Etikettarkiv: Bibeln

Teologi för ateister del 1 – Gud räddar bara mobbare!?

Det här är första delen i en sedan länge utlovad serie om den kristna tron. Den blir förstås personligt präglad, men jag försöker utgå från ett ganska allmänt kristet förhållningssätt. Att den är utlovad gör ju inte säkert att den är efterlängtad, jag har nämligen utlovat den när olika resonemang om Gud framkommit som kan behöva förklaras eller utvecklas, och ibland tänkt att den behövs när företrädare för andra trosuppfattningar än den kristna (ofta för en ateistisk tro, men inte alltid) beskrivit den Gud de inte tror på, vilket tillika är en Gud jag inte tror på, men så här sammanblandningen skett; det här angetts vara den kristna trons Gud.

imageDenna gång är det några tankar om det som kallas den dubbla utgången. Bland annat lite om Gud kan vara god då bara den som passar in i kyrkans mall får komma till himlen och lite om hur man ser till att lyckas undvika evigheten med Gud.

I kristen tro talar vi ibland om frälsningsvisshet, det är något vi kan uppnå, vi kan veta att vi är räddade/frälsta, att vi lever i en relation med Jesus som har fört oss över från död till liv, i livet här och med fullbordan efter döden.

Några fler tankar om den kristna tron från undertecknad kan läsas här.

Ett vanligt bibelställe som brukar citeras för att berätta om frälsningsvisshetens möjlighet är:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. 

Romarbrevet 10:9-10

För att förklara att Gud vill rädda alla människor brukar det som kallas Lilla Bibeln anföras:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

–  Johannesevangeliet 3:16-17

Och det är på sin plats att inskärpa att det är Guds kärlek som både är upphovet till att han vill rädda alla människor och som visas just genom möjligheten att bli räddad genom honom:

Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

–  1 Johannesbrevet 1:9-10

Gud räddar inte ja-sägare!

Poängen med hela min bloggpost är att en del av de som har en ateistisk tro och inte en kristen tro verkar mena att Gud bara räddar dem som liksom gillar honom, anpassar sig efter honom, att det inte tycks tyda på någon kärleksfull Gud utan snarare lite likt den där tuffa gängledaren på högstadiet som räddade de som gjorde som han sa och skickade de andra till mobbningshelvetet i sämsta fall.

Eller annorlunda formulerat: Är kärlekens religion, den kristna tron, så att det bara är innegänget som Gud bryr sig om, bara de som blir räddade, oavsett vad för skäl den som inte omfattar den kristna trons innehåll har för sitt ställningstagande?

Kanske förstår du inte poängen med frågan och att besvara den, då vill jag tröstande säga att det är mest ett klargörande så att du argumenterar mot rätt Gud och inte en du själv uppfinner!

Vi fortsätter med den kristna trons grundfundament: Bibeln. Det är i Bibeln inte så enkelt att finna stöd för att Gud inte är kärleksfull på detta område! Bibeln driver hela tiden linjen om frälsningsvisshet, Gud vill att vi ska kunna vara säkra på att vi tillhör honom! Vi får dopet och nattvarden som fysiska påminnelser om den andliga/osynliga verkligheten, vi får säkerhetsförklaringen att tron och bekännelsen räddar (Romarbrevet 10:9-10), vi får försäkran om att Gud vill rädda alla (Johannesevangeliet 3:16-17) och att det är Guds kärlek som ligger bakom (1 Johannesbrevet 1:9-10).

Ofrälsningsvisshet – Hädelse mot den helige Ande

Kan vi uppnå visshet om att bli ofrälsta?

Det beror nog lite på hur man funderar kring frågan, de flesta kristna skulle nog säga att möjligheten att gå förlorad är reell och att vi är kallade  att omvända oss och följa Jesus,att vi är inte uppmanade av Gud att söka den bortre gränsen utan att sök oss nära honom, men om man nu ändå vill ihärda så skulle nog många kristna svara att om vi inte vill ha med Gud att göra så kommer vi inte behöva det. Gud skapade människor med verkliga val i sina händer, val att påverka världen genom att göra ont eller att göra gott och verkliga, riktiga val som ytterst detta: Välja att inte leva med den som är godheten, ljuset, räddningen.

För utan val skulle vi vara som robotar, vi skulle inte kunna välja/skapa/främja kärlek om vi var tvungna att att göra på ett visst sätt.

Men om man nu vill välja bort, finns det då inget sätt? Jo, man kan uppnå ofrälsningsvisshet! Frågan är dock bara hur…

Sannerligen, människorna skall få förlåtelse för allt, för sina synder och för sina hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den heliga anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd. 

–  Markusevangeliet 3:28-29

Också kan detta parallellställe anföras:

Därför säger jag er: all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas.

Matteusevangeliet 12:31

Här tycks vi ha något! Och läser vi den vidare kontexten (alltså texten runt omkring) så verkar markusstället peka mot att man ser och förstår att Jesus är Guds son eller liknande, men ändå ger djävulen äran, eller i alla fall länkar ihop det som sker med den onde. Även Hebreerbrevet tycks ha någon sådan tanke. Det är nog ändå det närmaste vi kommer, utifrån texten i Markusevangeliet är det inte helt enkelt att se vad som skett som rakt av är hädelse mot den helig Ande.

Kan jag göra något för att slippa bort ifrån förlåtelsen?

Det är ju så att vi kan vara trygga i att vi tillhör Jesus om vi gör det, men hur gör jag för att vara helt säker på att inte någonsin ha med Gud att göra? Det tråkiga svaret på detta är väl att vi kanske inte kan vara helt säkra på att jag personligen helt och fullt lyckas göra något mot honom som gör att förlåtelsen inte gäller för mig. Korset sonar liksom synden, för vi tycks behöva komma fram till detta att häda den helige Anden och det tycks lite för oklart vad det verkligen helt och fullt är för att vi ska kunna vara helt säkra på att lyckas.

