Etikettarkiv: Ateism

Guldmyntfoten och de tre björnarna – om Gud som moralens garant och rättesnöre

Det som nu kommer att vara bloggposten huvudärende; att en kristen gudstro är en garant för att det finns verkligt rätt och fel, har dryftats många gånger. Det finns vanliga och säkert ovanliga invändningar, här ska vi se på några olika sätt att se på Gud som moralens garant. 

Först ett ord om de där björnarna, de träffade ju inte sagofenomenet Guldmyntfoten utan Guldlock (en riktig sagofigur, eller etablerad kanske man ska säga, för sagofigurer kanske inte riktigt finns!?). Det handlar alltså om flickan Guldlock som kommer till ett hus, rör lite saker, äter lite mat, med mera, och allt visar sig tillhöra tre björnar som bor i huset. De upptäcker spår efter henne: ”Någon har ätit av min mat”, ”Någon har sovit i min säng, och gör det fortfarande” är några citat som mitt minne återger från barndomens sagoläsande. Mer av sagan finns här. 

The_Three_Bears_-_Project_Gutenberg_eText_17034
Guldlock och de tre björnarna. Från vänster: Mamma Björn, Barnet Björn, Pappa Björn. Frånvarande: Guldlock

Nu ska vi gå över till den helt fiktiva sagan om Guldmyntfoten och de tre björnarna eller hur pengars värde garanteras och omfamnas. Jag räknar med att denna titel kommer att göra den till en storsäljare i åldrarna 5-7 år! 

Det var en gång tre björnar som ville göra något annat i livet än att gå i ide. De bestämde sig för att köpa upp blåbär av blåbärstrollen med hjälp av pengar de själva gjorde. 

Den första björnen hon tog fram papper och penna och började rita ett fint mönster, så skrev hon en siffra som motsvarade det antal kottar som den var värd (som vi alla vet är blåbärstrollens enda glädje i livet som är större än att plocka blåbär att få fatt i kottar). 

Hon kom till det första blåbärstrollet, halade fram sin fina sedel och förväntade sig få rikligt med blåbär! Men blåbärstrollet skakade på huvudet, för honom var inte lappen värd en enda kotte, och inga blåbär ville han därför ge björnen. ”Men jag tycker den är värd det!” insisterade björnen. Ett annat troll kom vägen förbi, hon kände björnen och tyckte att den var värd flera kottar och gav björnen blåbär för sedeln. 

Den andre björnen, han samlade ihop kottar, han band dem samman med band och skrev utanpå de hopknutna kottarna antalet av dem och allt annat man behövde veta för att förstå att det var fina kottar! Han gick och mötte blåbärstrollen, de bytte glatt till sig kottar mot blåbär och de uppskattade att det stod mer förklarat och garanterat på omslaget till kottarna! 

Den tredje björnen hon började samla in kottar tills hon hade ett stort förråd, sedan gjorde hon ett antal papperssedlar och skrev på var och en av dem upp den andel av kottarna man fick för varje sedel. Hon gav sig iväg på blåbärsjakt och fann snart några blåbärstroll, hon visade dem på sedlarna och berättade om sina insamlade kottar och att närhelst de kom till henne så kunde de visa lappen och få det bestämda antalet kottar i utbyte mot den. Blåbärstrollen blev nöjda och bytte glatt bort sina blåbär mot sedlarna! 

För den som undrar vad detta har med guldmyntfot eller moral att göra så ska vi börja med pengarna och spara moralen till sist. 

Vi börjar med pengar i sig. Guldmyntfot, eller vilken metallfot som helst innebär att det finns en referensenhet i en viss metall gentemot man vilken sedan värderar andra metallmynt (de ska ha ett sådant metallvärde som om de var gjorda i referensenhetens metall, till exempel Sveriges silvermyntfot (här finns mer beskrivet kring detta). Det mest kända och mest imposanta utfallet av detta är världens största mynt, våra svenska plåtmynt och framförallt tio silverdaler kopparmynt där kopparvärdet skulle motsvara silvervärdet hos tio silverdaler. 

8 daler silvermynt
8 daler silvermynt. Ett präktigt stort mynt, men inte lika stort som ett 10 dalers silvermynt koppar! Foto: StAnshelm

Detta kan sedan utvidgas till att gälla alla pengar, att de motsvarar ett riktigt metallvärde, att de alltså kan växlas in mot metall (guld, silver eller vad det kan vara). 

Efter denna lilla pekuniära utflykt ska vi ta oss till moralen där följande två ståndpunkter ofta målas upp: Antingen finns bara den förste björnen eller den andre björnen. Om bara björnen som säger att lapparna är värda ett visst antal kottar finns så är det bara så för att han sagt så, inte för att det på något objektivt sätt är så. 

Om bara björnen som kommer med själva kottarna, som i sig är något, då blir björnen i sig onödig, kottarna finns honom förutan och de är objektivt sätt värda sitt antal blåbär antingen björnen finns eller inte.

Nu tror jag att jag frångår sagoberättelsen för att kanske tydligare säga vad jag tänker. 

Man brukar hävda att om det är Gud som är upphovet till det moraliska rättesnöret så är moralen subjektiv, inte helt som det som kan höras ibland som en nidbild av vårt moderna samhälle ”Om det känns rätt så är det rätt”, men bra nära. Det är helt enkelt rätt bara för att Gud säger det, eller tycker det eller. 

Det första vi kan lära av Guldmyntfoten och de tre björnarna är att det kan sammanfalla godheten och Gud; det är gott och Gud är god. Gud är god och det är gott det Gud säger/anbefaller. 

Det andra vi kan lära är att det skulle kunna vara så att kottarna fanns, att moralen finns, och att den är frikopplade från Gud, men vad händer då? Moral är själva rätt och fel, själva vårt rättesnöre, men kottar i skogen finnas, de påverkar då inte någon, moralen kan finnas, men ger då inga implikationer, det finns ingen grund för att vi ska följa den. Det är en större invändning mot en ateistisk moral, kanske kan man resonera sig fram till att det skulle kunna finnas etik Gud förutan, men moral, etikens utlevelse, varför skulle det vara bättre än något annat? 

