Etikettarkiv: Filosofi

Sokrates vittnar: ”Jesus har uppstått!”

Kanske är det svårt att lägga ord i munnen på en redan avliden person, i alla fall om man vill göra anspråk på att de ska vara korrekta, så kanske ska det sägas redan nu:

Sokrates sa mig veterligen inget om Jesu uppståndelse!

En orsak kan vara att han var död redan då Jesus dog och följaktligen även då han uppstod?

Dock spelade han gudomlig fotboll!

Jag tänkte i denna bloggpost reflektera kring några saker om kring påskens stora händelser, påsk har i västkyrkan firats för ett par veckor sedan, för något kortare tid sedan i de ortodoxa kyrkorna. Det som framförallt kommer att avhandlas är förstås vad sjutton som hände? Varför blev det en sådan våg i tiden? Varför föranledde en avrättad man, långt ifrån maktens centrum, en sådan omvälvning i tiden att vi fortfarande skriver bloggposter om honom och det fortfarande finns drösvis med människor som vill lägga tid på att argumentera mot honom och hans existens? Påsken kan sägas uppmärksammades av ungefär tre miljarder människor, så något bör väl ligga bakom detta?

Så frågan är i korthet: Finns det något som tyder på att anledningen är att den döde Jesus lämnade sin grav?

Det blir dock som sagt först en vända förbi Sokrates

img_1853
Sokrates, känd för sin frågande metod, för sin död genom att svepa en bägare gift och för att hålla sina drifter i schack!

Sokrates var en av de klassiska filosoferna i det gamla Grekland. Han har inflytande genom till exempel den ”sokratiska metoden”; alltså att ställa frågor till sin motpart och genom dem resonera sig fram, eller genom dem få motståndarens argument att falla. Han blev mot slutet av sitt ungefär sjuttioåriga liv anklagad av de styrande i Athen för att missakta gudarna och för att förleda ungdomen och dömdes till att dö genom att dricka en bägare gift.

Den främsta källan till kunskap om Sokrates är hans lärjunge Platon, själv skrev nämligen Sokrates ingenting. I Platons berättelse om Sokrates så omfattar denne rätt starkt en platonsk världsbild, så en ständig fråga då man läser Platons verk med Sokrates är vem man möter egentligen, Platon eller Sokrates eller kanske någon mix? Den andra källan till Sokrates är en annan av hans lärjungar: Xenofon, kanske mest känd för sina berättelser om sina krigiska verksamheter?

Inget av ovanstående anses som särskilt kontroversiellt eller osäkert, vågar jag påstå.

img_1854.jpg
Platon, Sokrates lärjunge och främste skildrare av hans liv och lära.

Platons skrifter, som kanske är de bäst bevarade av dessa två källor, skrevs under senare delen av 400-talet före Kristus och in till ungefär mitten av 300-talet före Kristus. De lästa kopiorna vi har är från 900-talet efter Kristus.

Men ett möte med Tacitus kanske kan vara intressant också?

Här finns det inget sportvideo att visa så vi går direkt in på hans verk om de romerska kejsarna. Det är nog det verk som han är mest känd för, och ett verk gärna citerad i kristen apologetik också, men här ska vi inte läsa på om kejsar Nero och de kristna, utan om Tacitus själv och hans uppdragsgivare. Verket består av två delar Historiae och Annales i vilka de romerska kejsarna från Augustus död år 14 efter Kristus till och med Domitianus död år 96 efter Kristus.

Varför skrev inte Tacitus om vad som hände sedan?

Tacitus första historieverk Historiae behandlar förvisso döda kejsare, men i relativ närhet i tid (den tycks ha påbörjats före 105 efter Kristus och avslutats omkring 109 efter Kristus). Den behandlar alla avslutade kejsarkapitel (förutom kejsar Nerva som regerade knappt två år efter Domitianus), dvs den innehåller allt den kan om man vill berätta om vad som skett på kejsarämbetsfronten.

Detta för oss till en tredje antik historiker

Nämligen Lukas, eller som vi kanske känner honom ”evangelisten Lukas”. Han berättar om Paulus som är viktig i skildringen av Jesu uppståndelse, han är en tidig återgivare av händelsen och berättar om en mängd kända vittnen till denna händelse. Paulus hävdar att de flesta vittnena lever när han skriver och han återger en slags formaliserad skildring av det som hänt efter att Jesus döda kropp lagts i graven, en slags trosbekännelse, en sådan återgivning som medvetet formas först efter en stund omkring en händelse.

Nå Lukas berättar om Jesu liv, död och uppståndelse i sin första bok, den vi känner som Lukasevangeliet. I sin andra bok berättar han om vad som sker sedan med stor tyngdpunkt på Paulus liv. Det vi ska läsa här är endast ett mot stycke, nämligen avslutningen:

Där stannade han i hela två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom, och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.

Apostlagärningarna 28:30-31

Vad händer sedan?

Ja det får vi inte veta. De enda uppgifter vi sedan har är att Paulus dog under kejsar Neros förföljelser, alltså senast år 68 efter Kristus. Det berättar de så kallade kyrkofäderna. Men när vi nu i kapitel efter kapitel nu kämpat oss fram genom det romerska imperiet, varför får vi inte veta hur det slutar? Ett möjligt svar är ju att det inte fanns något slut? Alltså inte då när Lukas skrev texten, Lukas tycks själv varit med på delar av resan, en god gissning är att denna företogs innan Paulus dog och att när Lukas och Paulus skiljdes åt så skrev Lukas denna skildring.

Vad innebär det?

Jo det innebär att livsteckningen i Lukasevangeliet är skrivet före år 68, och rätt långt före eftersom det ska hinna bli en resa till efter det med Paulus. Samma logik som med Tacitus, hans skildring slutar med det den kan skildra, eftersom resten inte hänt, samma bör kunna anses om Lukas!

När skrevs det då?

Tja en god gissning är att båda Lukas verk skrevs före år 68. De finns bevarade tillsammans med det mesta av övriga bibelböcker från ca. 150 år efter att de nedtecknades i Cheaster Beatty och med hela Bibelns Nya Testamente från ca. 300 år efter att de nedtecknades (Codex Sinaiticus). Lite närmare än 1200 år som för Sokrates!

