Etikettarkiv: Bok

Veckans boktips – En enda Gud Allah eller Jesus?

Veckans bloggpost är ett boktips, för att få stämningen kanske följande slinga kan hjälpa någon del av oss? !

Idag tänkte jag säga några ord om en lite djupare bok, men kanske ändå mer lättläst, än Repor i bordsskivan som var aktuell i inslaget ovan, boken heter:

En enda Gud Allah eller Jesus? – En före detta muslim granskar bevisen för islam och kristen tro. 

och författaren heter:

Nabeel Qureshi

Betraktad som en deckare så ger denna bok ytterst lite spänning, man kan liksom i titeln ana hur det kommer att sluta (En före detta muslim granskar…, Ja, få se, vilket av alternativen kommer att vinna efter 352 sidor?) så oavsett hur mycket Quereshi skulle försöka skapa någon osäkerhet om hur det kommer att gå, eller vad han kommer att finna starkast argument för, så är det inte en spänningsroman. Det blir lite som att göra en film om Titanic där spänningsmomentet skulle kretsa omkring ifall hon kommer fram hel och hållen till New York eller inte, vilket de flesta nog vet svaret på. Dock så är det så att populära filmer om detta drama ändå kan göras, men ur en annan vinkel, vilket också är denna boks strategi!

Som ateist vad har denna bloggpost med mig att göra?

För en kristen kan man kanske ana att det finns en poäng att läsa denna bok, att ta del av argumenten och jämförelsen med den muslimska tron, men om man har en ateistisk tro då? Finns det någon poäng eller behållning då? Eller något skäl att läsa den?

Ett skäl skulle nog vara för att ytterligare kika på detta med huruvida man kan klumpa ihop religion i en klump, här får man en rätt god och lättillgänglig jämförelse mellan de två största av världens religioner, två varom det ofta sägs att de har en gemensam grund, samma Gud med mera.

Eller som muslim?

Om man är muslim då, vad finns det för skäl att läsa den då? Kanske just att den inte utgår ifrån ett kristet perspektiv på Koranen, sanning, islam, Jesus och andra frågor utan börjar i hur en muslim resonerar om saken. Följer man då tråden genom boken så kommer man kanske till en punkt där man behöver hitta svar på invändningarna från bokens författare för att kunna vidhålla sin tro, eller får gå emot sitt förnuft.

Själva bokrecensionen

Rent läsmässigt är den gott skriven genom att vi får följa Qureshis resa i förhållande till lärosatser, i förhållande till sin muslimska kultur och sina kristna vänner, vi ställs inför bokens olika resonemang och frågeställningar och överväganden tillsammans med en person som brottas med dem och samtidigt en som förklarar varför just vissa frågor innebär en brottning; för en muslim är ju självklart inte frågan om det kan finnas en transcendent Gud någon stor sak (som när en ateist och en kristen samtalar om sin respektive tro, men däremot att eller om Jesus dog på korset (vilket för många, särskilt forskare och akademiker, i Sverige och Europa och USA nog i stor utsträckning ses som ”säkert som ‘amen’ i kyrkan”).

Ännu ett skäl till att läsa denna bok är att den ger lite mer varför Qureshi blev kristen, och hur några andra blev det, trots att det kostade på att konvertera (bland annat möter vi en kvinna från Saudi-Arabien), men det är ändå mer som en bakgrund, om än effektfull och läsvärd, än själva berättelsen (han har skrivit mer om detta i boken Jag sökte Allah och fann Jesus).

Nya lärdomar eller återupptäckande är en annan väldigt stor behållning av boken. Allt ifrån hur Koranen tillkom, att den inte tillkom på arabiska, att den är väldigt väldokumenterat utrensad och ansad, de filosofiska implikationerna av en evig Koran, av hur Paulus och kyrkomötet i Nicaea används på ett rätt så ohistoriskt sätt, hur en muslim relaterar till Koranen och invändningar emot densamma, hur man ser på Muhammed och hans roll, vad som faktiskt finns för källor till Koranens tidiga historia och Muhammeds liv och leverne.

Några exempel på ämnen som behandlas:

  • Sharia kontra evangeliet
  • Tawhid eller treenigheten
  • Muhammed eller Jesus – två olika religionsstiftare
  • Dog Jesus på korset? ”Men de dödade honom inte och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så” (Sura 4.157)
  • Uppstod Jesus från de döda?
  • Påstod Jesus att han var Gud?
  • Är Muhammed Guds profet?
  • Är Koranen Guds ord?

De flesta av dessa ämnen är för mig inte nya, till och med rätt så välprenetrerade, och ändå så är vinkeln lite annorlunda så att det tillför mig nytt, eller så är en viss aspekt av dessa frågor lite annorlunda i samtal med en muslim vilket ger lite andra infallsvinklar vilket öppnar och vidgar vyerna!