Framöver skulle ämnen som: Hur kommer jag garanterat till helvetet? Vad händer med de som dött innan Jesu födelse? Vad händer med de som inte hört, Amir i Saudi Arabien m. fl?

Vi slutar där med slutsatsen att Gud inte bara sträcker räddningens möjlighet till innelaget utan också mot dem som agerar motståndare.

Frid och välsignelser!

/ Martin Walldén

 

 

 

 

 

Annonser

Einstein och Gud: Ett svar på Thomas Alms religionskritik

I sin insändare till DN Åsikt den 6:e juni 2018 försvarar Thomas Alm ateismen och utgår från att vetenskap står i motsatsförhållande till den påstått irrationella och ologiska kristna tron. Jesus är en sagofigur och Gud existerar inte, menar Alm och ställer sig själv sida vid sida med den berömde vetenskapsmannen Albert Einstein som påstås ha varit ateist. Därför menar Alm att vi inte bör vara kristna. Det är inte första gången som försvarare av ateismen gör som Alm och det är därför viktigt att utreda grunderna för påståendet att berömda vetenskapsmän är ateister.

Aalbert Einstein 20180701 36359945_2144778545536346_7502675191659495424_nVetenskap brukar premiera både ordning och precision men Alms framställning är en smula rörig. Ett större problem är att Einstein, som är Alms huvudnummer, inte var ateist. Frågan om vad Einstein trodde eller inte trodde på är dock komplicerad. Som många andra stora tänkare ville han inte reducera svårgripbara problem till tvärsäkra ståndpunkter. Därför är det viktigt att peka ut attityder och utsagor hos honom som rimligtvis inte kan komma från en ateist. Alltså en form av uteslutningsmetod. Låt oss ta ett exempel. Einstein kritiserade den probabilistiska utgångspunkten i kvantmekaniken med orden:

”I, at any rate, am convinced that he is not playing dice”
(Einstein citeras av Cox & Forshaw, 2011, sid 43). 

Einstein refererar här till Gud på ett sätt som gör det osannolikt att han var gudsförnekare. På en fråga om Einstein var panteist, gav han ett ännu klarare svar: 

”Your question is the most difficult in the world. It is not a question I can answer simply with yes or no. I am not an Atheist. […] We see a universe marvelously arranged, obeying certain laws, but we understand the laws only dimly. Our limited minds cannot grasp the mysterious force that sways the constellations.” (G.S. Viereck, 1930, sid 372-373) 

Det här är definitivt inte den bild av Einstein som målas upp av Alm och andra ateister. I själva verket hävdade Einstein att religiös tro, trots svårigheten för oss att förstå den outgrundliga kraft som ligger bakom universum, är en bättre utgångspunkt än ateismen.

Det finns fler exempel. Galileo Galilei, en annan berömd vetenskapsman, hamnade i konflikt med katolska kyrkan för sin tes att jorden kretsar kring solen men förblev kristen även när han dömdes till husarrest. Det tål också anmärkas att när Galilei ställs inför Inkvisitionen den 22 juni 1633, framhärdar han att han är och skall förbli en god katolik oavsett vad hans fiender påstår.

Galileo.arp.300pix
Galileo Galilei vetenskapsman med stor roll för den moderna naturvetenskapens framväxt. (bild: WikiCommons)

Om Alms påstående om ateistiska vetenskapsmän har visat sig falskt blir det tyvärr inte bättre när Alm ska tolka Bibeln. Alm börjar sin bibliska utförsåkning med att påstå att Gud är ”en litterär fantasifigur vars saga nedtecknades för ca 2600—2400 år sedan.” Alm kan faktiskt inte styrka att Gud endast är en litterär figur och någon trovärdig källa till den felaktiga dateringen ges heller inte. Beskrivningar av vad Gud gjort och gör skrivs nämligen fortfarande och frågan är även vad dateringen av nedtecknandet ska bevisa. Alm klagar sedan på att det finns många olika kyrkor, ”alla med sin version av gudens vilja”. Det stämmer heller inte eftersom de flesta kyrkor använder sig av Bibeln. Dessutom visar inte det faktum att det finns många alternativ automatiskt på att inget alternativ är sant. 

Sedan försöker Alm visa att Gud är en ond envåldshärskare genom att förväxla Moses i Gamla testamentet med Gud. Alm reagerar på en befallning som Moses ger, men i passagen som Alm tar upp avviker Moses tydligt från det uppdrag han fått av Gud. Jämför Guds kommando (4 mos 31:1-2) med Moses befallning i vrede (4 mos 31:14-18). Alm förväxlar antingen Moses med Gud, eller så gör han misstaget att se Moses som en ofelbar uttydare av Guds vilja. Båda dessa synsätt är misstag. Ingen av gamla testamentets förgrundsfigurer beskrivs som ofelbara och både Moses och Kung David tillrättavisas av Gud i Gamla testamentets narrativ. (Se till exempel 4 mos 20:12, 2 sam 12:13). Det gör att Alms kritik missar målet.

Efter att ha försökt tillskriva Gud en befallning som Gud inte har befallt börjar Alm på ett fantasifullt sätt lägga till egna hemska detaljer. Alms överdrivna skildring innehåller till exempel att de tillfångatagna midjanitiska mödrarna skulle ha tvingats se sina söner och män dödas. Sedan skulle de ha blivit plågsamt dödade, fullt medvetna om att deras unga döttrar skulle begagnas som sexslavar av de gudstrogna soldaterna. Detta är en fantasifull missrepresentation av bibeltexten och den historiska kontexten. Att det knappast handlade om sexslavar har många pekat ut. Olof Edsinger korrigerar den missuppfattningen i sin bok Krigen i Gamla Testamentet (2016), och även Paul Copan och Tommy Lindén har pekat ut detta.