Någon slags sammanfattning av Sokrates, Tacitus och Lukas

Vad vill då denna soppa ge för smak till påsktiden?

Jo lite av följande: Sokrates anses känd, fast källorna är honom närstående (lärjungar) och endast två och dessutom med ett stort tidsavstånd från nedtecknade till våra dagars kopior.

Bibelns källor, och då också uppståndelsens, är nära i tid och dessutom fler till antalet (fyra evangelier, en Apostlagärningar, ett antal brev (de viktigaste Paulus brev)), dessutom stöds de positiva källorna av fiendesidan (som Tacitus, Josefus m. fl.).

Slutsatsen blir!?

Okej, Sokrates har inte vittnat, men bedömningen av det vi vet om honom gör att vi bör ta i beaktande att Paulus säger:

Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit.

1 Korinthierbrevet 15:1-6

Här är liksom en annan nivå av vittnen som kan bekräfta något, mer än 500 stycken, det är fler än två! Som man dessutom kan få träffa eller i alla fall bli facebookvänner med (eller vad man nu hade för sociala medier på den tiden).

Även Tacitus har bidragit med att dessa är i livet, eftersom bedömningen av hans verk ger att Apostlagärningarna är skriven före Paulus död, och då också hans omvittnande om Jesu uppståndelse.

Texten om alla vittnen är dessutom betydligt nyare så tidigt och på den plats det skedde och med kända vittnen som fortfarande kunde frågas så kan en liten byggsten till påskens stora katedral tydligt ses: Det är ingen sentida myt utan ett tidigt vittnesbörd, ja samtida med den kristna kyrkans födelse!

/ Martin Walldén

Annonser

Vad vore livet utan relationer?

Människor är relationella varelser. Det betyder att vi är gruppvarelser, att vi är i behov av andra människor för att förstå världen, förstå oss själva och kunna orientera i vad det innebär att leva ett mänskligt liv. Vi använder ständigt andra människor som referensram och söker relationer med andra på en mängd olika sätt. Faktum är att vi inte hade överlevt många dagar efter födseln om det inte hade varit för relationer med andra människor. Ett spädbarn är i akut behov av relationer med vuxna, som kan ta hand om en, för att överleva. Så fundamentalt är relationer för människans existens. I vuxen ålder fyller inte relationer riktigt samma överlevnadsfunktion, men vi vet från en mängd forskning att ensamhet har många negativa konsekvenser för människans hälsa – psykiskt och fysiskt¹. Relationer är alltså fundamentala för människans existens, men också viktiga för vår lyckonivå. En livslång studie från Harvard visade bland annat att de som levde längst, hade bäst hälsa och var lyckligast var personer som hade haft goda, mening- och tillitsfulla relationer med andra under sitt liv². I tidigare inlägg har lycka diskuterats och här bidrar jag med en pusselbit i lyckosökandet, att goda relationer är  superviktiga för att uppleva lycka. Relationer med andra människor är alltså livsviktigt, både för överlevnad och för att vi ska må bra och vara lyckliga.

Det för oss in på en större fråga: varför är det så? Vad är anledningen till att människor är relationella? Här kommer svaret självklart se olika ut beroende på världsbild. Vad tror du själv? Vad är anledningen till att människor söker och behöver relationer för att må bra och vara lyckliga? Handlar det om dess överlevnadsvärde, det vill säga sätt för oss att bevara vår avkomma samt att kunna föröka oss? Adaption? Det är möjliga förklaringar, och vissa världsbilder utgår ifrån dessa. Handlar då kärleken, värmen, smärtan och komplexiteten som relationer utgör i människors liv om (samt reduceras till) en överlevnadsfråga?

En annan förklaring är att relationer – och kärlek – är syftet med människans existens. I mitt förra inlägg (se här) diskuterades meningen med livet. Där lyftes att meningen med livet är att lära känna och följa Gud, inte att uppnå lycka, men att människan blir komplett – och därmed lycklig – när en relation med Gud upprättas. Jämför det med följande citat från Charles Spurgeon:

Man was made in the image of God, and nothing will satisfy man but God, in whose image he was made.

Denna tes medför alltså att meningen med livet är relationell. Människans sökande efter relationer och kärlek, samt vetskapen att människor blir lyckligare av att ha goda mellanmänskliga relationer, kan därmed härledas till och pekar mot Guds existens.  

Vi kan från Bibeln veta att Gud är relationell. Han är både relationell inom sig själv, genom att Han är tre i en (tre personer men ett Gudsväsen: Fadern, Sonen och den Helige Anden), men Gud är också relationell med sin skapelse: med oss människor. Faktum är att hela evangeliet, det kristna budskapet, placerar relationer i centrum. Det kristna budskapet utgår från att Gud skapade människan för att ha relation med henne, liksom vi människor har relation med varandra.

Men trots att vi människor söker, skapar och upprätthåller relationer, tycker de flesta att relationer också är komplexa, komplicerade och ofta bristfälliga. Relationer är ju inte lätta, utan många problem och konflikter uppstår och härstammar från relationer. De flesta av oss har till exempel någon gång blivit brända i en mellanmänsklig relation. Faktum är att människans existens och historia (konst, poesi, litteratur m.m.) präglas av berättelser om brustna relationer och hur vi söker att återupprätta och korrigera dessa imperfekta relationer. Stefan Gustavsson, erkänd apologet i Sverige, sa en sak om relationer, människan och Gud som har fastnat hos mig. Han lyfte fram att anledningen till att de viktiga, men bristfälliga och brustna relationerna som människans existens präglas av härstammar från att den ursprungliga relationen – den med Gud – är brusten. När den är brusten, blir alla andra relationer också brustna.

