Etikettarkiv: Ateism

Livets stora frågor – vilka svar har du? Om världssyn.

Världsbild. Hur många har en sådan i Sverige? Och med ”har” menar jag att ha en medveten och koherent världsbild eller världssyn (eller världsåskådning – det är snarlika begrepp som här kommer användas synonymt). Min intuitiva gissning skulle vara att väldigt få har det, men kanske har jag fel. Jag tror till och med att få personer överhuvudtaget ens vet vad som menas med en världsbild. Och följaktligen, än mindre har en uttalad och konsekvent sådan. Du som läser detta, har du en eller vet du vad din världssyn är?

Tidigare hade i alla fall inte jag det, och jag levde glatt omedveten om min eventuella världssyn. Det stördes dock när jag för cirka 3 år sedan (när jag ännu inte var kristen) fick en fråga rakt på av en kristen vän.

”Vad är din världssyn? Vad tror du på?”

Vad svarar man på det om man aldrig ordentligt funderat på det innan? Mitt initiala svar blev tystnad, men i huvudet rusade hundra tankar. Jag försökte både lista ut vad hon frågade efter och komma i underfund om jag hade någon världssyn, och i så fall vilken. Det slutade med att jag fick fråga henne vad världssyn innebär och vad en sådan skulle kunna vara. Hennes svar klargjorde saker, men jag tror inte att jag var ensam om att vara förvirrad över frågan. Snarare tror jag att många med mig delar en liknande oförståelse inför ämnet och en sådan potentiell fråga. Kanske har jag fel men eftersom frågor som religion, existens och världsåskådning inte är det första som diskuteras på rasten, i fikarummet eller i media, tror jag att många är omedvetna om sin eventuella världssyn.

När jag på senare tid har undersökt frågan om världssyn lite mer har jag också märkt att det på olika ställen ges olika (men snarlika) definitioner på vad som ingår i eller utgör en världsbild. På många ställen definieras världsbild, på ett kortfattat sätt, som en omfattande uppfattning om världen. Lite mer utförligt är världsbilden ett ramverk bestående av flera sammanhängande trosuppfattningar om människan, livet, världen, kunskap, moral, tro mm. Andra definierar det som en grundläggande orientering i livet, bestående av förutfattade antaganden om verklighetens beståndsdelar, utifrån vilka vi lever och är. Flera saker verkar också vara gemensamma, även om det kan skilja sig åt beroende på vem man frågar. Så vad ska en världssyn svara på?

Kortfattat brukar en världssyn innehålla något om dåtiden, något om nutiden och något om framtiden. Till exempel var människan kommer ifrån eller vad människans ursprung är, vad problemet med världen/livet är samt hur man kan/bör fixa det. Ytterligare andra menar att en världssyn ska ge svar på de fyra orden “origin”, “meaning”, “morality” och “destiny” (svenska: ursprung, mening, moral, öde). Då kan det vara frågor som dessa:  

“Vad är människans ursprung?”,

“Vad är meningen med livet?”,

“Varifrån hämtar vi vår moral, samt finns objektiv moral?” samt

“Vad sker vid döden/i efterlivet?”.

Jag vet, det är stora frågor. Extremt stora. Frågor som människor och filosofer funderat över i alla sina år men ändå inte alltid lyckas komma fram till svar på. Däremot tror jag (och många fler med mig – dvs. personer som undersökt och funderat över detta) att människors världssyn ofta finns på en omedveten och implicit nivå som kanske kommer fram först vid krissituationer eller när ens tilltro sätts på prov.

Syftet med att klargöra och medvetandegöra sin världsbild är dels för att se om den är begriplig och koherent och dels för att undersöka om den verkar matcha med världen och vad vi vet om verkligheten. En medveten världssyn kan också, i bästa fall, bli en slags kompass för hur man är, gör och fattar beslut. Och ytterligare ett viktig syfte med att medvetandegöra ens världsbild är för att skapa en röd tråd mellan ens uttalanden och ens agerande. Så sammanfattningsvis kan jag till exempel, om jag vill vara konsekvent, inte mena mig vara resultatet av en slumpmässig process av mutationer och samtidigt tro att människor har en inneboende mening med sina liv. Eller jag kan till exempel inte anse att barnvåldtäkt alltid är fel – oavsett vad folk tycker – och samtidigt mena att objektiv moral inte existerar (utan att moralen är subjektiv eller konsensusbyggd).

Men då kanske du nu frågat dig vad den kristna världsbilden är, eftersom detta är en kristen apologetisk blogg och jag nu lyft vikten av att ha en sådan. Vad sa till exempel min kristna vän för nästan tre år sen om hennes världsbild?

Jo, en kristen världsbild (i grova drag) innehåller en uppsättning koherenta svar på de frågorna som jag lyfte tidigare: ursprung, mening, moral och öde. Vårt ursprung är från Gud, dvs. vi är skapade av Gud och till hans avbild – och det finns då ett syfte och värde med att vi finns, lever och andas. Det innebär även att universum är skapat, vilket vi indirekt finner stöd för från vetenskapen som har funnit att universum har en början (Big Bang). Vidare säger den kristna världsbilden att meningen med livet är kärlek och relationer – att älska och ha en personlig relation med Gud, samt med medmänniskorna. Här finns det otaliga bevis från psykologin om att människor är beroende av, och mår bra, av nära och trygga relationer. Vidare säger den kristna världsbilden att moral är objektiv – det finns rätt och fel. Oavsett om majoriteten i samhället skulle tycka att det är okej att våldta barn, så är det inte rätt. Och slutligen säger den kristna världsbilden att livet inte tar slut när vi dör utan att det finns ett efterliv. I efterlivet kommer vi antingen existera i frånvaro eller i närvaro av Gud, vilket följaktligen innebär en frånvaro eller närvaro  av allt som är gott i livet – kärlek, glädje, frid mm (dvs. himlen eller helvetet).

Okej, men andra världsbilder då – vad säger de? Här finns det många olika svar, eftersom det finns flera olika världsbilder. En ateistisk världsbild kan till exempel säga att endast människan existerar och att ingen metafysisk eller spirituell verklighet finns. Att människan är högst upp i den evolutionära skalan och att människan avgör sitt eget öde, samt att vi själva utvecklar och avgör vad som är fel eller rätt. “Problemet” för människan kan till exempel vara den hotande klimatfrågan – och denna kan sägas existerar på grund av människans brist på resurser och kunskaper. Lösningen blir att försöka rädda planeten och det kan ske med vetenskap, teknologi och sinnrikhet. Och slutligen säger den ateistiska världsbilden att det inte finns något efterliv, utan att livet bara tar slut abrupt.

Vad innebär en sådan världsbild? Jo, till exempel att människan inte har ett syfte med att existera och andas, att abstrakta värden som kärlek, logik och moral inte har en berättigad grund att förankras i samt att mord av judar, homosexuella och personer med funktionsnedsättning mycket möjligt ansetts vara rätt om Hitler hade vunnit andra världskriget – och därmed varit rätt. Det finns såklart många andra implikationer också, vilket såklart gäller både den kristna och ateistiska världsbilden.

Avslutningsvis vill jag, återigen, lyfta vikten av att medvetandegöra sin världsbild.  Undersök om din världsbild är invärtes koherent? Och om din världsbild är koherent med hur du lever, agerar och uttalar dig om saker runt dig?

