Varför just kristen? -del2

Här redovisar jag nu mitt andra skäl till varför jag är just kristen, och det handlar om den Gudsmedvetna människan.

                                                        Människans andliga DNA

På samma sätt som vi människor har ett personligt DNA(1), som talar om för oss vem du och jag är, så har vi ett andligt DNA, som också talar om för oss vem du och jag är. Jag för min del har erkänt och bejakat mitt andliga DNA, att jag som människa är Gudsmedveten och bär på en inneboende Gudslängtan. Flera årtionden av sekularisering i vårt land har inte kunnat eliminera eller utplåna detta DNA och Ateism, sekulärhumanism och andra Gudlösa ismer har inte kunnat redovisa några trovärdiga skäl till varför jag skulle förneka eller försöka  förklara bort vårt andliga DNA. Därför är jag en kristen.

                                                           Något allmänmänskligt

Under den mänskliga historiens gång och i alla kulturer och miljöer, så kan vi se att Gudsmedvetande och Gudslängtan har varit och är något allmänmänskligt. Det har handlat om existentiella frågor, altarbyggen, gravplatser, offer och tillbedjan till en ”okänd Gud”, men som de ändå i sina hjärtan och samveten har vetat eller anat, att han finns.(2) Förklaringen till dessa allmänmänskliga erfarenheter är, att varje människa är skapad  av Gud, genom Gud och till Gud. Gudsmedvetande och Gudslängtan är nedlagt av Gud i oss var och en och det tar sig så tydliga uttryck, alltifrån innerlig tillbedjan till aggressiv förnekelse av Gud.(3)

                                                         Inte vilken Gud som helst

Det handlar inte om att vara medveten om vilken Gud som helst av alla så kallade ”gudar” i den religiösa ljungeln, eller att längta efter en opersonlig och oidentifierad Gud. Den Gud som jag talar och skriver om är en evig och personlig Gud, som presenterar sig själv i skapelsen, i Bibeln, i historien, i våra samveten och erfarenheter, men framför allt i och genom Jesus Kristus.(4)

                                                         Gudsförnekarens dilemma

”Dilemma”: bryderi, knipa, svårt val.(5)

Att vara upptagen med att förneka Gud är ett dilemma, därför att om Gud inte finns, då behöver vi aldrig förneka eller försöka förklara bort hans existens. Men det är just detta som är Gudsförnekarens dilemma: Den Gud som de påstår inte finns, lägger de ändå ned så mycket av tid, energi och tankeförmåga på, för att förneka eller försöka att förklara bort. Detta är både irrationellt och ologiskt.

Detta dilemma framkommer så tydligt då jag läser och lyssnar till vad vår tids främsta Gudsförnekare och opinionsbildare skriver och säger. Jag ger här några exempel:

– Christer Sturmark, som är både sympatisk och karismatisk och trevlig att umgås med. I hans böcker: ”Tro och vetande 2.0”(6)  och ”Upplysning i det 21:a århundradet”(7)  så möter vi Sturmark mitt uppe i en intellektuell brottningskamp mellan de två verklighetsuppfattningarna: Gud finns inte och Gud finns. Jag har läst Christer Sturmarks böcker och mött honom i två debatter, i Stockholm och på Löttorps Camping, så jag har kommit i ”klinch” med hans intellektuella brottningskamp angående Guds existens och Guds icke-existens. 

– Richard Dawkins i hans bok: ”Illusionen om Gud”(8) och i andra böcker som han har skrivit och i debatter av olika slag, så förnekar Dawkins frenetiskt och aggressivt Guds existens. Genom hänvisningar till evolution och ”det naturliga urvalet”, som han menar har gjort Gud ”överflödig”, och genom retoriska knep och genom att konstruera en egen Gudsbild, så förnekar han Guds existens. Men ett av problemen som Dawkins har i detta är, att den gud som han förnekar är inte den Gud som jag tror på, utan den gud som är i enlighet med den ”gudsbild” som han själv har konstruerat. Dawkins missar helt enkelt målet med sin agitation. 

                                                                                                                                                                – Lawrence M. Krauss, en god vän till Richard Dawkins, i sin bok: ”Ett universum ur ingenting”(9),  som verkligen var tänkt av Krauss, att ge Guds existens dödsstöten. Dawkins utgår ifrån biologi, och då evolutionsbiologi, medan Krauss utgår ifrån fysik, men deras gemensamma agenda är att förneka Guds existens.  Men det får en motsatt effekt även hos Krauss, därför att han genom hela boken kommer tillbaka till den Gud vars existens han skulle ge dödsstöten. Föga trovärdigt, därför att hans upptagenhet av Gud talar sitt eget och tydliga språk, precis som det gör hos Sturmark och Dawkins och deras ”lärjungar”.

– Reaktioner och kommentarer till vad jag skriver på mina bloggar vittnar verkligen om detta dilemma som vår tids Gudsförnekare lever med. Så länge de får driva ”sin agenda”, så tror de sig ha ett övertag, men så fort de får motfrågor och blir redovisningsskyldiga om den grund som de själva står på, då visar det sig vilket dilemma som de lever med, och då har det ingenting att ”svara upp med”. Ett dilemma som för somliga av dem har blivit till ett oövervinnerligt komplex, som gör att de inte kan släppa ”Gudsfrågan”. Det är tydligt, att det inte är enkelt att förneka den Gud som de innerst inne vet finns.  