Men här kommer en annan del av evangeliet in: den del där Gud önskar att återupprätta den brustna relationen som finns med sin skapelse, med oss. Guds önskan om detta och hans relationella karaktär ser vi tydligast i Jesus. Jesus, personen som kristendomens sanningsanspråk bygger på och som gjorde anspråk på att vara Gud, var ytterst relationell under sina år på jorden. Han sökte kontakt med olika slags människor på otroligt många sätt: med de utstötta, sjuka men också med de med hög status. Han bemötte människor på ett sätt som visade prov på sanning, mildhet och kärlek. Jesus var den perfekta psykologen, tänker jag ofta. Han visste precis hur man skulle möta människor, oavsett vem de var eller vilken livssituation de befann sig i. Han sökte upp människor och spenderade sin tid här i relationer med andra. Jesus visade inte bara på Guds relationella karaktär och inte heller hur vi människor kan vara relationella mot varandra i frid, glädje och kärlek, men framförallt hur Guds plan och önskan var att återupprätta den ursprungliga, men brustna, relationen med oss.

Om du utgick från att Gud finns och visste att Han önskade att du ville lära känna Honom, vad skulle ditt gensvar vara?

¹Se bland annat: https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ensamhet-ar-farligt-for-halsan
https://www.1177.se/vastra-gotaland/liv–halsa/psykisk-halsa/ensamhet-skadar-var-halsa/
² Se bland annat: https://news.harvard.edu/gazette/story/2017/04/over-nearly-80-years-harvard-study-has-been-showing-how-to-live-a-healthy-and-happy-life/
https://www.health.harvard.edu/newsletter_article/the-health-benefits-of-strong-relationships

Är lycka meningen med livet?

I mitt förra inlägg skrev jag om hur människans längtan efter fullständig lycka pekar mot Gud. Men denna längtan efter lycka, och sökandet efter lycka, är den rätt? Och med rätt menas om den strävan verkligen ska utgöra meningen med våra liv? Många menar, antingen explicit eller implicit, att livet handlar om att bli lycklig, och helst så lycklig som möjligt. Det kan innebära att uppfylla sina drömmar eller sig själv samt att sträva efter att ständigt nå en fylligare lycka. (Just dessa ambitioner kan dock vara produkten av en individualistisk kultur. I en mer kollektivistisk kultur kanske ambitionen ser annorlunda ut, men även där finns idéer om hur lycka nås.)

Men är denna ständiga strävan efter lycka en strävan som kommer ge oss tillfredsställelse en dag? Tesen här kommer vara: nej, meningen med livet är inte att bli lycklig – oavsett hur man konstruerar lycka. Låt oss först göra en parallell till detta utifrån hur positiv psykologi studerar lycka, och sedan beskriva skillnaden mellan vad samhället tenderar att lyfta fram som meningen i livet och vad det kristna budskapet säger.

I förra inlägget beskrevs positiv psykologi kort; vetenskapen som bland annat undersöker vad som gör människor lyckliga eller vad som skiljer lyckliga från mindre lyckliga människor. När man studerar lycka inom detta område finns det främst två sätt att tänka kring och mäta lycka: hedonism och eudaimonia. När lycka studeras utifrån hedonism mäts det på tre sätt: mängden positiva känslor, mängden negativa känslor samt livstillfredsställelse. En hög lyckonivå är därmed många positiva känslor i relation till få negativa känslor och en hög livstillfredsställelse. Eudaimonia handlar istället om att skapa ett varaktigt tillstånd av välgång i livet. Här eftersöks inte känslor eller intensiva stunder av lycka utan fokus ligger på att skapa ett blomstrande (“flourishing”) liv med mening och dygder. Det betyder att lycka här inte kommer ur att göra saker som ger positiva känslor, utan att göra sådant som istället känns meningsfullt eller dygdigt. Ett sådant exempel är att uppfostra barn, vilket stundtals kan innebära väldigt många negativa känslor men som ofta ändå upplevs meningsfullt och lyckosamt. Eudaimonia innebär därmed att positiva känslor inte är målet, till skillnad från hedonism, men likväl att positiva känslor kan komma ur andra saker man gör.

På liknande sätt som hedonism och eudaimonia har två olika perspektiv på hur positiva känslor och lycka hänger ihop – antingen att de är ett viktigt mål eller att de följer av andra handlingar – kan en parallell göras till synen på lycka och meningen i livet. Enligt dagens samhälle finns yttringar som menar att meningen med livet är att uppnå och uppleva lycka (oavsett om man tänker på lycka utifrån hedonism eller eudaimonia). På samma sätt som positiva känslor är mål för lycka enligt hedonism, så är lycka målet med livet enligt dagens samhälle. Om meningen med livet istället beskrivs utifrån kristendom, kommer slutsatsen kring lycka se annorlunda ut och liknas vid eudaimonia:s syn på positiva känslor och lycka. Den kristna världsbilden säger att meningen med livet är att lära känna och leva för Gud. Målet i livet är därmed att ha en relation med och leva för Gud, inte att uppnå lycka. Men detta mål kommer innebära likväl lycka. På samma sätt som positiva känslor är en följd av ett blomstrande och dygderikt liv enligt eudaimonia, är lycka en följd av att ha en relation med och ära Gud enligt den kristna världsbilden.

I ett nästkommande inlägg kommer relation med Gud vidareutvecklas och förklaras, men här är fokus på lycka och meningen med livet. Denna extremt stora fråga, som människor i alla tider har brottats med, har sitt svar i Gud. Detta behöver inte innebära att kristna personer har “all figured out” utan frågan kan vara stor även för den kristna. Att livet däremot existerar och att människan söker mening i sitt liv pekar på Guds existens. Och vice versa, Guds existens pekar mot att livet har mening – vilket är varför människor genom världshistorien har sökt efter denna mening.

Frågan om mening är också möjlig att klargöra genom att dela upp den i meningen med livet och meningen i livet. Detta går att beskriva på följande sätt: syftet med vår existens utgör meningen med livet, medan innehållet i vår existens utgör meningen i livet. Vi kan fylla våra liv med lycka, men det är inte meningen till vår existens. Faktum är att första gången jag hörde det kristna svaret på frågan kring meningen med livet tyckte att svaret var rätt trist (vid den tidpunkten var jag inte kristen). “Var det allt?”, tänkte jag. Det kristna svaret på meningen med livet och lycka tyckte jag lät förminskande, trist och kanske till och med inhumant (fokus är ju på Gud istället för på mig själv). När jag nu, som kristen, tänker på den reaktionen ser jag hur extremt fel jag hade – denna uppfattning kunde inte vara mer fel. Att leva för och med Gud är meningen med (och i) livet – och det livssyftet medföljer en lycka och frid som är så djupgående att inget annat går att mäta upp mot det.