Men med Gud i ekvationen så blir saken den att rätt och fel får en garant, den finns grundad i Gud själv, den finns nedlagd i hans skapelse människan, eftersom den finns i Gud/hos Gud så förpliktar den för alla och den garanteras för alla! 

I och med att moralen finns med hos den som en gång i tidens slut ska döma världen då ger den oss förpliktelser (hos Luther talar man om lagens tre bruk: 1 – Att ha ordningar i tillvaron, samhällen, polis etc. 2 – Att driva till Kristus (att människan inser att vi kan inte vara helt goda, kärleksfulla, endast i Jesu död på korset kan vi få bukt med vår ondska). 3 – Som förlåten syndare (det som i dagligt tal kallas kristen) får vi viljan att för Jesu skull (inte av rädsla för straff, eller för att skryta med våra handlingar/vår godhet) och hjälpen av Anden att gör gott) och den ger också en garanti för att den kommer att gälla alla. På den yttersta domen då kommer rättvisa att skipas, rättfärdighet att bestå, rätten kommer föras till seger. 

Nu blev det en liten predikan på slutet, det är lätt hänt (en yrkesskada skulle man kunna säga), men huvudstycket i vad jag vill säga är att med guldmyntfotens hjälp vill jag främst bemöta detta med att Gud är en subjektiv moralgrund, det är gott och Gud vill det kan sägas sammanfatta den delen. Sedan lade jag ut texten till varför det, trots att det finns kottar i skogen och kanske kan finnas någon slags etik, eller någon slags moralens grund Gud förutan, ändå blir annorlunda om Gud är med i moralfundamentet.

Allt gott till er alla! / Martin Walldén

Annonser

Därför existerar Gud nästan säkert inte – The God/Dawkins delusion?!

I denna bloggpost låter vi den framstående amerikanske apologeten William Lane Craig, dubbeldoktor i teologi och filosofi, få ordet. (Det är alltså ingen av Svenska apologetiksällskapets egna skribenter som för pennan, men vi försöker med denna som samtalsunderlag. Översättning av Magnus Lindborg / Martin Walldén, bloggredaktör).

Frågan och svaret är tagna från hans frågor och svar sidor på Reasonable Faith.

William Lane Craig, vad tycker du om Richard Dawkins argument för ateism i The God Delusion?

På sidorna 157-8 av sin bok Illusionen om Gud, sammanfattar Dawkins vad han kallar ”det centrala argumentet min bok.” Det är som följer:

1. En av de största utmaningarna för det mänskliga intellektet har varit att förklara hur komplex, osannolik, skenbar design i universum uppstår. 

2. Den naturliga frestelsen är att tillskriva skenbar design till verklig design. 

3. Frestelsen är falsk eftersom designer-hypotesen omedelbart väcker det större problemet om vem som designade designern. 

4. Den mest geniala och kraftfulla förklaringen är darwinistisk evolution genom naturligt urval. 

5. Vi har inte en motsvarande förklaring inom fysiken. 

6. Vi ska inte ge upp hoppet om att en bättre förklaring kommer att uppstå inom fysiken, något så kraftfullt som darwinismen är för biologin. 

Därför existerar Gud nästan säkert inte.

Detta argument är slående eftersom den ateistiska slutsatsen att ”Därför existerar Gud nästan säkert inte” verkar komma plötsligt och från ingenstans. Du behöver inte vara en filosof att inse att denna slutsats inte följer av de sex tidigare påståendena.

Faktum är att om vi tar dessa sex påståenden som premisser i ett argument som leder till slutsatsen ”därför existerar Gud nästan säkert inte”, då är argumentet uppenbart ogiltigt. Ingen logisk slutledningsregel skulle tillåta dig att dra denna slutsats från de sex premisserna.

En mer välvillig tolkning skulle vara att ta dessa sex påståenden, inte som premisser, men som sammanställningar av sex steg i Dawkins kumulativa argument för sin slutsats att Gud inte existerar. Men även med denna välvilliga inställning följer inte slutsatsen ”därför existerar Gud nästan säkert inte” av dessa sex steg, även om vi skulle anse att vart och ett av dem vore sant och berättigat.

Vad följer då av de sex stegen i Dawkins argument? Som mest är vad som följer att vi inte skulle kunna sluta oss till Guds existens på grundval av att det verkar finnas design i universum. Men den slutsatsen är helt förenlig med Guds existens och även med vår berättigade tro på Guds existens. Kanske borde vi tro på Gud på grund av det kosmologiska argumentet eller det ontologiska argumentet eller det moraliska argumentet. Kanske vår tro på Gud inte bygger på argument alls utan har sin grund i den religiösa erfarenheten eller i gudomlig uppenbarelse. Kanske Gud vill att vi ska tro på honom helt enkelt genom förtröstan. Poängen är att ett avvisade av designargumentet för Guds existens inte gör någonting för att bevisa att Gud inte existerar eller ens att tron på Gud är oberättigad. I själva verket har många kristna teologer avvisat olika argument för Guds existens utan att därför övergå till ateism.

Så Dawkins argument för ateism är ett misslyckande, även om vi för diskussionens skull accepterar alla dess steg. Men i själva verket är flera av dessa steg sannolikt falska. Ta bara steg (3), till exempel. Dawkins påstående här är att man inte är berättigad att dra slutsatsen att design är den bästa förklaringen till den komplexa ordningen i universum eftersom ett nytt problem då uppstår: vem designade designern?

Denna invändning är felaktig på åtminstone två punkter. För det första, för att inse att en förklaring är den bästa, behöver man inte ha en förklaring till förklaringen. Detta är grundläggande inom vetenskapsfilosofin vad gäller slutledning som leder till den bästa förklaringen. Om arkeologer som gräver i jorden skulle upptäcka saker som ser ut som pilspetsar och yxhuvuden och keramikskärvor, skulle det vara motiverat att dra slutsatsen att dessa artefakter inte är ett resultat av slumpen på grund av sedimentering och metamorfos, utan produkter av någon okänd grupp människor, även om de inte hade någon förklaring till vilka dessa människor var eller var de kom ifrån. Likaså om astronauter skulle komma över en hög med maskiner på baksidan av månen, skulle det vara motiverat att dra slutsatsen att det var en produkt av intelligenta, utomjordiska varelser, även om de inte hade någon aning om vilka dessa utomjordiska varelser var eller hur de kom dit. För att inse att en förklaring är den bästa, behöver man inte kunna förklara förklaringen. I själva verket så skulle det kravet leda till en oändlig regress av förklaringar, så att ingenting någonsin skulle kunna förklaras och vetenskapen skulle bli förstörd. Så i detta aktuella fall behöver man inte kunna förklara designern, för att inse att intelligent design är den bästa förklaringen av vad som verkar vara design i universum.

