uppenbarelseboken 19:20

 

Och djävulen som förförde dem kastades i samma sjö av eld och svavel som odjuret och den falske profeten, och de skall plågas dag och natt i evigheters evighet.

Uppenbarelseboken 20:10

 

Så alltså ser vi att inga antagonister kring apologetik har företräde till varmare trakter, säkert kan man idogt i livet boka sig en resa dit, men en kristen har svårt att peka ut vem som lyckas (och tycks inte ha den uppgiften, utan har snarare uppgiften att predika glädjebudskapet om Jesus)!

Ett ofullkomligt försök att säga något om möjligheten att veta vem som köpt biljett till helvetet avslutas härmed.

Allt gott önskar jag er!

/ Martin Walldén

 

 

Fotnoter

1) Sorry, pun intended. 2) Den falske profeten tycks framträda första gången i Uppenbarelseboken kapitel 13, då som ”ett annat odjur”. Det skulle möjligen kunna röra sig om två olika gestalter. Sedan framträder han i Uppenbarelseboken framgent.

 

Teologi för ateister del 1 – Gud räddar bara mobbare!?

Det här är första delen i en sedan länge utlovad serie om den kristna tron. Den blir förstås personligt präglad, men jag försöker utgå från ett ganska allmänt kristet förhållningssätt. Att den är utlovad gör ju inte säkert att den är efterlängtad, jag har nämligen utlovat den när olika resonemang om Gud framkommit som kan behöva förklaras eller utvecklas, och ibland tänkt att den behövs när företrädare för andra trosuppfattningar än den kristna (ofta för en ateistisk tro, men inte alltid) beskrivit den Gud de inte tror på, vilket tillika är en Gud jag inte tror på, men så här sammanblandningen skett; det här anges vara den kristna trons Gud.

imageDenna gång är det några tankar om det som kallas den dubbla utgången. Bland annat lite om Gud kan vara god då bara den som passar in i kyrkans mall får komma till himlen och lite om hur man ser till att lyckas undvika evigheten med Gud.

I kristen tro talar vi ibland om frälsningsvisshet, det är något vi kan uppnå, vi kan veta att vi är räddade/frälsta, att vi lever i en relation med Jesus som har fört oss över från död till liv, i livet här och med fullbordan efter döden.

Några fler tankar om den kristna tron från undertecknad kan läsas här.

Ett vanligt bibelställe som brukar citeras för att berätta om frälsningsvisshetens möjlighet är:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. 

Romarbrevet 10:9-10

För att förklara att Gud vill rädda alla människor brukar det som kallas Lilla Bibeln anföras:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

–  Johannesevangeliet 3:16-17

Och det är på sin plats att inskärpa att det är Guds kärlek som både är upphovet till att han vill rädda alla människor och som visas just genom möjligheten att bli räddad genom honom:

Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

–  1 Johannesbrevet 1:9-10

Gud räddar inte ja-sägare!

Poängen med hela min bloggpost är att en del av de som har en ateistisk tro och inte en kristen tro verkar mena att Gud bara räddar dem som liksom gillar honom eller anpassar sig efter honom, att det inte tycks tyda på någon kärleksfull Gud utan snarare på en gud lite lik den där tuffa gängledaren på högstadiet som räddade de som gjorde som han sa och skickade de andra till mobbningshelvetet i sämsta fall.

Eller annorlunda formulerat: Är kärlekens religion, den kristna tron, så att det bara är innegänget som Gud bryr sig om, bara de som blir räddade, oavsett vad för skäl den som inte omfattar den kristna trons innehåll har för sitt ställningstagande?

Kanske förstår du inte poängen med frågan och att besvara den, då vill jag tröstande säga att det är mest ett klargörande så att du argumenterar mot rätt Gud och inte en du själv uppfinner!

