Etikettarkiv: Bibeltolkning

Kan apologetik bli kontraproduktivt?

En intressant och och måhända oväntad fråga möter oss idag, när vi också säger tack för samarbetet så här långt och Guds välsignelse över fortsättningen till Teddy Donobauer! Frågan som ställs handlar om apologetikens verkan och har bäring på dess yttersta syfte. Från min synvinkel så är syftet ett slags kombination av olika ingångar som givetvis ahr olika verkan, för likväl som att få del av evangeliet i kortform:
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.
Likväl som att det kan antingen mötas med öppna eller stängda öron och ögon och hjärtan av den sin inte är kristen så kan apologetiken mötas olika, för någon en väg in till gemenskap med Jesus, för andra ett sätt att bygga upp än fler falska hinder framför sin dörr.
img_9533
Se, jag står vid dörren och bultar.Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. (Uppenbarelseboken 3:20)
Som påminnelse till oss som sysslar med apologetik tjänar också att fundera på syftet med det vi gör, allt bör göras utifrån att fler ska få lära känna Jesus, intet bör göras för att briljera på någons bekostnad, allt göras i kärlek, och kanske får jag lägga till, i vetskap om att sanningen är Jesus och sanningen är det som gör oss människor fria!
Så med detta innanför västen så ger vi oss in i denna slutproduktion på detta forum!
/ Martin Walldén, bloggredaktör

Kan apologetik bli kontraproduktivt?

Under några år har jag nu följt med i detta forum och delgivit en del åsikter och insikter som alla inryms under begreppet ”försvar för den kristna tron”. Detta är mitt sista inlägg och en avskedshälsning till både medaktörerna och detta forums läsare. Skälen till att jag väljer att avsluta mitt deltagande är flera. Vid 72 års ålder saktar man ner frivilligt innan man tvingas till det av hälsoskäl. Med en full agenda i en rad andra fora blir det för lite tid över för att riktigt hänga med i alla turer och propåer och att hinna svara på olika stråk och strata inom området. Det blir liksom varken hackat eller malet som ordspråket säger. Ett annat skäl är att livet lär en att man inte behöver synas jämt för att få lov att finnas. Och sist men inte minst: ingen är oumbärlig!

Men det rubricerade skälet väger tyngst, även om det ser ut som en fråga endast. Frågan är dock retorisk och det är det jag vill visa i mitt sista inlägg. Det kan inte hjälpas att jag förmodligen upprepar några saker som jag och andra även tidigare har pekat på. Ni får ta det som att gubben börjar bli geggig i roten!

Kristen apologetik syftar till att göra det kristna tron minst lika sannolik som ett tolkningsparadigm för livet som alla andra motsvarande modeller. Den tar alltså upp tävlan på en viss specifik spelplan för att i (mer eller mindre) ädel kamp mot andra livsåskådningar presentera sig som ett fullvärdigt alternativ till en helhetssyn på den förnimbara verkligheten. På den nivån är apologetiklaget utrustat med filosofer, logiker, retoriker, teologer och en rad ’bröbackar’ med anfallares agenda samt någon sjukvårdsman som är där för att omhulda de blesserade i de ordstrider som uppstår mellan laget och världen. (En del skulle kalla bröbackarna för evangelister med en envis störighet att jämt dra in Gud och eviga personliga val i debatten.)

Att göra den kristna världsbilden sannolik och attraktiv är alltså en av dess föregivna ”verksamhetsberättelser” och då självfallet målsättningar. För att detta företag skall anse sig ha lyckats har alltså människor som tidigare inte hade någon uppfattning, eller var fientligt inställda till ”kristendom”, ändrat ståndpunkt och ser nu Kristendom som en plausibel och helt möjlig livshållning. Intellektuellt har de förstått att trons olika utsagor hänger samman på ett relativt förnuftigt sätt och de har fått möta sanna och verifierbara utsagor som underlag för att också anse att en rad, om än inte i strikt naturalistiskt vetenskaplig mening, har ”bevisbara element” ändå kan vara ’sanna’ i en eller annan mening. I takt med att de insett att deras egen förkristna verklighetsuppfattning inte var mer vetenskapligt bevisbar än kristendomens har de hunnit inse att vetande inte förkommer utan ett mått av troende, oavsett vilken världsbild de har haft.