Låt det bli min utmaning till dig att fundera på under hösten.

/Hajdi

Annonser

Teologi för ateister del 2 – Kommer du till helvetet?

Så kommer vi då till den brinnande (1) frågan om helvetet. Det har blivit dags för del två av serien Teologi för ateister. Denna vinjett handlar om den där guden som en ateistiskt troende säger sig inte tro på, men som man bekämpar. Problemet är bara allt för ofta att det inte är en gud som en kristen heller tror på. I denna form kikar vi lite på några olika teologiska spörsmål; poängen för dig som ateistiskt troende är att kunna skjuta på rätt mål och för dig som kristen att se att det bara är Jesus som vi behöver avhandla och fokusera på, andra, uppdiktade, gudar får svara för sig! Del 1 läser du här: Gud räddar bara mobbare

När detta skrivs så är det den fjärde juli, USA:s nationaldag, nationalsången The star-spangled banner kommer nog att sjungas och spelas på många håll. Ett exempel härpå finns att beskåda här nedan.

Nationalsången tillkom under krig mot Storbritannien (1812-1815) och innehåller bland annat en strof om att Gud (eller Kraften) har bevarat dem som land och att de har devisen ”På Gud förtröstar vi” samt att de behöver segra då det är rättfärdigt (min starkt förenklade översättning).

Oh! thus be it ever, when freemen shall stand
Between their loved homes and the war’s desolation,
Blest with vict’ry and peace, may the Heav’n-rescued land
Praise the Pow’r that hath made and preserved us a nation!
Then conquer we must, when our cause it is just,
And this be our motto: ”In God is our trust.”
And the star-spangled banner in triumph shall wave
O’er the land of the free and the home of the brave.

Det roliga eller sorgliga är att motståndarsidans nationalsång tar sin tillflykt till samma Gud för att förgöra sina motståndare:

Det uttrycks med följande ord i vers två:

O Lord our God arise
Scatter her enemies
And make them fall
Confound their politics
Frustrate their knavish tricks
On Thee our hopes we fix
God save us all

Alltså att förgöra eller få dem att skingra sig (eller om det är de personligen som ska hackas i bitar) (återigen min förenklade översättning).

Nu till dagens poäng, vem har rätt? Vem kommer till helvetet? USA eller Storbritannien?

Kanske vet inte författare respektive framförare av sången och krigare i detta 1800-talskrig vem som skulle till helvetet, de verkar mer intresserade av att Gud är på deras sida.

Vi kan kanske söka oss vidare till andra kristna dårpippisar som i Jesu namn vet vilka som kommer till helvetet, ett exempel är efter denna bön inför ett nascarlopp då flera visste att önska den bedjande pastorn till helvetet. Dock har den efter sin virala framgång fått många andra kommentarer så kanske får man scrolla en del, kanske har de olika graderna av tillmälen med betydelsen ”burn!” raderats?

Hur som haver vi ska snart komma till poängen; kommer du till helvetet?

En utflykt till bland dem som vet exakt, det är sådana exempel som många av oss kristna får när icke-kristustroende förklarar varför de inte tror, de kan sammanfattas med ”Kyrkan suger/är ond”, inte sällan för att någon del av dem kristna kyrkan har berättat om några garanterade helvetesresenärer. Här tänkte jag till exempel på när man har förgripit sig på abortkliniker eller personal eller de som uppsökt dylika inrättningar, allt på något sätt för Jesu skull, här en lista från New York Times.

Nu till själva teologibiten

Vad är helvetet? Det beskrivs på lite olika sätt i Bibeln men ofta som mörker, en plats där man ska gråta och skära tänder. Eld och svavel och finns också förstås. I kristen tradition har lite olika element förknippats med detta, och uppräkningen här var inget komplett bibelstudium kring vad helvetet är. Jag tänker att man kort kan säga att helvetet är en tillvaro utan Gud efter döden eller efter tidens slut.

Dessa tre kommer att brinna!

Vilka kommer då till helvetet? Är det ateister som kommentarer på Svenska Apologetiksällskapets kanaler, eller är det Hitler, eller vilka kan det vara? Det är endast tre personer som vi vet får domen att de ska brinna, vi kan förstås utläsa i Bibeln att sannolikt fler kommer att gå förlorade, men det är inget digert namngivet persongalleri som gör att vi kan skjuta abortmotståndare eller invadera länder i Jesu namn. Här är de tre, sedda genom en konstnärs öga.

Bildresultat för devil in hell fire torturing
djävulen
False-Prophet-Rules
Den falske profeten
Bildresultat för odjuret
Odjuret

Djävulen, odjuret, den falske profeten.(2) That’s it.

Några bibelord i frågan:

Och vilddjuret greps tillsammans med den falske profeten, som hade gjort tecken inför vilddjuret och därigenom förlett dem som tagit emot dess märke och tillbett dess bild. Båda kastades levande i eldsjön som brinner av svavel.

Uppenbarelseboken 19:20

 

Och djävulen som förförde dem kastades i samma sjö av eld och svavel som odjuret och den falske profeten, och de skall plågas dag och natt i evigheters evighet.

Uppenbarelseboken 20:10

 

Så alltså ser vi att inga antagonister kring apologetik har företräde till varmare trakter, säkert kan man idogt i livet boka sig en resa dit, men en kristen har svårt att peka ut vem som lyckas (och tycks inte ha den uppgiften utan har uppgiften att predika glädjebudskapet om Jesus)!

Ett ofullkomligt försök att säga något om möjligheten att veta vem som köpt biljet till helvetet avslutas härmed.

Allt gott önskar jag er!

/ Martin Walldén

 

 

Fotnoter

1) Sorry, pun intended. 2) Den falske profeten tycks framträda första gången i Uppenbarelseboken kapitel 13, då som ”ett annat odjur”. Det skulle möjligen kunna röra sig om två olika gestalter. Sedan framträder han i Uppenbarelseboken framgent.

 

Teologi för ateister del 1 – Gud räddar bara mobbare!?

Det här är första delen i en sedan länge utlovad serie om den kristna tron. Den blir förstås personligt präglad, men jag försöker utgå från ett ganska allmänt kristet förhållningssätt. Att den är utlovad gör ju inte säkert att den är efterlängtad, jag har nämligen utlovat den när olika resonemang om Gud framkommit som kan behöva förklaras eller utvecklas, och ibland tänkt att den behövs när företrädare för andra trosuppfattningar än den kristna (ofta för en ateistisk tro, men inte alltid) beskrivit den Gud de inte tror på, vilket tillika är en Gud jag inte tror på, men så här sammanblandningen skett; det här anges vara den kristna trons Gud.

imageDenna gång är det några tankar om det som kallas den dubbla utgången. Bland annat lite om Gud kan vara god då bara den som passar in i kyrkans mall får komma till himlen och lite om hur man ser till att lyckas undvika evigheten med Gud.

I kristen tro talar vi ibland om frälsningsvisshet, det är något vi kan uppnå, vi kan veta att vi är räddade/frälsta, att vi lever i en relation med Jesus som har fört oss över från död till liv, i livet här och med fullbordan efter döden.

Några fler tankar om den kristna tron från undertecknad kan läsas här.

