Etikettarkiv: Ateistiska påståenden

Judas Iskariots död

Vem var Judas?
Judas Iskariot är den av Jesu lärjungar som alltid framställts i dålig dager. Redan när Jesu lärjungar räknas upp i Matt 10:4 får Judas epitetet ”han som skulle förråda honom”. Evangelierna berättar att Judas under skärtorsdagsnatten utlämnade Jesus till de romerska soldaterna, vilket så småningom ledde till att Jesus korsfästes. Efter sin uppståndelse visar sig Jesus för ”de elva lärjungarna” (Matt 28:16). Någon fattas alltså – Judas. Detta har tolkats som att Guds vrede drabbade honom efter hans förräderi och han dog. Exakt hur detta gick till finns det dock skilda beskrivningar av. Syftet med denna artikel är att belysa dessa olika beskrivningar för att försöka förstå hur Judas dog.

Problemformulering
Judas Iskariots död är ett av de ställen som oftast tas upp för att exemplifiera interna inkonsistenser i Bibeln. Tanken är att om Bibeln säger emot sig själv, är det problematiskt att hävda att Bibeln är Guds ofelbara ord. Den klassiska kristna uppfattningen är att Bibeln är ofelbar, men om det finns texter i Bibeln som säger emot varandra måste åtminstone en av dem vara fel. Eller? Judas förrådde Jesus och efteråt tog han livet av sig, så långt är evangelisterna överens, men de tycks ge olika besked om hur detta gick till.

I Matt 27.3–10 läser vi:
Men då Judas, som hade förrått Jesus, såg att Jesus var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste och sade: ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.” De svarade: ”Vad rör det oss? Du vill se det så.” Då kastade han silvermynten i templet och gav sig av. Sedan gick han och hängde sig. Översteprästerna tog mynten och sade: ”Det är inte tillåtet att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar.”
Och de beslöt att för dessa pengar köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern än i dag Blodsåkern.
Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: Och jag tog de trettio silvermynten, det pris ‘som Israels barn hade satt på honom som hade värderats, och jag gav dem som betalning för Krukmakaråkern, så som Herren hade befallt mig.

Vi noterar att 1) Judas dog genom hängning; 2) översteprästerna köpte krukmakaråkern för pengarna; och 3) Krukmakaråkern kom att kallas Blodsåkern därför att den köptes för blodspengar.

Om vi istället läser vad Petrus säger i Apg 1:18–20 får vi en annan beskrivning av händelseförloppet:
”Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern. I Psaltaren står det skrivet: Hans gård skall bli öde, ingen skall bo där, och: Hans ämbete skall en annan få.”

Här noterair vi att 1) Judas dog genom att han föll framstupa så att hans inälvor rann ut; 2) Han köpte åkern före sin död; samt att 3) Blodsåkern kom att kallas så för att Judas dog där.

Skillnad Matt 27:3–10 och Apg 1:18–20
Dödsorsak
Judas hängde sig
Judas föll framstupa
Vem köpte åkern
Översteprästerna köpte åkern
Judas köpte åkern
Etymologi
Kallas Blodsåkern för att den köptes för blodspengar
Kallas blodsåkern för att Judas dog där

Det är lätt att förstå varför Judas död brukar lyftas fram som ett av de tydligaste exemplen på motsägelser i Bibeln – det verkar sannerligen som att det är två olika traditioner som har tagit plats i Bibeln. Konstigt nog verkar den tidiga kyrkan inte ha förstått texterna som att den ena motbevisade den andra, för i så fall hade de inte båda tagits med i Bibeln. Det faktum att två så uppenbart olika berättelser ändå finns med bör väcka misstanken att vi kanske inte förstår texten på samma sätt som den tidiga kyrkan gjorde. Innan vi avfärdar texterna bör vi därför undersöka om det finns något sätt att förstå texterna på som inte vållar motsägelser.

Problem 1: Judas dödsorsak
Jerusalems topologi
Enligt traditionen motsvarar den aktuella Krukmakaråkern/Blodsåkern Hinnoms dal, ett fält där krukmakarna hämtade lera. När marken grävdes upp efter lera, gick det sedan inte att använda den för odling men dög som gravplats åt främlingar och fattiga som inte hade råd att begravas på en vanlig gravplats (Conrad 1991; France 2015, 28).
En rättsläkare som försöker rekonstruera ett dödsfall kan få stor hjälp av att veta hur omgivningen ser ut. Alla som har varit i Jerusalem vet att omgivningen är väldigt kuperad, och det gäller inte minst Hinnomdalen. Från botten av dalen kan man se sju till tolv meter höga nästan lodräta klippor (McDowell 1992, 130). Än idag växer träd på avsatserna ovanför klipporna. Det är tänkbart att Judas hängde sig i något av träden som växte över en avsats och att grenen gick av så att han föll framstupa och hans kropp slogs sönder.
Om Judas dog av hängningen så är det mycket möjligt att han fick hänga kvar ett tag, eftersom ingen jude skulle vilja ta ner en död kropp på en sabbat och dessutom under påskhögtiden. Kanske fick kroppen hänga där tills den ruttnade (vilket inte tar så lång tid när det är varmt) och så trillade ner och sprack.
Det finns också en annan möjlighet, nämligen att grenen som Judas fäste repet i var död och torr (det finns många döda och torra träd i Hinnoms dal även idag). Om det då kom en stark vindpust så skulle grenen kunnat ha gått av, och Judas (antingen död eller levande) skulle ha rasat ner i avgrunden. Matteus skriver att när Jesus dog så brast förlåten i templet i två delar, jorden skakade och klipporna rämnade (Matt 27:51). Om Judas nu hängde i en torr, död gren på en klippavsats så är det knappast otänkbart att den gick av vid jordbävningen (Archer 2001, 344). Kanske var det helt enkelt så att grenen som Judas hängde i brast och han föll till marken, och därefter slängde han sig ut för en klippbrant.