Olof Edsinger 20180701 36347798_10155867217604856_7913696191722815488_n
Olof Edsinger författare till Krigen i Gamla Testamentet (foto: Johan Ericson)

Men som kristna bör vi vara beredda på att det inte nödvändigtvis hjälper att korrigera dessa faktafel i en debatt. Enligt Lagen kunde inte en israelit ta till sig en kvinna, även en krigsfånge, utan att hon blev hans hustru, påpekar Lindén. Och då hade israeliterna även en förpliktelse att behandla kvinnan anständigt och ge henne en social trygghet. Att israeliter skulle våldta fångar och hålla sig med sexslavar är uteslutet enligt Toran (5 Mos 21:10-14), skriver Lindén. Men det är lärorikt att se hur Lindéns motdebattör ändå lyckas måla upp honom som en fruktansvärt oetisk person i svaret till Lindéns klargöranden. Vi tror att man kan dra en lärdom av detta. Det är viktigt att peka ut och fördöma feltolkningar av Guds ord både när sådana förekommer i Moses befallningar och när de förekommer i andra sammanhang. Vi går tillbaka till Alms ansträngda religionskritik. Efter att Alm har presenterat Moses ord som Guds ord och sedan smyckat ut det med egna hemska detaljer, så jämför han sin egen missrepresentation med Islamiska statens härjningar.

Så hur ska vi utvärdera Alms resonemang? Alms bibeltolkning är under all kritik. Och berömda vetenskapsmän – Galilei och Einstein – var helt enkelt inte ateister. I Galileis fall är det klarlagt att hans Gudstro fanns både före och efter konflikten med katolska kyrkan. I Einsteins fall är det klarlagt att han hade en tro på Gud och såg sig definitivt inte som ateist.  Det går alltså i högsta grad att kombinera en tro på Gud med en framstående vetenskaplig gärning. Alms slutsats (att eftersom berömda vetenskapsmän är ateister så bör heller inte vi vara kristna) saknar därför grund. Det som faktiskt återstår av Alms argument är bara hans egna ateistiska villfarelser.

/ Joel Samuelsson Pär Gustafsson

Kommentar: Detta är alltså den bloggpost som utannonserades för en tid sedan. Tack för denna skrift! Den bygger på ett publicerat svar av Pär Gustafsson som svar på Thomas Alms ursprungliga inlägg på DN Åsikt./ Martin Walldén (bloggredaktör). DS.

Vi har inte råd med Gud?!

Vi har inte plats för Gud. Han lägger sig för mycket i våra liv.

I en tidigare bloggpost hävdade jag att det är ytterst tveksamt om någon kan göra anspråk på att vara intelligent nog att förkasta Gud av förståndsmässiga skäl. Det jag menar är att förutsättningen för att  förkasta Guds existens är att man först kan omfatta det man sedan förkastar. Men förmågan att förstå Gud skulle i sig förutsätta kapaciteten att förstå det som är oerhört mycket större människan själv. Ett motargument brukar vara att människan mycket väl kan föreställa sig det som är större än henne själv, till exempel universums oändliga utbredning, men det är bara föreställningen om en av tillvarons dimensioner, den som omfattar den fysiskt observerbara världen. Föreställningen att det är allt som finns går inte att härleda från det som finns.

Om en människa kunde ”förstå”, dvs i sig själv kunna härbärgera hela Guds existens, skulle den som är skapad kunna omfatta skaparen och därmed vara förmer än denne. Någon sådan människa har världen ännu inte sett. ”Förståelsen” skulle inte bara vara av intellektuellt försanthållande slag utan en faktisk förståelse på alla de plan av insikt som är kroppens, själens och den mänskliga andens begreppsapparater. Det skulle i sin tur förutsätta en ’tro’ på Gud och tilltro till Gud som lät Gud vara den som Gud säger sig vara enligt det som kallas Guds ord. Mycket Gud blir det. För att kunna förkasta något måste det först förstås. Annars förkastar man en nid eller vrång bild av något som alltid är större än bilden i sig.

Om jag då hävdar att det är av helt andra skäl som människor förkastar tanken på en Gud måste jag ju rimligen ha bra på fötterna för det alternativa skälet. Är det så att vi människor möter tillvaron på ett intellektuellt plan först? Är det av intellektuella skäl som spädbarnet skriker om det är hungrigt, blöjblött eller uttröttat? Knappast. Vad är det som är primärt för människovarandet? Relationen till omvärlden. Den relationen är mångfaldig och först i andra eller tredje hand intellektuell. Många går genom livet utan att någonsin förstå sig själva på ett intellektuellt eller ens intelligent sätt.

Vår oförmåga att förstå oss själva är roten till en oerhörd mängd mänskliga och mellanmänskliga problem. Om det vore en fråga om förmåga till intellektuell analys och därpå tillämpning av en lösning på det planet skulle världen inte se ut som den gör. Våra behov, vår sökning av vår plats i tillvaron har mängder av andra mer väsentliga inslag.

Vem är jag?

Varför är jag här?

När jag nu är här, hur skall jag leva här?

Innan någon av dessa frågor börjar ställas har en annan fråga ofta trängt sig före:

Vem har gjort allt detta?

 

Barn vet snart att saker och ting kan synas eller inte synas. En tid vet barnet inte om det som inte syns verkligen finns.. ”Tittutleken” är en existentiell brygga mellan den synliga och den osynliga världen. Om pappa försvinner bakom ett skynke kan han ha upphört finnas, tills dess att barnet vet att det som inte syns inte därför behöver ha slutat existera.

Vi ger barn prylar att dänga till för att få rörelse i dem, vi ger legobitar därför att byggandet och görandet av den lockande förebilden på locket är  både motoriskt skolande och tankeväckande medskapande. Barnet vet instinktivt att ingen rymdfarkost avbildad på locket uppstår av sig själv utan är en tillverkad produkt. Dels av ingenjörerna på Lego DK, dels av barnet i sig. Alla barn är så intelligenta att de snabbt vet att ingenting gör sig självt. Det är först umgänget med en förvirrad vuxenvärld som  förmår dem att tro att något alls uppstår ur intet. Det kräver år av inbillning att förställa sig att något blir till utan anledning, funktion eller mening.