Tankar om Kalamargumentet – del 1

Kalamargumentet är ett logiskt giltigt, spännande argument för Guds existens.
Det är enkelt att förstå, och dess premisser stöds av god filosofi och god vetenskap.
Människa och kosmos
1. Allt som börjar existera har en orsak till sin existens.
(Eller menar du dig ha bevisade exempel på saker som har börjat existera utan att ha någon orsak till deras existens?)
2. Universum började existera. (Eller håller du inte med om att tid och rum började existera genom den händelsen som vi kallar Big Bang?)
3. Alltså har Universum en orsak, och den orsaken kallar vi Gud.

Att orsaken verkligen är Gud, ser vi tydligt när vi undersöker vad som krävs för att vårt finjusterade Universum (All dess materia, dess energi, dess tid och dess rum) ska kunna börja existera. Orsaken måste vara:
3.1 Oerhört kraftfull, eftersom den orsakar de ofantligt starka krafterna i Universums tidiga expansion
3.2 Utanför tid och rum, eftersom den är orsaken till tid och rum.
3.3 Oerhört intelligent, eftersom Universum är fantastiskt finjusterat.
3.4 Personlig, eftersom en opersonlig orsak inte skulle kunna välja när den orsakade universum, och därför borde Universum ha existerat sedan evig tid. Detta beror på att alla de fysiska orsakerna skulle finnas där från början av tiden och ingenting kan hindra skeendet. Om det någonsin börjar existera så skulle det börja existera från början. Och då är det oändligt mer sannolikt att vi skulle vara oändligt långt från startpunkten, än på den tidpunkten där vi nu är.
Filosofiprofessor Kreeft skrev:

” Is there a way out? Yes, if the universe is the result of a free personal choice. Then at least we have some way of seeing how an eternal cause could give rise to a temporally limited effect.”
– Peter Kreeft (http://www.peterkreeft.com/topics-more/20_arguments-gods-existence.htm#6 )

Klocka i sand

Ateister jag interagerat med har påstått att det här argumentet skulle ha visat sig vara falskt, men de har varit oense om på vilket sätt argumentet skulle fallera. Dessutom har invändningarna visat sig bygga på missuppfattningar och/eller felaktiga resonemang. I vissa fall har ateister till och med hävdat positioner som undergrävt vad logik, vetenskap och erfarenhet gett oss, bara för att kunna avfärda argumentet.

Humanisterna länkar från sin hemsida till http://extroende.se/kosmologiska-gudsbevis-nagon-maste-ha-borjat/, som försöker bemöta argumentet med några slarviga resonemang.

H1. Ingen första orsak utan snarare en oändlig orsakskedja?

”till att börja med kan vi inte utesluta att kedjan av orsaker är oändlig. Alla händelser är orsakade av någon tidigare händelse, och denna sekvens saknar början. Ingenting är då den första orsaken.”
(ur boken Tro och vetande 2.0 som är skriven av Christer Sturmark.)

### Knappast. Att orsakskedjan skulle vara oändlig är inte förenligt med det vi vet om Universum. Eftersom rum och tid tar sin början i Universums uppkomst så kan inte orsaken vara materiell och del av en oändlig serie av händelser. Det måste vara en immateriell orsak. Humanisterna ger inte något exempel på något immateriellt som kan orsaka universum, men Gud har förklaringsräckvidd och förklaringskraft till att vara den immateriella orsaken. Gud är här det enda adekvata svaret. Dessutom finns många bra filosofiska invändningar mot en oändlig orsakskedja av händelser, se till exempel den första videon som jag länkar till i slutet av den här texten.

H2. Gud som första orsak är ingen lösning eftersom Gud behöver orsakas?

” Och vad orsakade i så fall det som orsakade gud? Grundproblemet flyttas bara bakåt i orsakskedjan, det kosmologiska gudsbeviset saknar därmed förklaringsvärde. Inget förklaras av det.”
(ur boken Tro och vetande 2.0 som är skriven av Christer Sturmark.)

### Denna invändning misslyckas på minst tre sätt. Att söka en orsak för Gud/Orsaken till Universum är att missförstå :
H2.1) Förklaringars natur. När man har en förklaring till ett fenomen (till exempel: temperaturen på Mars beror på Mars uppbyggnad, och på grund av Mars läge i förhållande till andra planeter och solen), så fungerar förklaringen utmärkt utan att man känner till vad som orsakade Mars eller vad som orsakade Mars läge i solsystemet. Att kräva förklaringar för alla förklaringar ger en onödig, oändlig regress i förklaringar.
Solsystemet

H2.2) Argumentets uppbyggnad. Argumentets premiss [1. Allt som börjar existera har en orsak till sin existens] undersöker det som ryms inom begreppet [Allt som börjar existera]. Gud är yttersta Orsaken och är bortom tid och rum i skapandet av Universum och är alltså inte i samma kategori. Invändningen begår alltså ett kategorimisstag.
H2.3) begreppet Gud i Kristen kontext. Gud är den mycket kraftfulla yttersta Orsaken, som skapar Universum ur ett tillstånd som är bortom tid och rum i Kristen teologi, och det gör att Gud har en väldig förklaringskraft och förklaringsräckvidd. Att förstå detta upplöser invändningen och ger en storslagen bild av Gud som den nödvändiga Orsaken och fullständiga lösningen.

H3. Kvantfysiken kanske visar att saker kan uppkomma utan orsak?

” Men om det verkligen existerar ickekausala processer, då är de kvantfysikaliska teorierna ett argument mot en första startare av Big Bang. Det kanske small helt utan orsak, som en ickekausal kvantprocess?”
(ur boken Tro och vetande 2.0 som är skriven av Christer Sturmark.)

