Etikettarkiv: Filosofi

Sökande efter livets mening – Del 2

Meningslöshet eller en transcendent Skapare

Vår filosof hade i föregående kapitel funnit sig ett svar, men också en fråga. Svaret på “finns en mening med livet” är antingen “nej” med all den förtvivlan som följer, eller så är det “ja”, men förutsätter ett ursprung till denna mening – ett ursprung som i sin tur är kopplat till vårt ursprung. Detta är egentligen ganska logiskt, insåg han, eftersom “anledningen till att vi finns” (alltså meningen med livet) måste komma före själva faktumet att vi finns. Orsak föregår verkan, som man säger i filosofin. Men det svaret hade också väckt en ny fråga: Vad har orsakat vårt liv, och för vilket syfte?

Det svaret som stod närmast till hands i biologin var självfallet föräldrarna. De bestämde sig för att agera på ett sätt som kunde skapa mig, tänkte vår filosof med bultande saknad i sitt hjärta. Samtidigt slog det honom att föräldrarna inte hade en aning om att han skulle bli just han, med sina talanger och brister. Det slog honom också att hans föräldrar nog inte hade haft så mycket plan eller syfte med hans liv innan han existerade – han var inte ett planerat barn. Om meningen med livet, och därmed också värdet i livet, hängde på hur väl ens föräldrar planerat ens liv, eller hur mycket föräldrarna önskade att få ett barn, så skulle det självfallet skapa en ganska mörk människosyn i jämförelse med likavärdesprincipen. Han drog sig till minnes de folk som genom historien satt ut sina barn i skogen, eller kulturer där man offrat barn. En blandning av sorg och vrede infann sig en kort stund i hans hjärta – men han var ändå tvungen att tänka tanken att om det inte finns en mening med livet för varken barnen i fråga eller föräldrarna, finns det knappast heller något fel med den ondskan.

Nu kanske du som läsare funderar över vad kopplingen är mellan “meningen med livet” och människovärdet? Som filosofen kommit fram till i föregående kapitel, så bestäms ett objekts värde av en Värderare (en handelsman) – värde är något relativt, något som föds ur relationella och tänkande varelser. En tavlas värde bestäms utifrån dess skönhet för de som ska beskåda den, eftersom meningen med tavlan, som dess målar-skapare bestämt, är att beskådas. Ett verktygs värde bestäms utifrån dess användbarhet, eftersom meningen med verktyget är att hjälpa till i arbete. På samma sätt som både tavlors och verktygs värden är nära sammankopplade med deras mening och deras syfte, så är människovärdet baserat på meningen med människans liv. Om ingen mening finnes, finns heller inget människovärde annat än det vi godtyckligt bestämmer. Han hoppade över det steget i sina tankar – för honom var det självklart efter alla gånger han i livet kopplat meningslöshet till värdelöshet och vice versa.

Men föräldrarna är ju faktiskt ursprunget till just mig, tänkte vår tänkare. Ändå visste de inte att just jag skulle bli jag – alltså kan inte mitt syfte vara personligt om de är mitt enda ursprung. Då bestämde han sig för att gå ett steg längre i tanken – finns det ett mer allmänmänskligt syfte att förhålla sig till? Kanske inte ett syfte för just varje enskild persons existens, men människans? Vad skapade människan som art, snarare än just individen?

Vad var det som hade skapat det mänskliga väsendet? Evolution, svarade mannen instinktivt. Naturen skapade mänskligheten. Han skrev på sitt papper ”Vi blev skapade av Naturen för att…”, men stannade. Han insåg att han hade använt ordet ”natur” med ett stort ”N”, vilket innebär att han gav den ett namn som om den vore en person. Han försökte avsluta meningen. Vad för resonemang hade naturen för att skapa oss? Han kunde inte komma på något. Resonemang måste komma från något som kan resonera överhuvudtaget, men han kände enbart till mänskligheten som kunde göra detta. Det är därför människan kallas kreativ, drog mannen som slutsats. Vi kunde skapa saker för att vi kunde ge dem ett syfte, med ett resonerande sinne. Om vi är skapade av naturen, så har vi varken syfte eller mening, för naturen är inte kapabel att ge syfte eller mening.

Vår man höll på att bli desperat. Om skaparen är den enda som kan ge oss ett syfte, och vår skapare är naturen som inte kan ge oss detta, så har vi ingen anledning att leva. Full av sorg vände han sig till slutsatsen att det inte finns någon mening med livet. Han klarade inte av att tänka på det, han var tvungen att ta en promenad och få lite luft. Han tittade ut genom lägenhetens fönster för första gången under dagen, och han insåg att det höll på att bli väldigt sent. Solen höll åter på att gå ner. Han tyckte att detta var mycket skönt; solnedgången var trots allt mycket lugnande och vacker. Han bytte från morgonrock till riktiga kläder. Han lämnade lägenheten i all hast i ett försök att komma undan de obehagliga tankarna så fort som möjligt. Ju mer han tänkte på att lämna tankarna bakom sig, ju mer hann de upp honom. Eftersom han bodde i småstadens utkant, kom han snart ut på ett stort fält, med en liten kulle i mitten. Han gick mot kullen, medan han beundrade landskapet omkring honom. Gräset svajade mjukt, smått skimrandes i solljuset: Det hade tydligen regnat under dagen. Han kom fram och satte sig ner utan att bekymra sig om det våta och kalla gräset. Medan han bevittnade himlen skifta färg från blå till gul, från gul till rosa, häpnade han över naturen.

En tanke slog honom. Naturen är också en produkt, precis som mänskligheten. Naturen är som en fabrik som producerar och väljer ut saker, därför kallas det naturligt urval. Men en fabrik måste också skapas, den måste ha blivit byggd av någon intelligent. Såvida inte naturen är intelligent, måste det finnas en skapare för att det ska finnas en mening med livet. Är naturen intelligent och kreativ? frågade mannen sig själv. Nej! Den arbetar i system, systematiskt. Det är en fabrik som arbetar. Han letade efter en penna och något att skriva på. Han hittade både ock; pennan i jackan, och en servett. Det var samma servett som han hade använt för dikten den föregående dagen, och medan han vek upp servetten skrattade han åt dikten. Han skrev ner följande; ”Antingen så finns det ingen mening med livet, eller så blev naturen skapad av någonting.”. Han la tillbaka servetten i fickan, och fortsatte bevittna skyn. Stjärnor lyste många och mycket klart här ute, utanför staden. Han ville fortfarande slåss mot påståendet att det inte finns någon mening med livet, och därför valde han att överväga att naturen var skapad. Övervägandes just det, ändrades hans syn på stjärnorna. Vad som än skapat dem var ett kreativt geni, en konstnär. Det kändes konstigt att tänka ”Vad” när egenskaperna var så mänskliga. Han bestämde sig för att använda ”vem” i sina tankar.

Mannen beslutade sig för att han varit ute länge nog; Två timmar hade passerat och solen hade gått ner bortom horisonten för länge sedan. Han gick tillbaka till sin lägenhet i fullständig tystnad, med få tankar. Han slappnade av lite, med vetskapen att han skulle återuppta arbetet när han kom hem. Kvällen var skön, med perfekt temperatur och ljussättning. Lukten från regnet låg fortfarande kvar i luften; luften kändes så ren, och det fanns inga orosmoment, inte ens när han kommit till stadens utkant. Allt var lugnt.

Återigen satte han sig ner, den här gången vid en sen timma. Han tog upp servetten och skrev ner på papper det som han skrivit på den innan. Nu visste han att han var tvungen att komma på vem som skapat naturen och indirekt honom själv, och han behövde också veta av vilken anledning. Vad kunde han möjligtvis veta om skaparen? Kunde det skapade berätta något om honom? Kunde naturen visa vem som var dess formgivare? Det var den tvungen till, som en målning visar en del av konstnären. Till att börja med var han tvungen att separera skaparen från skapelsen. Målaren blir inte tavlan, även om den visar en del av hans egenskaper. På samma sätt blir inte skaparen skapelsen, naturen. Han drog sig till minnes vad han lärt sig i naturkunskapen; Universum består av de grundläggande egenskaperna tid, rum och materia. Skaparen måste stå bortom dessa, han är tvungen att vara större, och inte begränsad av dessa; annars skulle han vara del av det skapade. Han måste vara oförstörbar och odefinierbar av våra lagar om materia. Han kunde inte vara begränsad av rum, vilket innebär att han inte skulle ta någon plats. Han skulle kunna färdas i oändlig hastighet, vara överallt och ingenstans. Han kunde inte begränsas av tid. Han skulle vara utan början och slut. Oändligheten och vidare, evig. Han skulle enligt vår standard ha all kraft och makt. Eftersom han skapat naturlagarna, borde han också kunna bryta dem. Eftersom han skapat fabriken, kan han förstöra den eller bygga om den. Så vitt vi kan förstå skulle han vara allsmäktig. Vår filosof fick huvudvärk av att försöka skapa en bild i sitt huvud av detta eviga, immateriella, allsmäktiga väsende. Inte att undra på – immateriella saker är svåra att föreställa sig!