Vi fortsätter med den kristna trons grundfundament: Bibeln. Det är i Bibeln inte så enkelt att finna stöd för att Gud inte är kärleksfull på detta område! Bibeln driver hela tiden linjen om frälsningsvisshet, Gud vill att vi ska kunna vara säkra på att vi tillhör honom! Vi får dopet och nattvarden som fysiska påminnelser om den andliga/osynliga verkligheten, vi får säkerhetsförklaringen att tron och bekännelsen räddar (Romarbrevet 10:9-10), vi får försäkran om att Gud vill rädda alla (Johannesevangeliet 3:16-17) och att det är Guds kärlek som ligger bakom (1 Johannesbrevet 1:9-10).

Ofrälsningsvisshet – Hädelse mot den helige Ande

Kan vi uppnå visshet om att bli ofrälsta?

Det beror nog lite på hur man funderar kring frågan, de flesta kristna skulle nog säga att möjligheten att gå förlorad är reell och att vi är kallade att omvända oss och följa Jesus, att vi är inte uppmanade av Gud att söka den bortre gränsen utan att söka oss nära honom, men om man nu ändå vill ihärda så skulle nog många kristna svara att om vi inte vill ha med Gud att göra så kommer vi inte behöva det. Gud skapade människor med verkliga val i sina händer, val att påverka världen genom att göra ont eller att göra gott och verkliga, riktiga val som ytterst detta: Välja att inte leva med den som är godheten, ljuset, räddningen.

För utan val skulle vi vara som robotar, vi skulle inte kunna välja/skapa/främja kärlek om vi var tvungna att att göra på ett visst sätt.

Men om man nu vill välja bort, finns det då inget sätt? Jo, man kan uppnå ofrälsningsvisshet! Frågan är dock bara hur…

Sannerligen, människorna skall få förlåtelse för allt, för sina synder och för sina hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den heliga anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd. 

–  Markusevangeliet 3:28-29

Också kan detta parallellställe anföras:

Därför säger jag er: all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas.

Matteusevangeliet 12:31

Här tycks vi ha något! Och läser vi den vidare kontexten (alltså texten runt omkring) så verkar markusstället peka mot att man ser och förstår att Jesus är Guds son eller liknande, men ändå ger djävulen äran, eller i alla fall länkar ihop det som sker med den onde. Även Hebreerbrevet tycks ha någon sådan tanke. Det är nog ändå det närmaste vi kommer, utifrån texten i Markusevangeliet är det inte helt enkelt att se vad som skett som rakt av är hädelse mot den helig Ande.

Kan jag göra något för att slippa bort ifrån förlåtelsen?

Det är ju så att vi kan vara trygga i att vi tillhör Jesus om vi gör det, men hur gör jag för att vara helt säker på att inte någonsin ha med Gud att göra? Det tråkiga svaret på detta är väl att vi kanske inte kan vara helt säkra på att jag personligen helt och fullt lyckas göra något mot honom som gör att förlåtelsen inte gäller för mig. Korset sonar  synden, för vi tycks behöva komma fram till detta att häda den helige Anden och det tycks lite för oklart vad det verkligen helt och fullt är för att vi ska kunna vara helt säkra på att lyckas.

Vad ville han nu ha sagt? Jo, egentligen detta enda: Gud visar i Bibeln sig vara nästan helt inriktad på hur man får en relation, en gemenskap med honom. Detta kallar vi att blir räddad, eller frälst eller dylikt. Gud lägger ganska lite vikt vid att berätta hur man blir oräddad.

Gud lägger inte bara möda på innegänget, de som håller med honom utan på alla människor, även de som inte är honom till lags (vilket jag inte helt visade i just denna bloggpost dock).

Till det som sagts här så kan också läggas att Jesus tycks lägga mindre vikt på hur vi lever än många kyrkor (det är inget jag fört i bevis här dock), men betonar möjligheten att leva med honom.

Framöver kan ämnen som följer kunna vara föremål för egna bloggposter i denna serie Teologi för ateister: Hur kommer jag garanterat till helvetet? Vad händer med de som dött innan Jesu födelse? Vad händer med de som inte hört (som Ali i Saudi Arabien m. fl)?