### Kvantteorin har många uttolkningar och bara vissa av dessa menar att vissa kvanthändelser inte kan förutsägas. Vi vet alltså inte om dessa kvanthändelser verkligen är ickekausala.
1a) och inte ens då är de orsakslösa, utan bildas ur energifält.
1b) Dessutom finns det inga empiriska bevis för att universa eller större effekter kan uppkomma på samma sätt. Detta fenomen är begränsat till kvantnivån, som det ser ut nu.
1c) Alltså stöder inte kvantteorin att någonting med hög densitet kan börja existera ur ingenting. Se t.ex den här länken som visar att det är ganska många entiteter som är inbegripet i det som man ibland har kallat ”ingenting” :
https://www.scientificamerican.com/article/something-from-nothing-vacuum-can-yield-flashes-of-light/

Trollkarlshatt med trollspö
Wikipedia försöker också få ett grepp om argumentet i artikeln https://sv.wikipedia.org/wiki/Kosmologiska_gudsbeviset – där förekommer följande invändningar:

W1:  Orsaken behöver inte vara ”i form av en gud med medvetande och vilja” ?

### För att kunna orsaka ett Universum av vår typ krävs inte bara intelligens och medvetande, utan till och med mycket större intelligens och medvetande än vi människor har. Inget vi människor har skapat/orsakat kommer i närheten av det mått av finjustering som Universums konstanter, initialförutsättningar, och livstillåtande egenskaper som vårt Universum uppvisar. Det krävs ofantligt mycket större precision och kontroll än det som våra bästa ingenjörer och forskare har. Detta har karaktären av ett medvetet och mycket noggrant utfört val från Orsakarens sida.

W2: En orsak utanför universum är automatiskt obegriplig?

Wikipedia skriver: ”Den ateistiske författaren George H. Smith bemöter detta genom att säga att universum är den kontext inom vilken en förklaring blir förståelig och därför är det omöjligt att förklara något genom att hänvisa till något som ligger utanför universum och därmed är obegripligt.[4] Om man ska leta efter en första orsak måste man därför hålla sig inom universums ramar. Det kosmologiska gudsbeviset hänvisar således till en kausalitet som sträcker sig utanför universums ramar.”
– Wikipedia

#### Den här invändningen är ett felaktigt resonemang som kallas argument from incredulity-ett felslut. Om man använder den här typen av avfärdanden slår man undan benen för merparten av forskningen inom kosmologin. Strängteorin och andra modeller som söker lösningar på problem inom kosmologi avfärdas som obegripliga. Och Gud är bra mycket mer begriplig som idé än Ekpyrotiska och cykliska modeller inom kosmologin.

Ateism.nu diskuterar också kalamargumentet i artikeln http://www.ateism.nu/artikel_IV.html . Efter några resonemang om språkliga problem försöker man där motbevisa att Gud orsakar Universum samtidigt som Universum uppstår.

A1) Satserna ”Gud orsakade universum” och ”universum orsakade Gud” är lika trovärdiga?

” ett accepterande av ”samtidig kausalitet” leder till att det inte finns någon temporär ordning mellan Gud och universum. I sådana fall gäller att det är lika korrekt att påstå att ”Gud orsakade universum” som att ”universum orsakade Gud”!”
– ateism.nu

#### Detta stämmer inte. Samtidighet innebär inte att man kan vända på påståenden på det här sättet. Orsaken är logiskt före Universums skapelse, eftersom den är förutsättningen för Universums uppkomst. Detta gäller även om Orsaken är samtidig med effekten.
________________________________________________

Här är några bra videor som introducerar argumentet:

 

Besök också:

http://www.himlentv7.se/vod/player/26052/

Här är en serie videor som behandlar några andra invändningar mot argumentet:

Och här är en video som ger mer bakgrund och kunskap om argumentet:

_________________________________________________

Detta är ett underbart argument som prisar Guds storhet- en allvis, noggrann, stor Gud.
Tack att Du finns.
Och tack att Du brydde dig om att kalibrera detta storslagna universum till att kunna innehålla oss människor, kärlek, äventyr och räddning.

Finns fullständig lycka?

Vad skiljer lyckliga människor från mindre lyckliga människor? Vilka faktorer gör att människor ”blomstrar” och mår väl i sitt liv?

Detta är frågor som kan studeras inom positiv psykologi. Under utbildningen fördjupade jag mig i detta vetenskapliga område och gjorde bland annat en egen studie i det. Trots att jag skulle kunna skriva flera inlägg om vad studier om lycka har visat ska jag låta bli, eftersom detta inte är rätt forum. Däremot kan jag fastslå att det är tydligt att människor söker lycka. I dagens samhälle gör människor det kanske mer intensivt än något annat. Huruvida detta sökande är bra eller inte kommer inte heller vara i fokus här, utan jag nöjer mig med att deskriptivt återge denna tendens att människor söker och längtar efter sann, ihållande lycka; ett slags tillstånd av perfekt fullständighet.

Finns det dock någon som är fullständigt lycklig hela tiden? Nej, troligtvis inte. Finns det däremot många som längtar efter och söker det? Som vill uppleva fullständig lycka och frid i sitt liv? Ja, sannolikt. De flesta vill nog erfara mer än de korta ögonblick av fullständig glädje och lycka som vi trots allt ibland upplever – vi vill ha det mer fullständigt och ihållande. Denna längtan och sökande efter lycka som finns hos människor går till exempel att se i hur självhjälpsböcker om att förbättra ens liv, saker med diverse “lyckocitat”, tidningar och filmer som säljer idéer för att nå lycka m.m. säljs och florerar i samhället.

Låt oss ha en liten minnesresa: Tänk tillbaka på någon gång när du varit otroligt törstig eller fruktansvärt hungrig eller varit i akut behov att gå på toan. Alla har sannolikt upplevt det någon gång. Känslan att i sådana stunder få dricka, äta eller gå på toa är djupt tillfredsställande. Dessa beskrivna behov finns naturligt hos oss och kan lyckligtvis tillfredsställas med existensen av vatten, mat och toa (eller motsvarande facilitet). Faktum är att hunger som fenomen sannolikt vore otänkbart om mat eller magen (med funktion att processa mat) inte fanns. Här blir det viktigt att göra en distinktion mellan naturliga och artificiella behov. Naturliga behov är sådana som är universella – de finns hos alla, oavsett kultur, tidsålder m.m. – medan artificiella behov är sådana som beror på tidsålder, kultur m.m. Att jag vill leva i en Harry Potter-värld kan därmed inte anses vara ett naturligt behov, hur mycket jag än längtar efter det. Det är istället ett artificiellt behov/längtan som uppkommit till följd av att jag lever under denna tidsålder, i denna del av världen samt har läst böckerna. Längtan efter fullständighet och ihållande lycka tillhör snarare ett naturligt behov, då det kan kan ses genom världshistorien (via litteratur, konst m.m.) och är oberoende av kultur och land.