Vem än skaparen kunde tänkas vara, måste han vara mer  kreativ än någon av hans skapelser, smartare, visare, mer empatisk, godare, mer rättvis och så vidare – eller åtminstone förstå koncepten bättre. Hur skulle en programmerare kunna skapa en robot som var smartare än honom själv? Det skulle inte vara möjligt. Kanske skulle den vara bättre på enskilda uppgifter, specialiserad för dessa, men som en fullständig skapelse skulle den inte kunna överglänsa skaparen. Smartare än Einstein, visare än Yoda (han skrattade åt sitt eget intresse för Star Wars, och liknelsen), och mer rättvis än någon domare. Han kunde inte mutas (både för rättvisans skull, men också eftersom det är svårt att hitta något man skulle kunna muta en allsmäktig varelse med). Vår filosof insåg att han tänkte på någon form av gudom. Han frågade genast; Kan det finnas flera gudar, eller bara en? Han funderade en stund. Hans tankar kring vem eller vilka de transcendenta skapelsevarelserna kan tänkas vara förtjänar ett eget kapitel – för tillfället får vi nöja oss med följande slutsats;

Antingen finns ingen mening med livet, eller så är världen och/eller människan skapad av en (eller flera) immateriell, evig, icke-rumslig och allsmäktig varelse som ger oss en mening.


Är filosofens tankar orimliga i något steg? Skriv dina invändningar i kommentarerna! Och vem vet, kanske kommer vissa av dina frågor besvaras i nästa del av berättelsen?

Sökande efter livets mening – Del 1

Meningslöshet eller ett meningsfullt ursprung

Orden upprepades om och om igen i hans huvud: ”Du är värdelös!” Hela hans jag ville motsäga de tre orden, men ändå kunde han inte finna någon anledning till att de inte skulle stämma. Varje gång han funderade över meningen med livet kom han fram till samma slutsats; Det finns ingen mening, inga anledningar och ingen orsak. Hur kunde han då ha något värde, överhuvudtaget? Han kunde inte skaka av sig tankarna medan han stirrade ut genom fönstret i den nästan tomma tågvagnen. En äldre dam satt tyst i andra änden av vagnen, med glasögon hängandes på nästippen. Hon hostade våldsamt en liten stund, så våldsamt att hon vek sig dubbel och endast den vita bollen av hår på hennes huvud syntes. När hon satte sig upp igen, upptäckte han en bok som vilade i hennes händer. Den läderinbundna bokens titel var osynlig för vår deprimerade man. Boken hon läste måste antingen ha varit en komedi eller en romantisk novell, för damen kunde inte sluta le. Det var något irriterande för vår passagerare att den här kvinnan kunde vara så obekymrad när han själv kämpade med livets mening. Han vände sig mot fönstret igen för att finna att spegelbilderna nu var tydligare. Han kunde se en man sitta bara några steg därifrån. Mannen tittade också ut genom fönstret med ett bekymrat ansiktsuttryck. Hans gråa rock och mörka hår ingav en perfekt bild av en tyngd man. ”Äntligen! Någon som är vettig!” tänkte han för sig själv, eftersom han antog att mannen antingen la märke till livets svårigheter eller ännu bättre; kanske funderade även han över livets mening? Något tröstad av tanken att han inte var helt ensam med sorgsna tankar, såg mannen förbi spegelbilderna för att se solen gå ner. Han kom på en klent inspirerad dikt:

Solen går ner, än en gång,
Om och om igen, samma sång,
Har solnedgången varit annorlunda?
Eller tar den alltid samma runda?

Han skrev ner den, enbart ämnad för sin egen underhållning. Han tyckte alltid att det var roligt att titta på gamla, enligt hans egen åsikt dåliga, dikter och tänka att det åtminstone var hans hjärta som talade, även om orden inte alltid kom ut som de skulle. Han lade ner servetten han skrivit dikten på i fickan, och påmindes än en gång om vad han hade tänkt på. Det spelade ingen roll vad han gjorde med sitt liv: Nästan helt säkert hade någon gjort det förut. Även om vissa detaljer av handlingen skulle vara annorlunda på grund av tidsåldern, hade det förmodligen gjorts tidigare fast på ett annat sätt. Kunde man någonsin göra något helt nytt? Skapa en helt ny ton, en som aldrig tidigare funnits? Kunde man verkligen skapa något nytt för solen att lysa på, eller kunde man bara omplacera det som redan fanns? Hans station ropades ut i tågets högtalare. Vad spelade det för roll om han gick av eller stannade? Av ren vana tog han sina ägodelar och ställde sig upp, sina tankar till trots. Han lämnade tåget och gick ut på den övergivna perrongen.

Halva himlen var svart med ett fåtal stjärnor skinandes, medan den andra halvan snart skulle vara lika svart trots att det var en tunn rosa linje vid horisonten. En kort och ganska behaglig promenad i sensommarens värme skulle föra honom till hans lägenhet. Promenaden hade varit behaglig, det vill säga, om det inte hade varit för de tre orden som fortfarande upprepades i hans huvud. Detta och en massa andra tankar hemsökte honom under resten av den natten. Han kunde inte skaka av sig tankarna, oavsett hur mycket han försökte. Som tur var hade han kommit hem en fredagskväll, vilket innebar att han inte hade något inplanerat följande morgon. Brist på sömn kunde man hantera så länge man inte behövde jobba hårt följande dag.

När han gick upp klockan tio på morgon, efter fyra timmars sömn, satte han på sig sin morgonrock, satte i två toastmackor i brödrosten och startade datorn. Eftersom han alltid hittat bra svar på Wikipedia så sökte han, något road av sin egen idé, efter ”Livets mening” i dess gigantiska databas. Han hittade som vanligt en artikel. Han började läsa. Men artikeln hade ett alltför avancerat språk för att han skulle känna sig bekväm, så han kollade på rubrikerna. Han kunde inte hitta något som tilltalade honom där heller. Han satte sig i soffan och frågade sig själv vad han kommit på dittills och började rita tankekartor. Han frågade sig själv: ”Finns det en mening med livet?” Han hade inget svar. Eftersom han inte hade något svar, skrev han två separata papper, det ena med svaret ”Nej” och den andra med svaret ”Ja”. Härifrån kunde han fortsätta. Han hade fullständigt glömt bort sina mackor i brödrosten, han hade viktigare saker i åtanke. Även om han verkligen ville svara ”Ja” och undersöka det alternativet först, ville han också vara rationell och täcka alla möjligheter, och därför började han istället med ”Nej”.

Vilka var de logiska följderna av att det inte fanns någon mening med livet? Då skulle vi inte ha något att leva för. Varför skulle man då leva? Det finns inga anledningar. För vad är väl meningen med livet annat än anledningen till att vi finns och ska fortsätta finnas? Självmord skulle vara en frestande tanke – åtminstone för just honom, som under många år brottats med livets meningslöshet och sorger. Om det inte finns någon mening med livet, skulle det inte heller finnas någon mening med andras liv, tänkte han. Det skulle innebära att mord inte borde vara olagligt eller omoraliskt. Och ifall någon skulle åka i fängelse, vad skulle det spela för roll? Det finns ingen anledning att inte vara där. Inte några logiska anledningar utifrån denna förutsättning i alla fall. Det skulle dock inte vara så trevligt att vara i fängelse, men vad skulle det spela för roll för andra människor? Självfallet skulle människovärde också vara en illusion. Ifall det inte finns någon anledning till en varas existens eller användning av en vara, så har den inget värde. Du köper inte något utan en anledning. Rysande vid tanken, kände han sig färdig med det alternativet. Därmed vände han sig till ordet ”Ja” som var skrivet i stora bokstäver på det andra pappret.