Vi slutar där med slutsatsen att Gud inte bara sträcker räddningens möjlighet till innelaget utan också mot dem som agerar motståndare.

Frid och välsignelser!

/ Martin Walldén

 

 

 

 

 

Einstein och Gud: Ett svar på Thomas Alms religionskritik

I sin insändare till DN Åsikt den 6:e juni 2018 försvarar Thomas Alm ateismen och utgår från att vetenskap står i motsatsförhållande till den påstått irrationella och ologiska kristna tron. Jesus är en sagofigur och Gud existerar inte, menar Alm och ställer sig själv sida vid sida med den berömde vetenskapsmannen Albert Einstein som påstås ha varit ateist. Därför menar Alm att vi inte bör vara kristna. Det är inte första gången som försvarare av ateismen gör som Alm och det är därför viktigt att utreda grunderna för påståendet att berömda vetenskapsmän är ateister.

Aalbert Einstein 20180701 36359945_2144778545536346_7502675191659495424_nVetenskap brukar premiera både ordning och precision men Alms framställning är en smula rörig. Ett större problem är att Einstein, som är Alms huvudnummer, inte var ateist. Frågan om vad Einstein trodde eller inte trodde på är dock komplicerad. Som många andra stora tänkare ville han inte reducera svårgripbara problem till tvärsäkra ståndpunkter. Därför är det viktigt att peka ut attityder och utsagor hos honom som rimligtvis inte kan komma från en ateist. Alltså en form av uteslutningsmetod. Låt oss ta ett exempel. Einstein kritiserade den probabilistiska utgångspunkten i kvantmekaniken med orden:

”I, at any rate, am convinced that he is not playing dice”
(Einstein citeras av Cox & Forshaw, 2011, sid 43). 

Einstein refererar här till Gud på ett sätt som gör det osannolikt att han var gudsförnekare. På en fråga om Einstein var panteist, gav han ett ännu klarare svar: 

”Your question is the most difficult in the world. It is not a question I can answer simply with yes or no. I am not an Atheist. […] We see a universe marvelously arranged, obeying certain laws, but we understand the laws only dimly. Our limited minds cannot grasp the mysterious force that sways the constellations.” (G.S. Viereck, 1930, sid 372-373) 

Det här är definitivt inte den bild av Einstein som målas upp av Alm och andra ateister. I själva verket hävdade Einstein att religiös tro, trots svårigheten för oss att förstå den outgrundliga kraft som ligger bakom universum, är en bättre utgångspunkt än ateismen.

Det finns fler exempel. Galileo Galilei, en annan berömd vetenskapsman, hamnade i konflikt med katolska kyrkan för sin tes att jorden kretsar kring solen men förblev kristen även när han dömdes till husarrest. Det tål också anmärkas att när Galilei ställs inför Inkvisitionen den 22 juni 1633, framhärdar han att han är och skall förbli en god katolik oavsett vad hans fiender påstår.

Galileo.arp.300pix
Galileo Galilei vetenskapsman med stor roll för den moderna naturvetenskapens framväxt. (bild: WikiCommons)

Om Alms påstående om ateistiska vetenskapsmän har visat sig falskt blir det tyvärr inte bättre när Alm ska tolka Bibeln. Alm börjar sin bibliska utförsåkning med att påstå att Gud är ”en litterär fantasifigur vars saga nedtecknades för ca 2600—2400 år sedan.” Alm kan faktiskt inte styrka att Gud endast är en litterär figur och någon trovärdig källa till den felaktiga dateringen ges heller inte. Beskrivningar av vad Gud gjort och gör skrivs nämligen fortfarande och frågan är även vad dateringen av nedtecknandet ska bevisa. Alm klagar sedan på att det finns många olika kyrkor, ”alla med sin version av gudens vilja”. Det stämmer heller inte eftersom de flesta kyrkor använder sig av Bibeln. Dessutom visar inte det faktum att det finns många alternativ automatiskt på att inget alternativ är sant. 