Till sist några ord ifrån Bibeln som sammanfattar detta som jag har skrivit här:

Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan.(10)  Ett evighetsmedvetande som är direkt sammankopplat med människans Gudsmedvetande och Gudslängtan. Intiutivt så vet människan, att fortsättning följer efter den fysiska döden, och inget av deras argument tycks bita på detta evighetsmedvetande.

Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden.(11)  Såsom vatten är ett livsvillkor för hjorten, så är Gud ett livsvillkor för oss människor.

DÄRFÖR ÄR JAG KRISTEN!

Väl mött! 

/ Bength Gustafson

 

Källor: (1) DNA: Människans genetiska kod. I vårt DNA finns våra personliga egenskaper som gör, att du är du och jag är jag. (Vad är DNA? – geneticcode.se) (2) Apg. 17:16-34. v.23. (3) 1 Mos. 1:26. Rom. 11:36. Pred. 3:11. (4) Jes. 40:28. Rom. 1:19-20. Hebr. 11:3. Ps. 33:6-9. 148:1-6. Job. 38:1-42:6. Joh. 1:1. 17:17. Jes. 45:11. Apg. 23:1. Rom. 2:15. 9:1. 2 Kor. 1:12. 4:2. Fil. 2:13. Joh. 1:14, 18. 10:30, 37-38. 14:6-11. (5) Bonniers Lexikon. Band 23. Ordbok. (6) Nya Doxa. 2006. (7) Fri Tanke förlag. 2015. (8) Leopard förlag. 2007. (9) Fri Tanke förlag. 2012. (10) Pred. 3:11. (11) Ps. 42:2-3.a. 

Ateister som ifrågasätter sin egen existens

I mitt förra inlägg argumenterade jag för att vi ska sluta använda självmotsägande fraser eftersom de inte kan vara sanna. En av dem lyder: ”Det finns ingen absolut sanning”. Det påståendet kan inte enligt sin egen standard vara absolut sant, och därmed finns ingen anledning att ta det påståendet på allvar.

Förvånansvärt många ateister protesterade mot mitt inlägg och argumenterade för att självmotsägelser visst kan vara sanna. Det är svårt att säga vad det beror på, men det framgick tydligt att flera ateister kände sig hotade av tanken att man inte bör säga emot sig själv.

En ateist argumenterade passionerat i kommentarsfältet på den här bloggen för att absolut sanning inte finns och att religiösa bara tror på sådant ”strunt” för att rättfärdiga sin tro på obevisade figurer. Han fick då frågan om han inte anser att det är absolut sant att han själv existerar, varvid han svarade:

”Min arbetshypotes är att jag existerar.”

För att kunna ifrågasätta Guds existens, kände sig alltså denna person sig tvungen att ifrågasätta sin egen existens.

Det finns förstås mängder med ateister som inte ifrågasätter sin existens eller känner sig tvungna att göra det för att ifrågasätta Guds. Men de är fler än man kan tro. Daniel Dennett, en av nyateismens fyra ryttare (de andra är Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Sam Harris), är känd för att argumentera för att medvetandet är en illusion. Dennett är fysikalist, vilket innebär att han tror att allt som finns är det fysiska och naturliga. Det gör att det övernaturliga, abstrakta objekt som en immateriell själ och ett verkligt jag inte kan finnas.

Sam Harris når en annan slutsats än sin medryttare: han menar att medvetandet finns, men att det är ett mysterium hur det kan finnas. Han skriver att det är omöjligt att tänka sig hur medvetande kan uppkomma ur omedvetet processande av information, men likväl är det det som måste ha skett om Gud inte finns, vilket är Harris position. Så medan Harris menar att han själv finns, kan han inte förklara hur han kan finnas, utan nöjer sig med att säga att det är ett mysterium.

I februari behandlade SR-programmet Filosofiska rummet frågan: Finns jag? Kognitionsvetaren Peter Gärdenfors, filosofen Ingmar Persson och författaren Maria Küchen var samlade för att prata om detta. Enbart Küchen, som är kristen, var inne på att jaget är något mer än det fysiska, medan Gärdenfors och Persson menade att jaget är en illusion. De hävdade att det var det naturvetenskapliga (läs: naturalistiska) sättet att se på jaget.

Och jag tappade räkningen på hur många gånger de sa ”Jag tror”, ”Jag tycker”, ”Enligt mig” och så vidare.

Det är fascinerande att ingen i ett så sofistikerat program som filosofiska rummet under 40 minuter påpekade denna uppenbara självmotsägelse. ”Jag tror att jag inte finns” kan inte vara ett sant påstående, för om jag inte finns tror jag inte någonting.

I själva verket är vår egen existens en av förvånansvärt få saker vi kan vara 100 % säkra på. Det faktum att vissa ateister och naturalister känner sig tvungna att ifrågasätta något så självklart visar på vilken bräcklig grund flera av dem står. Du har ett allvarligt problem med din världsbild när du börjar ifrågasätta dig själv.