Ett vanligt bibelställe som brukar citeras för att berätta om frälsningsvisshetens möjlighet är:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. 

Romarbrevet 10:9-10

För att förklara att Gud vill rädda alla människor brukar det som kallas Lilla Bibeln anföras:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

–  Johannesevangeliet 3:16-17

Och det är på sin plats att inskärpa att det är Guds kärlek som både är upphovet till att han vill rädda alla människor och som visas just genom möjligheten att bli räddad genom honom:

Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

–  1 Johannesbrevet 1:9-10

Gud räddar inte ja-sägare!

Poängen med hela min bloggpost är att en del av de som har en ateistisk tro och inte en kristen tro verkar mena att Gud bara räddar dem som liksom gillar honom eller anpassar sig efter honom, att det inte tycks tyda på någon kärleksfull Gud utan snarare på en gud lite lik den där tuffa gängledaren på högstadiet som räddade de som gjorde som han sa och skickade de andra till mobbningshelvetet i sämsta fall.

Eller annorlunda formulerat: Är kärlekens religion, den kristna tron, så att det bara är innegänget som Gud bryr sig om, bara de som blir räddade, oavsett vad för skäl den som inte omfattar den kristna trons innehåll har för sitt ställningstagande?

Kanske förstår du inte poängen med frågan och att besvara den, då vill jag tröstande säga att det är mest ett klargörande så att du argumenterar mot rätt Gud och inte en du själv uppfinner!

Vi fortsätter med den kristna trons grundfundament: Bibeln. Det är i Bibeln inte så enkelt att finna stöd för att Gud inte är kärleksfull på detta område! Bibeln driver hela tiden linjen om frälsningsvisshet, Gud vill att vi ska kunna vara säkra på att vi tillhör honom! Vi får dopet och nattvarden som fysiska påminnelser om den andliga/osynliga verkligheten, vi får säkerhetsförklaringen att tron och bekännelsen räddar (Romarbrevet 10:9-10), vi får försäkran om att Gud vill rädda alla (Johannesevangeliet 3:16-17) och att det är Guds kärlek som ligger bakom (1 Johannesbrevet 1:9-10).

Ofrälsningsvisshet – Hädelse mot den helige Ande

Kan vi uppnå visshet om att bli ofrälsta?

Det beror nog lite på hur man funderar kring frågan, de flesta kristna skulle nog säga att möjligheten att gå förlorad är reell och att vi är kallade att omvända oss och följa Jesus,att vi är inte uppmanade av Gud att söka den bortre gränsen utan att sök oss nära honom, men om man nu ändå vill ihärda så skulle nog många kristna svara att om vi inte vill ha med Gud att göra så kommer vi inte behöva det. Gud skapade människor med verkliga val i sina händer, val att påverka världen genom att göra ont eller att göra gott och verkliga, riktiga val som ytterst detta: Välja att inte leva med den som är godheten, ljuset, räddningen.

För utan val skulle vi vara som robotar, vi skulle inte kunna välja/skapa/främja kärlek om vi var tvungna att att göra på ett visst sätt.

Men om man nu vill välja bort, finns det då inget sätt? Jo, man kan uppnå ofrälsningsvisshet! Frågan är dock bara hur…

Sannerligen, människorna skall få förlåtelse för allt, för sina synder och för sina hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den heliga anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd. 

–  Markusevangeliet 3:28-29

Också kan detta parallellställe anföras:

Därför säger jag er: all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas.

Matteusevangeliet 12:31

Här tycks vi ha något! Och läser vi den vidare kontexten (alltså texten runt omkring) så verkar markusstället peka mot att man ser och förstår att Jesus är Guds son eller liknande, men ändå ger djävulen äran, eller i alla fall länkar ihop det som sker med den onde. Även Hebreerbrevet tycks ha någon sådan tanke. Det är nog ändå det närmaste vi kommer, utifrån texten i Markusevangeliet är det inte helt enkelt att se vad som skett som rakt av är hädelse mot den helig Ande.

Kan jag göra något för att slippa bort ifrån förlåtelsen?

Det är ju så att vi kan vara trygga i att vi tillhör Jesus om vi gör det, men hur gör jag för att vara helt säker på att inte någonsin ha med Gud att göra? Det tråkiga svaret på detta är väl att vi kanske inte kan vara helt säkra på att jag personligen helt och fullt lyckas göra något mot honom som gör att förlåtelsen inte gäller för mig. Korset sonar  synden, för vi tycks behöva komma fram till detta att häda den helige Anden och det tycks lite för oklart vad det verkligen helt och fullt är för att vi ska kunna vara helt säkra på att lyckas.

Vad ville han nu ha sagt? Jo, egentligen detta enda: Gud visar i Bibeln sig vara nästan helt inriktad till hur man får en relation, en gemenskap med honom. Detta kallar vi att blir räddad, eller frälst eller dylikt. Gud lägger ganska lite vikt vid att berätta hur man blir oräddad.

Gud lägger inte bara möda på innegänget, de som håller med honom utan på alla människor, även de som inte är honom till lags (vilket jag inte helt visade i just denna bloggpost dock).

Till det som sagts här så kan också läggas att Jesus tycks lägga mindre vikt på hur vi lever än många kyrkor (det är inget jag fört  bevis här dock), men betonar möjligheten att leva med honom.

Framöver kan ämnen som följer kunna vara föremål för egna bloggposter i denna serie Teologis för ateister: Hur kommer jag garanterat till helvetet? Vad händer med de som dött innan Jesu födelse? Vad händer med de som inte hört, Amir i Saudi Arabien m. fl?

Vi slutar där med slutsatsen att Gud inte bara sträcker räddningens möjlighet till innelaget utan också mot dem som agerar motståndare.

Frid och välsignelser!

/ Martin Walldén

 

 

 

 

 

Einstein och Gud: Ett svar på Thomas Alms religionskritik

I sin insändare till DN Åsikt den 6:e juni 2018 försvarar Thomas Alm ateismen och utgår från att vetenskap står i motsatsförhållande till den påstått irrationella och ologiska kristna tron. Jesus är en sagofigur och Gud existerar inte, menar Alm och ställer sig själv sida vid sida med den berömde vetenskapsmannen Albert Einstein som påstås ha varit ateist. Därför menar Alm att vi inte bör vara kristna. Det är inte första gången som försvarare av ateismen gör som Alm och det är därför viktigt att utreda grunderna för påståendet att berömda vetenskapsmän är ateister.

Aalbert Einstein 20180701 36359945_2144778545536346_7502675191659495424_nVetenskap brukar premiera både ordning och precision men Alms framställning är en smula rörig. Ett större problem är att Einstein, som är Alms huvudnummer, inte var ateist. Frågan om vad Einstein trodde eller inte trodde på är dock komplicerad. Som många andra stora tänkare ville han inte reducera svårgripbara problem till tvärsäkra ståndpunkter. Därför är det viktigt att peka ut attityder och utsagor hos honom som rimligtvis inte kan komma från en ateist. Alltså en form av uteslutningsmetod. Låt oss ta ett exempel. Einstein kritiserade den probabilistiska utgångspunkten i kvantmekaniken med orden:

”I, at any rate, am convinced that he is not playing dice”
(Einstein citeras av Cox & Forshaw, 2011, sid 43). 