Sökandet efter den egna identiteten är utan tvekan en av de knivigaste uppgifterna i livet. Jag mötte för länge sedan en man som hade vuxit upp under eländiga omständigheter i Gamla stan i Stockholm. Yngst av alla barn i en stor syskonskara fick han inget eget namn utan kallades, kanske ibland även kärleksfullt, ”boskiten”. När han hunnit bli skolmogen, eller i varje fall gammal nog att tvingas till skolbänken uppstod problemet med ett något lämpligare namn. Identitet och namn är oerhört väsentliga företeelser i livet. Många hittar aldrig förbi etikett stadiet. De heter något, men är inte något. De lever i en värld där de förväntas vara något, få en godtagbar definition inom ramen för den världsbild som är comme il faux i deras samtid. Att det ofta misslyckas omvittnas av vår mentalhygieniska verklighet.

Att vara till, och finna sig i sitt varande är en central del av det mänskliga. Den som aldrig finner sig hemma i tillvaron kommer att fly från den på tusentals olika sätt. Alla har det gemensamt att de är destruktiva, om än på lång sikt. Att vi finns till kan vi i längden inte förneka om vi än hatar det och försöker blända ut till och med själva påminnelsen om det. Och hur vi än kommer till rätta med varandet så återstår mötet med tillvarons andra ben: görandet.

”När jag nu onekligen är här, hur skall jag då leva?”

Eller för att uttrycka det med den gängse formeln: vad är moral och etik? Kan jag leva som jag vill eller finns det parametrar som inte kan överträdas om jag vill leva vidare?  Det är nu som det blir tydligt att frågan om Guds existens med nödvändighet upphör att vara intellektuell diskussion om ”någots” existens till konsekvensen av denna ”närvaro”. Om Guds existens tillåts kan det inte undvikas att följa upp den insikten med ”ja men vad gör Gud då”.

Gud gör, och gjorde allt som är. Utan andra undantag än sig själv. Gud är nämligen existensens och varandet yttersta grund.

Därför äger Gud allt som är inklusive människan. Och gör anspråk på det.

Guds intresse är att hålla allt Gud gjort vid sitt syfte. Dess mening består på basis av dess bestämning.

Gud har därför givit inte bara existensberättigandet utan också terminer för existensen.

Gud har med andra ord talat om hur tillvaron kan optimeras för hela skapelsen.

Det är nu som det bibliska begreppet ”stötesten” blir fullt synligt. Här är det nämligen som mänskligheten snubblar och oåterkalleligen faller på ansiktet. ”Intellektuellt kan jag kanske förställa mig en slags skapande kraft, men om du börjar prata om att denna skapare har rätt att lägga sig i mitt liv, då tar det eld i Kapernaum, då trampar du mig på mina tår!”

Jag hävdar att majoriteten av alla som förkastar Gud gör det av moraliska skäl. De vill se sig själva som gudar med makt över sig själva och med full kapacitet att leda sina liv till full belåtenhet för sin samtid och omvärld, utan inblandning från någon utifrån agerande, vare sig Gud eller Djävul.

 

Vi har inte råd med Gud för Gud har synpunkter på hur vi lever.

Umgås du alls med dessa frågor vet du att Gud först gav lagen för att sedan när vi klart visat att vi inte klarade av att leva under den ge nåden. Lagens uppgift är först att bevara hela tillvaron och ge oss optimala förutsättningar för att inte bara överleva i den utan även leva väl inom den. Konsekvensen är att avstegen från den ordningen omedelbart leder till en skörd som är bitter och besk och oundvikligen leder till ”döden” i många bemärkelser.

Låt mig lista några få av tusentals konsekvenser av att vi inte vill veta av lagstiftningen som Gud ger oss för livet i Guds värld.

Vi har ersatt Gud med andra gudar.  Denna tillbedjan av falska och ofta perverterade ’gudar’ kostar oss enorma summor av mänskligt lidande, av ekonomisk misär, av andlig fattigdom och av utstuderad grymhet mellan människor. Ingen är egentligen helt gudlös. De har bara bytt ut sin föreställning om Gud mot en föreställning om en ”icke-gud” som ofta uppvisar betydande likheter med den vision de har om sitt eget bästa jag. Det de önskar att de vore, Gud förutan, har de upphöjt till den plats som Gud borde ha i deras liv.

Vi har slutat tala sanning med varandra. Det falska vittnesbördet är basen i världens nyhetsförmedling. Media skapar  numera de nyheter de väljer att förmedla. Förtigandet av det som inte får plats i prejudicerade tolkningsmodeller förtigs. Politiker går till val på den ena osanningen efter den andra och blir valda av samma väljare gång efter gång. Spelet fungerar därför att de milda lögnerna omhuldas av mer eller mindre alla, och alla sitter still i båten. Sanningen får inte sägas, den behöver nämligen förtigas för att människoriket skall byggas på människans bekostnad.

Du ska inte ha begärelse. Hur skulle en värld se ut där inte drivkraften till den s k utvecklingen är just habegäret? Ajöss med alla orättfärdiga ekonomiska missförhållanden, ajöss med råkapitalismen, adjö med särintresset fackföreningar. Ajöss med undermåliga produkter som med nödvändighet måste ersättas med nya och dyrare. Adjö med utsugningen av jordens resurser för att tillfredsställa det som betraktas som mänskliga behov trots att många av dem inte motsvarar någon egentlig nödvändighet utan bara är konstlade och skapade behov. Skapade av dem som tjänar på dem. Tron att dessa produkter motsvarar omsorg om medmänniskorna är tunnare än en oljefilm på ett förstört vattendrag.