Hinnoms dal

Fyra sätt att förstå texten
När man läser de båda beskrivningarna av dödsorsaken ser man att de inte utesluter varandra – Matteus skriver inte att Judas inte föll, och Petrus säger inte att Judas inte hängde sig. Det finns åtminstone tre möjliga sätt att harmonisera de båda redogörelserna: 1) Judas dog när han hängde sig och föll sedan utför ett stup så att buken sprack, 2) Judas dog inte av hängningen men grenen brast och han föll utför ett stup så att buken sprack, 3) Grenen brast och Judas föll till marken, och slängde sig sedan utför ett stup. Det finns alltså flera möjliga sätt att harmonisera texterna, och när vi tar hänsyn till förhållandena kring Jerusalem och hur det kan ha sett ut på Krukmakaråkern så framstår dessa förklaringar inte som särskilt orimliga.

En del kommentatorer har lyft fram en möjlig fjärde förklaring, nämligen att ordet som översätts med ”föll framstupa” (prenes) egentligen är en felstavning och att ett mycket närliggande ord (presthes) som istället betyder ”svullna upp” återfinns i vissa senare manuskript (Pache 1985, 154). Detta ger ju en annan bild av vad Petrus beskriver.

En möjlig femte tolkning
Alla de tre synoptiska evangelierna beskriver Judas förräderi som förutsagda av skrifterna och kända av Jesus i förväg. Markusevangeliet och Lukasevangeliet går inte i detaljer kring hur Judas slutade sina dagar, men Matteusevangeliet innehåller denna mer utförliga beskrivning. Vad är Matteus syfte med att inkludera denna beskrivning? Vi får ha i åtanke Matteusevangeliets särprägel: Den är skriven för judar och huvudintentionen jämfört med de övriga evangelierna är att visa att Jesus är den utlovade Messias. Det är därför som Matteus oftare än någon av de andra evangelisterna använder frasen ”… för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna”, och det är därför han hänvisar till skrifterna när Judas dör.
När man använder sig av arketyper i skriften tillåter det en viss poetisk frihet. Både profeten Jeremia (Jer 18:2–6) och profeten Sakarja (Sak 11:12–13) beskriver händelser som påminner om denna. Sakarjas beskrivning ligger närmare (”Och HERREN sade till mig: ”Kasta det åt krukmakaren!” – det härliga pris som de ansåg mig vara värd. Och jag tog de trettio silversiklarna och kastade dem i HERRENS hus åt krukmakaren.”), men ändå väljer Matteus att referera till Jeremia. En trolig anledning skulle kunna vara att passagen i Jeremia är starkare förknippad med dom och straff, och det är detta underliggande budskap som Matteus vill förmedla.
Kanhända använder sig Matteus av en typologi när han beskriver Judas öde. Kombinationen av orden ”gav sig av” och ”hängde sig” används nämligen även i den grekiska översättningen av gamla testamentet, Septuaginta, i 2 Sam 17:23:
”När Ahitofel såg att hans råd inte följdes, sadlade han sin åsna och bröt upp och for hem till sin stad, och sedan han hade ordnat med sitt hus, hängde han sig. Så dog han och blev begravd i sin fars grav.”
Ahitofel var en högt aktad personlig rådgivare till kung David men förrådde honom till förmån för Absalom under dennes revolt. En tidig rabbinsk tolkning (rätt eller fel) associerar Ps 41:10 (skriven av David) med denna händelse: ”Också min vän som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter sin häl mot mig.” De tidiga kristna läste denna vers som en förebild för hur Judas skulle förråda Jesus (Conrad 1991, 167).

Evangelisten Johannes skriver (Joh 13:18):
”Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften skall fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig.”
Med tanke på Matteus intention att visa på kopplingen mellan det nya och det gamla förbundet, och kopplingen mellan kung David och Jesus, är det möjligt att intentionen i hans redogörelse var att visa att Judas genom sitt förräderi, ånger och död uppfyllde den arketyp som Ahitofel utgjorde. I så fall kanske Matteus inte alls avser att beskriva hur Judas dog, utan hänvisningen till hängning är en hänvisning till Ahitofels förräderi (Conrad 1991). Om denna tolkning är korrekt, finns ingen motsättning mellan Matteus och Petrus redogörelser.
Sammanfattningsvis så kan vi vara ganska säkra på att Judas åtminstone var död efter den händelse som Apostlagärningarna skildrar, dels för att det är minst sagt svårt att överleva att inälvorna rinner ut, dels för att syftet med Petrus tal är att han efterlyser en ersättare till Judas. Det finns däremot ingenting i varken Apostlagärningarnas eller Matteus redogörelse som utesluter den andra.

Problem 2: Krukmakaråkerns förvärvande
Vem köpte då åkern? Petrus säger att Judas skaffade sig ett jordstycke för pengarna, medan Matteus skriver att översteprästerna köpte marken. Dessa påståenden säger inte nödvändigtvis emot varandra. Matteus skriver ju att översteprästerna inte kunde ta emot blodspengarna från Judas eftersom de var orena och de kunde inte läggas i offerkistan. Det här var inte konstigare än att biståndsorganisationer idag kan vägra att ta emot pengar som har förvärvats på oetiska sätt. Trots att Judas kastade silvermynten ifrån sig var det alltså rent juridiskt fortfarande hans pengar. Det är troligt att ryktet om Judas död spreds snabbt och att översteprästerna beslöt sig för att för pengarna köpa Krukmakaråkern, den plats där Judas hade hängt sig. En gravplats (som i sig var oren) var ju ett lämpligt sätt att använda de orena pengarna på (France 2015, 29; Pache 1985, 154). För att undvika rituell orenhet, var prästerna tvungna att köpa åkern i någon annans namn och valde då Judas Iskariot, eftersom det var hans pengar och eftersom de köpte marken där han hade dött.
Det finns också en språklig skillnad mellan de två passagerna. Matteus använder verbet egórasan som betyder att handla på torget, lösköpa, friköpa eller sälja. Det syftar alltså på en transaktion. Petrus i Apostlagärningarna använder istället verbet ektesato som innebär att man förvärvar, får egendomsrätt över eller övertar något (Gilbrant, Gärtner, och Kjärll 1983). Genom att använda detta ord betonar Petrus själva ägandeskapet vilket Matteus inte gör. Matteus beskriver hur prästerna lösköpte åkern för Judas pengar, men de var därmed inte självklart ägare till åkern utan det var alltjämt Judas. Leviter fick ju inte heller lov att äga mark, så översteprästerna hade i vilket fall varit tvungna att göra någon annan till ägare.
Alltså, de trettio silverpengarna som Judas fått gav han tillbaka till översteprästerna. Man skulle då kunna säga att Judas köpte blodsåkern indirekt. Han slängde ner pengarna framför prästerna, men dessa kunde inte ta emot dem utan köpte den plats där Judas hängde sig, Krukmakaråkern, till begravningsplats för främlingar. När Judas var död var platsen oren och det var därför passande att köpa marken för att använda som gravplats. Detta verkar enligt Petrus vara vad Judas förvärvade sig för sitt förräderi.