Einstein refererar här till Gud på ett sätt som gör det osannolikt att han var gudsförnekare. På en fråga om Einstein var panteist, gav han ett ännu klarare svar: 

”Your question is the most difficult in the world. It is not a question I can answer simply with yes or no. I am not an Atheist. […] We see a universe marvelously arranged, obeying certain laws, but we understand the laws only dimly. Our limited minds cannot grasp the mysterious force that sways the constellations.” (G.S. Viereck, 1930, sid 372-373) 

Det här är definitivt inte den bild av Einstein som målas upp av Alm och andra ateister. I själva verket hävdade Einstein att religiös tro, trots svårigheten för oss att förstå den outgrundliga kraft som ligger bakom universum, är en bättre utgångspunkt än ateismen.

Det finns fler exempel. Galileo Galilei, en annan berömd vetenskapsman, hamnade i konflikt med katolska kyrkan för sin tes att jorden kretsar kring solen men förblev kristen även när han dömdes till husarrest. Det tål också anmärkas att när Galilei ställs inför Inkvisitionen den 22 juni 1633, framhärdar han att han är och skall förbli en god katolik oavsett vad hans fiender påstår.

Galileo.arp.300pix
Galileo Galilei vetenskapsman med stor roll för den moderna naturvetenskapens framväxt. (bild: WikiCommons)

Om Alms påstående om ateistiska vetenskapsmän har visat sig falskt blir det tyvärr inte bättre när Alm ska tolka Bibeln. Alm börjar sin bibliska utförsåkning med att påstå att Gud är ”en litterär fantasifigur vars saga nedtecknades för ca 2600—2400 år sedan.” Alm kan faktiskt inte styrka att Gud endast är en litterär figur och någon trovärdig källa till den felaktiga dateringen ges heller inte. Beskrivningar av vad Gud gjort och gör skrivs nämligen fortfarande och frågan är även vad dateringen av nedtecknandet ska bevisa. Alm klagar sedan på att det finns många olika kyrkor, ”alla med sin version av gudens vilja”. Det stämmer heller inte eftersom de flesta kyrkor använder sig av Bibeln. Dessutom visar inte det faktum att det finns många alternativ automatiskt på att inget alternativ är sant. 

Sedan försöker Alm visa att Gud är en ond envåldshärskare genom att förväxla Moses i Gamla testamentet med Gud. Alm reagerar på en befallning som Moses ger, men i passagen som Alm tar upp avviker Moses tydligt från det uppdrag han fått av Gud. Jämför Guds kommando (4 mos 31:1-2) med Moses befallning i vrede (4 mos 31:14-18). Alm förväxlar antingen Moses med Gud, eller så gör han misstaget att se Moses som en ofelbar uttydare av Guds vilja. Båda dessa synsätt är misstag. Ingen av gamla testamentets förgrundsfigurer beskrivs som ofelbara och både Moses och Kung David tillrättavisas av Gud i Gamla testamentets narrativ. (Se till exempel 4 mos 20:12, 2 sam 12:13). Det gör att Alms kritik missar målet.

Efter att ha försökt tillskriva Gud en befallning som Gud inte har befallt börjar Alm på ett fantasifullt sätt lägga till egna hemska detaljer. Alms överdrivna skildring innehåller till exempel att de tillfångatagna midjanitiska mödrarna skulle ha tvingats se sina söner och män dödas. Sedan skulle de ha blivit plågsamt dödade, fullt medvetna om att deras unga döttrar skulle begagnas som sexslavar av de gudstrogna soldaterna. Detta är en fantasifull missrepresentation av bibeltexten och den historiska kontexten. Att det knappast handlade om sexslavar har många pekat ut. Olof Edsinger korrigerar den missuppfattningen i sin bok Krigen i Gamla Testamentet (2016), och även Paul Copan och Tommy Lindén har pekat ut detta.

Olof Edsinger 20180701 36347798_10155867217604856_7913696191722815488_n
Olof Edsinger författare till Krigen i Gamla Testamentet (foto: Johan Ericson)

Men som kristna bör vi vara beredda på att det inte nödvändigtvis hjälper att korrigera dessa faktafel i en debatt. Enligt Lagen kunde inte en israelit ta till sig en kvinna, även en krigsfånge, utan att hon blev hans hustru, påpekar Lindén. Och då hade israeliterna även en förpliktelse att behandla kvinnan anständigt och ge henne en social trygghet. Att israeliter skulle våldta fångar och hålla sig med sexslavar är uteslutet enligt Toran (5 Mos 21:10-14), skriver Lindén. Men det är lärorikt att se hur Lindéns motdebattör ändå lyckas måla upp honom som en fruktansvärt oetisk person i svaret till Lindéns klargöranden. Vi tror att man kan dra en lärdom av detta. Det är viktigt att peka ut och fördöma feltolkningar av Guds ord både när sådana förekommer i Moses befallningar och när de förekommer i andra sammanhang. Vi går tillbaka till Alms ansträngda religionskritik. Efter att Alm har presenterat Moses ord som Guds ord och sedan smyckat ut det med egna hemska detaljer, så jämför han sin egen missrepresentation med Islamiska statens härjningar.

Så hur ska vi utvärdera Alms resonemang? Alms bibeltolkning är under all kritik. Och berömda vetenskapsmän – Galilei och Einstein – var helt enkelt inte ateister. I Galileis fall är det klarlagt att hans Gudstro fanns både före och efter konflikten med katolska kyrkan. I Einsteins fall är det klarlagt att han hade en tro på Gud och såg sig definitivt inte som ateist.  Det går alltså i högsta grad att kombinera en tro på Gud med en framstående vetenskaplig gärning. Alms slutsats (att eftersom berömda vetenskapsmän är ateister så bör heller inte vi vara kristna) saknar därför grund. Det som faktiskt återstår av Alms argument är bara hans egna ateistiska villfarelser.

/ Joel Samuelsson Pär Gustafsson

Kommentar: Detta är alltså den bloggpost som utannonserades för en tid sedan. Tack för denna skrift! Den bygger på ett publicerat svar av Pär Gustafsson som svar på Thomas Alms ursprungliga inlägg på DN Åsikt./ Martin Walldén (bloggredaktör). DS.

Guldmyntfoten och de tre björnarna – om Gud som moralens garant och rättesnöre

Det som nu kommer att vara bloggposten huvudärende; att en kristen gudstro är en garant för att det finns verkligt rätt och fel, har dryftats många gånger. Det finns vanliga och säkert ovanliga invändningar, här ska vi se på några olika sätt att se på Gud som moralens garant. 

Först ett ord om de där björnarna, de träffade ju inte sagofenomenet Guldmyntfoten utan Guldlock (en riktig sagofigur, eller etablerad kanske man ska säga, för sagofigurer kanske inte riktigt finns!?). Det handlar alltså om flickan Guldlock som kommer till ett hus, rör lite saker, äter lite mat, med mera, och allt visar sig tillhöra tre björnar som bor i huset. De upptäcker spår efter henne: ”Någon har ätit av min mat”, ”Någon har sovit i min säng, och gör det fortfarande” är några citat som mitt minne återger från barndomens sagoläsande. Mer av sagan finns här. 