Du skall inte stjäla. Behöver jag lista? Stöld av idéer och immateriell egendom, stöld av namn, ära och heder, stöld av egendom och liv. Stöld av allt som habegäret inte förmår producera själv. Stöld via skattsedel och avgiftssystem, stöld av rätten att protestera mot stölderna.

Du skall inte döda. Men kalla det inte för att döda då går det bra. Förneka biologiska verkligheter och gör våra rättigheter att döda gällande över andras rätt till liv. Fortsätt att tillåta droger och rusmedel att lemlästa och döda människor, tillåt skadliga miljöer i utvecklingens namn. Kan det bara beskattas och återföra pengar till statskassan är det ok.

Äktenskapstrohet? Föräldrarespekt?  Skojar du?

Det skulle vara en bok på tusen sidor om jag lusläste alla våra moraliska skäl till att inte ha med Gud att göra. Inte minst då för att även den kristenhet som nu existerar har så många avsteg från Guds ordning på sitt samvete. Inte kan vi peka finger som har händerna fulla av vårt eget tigande om vår egen del i värdeglidningen bort från den en gång för alla givna ordningen.

Det är av moraliska skäl människorna inte vill veta av Gud. Bekvämt är att hävda intellektuella skäl. Men de är  obefintliga vid jämförelse med den mångfald skäl som finns i den moraliska sfären.

För många år sedan talade vi med ett grannpar i villaområdet i Danderyd. Efter en helkväll då vi presenterade helheten i den bibliska världsbilden satt Herr S tyst. Sedan sa han eftertänksamt: ”Jag kan se hur det hela hänger ihop, och om jag ville acceptera Guds existens skulle jag kunna tro som du beskriver det. Men jag kan inte tro det. Det skulle betyda alldeles för mycket av förändringar i mitt eget liv.”

Så sant som det är sagt!

Björn Donobauer, Doncaster 22 maj 2018

Bibelns gamla och nya testamente – går det att förstå?

Gamla och nya testamentet… bara i själva namnen finns en värdering för de flesta av oss. Vad väger tyngst, gammalt eller nytt? Utan det nya har vi ingen kristendom över huvud taget, utan det gamla hänger det nya fritt i luften. Vi är inte kallade att hänga i luften… både i gamla och nya testamentet liknas en rättfärdig människa vid ett träd, med rötterna djupt förankrade i marken och grenarna sträckta mot himlen, bärande frukt. (ex Jer 17:18, Luk 6:14). Denna bloggpost handlar om just detta, GT och NT i en tvåenighet. Rötter och grenar, samma träd. Detta går att skriva många böcker om men det här blir ett smakprov där jag ger några exempel.

I mitt arbete som bibellärare får jag ofta frågan kring hur man egentligen ska förhålla sig till GT. Problem som lyfts vanligtvis är att det är svårt att förstå, att Gud inte känns god i alla berättelser utan också vred och straffande. En del tänker att  Jesus gjorde GT onödigt och att vi är fria från lagen innebär att vi inte behöver läsa GT.

För mig personligen var det när jag började läsa GT på allvar som min relation till Gud tog nya steg och han trädde fram som större och mer närvarande än någonsin. Nedan kommer de skäl jag brukar lyfta till varför GT är en del av NT och tvärtom – och varför vi därför borde förhålla oss till dem som en tvåenighet på samma sätt som vi förhåller oss till Gud som treenig:

Skäl 1 – Jesus undervisar i princip hela tiden med utgångspunkt i GT…ska vi förstå djupet i det han säger vinner vi på att vara “källkritiska”, det vill säga granska vilken källa han har och vad den säger.

Detta startar redan i frestelsen i öknen som inleder hans förkunnelsegärning och där både djävulen och Jesus citerar GT. Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren 6och sade: ”Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” 7Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.” Matt 4:5-7

Ända fram till slutet då han bland annat möter 2 lärjungar påväg till Emmaus och utlägger skriften för dem utan att de vet vem han är och sedan, så öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. 32Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” Luk 24:31-32

Viktigt i berättelsen om Emmausvandrarna är att Jesus först bara lyssnar när lärjungarna berättar om sin förtvivlan och om allt de inte förstår, därefter talar Jesus och förklarar, öppnar deras ögon och tänder en eld. Detta kan vi också be om.

Man får heller inte blanda ihop Jesu kritik av hur hans samtida läste GT med att han tycker att det inte ska läsas eller efterföljas. Jesus själv säger att: Matt 5:17 Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.

Paulus som var farisée – kunde skriften bak och framlänges – vad händer med hans sätt att läsa, efter att han mött Jesus på damaskusvägen…?

Jo han fortsätter att läsa skriften och skriver till Timoteus i  2Tim 3:16

Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.

Den skrift han talar om är GT – NT fanns inte ens än. Ingen av NT författares skriver utan GT, det finns hela tiden kopplingar. Ex bygger 50 % av hebr. direkt kopplingar till GT. Vi behöver GT för att förstå NT, djupet av det.

Skäl 2 – Otroligt mycket av det Jesus gör och säger växer i ljuset från GT.

Här brukar det vanligaste vara att peka på profetiorna och visst är de viktiga men knappast det enda kopplingar som finns. Vi har profetior om Jesu födelse, om Jesu död om Messias som konung

Men vi har också bilder och metaforer som återkommer och har sina förebilder i GT, här finns inte plats att skriva om alla men läs gärna vidare själv genom att slå på nyckelord som herde, vingård, vatten, bröd, mantelfliken, lamm. Använd parallellhänvisningarna aktivt när du läser NT och du kommer hitta nya kopplingar igen och igen.