Sedan försöker Alm visa att Gud är en ond envåldshärskare genom att förväxla Moses i Gamla testamentet med Gud. Alm reagerar på en befallning som Moses ger, men i passagen som Alm tar upp avviker Moses tydligt från det uppdrag han fått av Gud. Jämför Guds kommando (4 mos 31:1-2) med Moses befallning i vrede (4 mos 31:14-18). Alm förväxlar antingen Moses med Gud, eller så gör han misstaget att se Moses som en ofelbar uttydare av Guds vilja. Båda dessa synsätt är misstag. Ingen av gamla testamentets förgrundsfigurer beskrivs som ofelbara och både Moses och Kung David tillrättavisas av Gud i Gamla testamentets narrativ. (Se till exempel 4 mos 20:12, 2 sam 12:13). Det gör att Alms kritik missar målet.

Efter att ha försökt tillskriva Gud en befallning som Gud inte har befallt börjar Alm på ett fantasifullt sätt lägga till egna hemska detaljer. Alms överdrivna skildring innehåller till exempel att de tillfångatagna midjanitiska mödrarna skulle ha tvingats se sina söner och män dödas. Sedan skulle de ha blivit plågsamt dödade, fullt medvetna om att deras unga döttrar skulle begagnas som sexslavar av de gudstrogna soldaterna. Detta är en fantasifull missrepresentation av bibeltexten och den historiska kontexten. Att det knappast handlade om sexslavar har många pekat ut. Olof Edsinger korrigerar den missuppfattningen i sin bok Krigen i Gamla Testamentet (2016), och även Paul Copan och Tommy Lindén har pekat ut detta.

Olof Edsinger 20180701 36347798_10155867217604856_7913696191722815488_n
Olof Edsinger författare till Krigen i Gamla Testamentet (foto: Johan Ericson)

Men som kristna bör vi vara beredda på att det inte nödvändigtvis hjälper att korrigera dessa faktafel i en debatt. Enligt Lagen kunde inte en israelit ta till sig en kvinna, även en krigsfånge, utan att hon blev hans hustru, påpekar Lindén. Och då hade israeliterna även en förpliktelse att behandla kvinnan anständigt och ge henne en social trygghet. Att israeliter skulle våldta fångar och hålla sig med sexslavar är uteslutet enligt Toran (5 Mos 21:10-14), skriver Lindén. Men det är lärorikt att se hur Lindéns motdebattör ändå lyckas måla upp honom som en fruktansvärt oetisk person i svaret till Lindéns klargöranden. Vi tror att man kan dra en lärdom av detta. Det är viktigt att peka ut och fördöma feltolkningar av Guds ord både när sådana förekommer i Moses befallningar och när de förekommer i andra sammanhang. Vi går tillbaka till Alms ansträngda religionskritik. Efter att Alm har presenterat Moses ord som Guds ord och sedan smyckat ut det med egna hemska detaljer, så jämför han sin egen missrepresentation med Islamiska statens härjningar.

Så hur ska vi utvärdera Alms resonemang? Alms bibeltolkning är under all kritik. Och berömda vetenskapsmän – Galilei och Einstein – var helt enkelt inte ateister. I Galileis fall är det klarlagt att hans Gudstro fanns både före och efter konflikten med katolska kyrkan. I Einsteins fall är det klarlagt att han hade en tro på Gud och såg sig definitivt inte som ateist.  Det går alltså i högsta grad att kombinera en tro på Gud med en framstående vetenskaplig gärning. Alms slutsats (att eftersom berömda vetenskapsmän är ateister så bör heller inte vi vara kristna) saknar därför grund. Det som faktiskt återstår av Alms argument är bara hans egna ateistiska villfarelser.

/ Joel Samuelsson Pär Gustafsson

Kommentar: Detta är alltså den bloggpost som utannonserades för en tid sedan. Tack för denna skrift! Den bygger på ett publicerat svar av Pär Gustafsson som svar på Thomas Alms ursprungliga inlägg på DN Åsikt./ Martin Walldén (bloggredaktör). DS.