The_Three_Bears_-_Project_Gutenberg_eText_17034
Guldlock och de tre björnarna. Från vänster: Mamma Björn, Barnet Björn, Pappa Björn. Frånvarande: Guldlock

Nu ska vi gå över till den helt fiktiva sagan om Guldmyntfoten och de tre björnarna eller hur pengars värde garanteras och omfamnas. Jag räknar med att denna titel kommer att göra den till en storsäljare i åldrarna 5-7 år! 

Det var en gång tre björnar som ville göra något annat i livet än att gå i ide. De bestämde sig för att köpa upp blåbär av blåbärstrollen med hjälp av pengar de själva gjorde. 

Den första björnen hon tog fram papper och penna och började rita ett fint mönster, så skrev hon en siffra som motsvarade det antal kottar som den var värd (som vi alla vet är blåbärstrollens enda glädje i livet som är större än att plocka blåbär att få fatt i kottar). 

Hon kom till det första blåbärstrollet, halade fram sin fina sedel och förväntade sig få rikligt med blåbär! Men blåbärstrollet skakade på huvudet, för honom var inte lappen värd en enda kotte, och inga blåbär ville han därför ge björnen. ”Men jag tycker den är värd det!” insisterade björnen. Ett annat troll kom vägen förbi, hon kände björnen och tyckte att den var värd flera kottar och gav björnen blåbär för sedeln. 

Den andre björnen, han samlade ihop kottar, han band dem samman med band och skrev utanpå de hopknutna kottarna antalet av dem och allt annat man behövde veta för att förstå att det var fina kottar! Han gick och mötte blåbärstrollen, de bytte glatt till sig kottar mot blåbär och de uppskattade att det stod mer förklarat och garanterat på omslaget till kottarna! 

Den tredje björnen hon började samla in kottar tills hon hade ett stort förråd, sedan gjorde hon ett antal papperssedlar och skrev på var och en av dem upp den andel av kottarna man fick för varje sedel. Hon gav sig iväg på blåbärsjakt och fann snart några blåbärstroll, hon visade dem på sedlarna och berättade om sina insamlade kottar och att närhelst de kom till henne så kunde de visa lappen och få det bestämda antalet kottar i utbyte mot den. Blåbärstrollen blev nöjda och bytte glatt bort sina blåbär mot sedlarna! 

För den som undrar vad detta har med guldmyntfot eller moral att göra så ska vi börja med pengarna och spara moralen till sist. 

Vi börjar med pengar i sig. Guldmyntfot, eller vilken metallfot som helst innebär att det finns en referensenhet i en viss metall gentemot man vilken sedan värderar andra metallmynt (de ska ha ett sådant metallvärde som om de var gjorda i referensenhetens metall, till exempel Sveriges silvermyntfot (här finns mer beskrivet kring detta). Det mest kända och mest imposanta utfallet av detta är världens största mynt, våra svenska plåtmynt och framförallt tio silverdaler kopparmynt där kopparvärdet skulle motsvara silvervärdet hos tio silverdaler. 

8 daler silvermynt
8 daler silvermynt. Ett präktigt stort mynt, men inte lika stort som ett 10 dalers silvermynt koppar! Foto: StAnshelm

Detta kan sedan utvidgas till att gälla alla pengar, att de motsvarar ett riktigt metallvärde, att de alltså kan växlas in mot metall (guld, silver eller vad det kan vara). 

Efter denna lilla pekuniära utflykt ska vi ta oss till moralen där följande två ståndpunkter ofta målas upp: Antingen finns bara den förste björnen eller den andre björnen. Om bara björnen som säger att lapparna är värda ett visst antal kottar finns så är det bara så för att han sagt så, inte för att det på något objektivt sätt är så. 

Om bara björnen som kommer med själva kottarna, som i sig är något, då blir björnen i sig onödig, kottarna finns honom förutan och de är objektivt sätt värda sitt antal blåbär antingen björnen finns eller inte.

Nu tror jag att jag frångår sagoberättelsen för att kanske tydligare säga vad jag tänker. 

Man brukar hävda att om det är Gud som är upphovet till det moraliska rättesnöret så är moralen subjektiv, inte helt som det som kan höras ibland som en nidbild av vårt moderna samhälle ”Om det känns rätt så är det rätt”, men bra nära. Det är helt enkelt rätt bara för att Gud säger det, eller tycker det eller. 

Det första vi kan lära av Guldmyntfoten och de tre björnarna är att det kan sammanfalla godheten och Gud; det är gott och Gud är god. Gud är god och det är gott det Gud säger/anbefaller. 

Det andra vi kan lära är att det skulle kunna vara så att kottarna fanns, att moralen finns, och att den är frikopplade från Gud, men vad händer då? Moral är själva rätt och fel, själva vårt rättesnöre, men kottar i skogen finnas, de påverkar då inte någon, moralen kan finnas, men ger då inga implikationer, det finns ingen grund för att vi ska följa den. Det är en större invändning mot en ateistisk moral, kanske kan man resonera sig fram till att det skulle kunna finnas etik Gud förutan, men moral, etikens utlevelse, varför skulle det vara bättre än något annat? 

Men med Gud i ekvationen så blir saken den att rätt och fel får en garant, den finns grundad i Gud själv, den finns nedlagd i hans skapelse människan, eftersom den finns i Gud/hos Gud så förpliktar den för alla och den garanteras för alla! 

I och med att moralen finns med hos den som en gång i tidens slut ska döma världen då ger den oss förpliktelser (hos Luther talar man om lagens tre bruk: 1 – Att ha ordningar i tillvaron, samhällen, polis etc. 2 – Att driva till Kristus (att människan inser att vi kan inte vara helt goda, kärleksfulla, endast i Jesu död på korset kan vi få bukt med vår ondska). 3 – Som förlåten syndare (det som i dagligt tal kallas kristen) får vi viljan att för Jesu skull (inte av rädsla för straff, eller för att skryta med våra handlingar/vår godhet) och hjälpen av Anden att gör gott) och den ger också en garanti för att den kommer att gälla alla. På den yttersta domen då kommer rättvisa att skipas, rättfärdighet att bestå, rätten kommer föras till seger. 

Nu blev det en liten predikan på slutet, det är lätt hänt (en yrkesskada skulle man kunna säga), men huvudstycket i vad jag vill säga är att med guldmyntfotens hjälp vill jag främst bemöta detta med att Gud är en subjektiv moralgrund, det är gott och Gud vill det kan sägas sammanfatta den delen. Sedan lade jag ut texten till varför det, trots att det finns kottar i skogen och kanske kan finnas någon slags etik, eller någon slags moralens grund Gud förutan, ändå blir annorlunda om Gud är med i moralfundamentet.

Allt gott till er alla! / Martin Walldén

Därför existerar Gud nästan säkert inte – The God/Dawkins delusion?!

I denna bloggpost låter vi den framstående amerikanske apologeten William Lane Craig, dubbeldoktor i teologi och filosofi, få ordet. (Det är alltså ingen av Svenska apologetiksällskapets egna skribenter som för pennan, men vi försöker med denna som samtalsunderlag. Översättning av Magnus Lindborg / Martin Walldén, bloggredaktör).

Frågan och svaret är tagna från hans frågor och svar sidor på Reasonable Faith.

William Lane Craig, vad tycker du om Richard Dawkins argument för ateism i The God Delusion?