De kan således ha drabbats av en insikt om att det inte bara är förnuftigt att vara kristen och därmed utsätta världen för en granskning i dess ljus, utan de kan till och med anse att en personlig delaktighet i något av de fora som kallar sig ”kristna församlingar” är ett logiskt steg. Tron på kristendomen tycks förutsätta delaktighet i en organiserad ordning och medföra en gradvis anpassning till den psykosociala miljö i vilken denna världsbild uppehålls och omhuldas.

img_9534
Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika, fulla ljus därinne klart få skina. Då blir Guds under sett och känt! (Svenska Psalmboken m. fl. nr. 109 Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid

När de har förstått att målet för kristen tro är en karaktärsdaning med följande livsresultat: ”Andens frukt, å andra sidan, är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet; inga lagar förbjuder sådant, tvärtom”så har de inga tunga skäl att inte vilja få se dessa egenskaper i sina egna liv. Men stopp och belägg! Nu har vi ju plötsligt glidit över från apologetiken som en rent akademisk, intellektuell och filosofiskt betingad uppsättning av försanthållanden, och vi har krupit in under skinnet på människan och hävdar att det skulle ha varit något fel på oss innan detta skedde!? För det där som skulle kunna vara en livskvalitet är ju inte detsamma som den apologetiska dialektiken. Den förutsätter inga förändringar på etiska och moraliska områden. Apologetiken kan förbli ’ren’ och skär intellektuell pingpong som bara leder till fler diskussioner utan livsavgörande betydelse. Det kan den, och det lyckas den tydligen med och det är inte så få som tror att det är dess ”raison d’etre”, dess skäl att existera. Dess mindre välartade tvillingbroder är polemiken, som ofta uppstår i dess kölvatten och som sällan tillför mer ljus men ofta betydande hetta i debatten.

 

Men apologetik som inte har till målsättning att förändra människan är inte ”kristen”. Jag är fullt på det klara med att inte heller tillhörighet till en ”kristen” församling med nödvändighet har personlig karaktärsdaning som mål. Men då är det heller inte en ”kristen” församling i någon reell mening. Men säger många, är det inte bra förmätet att hävda att en människa verkligen behöver förändras?(Särskilt om man jämför vanliga hyggliga människor med t e x de högerkristna krafterna i USA, typ liksom.) Är det inte så att Gud, om Gud är kärlek, accepterar oss som vi är? Hur kan du påstå att jag skulle vara på något sätt en sämre människa än du bara för att jag inte är ”kristen”?

Det beror alldeles på med vilken rätt vi kallar något alls för ”kristet”.

Allting vi vet om kristen tro har sitt ursprung och sin inramning och framtida utvärderingschema fastlagt i sitt urkund. Det är biblioteket ’Biblias’ mening och syfte och plats. När något kallas ”kristet”, trots att det på alla väsentliga punkter avviker från Bibeln, så finns det inget skäl att fortfarande använda den nomenklaturen. Vem skulle komma på tanken att skriva ut Karl Marx ur ”Kapitalet” och sedan hävda att man kan äta upp kakan men ändå ha den kvar? Om ”kristen” inte solitt och exklusivt baseras på ”Kristus” är resten snömos, rappakalja och förvanskning av urkund.

image
Bibelns världsbild i centrum

Hur beskriver Bibeln människan? Som både en ”kunde ha varit” och ”men är inte”. Eller för att beskriva det från samma text som den positiva karaktärsdaning som indikerades ovan: ”köttets gärningar (dvs den naturliga människans) är tydliga och manifesta: otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, trolldom, ovänskap, kiv, avund, vrede, genstridighet, tvedräkt, partisöndring, missunnsamhet, mord, fylleri, vilt leverne och annat sådant om vilket jag säger er, precis som jag har varnat tidigare, den som håller fast vid dessa aldrig kan bli delaktig i Guds rike.” Tala gärna om för mig hur väl den beskrivningen stämmer med vad som dagligen strömmar ut i alla de info- flöden som fyller allt livsutrymme med oöverskådliga floder av digitalt skräp. (Läsaren är förstås undantaget som bekräftar regeln.)