Problem 3: Etymologi
När vi har kommit så här långt inser vi också att ursprunget till namnet Blodsåkern inte är något större problem.

Petrus säger (Apg 1:18–19):

”Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern.”
Det som var ”känt för alla” var sannolikt inte bara det brutala sätt som Judas dog på, utan bakgrunden till varför han förvärvade marken och att det skedde genom blodspengar. Det finns ingen motsättning mot det som Petrus säger och det som Matteus återger. Båda ställena är överens om att åkern var köpt med blodspengar.

Slutsats
Det som vid en första anblick verkar vara två skilda och oförenliga traditioner visar sig vid en närmare analys vara möjligt att förena. Matteus huvudintresse är Jesu uppfyllelse av det gamla förbundets profetior, medan Lukas återger ett tal som Petrus höll kort efter att händelserna inträffade med syfte att utse en efterträdare till Judas. Syfte, målgrupp och sätt att framföra budskapet på skiljer sig åt, men det innebär inte att redogörelserna är oförenliga. Att avfärda nya testamentet som otillförlitligt baserat på denna förmenta motsägelse är alltså förhastat.

/ Sebastian Ibstedt

Referenser
Archer, Gleason L., Jr. 2001. New International Encyclopedia of Bible Difficulties. Supersaver ed. edition. Zondervan. https://www.amazon.com/New-International-Encyclopedia-Bible-Difficulties/dp/0310241464.
Conrad, Audrey. 1991. ”The Fate of Judas: Matthew 27:3-10”. Toronto journal of theology 7 (2). University of Toronto Press: 158–68. doi:10.3138/tjt.7.2.158.
France, R. T. 2015. Matthew: An Introduction and Commentary. InterVarsity Press.
Gilbrant, Thoralf, Bertil Gärtner, och Thorsten Kjärll. 1983. Studiebibeln: Nya testamentet. Vol. 5. Norman.
McDowell, Josh. 1992. The Best of Josh McDowell: A Ready Defense. Thomas Nelson.
Pache, René. 1985. Bibelns inspiration och auktoritet. Filadelfia.

Annonser

Teologi för ateister del 2 – Kommer du till helvetet?

Så kommer vi då till den brinnande (1) frågan om helvetet. Det har blivit dags för del två av serien Teologi för ateister. Denna vinjett handlar om den där guden som en ateistiskt troende säger sig inte tro på, men som man bekämpar. Problemet är bara allt för ofta att det inte är en gud som en kristen heller tror på. I denna form kikar vi lite på några olika teologiska spörsmål; poängen för dig som ateistiskt troende är att kunna skjuta på rätt mål och för dig som kristen att se att det bara är Jesus som vi behöver avhandla och fokusera på, andra, uppdiktade, gudar får svara för sig! Del 1 läser du här: Gud räddar bara mobbare

När detta skrivs så är det den fjärde juli, USA:s nationaldag, nationalsången The star-spangled banner kommer nog att sjungas och spelas på många håll. Ett exempel härpå finns att beskåda här nedan.

Nationalsången tillkom under krig mot Storbritannien (1812-1815) och innehåller bland annat en strof om att Gud (eller Kraften) har bevarat dem som land och att de har devisen ”På Gud förtröstar vi” samt att de behöver segra då det är rättfärdigt (min starkt förenklade översättning).

Oh! thus be it ever, when freemen shall stand
Between their loved homes and the war’s desolation,
Blest with vict’ry and peace, may the Heav’n-rescued land
Praise the Pow’r that hath made and preserved us a nation!
Then conquer we must, when our cause it is just,
And this be our motto: ”In God is our trust.”
And the star-spangled banner in triumph shall wave
O’er the land of the free and the home of the brave.

Det roliga eller sorgliga är att motståndarsidans nationalsång tar sin tillflykt till samma Gud för att förgöra sina motståndare:

Det uttrycks med följande ord i vers två:

O Lord our God arise
Scatter her enemies
And make them fall
Confound their politics
Frustrate their knavish tricks
On Thee our hopes we fix
God save us all

Alltså att förgöra eller få dem att skingra sig (eller om det är de personligen som ska hackas i bitar) (återigen min förenklade översättning).

Nu till dagens poäng, vem har rätt? Vem kommer till helvetet? USA eller Storbritannien?

Kanske vet inte författare respektive framförare av sången och krigare i detta 1800-talskrig vem som skulle till helvetet, de verkar mer intresserade av att Gud är på deras sida.

Vi kan kanske söka oss vidare till andra kristna dårpippisar som i Jesu namn vet vilka som kommer till helvetet, ett exempel är efter denna bön inför ett nascarlopp då flera visste att önska den bedjande pastorn till helvetet. Dock har den efter sin virala framgång fått många andra kommentarer så kanske får man scrolla en del, kanske har de olika graderna av tillmälen med betydelsen ”burn!” raderats?

Hur som haver vi ska snart komma till poängen; kommer du till helvetet?

En utflykt till bland dem som vet exakt, det är sådana exempel som många av oss kristna får när icke-kristustroende förklarar varför de inte tror, de kan sammanfattas med ”Kyrkan suger/är ond”, inte sällan för att någon del av dem kristna kyrkan har berättat om några garanterade helvetesresenärer. Här tänkte jag till exempel på när man har förgripit sig på abortkliniker eller personal eller de som uppsökt dylika inrättningar, allt på något sätt för Jesu skull, här en lista från New York Times.