För det andra tror Dawkins att om det rör sig om en gudomlig designer av universum, är designern minst lika komplex som det som ska förklaras, så inget förklaringsmässigt framsteg görs. Denna invändning väcker en rad av frågor om enkelhetens roll vid bedömning av konkurrerande förklaringar; till exempel hur enkelhet ska vägas i jämförelse med andra kriterier som förklaringskraft, förklaringsomfattning, och så vidare. Men vi lämnar dessa frågor åt sidan. Dawkins grundläggande misstag ligger i hans antagande att en gudomlig designer är en storhet jämförbar i komplexitet med universum. Som ett okroppsligt sinne, är Gud en anmärkningsvärt enkel storhet. Som en icke-fysisk entitet, är inte ett sinne sammansatt av delar, och dess framträdande egenskaper, såsom självmedvetenhet, rationalitet, och vilja, är avgörande för det. I motsats till det kontingenta och varierande universumet med alla dess oförklarliga kvantiteter och konstanter, är ett gudomligt sinne förbluffande enkelt. Visst kan ett sådant sinne ha komplexa idéer-det kan tänka, exempelvis, på infinitesimalkalkyl, men sinnet själv är en anmärkningsvärt enkel storhet. Dawkins har uppenbarligen blandat ihop ett sinnes idéer, som givetvis kan vara komplexa, med sinnet själv, vilket är en otroligt enkel entitet. Att därför postulera ett gudomligt sinne som står bakom universum innebär definitivt ett framsteg i enkelhet, för vad det kan vara värt.

Andra steg i Dawkins argument är också problematiska; men jag tror att nog har sagts för att visa att hans argument inte gör någonting för att underminera en design-slutsats baserad på universums komplexitet, för att inte tala om dess funktion som berättigande av ateism.

Originaltexten finns här: http://www.reasonablefaith.org/richard-dawkins-argument-for-atheism-in-the-god-delusion#ixzz4R3MPxK9U

Ateismens ömma punkter

Denna post är nu stängd för kommentarer, återkommer om huruvida debatten fortsätter i ett annat forum / Martin Walldén bloggredaktör

Bakgrunden till det som jag skriver i denna bloggtext är:

− Som kristna blir vi ofta utmanade och vår kristna tro ifrågasätts och nagelfars av ateister och sekulärhumanister. De flesta kristna tiger och viker undan, oftast för att slippa konfrontation, men också för att de saknar kunskap och argument för att kunna bemöta utmaningarna. Och jag anklagar inte någon kristen för detta. Men för egen del kom jag till ett beslut i mitt kristna liv i slutet på 1960-talet och under mina teologistudier i början på 1970-talet, att jag ska stå upp till försvar för kristen tro och Bibeltro. Det som vi kallar för apologetik och som kanske är mer viktigt idag än någonsin tidigare, då vi lever i ett av Europas och världens mest sekulariserade länder, Sverige.

− Detta livsavgörande beslut har gjort, att jag av och till har hamnat i den s.k. ”hetluften”, både i media och i offentliga debatter. Och jag klagar inte över detta och ikläder mig definitivt inte någon s.k. ”offerkofta”, för ytterst handlar det om en kallelse ifrån den Gud som jag tror på.

− Under årens lopp, så har jag ”gått i clinch” med det som jag vill kalla för ”ateismens ömma punkter”, vilket har fört med sig skiftande reaktioner, alltifrån respekt till den totala respektlösheten ifrån ateister och sekulärhumanister.

− I allt detta så har jag ägnat mig åt studier av ateisters och sekulärhumanisters böcker, tidskrifter och artiklar och jag har även lyssnat på vad de säger.(1)

− I mitt bloggskrivande från den 1 maj 2013 och fram till nu, så har jag fått en ansenlig mängd kommentarer ifrån ateister och sekulärhumanister på mina bloggars kommentarsfält.(2)  Jag är tacksam för den läsekrets av ateister och sekulärhumanister som jag har, och för alla de frågor, kommentarer och reaktioner som jag har fått ifrån dem under årens lopp. Självklart är jag även tacksam för alla andra läsare och för deras inlägg.

Reaktionerna ifrån ateister och sekulärhumanister visar när man har tryckt på en öm punkt eller påtalat ateismens bräcklighet. Här har jag sett ett återkommande mönster. Inte hos alla, men hos tillräckligt många för att jag kan se, att de har blivit störda och irriterade över att deras ateism har ”satts under lupp”. Här tar jag upp tolv ”ömma punkter”, där jag har sett detta återkommande mönster. Det kan säkert finnas flera ”ömma punkter” än just dessa, men jag nämner dessa tolv här eftersom det framför allt är dem som jag har mött och konfronterats med.

1. När de förlorar initiativet och inte själva får sätta agendan och får sista ordet.

På sina egna forum är det ok att de gör så, men när de befinner sig på kristna och på sina meningsmotståndares forum, då har man rätt att förvänta ett mer respektfullt beteende ifrån deras sida, men denna ”ömma punkt” tar tydligen ut sin rätt. Men det ska också sägas, att det finns ateister som visar den respekten.

2. När deras ateism ifrågasätts.

Här märker man ovanan hos ateister, att få sin ateism ifrågasatt och att inte få ”sitta i förarsätet” och angripa och ifrågasätta kristen tro och kristet liv. Av somliga ateister reaktioner att döma, så verkar det som att de har ”blivit tagna på sängen” då deras osmakligt och personangrepp sänker deras egen trovärdighet.

3. När deras ”Gudsupptagenhet” påtalas.

Detta är verkligen ”en het potatis”. Kommentarerna och reaktionerna på mina två senaste bloggtexter på detta forum visade verkligen detta. Där tog jag upp just ateister nästa upptagenhet av Gud i sitt tänkande och i sin argumentation. Ingen behöver dra samma slutsats som jag gjorde där och då, att det är ett ”Gudsbevis”, men att försöka förneka sin ”Gudsupptagenhet”, det är mot bättre vetande. Det är bara att läsa och lyssna till vad ateister och sekulärhumanister själva skriver och säger.