Apologetik som enbart mental ekvilibrism rår inte på människan sådan hon ter sig och är. Och framför allt är det ingen apologetik i sann kristen mening om den inte utmanar människan på den väsentligaste punkten av alla. ”Du skall inga andra gudar ha vid sidan om mig”. Varje människa har en ”gud” vare sig de vill tillstå det eller ej. För de som kallar sig agnostiker eller ateister är deras Gud deras eget Jag, deras totala tillit står till deras förmåga att utesluta ”Gud”, helt beroende på deras egen tankeverksamhet. För den ohämmade materialisten är det makten över konsumptionen, över pengar och andra inomvärldsliga statusmarkörer. För naturalisten är det ”Naturen’ som är gud. För den vetenskapligt högutbildade är det ”vetenskapen”, och så vidare i all uppfinningsrik mångfald. För de som identifierar sig efter sin sexualitet är det könet och lusten. Det finns knappast någonting i den skapade världen som inte har blivit föremål för någons tillbedjan.

Ingen blir ”kristen” utan att detta ”jag” i grund kapitulerar inför Kristus. Det är inte en huvudsak, det är en hjärtesak. Tusentals människor är lockade att tro att medlemskap i en kristlig förening är vad som ”krävs” eller är liktydigt med att förefalla vara kristen. Inte ens att vara en godhjärtad understödjare av välgörenhet eller ”internationell rättvisa” är i sig att vara kristen. Det är lika otroligt att goda gärningar skulle förvandla dig till en ”kristen” som att du skulle bli bil för att du föddes i ett garage. Även de onda gör gott åt sin hund och katt.

Det är här som det blir tydligt: Kristen apologetik som inte för var människa till insikt om sitt avgudaaltare, eller som rent av skapar en illusion om att ”Din Gud” är nöjd med att du tänker på honom ibland är fullständigt kontraproduktiv. Det kapslar in och döljer nämligen då vad den ”Kristna” tron har som enda kärna. Varken det intellektuella försanthållandet eller det egenrättfärdiga ’godhjärtade’, varken den religiösa likriktningen eller den kristendomliga verksamheten har något att komma med inför detta: ” Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig ska komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Fars vilja. Många ska säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med ditt namn och drivit ut onda andar med ditt namn och gjort många kraftgärningar med ditt namn? Men då ska jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni förbrytare.” ”Jag har aldrig känt er.” Den som inte inser hur ryslig den möjligheten är att få det tilltalet i tidens slut har långt till Himmelriket. ”Ni har aldrig, trots alla timmar av diskussion i religiösa frågor kommit ett steg närmare till att lära känna mig. Ni talar om mig men inte med mig, ni filosoferar om mig men vägrar komma till mig. Ni läser skrifterna för ni tror att ni hittar sanningen i dem, men vill inte komma till mig för att få det liv om vilka de vittnar.”

Men ser du: en apologetik som effektivt döljer denna utgång för någon är kontraproduktiv och istället för att leda till att varje människa omvänder sig och gör bättring från sin onda väg leder den till att själva duktigheten i argumentationen om kristliga ting immuniserar mot det som är evangeliets kärna: ”Detta är evigt liv, att de känner Gud och den som Gud har sänt: Jesus Kristus.””Vad hjälper det en människa om hon vinner varenda debatt på SAS forum men förlorar sin själ?

img_9535
”Följ mig,” säger Jesus, på vilket vi var och en har att respondera

Jag har fått lite bassning då och då för att jag ’predikar för mycket’. Nå det blir inget mer av det störningsmomentet från min penna. Jag har sagt mitt. Om ”apologetik” immuniserar människor mot evangeliets totalangrepp på den förlorade människan för att rädda henne från sig själv, och som vaccinerar mot omvändelsens nödvändighet, och att detta är vad människor vill ha, så är det ingenting som jag kan stå upp för, varken på SAS eller på något annat forum i livet. Kristus gav inte sitt liv för att jag skulle drälla med sanningen eller humma och ahaha om vad som står skrivet.