Han kände sig något uppmuntrad av det positiva ordet, och i bättre stämning tack vare den barnsliga handstilen. Efter att ha tänkt en stund, kom han till en intressant frågeställning: Om det fanns en mening med livet, vem skulle då bestämma denna mening? Han hade hört diskussioner om detta på gymnasiet. Religiösa galningar och lika tokiga ateister försökte alltid övertyga varandra om de olika meningarna med livet. Han försökte minnas vad de faktiskt hade sagt. Han hade funnit diskussionernas hetta motbjudande och hade dragit sig undan närhelst de inträffat. Några av ateisterna hade nämnt att ”vi själva bestämmer anledningarna för våra liv, våra meningar.” Genom att göra en liknelse med en handelsman med en vara hade de troende sagt att hans vara inte kan bestämma sitt eget värde eller sin egen mening, utan att enbart handelsmannen eller skaparen kan göra detta. De icketroende svarade dock att det inte var samma sak. ”Vi har ingen skapare, ingen anledning, men vi kan komma på en själva.”, något liknande mindes han att de hade de sagt. Medan han tänkte en stund över påståendet kom han på att ateisterna faktiskt erkänt att de inte hade någon riktig mening, vilket ledde dem tillbaka till alternativet han redan eliminerat. Han funderade än en gång över alternativet ”Nej”, men tyckte fortfarande att det var mycket bristfälligt. Trots detta var han tvungen att lämna alternativet öppet, ifall han inte hade någon annanstans att ta vägen. Dock visste han att om detta var sant, att det inte fanns någon mening med livet, så skulle han begå självmord. Han skulle inte kunna komma på en mening på egen hand. Alldeles för många hade sagt till honom att han var värdelös och att han inte hade någon anledning att leva. Andra människor kanske kunde hitta på sin egen mening med livet att trösta eller lura sig med – meningen hade ju på intet sätt varit verklig då den inte hade någon förankring i ens faktiska existens utan var helt påhittad och lika godtycklig som ingen mening alls. Mannen tänkte för sig själv: kanske en riktig mening med livet faktiskt innebär att det finns någon som bestämmer meningen. Någon som formar oss för ett syfte. Eller något. Dock var tanken på ”Någon” mycket mer attraktiv, eftersom liknelsen med handelsmannen och varan lämnat sitt spår av mänskliga varelser i tankarna. ”Om vi valde våra egna meningar skulle de bara vara påhittade, och allt vore en lögn. Självmord vore det enda logiska sättet att se igenom den lögnen. Om något annat valde åt oss, något som skapade oss, då skulle vi verkligen ha ett liv värt att leva, leva för det syftet.” Oavsett var något tvunget att bestämma meningen, syftet – om det fanns, det vill säga. Klockan slog tre.

Tankarna som är nedskrivna är enbart en sammanfattning. Hans sinne vandrade iväg åt alla håll i försök att finna kryphål. Men det kunde han inte. Han insåg att han inte ätit på hela morgonen, och att han började få ont i huvudet. Han tog sina kalla bröd från brödrosten, kvarlämnade från morgonen, och hällde upp lite äppeljuice. Det var ingen avancerad måltid men god nog, speciellt för en hungrig man. När han ätit klart så passerade några tankar som handlade om äpplen. (Han kunde inte hjälpa det, han stirrade på juicepaketet) Han tänkte på Isaac Newton och gravitationslagen. Han tänkte på sin ungdom, när han och hans vänner inte alldeles för sällan hade pallat äpplen från grannens gård. Han undrade också varför klumpen på strupen kallades för Adamsäpple, och för en kort stund skrattade han för sig själv tack vare ett skämt han nyligen hört om äpplen och maskar. Han satte sig ner i soffan igen, nu med mycket mer energi men även mycket mer förvirrad. Han hade glömt bort alla sina filosofier om livet. Inte långt därefter somnade han.

När vår filosof vaknade upp tog det inte lång tid innan han fann sina tidigare anteckningar. Vad kunde möjligen bestämma vår mening, vårt värde? Han funderade en stund. Hans första tanke var att en människa skulle göra det, en monark, eller regeringen på något sätt. Vad skulle då vårt syfte och vårt värde ligga i? Ifall regeringen skulle välja, så skulle det vara samhällsvärdet i ekonomi. Det skulle skapa ett hårt samhälle, om regler skulle bli satta enligt ekonomiska värden, tänkte mannen. Den som inte hade ett jobb skulle då vara mindre värd, varför skulle han leva? Vem som helst som hade ett handikapp skulle avlivas omgående, kostnaden för deras omsorg skulle vara för hög. Privat ekonomi skulle också vara problematisk. Om någon var rik så skulle den genast bli en måltavla för regeringen; De borde ha pengarna. Vår filosof lät tankarna gå till Förintelsen. De svaga som blev dödade hänsynslöst, och de rika judarna dödade för att bekosta kriget. Allt detta gjordes genom valet av deras ledare, som bestämde att judarna inte hade något värde i nationens ögon. Statligt val av värde och mening kunde inte vara korrekt, eller? Kunde någon människa bestämma? Skulle inte hon bli påverkad av sin egen bakgrund? Hon skulle sätta sig själv som standarden för en perfekt människa, och sedan döma resten. De som skiljer sig mest från en själv, är de som är minst värda. Nej, det kunde inte stämma. En enda människa eller en regering kunde inte bestämma värdet eller målen.

Kunde någon annan art, som apor eller fiskar, bestämma? Nej, samma problem skulle uppstå, svarade mannen i sin monolog. Den arten skulle döma efter sin egen standard. Kunde stenarna bestämma? Icke, skrockade mannen för sig själv. Han tyckte att det var dårskap att ens tänka på en sten som bestämde något. Han tänkte åter igen tillbaka till sina gymnasieår och de religiösa galningarna. ”Skaparen bestämmer syftet” fångade hans intresse. Alla kreativa varelser skapar av någon anledning. En byggmästare bygger ett hus för att skydda den hemlösa familjen från väder och vind (eller av den enkla anledningen att få betalt). Hammaren var skapad för att man skulle bygga med den. Dock kunde den missbrukas om den användes som vapen. Han begrundade ordet ”missbruk”. Förutsätter inte det ordet att det finns ett syfte, mål eller en mening, något rätt sätt att bruka varan? Hammarens skapare måste vara den som bestämmer vad missbruk innebär för just hans specifika objekt. Kan någon annan bestämma syftet? Kan någon annan bestämma varför den hammaren var skapad? Syfte och mening måste förutsätta att objektet blev skapat. Skapat av ett sinne som bestämt sig för ett syfte. Man kan dock skapa av inga skäl alls eller godtyckliga skäl, därför innebär inte skapelse nödvändigtvis syfte. Men nu var ju inte frågan om ifall det skett en skapelse eller inte, utan om det finns ett syfte och en mening med livet. Och om det finns ett syfte, förutsätter det syftet ett meningsfullt ursprung – ett slags skapare. Helt plötsligt var inte de religiösas ord riktigt lika dåraktiga i vår filosofs ögon.


Är filosofens tankar orimliga i något steg? Skriv dina invändningar i kommentarerna! Och vem vet, kanske kommer vissa av dina frågor besvaras i nästa del av berättelsen?

Är Bibeln intolerant? Förtryckande? Sexistisk? Homofobisk? Förlegad? Irrelevant?

Intressanta frågor allt det där, och en intressant bok av Amy Orr-Ewing, med en kortare titel på engelska: Why trust the Bible? Och faktiskt är det nog mest den engelska titeln som helt och fullt ger rättvisa åt bokens innehåll, den är allra mest fokuserad på om man kan ha tillit till Bibeln.

Japp du har gissat rätt; det är ännu en bokrecension! Vi får säga som bibelboken Predikaren:

Låt varna dig min son ingen ände finns på det myckna bokskrivandet och mycket studerande gör kroppen trött! (Predikaren 12:12)

Nu är ju detta ingen podd så det är svårt att springa en runda för att stärka kroppen medan man tar del av detta, men kanske kan du motionera före eller efter läsandet av bloggposten? Och gör du det efter kan du ju fundera på om boken är något för dig?

Boken lär väl mest bli använd av kristna som funderar över de frågor boken behandlar, eller den som vill eller behöver rusta sig för vänner och bekantas frågor eller ifrågasättande av Bibeln och den kristna tron; och den har då verkligen gott om förtjänster.

166349f6-2b39-40c3-8a4f-8e764208497a-4465-000000f998fab943_file

Ett kanske ännu intressantare sätt att använda den vore som komplement i någon form av upptäckargrupp eller samtalsforum bland vänner, grannar, i kyrkan, på universitetet eller i något av skolans sammanhang så att den fick möta både kritiker som är av annan tro (ateistisk, religiös, agnostisk eller vad för tro/livsåskådning man nu omfattar) och de som är positivare inställd till den! Bli gärna först med detta i Sverige! För jag tänker att denna bok, precis som de flesta jag skrivit recensioner över, är goda att ta del av för den som är allt ifrån direkt fientligt inställd, till positivt nyfiken på den kristna tron!

Är sanningen om icke-kristna att man undviker sanningen av fel skäl? Vad gäller Bibeln kan jag ibland fundera; man accepterar oftast gängse historieskrivning om Julius Caesar, Hannibal, Sokrates med flera, men så fort Bibeln kommer på tal så räcker inga källor i världen till för att styrka den och den kan omöjligen själv vara historisk källa (detta var lite tillspetsat, jag vet), fler tankar om det finns bland annat i Svenska Apologetiksällskapets resursbank.