Nu till själva teologibiten

Vad är helvetet? Det beskrivs på lite olika sätt i Bibeln men ofta som mörker, en plats där man ska gråta och skära tänder. Eld och svavel och finns också förstås. I kristen tradition har lite olika element förknippats med detta, och uppräkningen här var inget komplett bibelstudium kring vad helvetet är. Jag tänker att man kort kan säga att helvetet är en tillvaro utan Gud efter döden eller efter tidens slut.

Dessa tre kommer att brinna!

Vilka kommer då till helvetet? Är det ateister som kommentarer på Svenska Apologetiksällskapets kanaler, eller är det Hitler, eller vilka kan det vara? Det är endast tre personer som vi vet får domen att de ska brinna, vi kan förstås utläsa i Bibeln att sannolikt fler kommer att gå förlorade, men det är inget digert namngivet persongalleri som gör att vi kan skjuta abortmotståndare eller invadera länder i Jesu namn. Här är de tre, sedda genom en konstnärs öga.

Bildresultat för devil in hell fire torturing
djävulen
False-Prophet-Rules
Den falske profeten
Bildresultat för odjuret
Odjuret

Djävulen, odjuret, den falske profeten.(2) That’s it.

Några bibelord i frågan:

Och vilddjuret greps tillsammans med den falske profeten, som hade gjort tecken inför vilddjuret och därigenom förlett dem som tagit emot dess märke och tillbett dess bild. Båda kastades levande i eldsjön som brinner av svavel.

Uppenbarelseboken 19:20

 

Och djävulen som förförde dem kastades i samma sjö av eld och svavel som odjuret och den falske profeten, och de skall plågas dag och natt i evigheters evighet.

Uppenbarelseboken 20:10

 

Så alltså ser vi att inga antagonister kring apologetik har företräde till varmare trakter, säkert kan man idogt i livet boka sig en resa dit, men en kristen har svårt att peka ut vem som lyckas (och tycks inte ha den uppgiften, utan har snarare uppgiften att predika glädjebudskapet om Jesus)!

Ett ofullkomligt försök att säga något om möjligheten att veta vem som köpt biljett till helvetet avslutas härmed.

Allt gott önskar jag er!

/ Martin Walldén

 

 

Fotnoter

1) Sorry, pun intended. 2) Den falske profeten tycks framträda första gången i Uppenbarelseboken kapitel 13, då som ”ett annat odjur”. Det skulle möjligen kunna röra sig om två olika gestalter. Sedan framträder han i Uppenbarelseboken framgent.

 

Einstein och Gud: Ett svar på Thomas Alms religionskritik

I sin insändare till DN Åsikt den 6:e juni 2018 försvarar Thomas Alm ateismen och utgår från att vetenskap står i motsatsförhållande till den påstått irrationella och ologiska kristna tron. Jesus är en sagofigur och Gud existerar inte, menar Alm och ställer sig själv sida vid sida med den berömde vetenskapsmannen Albert Einstein som påstås ha varit ateist. Därför menar Alm att vi inte bör vara kristna. Det är inte första gången som försvarare av ateismen gör som Alm och det är därför viktigt att utreda grunderna för påståendet att berömda vetenskapsmän är ateister.

Aalbert Einstein 20180701 36359945_2144778545536346_7502675191659495424_nVetenskap brukar premiera både ordning och precision men Alms framställning är en smula rörig. Ett större problem är att Einstein, som är Alms huvudnummer, inte var ateist. Frågan om vad Einstein trodde eller inte trodde på är dock komplicerad. Som många andra stora tänkare ville han inte reducera svårgripbara problem till tvärsäkra ståndpunkter. Därför är det viktigt att peka ut attityder och utsagor hos honom som rimligtvis inte kan komma från en ateist. Alltså en form av uteslutningsmetod. Låt oss ta ett exempel. Einstein kritiserade den probabilistiska utgångspunkten i kvantmekaniken med orden:

”I, at any rate, am convinced that he is not playing dice”
(Einstein citeras av Cox & Forshaw, 2011, sid 43). 

Einstein refererar här till Gud på ett sätt som gör det osannolikt att han var gudsförnekare. På en fråga om Einstein var panteist, gav han ett ännu klarare svar: 

”Your question is the most difficult in the world. It is not a question I can answer simply with yes or no. I am not an Atheist. […] We see a universe marvelously arranged, obeying certain laws, but we understand the laws only dimly. Our limited minds cannot grasp the mysterious force that sways the constellations.” (G.S. Viereck, 1930, sid 372-373) 

Det här är definitivt inte den bild av Einstein som målas upp av Alm och andra ateister. I själva verket hävdade Einstein att religiös tro, trots svårigheten för oss att förstå den outgrundliga kraft som ligger bakom universum, är en bättre utgångspunkt än ateismen.

Det finns fler exempel. Galileo Galilei, en annan berömd vetenskapsman, hamnade i konflikt med katolska kyrkan för sin tes att jorden kretsar kring solen men förblev kristen även när han dömdes till husarrest. Det tål också anmärkas att när Galilei ställs inför Inkvisitionen den 22 juni 1633, framhärdar han att han är och skall förbli en god katolik oavsett vad hans fiender påstår.

Galileo.arp.300pix
Galileo Galilei vetenskapsman med stor roll för den moderna naturvetenskapens framväxt. (bild: WikiCommons)

Om Alms påstående om ateistiska vetenskapsmän har visat sig falskt blir det tyvärr inte bättre när Alm ska tolka Bibeln. Alm börjar sin bibliska utförsåkning med att påstå att Gud är ”en litterär fantasifigur vars saga nedtecknades för ca 2600—2400 år sedan.” Alm kan faktiskt inte styrka att Gud endast är en litterär figur och någon trovärdig källa till den felaktiga dateringen ges heller inte. Beskrivningar av vad Gud gjort och gör skrivs nämligen fortfarande och frågan är även vad dateringen av nedtecknandet ska bevisa. Alm klagar sedan på att det finns många olika kyrkor, ”alla med sin version av gudens vilja”. Det stämmer heller inte eftersom de flesta kyrkor använder sig av Bibeln. Dessutom visar inte det faktum att det finns många alternativ automatiskt på att inget alternativ är sant. 

