Etikettarkiv: Filosofi

Varför mirakler är så frånvarande i västerländsk apologetik

På populär nivå har kristna hänvisat till mirakler som argument för trons sanning ända sedan urkyrkan. I NT ser vi hur man pekar på mirakler för att visa hur Israels Gud är med Jesus (Joh 3:2), att han är levande och verksam (Luk 7:16) och att han existerar (Apg 17:31). Läser man missionshistoria ser man gång på gång hur missionärer demonstrera evangeliets sanning genom att låta den Helige Ande verka mirakulöst. Som John Wimber med kollegor uppmärksammade på Fuller Seminary under 1980-talet är tecken och under något miljontals människor uppger som skäl till att de tagit emot Jesus världen över.

Trots detta lyser dessa mirakler med sin frånvaro i modern, västerländsk apologetik. Det finns ett mirakel som vi flitigt diskuterar och debatterar med ateister om: Jesu uppståndelse. Möjligtvis lyfter vi in andra bibliska mirakler i den diskussionen. Men moderna mirakler undviks av flera inflytelserika apologeter, och betraktas ibland som lite oapologetiskt.

Apologeter utan under

Justin Brierly
Justin Brierley

Den store apologeten William Lane Craig har sagt “I don’t appeal to miraculous healings as arguments for God’s existence […] I think that there are weightier arguments for the existence of God than pointing to miracles.” Timothy McGrew når diskuterar i sin välskrivna artikel om mirakler nästan uteslutande bibliska mirakler, inte moderna. Justin Brierley, värd för det apologetiska debattprogrammet Unbelievable på Premier Christian Radio (vars podcast jag verkligen rekommenderar), har uppmärksammat moderna mirakler några gånger men har medgett att det inte är särskilt ofta. Som förklaring till detta har han sagt följande

This is kind of unusual for me […] we’re tending to deal with the kind of philosophical arguments for God, can we trust Scripture, those kinds of brainy, intellectual issues if you like. And in the field of apologetics, as it’s sometimes called, the sort of miracles stuff is sort of considered a bit like, “out there”. It’s very difficult to verify, it’s not objective in the way that we can talk about evidence for God and the Bible and that kind of thing. So in my view I think a lot of apologists tend to steer away from it.

Att mirakler inte skulle vara objektiva och möjliga att verifiera stämmer inte, jag har tidigare skrivit om vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön som utgångspunkt i ett terasologiskt* Gudsargument. Varför verkar inte Brierly medveten om det, och varför avskriver Craig och McGrew moderna mirakler som en bra grund för apologetiska argument? Jag kan tänka mig följande anledningar:

1. Frånvaro av karismatiker

Inom pingströrelsen har det länge funnits ett teologiförakt, som i Väst kom att förändras först för bara några decennier sedan. Västerländsk apologetik har istället dominerats av ickekarismatiska evangelikaler, anglikaner och katoliker. Flera av dem har trott på cessationism, läran att Andens gåvor upphörde med apostlarna, och få har personliga erfarenheter av mirakler. Detta gör att en del apologeter har hållt med ateisterna om att moderna mirakler inte sker, och andra har tyckt att det varit för främmande och ”out there”, som Brierly säger, för att användas inom apologetik.

2. Frånvaro av logisk struktur

De flesta apologeter ägnar största  delen av sin tid åt att upprepa saker andra har sagt och skrivit. Det är inga konstigheter, så gör alla tänkare. Vi bygger på dem som gått före genom att modifiera och kombinera existerande idéer. De som ägnar sig åt ett grundarbete med att bygga upp ett nytt argument eller en ny teori from scratch är i minoritet.

Vad jag vet har ingen än så länge satsat på att utveckla strukturen för ett argument utifrån moderna mirakler som man kan använda i kristen apologetik – förmodligen på grund av punkt 1 ovan. Karismatiska apologeter är då mindre rustade att prata om mirakler, och faller hellre tillbaka på kosmoliska, teleologiska eller moraliska Gudsargument som redan är utvecklade.