Skäl 3

Guds frälsningsplan, som faktiskt började redan efter syndafallet. Hur han genom hela världshistorien har räddat, befriat och visat omsorg under vägen fram till Kristus. Jesus är inget nytt Gud gör, det är den avgörande handlingen men den kommer inte i ett tomrum. Jesus var med från början i allt som Gud skapade från dag 1, han är alltså inget nytt påfund när den första planen misslyckades, han är en aktiv part av Guds gudom redan från början och genom historien. Det är en väg som går genom rosensnår för att komma till rosen.

Skäl 4

Gud vill genom skriften lära oss något om oss själva, om livet och vad det är att vara människa. Hur Gud väljer de små och ringa och hur man alltid kan vända tillbaka. Men Bibeln berättar också om Guds vrede, om en Gud som vänder sig bort. Betyder det att Gud är ond?  Som exempel berättas det om hur både Mose och Abraham ber för andra människor – att Gud ska skona dem, betyder det att Abraham och Mose är godare än Gud? Eller är allt gott från Herren och det är det han lagt ner i dem som kommer till uttryck och får dem att växa när han till synes vänder sig bort från sin skapelse. Är det en hård Gud som ska bevekas eller är det människor som ska få syn på sin egen förmåga att vara goda och älska. Är det en förälders test, ett sätt att pusha barnen att bli myndiga och ta ansvar. (Jag älskar när mina barn går i försvar för varandra, när de själva lär sig att reda ut konflikter och lyssna på varandra).

Alla svåra texter håller dock inte denna strategi för…Och observera att detta inte enbart gäller GT, vi har även en hel del svårare texter i NT, (t.ex. Jesus kallar vid ett tillfälle sina lyssnare för huggormsyngel och blir vred så till den grad att han använder en piska när han driver ut månglarna ur templet).

En del av dessa svåra texter där Gud inte känns allt igenom god kan förklaras genom att det är mänskliga författare och att det är deras upplevelse som färgar berättelsen, eller berättar den från ett visst håll så att vi inte riktigt förstår. Men den förklaringen blir lite för enkel och inte riktigt tillfredsställande om vi önskar ha en bibelsyn där Bibeln är Guds ord och inte bara människors upplevelser.

För mig är det två saker som hjälper mig i min läsning. Ett: Gud har valt att begränsa sig till människan och använda hennes sätt att leva i olika tider och verka genom det, t.ex. att gå in i krig fast han inte vill krig. Vi som aldrig levt i krig eller blivit förföljda och fått våra barn mördade behöver vara ödmjuka inför det djup av ondska som vi som mänsklighet faktiskt fortfarande är kapabla till och ser bevis på varje dag på nyheterna. Guds vilja var en annan men i och med vår fria vilja, vår egoism och vår fallenhet för att utrota varandra var Gud enligt GT under en period tvungen att vara en Gud som beskyddar ett utvalt folk och deltar i strid för att kunna skydda framtiden för alla världens barn. Gud är allsmäktig men han går också in och anpassar sig efter sin världs begränsningar och dess brustenhet för att kunna förändra den inifrån. Det gör att både då han deltar i krig i GT, och då han dör på ett kors i NT. Hans perspektiv är längre än vårt och större än vårt, hans kärlek och sorg likaså.

Ibland är kanske döden den sista utvägen för att bevara livet, men det är bara vårt perspektiv som tar slut där, Guds fortsätter.

Två: Gud är större. Ibland måste vi släppa en berättelse. Detta råder t.ex. Luther till. En del texter behöver vi kanske lägga på en hylla ett tag – kanske öppnar de sig för oss längre fram i livet eller inte och isåfall får vi fråga Gud när vi möter honom.

För mitt läsande mig bort från Gud, från min kärlek till honom och min nästa, då måste jag fundera över mitt sätt att läsa. Men det betyder inte att jag kan klippa bort de ställena ur Bibeln. Berättelserna och lagarna i GT har än idag makt att utmana mig, väcka mig och fördjupa min relation till Gud. Vi får inte heller glömma att GT självt är självkritiskt. Profeter och poeter granskar historien, sätter fingret på människors missförstånd och fallenhet för den enkla vägen, där också Gud blir enkelspårig.

Men plockar vi bort Guds vrede och människans synd och dess fruktansvärda konsekvenser tar vi också bort något av styrkan i Guds barmhärtighet och kärlek och befrielsen i förlåtelsen. Så våga läsa hela GT – inte bara de lätta bitarna, inte bara de svåra. Våga brottas med Gud – jag tror att det är en av poängerna. Det återkommer ju nämligen också igen och igen i berättelserna och poesin. Kung David brottas med Gud, Job gör det, Jakob gör det, Salomo gör det, Mose och Abraham gör det.

En vän till mig har “brottningstisdag” med sina barn. På tisdagarna efter fritids är det brottningsmatch. Nära kommer de varandra och barnen kiknar av skratt när de lyckas tippa omkull sin pappa för att de ändå vet att när han reser sig kan han plocka upp dem under varsin arm och dansa med dem. De vet att han tål det. De vet att han är större. De vet att han älskar dem mer än sitt eget liv.

Vi kan inte alltid förstå Gud och det är som det ska… Han är alltid större.

Ännu när ni blir gamla är jag densamme,

ännu när ni grånat skall jag bära på er.

Jag har skapat er,

jag skall lyfta, bära och rädda er.

– Jesaja 46:4

/ Hanna Lundqvist

 

Kommentar från bloggens redaktör: Tyvärr tycks det ha inträffat något med publiceringen av denna text som ursprungligen skulle ha publicerats. Vi ber om ursäkt för denna försening. / Martin Walldén

Gästbloggare – Hanna Lundqvist

På onsdag är det premiär för Hanna Lundqvist som gästbloggare här på Svenska apologetiksällskapets blogg!

Hon kommer att skriva om kopplingen mellan Bibelns Nya Testamente och Bibelns Gamla Testamente.