Jag vill kunna träda fram inför Kristi domstol med ett glädjebankande och tillbedjande hjärta, utan fruktan och utan att skämmas för evangeliet. Hans godkännande är värt allt. Mitt bästa för Hans högsta.

Teddy Donobauer
Doncaster 28 november 2018

Einstein och Gud: Ett svar på Thomas Alms religionskritik

I sin insändare till DN Åsikt den 6:e juni 2018 försvarar Thomas Alm ateismen och utgår från att vetenskap står i motsatsförhållande till den påstått irrationella och ologiska kristna tron. Jesus är en sagofigur och Gud existerar inte, menar Alm och ställer sig själv sida vid sida med den berömde vetenskapsmannen Albert Einstein som påstås ha varit ateist. Därför menar Alm att vi inte bör vara kristna. Det är inte första gången som försvarare av ateismen gör som Alm och det är därför viktigt att utreda grunderna för påståendet att berömda vetenskapsmän är ateister.

Aalbert Einstein 20180701 36359945_2144778545536346_7502675191659495424_nVetenskap brukar premiera både ordning och precision men Alms framställning är en smula rörig. Ett större problem är att Einstein, som är Alms huvudnummer, inte var ateist. Frågan om vad Einstein trodde eller inte trodde på är dock komplicerad. Som många andra stora tänkare ville han inte reducera svårgripbara problem till tvärsäkra ståndpunkter. Därför är det viktigt att peka ut attityder och utsagor hos honom som rimligtvis inte kan komma från en ateist. Alltså en form av uteslutningsmetod. Låt oss ta ett exempel. Einstein kritiserade den probabilistiska utgångspunkten i kvantmekaniken med orden:

”I, at any rate, am convinced that he is not playing dice”
(Einstein citeras av Cox & Forshaw, 2011, sid 43). 

Einstein refererar här till Gud på ett sätt som gör det osannolikt att han var gudsförnekare. På en fråga om Einstein var panteist, gav han ett ännu klarare svar: 

”Your question is the most difficult in the world. It is not a question I can answer simply with yes or no. I am not an Atheist. […] We see a universe marvelously arranged, obeying certain laws, but we understand the laws only dimly. Our limited minds cannot grasp the mysterious force that sways the constellations.” (G.S. Viereck, 1930, sid 372-373) 

Det här är definitivt inte den bild av Einstein som målas upp av Alm och andra ateister. I själva verket hävdade Einstein att religiös tro, trots svårigheten för oss att förstå den outgrundliga kraft som ligger bakom universum, är en bättre utgångspunkt än ateismen.

Det finns fler exempel. Galileo Galilei, en annan berömd vetenskapsman, hamnade i konflikt med katolska kyrkan för sin tes att jorden kretsar kring solen men förblev kristen även när han dömdes till husarrest. Det tål också anmärkas att när Galilei ställs inför Inkvisitionen den 22 juni 1633, framhärdar han att han är och skall förbli en god katolik oavsett vad hans fiender påstår.

Galileo.arp.300pix
Galileo Galilei vetenskapsman med stor roll för den moderna naturvetenskapens framväxt. (bild: WikiCommons)

Om Alms påstående om ateistiska vetenskapsmän har visat sig falskt blir det tyvärr inte bättre när Alm ska tolka Bibeln. Alm börjar sin bibliska utförsåkning med att påstå att Gud är ”en litterär fantasifigur vars saga nedtecknades för ca 2600—2400 år sedan.” Alm kan faktiskt inte styrka att Gud endast är en litterär figur och någon trovärdig källa till den felaktiga dateringen ges heller inte. Beskrivningar av vad Gud gjort och gör skrivs nämligen fortfarande och frågan är även vad dateringen av nedtecknandet ska bevisa. Alm klagar sedan på att det finns många olika kyrkor, ”alla med sin version av gudens vilja”. Det stämmer heller inte eftersom de flesta kyrkor använder sig av Bibeln. Dessutom visar inte det faktum att det finns många alternativ automatiskt på att inget alternativ är sant. 