Människor har alltså naturliga behov och dessa behov kan tillfredsställas. Behoven pekar oss mot något som existerar i världen (mat, vatten mm) som kan tillfredsställa oss. I Maslows behovshierarki – en psykologisk modell över mänskliga behov som många hört talas om – finns ovanstående behov återgivna i de lägre delarna av hierarkin. Högst upp i denna hierarkimodell finns människans behov/längtan efter självförverkligande; att bli allt det som man har potential att bli och vara. Visserligen är Maslows behovshierarki enbart en teori och ur vetenskaplig synvinkel har den lite stöd för sig, men den gör väl i att försöka förklara mänskliga behov – där lycka och självförverkligande beskrivs som högst åtråvärda.

Det tycks alltså finnas en tendens hos människan att längta efter att nå fullständig lycka. I mitt förra inlägg skrev jag om tendensen att tro på en andlig värld har genomsyrat mänsklighetens historia. Dessa två tendenser – att vi naturligt längtar efter fullständig, ihållande lycka och frid samt tendensen att tro på att det finns en mäktig metafysisk värld som påverkar oss – menar jag mycket väl kan höra samman. De hänger ihop genom att de pekar mot samma sak: existensen av Gud. Låt mig förklara.

Ovan beskrev jag att ett naturligt behov pekar mot existensen av något som kan tillfredsställa behovet. Med samma logik betyder det att vår längtan och vårt sökande efter det perfekta tillståndet pekar oss mot att något sådant också finns. Det pekar på att det finns något som kan tillfredsställa det, som kan stilla vår längtan. Det vi längtar efter, men som inte finns att nå i denna värld och under vår livstid, pekar oss mot att det egentligen finns något som kan stilla vår längtan: Gud. Denna längtan går illustrativt att beskriva som en längtan efter himmelriket på jorden – vilket pekar mot att något sådant också finns. Vi må alla inte nå det, på samma sätt som att det ibland händer att vissa personer dör av törst för att de inte får tillgång till vatten som kan släcka deras törst, men det existerar ändock.  

Det går alltså kortfattat att beskriva resonemanget på två olika sätt.

  1. Gud finns. Därför längtar vi efter att få uppleva fullständig lycka, glädje, skönhet, rättvisa, frid och förnöjsamhet – för den fullständigheten finns i honom.
  2. Vi längtar efter perfekt fullständighet i livet. Det pekar oss mot existensen av Gud, som kan tillfredsställa denna längtan, genom att Han är fullständig.  

C.S Lewis har också skrivit om denna mänskliga längtan och beskriver det på följande sätt (på engelska):

“Creatures are not born with desires unless satisfaction for those desires exists. A baby feels hunger: well, there is such a thing as food. A duckling wants to swim: well, there is such a thing as water. Men feel sexual desire: well, there is such a thing as sex. If I find in myself a desire which no experience in this world can satisfy, the most probable explanation is that I was made for another world. If none of my earthly pleasures satisfy it, that does not prove that the universe is a fraud. Probably earthly pleasures were never meant to satisfy it, but only to arouse it, to suggest the real thing.”

Vad är “the real thing”, som han skriver? Jo, en kontakt med och möjligheten att vara med Gud. Att vår längtan pekar oss mot existensen av Gud behöver visserligen inte peka oss mot den kristna guden, men den pekar oss mot existensen av en övernaturlig värld – på samma sätt som tendensen att människor genom historien har trott på en övernaturlig dimension också pekar mot existensen av en sådan värld. Däremot säger denna längtan att det i så fall behöver vara en fullständig gud som är källan till lycka, frid, glädje, godhet, rättvisa, skönhet, sanning och förnöjsamhet – en beskrivning som passar in på den kristna guden.

Försök till att tillfredsställa detta behov och längtan efter perfekt lycka kan göras med hjälp av andra saker, men eftersom vår längtan pekar oss mot något som inte finns i världen, kommer inget på jorden fullt ut kunna tillfredsställa det – bara “arouse it” som C.S Lewis beskriver i ovannämnda citat.

Så slutligen, vill man att denna längtan en dag ska tillfredsställas krävs en övernaturlig relation – den med Gud. Lyckligtvis är det inte bara en tom längtan vi har, utan en sådan tillfredsställande relation är också möjlig att uppnå. Hur då? Jo, tack vare Jesus.

Treenighetsmodellen för att demonstrera kristendomens sanning

Jack Deere berättar i Surprised by the Power of the Spirit hur han en gång hamnade bredvid en missionerande ateist på ett flygplan. Hon frågade vad han jobbade med, och han svarade pastor. Det gjorde att hon genast satte igång med att förklara hur hemskt religion är, varför Gud inte finns och hur elak han måste vara om han trots allt fanns. Jack försökte tränga sig in i samtalet vid flera tillfällen, utan framgång. Efter att hon oavbrutet hade predikat i en halvtimme sa hon dock plötsligt: ”Vad tycker du?”

Jack blev överumplad av frågan. ”Vad jag tycker? Jag tycker att du är en syndare som behöver en frälsare.”

Hon började gråta. ”Ja, så är det”. Hennes raseri var en fasad för att hålla hennes syndanåd på armslängds avstånd. Jack hjälpte henne ta emot Jesus som sin frälsare där och då under flygresan.

Under det följande året prövade Jack yttra den gyllene frasen ”Jag tycker att du är en syndare som behöver en frälsare” till alla ickekristna han mötte. Varför ändra på ett vinnande koncept, liksom? Resultatet blev dock, förvånande nog, att dessa frälsningsbehövande syndare blev upprörda, kränkta och arga. Jack började misstänka att han kanske inte hade knäckt evangelisationens Da Vinci-kod utan snarare att den Helige Ande uppenbarade för honom vad just den här kvinnan behövde höra. Andra kan behöva faktiska anledningar till att tro på budskapet som presenteras. Fortsätt läsa Treenighetsmodellen för att demonstrera kristendomens sanning

En vanlig dag med eller utan Gud?