3. Frånvaro av erfarenhet

Även apologeter som har en karismatisk teologi kan ibland sakna särskilt stor erfarenhet av mirakulösa händelser. Jag själv har läst om betydligt fler mirakler än jag faktiskt sett själv med egna ögon. Möjligtvis så kan det hos vissa finnas en oro att ateisten man debatterar mot begär bevis där och då, medan diskussioner om Jesu uppståndelse eller universums finjustering ställer mindre krav på att man lever som man lär. I själva verket skulle en sådan invändning från ateisten vara osaklig – att man menar att mirakler sker idag innebär inte nödvändigtvis att man kan beställa dem på kommando.

Förändring på gång

Keener's Book
Keeners bok

Jag tror dock att vi inom en snar framtid kommer börja använda miralogiska argument för Guds existens i västerländsk apologet. Professor Craig Keeners arbete Miracles, som består av över 1000 sidor i två volymer, introducerade moderna miraklers existens till den breda massan akademiska kristna. Apologeten Gary Habermas uttryckte i en gemensam föreläsning med Keener att det är dags att använda dessa moderna mirakler i apologetiska resonemang.

Jag själv kommer snart kicka igång ett bokprojekt om dokumenterade mirakler och hur de kan användas som argument för Guds existens. Jag tror jag kommit något på spåren när det gäller den logiska strukturen som behövs för att ett sådant här argument ska fungera.

Naturligtvis kommer jag behöva interagera med mer litteratur och fler tänkare under projektets gång – säg gärna till om du vill bidra med dina tankar eller känner till bra känslor. Jag är hoppfull över möjligheten att detta så småningom kan bli ett nytt standardargument tillsammans med de kosmologiska, teleologiska, moraliska och Jesu-uppståndelsegiska argumenten för Guds existens.

Uppdatering: Nu kan du stötta mitt bokprojekt om dokumenterade mirakler via Kickstarter!


*Det är symptomatiskt att det inte finns ett etablerat ord för studiet av mirakler. Dynamologi syftar på studiet av krafter, och semeiologi på studiet av skyltar, så teras (under) var det enda grekiska ordet kvar. Även om terasologi än så länge inte orskar mer än rynkade pannor föredrar jag det ändå framför miralogi, eftersom det skulle vara en skandalös blandning av latin och grekiska.

Annonser

När söker vi kontakt med Gud?

Det finns en låttext som jag tycker, och länge har tyckt, är väldigt intressant och träffande på ett lite bitterljuvt sätt. Det är Regina Spektors låt ”Laughing with”, som handlar om nyckfullheten i hur vi människor kan se på Gud i olika situationer av livet. Hon sjunger bland annat:

“No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God when they’re starving or freezing or so very poor

No one laughs at God when the doctor calls after some routine tests
No one’s laughing at God
When it’s gotten real late and their kid’s not back from the party yet

But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke, or
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they’re ‘bout to choke
God can be funny
When told he’ll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious, ha ha”

Denna låttext innehåller väldigt mycket insiktsfulla fraser, som träffar an på något viktigt om hur vi människor många gånger förhåller oss till Gud. När livet är enkelt, när saker rullar på och när det mesta känns stabilt så kan det vara väldigt enkelt att avfärda Gud och en tro på något högre än oss själva. Då finns det (som jag skrivit om tidigare,  här och här, på bloggen) inget behov av Gud eller man vill inte ha något med Honom att göra. Vi upprätthåller oss själva och tycker vi har kontroll över läget, så vi behöver inte någon form av Överhet som ska leda oss eller – som vi kanske upplever det – bestämma över oss mot vår vilja. Då är det enkelt att till och med tycka att Gud är skrattretande.

Däremot – när livet inte är enkelt – utan när vi kämpar och smärtar, när olyckan är framme eller när någon vi älskar ligger på dödsbädden eller till och med dör, så förvandlas ibland något i oss.  Tankarna om Gud tycks då gå från att vara intellektuella och sakliga (”Gud finns inte”) till att bli mer personliga och relationella (”Vem och var är du, Gud?”). Då kan många, oavsett om man tidigare trott på Gud eller inte, plötsligt knäppa sina händer för att be en bön eller titta upp mot himlen och hoppas på att omständigheterna förändras. Det är intressant och förunderligt, eller hur? Och vad står det för?