Sedan försöker Alm visa att Gud är en ond envåldshärskare genom att förväxla Moses i Gamla testamentet med Gud. Alm reagerar på en befallning som Moses ger, men i passagen som Alm tar upp avviker Moses tydligt från det uppdrag han fått av Gud. Jämför Guds kommando (4 mos 31:1-2) med Moses befallning i vrede (4 mos 31:14-18). Alm förväxlar antingen Moses med Gud, eller så gör han misstaget att se Moses som en ofelbar uttydare av Guds vilja. Båda dessa synsätt är misstag. Ingen av gamla testamentets förgrundsfigurer beskrivs som ofelbara och både Moses och Kung David tillrättavisas av Gud i Gamla testamentets narrativ. (Se till exempel 4 mos 20:12, 2 sam 12:13). Det gör att Alms kritik missar målet.

Efter att ha försökt tillskriva Gud en befallning som Gud inte har befallt börjar Alm på ett fantasifullt sätt lägga till egna hemska detaljer. Alms överdrivna skildring innehåller till exempel att de tillfångatagna midjanitiska mödrarna skulle ha tvingats se sina söner och män dödas. Sedan skulle de ha blivit plågsamt dödade, fullt medvetna om att deras unga döttrar skulle begagnas som sexslavar av de gudstrogna soldaterna. Detta är en fantasifull missrepresentation av bibeltexten och den historiska kontexten. Att det knappast handlade om sexslavar har många pekat ut. Olof Edsinger korrigerar den missuppfattningen i sin bok Krigen i Gamla Testamentet (2016), och även Paul Copan och Tommy Lindén har pekat ut detta.

Olof Edsinger 20180701 36347798_10155867217604856_7913696191722815488_n
Olof Edsinger författare till Krigen i Gamla Testamentet (foto: Johan Ericson)

Men som kristna bör vi vara beredda på att det inte nödvändigtvis hjälper att korrigera dessa faktafel i en debatt. Enligt Lagen kunde inte en israelit ta till sig en kvinna, även en krigsfånge, utan att hon blev hans hustru, påpekar Lindén. Och då hade israeliterna även en förpliktelse att behandla kvinnan anständigt och ge henne en social trygghet. Att israeliter skulle våldta fångar och hålla sig med sexslavar är uteslutet enligt Toran (5 Mos 21:10-14), skriver Lindén. Men det är lärorikt att se hur Lindéns motdebattör ändå lyckas måla upp honom som en fruktansvärt oetisk person i svaret till Lindéns klargöranden. Vi tror att man kan dra en lärdom av detta. Det är viktigt att peka ut och fördöma feltolkningar av Guds ord både när sådana förekommer i Moses befallningar och när de förekommer i andra sammanhang. Vi går tillbaka till Alms ansträngda religionskritik. Efter att Alm har presenterat Moses ord som Guds ord och sedan smyckat ut det med egna hemska detaljer, så jämför han sin egen missrepresentation med Islamiska statens härjningar.

Så hur ska vi utvärdera Alms resonemang? Alms bibeltolkning är under all kritik. Och berömda vetenskapsmän – Galilei och Einstein – var helt enkelt inte ateister. I Galileis fall är det klarlagt att hans Gudstro fanns både före och efter konflikten med katolska kyrkan. I Einsteins fall är det klarlagt att han hade en tro på Gud och såg sig definitivt inte som ateist.  Det går alltså i högsta grad att kombinera en tro på Gud med en framstående vetenskaplig gärning. Alms slutsats (att eftersom berömda vetenskapsmän är ateister så bör heller inte vi vara kristna) saknar därför grund. Det som faktiskt återstår av Alms argument är bara hans egna ateistiska villfarelser.

/ Joel Samuelsson Pär Gustafsson

Kommentar: Detta är alltså den bloggpost som utannonserades för en tid sedan. Tack för denna skrift! Den bygger på ett publicerat svar av Pär Gustafsson som svar på Thomas Alms ursprungliga inlägg på DN Åsikt./ Martin Walldén (bloggredaktör). DS.