Dag efter dag passerar utan att vi kanske alltid reflekterar så mycket över det. Vardagen är för de flesta ganska inrutad och fylld av rutiner som ger trygga hållpunkter och ett meningsfullt innehåll. Vi stannar sällan upp inför det som är invant och tillsynes självklart för oss. Men vad händer om vi gör det? Vad händer om vi faktiskt gör halt och tillåter oss att ärligt undersöka och utvärdera hur väl vår bild och uppfattning av vardagen och världen stämmer överens med verkligheten?

Jag kommer nu att beskriva ett förlopp över en ganska vanlig dag i livet för de flesta, och sedan visa hur Gud finns med mellan raderna när vi börjar bryta ner innehållet.

Föreställ dig detta:

Du vaknar på måndagsmorgonen. Du bestämmer dig för att gå upp, äta frukost och göra iordning dig för att åka iväg till jobbet. På vägen till jobbet är du bara centimeter från att köra på en cyklist och drar en lättnadens suck för att det hela inte slutade värre. Skärrad av tillbudet kör du ännu mer uppmärksamt resten av vägen. Väl framme på jobbet kommer du ihåg att du lovat en kollega att lämna tillbaka en film du lånat. Kollegan var väldigt tydlig med att filmen behövde återlämnas senast idag. Du suckar lite över ditt dåliga minne och sätter dig i bilen och åker hem och hämtar filmen på förmiddagsrasten. Kollegan blir glad över din pålitlighet. På jobbet presenteras ett nytt långsiktigt projekt som verkar intressant. Trots måndagskänslan i övrigt så får du lite ny arbetsglädje och motivation för det mål som du och dina kollegor tillsammans ska försöka nå. Jobbet känns faktiskt meningsfullt för första gången på ganska länge.

Efter arbetsdagen känner du ett behov av att komma ut och röra på dig och bestämmer dig för att ta en skogspromenad i det fina vädret. Du känner dig tillfredsställd med livet och njuter av naturen som står i full blomning och är en fröjd för dina sinnen. När du kommer hem så möts du av din partner innanför dörren som möter dig med ett leende och ger dig en kram. Du slås av en djup tacksamhet över att få känna sådan kärlek och tillit till personen framför dig.

Efter middagen sätter du dig i soffan och slår på nyheterna. Staden du bor i har skakats av ett brutalt mord och du nås av nyheten att en gärningsman äntligen är identifierad och gripen. Du stänger av, skakar ledsamt på huvudet åt eländet medan du hoppas på att rättvisa kommer att skipas.

Trött efter en lång dag kryper du tillslut i säng. Det sista du minns att du hinner tänka innan du somnar är ifall du ska lämna bilen hemma imorrn och ta bussen till jobbet. Det är ju bättre för miljön, och sen var händelsen med cyklisten imorse mycket obehaglig.

skc3a4rmavbild-2018-10-31-kl-21-33-27-e1541018108845.png
En vanlig dag, vilken som helst, vittnar den om Gud?

Kände du igen dig? Vardagen är förhoppningsvis inte alltid fullt så dramatisk, men i övrigt var det väl ett ganska realistiskt nedslag i en av livets många vardagar?

Det är inte sällan vi tänker att de svåra existentiella och filosofiska frågorna handlar om det stora och ogripbara i livet, men i själva verket så genomsyrar de allt vi gör i både stort och smått. Som det vi utför en helt vanlig dag i livet. Vår vardag handlar till stor del om vår världsbild. Frågan jag därför vill ställa är: Vad gör det för skillnad om Gud existerar jämfört med om han inte existerar den här ovan beskrivna dagen?

Låt oss undersöka! Vi börjar från början:
– ” Du bestämmer dig för att gå upp, äta frukost och göra iordning dig för att åka iväg till jobbet.”

Du gör detta av egen fri vilja (nåja, just på måndagsmorgon kanske det mer är på tvång). Vi ser oss som personliga varelser som fattar egna självständiga beslut.

  • Om Gud finns så existerar en immateriell verklighet och en grund för att vårt medvetande är mer än vår fysiska hjärna. Vi har verklig fri vilja som agenter med intentioner, och är inte programmerade maskiner utan ansvar för våra handlingar.
  • Om Gud inte existerar och den yttersta verkligheten är enbart materiell, finns ingen reell fri vilja att tala om. Då är det bara en illusion och ditt agerande och din upplevelse av fri vilja är bara resultatet av atomernas placering i din hjärna just då.

– ”På vägen till jobbet är du bara centimeter från att köra på en cyklist och drar en lättnadens suck för att det hela inte slutade värre. Skärrad av tillbudet kör du ännu mer uppmärksamt resten av vägen.”

Du blir skärrad för scenariot som kunde ha hänt eftersom du vet att en påkörning av cyklisten troligtvis skulle innebära skada och lidande, i värsta fall död.

  • Om Gud finns så har varje människa ett inneboende och okränkbart värde av Gud givet. Varje människa är skapad till Guds avbild och är unik och värdefull. Du är inte resultatet av en slump utan Gud har valt att skapa just dig.
  • Om Gud inte existerar är det inget mer speciellt med människor än med stenar, bananflugor eller bilar. Då är människan enbart materia bland annan materia och människovärdet blir något vi tillskriver oss själva som människor, utan en objektiv grund.

    – ”Väl framme på jobbet kommer du ihåg att du lovat en kollega att lämna tillbaka en film du lånat. Kollegan var väldigt tydlig med att filmen behövde återlämnas senast idag. Du suckar lite över ditt dåliga minne och sätter dig i bilen och åker hem och hämtar filmen på förmiddagsrasten.”

    Du har lovat något och sätter värde på att hålla ditt löfte, på samma sätt som du vill tala sanning och inte ljuga.

