Etikettarkiv: Barn

Är tron på Gud något medfött?

Detta inlägg publicerades först på hemsidan vetenskapochtro.se i en kortare och något enklare form.

Om Gud verkligen finns, vore det inte logiskt att vi naturligt trodde på honom? Om vi antar att denna fråga är rimlig skulle barns naturliga tendens att tro på Gud (eller gudar) eventuellt kunna ses som ett stöd för Guds existens. Men vad innebär den här naturliga tendensen att tro? Och varför finns denna tendens? 

Nyateister så som Richard Dawkins har tidigare sagt att religion är något som indoktrineras hos barn och som de därför behöver skyddas mot.[1] Detta menar vissa forskare inte stämmer utifrån forskningen om hur barn tror. En sådan forskare är Justin L. Barrett, professor i utvecklings­psykologi och författare till boken Born believers: The Science of Children’s Religious Beliefs.[2] I boken beskriver Barrett att barn verkar ha en natur­lig förmåga att tro på och förstå Gud/gudar (framöver, för enkel­hetens skull, ”Gud”). Detta har observerats i flera kulturer och gäller även när barnet växer upp i en familj som inte är religiös eller troende.

Enligt den forskning som Barrett beskriver får inte den indoktri­nerings­idé som Dawkins lyfter stöd. Detta beror på att barn inte behöver lära sig att tro på Gud, utan att det är en naturlig tendens som kommer fram med en “vanlig” uppväxt. De behöver självklart ha hört talas om Gud i sin omgivning – vilket barn i de flesta kulturer brukar göra – men de behöver inte ”tvingas” att tro på Gud. Det verkar helt enkelt som att barn har lättare att naturligt tro på vissa saker, med lite påverkan från vuxna. Tro på Gud är en sådan sak. 

Barns naturliga tro på Gud baseras på att de naturligt förstår vissa saker, till exempel:

1) Det finns en skillnad mellan objekt och subjekt/agenter. Agenten (t ex en person eller katt) kan agera, medan ett objekt (t ex en boll) bara kan reagera. En boll rör sig sålunda bara om den får på­tryck­ning, medan en person viljemässigt kan röra sig.

2) Subjekt/agenter agerar mot ett mål. En person rör sig till exempel för att komma fram till ett annat ställe.

3) Subjekt/agenter behöver inte vara människor. Även en katt är en agent, men den ser inte ut som en människa.

4) Subjekt/agenter behöver inte observeras för att förstå att de finns och agerar i världen. Du kan förstå att katten slog ner vasen medan du sov, trots att du inte såg den.

Dessa fyra ting verkar barn förstå redan under sitt första levnadsår. De är viktiga bitar för att de senare ska navigera i den sociala världen med andra människor, men också för att naturligt förstå Gud.

Lite äldre barn har också en naturlig tendens att se ordning, design och agent­skap i sin omvärld – barn tror att det finns en anledning till att saker ser ut som de gör i världen. Vuxna gör också detta, men barn gör det i högre grad. Till exempel kan ett barn tro att ett träd med en hängande gren skyddar stubben nedanför grenen, eller att en spetsig sten i skogen finns där för djuren att klia sin päls på. Denna tendens kallas för “hypersensitive agency detection device” (HADD) inom kognitiv religions­psykologi. Det innebär att vi är känsliga (eller överkänsliga, det är en tvistad fråga enligt Barrett) för att upptäcka agentskap i vår omvärld. Till exempel skriver Barrett så här i sin bok om denna tendens till agentskap (på engelska):  

”If you have spent much time hiking in wilderness areas that people regularly use for backpacking and camping, you may have come across stones placed in the shape of rings, often with charred wood remains inside the ring… Instead of pondering just which set of natural events led to these seemingly ordered arrangements, you undoubtedly took these arrangements as signs that human beings had been there. After all, agents bring about purposeful order; natural events do not. Adults know this. But do babies? Recent evidence suggests that by twelve or thirteen months of age, they just might.” (p.62)

Han fortsätter också med följande på nästa sida:

“…babies of around one year of age have the same intuitions adults have: people, animals, gods, or other agents can create order or disorder, but nonagents, such as storms or rolling balls, create disorder… From early on, children associate intentional agents with order: they see purpose, function, and design in the natural world; and so they naturally assume someone brought it about.” (p.63)

Barrett tycks alltså skriva hur natur­ligt det är för oss – vuxna som barn – att attribuera skapelsen till en skapare. Vi gör en skillnad mellan agenter, som kan skapa ordning och struktur, och objekt eller icke-agenter, som kan skapa oordning men inte ordning. Och vi tycks göra detta redan från ett-årsåldern.