4. När ödmjukhet kommer på tal.

Det uppseendeväckande i detta är, att det är ateisterna själva som talar om ödmjukhet. De efterlyser nämligen ödmjukhet hos mig och även hos andra kristna, då vi skriver och säger, att vi vet att Gud finns och att vi kan veta vem och hurudan Gud är. Men de missar något väsentligt, nämligen att ödmjukhet är ett centralt Bibliskt begrepp och först och främst handlar om vår grundhållning av ödmjukhet inför Gud.(3)

Till detta hör det faktum, att ateister inte vet, att Gud inte finns. Och det har jag förståelse för, att detta är en ”öm punkt” som stör dem. Hur gärna skulle de inte vilja kunna säga, att nu vet vi, att Gud inte finns. Men den dagen lyser fortfarande med sin frånvaro.

5. När evolutionsteorins begränsning och orimlighet påtalas.

Då syftar jag inte enbart på att evolutionsteorin är begränsad till endast arternas uppkomst i djur- och växtriket, vilket i sig är en besvärande begränsning, då evolutionsteorin ofta används som ett argument mot Guds existens. Utan det frapperande är, att de måste sträcka sig bortom denna begränsning och är då beredda att tro på vilka ”mirakler” som helst som evolutionen och ”det naturliga urvalet” har klarat av att utföra under loppet av årmiljoner och årmiljarder, bara de slipper att ha Gud som förklaring. T.ex när det gäller så ”ytterligt fulländade och komplicerade organ”som exempelvis ögat.

Att föreställa sig att ögat med all sin komplexitet, skulle ha kunnat utformas genom ett naturligt urval, verkar ju iallra högsta grad absurt.

Detta enligt Charles Darwin.(4)

6.   När vetenskapens och ”den naturvetenskapliga metodens” begränsade räckvidd påtalas.

Ett faktum som ogärna vill erkännas, men som alla egentligen är medvetna om.

7.   När vår mänskliga kunskaps begränsning kommer på tal.

”Vår mänskliga kunskap är ett styckverk”.(5)  Detta faktum gäller oss var och en, vare sig vi förnekar Gud eller tillbeder honom.

Låt oss läsa några kloka ord av professor Stefan Einhorn: ”Vi ska naturligtvis tro på vår förmåga att förstå vår omvärld, samtidigt som vi aldrig får förlora vår ödmjukhet. Vi måste komma ihåg, att vi har oändliga vidder kvar att utforska. Man kan säga, att om den totala kunskapen om allt motsvarade en stor stad, så har vi hitills samlat så mycket kunskap att den skulle rymmas i en skokartong i en av stadens garderober”.(6)

8.   När ett absolut och objektivt sanningsbegrepp kommer på tal.

Absolut och objektiv sanning förutsätter en personlig, evig och allvetande Gud. När det då finns människor som säger, att det inte finns en absolut och objektiv sanning, så har de i samma ögonblick som de säger det, tillstått att det finns ett sådant sanningsbegrepp.

9.   När intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål bakom skapelsen påtalas.

När vi som kristna påtalar vad som nödvändigtvis måste ligga bakom livets ursprung och uppkomst, bakom de fysiska lagarnas och universums uppkomst, bakom de olika arternas uppkomst i djur- och växtriket och bakom människans skapelse, nämligen intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål, då är detta en stötesten och en ”öm punkt” för ateister.

Därför att då förs våra tankar till en personlig och evig Gud som Designer och Skapare som står bakom hela skapelsen.

Detta är inte långsökt på något vis, därför att all vår mänskliga erfarenhet lär oss vad som förutsätts för att något ordnat, helt och pedagogiskt ska kunna komma till stånd. Nämligen bakomliggande intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål bakom allt vad vi människor talar, skriver och gör.

Detta är också förklaringen till varför Richard Dawkins tillskriver evolutionen och ”det naturliga urvalet” rent ”Gudomliga egenskaper”.(7)  Dawkins förstår vad som krävdes för att kunna resultera i t.ex livets och medvetandets uppkomst, komplexa ting och design,men han vill inte acceptera att Gud finns. Just därför tillskriver han evolutionen och ”det naturliga urvalet” samma egenskaper som Gud har.

10.   När godhet och moral ska förklaras och motiveras.

”God och moral utan Gud ” är något som upptar mycket av ateisters och sekulärhumanisters tid och tankemöda. I sina böcker ”Tro och vetande 2.0” och i ”Upplysning i det 21:a århundradet”, så uppehåller sig Sturmark vid detta tema: ”God utan Gud – om godhet, ondska och moral”.(8)  Det är uppenbart, att det är svårt för ateister och sekulärhumanisters att kunna argumentera för godhet och moral, utan att ta med Gud i bilden. Gud är något av ett ”komplex” då godhet och moral ska avhandlas.

Med tanke på de avslöjanden som har kommit fram under de senaste veckorna genom hashtaggen ”Me too”, då kvinnor ifrån hela världen har trätt fram och berättat om mäns ”taffsande” och ”nedlåtande sexspråk” i både medie-, idrotts- och underhållningsvärlden, så är frågan om Gudlöshet och sexism hör samman? Vi lever i ett Gudlöst och sekulariserade samhälle som just nu skakas om av sin sexism. Godhet, allmängiltiga normer och objektiv moral är tydligen trångbodda i vårt Gudlösa och sekulariserade samhälle. Håller allt tal om ”God utan Gud” på att kollapsa i vår s.k. ”upplysta tid”?

11.  När evigheten kommer på tal.

Även här hämtar jag ex. ifrån Christer Sturmarks bok: ”Upplysning i det 21:a århundradet”, där Sturmark är ärlig i sin redovisning. Sturmark skriver: ”Personligen tror jag inte på ett liv efter döden, men jag vet att många religiösa människor har en sådan tro. Jag har respekt för denna tro: Jag kan inte erbjuda någon ersättning för en sådan tro. … jag kan inte bidra med en förtröstan om ett liv efter detta”.(9)  Framtidstro och evighetshopp som ändå är något så mänskligt närvarande under alla tider och varhelst vi människor bor i världen. Men heder åt Christer Sturmark för hans ärliga och uppriktiga vittnesbörd!

