Etikettarkiv: Epistemologi

Vill vi ha Gud?

Vill vi ha Gud?

I mitt förra inlägg skrev jag att en möjlig anledning till att färre och färre människor tror kan vara för att de upplever att de inte behöver Gud (läs här). Jag tänkte följa det spåret här och skriva om att en annan möjlig anledning är att människor inte vill ha Gud. Ha tålamod så kommer jag dit.

För ett bra tag sen, innan jag blev kristen, lyssnade jag på en predikan där det vetenskapsfilosofiska konceptet epistemologi togs upp. Epistemologi handlar väldigt kort om hur vi kan veta det vi vet (hur vi kan nå kunskap). I denna predikan kom pastorn med en slags samhällsteori om att våra känslor utgör epistemologin i dagens samhälle. Vad han menade var att våra känslor har blivit vår moraliska kompass, som talar om huruvida saker är rätt eller fel för oss. Om jag mår bra av något så betyder det att den saken är bra och om jag mår dåligt av något så är den saken dålig. I mycket kan vi se detta runt omkring oss, till exempel i budskap som vi matas med från media, grannar, vänner m.fl. ”Så länge du mår bra utav det” eller ”Mår du inte bra av det så ska du inte göra det” kan man höra många gånger. Om detta är de budskap som vi matas med, betyder det att vi själva och våra känslor utgör grunden och kompassen för moral? Och om det är så att vi själva är våra egna kompasser, med våra flyktiga och ständigt föränderliga känslor, – finns rätt och fel överhuvudtaget?

Här finns det två olika hållningar, antingen att moral är objektiv eller att den är relativ. Objektiv moral innebär att det finns rätt och fel som gäller för alla, oavsett vart man bor, vad man tycker eller under vilken tidsepok i historien man levt. Relativ moral innebär istället att rätt och fel är något som varje människa, samhälle, land eller tidsepok får utforma själv. I samhället vi lever idag så skulle jag gissa att folk lever utifrån hållningen att moral är relativt, vilket går i linje med den rådande ide- och samhällsrörelsen postmodernism som (i yttersta korthet) säger att din sanning är din och min sanning är min (moral i detta fall). Problemet med detta är att det ofta är motsägelsefullt. Om man tänker på (o)moraliska handlingar som att våldta små barn eller att mörda och plåga människor tror jag de flesta instinktivt känner att dessa handlingar är fel – oavsett person, land och tid. Få skulle nog instinktivt hävda att sådana moraliska handlingar är relativa; att för vissa, och ibland, är det rätt att till exempel våldta barn men för andra, och andra gånger, är det fel.

Om man istället tror att det finns en objektiv moral, så torde det stärka tesen att Gud finns. Varför? Jo, för att den objektiva moralen behöver utgå ifrån en standard/grund eller en moralisk laggivare, något att mätas emot och jämföras med. Den objektiva moraliska standarden kan ju inte heller vara skapad av människan utan behöver vara bortom människan – på samma sätt som en trähylla inte kan vara skapad av träet självt utan behöver vara skapad av något bortom sig själv. Även om det går att skriva mycket om denna sak, kommer jag för tillfället lämna det därhän för att istället gå in på det jag började inlägget med.

I början av detta blogginlägg skrev jag ju att en möjlig förklaring till att färre folk tror är för att de inte vill ha Gud. Vad menar jag med det? Och hur hänger det ihop med moral, som också tagits upp här? Jo, enligt kristendomen utgör Gud standarden för vad som är rätt och fel. Kortfattat kan man säga att eftersom Gud är god så är allt som är emot Hans natur ont. Därför tycker vi att till exempel kärlek, frid och hjälpsamhet (Guds egenskaper) är goda och rätt saker att eftersträva medan lögn, hat och svek är dåliga och fel saker att eftersträva. Så genom att hävda att den kristna Guden utgör standarden för moralen så kan man säga att Gud blir vår moraliska auktoritet – med vilken våra moraliska handlingar blir jämförda mot. Vi står då under Guds makt i vad som är rätt och fel och därmed är vi inte fria att bestämma vår egen standard. Det skulle betyda att min moraliska kompass; mina känslor och upplevelser av vad jag mår bra eller dåligt utav, inte är en rättjusterad kompass. Och just denna bit tror jag för många kan kännas rätt provocerande, till den grad att många inte vill tillhöra eller ens veta av kristendomen.

För om kristendomen är sann och Gud finns, så behöver vi förhålla oss till denna moraliska auktoritet som Gud blir och som vi blir i förhållande till Honom. Det kan vara en känslig punkt för många, för det finns något hos oss som gör att vi inte vill behöva förhålla oss till Gud på det sättet. Vi vill liksom vara våra egna herrar – våra egna moraliska auktoriteter och moraliska kompasser som guidar oss fram. För i ärlighetens namn – vem vill ha en moralisk myndighet; någon annan än en själv som är herre över ens liv och som ytterst säger vad som är rätt eller fel i hur jag beter mig? Att tro på Gud kanske för många kan upplevas som kvävande. Så därför kan man gynnas av att fortsätta anta att det inte finns en standard för vad som är rätt eller fel (Gud) för då slipper man även undan från den moraliska myndighet som en objektiv moral förutsätter. Då jämförs vi människor bara sinsemellan – alla med sina brister och misstag och synder – och ingen auktoritet kan lägga sig i.

För att du lättare ska kunna navigera i var du står i allt detta, vill jag be dig som läser att svara på en fråga för dig själv. Frågan lyder som följande: Om kristendomen var sann, skulle du tro på den?

Om du tvekar eller svarar nej, vad beror det på?

En möjlig förklaring kan vara att det finns emotionella aspekter till varför du känner ett motstånd, snarare än intellektuella aspekter. Du kanske inte vill tro. För hur skulle det vara att tro och låta Gud ta över platsen som herre i ditt liv?

Låt mig som genomgått den förvandlingen ge ett svar på det: det kommer vara det bästa valet du fattar.

 

Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. (John 3:17)