  • Om Gud finns så existerar objektiva moraliska värden som rätt och fel. Vårt samvete är den moraliska kompass som Gud har lagt ner sin lag i hos alla människor. Vi kan lita på att vår moraliska intuition relaterar till en verklig objektiv moralisk lag.
  • Om Gud inte existerar så är moraliska värden bara subjektiva och godtyckliga. Varför skulle det vara fel att bryta ett löfte? Det finns ingen yttersta, oföränderlig standard för rätt och fel utan människan själv är alltings mått.

    – ”På jobbet presenteras ett nytt långsiktigt projekt som verkar intressant. Trots måndagskänslan i övrigt så får du lite ny arbetsglädje och motivation för det mål som du och dina kollegor tillsammans ska försöka nå. Jobbet känns faktiskt meningsfullt för första gången på ganska länge.”

    Att känna meningsfullhet, arbeta mot mål och se syften med saker och ting är grundläggande viktigt för oss människor. Utan detta blir vi snabbt desillusionerade och i värsta fall deprimerade.

  • Om Gud finns så finns det också en objektiv mening och ett syfte med din och min existens, och när vi upplever mening, syfte och mål i vardagliga delar av tillvaron så går det också att förankra i verkligheten utanför oss själva.
  • Om Gud inte existerar så finns det heller ingen objektiv mening eller något syfte med vår existens. Det finns ingen tanke bakom universums eller vår egen existens och det vi gör på ett personligt plan som kan upplevas meningsfullt och värdefullt blir enbart subjektivt. Mening, syfte och mål blir ytterst sett en illusion.

    – ”Efter arbetsdagen känner du ett behov av att komma ut och röra på dig och bestämmer dig för att ta en skogspromenad i det fina vädret. Du känner dig tillfredsställd med livet och njuter av naturen som står i full blomning och är en fröjd för dina sinnen.”

    Du tar in den härliga upplevelsen via dina sinnen och känner njutning. Du ser skönheten i den blomstrande naturen runt omkring dig.

  • Om Gud finns har han designat oss och vi kan lita på att våra sinnen är gjorda för att fungera med syftet att vi genom dem kan ta in information från vår omvärld. Vi upplever skönhet eftersom skönhet, liksom godhet, är något verkligt och har sin grund i Gud själv.
  • Om Gud inte existerar finns det ingen tanke bakom dina sinnen. Det finns ingen grund för att förlita sig på att de är i kontakt med en verklighet utanför dig själv. Likadant är det med förnuftet. Skönheten du upplever syftar inte till att vara skönhet utan blir endast föremål för din egen personliga smak.

– ”När du kommer hem så möts du av din partner innanför dörren som möter dig med ett leende och ger dig en kram. Du slås av en djup tacksamhet över att få känna sådan kärlek och tillit till personen framför dig.”

Kärleken är stark och får oss att göra nästan vad som helst för den vi älskar. Den möter ett oerhört djupt behov inom varje människa.

  • Om Gud finns så är han också kärlekens ursprung. Kärlek är något relationellt och Gud, som är treenig, är kärlek till sitt själva väsen. Kärlek är något gott och verkligt existerande, och vi kan älska eftersom Gud älskat oss först.
  • Om Gud inte existerar så reduceras kärlek i bästa fall bara till en känsla precis som rädsla eller ilska. Att älska eller hata någon, vad gör det ena bättre eller sämre, det är ju bara kemiska reaktioner i vår hjärna?

    – ”Staden du bor i har skakats av ett brutalt mord och du nås av nyheten att en gärningsman äntligen är identifierad och gripen. Du stänger av och skakar ledsamt på huvudet åt eländet medan du hoppas på att rättvisa kommer att skipas.”

    Vårt rättssamhälle är byggt på moraliska värderingar såsom att det är fel att döda andra människor och att det krävs ett straff för skulden som uppkommit för att rättvisa ska skipas.

  • Om Gud finns, så existerar objektiva moraliska värden. Rätt och fel existerar som mer än bara personliga åsikter. Det goda som är rätt är grundat i Gud själv som till sitt själva väsenär både god och rättvis. Gud själv utgör den högsta och oföränderliga standarden.
  • Om Gud inte existerar så är moralen endast ett mänskligt påfund, en social överenskommelse. Det går inte att hävda att en viss människas moral är bättre eller sämre än någon annans, för på vilka objektiva grunder ska vi bedöma det?

    Låt oss nu sammanfatta och identifiera de saker som blir avgörande och som berört de olika delarna av den beskrivna dagen. Det handlar om åtminstone åtta områden:

  • Fri vilja
  • Människovärde
  • Objektiva moraliska värden – gott/ont, rätt/fel,
  • Mening
  • Mål
  • Syfte
  • Våra sinnen
  • Verkliga begrepp som kärlek och rättvisa

 

Vi har bara skrapat lite på ytan av dessa områden och syftet här var inte att ge en uttömmande förklaring på varje punkt, det tillåter inte utrymmet. Poängen var istället att visa på hur Gud på ett ofrånkomligt sätt hör ihop med det allra mest vardagliga i våra liv.

 

Som tidigare nämnts så kan vi välja att gå vidare med livet utan att stanna upp och fundera över vilken världsbild vi anammar och låter oss påverkas av. Vår världsbild är ju en del av det vi bygger vår identitet på, och faller den så faller vi på ett sätt med den. Men faller vår världsbild sönder betyder det att något annat är sant istället. För sanningen kommer vi inte undan. Vill man upphäva en sanning så går det endast att göra genom att införa en annan sanning, inte genom att radera själva sanningsbegreppet som sådant. Det kan ge viss tröst eftersom det innebär att allt inte plötsligt flyter, utan att det finns en fast grund att stå kvar på i utgångsläget.

Vi kan välja att undvika att utforska vilken världsbild som är logisk sammanhängande, trovärdig och möjlig att leva efter. Det valet måste självklart få vara upp till oss var och en. Men låt oss då komma ihåg att livet består av ett stort antal sådana här vardagar, och om en enda sådan vardag

faktiskt är otroligt svår, för att inte säga helt omöjlig, att verkligen leva ut konsekvent enligt en världsbild som utesluter Gud, hur mycket svårare blir då inte livet som helhet att få ihop utan Gud?

 

/ Emelie Rynningsjö