12.  När Jesus presenteras.

Jesus är utan jämförelse den största ”stötestenen” och den mest ”ömma punkten” inom ateismen. Något som är helt i linje med vad Bibeln säger om Jesus.

Jesus som historisk person och hans omutliga och kompromisslösa anspråk som han gör angående sig själv, och hans uppståndelse från de döda. Och att Jesus är deras och vår enda räddning för tid och evighet.(10) Vem som helst som inte personligen har mött Jesus, kan stöta sig på detta. Det erkänner jag villigt.

Ateisternas tro

Ateism kan definieras på lite olika sätt, men det som ateisterna har gemensamt det är, att de tror pånågot. Det är inte så, att ateismen gör att ateister inte tror på något, för det gör dom i allra högsta grad. De tror på vetenskapen, på ”den naturvetenskapliga metoden”, på vetenskapliga artiklar och på evolutionsteorin och på ”det naturliga urvalet”. De tror på det som kan utforskas och ”bevisas” av vår materiella och inomvärldsliga verklighet. Därför är det också så känsligt för ateister när vi som kristna påtalar begränsningar av det som kan utforskas och ”bevisas”. Därav deras skiftande reaktioner.

När detta är sagt om ateisternas tro, då måste det också sägas, att vi får inte blanda ihop deras tro med den tro som Gud ger åt var och en som ärligt och uppriktigt vill ha med Gud att göra. Den tro, som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.(11) Den tro som är en gåva från Gud och som innebär, att veta och att vara övertygad.(12)  Den tro som i Bibeln kallas för ”hjärtats tro”(13) och som står i ett motsatsförhållande till vår mänskliga tro, som vi kan kalla ”huvudets tro”. Utifrån ”huvudets tro”så ifrågasätts och förnekas Guds existens, medan ”hjärtats tro” leder till en relation med Gud och en övertygelse om att Gud finns och om vem och hurudan Gud är.

Men det ska också sägas, att utifrån ”hjärtats tro” så påverkas och formas även ”huvudets tro” hos oss som kristna människor, och så upphävs mer och mer motsatsförhållandet mellan ”hjärtats” och ”huvudets tro” hos oss kristna. Detta som i Bibeln kallas för ”sinnets förnyelse” och ”själens frälsning” och som är ett mål för vår kristna tro.(14)

Guds kärlek till ateister

Vi får inte glömma bort, att Gud älskar ateister, och det ska vi som kristna också göra, och gärna ha dem i vår vänkrets och bjuda hem dem till våra hem. Och vi behöver aldrig skämmas inför dem, för att vi är kristna och Bibeltroende, och vi ska alltid vara redo stt ge dem tydliga och genomtänkta skäl för den tro vi har.(15) Även om de inte där och då accepterar våra svar och skäl. Men vi sår in ”frön” eller ”säd” i deras liv och personligheter, som längre fram kan bära mycket frukt.

För mig personligen har kontakten och vänskapen med ateister varit och är både nyttig och berikande. Dels för att se och höra hur de tänker och resonerar, och dels för att järn ger skärpa åt järn; så skärper den ena människan den andra.(16) För mig som en övertygad kristen, så skärps jag upp i min kontakt och umgängelse med ateister, och min kristna tro och övertygelse bekräftas gång på gång. Och speciellt när kontakten och vänskapen bygger på en ömsesidig respekt, och då även när min kristna tro angrips och ifrågasätts. För det hör självklart till bilden, att så sker.

Väl mött!

Bengt Gustafsson

Källor: (1) Både kända och okända, döda och nu levande ateister och sekulärhumanister. (2) Världen Idag, World Press och Inblick. (3) 1 Petr. 5:6. Jak. 4:10. (4) ”Om arternas uppkomst”, av Charles Darwin. Bokförlaget Natur och Kultur. 2000. Sid. 143. I kap. ”Stötestenar för teorin”. Sid. 132-159. (5) 1 Kor. 13:9, 12. (6) ”Den sjunde dagen”, av Stefan Einhorn. Bokförlaget Forum. 2003. Sid.36. (7) ”Illusionen om Gud”, av Richard Dawkins. Leopard Förlag. 2006. Sid. 154-161. ”Svar på den nya ateismen”, av Scott Hahn och Benjamin Wiker. Fredestad Förlag. 2009. Sid. 69-71, 100-101. (8) ”Tro och vetande 2.0”. Nya Doxa. 2006.  Sid. 124-142. ”Upplysning i det 21 århundradet”. Fri Tanke Förlag. 2015. Sid. 209-228. (9) Sid. 15-16. (10) Både Gamla och Nya testamentets vittnesbörd om Jesus. Matt. 11:4-6. 13:57. 15:12. Mark. 6:3. Luk. 7:22-23. Rom. 9:33. Joh. 3:16-21. 14:6. Apg. 1:3. (11). Judas brev v.3. (12) Rom. 12:3. 2 Tim. 1:12. Hebr. 11:1, 11. Rom 4:18-21. (13) Rom. 10:10. (14) Rom. 12:2. 1 Petr. 1:9. (15). 1 Petr. 3:15. Kol. 4:5-6. (16) Ords. 27:17.

Det motsägelsefulla inom ateismen – ett gudsbevis

Under de senaste 10 – 15 åren har jag mer frekvent än tidigare läst och lyssnat till vad kända och okända ateister och sekulärhumanister har skrivit och sagt. En del av dem är döda, medan andra lever. Jag nämner några av dem här: Ingemar Hedenius, Herbert Tingsten, Georg Klein, Richard Dawkins, Lawrense M. Krauss, Christer Sturmark, Patrik Lindenfors, Torbjörn Tännsjö, Birgitta Forsman och mer eller mindre aggressiva ateister på facebook, på andra sociala medier och i debattartiklar av olika slag.

Några definitioner av ateism

Ateism: Åsikten att det inte finns någon Gud. Ateist: Gudsförnekare.(1)  Ateism: Gudsförnekelse.(2)

Christer Sturmark skriver: ”Jag sa inte att jag vet att gud inte existerar. Jag sa att jag är ateist. Det betyder bara att jag tror att Gud inte existerar”.(3)  Richard Dawkins ateism: Varför det med största sannolikhet inte finns någon Gud.(4) En sannolikhet som är dåligt underbyggd utifrån en Gudsbild som han själv har konstruerat. Den gud som Dawkins med stark frenesi talar och skriver om och förnekar, känner jag inte igen och än mindre tror på.