Sedan försöker Alm visa att Gud är en ond envåldshärskare genom att förväxla Moses i Gamla testamentet med Gud. Alm reagerar på en befallning som Moses ger, men i passagen som Alm tar upp avviker Moses tydligt från det uppdrag han fått av Gud. Jämför Guds kommando (4 mos 31:1-2) med Moses befallning i vrede (4 mos 31:14-18). Alm förväxlar antingen Moses med Gud, eller så gör han misstaget att se Moses som en ofelbar uttydare av Guds vilja. Båda dessa synsätt är misstag. Ingen av gamla testamentets förgrundsfigurer beskrivs som ofelbara och både Moses och Kung David tillrättavisas av Gud i Gamla testamentets narrativ. (Se till exempel 4 mos 20:12, 2 sam 12:13). Det gör att Alms kritik missar målet.

Efter att ha försökt tillskriva Gud en befallning som Gud inte har befallt börjar Alm på ett fantasifullt sätt lägga till egna hemska detaljer. Alms överdrivna skildring innehåller till exempel att de tillfångatagna midjanitiska mödrarna skulle ha tvingats se sina söner och män dödas. Sedan skulle de ha blivit plågsamt dödade, fullt medvetna om att deras unga döttrar skulle begagnas som sexslavar av de gudstrogna soldaterna. Detta är en fantasifull missrepresentation av bibeltexten och den historiska kontexten. Att det knappast handlade om sexslavar har många pekat ut. Olof Edsinger korrigerar den missuppfattningen i sin bok Krigen i Gamla Testamentet (2016), och även Paul Copan och Tommy Lindén har pekat ut detta.

Olof Edsinger 20180701 36347798_10155867217604856_7913696191722815488_n
Olof Edsinger författare till Krigen i Gamla Testamentet (foto: Johan Ericson)

Men som kristna bör vi vara beredda på att det inte nödvändigtvis hjälper att korrigera dessa faktafel i en debatt. Enligt Lagen kunde inte en israelit ta till sig en kvinna, även en krigsfånge, utan att hon blev hans hustru, påpekar Lindén. Och då hade israeliterna även en förpliktelse att behandla kvinnan anständigt och ge henne en social trygghet. Att israeliter skulle våldta fångar och hålla sig med sexslavar är uteslutet enligt Toran (5 Mos 21:10-14), skriver Lindén. Men det är lärorikt att se hur Lindéns motdebattör ändå lyckas måla upp honom som en fruktansvärt oetisk person i svaret till Lindéns klargöranden. Vi tror att man kan dra en lärdom av detta. Det är viktigt att peka ut och fördöma feltolkningar av Guds ord både när sådana förekommer i Moses befallningar och när de förekommer i andra sammanhang. Vi går tillbaka till Alms ansträngda religionskritik. Efter att Alm har presenterat Moses ord som Guds ord och sedan smyckat ut det med egna hemska detaljer, så jämför han sin egen missrepresentation med Islamiska statens härjningar.

Så hur ska vi utvärdera Alms resonemang? Alms bibeltolkning är under all kritik. Och berömda vetenskapsmän – Galilei och Einstein – var helt enkelt inte ateister. I Galileis fall är det klarlagt att hans Gudstro fanns både före och efter konflikten med katolska kyrkan. I Einsteins fall är det klarlagt att han hade en tro på Gud och såg sig definitivt inte som ateist.  Det går alltså i högsta grad att kombinera en tro på Gud med en framstående vetenskaplig gärning. Alms slutsats (att eftersom berömda vetenskapsmän är ateister så bör heller inte vi vara kristna) saknar därför grund. Det som faktiskt återstår av Alms argument är bara hans egna ateistiska villfarelser.

/ Joel Samuelsson Pär Gustafsson

Kommentar: Detta är alltså den bloggpost som utannonserades för en tid sedan. Tack för denna skrift! Den bygger på ett publicerat svar av Pär Gustafsson som svar på Thomas Alms ursprungliga inlägg på DN Åsikt./ Martin Walldén (bloggredaktör). DS.

Det motsägelsefulla inom ateismen – ett gudsbevis

Under de senaste 10 – 15 åren har jag mer frekvent än tidigare läst och lyssnat till vad kända och okända ateister och sekulärhumanister har skrivit och sagt. En del av dem är döda, medan andra lever. Jag nämner några av dem här: Ingemar Hedenius, Herbert Tingsten, Georg Klein, Richard Dawkins, Lawrense M. Krauss, Christer Sturmark, Patrik Lindenfors, Torbjörn Tännsjö, Birgitta Forsman och mer eller mindre aggressiva ateister på facebook, på andra sociala medier och i debattartiklar av olika slag.

Några definitioner av ateism

Ateism: Åsikten att det inte finns någon Gud. Ateist: Gudsförnekare.(1)  Ateism: Gudsförnekelse.(2)

Christer Sturmark skriver: ”Jag sa inte att jag vet att gud inte existerar. Jag sa att jag är ateist. Det betyder bara att jag tror att Gud inte existerar”.(3)  Richard Dawkins ateism: Varför det med största sannolikhet inte finns någon Gud.(4) En sannolikhet som är dåligt underbyggd utifrån en Gudsbild som han själv har konstruerat. Den gud som Dawkins med stark frenesi talar och skriver om och förnekar, känner jag inte igen och än mindre tror på.

Mitt intresse för ateism och dess argument grundlades under unga år, och inte minst i min kontakt med den färgstarke väckelseevangelisten Berthil Paulson och hans outtröttliga iver att ge sakliga och väl genomtänkta skäl för kristen tro och kristet liv. En relation av ”Far och son”, som jag inte nog kan uppskatta och vara tacksam för. Det var med Berthils stöd och uppmuntran som jag på 1980-talet skrev boken: ”Varför just kristen”? och som glädjande nog blev en ”bestseller” med den tidens mått mätt.