Så här beskriver hon sig själv

Jag heter Hanna Lundqvist och är en gymnasielärare i matematik och religion som helt oväntat (för mig själv i alla fall) fick möjligheten att bli lärare i bibelkunskap. Något som känns som en gåva i mitt liv, en utmanade men otroligt givande sådan. Jag jobbade först knappa 10 år på hjälmared folkhögskola på deras bibellinje, mina ämnesområden var gamla testamentet, interpretation, homiletik och själavård. Sedan i höstas arbetar jag på LM Engström gymnasium i Göteborg där jag undervisar i matematik och bibelkunskap igen fast på ett lite annat sätt.

Jag har vuxit upp i ett hem med stor närhet till bibelordet och min egen Gudsrelation bygger mycket på växling mellan vilsam frid och envis brottning. Kanske är det därför jag tycker om GT så mycket, för att jag ser samma växling där. Jag har blivit ombedd att skriva om kopplingen mellan GT och NT och här nedan delar jag några av mina tankar på detta stora område. Min förhoppning och bön är endast en, att denna text inspirerar läsaren till att själv söka och finna, och själv känna sig funnen.

/ Hanna Lundqvist

Julen en sista gång – skrattar vi åt skattskrivningen?

Frågan om julens vara eller inte vara, eller framförallt om den en gång började såsom evangelieförfattarna Lukas och Matteus berättar har varit uppe förut här på bloggen; Lukas med sin skattskrivning och Matteus med sin stjärna och sina vise män.

img_7443-e1517952496174.jpg
En sista gång denna jul deklareras Bibelns trovärdighet, eller ger dig som funderar över Guds ord några tankar på vägen!

Jag tänkte att vi skulle återvända till denna världshistoriens näst viktigaste händelse (påsken är nog den viktigaste tänker jag) en sista gång innan vi lämnar den, i kyrkoåret förbereder vi oss ju från onsdagens askonsdag för påsken som kommer så småningom!

Nu till dagens lånade bloggpost:

Jesu födelse och Bibelns skattskrivning

Tankarna kommer från Robert Gabriellson, tack för lånet!

Från Robert Gabriellson om skattskrivningen
Tankar om Jesus och hans samtid och framförallt om skattskrivningen! Av och med Robert Gabriellson

Vad är egentligen tid?

I Bibeln är tidsbegreppet viktigt, bland annat därför att Bibeln handlar om tid och historia, om historiska tidsperioder, platser, händelser och personer. Så här skriver universitetsläraren Michael Stanford i sin bok: ”Handbok i historiska studier”. Ändå har väl ingen historieskrivning haft så starka effekter som själva Bibeln. ”Det är ju ingen historiebok, det är religion”, utbrister ni kanske. Ja, den är primärt religiös, eftersom skrivarnas uppenbara mål är att förkunna Gud. Men vilket var det medel som användes för denna förkunnelse? Det var att påvisa Guds handlande i historien. Vare sig det gällde judarnas befrielse ur den egyptiska fångenskapen, landsförvisningen till Babylon, Jesu liv och död eller kristendomens spridning ut över det romerska kejsardömet var för båda testamentenas författare syftet att förmedla historisk kunskap – Gud i historien. Därmed skiljer sig den judiskt-kristna traditionen från andra traditioner genom den vikt som historien tillmäts.1  

Minutvisare_i_rörelse
Tiden går! Bild: David Castor http://pastorcastor.se

Kristen tro är grundad i historien och att vara kristen är att tro på historien. Det går helt enkelt inte att vara kristen utan att tro på historien. Och historia är tidsbunden, den är tidsmässigt förankrad. T.ex. Det hände sig vid den tiden, att från kejsar Augustus utgick ett påbud, att hela världen skulle skattskrivas.2  Så här är det konsekvent genom hela Bibeln. Hänvisningar till tid och historiska platser, händelser och personer. Detta faktum är något som skiljer Bibeln ifrån religiösa skrifter som t.ex muslimska Koranen, hinduiska Upanishaderna och buddistiska Tripitaka.

Forskare inom olika vetenskapliga discipliner använder sig av begreppet ”tid” utan att egentligen veta vad tid är eller varifrån tiden kommer eller vart tiden är på väg. Så gör även evolutionsteoretiker, ateister och sekulärhumanister. T.ex när de talar om evolutionens beroende av årmiljoner och årmiljarder, och när de talar om universums och jordens ålder utifrån olika mätmetoder. Universum sägs vara 13,72 miljarder år och jorden 4,54 miljarder år.3  Men ingen vet säkert, bortom alla tvivel. Inte jag heller. Personligen så tror jag, att Gud har ”kodat” universums och jordens ålder, och hitintills har ingen människa lyckats med att knäcka den koden. Det återstår, som så mycket annat att upptäcka.

Som bibelläsare och bibeltroende så kan vi veta något om tiden.

Några definitioner. I GT: Bestämd, passande eller fastställd tid. I NT: Lämplig eller rätt tid.

Allting har sin tid och vart företag under himmelen har sin stund.4

  1. Tiden har en början och den har ett slut5

Tid har inte alltid funnits, och kommer heller inte alltid att finnas. Det är Gud som står för tidens början och för tidens slut. ”Tidens förrådshus” har Gud suveränt nycklarna till, och de nycklarna lånar han inte ut till någon människa, vare sig hon är teist eller ateist, vare sig hon tillber eller förnekar Gud. Gud kan ge oss kunskap om både ”tidens förrådshus” och om nycklarna dit, men tillträdet och nycklarna dit behåller han för sig själv. Läs gärna samtalet mellan Gud och Job i Job 38:1-42:6.