På sidorna 157-8 av sin bok Illusionen om Gud, sammanfattar Dawkins vad han kallar ”det centrala argumentet min bok.” Det är som följer:

1. En av de största utmaningarna för det mänskliga intellektet har varit att förklara hur komplex, osannolik, skenbar design i universum uppstår. 

2. Den naturliga frestelsen är att tillskriva skenbar design till verklig design. 

3. Frestelsen är falsk eftersom designer-hypotesen omedelbart väcker det större problemet om vem som designade designern. 

4. Den mest geniala och kraftfulla förklaringen är darwinistisk evolution genom naturligt urval. 

5. Vi har inte en motsvarande förklaring inom fysiken. 

6. Vi ska inte ge upp hoppet om att en bättre förklaring kommer att uppstå inom fysiken, något så kraftfullt som darwinismen är för biologin. 

Därför existerar Gud nästan säkert inte.

Detta argument är slående eftersom den ateistiska slutsatsen att ”Därför existerar Gud nästan säkert inte” verkar komma plötsligt och från ingenstans. Du behöver inte vara en filosof att inse att denna slutsats inte följer av de sex tidigare påståendena.

Faktum är att om vi tar dessa sex påståenden som premisser i ett argument som leder till slutsatsen ”därför existerar Gud nästan säkert inte”, då är argumentet uppenbart ogiltigt. Ingen logisk slutledningsregel skulle tillåta dig att dra denna slutsats från de sex premisserna.

En mer välvillig tolkning skulle vara att ta dessa sex påståenden, inte som premisser, men som sammanställningar av sex steg i Dawkins kumulativa argument för sin slutsats att Gud inte existerar. Men även med denna välvilliga inställning följer inte slutsatsen ”därför existerar Gud nästan säkert inte” av dessa sex steg, även om vi skulle anse att vart och ett av dem vore sant och berättigat.

Vad följer då av de sex stegen i Dawkins argument? Som mest är vad som följer att vi inte skulle kunna sluta oss till Guds existens på grundval av att det verkar finnas design i universum. Men den slutsatsen är helt förenlig med Guds existens och även med vår berättigade tro på Guds existens. Kanske borde vi tro på Gud på grund av det kosmologiska argumentet eller det ontologiska argumentet eller det moraliska argumentet. Kanske vår tro på Gud inte bygger på argument alls utan har sin grund i den religiösa erfarenheten eller i gudomlig uppenbarelse. Kanske Gud vill att vi ska tro på honom helt enkelt genom förtröstan. Poängen är att ett avvisade av designargumentet för Guds existens inte gör någonting för att bevisa att Gud inte existerar eller ens att tron på Gud är oberättigad. I själva verket har många kristna teologer avvisat olika argument för Guds existens utan att därför övergå till ateism.

Så Dawkins argument för ateism är ett misslyckande, även om vi för diskussionens skull accepterar alla dess steg. Men i själva verket är flera av dessa steg sannolikt falska. Ta bara steg (3), till exempel. Dawkins påstående här är att man inte är berättigad att dra slutsatsen att design är den bästa förklaringen till den komplexa ordningen i universum eftersom ett nytt problem då uppstår: vem designade designern?

Denna invändning är felaktig på åtminstone två punkter. För det första, för att inse att en förklaring är den bästa, behöver man inte ha en förklaring till förklaringen. Detta är grundläggande inom vetenskapsfilosofin vad gäller slutledning som leder till den bästa förklaringen. Om arkeologer som gräver i jorden skulle upptäcka saker som ser ut som pilspetsar och yxhuvuden och keramikskärvor, skulle det vara motiverat att dra slutsatsen att dessa artefakter inte är ett resultat av slumpen på grund av sedimentering och metamorfos, utan produkter av någon okänd grupp människor, även om de inte hade någon förklaring till vilka dessa människor var eller var de kom ifrån. Likaså om astronauter skulle komma över en hög med maskiner på baksidan av månen, skulle det vara motiverat att dra slutsatsen att det var en produkt av intelligenta, utomjordiska varelser, även om de inte hade någon aning om vilka dessa utomjordiska varelser var eller hur de kom dit. För att inse att en förklaring är den bästa, behöver man inte kunna förklara förklaringen. I själva verket så skulle det kravet leda till en oändlig regress av förklaringar, så att ingenting någonsin skulle kunna förklaras och vetenskapen skulle bli förstörd. Så i detta aktuella fall behöver man inte kunna förklara designern, för att inse att intelligent design är den bästa förklaringen av vad som verkar vara design i universum.

För det andra tror Dawkins att om det rör sig om en gudomlig designer av universum, är designern minst lika komplex som det som ska förklaras, så inget förklaringsmässigt framsteg görs. Denna invändning väcker en rad av frågor om enkelhetens roll vid bedömning av konkurrerande förklaringar; till exempel hur enkelhet ska vägas i jämförelse med andra kriterier som förklaringskraft, förklaringsomfattning, och så vidare. Men vi lämnar dessa frågor åt sidan. Dawkins grundläggande misstag ligger i hans antagande att en gudomlig designer är en storhet jämförbar i komplexitet med universum. Som ett okroppsligt sinne, är Gud en anmärkningsvärt enkel storhet. Som en icke-fysisk entitet, är inte ett sinne sammansatt av delar, och dess framträdande egenskaper, såsom självmedvetenhet, rationalitet, och vilja, är avgörande för det. I motsats till det kontingenta och varierande universumet med alla dess oförklarliga kvantiteter och konstanter, är ett gudomligt sinne förbluffande enkelt. Visst kan ett sådant sinne ha komplexa idéer-det kan tänka, exempelvis, på infinitesimalkalkyl, men sinnet själv är en anmärkningsvärt enkel storhet. Dawkins har uppenbarligen blandat ihop ett sinnes idéer, som givetvis kan vara komplexa, med sinnet själv, vilket är en otroligt enkel entitet. Att därför postulera ett gudomligt sinne som står bakom universum innebär definitivt ett framsteg i enkelhet, för vad det kan vara värt.

Andra steg i Dawkins argument är också problematiska; men jag tror att nog har sagts för att visa att hans argument inte gör någonting för att underminera en design-slutsats baserad på universums komplexitet, för att inte tala om dess funktion som berättigande av ateism.

Originaltexten finns här: http://www.reasonablefaith.org/richard-dawkins-argument-for-atheism-in-the-god-delusion#ixzz4R3MPxK9U

Ateismens ömma punkter

Denna post är nu stängd för kommentarer, återkommer om huruvida debatten fortsätter i ett annat forum / Martin Walldén bloggredaktör

Bakgrunden till det som jag skriver i denna bloggtext är:

− Som kristna blir vi ofta utmanade och vår kristna tro ifrågasätts och nagelfars av ateister och sekulärhumanister. De flesta kristna tiger och viker undan, oftast för att slippa konfrontation, men också för att de saknar kunskap och argument för att kunna bemöta utmaningarna. Och jag anklagar inte någon kristen för detta. Men för egen del kom jag till ett beslut i mitt kristna liv i slutet på 1960-talet och under mina teologistudier i början på 1970-talet, att jag ska stå upp till försvar för kristen tro och Bibeltro. Det som vi kallar för apologetik och som kanske är mer viktigt idag än någonsin tidigare, då vi lever i ett av Europas och världens mest sekulariserade länder, Sverige.