Men sanningen om att man har en ateistisk, agnostisk eller annan tro kan också vara att man tycker sig ha mött och konfronterats med den kristna tron; eller kort sagt man har varit i kyrkan eller mött kristna och det har lett till att man inte kan tro på vad de säger sig tro på.

Sanningen om dig och mig och våra respektive livsåskådningar kan också mycket väl vara att vi mött livet och att det formats oss på olikasätt vilket gör att en titt på till exempel kristen tro vid första och kanske andra anblicken inte får oss att visa forska vidare. 

Livsåskådning, tro och kristen tro är mer komplext än bara sanningsfrågan och här är en bit som jag menar att Orr-Ewing förtjänstfullt arbetar med genom boken! Redan i inledningen så slår hon an tonen genom att hon säger att hon värdesätter böcker som styrker Bibelns historicitet, men att om vi vet att Bibeln är historiskt trovärdig så väcker det fler frågor, kanske lite som Mark Twain (eventuellt) sade:

markt-twain-bibeln

Så varför ska jag då läsa boken? Jo den ger nämligen dig och mig,( och våra kamrater etc) en god grund för att i vår moderna värld som kanske inte bara bryr sig om just sanning; utan där det också är viktigt med de etiska och psykologiska aspekterna av saker! Hon gör det med 10 frågeställningar som hon på ett lättöverskådligt och enkelt, men ändå välarbetat, sätt går igenom. Och ja, några avdelningar handlar om den kristna trons trovärdighet, annat om dess mer faktiska tillgångar och att hur den hör hemma i det 21:a århundradets tankevärld och din och min vardag! 

a2ffdef1-af4f-40e4-bfa0-db2b2659b9a4-4465-000000f9d0e6d9fb_file

Hon rundar av den här dubbelheten i den sista delen genom att berätta om sina föräldrar; pappan som aldrig kommit på att det är sanning som är skälet att tro på kristendomen, inte det han sökt med andlighet, känslor etc och mamman som hela sin internatskoletid tvingats sitta på tråkiga anglikanska gudstjänster, har mött kyrkan helt enkelt! Men som båda med några månaders mellanrum ändå kommer till tro.

Vad gäller de rent faktiska sannings– eller trovärdighetsdelarna så är förstås avsnitten 2-4 i fokus. De är lättillgängliga och innehåller vad varje människa som funderar över om kristen tro är trovärdig bör förhålla sig till, lite av standardforskning eller standardvetenskap (men som verkligen inte tycks vara allmängods hos många som har en ateistisk eller agnostisk tro),

Ett speciellt spännande, men inte lika vedertaget är sid 45 och däromkring om nytestamentliga skrifter i Qumran. Det har vi lite kort berört vid ett annat tillfälle och det finns nog mycket forskning kvar att göra, men tesen i Orr-Ewings bok är att det finns fler än ett citat från Nya Testamentet i Döda havsrullarna. Om det gör det så säger det ju en hel del då Qumran tycks övergivet omkring Jerusalems förstöring, år 70, och då har vi ju tydligt tidiga dokument som blir viktiga för kanonhistorien och ålderns på Bibelns texter (just detta hur tidiga, hur nära inpå Jesu liv de faktiskt tycks skrivna och hur ännu tidigare mycket material i Bibelns Nya Testamente (som sedan är med i Bibelns böcker) är väldigt fascinerande och trosstärkande, eller om vi ska uttrycka oss lite neutralare, väldigt intressant).

Något som gör att en ateistiskt troende, eller agnostiskt troende, eller religiöst troende av annan tro än den kristna; att också du kan ha behållning av boken, är att frågorna är av rätt allmän karaktär och av Orr-Ewing och fler än mig, skulle jag tro, upplevs vara vanliga i samtal med troende av annan art än kristna.

Det är imponerande att få bredden i frågorna, pastorala omsorgen om de viktiga frågorna, men ändå lyckas få till en bra grundbok och dessutom i kort och överskådligt format; kristen tro utifrån ett historiskt sammanhang, utifrån ett etiskt och ett psykologiskt. Dessutom lätt att ta till sig, som vanligt (frestades jag att säga) så är det kanske inte alltid skälen för den kristna trons sanning och historicitet som hindrar, utan att man väljer att låta sin bias, sina förutfattade meningar om den kristna tron sätta sig över förnuftet, som gör att man inte kan anamma boken.

Men jag tror att som den är uppställd så kan man inleda samtal med den som förespråkar bokens ställningstaganden, eller motsätter sig dem och samtala igenom punkt för punkt och se vart skälen leder! 

Den ger klara slutsatser som man kan argumentera med (eller mot), men den ger liksom inte fritt spelrum till dina eller mina förutfattade meningar, vårt bias. Och att den dessutom hjälper till lite med funderande inte bara om sanningsfrågan utan om andra aspekter som är viktiga i vår samtid så har den ett än mer aktuellt värde än om den bara fokuserade på gudstron i sig rätt oantastliga historiska förankring (där väl Jesu uppståndelsen är lika välgrundad som vilken annan (antik) historisk persons hela liv!   

Som samtalsdokument är den god, som faktabas är den korrekt och lättöverskådlig och frågorna kan fungera även för en ateistiskt troende att fundera på i sin kammare (boken är så tunn att du kan smyga in den under kudden utan att någon märker att du är otrogen eller hädar din och dina trosfränders föreställningsvärld). 

Med förhoppning om god läsning, och att jag inte varit allt för vass mot den som har en annan tro än min, jag önskade mest uppmuntra till läsning (Orr-Ewing har en mycket trevligare approach än jag…)! 

/ Martin Walldén

Det tar ju en evig tid!!!

Ja så är det lätt att säga och tänka, det kan handla om jämlikhet och lika lön för lika arbete, det kan handla om att ett barn ska klä på sig ”kan själv” eller något annat som vi önskar skulle ske snabbare.

Men glädjande nog så kan inget ta en evig tid! Evig och tid är två begrepp som inte direkt relaterar till varandra skulle jag säga.

Gud är evig! Det är en grundsats när det gällt Gud (tillsammans med andra storord som helig, rättfärdig, kärlek m fl.), idag tänkte jag ge några tankar om detta med att Gud är evig, vad det kan betyda.

Att Gud är evig betyder att Gud är obunden av tiden (rumtiden) och opåverkad av densamma.

Det vi skull kunna säga om Gud är kanske: Gud är.

Detta får viss betydelse då vi samtalar om kristen tro, ibland syns det i mötet här på bloggen och ibland annorstädes då kristna möter människor av annan tro (annan religiösa tro, ateistisk tro, agnostisk tro etc.). Några av de betydelserna tänkte jag att vi skulle kika på i denna bloggpost.

Allvetande. Det betyder att när vi säger att Gud är allvetande så vet han, han bestämmer inte då. För honom är tiden närvarande, han är. Det blir som att hela tidens flöde är tillgängligt, varje del av det, hela tiden. Det blir som när jag ser min favoritfilm Top Gun, jag vet vad som kommer hända, men Pete Mitchells varande påverkar det inte, det är sedan länge inspelat och klart. Jag förhindrar eller påskyndar inte (spoiler alert!!!) Goose död bara för att jag vet om den.

Fri vilja. Detta hör på ett sätt inte ihop med att Gud är evig, men så fort vi placerar Gud i tiden så att hans vetande bestämmer utkomsten av en handling eller ett skeende då tar vi ju också bort den fria viljan. Även om den kanske mer bör beskrivas som att vi har en egen vilja, helt fri är vi nog ingen av oss. Så Gud som evig ger oss möjlighet till verkliga, betydelsefulla val.

Frälsning. Faktiskt är det här en av knepigheterna med en evig Gud, han vet redan vem av oss som kommer att välja att tillbringa evigheten med oss, men precis som annat han vet har han inte tagit bort var fria vilja. Men varför fortsätter han att ösa möjligheten till räddning över alla? Kanske finns svaret att finna i hans kärlek, tänker jag? En möjlighet är ju förstås att alla blir räddade, att alla faktiskt väljer Gud (godheten, kärleken, gemenskapen, ljuset) då det kniper, men så tycks inte Bibeln riktigt säga. Dock är det så att vi tänker att tillvaron blir god och underbar i himlen, men där kommer de som gått förlorade saknas, hur kan de för Gud finnas och inte finnas, eller leva i hoppet och ändå vara hopplöst förlorade, om nu Gud är och inte är endast i en tidpunkt? Förvisso sägs att ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” så kanske blir tillvaron annorlunda på ett sätt som är svår att föreställa sig för mig här i det timliga? Men Gud förändras ändå inte, han likafullt är.