Mitt intresse för ateism och dess argument grundlades under unga år, och inte minst i min kontakt med den färgstarke väckelseevangelisten Berthil Paulson och hans outtröttliga iver att ge sakliga och väl genomtänkta skäl för kristen tro och kristet liv. En relation av ”Far och son”, som jag inte nog kan uppskatta och vara tacksam för. Det var med Berthils stöd och uppmuntran som jag på 1980-talet skrev boken: ”Varför just kristen”? och som glädjande nog blev en ”bestseller” med den tidens mått mätt.

Under tiden som jag har läst och lyssnat och även debatterat med ateistiska företrädare, så har jag frapperats av det motsägelsefulla i deras ateism och i deras ateistiska argumentation. Och allt eftersom tiden har gått, så har jag mer och mer insett, att deras motsägelsefulla ateism och argumentation är ett Gudsbevis, och ett mycket starkt sådant. Och jag erkänner att jag ibland har  undrat, om det var dessa motsägelser som David syftade på när han skrev: Dårarna säger i sina hjärtan: Det finns ingen Gud.(5)  Därför att det finns exempel på en argumentation för ateism som tangerar ”en dåres försvarstal”. T.ex när man förnekar Guds existens genom att tillskriva Gud egenskaper och sedan utifrån de egenskaperna förnekar Guds existens.

Två mycket viktiga och avgörande orsaker till varför jag tror på Gud och är kristen och inte är ateist eller sekulärhumanist:

  • Att jag kan vara konsekvent i min tro på Gud. Dels för att Gud inte är en okänd Gud, och dels för att det är fullt möjligt att umgås med Gud och så lära känna honom, så att jag vet, både att Gud finns och vet vem och hurudan den Gud är som jag tror på. Gud presenterar nämligen sig själv i skapelsen, i Bibeln, i historien, i människors liv, erfarenheter och samveten, men framför allt i och genom Jesus Kristus. Varje ärligt och uppriktigt sökande människa kan ta reda på vem och hurudan Gud är.(6)
  • Att det är en grundläggande och avgörande skillnad mellan den tro som jag har som kristen och ateistens tro. Och det är den skillnaden som det är mellan den mänskliga tron, som vi var och en har och som vi dagligen använder oss av mer eller mindre, och den tro som Gud ger som en gåva till var och en som ärligt och uppriktigt vill ha med honom att göra. Den tro, som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.(7)  Vår mänskliga tro den innehåller tvivel både på Guds existens och på Guds icke-existens, medan den tro som Gud ger åt oss är fri ifrån tvivel. Den tron vet att Gud finns, såsom Paulus uttrycker det: Jag vet på vem jag tror.(8)  Den tron är en fast tillförsikt och en övertygelse om att Gud finns.(9) Ett övertygat vetande, utan inslag av några tvivel. Detta är vad den tro rent faktiskt är som Gud har gett åt oss som vill ha med honom att göra. En uppenbar motsats till Christer Sturmarks tro och ärliga bekännelse, att ”jag tror att Gud inte existerar”, men ”jag vet inte”,  som jag citerade här ovan. Sådan är vår mänskliga tro. Den tror och tvivlar om vart annat, till skillnad från den tro som Gud ger åt oss, som tror och vet utan tvivel.

Sommaren 2013 hade Christer Sturmark och jag en debatt på Löttorps Camping och omkring 1000 personer var med och lyssnade i det stora Elca-tältet.Temat för debatten var: Har människan skapat Gud eller har Gud skapat människan? och Tommy Dahlman var med som en folklig och skicklig moderator. Jag hade tagit med mig15-20 olika böcker och tidssskrifter upp på podiet. Det var boktitlar och artiklar som var skrivna av Sturmark och andra ateistiska företrädare. Christer frågade mig före vår debatt vad det var för böcker och tidsskrifter och varför jag hade tagit med mig dem. Jag svarade Christer, att jag läser dessa för att ta reda på hur du och övriga ateister tänker och resonerar. Så jag vågar nog påstå, att jag är någorlunda uppdaterad om hur ateister tänker och resonerar.

När jag har läst och lyssnat till vad olika ateister och sekulärhumanister skriver och säger, då har jag ställts inför följande tänkande och resonemang hos dem:

  1. Kan vi bara konstruera bra och väl genomtänkta argument mot Guds existens, då är sannolikheten stor att Gud inte finns.
  2. Eftersom det inte går att strikt vetenskapligt bevisa Guds existens, så är sannolikheten stor att Gud inte finns.

Men våra argument för eller emot Guds existens, även om de är bra och väl genomtänkta argument, avgör inte om Gud finns eller inte. Och Guds icke-existens går heller inte att strikt vetenskapligt bevisa. Det ligger utanför den vetenskapliga metodens möjligheter att avgöra Guds existens eller   icke-existens, så ”där sitter vi i samma båt”.

Det motsägelsefulla inom ateismen och i dess argumentation är ett mycket starkt Gudsbevis, och det Gudsbeviset vill jag redogöra för nu, och det kan sammanfattas i följande:

ATEISTER ÄR UPPTAGNA AV GUD I SITT TÄNKANDE OCH I SIN ARGUMENTATION

Jag menar, att rent logiskt borde det vara så, att ateister över huvud taget inte skulle vara intresserade eller upptagna av Guds existens eller Guds icke-existens. De borde vara en ”icke-fråga” för dem, men det är helt uppenbart att så är inte fallet. Och det är här som jag menar, att vi står  inför det motsägelsefulla inom ateismen och i det ateistiska tänkandet och i deras argumentation.