Jag tror ett svar på detta kan hittas i vad vi vet om relationers kraft i människors liv. Vi vet från olika forskningsfält (framförallt psykologin) att det är äkta, relationella erfarenheterna som förändrar och berör oss människor. Det är till stor del i relationer som vi skapas och får vår begreppsvärld. Dessa relationer är, förhoppningsvis, positiva och något som bygger upp, men ibland är de destruktiva. Tydligast kan detta ses i barns utveckling. Ett barn utvecklas positivt genom relationer med vuxna som tar hand om, leder och tonar in till barnets behov. Men ett barn kan likväl ”förstöras” om det växer upp utan varma, omhändertagande relationer under sina första år.

Samma sak kan man se ske i samtalsterapi. Det är i mötet med en annan människa, som är empatisk och som visar värme, som läkning och förändring kan se. Med den nya relationella erfarenheten känner vi oss (förhoppningsvis) mindre ensamma och mer hela. Ofta är det sådana erfarenheter som vi behöver och längtar efter i stunder av smärta, när olyckan är framme, när vi lider och när vi behöver stöd. Vi längtar då ofta efter en relation med någon som kan rädda eller hjälpa oss – från lidande, skam, oro, oförlåtelse, smärta och ångest. Det kanske delvis är därför människor, som vanligtvis är icke-troende, kan vara benägna att vända sig till Gud. Vad som sker när livet inte längre ”tillåter” att man ignorerar, skrattar åt eller avfärdar Gud är kanske att man öppnar upp för en kontakt med Gud. Och det är när vi möter någon på ett personligt sätt, istället för att bara enbart ha det i tankarna, som förändring kan ske.

Så vad försöker jag säga? Jo, att Gud (och alla de associationer som finns kring honom, vilka skiljer sig åt mellan människor) kan tänkas vara skrattretande i våra ”starka” stunder, men i stunder när svårigheter och lidande kommer så uppstår ibland en längtan efter Gud, även för de som annars inte tror. Då uppstår en längtan efter en läkande och hjälpande kontakt. Och Gud blir då mer än en tanke; Han blir den perfekta relationen som både hjälper och räddar. Så att Gud skapade oss just för att ha en relation med honom – och bevisade det när Jesus hängde på korset – kan peka oss mot att vår längtan mitt i lidandet hör ihop med Guds vilja. Så för dig som i dagsläget inte tror på Gud, se Gud som en möjlighet till en himmelsk relation – mer perfekt än någon annan relation (passande dagen till ära, då alla hjärtans dag främst handlar om viktiga relationer). Och för oss som tror; låt oss komma ihåg att Gud vill ha vårt hjärtas längtan efter att lära känna och följa honom, så han kan fortsätta leda oss till livets källa.

Är tron en ”stödkrycka” för svagare människor?

Det händer att folk av annan världssyn än den kristna världssynen förklarar att kristna håller fast vid sin tro för att de, om man sammanfattar det, inte är tillräckligt starka i sig själv för att leva i en värld utan Gud. Eller orkar leva i en värld som ibland eller ofta kan upplevas som kall och hård. Eller att de inte klarar av att leva i en tillvaro som i sitt yttersta är meningslös (en följd av den ateistiska världssynen). Eller på grund av sin dödsrädsla behöver lindring mot sin ångest med hjälp av en tro på ett efterliv i himmelen. Det gemensamma för dessa teser är att Gud utgör en mental och känslomässig ”stödkrycka” för kristna människor i deras tillvaro och i denna värld. De behöver tro på en högre makt som de kan luta sig emot för att känna trygghet och säkerhet i denna verklighet.

KryckaDenna tes är säkert något som finns i huvudet hos många i Sverige. Förståeligt, men också lite problematiskt. Att tänka att kristna tror för att de behöver trygghet och styrka vilar ju framförallt på ett grundantagande om att den Gud som kristna tror på inte existerar på riktigt, utan bara är en form av psykologiskt önsketänk. Ett annat sätt att beskriva detta på är att säga att kristendom inte har något med den externa verkligheten att göra utan bara är en emotionell, social eller/och psykologisk produkt (som i sig, om det används som argument, är konstigt eftersom dessa tre bitar också är grundbultar i den externa verkligheten för människor).