Guldmyntfoten och de tre björnarna – om Gud som moralens garant och rättesnöre

Det som nu kommer att vara bloggposten huvudärende; att en kristen gudstro är en garant för att det finns verkligt rätt och fel, har dryftats många gånger. Det finns vanliga och säkert ovanliga invändningar, här ska vi se på några olika sätt att se på Gud som moralens garant. 

Först ett ord om de där björnarna, de träffade ju inte sagofenomenet Guldmyntfoten utan Guldlock (en riktig sagofigur, eller etablerad kanske man ska säga, för sagofigurer kanske inte riktigt finns!?). Det handlar alltså om flickan Guldlock som kommer till ett hus, rör lite saker, äter lite mat, med mera, och allt visar sig tillhöra tre björnar som bor i huset. De upptäcker spår efter henne: ”Någon har ätit av min mat”, ”Någon har sovit i min säng, och gör det fortfarande” är några citat som mitt minne återger från barndomens sagoläsande. Mer av sagan finns här. 

The_Three_Bears_-_Project_Gutenberg_eText_17034
Guldlock och de tre björnarna. Från vänster: Mamma Björn, Barnet Björn, Pappa Björn. Frånvarande: Guldlock

Nu ska vi gå över till den helt fiktiva sagan om Guldmyntfoten och de tre björnarna eller hur pengars värde garanteras och omfamnas. Jag räknar med att denna titel kommer att göra den till en storsäljare i åldrarna 5-7 år! 

Det var en gång tre björnar som ville göra något annat i livet än att gå i ide. De bestämde sig för att köpa upp blåbär av blåbärstrollen med hjälp av pengar de själva gjorde. 

Den första björnen hon tog fram papper och penna och började rita ett fint mönster, så skrev hon en siffra som motsvarade det antal kottar som den var värd (som vi alla vet är blåbärstrollens enda glädje i livet som är större än att plocka blåbär att få fatt i kottar). 

Hon kom till det första blåbärstrollet, halade fram sin fina sedel och förväntade sig få rikligt med blåbär! Men blåbärstrollet skakade på huvudet, för honom var inte lappen värd en enda kotte, och inga blåbär ville han därför ge björnen. ”Men jag tycker den är värd det!” insisterade björnen. Ett annat troll kom vägen förbi, hon kände björnen och tyckte att den var värd flera kottar och gav björnen blåbär för sedeln. 

Den andre björnen, han samlade ihop kottar, han band dem samman med band och skrev utanpå de hopknutna kottarna antalet av dem och allt annat man behövde veta för att förstå att det var fina kottar! Han gick och mötte blåbärstrollen, de bytte glatt till sig kottar mot blåbär och de uppskattade att det stod mer förklarat och garanterat på omslaget till kottarna! 

Den tredje björnen hon började samla in kottar tills hon hade ett stort förråd, sedan gjorde hon ett antal papperssedlar och skrev på var och en av dem upp den andel av kottarna man fick för varje sedel. Hon gav sig iväg på blåbärsjakt och fann snart några blåbärstroll, hon visade dem på sedlarna och berättade om sina insamlade kottar och att närhelst de kom till henne så kunde de visa lappen och få det bestämda antalet kottar i utbyte mot den. Blåbärstrollen blev nöjda och bytte glatt bort sina blåbär mot sedlarna! 

För den som undrar vad detta har med guldmyntfot eller moral att göra så ska vi börja med pengarna och spara moralen till sist. 

Vi börjar med pengar i sig. Guldmyntfot, eller vilken metallfot som helst innebär att det finns en referensenhet i en viss metall gentemot man vilken sedan värderar andra metallmynt (de ska ha ett sådant metallvärde som om de var gjorda i referensenhetens metall, till exempel Sveriges silvermyntfot (här finns mer beskrivet kring detta). Det mest kända och mest imposanta utfallet av detta är världens största mynt, våra svenska plåtmynt och framförallt tio silverdaler kopparmynt där kopparvärdet skulle motsvara silvervärdet hos tio silverdaler. 