Omdöme

Jag tycker boken är välskriven och lättillgänglig, särskilt inledningsvis då man får följa personer och får frågor som ansluter till ämnet, mot slutet är det som om författaren hoppas och tror att vi är med på tåget utan så många sådana extra sidvändarfinesser, och det är vi nog många av oss, men det ger en känsla av att boken är lite mindre välarbetad i slutet vad gäller läsupplevelsen. Boken är dock skarp i sina slutsatser, vänlig i sitt bemötande av den andre och eftersom vi som läser den vet att den är på stort allvar för åtminstone författaren så vill i alla fall jag gärna ta del av det som står och då detta också är skarpsinnigt och till och med ger ny kunskap och nya perspektiv (trots att rubrikerna inte ger skäl kanske att det) då är det bara att rekommendera boken!

 

Annonser

Bokrecension av ”Gud: återkomsten”

Veckans bloggpost är en recension av Joel Halldorfs bok: Gud: Återkomsten – Hur religionen kom tillbaka och vad det betyder av Tobias Sunnerdal.

Det är en lättläst och intressant bok. Alla kapitel är mellan 4 och 12 sidor långa. Ofta har akademiker en talang att säga ganska lite med väldigt många ord, men i den här boken är det tvärtom. Det är lätt att följa med i argumenten, och Halldorf har en tydlig röd tråd. Han skriver bara det som är nödvändigt för förståelsen av tesen, och håller sig till ämnet, väldigt kortfattat och tydligt. Den innehåller även väldigt många fotnoter för den som är intresserad av källor och fortsatt läsning. Det är utan tvekan en av de intressantaste böckerna jag läst på länge. Och en bok jag skulle önska att fler läste – alla som på något sätt är intresserade av religion, samhälle eller politik. Boken är betydligt intressantare än mina tankar om boken, och därför ska jag försöka sammanfatta en argumentationslinje som har apologetisk karaktär.

Länge tänkte sociologer att religionen höll på att försvinna, och snart skulle vara försvunnen. Men vi kan konstatera att den prognosen inte stämde. Tvärtom håller vårt samhälle på att bli post-sekulärt, och religioner syns mer och mer. Det är tema i böcker och tv-serier. Kända personer talar om sin tro i radio. Den politiska debatten svämmar över av debatter om religiösa symboler och kläder, religiösa friskolor och muslimska böneutrop. Och både i Sverige och i världen är det allt fler som blir troende, men ateismen backar. 

Det är många fler som går på gudstjänst än som går på bio eller tittar på allsvensk fotboll. Men till skillnad från sporten dyker bara religiösa upp i nyheterna när det hänt något dramatiskt (sprängdåd, pedofili osv). Tänk dig bilden av allsvensk fotboll utan att matcher gick på TV, eller att det rapporterades om vardagslunken i serien. Om det enda som syntes var huliganbråk och mutor. Då skulle nog många (som inte är insatta) vara oroliga och vilja förbjuda sport. Media ger alltså en snedvriden bild av samfund, kyrkor och religiösa.

Ett av de vanligaste argumenten mot t.ex. kristen tro är att religion är farligt, orsakar krig, och utgör ett hot mot vårt demokratiska samhälle. Och det är frågor som Halldorfs bok behandlar. Frågan i boken är inte om ”religion” är sann eller inte, utan om den utgör ett hot mot demokratin, eller är en tillgång för demokratin.

Bildresultat för gud återkomsten
Foto: Joel Halldorf

Halldorf konstaterar att religion inte är ett enhetligt fenomen. Det finns knappast någon enda gemensam nämnare som är gemensam för alla religioner, eller som inte delas av något sekulärt. (Tro på Gud utesluter bl.a. buddism. Tro på saker som inte går att bevisa inkluderar även alla sekulära politiska åskådningar, livsåskådningar och tron på mänskliga rättigheter.) Religion är en alldeles för bred kategori som inte tar hänsyn till olika livsåskådningars egenart. Tänk om vi t.ex. skulle vända på steken och uttala oss kategoriskt om det sekulära. Att sekulärhumanister, nazister, kommunister, liberaler och kapitalister inte har så mycket gemensamt är ganska självklart. Vi kan inte säga att sekulära ideologier är positiva eller negativa utan att zooma in och titta på en specifik tradition. På samma sätt går det inte att tala om religion i allmänhet. Men för att kommentera påståendet att religion är orsak till alla krig kan vi konstatera att endast 7 % av historiens alla konflikter anses kunna betraktas som religiösa konflikter. Att dra in alla bidrag till religiösa organisationer för att en del gått till extremister blir ungefär som att förbjuda idrott för att MMA är våldsamt, eller dra in allt presstöd för att en del gått till högerextrema ”Fria tider”.  Eller varför inte förbjuda sekulära organisationer eftersom NMR är antidemokratiska? Men av någon anledning tycker många att det är okej att generalisera på det sättet när det kommer till religion.