Skapelse. Hur kan Gud som är, som opåverkad av tiden och obunden av den skapa? För när det skapas så tillkommer något som inte fanns förut, vi rör oss på en tidsaxel och är sålunda i tiden igen. Men då tror jag man kan tänka sig att tiden finns för Gud, hela tiden alltså (förlåt). Gud är, kanske man kort kan säga?! Om vi minskar dimensionsantalet lite (eller vad man ska säga) så är tiden som en linjal (alltså en längd med en början och ett slut; hela tiden alltså) som ligger i ett rum (rummet symboliserar då Guds varande) där hela tiden är närvarande och ryms i Guds varande, men Guds varande går utanför, bortom tidens begränsningar och dimensioner. I tiden, på linjalen är det olika, men för betraktaren och agenten som inte är bunden av den är den till i alla sina tillkommelser (och avslut, även om det här handlade om skapelse, om det som tillkommer).

Ateismens illusioner – ett filosofiskt fallstudium

Ibland kommer det en DaVinci-kod susande in i vår kultur, eller en Tro och vetande eller en David Hume; böcker och filmer och företeelser som lyckas angripa klassisk kristen tro och få många att fundera på den eller rent av blir negativt inställda till kristen tro.

För en tid sedan brakade boken Illusionen om Gud eller med dess engelska originaltitel The God delusion in i delar av kulturen just så. Den var kanske inte samma bladvändare som DaVinci-koden, men med ett mer pretentiöst mål: Att visa att Gud inte finns samt att religion är ansvarig för en oherrans massa av det onda som sker och skett i världen (lite min tolkning av ärendet).

SVar på Moskvas Bibel Wurmbrand bok
Exempel på inaktuell bok, men med fortfarande aktuella frågeställningar: Det ateistiska Sovjetunionen finns inte längre, men tankeströmningarna finns kvar.

På ett sätt är det viktigt att då och där försvara och förklara den kristna tron, att visa att det finns skäl att omfatta den i sin klassiska tappning (det finns skäl att inte tro att Maria Magdalenas och Jesu ättlingar varit franska kungar, det finns skäl att veta att kristen tro och naturvetenskap inte är motpoler, det finns tro att mirakler sker när de observeras osv), men då kulturen svängt och vi pratar Coronavirus, eller månlandning eller vad det kan vara då försvinner värdet av att ha svar på den kritik som framförs kan man tycka, men om man ur dessa debattinlägg kan finna goda exempel på hur man kan resonera på ett mer generellt plan då finns det ett stort värde i dem!

Ateismens Illusioner McGrath bok
Vad du behöver veta om inte Richard Dawkins eller Janne Josefsson ringer upp! Några tankar om att samtala om kristen tro generellt.

 

 

 

Och i dagens bok: Ateismens illusioner – Varför Richard Dawkins misstar sig så finns det mycket att plocka med sig även för den som aldrig kommer ha youtube-debatt mot Richard Dawkins, eller vars vänner aldrig kommer luta sig mot Den själviska genenenför sin kritik av din kristna tro; med de särskilda argument som kan anföras just mot Dawkins sätt att resonera i just denna skrift kan man få en grund att använda för att skärskåda argument från alla och envar.

I korthet kan lärdomen bli densamma som en av de lärdomar jag fortfarande bär med mig från det första föredrag jag någonsin hörde om apologetik (Stefan Gustavsson på Livskraftläger i Uppsala tidigt 2000-tal): Dra ut argumenten till sin yttersta spets

Inledningen var kanske inte helt lättuggad, men boken jag vill rikta uppmärksamheten mot är desto enklare att ta till sig! Redan inledningen av professor Ulf Jonsson presenteras Dawkins och hans verk under de senaste decennierna på ett gott sätt och hans betydelse; samt även ett visst omdöme om honom och hans verk, samt gör detsamma med McGrath och McGrath, vilket gör oss som läsare väl rustade för att gå in i filosofins kammare, en del av oss trivs i detta rum, andra vill hellre gå ut igen, men för den som tar ett litet djupare andetag så är rummet trevligt inrett av McGrath och McGrath, så välkommen in i det vackra biblioteket med sin tjocka brittiska matta och sina sköna fåtöljer; nu går vi in i boken och dess upplägg och lärdomar!

Det var en gång…

Illusionen om Gud kom ut 2006 och McGraths svar 2007, en sak har förändrats: Richard Dawkins har medgett att religion kan bidra till positiva saker, det var en åsikt som nog väldigt få tillskrev Dawkins vid det tidiga 2000-talet och det tas upp här som en del av motargumenteringen av Dawkins, å andra sidan faller den ena av Dawkins två argumentationslinjer då han öppnar dörren för positiva sidor av religion, så att motargumenteringen numera faller lite är inget som stör utan blir nästan bara ett starkare skäl att lyssna på McGrath och McGrath då Dawkins själv svängt till deras fördel!  Detta är något man kan studera i del 4 (från sidan 73 och framåt) där ideal, missbruk av dem och vad Jesus ville att vi skulle ha som ideal att leva med varandra (kärlek och inte hat, vilket gör det svårt att klistra ondskeetiketten på kristen tro).

Min tandläkare kan allt om bilar!

Ibland tänker vi att dagens ledare för trossamfunden (alltså vetenskapsmännen som väl är nutidens största auktoriteter) kan mycket, men bara för att en duktig tandläkare inte har koll på SAAb Sonett så blir det inte rätt.

Och lite det visas i boken med all önskvärd tydlighet, bara för att att en känd vetenskapsman i högstämda ordalag säger (skriker?) att Gud inte finns, att memen förklarar allt, så är det inte så. På ett enkelt sätt förklarar McGRath och McGrath var Dawkins tar genvägen förbi att motivera och grunda sina påståenden för att sedan några stycken senare i boken använda dem som absolut tillförlitliga och allmänt erkända förhållanden och företeelser. Ett gott exempel är Dawkins införande och användande av Meme, som även annorstädes erhållit kritik, som här introduceras och inte motiveras och sedan används som om den vore välgrundad genom hans tidigare resonemang i boken, enligt författarna.

Know thy enemy!

I inledningen av boken pekar McGrath och McGrath ut ännu en svaghet i Dawkins resonemang: Han strider mot en kristen tro som väldigt få, om ens någon, har. De jämför tonen med en avart av kristen tro, men att Dawkins har nog svårt att finna någon som företräder en sådan form av kristen tro, däremot uppvisar han själv likheter i sin totala övertygelse om att ha rätt och sitt kategoriska fördömande av de som tycker annorlunda gällande religion än han, låter som en smal sektliknande kristendomsliknande rörelse, men här företräds inriktningen av en professor och publikt framträdande vetenskapsman, vilket blir besynnerligt. Författarna resonerar lite hur man kan fundera kring detta och hur man kan komma runt en sådan innehållslös, men dock tung argumentation.

I inledningen för också författarna ett resonemang om hur man kan möta och samtala med argumentation som inte är sammanhängande, men mest mycket, något som säkert flera av oss som kommit ut som kristna upplevt: Hur själva mängden och de olika sätten att mer eller mindre hetsigt invända mot den kristna tron tar bort tyngden av det stöd som filosofi och vetenskap ger för en kristen livsåskådning.

Vad ska vi med boken till nu då?

Serranohelskinka1
Längst in bland floskler och fula debattknep ligger något fakta eller konkret att pröva! Låt oss hjälpa varandra att diskutera för att tillsammans komma åt sanningen där mitt i alla argument!

Jo jag tycker den har mycket att tillföra om hur vi samtalar med varandra (både den med en kristen tro och den med en ateistisk eller annan tro), om vad vi samtalar om, så att vi håller ihop resonemangen och låter båda sidor få liksom skära med sina vassa knivar in till argumentets inre kärna, så vi inte bara bankar ett påstående i huvudet på motståndaren och vinner debatten, men förlorar sanningen och strävan efter att förstå varandra och verkligheten!

Den är ett utmärkt fallstudium för den som vill växa i sitt filosofiska tänkande och sin argumentationstekning utan att använda jobbiga filosofiska eller retoriska termer!

Den kan med fördel läsas parallellt med Dawkins bok och så samtalar man från olika ingångar med varandra!

Allt gott!

/ Martin Walldén

Varför evolution och ateism är oförenliga

Jag kan inte räkna alla de gånger jag har hört ateister säga: ”Jag tror inte på Gud, jag tror på evolutionen.” Många utgår från att om evolutionsteorin är sann, är ateismen sann. Evolutionsbiologen och nyateisten Richard Dawkins har hamrat hem denna koppling, och även en del kristna håller instinktivt med.

Men tänk om…

evolution atheism

…evolutionsteorin är oförenlig med ateism?