8 daler silvermynt
8 daler silvermynt. Ett präktigt stort mynt, men inte lika stort som ett 10 dalers silvermynt koppar! Foto: StAnshelm

Detta kan sedan utvidgas till att gälla alla pengar, att de motsvarar ett riktigt metallvärde, att de alltså kan växlas in mot metall (guld, silver eller vad det kan vara). 

Efter denna lilla pekuniära utflykt ska vi ta oss till moralen där följande två ståndpunkter ofta målas upp: Antingen finns bara den förste björnen eller den andre björnen. Om bara björnen som säger att lapparna är värda ett visst antal kottar finns så är det bara så för att han sagt så, inte för att det på något objektivt sätt är så. 

Om bara björnen som kommer med själva kottarna, som i sig är något, då blir björnen i sig onödig, kottarna finns honom förutan och de är objektivt sätt värda sitt antal blåbär antingen björnen finns eller inte.

Nu tror jag att jag frångår sagoberättelsen för att kanske tydligare säga vad jag tänker. 

Man brukar hävda att om det är Gud som är upphovet till det moraliska rättesnöret så är moralen subjektiv, inte helt som det som kan höras ibland som en nidbild av vårt moderna samhälle ”Om det känns rätt så är det rätt”, men bra nära. Det är helt enkelt rätt bara för att Gud säger det, eller tycker det eller. 

Det första vi kan lära av Guldmyntfoten och de tre björnarna är att det kan sammanfalla godheten och Gud; det är gott och Gud är god. Gud är god och det är gott det Gud säger/anbefaller. 

Det andra vi kan lära är att det skulle kunna vara så att kottarna fanns, att moralen finns, och att den är frikopplade från Gud, men vad händer då? Moral är själva rätt och fel, själva vårt rättesnöre, men kottar i skogen finnas, de påverkar då inte någon, moralen kan finnas, men ger då inga implikationer, det finns ingen grund för att vi ska följa den. Det är en större invändning mot en ateistisk moral, kanske kan man resonera sig fram till att det skulle kunna finnas etik Gud förutan, men moral, etikens utlevelse, varför skulle det vara bättre än något annat? 

Men med Gud i ekvationen så blir saken den att rätt och fel får en garant, den finns grundad i Gud själv, den finns nedlagd i hans skapelse människan, eftersom den finns i Gud/hos Gud så förpliktar den för alla och den garanteras för alla! 

I och med att moralen finns med hos den som en gång i tidens slut ska döma världen då ger den oss förpliktelser (hos Luther talar man om lagens tre bruk: 1 – Att ha ordningar i tillvaron, samhällen, polis etc. 2 – Att driva till Kristus (att människan inser att vi kan inte vara helt goda, kärleksfulla, endast i Jesu död på korset kan vi få bukt med vår ondska). 3 – Som förlåten syndare (det som i dagligt tal kallas kristen) får vi viljan att för Jesu skull (inte av rädsla för straff, eller för att skryta med våra handlingar/vår godhet) och hjälpen av Anden att gör gott) och den ger också en garanti för att den kommer att gälla alla. På den yttersta domen då kommer rättvisa att skipas, rättfärdighet att bestå, rätten kommer föras till seger. 

Nu blev det en liten predikan på slutet, det är lätt hänt (en yrkesskada skulle man kunna säga), men huvudstycket i vad jag vill säga är att med guldmyntfotens hjälp vill jag främst bemöta detta med att Gud är en subjektiv moralgrund, det är gott och Gud vill det kan sägas sammanfatta den delen. Sedan lade jag ut texten till varför det, trots att det finns kottar i skogen och kanske kan finnas någon slags etik, eller någon slags moralens grund Gud förutan, ändå blir annorlunda om Gud är med i moralfundamentet.

Allt gott till er alla! / Martin Walldén