Under tiden som jag har läst och lyssnat och även debatterat med ateistiska företrädare, så har jag frapperats av det motsägelsefulla i deras ateism och i deras ateistiska argumentation. Och allt eftersom tiden har gått, så har jag mer och mer insett, att deras motsägelsefulla ateism och argumentation är ett Gudsbevis, och ett mycket starkt sådant. Och jag erkänner att jag ibland har  undrat, om det var dessa motsägelser som David syftade på när han skrev: Dårarna säger i sina hjärtan: Det finns ingen Gud.(5)  Därför att det finns exempel på en argumentation för ateism som tangerar ”en dåres försvarstal”. T.ex när man förnekar Guds existens genom att tillskriva Gud egenskaper och sedan utifrån de egenskaperna förnekar Guds existens.

Två mycket viktiga och avgörande orsaker till varför jag tror på Gud och är kristen och inte är ateist eller sekulärhumanist:

  • Att jag kan vara konsekvent i min tro på Gud. Dels för att Gud inte är en okänd Gud, och dels för att det är fullt möjligt att umgås med Gud och så lära känna honom, så att jag vet, både att Gud finns och vet vem och hurudan den Gud är som jag tror på. Gud presenterar nämligen sig själv i skapelsen, i Bibeln, i historien, i människors liv, erfarenheter och samveten, men framför allt i och genom Jesus Kristus. Varje ärligt och uppriktigt sökande människa kan ta reda på vem och hurudan Gud är.(6)
  • Att det är en grundläggande och avgörande skillnad mellan den tro som jag har som kristen och ateistens tro. Och det är den skillnaden som det är mellan den mänskliga tron, som vi var och en har och som vi dagligen använder oss av mer eller mindre, och den tro som Gud ger som en gåva till var och en som ärligt och uppriktigt vill ha med honom att göra. Den tro, som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.(7)  Vår mänskliga tro den innehåller tvivel både på Guds existens och på Guds icke-existens, medan den tro som Gud ger åt oss är fri ifrån tvivel. Den tron vet att Gud finns, såsom Paulus uttrycker det: Jag vet på vem jag tror.(8)  Den tron är en fast tillförsikt och en övertygelse om att Gud finns.(9) Ett övertygat vetande, utan inslag av några tvivel. Detta är vad den tro rent faktiskt är som Gud har gett åt oss som vill ha med honom att göra. En uppenbar motsats till Christer Sturmarks tro och ärliga bekännelse, att ”jag tror att Gud inte existerar”, men ”jag vet inte”,  som jag citerade här ovan. Sådan är vår mänskliga tro. Den tror och tvivlar om vart annat, till skillnad från den tro som Gud ger åt oss, som tror och vet utan tvivel.

Sommaren 2013 hade Christer Sturmark och jag en debatt på Löttorps Camping och omkring 1000 personer var med och lyssnade i det stora Elca-tältet.Temat för debatten var: Har människan skapat Gud eller har Gud skapat människan? och Tommy Dahlman var med som en folklig och skicklig moderator. Jag hade tagit med mig15-20 olika böcker och tidssskrifter upp på podiet. Det var boktitlar och artiklar som var skrivna av Sturmark och andra ateistiska företrädare. Christer frågade mig före vår debatt vad det var för böcker och tidsskrifter och varför jag hade tagit med mig dem. Jag svarade Christer, att jag läser dessa för att ta reda på hur du och övriga ateister tänker och resonerar. Så jag vågar nog påstå, att jag är någorlunda uppdaterad om hur ateister tänker och resonerar.

När jag har läst och lyssnat till vad olika ateister och sekulärhumanister skriver och säger, då har jag ställts inför följande tänkande och resonemang hos dem:

  1. Kan vi bara konstruera bra och väl genomtänkta argument mot Guds existens, då är sannolikheten stor att Gud inte finns.
  2. Eftersom det inte går att strikt vetenskapligt bevisa Guds existens, så är sannolikheten stor att Gud inte finns.

Men våra argument för eller emot Guds existens, även om de är bra och väl genomtänkta argument, avgör inte om Gud finns eller inte. Och Guds icke-existens går heller inte att strikt vetenskapligt bevisa. Det ligger utanför den vetenskapliga metodens möjligheter att avgöra Guds existens eller   icke-existens, så ”där sitter vi i samma båt”.

Det motsägelsefulla inom ateismen och i dess argumentation är ett mycket starkt Gudsbevis, och det Gudsbeviset vill jag redogöra för nu, och det kan sammanfattas i följande:

ATEISTER ÄR UPPTAGNA AV GUD I SITT TÄNKANDE OCH I SIN ARGUMENTATION

Jag menar, att rent logiskt borde det vara så, att ateister över huvud taget inte skulle vara intresserade eller upptagna av Guds existens eller Guds icke-existens. De borde vara en ”icke-fråga” för dem, men det är helt uppenbart att så är inte fallet. Och det är här som jag menar, att vi står  inför det motsägelsefulla inom ateismen och i det ateistiska tänkandet och i deras argumentation.

När jag läser och lyssnar till vad ateister och sekulärhumanister skriver och säger, då tänker jag så här:

  1. Om Gud inte finns, då behöver Gud inte förnekas. Den ateistiska och materialistiska världsbildens utgångspunkt är, att Gud inte finns, och då borde den saken vara avklarad. Men här är ateisternas osäkerhet uppenbar. Jag har intill denna dag varken läst eller hört någon ateist skriva eller säga, att de med absolut säkerhet vet, att Gud inte finns. Detta är något av ateistens dilemma, ja, deras akilleshäl, deras svaga och sårbara punkt. Men de försöker ivrigt att sträcka sig så långt som möjligt i sina uttalanden om Guds icke-existens, som t.ex Richard Dawkins gör i det som jag citerade här ovan: ”Varför det med största sannolikhet inte finns någon Gud”. När jag läser och hör vad han skriver och säger, då är det uppenbart att hans egen osäkerhet stör honom.
  2. Om Gud finns, men av olika anledningar så vill ateisten inte acceptera detta, ja, då måste ateisten konstruera argument, som i varje fall teoretiskt och filosofiskt styrker hans och hennes ateistiska uppfattning. Men de slutgiltiga och heltäckande argumenten som slår fast, utom varje tvivel, att Gud inte finns, de lyser fortfarande med sin frånvaro.
  3. Någon neutral zon finns det tydligen inte för ateismen och för dess företrädare.
  4. Min slutsats är intill denna dag (men jag håller frimodigt dörren öppen för en annan slutsats), att förklaringen till denna ”Gudsupptagenhet” hos ateister och i den ateistiska argumentationen är, att Gudsmedvetandet är något allmänmänskligt och det finns nedlagt i varje människa, så ateisten brottas med sitt eget Gudsmedvetande. Min slutsats styrks av det som Predikaren säger, att Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan.(10) Den Gud som jag tror på och som är en evig och personlig Gud, han har som Skapare av människan ”signerat” sitt eget skaparverk genom att lägga ned evigheten i varje människa. Evigheten som är en del av Guds natur och identitet. Och ateisternas motsägelsefulla upptagenhet av Gud i sitt tänkande och i sin argumentation bekräftar detta, och är ett Gudsbevis, och ett mycket starkt sådant.