Det som behövs för att ett demokratiskt samhälle ska fungera är ett demokratiskt ekosystem. Ett starkt civilsamhälle där människor är organiserade i mindre gemenskaper som skapar samhörighet, mening och gemenskap. Där människor fostras demokratiskt på gräsrotsnivå. Där ett sådant civilsamhälle finns har demokratiska styrelseskick vuxit fram. Där det inte finns har det varit väldigt svårt att införa ett demokratiskt statsskick ”uppifrån”. Det finns många studier som visar på sambandet mellan föreningsliv och demokrati. Alla typer av föreningsliv, som innebär att människor organiseras, bildar gemenskaper och praktiserar demokrati på gräsrotsnivå bör ses som en stor tillgång tills motsatsen har bevisats. Oavsett om det är församlingar, fotbollsklubbar eller politiska/ideologiska föreningar utgör de en stor tillgång för vårt demokratiska samhälle. 

Församlingar har varit otroligt viktiga för Sveriges demokratiska utveckling. När Sveriges första frikyrkoförsamling bildades 1848, hade den en föreningsmodell som var demokratisk och där män och kvinnor hade lika rösträtt. Alltså mer än 70 år innan kvinnor fick rösträtt i Sverige. Och som en liten minoritet som ville ha rätt att praktisera sin tro (och slippa det statliga lutherska religionstvånget) var frikyrkan mycket drivande för religionsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet. Frikyrkomedlemmar var klart överrepresenterade i riksdagen och drev igenom dessa reformer. Det är några exempel som visar hur viktig frikyrkan har varit för att forma vårt demokratiska samhälle.

Är religiösa en tillgång idag då? Mycket av de senaste 70 årens filosoferande har handlat om hur vi ska kunna vara redo nästa gång staten blir ond. Vi har nazismen och kommunismen nära i tid. Det är viktigt att inse att minoriteter som bildar täta, alternativa gemenskaper gör samhället motståndskraftigare. Nästan alla frihetskämpar har backats upp av någon typ av gemenskap. Sophie Scholl hade studentföreningen ”Vita rosen”, Martin Luther King hade sin baptistförsamling och Nelson Mandela hade ANC-rörelsen. Säga vad man vill om Jehovas vittnen, men till skillnad från de flesta andra vägrade de salutera Hitler på 1930-talet.

Små alternativa gemenskaper är inte bara bra för att göra motstånd när samhället håller på att spåra ur, de kan också föra samhället framåt. Ofta kommer radikala idéer från små minoriteter, för att långt senare omfamnas av majoriteten. Kväkare och väckelsefromma drev frågan om slaveriets avskaffande (och kallades för naiva idealister utan förståelse för samhällsekonomi – jämför med Sveriges kristna råds uttalande för generös flyktingpolitik idag). Baptister och frälsningssoldater låg långt före samhället i jämställdhetsfrågor (lika rösträtt för kvinnor och kvinnor som ledare). Homogenitet hämmar kreativitet, men mångfald och avvikande åsikter bidrar till nytänkande och kreativitet. 

Hur ska då samhället förhålla sig till religion? I grunden bör församlingar ses som något positivt, och en tillgång för samhället. Vi behöver starka idéburna gräsrotsrörelser, och samhället har faktiskt inte råd att vara kräsna. Dessa rörelser och gemenskaper bör även få synas i samhället på samma villkor som alla andra. Både när det kommer till ljud, kläder och skolor. Av två skäl. För det första är det aldrig bra när staten börjar lägga sig i vilka som ska få höras, hur människor ska klä sig eller exakt hur alla ska tänka – det är en farlig väg att gå som aldrig slutat väl. Och för det andra skapar det missnöje, motstånd och parallellsamhällen om en grupp inte får finnas med i det vanliga samhället, och om en minoritet upplever att staten lagstiftar mot dem. Då drar de sig undan, betonar ofta sin särart ännu starkare, och missnöjet växer.

Staten ska vara sekulär, men det innebär inte att samhället (alltså alla personer, relationer och organisationer inom Sverige) är eller ska vara det. Ett demokratiskt samhälle förutsätter att alla får synas och höras med sina åsikter. Att även religiösa får höras på samma sätt som alla andra är en förutsättning för demokratin, och motverkar dessutom parallellsamhällen och radikalisering. 

Utöver det skriver Halldorf mycket intressant om liberalism, individualism och nationalism, och visar hur de brister i att forma och upprätthålla ett demokratiskt gott samhälle, men det får diskuteras någon annan gång. Här har fokus varit att argumentera för att kristna, såväl som andra religioner, ska få synas och höras i samhället, och att religiösa organisationer i grunden är bra och viktiga för demokratin och samhället (inte skadliga hot, som det ibland kan påstås). Det är också huvudtesen i Halldorfs mycket läsvärda bok. 

/ Tobias Sunnerdal