Låt mig introducera dig till Alvin Plantingas evolutionära argument mot naturalismen (förkortas EAAN utifrån engelskan). Plantinga är en av världens mest inflytelserika nu levande filosofer, och hans argument har diskuterats på högsta filosofiska nivå i flera decennier. Här är ett exempel:

 

På grund av den omfattande diskussionen om argumentet finns det många nyanser, invändningar och fördjupningar att ta del av. I detta inlägg kommer jag enbart kortfattat introducera argumentet i en enkel form och illustrera det med en groda. För den som vill ha fördjupning är det bara att googla.

Plantingas argument i ett nötskal

Plantinga definierar naturalism som att det inte finns någon Gud eller något som liknar Gud. Om evolutionen har ägt rum i en sådan värld är den inte styrd av någon högre makt, utan de processer som driver den framåt är mekanismer såsom slumpmässig mutation, naturligt urval, med mera. De organismer som främjas av evolution är naturligtvis de som överlever, ”survival of the fittest” som Darwin uttryckte det.

Plantinga påpekar att detta gäller hela organismen, inklusive dess eventuella hjärna. Evolutionen främjar hjärnor som tänker tankar som gör att organismen överlever.

Men. Det spelar ingen roll om dessa tankar är sanna eller inte.

closeup photography of a frog

Tänk dig en groda. Den ser flugor, sticker ut sin tunga och äter dem, hittar en grodfru och ynglar av sig. Framgångsrik evolution, generna sprids vidare. Det vi vet om denna groda är att dess hjärna orsakar handlingar som gör att den överlever.

Men vad är innehållet i dessa tankar? Är de sanna? Det kan vara så att grodan tänker sanna tankar: flugor är flugor som ska ätas, grodflickor är grodflickor som ska uppvaktas, och så vidare.

Men vi kan också tänka oss en groda som har allvarliga hallucinationer. Den kanske tror att den är en drake som skjuter miniatyrflamingos med en laserpistol fastmonterad i munnen. Ju fler flamingos som skjuts ner, desto mer poäng får grodan. Andra grodor tror den är svampar som man ska para sig med för att få bonuspoäng. Och dess yngel ärver samma bisarra föreställningsvärld.

Båda dessa tankebanor leder till samma resultat – grodan äter och får barn – så för en naturalistiskt styrd evolution spelar det ingen roll om grodan tror att den är en groda eller en laserskjutande drake. Tankarnas innehåll är irrelevant, det är beteendena som tankarna orsakar som avgör huruvida organismen överlever.

Här bränner det till för ateisterna. För vi är dessa grodor, enligt dem. Vi är lika materialistiskt konstruerade och evolutionärt orsakade som grodor.

Nå, vi är övertygade om att vi är de grodor som tänker sanna tankar om omvärlden. Men kan vi garantera det, utifrån att både evolution och naturalism är sant?

Plantinga svarar nej på den frågan.

En person som tror att både evolutionsteorin och naturalismen är sann har ingen anledning att lita på sin egen hjärna. Och har man inte det saknar man anledning att tro på naturalistisk evolution, eftersom man använde sin hjärna för att komma fram till de slutsatserna.

 

 

Två vanliga invändningar

Ateisters respons ser oftast ut på ett av följande två sätt: antingen medger man att våra hjärnor är opålitliga och ger till och med argument för det (utifrån studier om hur minnet ibland fyller i saker som inte har hänt mm), eller så hävdar man att sanna tankar har ett så självklart överlevnadsvärde att det blir orimligt att tänka sig organismer som tänker massa falskheter och ändå överlever.

Den första invändningen missar poängen. Det vi diskuterar är inte om hjärnan kan begå misstag, utan om de tankar vi tänker har något med sanning överhuvudtaget att göra. Och det är något vi alla utgår från för att ens kunna ha en diskussion. Om ens världsbild gör att man måste ifrågasätta att man ens kan tänka sammanhängande tankar som har med verkligheten att göra, bör man byta världsbild. Man saknar rationell grund att tänka att ens tankar inte funkar.

Den andra invändningen fungerar inte heller. Naturligtvis är det uppenbart för oss att sanna tankar har överlevnadsvärde, inte minst för att vi själva är övertygade om att vi för det mesta tänker sanna tankar. Men tankar med falskt innehåll kan fortfarande leda till beteenden som gör att organismer överlever, och det enda den naturalistisika evolutionära processen bryr sig om är överlevnad – inte sanning.

Faktum är att om naturalistisk evolution är det enda som formar organismer finns ingen anledning att betrakta en sådan hallicunerande groda som mindre sannolik än en som tänker sanna tankar. Det är, som Plantinga uttrycker det, 50/50.

Om vi däremot tänker oss att Gud har skapat oss, antingen genom att styra evolutionen eller på något annat sätt, försvinner problemet. Han kan då se till att våra hjärnor inte bara skapar beteenden som får oss att överleva, utan också hushåller tankar som korrekt representerar omvärlden och hjälper oss förstå den.

Kristna har alltså all anledning att lita på sina hjärnor. Ateister kan tyvärr inte vara lika säkra på den saken.

Här beskriver professor Plantinga argumentet med egna ord.

Vilken religion är sann? Del 2

I mitt förra blogginlägg började jag diskutera den stora frågan om hur man kan komma fram till vilken religion som är sann, och följaktligen vilken religion man vill tillhöra – om man vill tillhöra någon överhuvudtaget. Här skulle jag vilja börja med att bredda detta sökande till att även inkludera andra livsåskådningar. Att undersöka vilken livsåskådning som är sann är alltså inte begränsat till att undersöka religioner och deras anspråk. Det innebär bland annat att ateism och naturalism är minst lika viktiga att inkludera som potentiella sanna vägar att undersöka och välja. 

I förra blogginlägget beskrevs det att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt av två anledningar. Den ena anledningen är att alla religioner har exklusivistiska anspråk, vilket innebär att religioner menar att deras religion är sann medan övriga religioner inte är det. Det kan vi se på olika sätt i de fem stora världsreligionerna. Den andra anledningen är att religioner har motsägelsefulla anspråk, vilket innebär att religioner säger emot andra religioner i viktiga frågor. En slutsats utifrån dessa två punkter blir att alla religioner antingen är falska (vilket innebär att en icke-religiös livsåskådning istället är sann) eller att endast en av religionerna är sann. 

comparative_religion_main
Vilken religon är sann?

Här kan vissa protestera och säga att möjligheten att varje religion är sann finns. Personer som yttrar det här kan då ibland illustrera det med liknelser för att visa att alla religioner visst kan vara sanna, till exempel liknelsen om de blinda elefantskötarna eller liknelsen om de olika vägarna som når upp till bergets topp. Även detta diskuterades kort i förra blogginlägget. Ett problem med denna form av argument är att dessa liknelser – och dess innebörd om att alla religioner är sanna – inte är i linje med de ovanstående två anledningarna; att religioner är exklusiva och att de säger emot varandra i sina anspråk. Därför kan inte alla religioner vara sanna. En mildare variant av detta motargument är att alla religioner innehåller spår av sanning. Detta kan mycket väl stämma, men då saknas ett ställningstagande inför de anspråk som är unika och avgörande i religionerna, till exempel vad som sker efter livet eller hur man når “paradiset”. Så även om alla religioner sanningsenligt lyfter fram att vi till exempel bör behandla våra medmänniskor på ett kärleksfullt och hjälpsamt sätt, så betyder det fortfarande inte att alla religioner är sanna. Det betyder istället att alla religioner till exempel fångat in en lära eller ett bud som – skulle jag mena – pekar mot den sanna livsåskådningen och dess innehåll. 

En nästa fråga i sökandet efter vilken religion/livsåskådning som är sann och som man vill tillhöra är om man behöver jämföra alla sinsemellan. Är det ens möjligt att jämföra dem? Den uppgiften kan te sig överväldigande eftersom det finns en mängd religioner och icke-religiösa livsåskådningar i världen. Jag skulle här säga att en alltför noggrann undersökning av varje religion inte behövs. Istället kan man följa vissa riktlinjer eller kriterier som kan guida en i processen. Jag vill här presentera två kriterier som kan tillämpas, vilka jag kallar inom-koherens (eller intrakoherens) och utom-koherens (eller interkoherens). Det här är, såvitt jag vet, inga “riktiga” begrepp men de handlar om att livsåskådningen ska vara begriplig och logisk inom sina egna anspråk men också vara förenlig och logisk i relation till vad vi vet om verkligheten. 

Det första kriteriet handlar om att det ska finnas en sammanhängande logik inom trossystemet. De anspråk som finns inom den egna religionen eller livsåskådningen behöver alltså hänga ihop på ett “sant” sätt. Om en religion till exempel uppmuntrar den troende till att göra något, eller beskriver guden/gudarna på något sätt, men samtidigt säger emot sig själv, är den inte inom-koherent. Ett exempel på när detta saknas, som ibland lyfts, är inom buddhismen. Religionen menar att målet är att bli av med begär och önskningar, men detta i sig kräver att personen önskar att bli av med sina önskningar – vilket gör det motsägelsefullt. Ett annat exempel som visar på brist av denna intrakoherens är personer som inte tror på objektiv sanning men som motsägelsefullt lever sina liv och gör uttalanden som om objektiv sanning finns (denna tro innefattas inte nödvändigtvis i en specifik livsåskådning).  