Slutligen verkar barn också göra en naturlig distinktion mellan Gud och människor som agenter, utan att de nödvändigtvis har fått lära sig detta från vuxna. Unga barn (redan från 4-årsålder) förstår till exempel att människor inte kan skapa allt. De förstår att människor kan skapa artefakter (t ex leksaker, stolar, bussar) men inte naturliga ting (t ex åska, citroner, fåglar). Barn förstår också att Gud, till skillnad från människor, inte börjar eller slutar leva,[3] att Gud ser, hör och minns saker som människor inte tenderar att göra[4] och att Gud vet saker som de inte tror att människor vet.[5] [6]

Tillsammans gör ovan beskrivna tendenser och förståelser att barn inte har svårt att anamma en tro på Gud – Gud är en mäktig agent som inte syns men som kan påverka och skapa saker som människor inte kan. I samband med att barn har hört talas om Gud i sin kultur blir dessa tendenser en grogrund för Gudstro, på en övernaturlig orsak till universum och ett liv efter detta. Det senare gäller då barn också tycks vara så kallade naturliga dualister – de gör en naturlig distinktion mellan kropp och själ/medvetande, särskilt efter döden. Sammantaget är detta något man alltså sett hos barn oavsett kultur, men kulturen påverkar sedan i det specifika, till exempel hur livet efter detta kommer att se ut, hur universum skapades eller hur man kan förstå Gud.

Barretts förklaring till en naturlig tendens att tro har också kritiserats och ifrågasatts, till exempel utifrån att vissa ser en risk att läsare kan dra slutsatsen att det är rimligt och korrekt att tro på Gud.[7] Kritiker har också påpekat att barns tendens till tro är något som både Gudstroende, oavsett religion, och ateister kan använda sig av för att poängtera varför deras livsåskådning är den mest trovärdiga (och vice versa, kritisera andra livsåskådningar med teorin).[7] En teist kan till exempel hävda att barns naturliga Gudstro pekar mot att Gud finns och därmed har skapat en sådan tendens. En ateist kan å andra sidan peka på att barns naturliga tro är ytterligare ett skäl till att så många tror på Gud trots brist på bevis. På liknande sätt kan en teist kritisera teorin för att den är för generell eller vag och inte i linje med ens specifika trosuppfattningar, medan en ateist kan kritisera teorin utifrån att den personen aldrig har trott på Gud och därför inte kan tillämpa teorin på sig själv.

Även om en teist inte skulle hålla med en ateist i den första kritiken (att Gudstro saknar bevis) kan det finnas skäl att inte dra för stora växlar på barns naturliga tendens att tro på Gud. Däremot är det fortfarande riktigt att om Gud finns och därtill har en önskan att få en relation med oss – som kristendomen hävdar – då är det rimligt att det finns en naturlig tendens att tro på honom.

Hajdi Moche

Referenser

[1] https://www.irishtimes.com/news/education/richard-dawkins-children-need-to-be-protected-from-religion-1.2116281

[2] Barrett, J. L. (2012). Born Believers: The Science of Children’s Religious Belief. Simon and Schuster.

[3] Burdett, E. R. R., & Barrett, J. L. (2016). The circle of life: A cross-cultural comparison of children’s attribution of life-cycle traits. British Journal of Developmental Psychology, 34(2), 276–290. https://doi-org.e.bibl.liu.se/10.1111/bjdp.12131 

[4] Burdett, E. R. R., Greenway, T., & Barrett, J. (2020). Children’s developing understanding of the cognitive abilities of supernatural and natural minds: Evidence from three cultures. Journal for the Study of Religion, Nature and Culture, 14(1), 124- 27 151. 

[5] Barrett, J. L., Richert, R. A., & Driesenga, A. (2001). God’s Beliefs versus Mother’s: The development of nonhuman agent concepts. Child Development, 72(1), 50–65.