I min nästa blogg ska jag ge några exempel på det motsägelsefulla i hur ateister tänker och resonerar när det gäller: Sanningsbegreppet, skapelsen, tidsbegreppet, Guds egenskaper/karaktär, god utan Gud, etik och moral, värdegrund och värderingar, rätt och fel, gott och ont, bibliska begrepp och bristen på evighetshopp.

/ Bength Gustafson

Väl mött på min blogg!

Källor: (1) Bonniers Lexikon. Band 23. Ordbok. 1996. (2) Svenska Akademiens Ordlista över svenska språket. 1999. (3) Tro och vetande 2.0, av Christer Sturmark. Nya Doxa. 2006. Sid. 110.

(4) ”Illusionen om Gud”, av Richard Dawkins. Leopard förlag. 2007. Sid. 131-178. (5) Ps. 14:1. (6) Matt. 7:7-8. Jes. 55:6. Jer. 29:13. Apg. 17:26-28. (7) Judas brev v. 3. (8) 2 Tim. 1:12. (9) Hebr. 11:1, 6. (10) Pred. 3:11.

Ateister som ifrågasätter sin egen existens

empty.jpeg

I mitt förra inlägg argumenterade jag för att vi ska sluta använda självmotsägande fraser eftersom de inte kan vara sanna. En av dem lyder: ”Det finns ingen absolut sanning”. Det påståendet kan inte enligt sin egen standard vara absolut sant, och därmed finns ingen anledning att ta det påståendet på allvar.

Förvånansvärt många ateister protesterade mot mitt inlägg och argumenterade för att självmotsägelser visst kan vara sanna. Det är svårt att säga vad det beror på, men det framgick tydligt att flera ateister kände sig hotade av tanken att man inte bör säga emot sig själv.

En ateist argumenterade passionerat i kommentarsfältet på den här bloggen för att absolut sanning inte finns och att religiösa bara tror på sådant ”strunt” för att rättfärdiga sin tro på obevisade figurer. Han fick då frågan om han inte anser att det är absolut sant att han själv existerar, varvid han svarade:

”Min arbetshypotes är att jag existerar.”

För att kunna ifrågasätta Guds existens, kände sig alltså denna person sig tvungen att ifrågasätta sin egen existens.

Det finns förstås mängder med ateister som inte ifrågasätter sin existens eller känner sig tvungna att göra det för att ifrågasätta Guds. Men de är fler än man kan tro. Daniel Dennett, en av nyateismens fyra ryttare (de andra är Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Sam Harris), är känd för att argumentera för att medvetandet är en illusion. Dennett är fysikalist, vilket innebär att han tror att allt som finns är det fysiska och naturliga. Det gör att det övernaturliga, abstrakta objekt som en immateriell själ och ett verkligt jag inte kan finnas.

Sam Harris når en annan slutsats än sin medryttare: han menar att medvetandet finns, men att det är ett mysterium hur det kan finnas. Han skriver att det är omöjligt att tänka sig hur medvetande kan uppkomma ur omedvetet processande av information, men likväl är det det som måste ha skett om Gud inte finns, vilket är Harris position. Så medan Harris menar att han själv finns, kan han inte förklara hur han kan finnas, utan nöjer sig med att säga att det är ett mysterium.

I februari behandlade SR-programmet Filosofiska rummet frågan: Finns jag? Kognitionsvetaren Peter Gärdenfors, filosofen Ingmar Persson och författaren Maria Küchen var samlade för att prata om detta. Enbart Küchen, som är kristen, var inne på att jaget är något mer än det fysiska, medan Gärdenfors och Persson menade att jaget är en illusion. De hävdade att det var det naturvetenskapliga (läs: naturalistiska) sättet att se på jaget.

Och jag tappade räkningen på hur många gånger de sa ”Jag tror”, ”Jag tycker”, ”Enligt mig” och så vidare.

Det är fascinerande att ingen i ett så sofistikerat program som filosofiska rummet under 40 minuter påpekade denna uppenbara självmotsägelse. ”Jag tror att jag inte finns” kan inte vara ett sant påstående, för om jag inte finns tror jag inte någonting.

I själva verket är vår egen existens en av förvånansvärt få saker vi kan vara 100 % säkra på. Det faktum att vissa ateister och naturalister känner sig tvungna att ifrågasätta något så självklart visar på vilken bräcklig grund flera av dem står. Du har ett allvarligt problem med din världsbild när du börjar ifrågasätta dig själv.

Tio snabba svar på ateisters påståenden

Du behöver inte läsa hundratals böcker innan du kan diskutera din tro med en ateist. Ibland är påståenden och frågor bara korta klyschor som kan besvaras lika snabbt. Professor John Lennox ger här några snabba svar på vanliga påståenden från ateister.

John_Lennox
Mer info om John Lennox: http://www.johnlennox.org/about/

1) Du tror inte på Zeus, Tor och alla övriga gudar. Jag går bara en gud längre än du, och förkastar den kristne guden.

Problemet med denna idé är att ”gudar” som Zeus och Tor inte är jämförbara med den Gud i biblisk förståelse.