− Detta livsavgörande beslut har gjort, att jag av och till har hamnat i den s.k. ”hetluften”, både i media och i offentliga debatter. Och jag klagar inte över detta och ikläder mig definitivt inte någon s.k. ”offerkofta”, för ytterst handlar det om en kallelse ifrån den Gud som jag tror på.

− Under årens lopp, så har jag ”gått i clinch” med det som jag vill kalla för ”ateismens ömma punkter”, vilket har fört med sig skiftande reaktioner, alltifrån respekt till den totala respektlösheten ifrån ateister och sekulärhumanister.

− I allt detta så har jag ägnat mig åt studier av ateisters och sekulärhumanisters böcker, tidskrifter och artiklar och jag har även lyssnat på vad de säger.(1)

− I mitt bloggskrivande från den 1 maj 2013 och fram till nu, så har jag fått en ansenlig mängd kommentarer ifrån ateister och sekulärhumanister på mina bloggars kommentarsfält.(2)  Jag är tacksam för den läsekrets av ateister och sekulärhumanister som jag har, och för alla de frågor, kommentarer och reaktioner som jag har fått ifrån dem under årens lopp. Självklart är jag även tacksam för alla andra läsare och för deras inlägg.

Reaktionerna ifrån ateister och sekulärhumanister visar när man har tryckt på en öm punkt eller påtalat ateismens bräcklighet. Här har jag sett ett återkommande mönster. Inte hos alla, men hos tillräckligt många för att jag kan se, att de har blivit störda och irriterade över att deras ateism har ”satts under lupp”. Här tar jag upp tolv ”ömma punkter”, där jag har sett detta återkommande mönster. Det kan säkert finnas flera ”ömma punkter” än just dessa, men jag nämner dessa tolv här eftersom det framför allt är dem som jag har mött och konfronterats med.

1. När de förlorar initiativet och inte själva får sätta agendan och får sista ordet.

På sina egna forum är det ok att de gör så, men när de befinner sig på kristna och på sina meningsmotståndares forum, då har man rätt att förvänta ett mer respektfullt beteende ifrån deras sida, men denna ”ömma punkt” tar tydligen ut sin rätt. Men det ska också sägas, att det finns ateister som visar den respekten.

2. När deras ateism ifrågasätts.

Här märker man ovanan hos ateister, att få sin ateism ifrågasatt och att inte få ”sitta i förarsätet” och angripa och ifrågasätta kristen tro och kristet liv. Av somliga ateister reaktioner att döma, så verkar det som att de har ”blivit tagna på sängen” då deras osmakligt och personangrepp sänker deras egen trovärdighet.

3. När deras ”Gudsupptagenhet” påtalas.

Detta är verkligen ”en het potatis”. Kommentarerna och reaktionerna på mina två senaste bloggtexter på detta forum visade verkligen detta. Där tog jag upp just ateister nästa upptagenhet av Gud i sitt tänkande och i sin argumentation. Ingen behöver dra samma slutsats som jag gjorde där och då, att det är ett ”Gudsbevis”, men att försöka förneka sin ”Gudsupptagenhet”, det är mot bättre vetande. Det är bara att läsa och lyssna till vad ateister och sekulärhumanister själva skriver och säger.

4. När ödmjukhet kommer på tal.

Det uppseendeväckande i detta är, att det är ateisterna själva som talar om ödmjukhet. De efterlyser nämligen ödmjukhet hos mig och även hos andra kristna, då vi skriver och säger, att vi vet att Gud finns och att vi kan veta vem och hurudan Gud är. Men de missar något väsentligt, nämligen att ödmjukhet är ett centralt Bibliskt begrepp och först och främst handlar om vår grundhållning av ödmjukhet inför Gud.(3)

Till detta hör det faktum, att ateister inte vet, att Gud inte finns. Och det har jag förståelse för, att detta är en ”öm punkt” som stör dem. Hur gärna skulle de inte vilja kunna säga, att nu vet vi, att Gud inte finns. Men den dagen lyser fortfarande med sin frånvaro.

5. När evolutionsteorins begränsning och orimlighet påtalas.

Då syftar jag inte enbart på att evolutionsteorin är begränsad till endast arternas uppkomst i djur- och växtriket, vilket i sig är en besvärande begränsning, då evolutionsteorin ofta används som ett argument mot Guds existens. Utan det frapperande är, att de måste sträcka sig bortom denna begränsning och är då beredda att tro på vilka ”mirakler” som helst som evolutionen och ”det naturliga urvalet” har klarat av att utföra under loppet av årmiljoner och årmiljarder, bara de slipper att ha Gud som förklaring. T.ex när det gäller så ”ytterligt fulländade och komplicerade organ”som exempelvis ögat.

Att föreställa sig att ögat med all sin komplexitet, skulle ha kunnat utformas genom ett naturligt urval, verkar ju iallra högsta grad absurt.

Detta enligt Charles Darwin.(4)

6.   När vetenskapens och ”den naturvetenskapliga metodens” begränsade räckvidd påtalas.

Ett faktum som ogärna vill erkännas, men som alla egentligen är medvetna om.

7.   När vår mänskliga kunskaps begränsning kommer på tal.

”Vår mänskliga kunskap är ett styckverk”.(5)  Detta faktum gäller oss var och en, vare sig vi förnekar Gud eller tillbeder honom.

Låt oss läsa några kloka ord av professor Stefan Einhorn: ”Vi ska naturligtvis tro på vår förmåga att förstå vår omvärld, samtidigt som vi aldrig får förlora vår ödmjukhet. Vi måste komma ihåg, att vi har oändliga vidder kvar att utforska. Man kan säga, att om den totala kunskapen om allt motsvarade en stor stad, så har vi hitills samlat så mycket kunskap att den skulle rymmas i en skokartong i en av stadens garderober”.(6)

8.   När ett absolut och objektivt sanningsbegrepp kommer på tal.

Absolut och objektiv sanning förutsätter en personlig, evig och allvetande Gud. När det då finns människor som säger, att det inte finns en absolut och objektiv sanning, så har de i samma ögonblick som de säger det, tillstått att det finns ett sådant sanningsbegrepp.

9.   När intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål bakom skapelsen påtalas.

När vi som kristna påtalar vad som nödvändigtvis måste ligga bakom livets ursprung och uppkomst, bakom de fysiska lagarnas och universums uppkomst, bakom de olika arternas uppkomst i djur- och växtriket och bakom människans skapelse, nämligen intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål, då är detta en stötesten och en ”öm punkt” för ateister.

Därför att då förs våra tankar till en personlig och evig Gud som Designer och Skapare som står bakom hela skapelsen.

Detta är inte långsökt på något vis, därför att all vår mänskliga erfarenhet lär oss vad som förutsätts för att något ordnat, helt och pedagogiskt ska kunna komma till stånd. Nämligen bakomliggande intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål bakom allt vad vi människor talar, skriver och gör.

Detta är också förklaringen till varför Richard Dawkins tillskriver evolutionen och ”det naturliga urvalet” rent ”Gudomliga egenskaper”.(7)  Dawkins förstår vad som krävdes för att kunna resultera i t.ex livets och medvetandets uppkomst, komplexa ting och design,men han vill inte acceptera att Gud finns. Just därför tillskriver han evolutionen och ”det naturliga urvalet” samma egenskaper som Gud har.