[6] Knight, N., Sousa, P., Barrett, J. L., & Atran, S. (2004). Children’s attributions of beliefs to humans and God: Cross-cultural evidence. Cognitive Science, 28(1), 117–126.

[7] Exline, J. J., Bradley, D. F., Uzdavines, A., & Stauner, N. (2017). God belief as an innate aspect of human nature: A response to John Shook and questions for Justin Barrett. Method & Theory in the Study of Religion, 29(4–5), 387–399.

Är ateister emot barn?

Ok, förlåt på en gång säger jag väl!? Det är en lite spetsig rubrik, men den kommer sig av en allvarlig fundering som jag inte själv är upphov till, egentligen bara vittne till; när året inleddes så dök det upp en del inlägg om att FN:s barnkonvention nu blivit svensk lag och vad det skulle få för konsekvenser. Inte så få var positiva och i allra högsta grad sekulära organisationer som jobbar med barn och barnrättsfrågor och dylikt.  

Sedan fanns det undantag från hyllningarna, som detta:

Men är det så illa då, att människor är mot barnkonventionen alltså? Vill man inte skydda barn egentligen mot otillbörlig, ja rent skadlig påverkan? Jo, så är det säkert! Jag vet ju inte hur alla tänker, bara de som jag pratat med och debatterat mot, men det jag tänker på är ungefär: Är det verkligen så illa då?

Jag tänker att kanske beror en del av de idéer och åsikter som speglas i till exempel ovanstående bilder på bristande kunskap (av ett eller annat skäl) om den kristna tron? Det skulle kanske då vara dags för ännu en bloggpost i serien Teologi för ateister? Jag tänker att det kan vara svårt att beskriva en motståndare så att den känner igen sig, men serien är ett försök till början på hjälp för exempelvis ateistiskt troende och andra; serien har sin utgångspunkt i att troende av ateistisk tro och troende av annat slag än den kristna tron ska få hjälp att argumentera för eller emot och väga skälen för eller emot just en kristen tro och slippa fäktas mot en tro som inte heller kristna.

Men dennadagesn bloggpost, om en kanske en semiofficiell del i serien, tar istället sin utgångspunkt i får i stället ta sin utgångspunkt i Blasie Pascal, något om honom finns att hämta i trakten av dagens datum:

Och mer specifikt tänker jag på någon slags variant av barnuppfostrans Pascals vad.

Det är, när detta skrivs, några dagar sedan Barnkonventionens dag (20 november), vilket påminde mig om inläggen från början av året och mina tankar då, dels de framförda på kammaren och dels i mer offentliga debatter och samtal.

Så vad vill jag säga då? Är det inte så att föräldrar nu i frid kan och får pådyvla sina barn religiösa trosföreställningar? Jo, så kan man väl säga att det är på många sätt, det jag mest funderar på gällande barn till kristna föräldrar handlar om den lilla frågan:  Är det så farligt då? Om vi säger att det inte finns några skäl till att tro att den kristna tron är sann, vad får barnen då med sig? Och kan de bli av med det hela? Den sista frågan är enkel att besvara: Tron har lätt för att försvinna är nog många kyrkors och föräldrars erfarenheter, en bok i ämnet finns här som förslag till instudering.

Men om kristen tro vore osann då? Hur blir det då, är det verkligen ändå bra att uppfostra barn i enlighet med den då? Ja för det första så bör man ju som ateistiskt troende, eller troende av annan inriktning, väga skälen för den kristna tron, inte bara använda sig av sina förutfattade meningar som ju lätt kan oreflekterat se ut som i bilderna ovan.

Och för det andra så om kristen tro är sann, då finns ju ska skäl att göra vad man kan för att den ska överföras till det uppväxande släktet, så resten av denna bloggpost kommer fokusera på om den hypotetiskt skulle vara osann, men att man i alla fall ville överföra den, förmedla den, eller alltså uppfostra sina barn enligt deen kristna tron.