Det finns en avgörande skillnad mellan alla de gamla nära-östern gudarna och Bibelns Gud. De är produkter av den uråldriga massan och energin i universum. Bibelns Gud skapade himmel och jord.

 2) Vetenskapen har förklarat allt, vilket inte inkluderar Gud.

Vetenskapen kan inte besvara vissa typer av frågor, såsom ”Vad är etiskt? och ”vad är vackert?” Även när det gäller frågor om den naturliga världen, som vetenskapen faktiskt utforskar och ibland kan besvara, finns det olika typer av förklaringar till olika saker.

Gud konkurrerar inte mer med vetenskapen som en förklaring till universum än vad Henry Ford konkurrerar med lagen om förbränning som förklaring till bilen.

 3) Vetenskapen motsätter sig Gud.

Det finns vissa föreställningar om att en ”gud” som skulle stå i motsatsförhållande till vetenskapen, men inte den kristne Guden. Det kan finnas vissa slags ”gudar” som uppfunnits för att förklara saker som vi inte förstår, men de är inte kristna.

Om vi får möjlighet att välja mellan vetenskap och gud, då är det inte det bibliska gudskonceptet. Den bibliska Guden är inte en kunskapsluckornas gud, utan hela showens Gud. Bitarna vi förstår (genom vetenskap) och bitarna vi inte förstår.

Många ledande tänkare har en gudsuppfattning som är klart hednisk. Om man definierar Gud som en kunskapsluckornas gud, så kommer man att behöva välja mellan vetenskap och gud.

 4) Du kan inte bevisa att det finns en Gud.

Denna typ av uttalande ignorerar att det finns olika typer av ”bevis”.

Kan du bevisa att det finns en Gud? I matematisk mening nej, men att bevisa vad som helst är mycket svårt. Ordet bevis har två betydelser. Det finns den rigorösa innebörden som i matematik, vilket är mycket svårt att göra och som är sällsynt, men sedan finns den andra betydelsen – bortom rimligt tvivel.

Det är den typ av ”bevis” vi kan presentera: argument för att föra någon bortom rimligt tvivel. Rationella argument, exempelvis som de från filosoferna Alvin Plantinga och William Lane Craig, den personliga erfarenheten kristna har, och redogörelserna av evangeliernas vittnesmål i Bibeln.

 5) Tron är en tro utan några bevis.

Kristen tro har aldrig handlat om att inte ha några bevis: evangelierna skrevs för att lägga fram bevis, som inledningen av Lukas beskriver. Slutet av Johannes evangelium säger: ”Dessa har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.”

Men tro utan bevis är en vanlig föreställning om ”tro” nu för tiden. Denna definition finns i ordböcker och många tror så. Så när vi talar om tro på Kristus, tror de att det är eftersom det inte finns några bevis. Johannes evangelium visar att kristendomen är en evidensbaserad tro.

6) Tron är en inbillning (”delusion”). Jag tror inte mer på Gud än jag skulle göra på påskharen, jultomten eller det flygande spaghettimonstret.

Dessa idéer har gjorts kända av personer som professor Richard Dawkins. Det enda de är bra för är att håna.

Uttalanden av vetenskapsmän är inte alltid vetenskapliga uttalanden. Stephen Hawking sa att ”religion är en saga för människor som är mörkrädda”. Jag sa att ”ateism är en saga för människor rädda för ljuset”.

Inget av dessa uttalanden visar någonting alls. De är alla reversibla. Det som ligger bakom alla dessa påståenden om inbillning är den freudianska idén om önskeuppfyllande [att vi tror på vad vi hoppas är sant.] Detta fungerar utmärkt förutsatt att det inte finns någon gud. Men om det finns en gud, då är ateism önskeuppfyllande.

 7) Kristendomen påstår sig vara sann, men det finns massor av grupperingar och ingen håller med de andra, så den måste vara falsk.
Varför skulle existensen av samfund innebära att kristendomen är falsk? Det kan innebära att kristna har väldigt olika personligheter och kulturer – eller till och med att de kristna inte är bra på att hålla sams med varandra – men inte att kristendomen inte är sann.

Det finns alla typer av olika sorters lag i fotboll, men de spelar alla fotboll.

8) Bibeln är omoralisk.

Om du vill ifrågasätta moralen i Bibeln, vilken grund har då den moralen? Det kan finnas ordentliga motsättningar inom ateistisk kritik. Dawkins skrev: ”I ett universum av elektroner och själviska gener, blinda fysiska krafter och genetisk replikering, kommer vissa människor att bli skadade, andra människor kommer att ha tur, och du kommer inte hitta någon rim och reson i det, och inte heller någon rättvisa. Det universum som vi observerar har exakt de egenskaper som vi kan förvänta oss om det i grund och botten finns ingen design, inget syfte, inget ont, inget gott, ingenting annat än obarmhärtig likgiltighet. ”

Om detta är sant, varför ifrågasätter han då någontings moral? Dawkins säger tron är ond. Men på samma gång upphäver han kategorierna gott och ont. Det hänger inte ihop.

 9) Visst tar du inte bibeln bokstavligt?

Vissa ateister (och några kristna) har en väldigt svartvit tanke på hur man ska tolka Bibeln. Du måste antingen ta det ”bokstavligt” eller slänga bort alltihop, tror de. Då ignorerar man språkets verklighet och hur det återspeglar sanningen.

Jesus sade ”Jag är dörren”. Är Jesus en fysisk dörr som den till detta rum? Nej, han är inte en bokstavlig dörr, men han är en verklig dörr till en verklig upplevelse av Gud. Metafor står för verklighet. Ordet ”bokstavlig” är oanvändbart.

10) Vad är bevisen för Gud?
Du kan diskutera Guds existens tills du blir blå i ansiktet. Det kan vara mycket intressant, speciellt när man går in i detalj och utforskar ämnet på djupet. Men en ateist kan missa poängen eller undvika det verkliga problemet. Mitt råd är att ställa den allra viktigaste frågan:

Antag att jag kunde ge dig bevis för Gud, skulle du då vara beredd att omvända dig och lita på Kristus?

Naturligtvis finns mer djupgående svar på alla dessa påståenden, en del kan återfinnas på John Lennox hemsida.