Det andra kriteriet handlar om att religionen eller livsåskådningens anspråk ska stämma överens med vad vi vet om verkligheten. Här kan man till exempel ta avstamp från vetenskapliga fynd. Ett exempel på när denna utom-koherens saknas baserar sig på att vetenskapen med goda belägg har visat att ett universum har en specifik start och ursprung. Den kunskapen om verkligheten innebär bland annat att religioner som tror på ett evigt universum sannolikt inte är sanna. Detta innebär också, i samklang med lagbundenheten som finns i universum, att religioner som tror på multipla gudar troligtvis inte är sanna (finns fler andra anledningar till varför multipla gudar inte är troligt, som inte kommer fortsätta diskuteras i detta inlägg). 

I relation till det senare kriteriet kan vissa protestera mot den kristna världsbilden genom att peka på inkoherensen mellan en god Gud och en värld fylld med ondska och lidande. Detta kan vara ett berättigat motstånd, men denna protest kan besvaras på flera sätt som innebär att koherensen inte omkullkastas, till exempel att logiken tillåter att en god Gud och ondska existerar samtidigt.  

Sammanfattningsvis kan sökandet efter den sanna religionen eller livsåskådningen underlättas när man söker efter en tillfredsställande begriplighet både inom och utåt mot verkligheten. Sökandet kan vara både enkelt och komplext, men vilken religion eller livsåskådning som är sann är en viktig fråga för varje individ. Det kommer ha enorma konsekvenser både för livet nu och för ett potentiellt liv efter döden. Och att inte göra ett ställningstagande kommer också vara ett ställningstagande.

 

av Hajdi Moche

Det här med ”objektiv” moral

På senare tid har jag i flera olika sammanhang diskuterat objektiv moral och känt ett behov av att klargöra mina egna tankar på ämnet. Särskilt hjälpsam för min egen del var en intervju med Dr. Erik Wielenberg, en ateist och filosof som försvarar objektiv moral. Här följer ett pågående resonemang som jag hoppas kan vara till hjälp i våra diskussioner.

När vi diskuterar objektiv moral, särskilt i förhållande till det moraliska Gudsargumentet finns det flera grundläggande frågor som måste hållas isär för att undvika missförstånd.

  1. Vad menar man med ”objektiv” moral?
  2. Finns objektiv moral?
  3. Om objektiv moral finns, hur vet vi vad som är moraliskt rätt/fel i en specifik situation?
  4. Om objektiv moral finns, vilken är den bästa förklaringen/grunden till detta?

Jag kommer här att begränsa diskussionen till (1), samt några invändningar mot (2) taget från verkliga konversationer jag haft och som jag tror kan hjälpa oss att tänka klarare i diskussioner om objektiv moral. Problemet med många invändningar mot (2) är att de ofta sammanblandas med (3) eller att man inte förstått (1). För en akademisk diskussion av (4) rekommenderas debatten mellan Erik Wielenberg och William Lane Craig.

Vad menar man med ”objektiv” moral?

När någon hävdar att moralen är objektiv finns menar de något i stil med: ”Det finns moraliska sanningar som är oberoende av vad människor tror och tänker om dessa sanningar, dvs. att det i varje moralisk situation/för varje moralisk handling finns ett korrekt svar på frågan ’Är detta moraliskt rätt/felaktigt/gott/ont?’, oberoende av vad människor tycker i frågan”.

Moralen är objektiv på samma sätt som det universum vi lever i, i den bemärkelsen att det finns ett rätt svar på frågan huruvida universum har en början eller inte, huruvida elektroner existerar eller inte, oavsett vad någon som du och jag tänker eller tycker om dessa saker. Ett annat exempel är logikens lagar; moralen är objektiv på samma sätt som vi anser att logikens lagar är giltiga och bindande för alla, oavsett vad folk tycker. Det spelar ingen roll om någon hävdar att det kan finnas gröna gurkor som inte är gröna. Det spelar ingen roll om varenda människa på hela jorden trodde att det kunde finnas gröna gurkor som inte är gröna – det skulle fortfarande var en logisk omöjlighet. På samma sätt menar moralrealister (de som hävdar att moralen är objektiv) att det inte spelar någon roll ifall hela världen anser att folkmord är moraliskt rätt (eller fel!) – det avgör inte huruvida det finns ett rätt svar på frågan.

Finns objektiv moral? Några invändningar.

Invändning A

  • A1. Om moralen vore objektiv så skulle alla (eller majoriteten av) människor haft samma uppfattning i alla moraliska frågor.
  • A2. Alla (eller majoriteten av) människor har inte samma uppfattning i moraliska frågor.
  • Slutsats: Därför är moralen inte objektiv.

Svar: Invändningen brukar oftast komma enbart i form av A2: Folk tycker ju uppenbart olika i moraliska frågor! Men för att det ska bli ett argument krävs det att man underförstått antar någon version av premiss A1. Detta antagande är dock problematiskt, av flera skäl:

  1. Vi ställer inte samma höga krav i någon annan fråga som rör objektiva sakförhållanden. Du och jag kan vara oense om vilken väg som tar oss snabbast hem med cykel, men vi drar aldrig slutsatsen att det därför inte finns något rätt svar.
  2. Tvärtom, vår oenighet och passionerade argumentation om varför den andra har fel, förutsätter att vi båda tror att det finns ett objektivt rätt svar, dvs. ett svar som inte är beroende av vad någon av oss tycker. Den passionerade oenigheten i moraliska frågor som abort, dödshjälp, sexualetik osv. förutsätter nästan alltid att vi behandlar frågorna som om det fanns ett objektivt – rätt – svar. ”Den andra personen har ju fel – inte bara för att jag eller ’alla’ andra tycker det!”. Detta skulle i sig kunna användas som argument för att moralen faktiskt är objektiv så länge vi saknar skäl att tro motsatsen.
  3. Notera att vi i vår argumentation om den snabbaste vägen hem skulle kunna vara överens – och ändå ha fel! Vi kan föreställa oss en värld där alla tror att mord är objektivt fel samtidigt som moralen inte är objektiv. Här tror jag att grundproblemet blir tydligt: påståendet att alla (eller majoriteten av) människor borde ha samma uppfattning om moralen vore objektiv, behandlar objektiv moral som om den vore beroende av vad människor tycker i moraliska frågor, när själva definitionen av objektiv moral är att den inte beror på vad människor tycker eller uppfattar. Det skulle till och med kunna finnas en objektiv moral som vi inte kan uppfatta överhuvudtaget (vissa psykopater skulle förmodligen kunna sägas ha denna upplevelse).

Invändning B

  • B1. För att vara rationellt berättigade att tro något (t.ex. att moralen är objektiv) så måste det gå att mäta/verifiera på ett objektivt eller ”neutralt” sätt. (På samma sätt som naturvetenskapliga experiment verifierar fysiska förhållanden på ett objektivt eller ”neutralt” sätt).
  • B2. Moral går inte att mäta/verifiera på ett objektivt eller ”neutralt” sätt.
  • Slutsats: Vi är därför inte rationellt berättigade att tro att moralen är objektiv.

Svar: Filosofer skiljer ibland på två typer av invändningar mot ett påstående vilket kanske kan vara hjälpsamt för någon: (1) underminerande invändningar (undercutting defeaters) och (2) motbevisande/vederläggande invändningar (rebutting defeaters). Notera att invändningen i fråga här inte ger något skäl att tro att moralen inte är objektiv (motbevisande/vederläggande invändning). Däremot ger invändningen en anledning att ifrågasätta dina skäl att tro att moralen är objektiv (underminerande invändning). Även om slutsatsen stämmer betyder det alltså inte att moralen inte är objektiv, däremot betyder det att du inte är rationellt berättigad att tro detta. Låt oss nu undersöka argumentets hållbarhet.

Om vi är petiga så skulle vi kunna påpeka att ingen kunskap vi har är objektiv eller neutral i meningen ”helt oberoende av vår subjektiva upplevelse/uppfattning”. Försök komma på något du vet som du inte fått genom ditt eget första-personperspektiv. Jag tror dock vi anar ungefär vad invändningen är ute efter – Ett kontrollerat vetenskapligt experiment i ett laboratorium kommer med hög sannolikhet att producera ett resultat som är oberoende av vad forskarna själva tycker/känner/upplever, till exempel vid vilken temperatur som vattnen kokar. Moralen verkar däremot mycket mindre ”konkret” och testbar än detta. Hur skulle då en moralrealist svara på B1?