När jag läser och lyssnar till vad ateister och sekulärhumanister skriver och säger, då tänker jag så här:

  1. Om Gud inte finns, då behöver Gud inte förnekas. Den ateistiska och materialistiska världsbildens utgångspunkt är, att Gud inte finns, och då borde den saken vara avklarad. Men här är ateisternas osäkerhet uppenbar. Jag har intill denna dag varken läst eller hört någon ateist skriva eller säga, att de med absolut säkerhet vet, att Gud inte finns. Detta är något av ateistens dilemma, ja, deras akilleshäl, deras svaga och sårbara punkt. Men de försöker ivrigt att sträcka sig så långt som möjligt i sina uttalanden om Guds icke-existens, som t.ex Richard Dawkins gör i det som jag citerade här ovan: ”Varför det med största sannolikhet inte finns någon Gud”. När jag läser och hör vad han skriver och säger, då är det uppenbart att hans egen osäkerhet stör honom.
  2. Om Gud finns, men av olika anledningar så vill ateisten inte acceptera detta, ja, då måste ateisten konstruera argument, som i varje fall teoretiskt och filosofiskt styrker hans och hennes ateistiska uppfattning. Men de slutgiltiga och heltäckande argumenten som slår fast, utom varje tvivel, att Gud inte finns, de lyser fortfarande med sin frånvaro.
  3. Någon neutral zon finns det tydligen inte för ateismen och för dess företrädare.
  4. Min slutsats är intill denna dag (men jag håller frimodigt dörren öppen för en annan slutsats), att förklaringen till denna ”Gudsupptagenhet” hos ateister och i den ateistiska argumentationen är, att Gudsmedvetandet är något allmänmänskligt och det finns nedlagt i varje människa, så ateisten brottas med sitt eget Gudsmedvetande. Min slutsats styrks av det som Predikaren säger, att Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan.(10) Den Gud som jag tror på och som är en evig och personlig Gud, han har som Skapare av människan ”signerat” sitt eget skaparverk genom att lägga ned evigheten i varje människa. Evigheten som är en del av Guds natur och identitet. Och ateisternas motsägelsefulla upptagenhet av Gud i sitt tänkande och i sin argumentation bekräftar detta, och är ett Gudsbevis, och ett mycket starkt sådant.

I min nästa blogg ska jag ge några exempel på det motsägelsefulla i hur ateister tänker och resonerar när det gäller: Sanningsbegreppet, skapelsen, tidsbegreppet, Guds egenskaper/karaktär, god utan Gud, etik och moral, värdegrund och värderingar, rätt och fel, gott och ont, bibliska begrepp och bristen på evighetshopp.

/ Bength Gustafson

Väl mött på min blogg!

Källor: (1) Bonniers Lexikon. Band 23. Ordbok. 1996. (2) Svenska Akademiens Ordlista över svenska språket. 1999. (3) Tro och vetande 2.0, av Christer Sturmark. Nya Doxa. 2006. Sid. 110.

(4) ”Illusionen om Gud”, av Richard Dawkins. Leopard förlag. 2007. Sid. 131-178. (5) Ps. 14:1. (6) Matt. 7:7-8. Jes. 55:6. Jer. 29:13. Apg. 17:26-28. (7) Judas brev v. 3. (8) 2 Tim. 1:12. (9) Hebr. 11:1, 6. (10) Pred. 3:11.

Apologetik del 3 – Varför tror du inte på jultomten då?

Detta är del 3 i serien om att mötas av en hink isvatten av motfrågor och motargument för den kristna tron. Dessa hinkar med isvatten av ifrågasättande som allt för ofta är så pass tråkiga att du och jag undviker att berätta om att vi är kristna.
Denna serie är en liten kompisguide (antingen en handduk att använda efter ishinken eller en doppvärmare att stoppa i vattnet i hinken så upplevelsen blir trevligare) som vill avdramatisera det hela och visa att alla mer eller mindre hätska och/eller ifrågasättande kommentarer och frågor vi får kanske inte direkt visar att kristen tro är det dummaste som finns, utan att tron på Jesus och livet med honom tvärtom kan vara något gott och stabilt att bygga sitt liv på! 
Men om jag inte är kristen då? Ja då tror jag att man kan läsa denna med behållning, man kan se att om jag hade stannat upp lite och funderat i stället för att raljera så kanske det hade funnits något hos min vän/arbetskamrat/klasskamrat/föreningskompis etc som vore värt att utforska. 
Men jag är inte raljant! Det var trevligt säger jag, då är du i gott sällskap med mäng av mina icke-kristna vänner som är trevliga och som jag på olika sätt samtalar om dessa frågor med! 
Idag ska vi se närmare på de andra livsåskådningarna som du kommer få frågan om varför du inte tror på: 
”Det finns ju så många olika religioner, de säger ju samma sak/de är ju egentligen samma sak.”
”Tror du på tomtar/troll/sagor/tomten också?”
Här kan vi notera en sak först: Du kommer inte få någon fråga om ateism, för det betraktas oftast inte som en annan tro/livsåskådning utan som en självklar grund som man sedan lägger något till (ungefär som att ateism är mackan och religion är pålägg; kan vara trevligt, men är onödigt)! Detta är väldigt intressant och här kan man istället för att backa undan och börja berätta de goda skälen för att man inte tror på allt möjligt göra några frågor kring vad de andra tror på och varför. Många har ganska okritiskt anammat en ateistiskt livshållning utan att reflektera mer över det, sedan kan man ändå rätt frispråkigt kommentera att kristna blir kristna för att deras föräldrar är det (vilket inte är helt sant eftersom kristen tro förutsätter en relation) och det är en stor sorg i kyrkan att inte fler barn följer sina föräldrar (exv. Carl-Henrik Jaktlunds bok Jesus gick vidare och kyrkan står kvar), men kan emellanåt vara helt oreflekterade kring sin egen tro i relation till sina föräldrars. 
Många säger då att de tror på vetenskapen/vetenskap. Då bör de få frågan vad det är och om de lever sina liv efter detta? Ofta menar man NATUR-vetenskap; fysik, matematik, kemi etc. Men ändå kommer man fram till att även dessa människor inte mäter sin pojk- eller flickväns kärlek i kilo, inte beskriver sitt nyfödda barns liv i kolvätetermer etc. De står säkert inte och tvekar vid övergångsstället heller vid grönt ljus i misstro mot att människor stannar, de litar helt enkelt på annat än bara vetenskap, något mer immateriellt (något inte mätbart) så då blir inte någon av er endast troende på förnuft eller på det som vetenskapen kan visa utan ni båda har faktiskt mer i era liv än så och ni båda har tillgång till tron på vetenskapen, inte bara den som är ateist. 
Sedan kommer vi till de olika religionerna och här är det ofta svårt i samtalet att göra sig helt förstådd upplever jag, för kunskap om religion tenderar att inte vara den starka sidan hos den som är ateist. På ett sätt förståeligt, men på många sätt rätt konstigt; man förhåller sig ofta helt ovetenskapligt till sin livsåskådning vilket är just vad man anklagar kristna för: ”Ni tror på en saga etc”. Med ovetenskapligt menar jag att man inte har undersökt särskit noga, man är kvar i ett fack man hamnat i, man målar ofta upp bilder av religion, av kristen tro och berättar vilken gud man inte tror pågen Gud som många kristna inte heller tror på, vilket kan vara överraskande för någon som inte är så van att prata om sin ateistiska tro utan är mer van vid att klanka ned på den gud man tror är den kristnes Gud. Här kan en viss vaksamhet vara på sin plats, ofta måste man göra tydligt med varandra vad man pratar om, för annars pratar man helt förbi varandra. 
Så med det sagt kan man gå in i ett studium av de olika religionerna, vilket förstås skulle kunna göras i hyllkilometer av böcker vilket också många har gjort, men för ett samtal av denna karaktär kan man nog som mest hoppas på en fikarast i cafeterian och då får man välja några sätt att jämföra dem som visar på eventuella likheter och skillnader. 
Det är lite olika vad för motargument man kan få och vad som krävs för att motbevisa det. För att motbevisa påståenden som ”alla religioner säger samma sak” är nedanstående rubriker lämpliga, för att samtala om påståenden som ”man kan tro på vad man vill/det är vad du tror, men jag tror…” så kanske man kan använda dessa också men då fundera lite kring om det verkligen finns skäl att tro på det som någon knåpat ihop i sin kammare (här kan du ju läsa in dig på någon sådan religon typ Mormonismen och så jämföra och fråga varför personen inte tror på Joseph Smiths hemgjorda variant, men på sin egen (här gäller det dock att ladda upp med kärlek och omtanke, ingen vill bli offentligt avklädd det som den håller heligt så taget varligt)).  
Vilka religioner bör man ta med?
Välj de stora de som brukar kallas världsreligioner; judendom, kristendom, islam, buddhism, hinduism, sedan brukar många ateister veta mycket om små obskyra religioner eller dylikt bruk inom religioner, men det säger ju inte att alla religioner har fel (lite av poängen med denna uppställning att det inte så enkelt går att dra alla religioner över en kam.  
Dessa ämnen skulle jag välja
Uppenbarelse – Här är det verkligen skillnad. Kristendomen grundades av en figur som inte skrev något vad vi vet (utom i sanden), som enbart grundar sig på att det blev ett avtryck i historien som omvittna. Grundaren tjänade inget på detta inte heller hans efterföljare (typ 300 å senare kan vi kanske börja diskutera om man faktiskt tjänade på att vara kristen, men det var ju lite sent för de som dött för sin tro dessförinnan). 