Finns det några faror? Ja, säkert, men frågan är om de är särskilt stora? En av de stora farorna är ju just att barnen får till sig något som sant som inte är det (i så fall). I övrigt tror jag att de flesta invändningar som kan resas mot att uppfostra barn i akt och mening att överföra den kristna tron till dem också kan resas mot i stort sett alla andra sätt eller riktningar. Och de torde ha mer att göra med maktförhållandet mellan barn och förälder som den vuxne alltid har en större del av. Det skull kunna handla om att sluta ett barn mot världen (alltså alla andra intryck än ”rätt”” intryck, sammanhang etc), men det är släkt med ovanstående om makten och något vi kan känna igen från vilket missbruk av makt gentemot barn och andra som helst.

Nå listan kan säkert förlängas och kommer säkert göra det med lite hjälp, men frågan är om något går att knyta mer till just kristen tro än andra trosföreställningar eller filosofiska ställningstaganden!?

Men nu till Pascal, han menade ju att det var bättre att tro på Gud även om han inte finns än tvärtom, för chansen att det blev bra var större än tvärtom. En slags spelteoretisk hjälp för att välja livshållning!

De stora fördelarna så med att låta barn få en kristen uppfostran är bland annat följande:

* Du vet att du har ett värde

* Du vet att du är älskad

* Du vet att du aldrig är ensam

* Du vet att det finns skäl att göra rätt

* Du vet att du har en uppgift

* Du vet att det finns skäl att ha ett hopp

* Du vet att livet har en mening

Nu valde jag ordet vet egentligen mest för att det blev rätt snyggt, egentligen är en del av dessa inte vet som i veta i huvudet utan mer vet/känna/vara övertygad om, mer något som också hjärtat och hela jaget är involverat i.

Du vet att du har ett värde – Du får i den kristna tron med dig att Gud skapat dig och alla människor, inte ens den förste mördarn är värdelös utan får ett märke som skydd för att inte alla andra ska dräpa honom. Du får i den kristna tron detta att Gud vill rädda dig och alla människor så mycket att han var beredd att avstå ifrån allt, bli människa i Jesus och så dö för din (och allas ) skull. Alltså inte bara snacka, utan någon som tar en för dig!

Du vet att du är älskad – Du får i den kristna tron detta att Jesus blev människa för din skull:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom ska få evigt liv. För Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att rädda den. (Johannesevangeliet 3:16-17)

Du vet att du aldrig är ensam. Vi har Jesu löfte som man då får förmodas få med sig om man uppfostras i den kristna tron: 

Jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matteusevangeliet 28:20)

Du vet att det finns skäl att göra rätt. Gud uppmanar oss på flera sätt, typ ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er det ska ni göra för dem” är väl en klassiker i sammanhanget, Gyllen regeln kallad. Mycket likande kan man se och få uppmaningar, exempelvis detta om fåren och getterna vid tiden slut

Du vet att du har en uppgift det kan handla om i församlingen eller i världen i stort, Gud rustar oss med uppgift och utrustning att utföra den, exempelvis i 1 Korinthierbrevet 12:

Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta

Du vet att det finns skäl att ha ett hopp (de ovanstående punkterna ger visst skäl för nutiden) inför vad som kommer i slutet av allt. Här kan vi se exempelvis Lukasevangeliets tal om nöden som kommer och hur vi kan ha hopp i det: 

När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.

Och ur själva slutet av Uppenbarelseboken har kyrkan hämtat kraft och hopp i tunga tider, den nya jorden och hoppet om att det kommer en tid då:

Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: »Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. 

Och han som satt på tronen sade: »Se, jag gör allting nytt.« Och han sade: »Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.« 

Uppenbarelseboken 21:1-5

Du vet att livet har en mening i alla fall i bemärkelsen att du inte är tillkommen av en slump, utan att Gud var med i din och hela tillvarons tillblivelse. 

Finns det en slutsats nu då?

Ja kanske kan det tyckas som om allt det där kan man få ändå! Ja kanske, men finessen blir ju att du får en grund för att uppleva att allt är så som det står här ovan, kanske finns det fler saker att få med sig, kanske andra bibelord, men jag skulle säga att i de flesta kyrkor i vårt land skulle detta och kanske några till positiva värden vara det som föräldrar vill och försöker föra över till sina barn.

Och de anser sig ha skäl till det, det gör att jag skulle satsa på barnuppfostrans pascalliknande vad!

Frid och välsignelser! / Martin Walldén