Huvudargumenten för objektiv moral grundar sig i den personliga intuitionen de allra flesta av oss har i moraliska frågor. Ett exempel skulle kunna vara: ”Det tycks mig som att även om hela världen trodde att det var moraliskt rätt att äta småbarn för kul, så skulle de ha fel”. Moralrealisten tar denna intuition på allvar och säger att så länge det inte finns någon vederläggande invändning som ger oss skäl att tro motsatsen så är vi rationellt berättigade att tro att denna intuition motsvarar verkligheten; det är verkligen fel – oavsett vad någon tycker – att äta småbarn för skojs skull. Moralrealisten förnekar alltså B1 och hävdar att du kan vara rationell att tro saker som tycks dig vara fallet till dess att motsatsen bevisats.

Nåväl, vi kan egentligen lämna svaren ovan helt åt sidan. Problemet med att acceptera B1 är det inte bara skulle underminera tron på objektiv moral utan även tron på B1 själv – Du kan inte verifiera B1 på ett ”objektivt” eller ”neutralt” sätt. Det uppfyller helt enkelt inte sina egna kriterier för rationell tro. Om B1 stämmer är du inte rationellt berättigad att tro att B1 stämmer.

Invändning C: Detta är ett fall av special pleading – moralrealisten gör ett godtyckligt undantag endast när det gäller moral. Allt annat vi tror baserar vi ju inte på intuition.

Svar: Detta är inte ett godtyckligt undantag. Vi tror alla massor av saker som i slutändan grundar sig på intuition. Är du inte rationell i att tro att du inte lever i the Matrix? Är du inte rationell i att tro att universum inte skapades för 2 timmar sedan med inbyggt minne? Vad grundar du det på? ”Objektiva” undersökningar i vetenskapliga testmiljöer? Knappast.

Du är rationell i att tro dessa saker till dess att du fått skäl att tro motsatsen. Det skulle kunna vara så att du lever i the Matrix. Men så länge du inte fått ett rött piller av Morpheus så har du ingen anledning att tro att det är fallet. Moralrealisten stödjer sin tro på objektiv moral på samma princip: Du är rationell i att tro att moralen är objektiv innan du fått skäl att tro motsatsen. Om du godkänner att du är rationellt berättigad att tro att du inte lever i the Matrix eller i en 2 timmar gammal värld, men underkänner moralrealistens tro på objektiv moral måste du ge ett skäl till varför moralrealisten inte ska ta sin intuition på allvar när det kommer till moral. Bördan ligger alltså på den som förnekar objektiv moral, det är den som måste komma med det röda pillret som visar att våra moraliska intuitioner är en illusion.

Invändning D: Om moralens objektivitet inte beror på vad folk tycker, hur kan vi då använda vårt eget tyckande för att argumentera för att moralen är objektiv?

Svar: Jag hoppas att svaret på denna invändning ska vara möjligt att uthämta från resonemanget ovan. Moraliska sanningar (t.ex. påståendet ”det är fel att äta småbarn för skojs skull”) baseras inte på vad någon tycker. Däremot kan din intuition om att det är fel att äta småbarn för skojs skull utgöra ett skäl att tro att moralen är objektiv; enligt moralrealisten är den förklaringen till din intuition att den säger dig något om hur verkligheten faktiskt är beskaffad.

Jag hoppas detta kan hjälpa oss att tänka klarare i frågan om objektiv moral. Vill återigen rekommendera intervjun med Dr. Erik Wielenberg då den är mycket värdefull för att förstå hur moralrealister (kristna som icke-kristna) försvarar objektiv moral. En bra sammanfattning av hur moralrealism definieras finns här.

/Joachim Arting

Gud – återkomsten

Idag ska vi fokusera på något som låter som en uppföljare till en framgångsrik film, hemma hos oss går dvd-skivan med Tog Story 2 varm, för en tid sedan var vi och såg den tredje uppföljaren (Toy Story 4).

Fokusämnet är dock ingen film, inte ens en så banbrytande film som Tog Story; den första helanimerade 3D-filmen.

200px-Toy_Story_logo
Banbrytande, men inte dagens huvudämne

Nej det vi idag ska kika på är snarare en termometer, en hjälp att för varandra i samtalet om livsåskådning, om tro, om religion, om ateism, om neutral, om utgångspunkt och mandat i samtalet om att leva tillsammans i 2000-talets Sverige, alltså idag och nu och här. Med termometer menar jag att vi ofta kan betrakta världen från lite olika håll, med olika ingångsvärden, men samtidigt förutsätta, eller rent av kräva, att alla ska se den som jag. Några ord om det skrev jag om för en tid sedan i en bloggpost just kallade: ”Hur varmt är badvattnet”, den handlar bland annat om hur det är att komma ut som kristen och hur du som inte är kristen kan och den som är kristen kan uppfatta och prata om saker och ting.

Nu till termometern, den är röd, men innehålla ringet kvicksilver, det är en bok av Joel HalldorfGud : Återkomsten.

img_5831
Kan exempelvis köpas hos Duvan i Piteå

Man kan säga att detta är en bokrecension, likt den som Tobias Sunnerdahl redan gjort, men jag vill egentligen inte tillföra något mer än han gjort, men visa på hur samtalet kan vinna på att föras tillsammans istället för mot varandra, när vi har olika bild och utgångspunkt för religionens plats och roll i samhället. Denna text blir en slags symbios av att en ateistiskt troende, eller någon som tror sig vara en neutral betraktare alltid ändå står på endast en plats, inte på alla platser, vi är inte neutrala, jag slogs återigen av detta och hur klokt det är formulerat i boken och hur, jag tror i alla fall, att var och en oavsett trosövertygelse kan hålla med om det.

Denna text är också en symbios av Joel Samuelssons tankar om Pascals vad, om att det är vettigt, klokt och spelteoretiskt vist att hålla sig till Gud, att anamma en gudstro, framför att inte göra det.

Det jag med dessa många ord vill är att betona vikten av att se värdet hos den andre, och eftersom den lilla, konstiga klicken i Sverige och i svenskt samhälle är den religiösa människan så är det denna lilla klick som jag vill lyfta fram (jag räknade ut att huvudgudstjänsten i vår församling besöks av 5 promille av kommunens befolkning (fler blir det ju om alla gudstjänster i hela Kristi kropp räknas, men fler än 10 % av kommunens befolkning går det nog inte att räkna med som att de är aktivt med i en kyrka i Lycksele)).

Boken har, kan man säga, en undertitel: Hur religionen kom tillbaka och vad det betyder.

Och det jag tycker lyfts fram på ett gott sätt är religionens roll, och då framförallt väckelsens i kristenheten under 1800-talet och tidigt 1900-tal, i att bereda marken för den moderna demokratin och hur religionen i nutiden är en nödvändig komponent för att inte populism som målar ett ”vi mot dom”, ska ta vid där den liberala demokratin har svårt att fylla våra liv. Den liberala demokratiin är bra i kampen, men behöver något mer då kampen är över, den behöver hjälp att fylla på med gemenskaper som fyller liven vi lever med relation, med kött och blir, med gemenskap.

Mjaha, vad blev det apologetiska av detta? Tja, denna blogg rör sig i gränslandet mellan kristen tro, mellan rent förakt av den, mellan intresse av dess tankegods och vad den kristna torn säger, och vad alternativen säger. Så i det gränslandet kan det vara bra för den som högljutt står på barrikaden och skanderar: ”Bort med kyrkklockornas klang!”, ”Ner med prästerskapet!”, ”All religion ska bort ur offentligheten” det kan vara klokt att fråga sig vad som driver en själv, vad finns hos de andra, vad vill den där irriterande minoriteten som får mäktiga imperier att skälva, som får onda samhällsstrukturer att förändras, vad är det med de som vandrar vägen, de som hyllar en död gammal snickare, vad har de att komma med?

/ Martin Walldén

Pascals vad – ännu en försmak av konferensen 14 september!

Det finns något som Kristenheten behöver mer än något annat just nu, något som betyder liv eller död för Kristenheten på lång sikt. 
Vad är det för ett fenomen och vad är kopplingen mellan det och mirakler?

 

8E8A2FCC-86B1-4A41-BB12-78A7F5DD0563Det var vad Pascal- apologeten, fysikern, geniet, matematikernsträvade efter i sitt ofullbordade verk Pensées.

41FD99C3-4DAC-45EA-957C-8E13ED4D5491

Vi behöver hitta rätt väg att ge det till andra, och Pascal visade en väg för att underlätta. 


På senare tid kan vi se många goda nyheter på det här området. 

 

/Joel Samuelsson, ledamot i Svenska apologetiksällskapets styrelse, Pastor och lärare på Kulturskolan