Särskilt islam och buddhism har här en person som möter en uppenbarelse utan att någon annan är och sedan berättar de att de mött Gud och får direktiv etc och särskilt Muhammed (islam) tjänar rätt bra med världslig makt på det hela. Judendomen hävdar likt kristendomen att den är en historiereligion där Gud agerat i historien (mest noterbart vid uttåget ur Egypten, det stora problemet är källäget kring detta som hände för så länge sedan, men det kan vi återkomma till när det gäller Gamla Testamentet för helt kör är det inte). Hinduism har ett milt sagt oklart ursprung istället där det kanske t o m kan sägas att hinduism är beteckningen på de mer eller mindre lika eller olika religiösa förhållningssätt som finns i Indien med omnejd?! Fast det var min egen tanke. Mer vanligt är att man betraktar hinduism som ett sammanhängande system trots många gudar och olika strömmingar (jag lärde mig att det fanns 370 miljoner olika gudar). De olika gudarna ges olika beskrivning, men ses som olika uppenbarelser av världsskälen (Atman). 

MålKristendomen och islam ser ut at ha samma mål; att leva med Gud i paradiset efter döden. Dock kan man säga att den kristne får levande Gud själv redan nu. Judendom har en mer världsnära tanke om at Gud är med i allt, förbundet mellan judar och Gud är i allt som sker. Lite oklar tanke om uppståndelse och evigt liv med Gud, men den förekommer. Buddhism har utslocknande som mål, hinduism att uppgå i världsalltet Brahman. 

Frälsning och vägen till den – Här är den kanske största skillnaden där i princip alla religioner har att man måste göra/prestera/komma till rätt insikt för att få komma till gud eller bli räddad från det som utmålas som problemet, ett undantag finns dock och det är kristendomen där Gud ser att människan inte klarar detta och blir människa och ger frälsningen gratis, utan att vi måste göra något.  
Av dessa enkla korta frågor kan man konstatera att det är stor skillnad, alla kan inte vara rätt, inte heller att säga sig tro på bara vetenskapen, men samtidigt vara ledsen när förälskelsen tar slut
Vi människor tycks tro på något mer än det vägbara och mätbara
Gott så! 
Men den här frågan som verkade så lovande om man bar på en ateistisk tro kan visa sig vara svårare att få till en poäng mot en kristen än man först trott, för här har den kristne allt historiskt stöd för Jesu liv, död och uppståndelse på sin sida (några tankar om det finns här), medan den ateistiskt troende måste visa upp lika starka stöd för sina icke materiella delar av sin övertygelse, annars har ju den kristen en mer vetenskapligt grundad tro (i bemärkelsen ”har mer skäl att tro på sin övertygelse”) än den som säger sig vara ateist och ändå tror på icke-materiella värden.  
Och så jultomten
Som kristen kan du ju visst tro på tomten 🙂 alltså på den biskop Niklas som är vår grund för tomten (jmf Sankt Nicholas), men skämt åsido så handlar det om att beläggen för spagettimonstret, tomten etc inte är starka nog, all tro på övernaturliga saker är inte likadan är huvudpoängen i denna bloggpost. 
God jul! Eller glad pingst i alla fall!  
/ Martin Walldén 

Edit: Denna artikel är uppdaterad 20170607