10.   När godhet och moral ska förklaras och motiveras.

”God och moral utan Gud ” är något som upptar mycket av ateisters och sekulärhumanisters tid och tankemöda. I sina böcker ”Tro och vetande 2.0” och i ”Upplysning i det 21:a århundradet”, så uppehåller sig Sturmark vid detta tema: ”God utan Gud – om godhet, ondska och moral”.(8)  Det är uppenbart, att det är svårt för ateister och sekulärhumanisters att kunna argumentera för godhet och moral, utan att ta med Gud i bilden. Gud är något av ett ”komplex” då godhet och moral ska avhandlas.

Med tanke på de avslöjanden som har kommit fram under de senaste veckorna genom hashtaggen ”Me too”, då kvinnor ifrån hela världen har trätt fram och berättat om mäns ”taffsande” och ”nedlåtande sexspråk” i både medie-, idrotts- och underhållningsvärlden, så är frågan om Gudlöshet och sexism hör samman? Vi lever i ett Gudlöst och sekulariserade samhälle som just nu skakas om av sin sexism. Godhet, allmängiltiga normer och objektiv moral är tydligen trångbodda i vårt Gudlösa och sekulariserade samhälle. Håller allt tal om ”God utan Gud” på att kollapsa i vår s.k. ”upplysta tid”?

11.  När evigheten kommer på tal.

Även här hämtar jag ex. ifrån Christer Sturmarks bok: ”Upplysning i det 21:a århundradet”, där Sturmark är ärlig i sin redovisning. Sturmark skriver: ”Personligen tror jag inte på ett liv efter döden, men jag vet att många religiösa människor har en sådan tro. Jag har respekt för denna tro: Jag kan inte erbjuda någon ersättning för en sådan tro. … jag kan inte bidra med en förtröstan om ett liv efter detta”.(9)  Framtidstro och evighetshopp som ändå är något så mänskligt närvarande under alla tider och varhelst vi människor bor i världen. Men heder åt Christer Sturmark för hans ärliga och uppriktiga vittnesbörd!

12.  När Jesus presenteras.

Jesus är utan jämförelse den största ”stötestenen” och den mest ”ömma punkten” inom ateismen. Något som är helt i linje med vad Bibeln säger om Jesus.

Jesus som historisk person och hans omutliga och kompromisslösa anspråk som han gör angående sig själv, och hans uppståndelse från de döda. Och att Jesus är deras och vår enda räddning för tid och evighet.(10) Vem som helst som inte personligen har mött Jesus, kan stöta sig på detta. Det erkänner jag villigt.

Ateisternas tro

Ateism kan definieras på lite olika sätt, men det som ateisterna har gemensamt det är, att de tror pånågot. Det är inte så, att ateismen gör att ateister inte tror på något, för det gör dom i allra högsta grad. De tror på vetenskapen, på ”den naturvetenskapliga metoden”, på vetenskapliga artiklar och på evolutionsteorin och på ”det naturliga urvalet”. De tror på det som kan utforskas och ”bevisas” av vår materiella och inomvärldsliga verklighet. Därför är det också så känsligt för ateister när vi som kristna påtalar begränsningar av det som kan utforskas och ”bevisas”. Därav deras skiftande reaktioner.

När detta är sagt om ateisternas tro, då måste det också sägas, att vi får inte blanda ihop deras tro med den tro som Gud ger åt var och en som ärligt och uppriktigt vill ha med Gud att göra. Den tro, som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.(11) Den tro som är en gåva från Gud och som innebär, att veta och att vara övertygad.(12)  Den tro som i Bibeln kallas för ”hjärtats tro”(13) och som står i ett motsatsförhållande till vår mänskliga tro, som vi kan kalla ”huvudets tro”. Utifrån ”huvudets tro”så ifrågasätts och förnekas Guds existens, medan ”hjärtats tro” leder till en relation med Gud och en övertygelse om att Gud finns och om vem och hurudan Gud är.

Men det ska också sägas, att utifrån ”hjärtats tro” så påverkas och formas även ”huvudets tro” hos oss som kristna människor, och så upphävs mer och mer motsatsförhållandet mellan ”hjärtats” och ”huvudets tro” hos oss kristna. Detta som i Bibeln kallas för ”sinnets förnyelse” och ”själens frälsning” och som är ett mål för vår kristna tro.(14)

Guds kärlek till ateister

Vi får inte glömma bort, att Gud älskar ateister, och det ska vi som kristna också göra, och gärna ha dem i vår vänkrets och bjuda hem dem till våra hem. Och vi behöver aldrig skämmas inför dem, för att vi är kristna och Bibeltroende, och vi ska alltid vara redo stt ge dem tydliga och genomtänkta skäl för den tro vi har.(15) Även om de inte där och då accepterar våra svar och skäl. Men vi sår in ”frön” eller ”säd” i deras liv och personligheter, som längre fram kan bära mycket frukt.

För mig personligen har kontakten och vänskapen med ateister varit och är både nyttig och berikande. Dels för att se och höra hur de tänker och resonerar, och dels för att järn ger skärpa åt järn; så skärper den ena människan den andra.(16) För mig som en övertygad kristen, så skärps jag upp i min kontakt och umgängelse med ateister, och min kristna tro och övertygelse bekräftas gång på gång. Och speciellt när kontakten och vänskapen bygger på en ömsesidig respekt, och då även när min kristna tro angrips och ifrågasätts. För det hör självklart till bilden, att så sker.

Väl mött!

Bengt Gustafsson

Källor: (1) Både kända och okända, döda och nu levande ateister och sekulärhumanister. (2) Världen Idag, World Press och Inblick. (3) 1 Petr. 5:6. Jak. 4:10. (4) ”Om arternas uppkomst”, av Charles Darwin. Bokförlaget Natur och Kultur. 2000. Sid. 143. I kap. ”Stötestenar för teorin”. Sid. 132-159. (5) 1 Kor. 13:9, 12. (6) ”Den sjunde dagen”, av Stefan Einhorn. Bokförlaget Forum. 2003. Sid.36. (7) ”Illusionen om Gud”, av Richard Dawkins. Leopard Förlag. 2006. Sid. 154-161. ”Svar på den nya ateismen”, av Scott Hahn och Benjamin Wiker. Fredestad Förlag. 2009. Sid. 69-71, 100-101. (8) ”Tro och vetande 2.0”. Nya Doxa. 2006.  Sid. 124-142. ”Upplysning i det 21 århundradet”. Fri Tanke Förlag. 2015. Sid. 209-228. (9) Sid. 15-16. (10) Både Gamla och Nya testamentets vittnesbörd om Jesus. Matt. 11:4-6. 13:57. 15:12. Mark. 6:3. Luk. 7:22-23. Rom. 9:33. Joh. 3:16-21. 14:6. Apg. 1:3. (11). Judas brev v.3. (12) Rom. 12:3. 2 Tim. 1:12. Hebr. 11:1, 11. Rom 4:18-21. (13) Rom. 10:10. (14) Rom. 12:2. 1 Petr. 1:9. (15). 1 Petr. 3:15. Kol. 4:5-6. (16) Ords. 27:17.