  1. Tiden regleras av Gud

Tid, datering och tidsbestämmelse spelar en stor och viktig roll i Bibeln och i historien. Därför skapade Gud solen, månen och stjärnorna för att utmärka och bestämma dag och natt och särskilda tider, dagar och år.6

Olika tidsåldrar beskrivs i Bibeln.7 Tid och ålder hör ihop. Gud som är historiens Gud har indelat historien i tid och olika tidsåldrar, och de har var och en sitt bestämda innehåll och sin bestämda tidsbegränsning. Det finns ett före och ett efter historien, tiden och de olika tidsåldrarna. Något som ateister, evolutionsteoretiker och sekulärhumanister har missat i sina tidsberäkningar, och därför är famlande när de talar om årmiljoner och årmiljarder. Tidsangivelser som de inte vet något säkert om, men som de måste anta därför att den teori som de har bejakat, evolutionsteorin, förutsätter dessa oöverskådliga tidsrymder.

Begrepp som tidens ände talar om för oss, att allting har en ände, ett slut, så också tiden.8

Bibeln beskriver en rak eller linjär tidslinje ifrån begynnelsen till änden.9 Inte upp och ner eller fram och tillbaka eller i cirklar.

Tid och evighet är viktiga begrepp i bibeln, och Gud råder över både tiden och evigheten.

Gud har ingen ålder. Gud är evig, utan början och utan slut och är utan upphovsman.10  Vi människor har en ålder ifrån konceptionen och framåt, men är eviga till vår natur. Inte eviga bakåt, men eviga framåt. Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de inte förmår att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.11

  1. Tiden är en parentes

Förrän bergen blev till och du skapade jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud.12  Gud som är en evig och personlig Gud, han är från evighet till evighet, och däremellan har vi en parentes, nämligen tiden och historien. Och inom den parentesen är allt tidsbestämt av Gud. Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.13

  1. Viktiga och avgörande tidsperioder

Det finns tidsperioder som är mer viktiga och avgörande än andra tidsperioder under historiens gång. Vi kan kalla dem för komprimerade tidsperioder, då mycket som är viktigt och avgörande händer på kort tid. Dess motsats är då utsträckta tidsperioder, då händelser av olika slag sker under en längre tidsperiod.

Petrus, som var en av Jesu lärjungar, han skriver något som hjälper oss att förstå detta. Ett får ni inte vara okunniga om, mina älskade, detta att en dag är för Herren såsom tusen år och tusen år såsom en dag.14  Gud kan tala och göra det han vill och har bestämt, både under kort tid, under en dag, och under längre tid, under tusen år. Det är inget problem för Gud. Därför kan vi också läsa i Bibeln om tre komprimerade 70-årsperioder i historien, som är så viktiga och helt avgörande.

Den första: Då Daniel och hans vänner var i Babel och Gud gav dem inblick i ett statsskick av orättfärdighet, brutalitet och kontroll, som i många stycken känns igen i nutida statsskick. Och Gud gav dem också viktig och avgörande information angående framtida riken, personer och händelser.15

År 605 f.Kr fördes Daniel och hans vänner till Babel och var där i 70 år.16

Den andra: Från vår tideräknings början och fram till år 70 e.Kr. Under denna tidsperiod föddes Jesus och hade sin offentliga tjänst i Israel. En tjänst som har gett oss helt nya och unika historiska möjligheter. Hela Gamla testamentet är fyllt av förutsägelser om detta, och i Nya testamentet läser vi om alla dess konsekvenser.

Denna 70-årsperiod avslutades med att romarna skövlade och brände ner Jerusalem och judarna spreds över jorden och var nationellt hemlösa.17  Men Gud hade gett dem löfte om att få komma tillbaka till sitt hemland igen. Ett löfte som är väl dokumenterat i Bibeln.

Den tredje: Den inleddes då staten Israel proklammerades och judarnas nationella hemlöshet bröts. Landet Israel föddes den 14 maj 1948.18 Men judarna kom hem till sitt land igen med ett trauma bakom sig. Omkring 6 miljoner av deras egna bröder och systrar hade brutalt dödats under förintelsens hemska år, bara några år innan.

Ifrån 1948 och under de snart 70 åren som har gått, så har mycket hänt, både postivt och negativt, uppbyggligt och destruktivt, men med det gemensamt, att det är viktiga och avgörande händelser som alla pekar fram emot Jesu återkomst.19

  1. ”Tidstecken”

Gud har gett oss tidstecken, så att vi kan orientera oss och veta vilken tid vi lever i, så att vi inte går vilse i all massinformation och i vår djupt sekulariserade värld.20  Till dessa ”tidstecken” har Gud knutit det som kallas för det profetiska ordet.21  Där har Gud gett oss tillgång till tillförlitlig och trovärdig information om både dåtida, nutida och framtida händelser, som det är ett privilegium för oss människor att få känna till.

Väl mött!

Med vänlig hälsning

Bength Gustafson

Källor: (1) Sid. 103 i Handbok i historiska studier, av Michael Stanford. Studentlitteratur. 1995 för den svenska utgåvan. Stanford undervisade fram till 1983 vid University of the West of England. (2) Luk. 2:1-2. (3) ”Ett universum ur ingenting”, av Lawrence M. Krauss. Fri Tanke förlag. 2012. Sid. 23, 59, 103, 200. Google.se Sökord: Jordens ålder. Allt om vetenskap. (4) Pred. 3:1.(5) 1 Mos. 1:1, 14-18. Upp. 10:6. 21:23. 22:5. (6) 1 Mos. 1:14-18. (7) Matt. 12:32. 1 Kor. 2:7. Ef. 3:11. (8) Matt. 13:39-40, 49. 24:3. 28:20. 1 Kor. 10:11. Hebr. 9:26. (9) Upp. 21:6. 22:13. (10) Jes. 40:28. (11) Pred. 3:11. (12) Ps. 90:2. (13) Pred. 3:1. (14) 2 Petr. 3:8. (15) Dan. 1:1-12:13. (16) Jer. 29:4-10. (17) Matt. 24:1-2. (18) Luk. 21:29-32. Jes. 66:7-9. (19) Matt. kap. 24. Mark. kap. 13. Luk. kap. 17 och kap. 21. (20) Rom. 13:11. Pred. 9:11-12. (21) 2 Petr. 1:19-21.