Om det, fortsättningsvis, är så att Gudstro ”bara” är en tillflykt eller ett önsketänk, finns det flera luckor som behöver fyllas i. En lucka handlar om hur man förklarar personer som kommer till tro till följd av att ha studerat bevis och argument för kristendomen. Sådana personer finns det gott om och där är jag själv inkluderad. Dessa kan många gånger komma till tro utan att uppleva att världen är kall och hård eller uppleva meningslöshet och/eller dödsångest (återigen är jag inkluderad där). På samma sätt kan denna tes, om att tron är en slags ”stödkrycka”, gå åt båda hållen. Det går att hävda att personer som inte tror på Gud gör det för att de till exempel tycker att det är för jobbigt att ha en Gud över sig (och därmed själva inte är ”gud”) eller att de inte vill ha en moralisk auktoritet över sig.

En annan lucka i den här tesen handlar om att den går emot den psykologiska principen att människor tenderar att vilja göra likadant som sin grupp och inte gå emot normen. Som kristen är jag medveten om att jag är extremt avvikande från normen i Sverige vad gäller världssyn och tro. Gruppsykologiska studier har om och om igen visat hur individer tenderar att följa gruppens beteende, ibland blint och utan att förstå anledningen bakom beteendet. Så att tro på Gud för att det utgör en ”stödkrycka” samtidigt som man lever i ett land där ens tro ständigt är ifrågasatt, och stundtals förlöjligad, skapar en problematisk motsättning. Visst går det att komma med ”lösningar” på denna motsättning men denna psykologiska princip är så pass stark i människan att tesen om att tro enbart bygger på att vara en ”stödkrycka” blir starkt försvagad – framförallt i ett sekulariserat land.

Tesen gör också ett antagande om vad det är för sorts människor som tror på Gud; att kristendom bara är till för människor som behöver, eller vill, leva med skygglappar för ögonen med syfte att orka möta och brottas med den mänskliga verkligheten. I en debatt hörde jag en ateist säga ”ja, men välkommen till verkligheten!” till sin kristna opponent om denna sak gällande verklighetens yttersta osäkerhet och meningslöshet. För mig tycks ett sådant uttalande tyda på att ateisten trodde att kristna människor blundar för verkligheten, med det lidande och de utmaningar som livet stundtals innebär. Det låter som en väldigt förenklad ”sanning” och dessutom ganska nedvärderande. Självklart lever inte kristna i en annan verklighet än ateisters eller andra ”icke-troende”. Skillnaden är perspektivet och synen på vad den verkligheten innebär och vad verkligheten utgörs utav.

Fortsättningsvis så är det inte konstigt, om nu kristendomens världssyn är sann, att den innebär bland annat stöd, hopp och mening för de som tror. Gud är en gud som älskar människor, som vill ge stöd och hopp till människan samt har kommit med en räddning till människor genom sitt löfte om ett evigt liv med Honom. Däremot utgör dessa stödfunktioner (trygghet, säkerhet, mening m.m.) i sig inte målet med tron. Det är alltså viktigt att inte blanda ihop vad som är ett resultat av tron och vad som är målet med tron. I tesen om att tron är en ”stödkrycka” blir trygghet, säkerhet och meningsfullhet målet med tron medan de i den kristna världssynen utgör ett resultat av tron.

Avslutningsvis skriver Paulus i Första Korintierbrevet 15:19 ”Om det bara är för detta livet vi har vårt hopp till Kristus, då är vi de ömkligaste av alla människor.” Det här är en talande vers och betyder att vi kristna erkänner att vi är ömkliga och svaga om vi tror på Jesus endast för denna livstid, för att till exempel få stöd, trygghet och säkerhet. Återigen visar det på att den kristna tron inte bygger på att vara en ”stödkrycka” i livet utan faktiskt har med den externa verkligheten att göra, att det finns goda bevis och argument för att tro, att inte bara ”svaga” människor kan tro och att det har med den mänskliga verkligheten att göra – men också att stöd, hopp och mening under livets gång blir ett resultat av tron, utan att det för den delen avfärdar trons legitimitet.

”Vi är klara med Gud här”, sa grundantagandet felaktigt.

Som student på universitetet är det vanligt att man blir tillfrågad att vara med i olika experiment, så en gång deltog jag i ett experiment där de ville undersöka implicita (omedvetna) värderingar kopplade till könsroller. De använde en metod som kallas för IAT (implicit-association test). Det jag fick göra (om jag minns rätt) var att snabbt kategorisera ett attribut/begrepp (till exempel ”logisk” eller ”familj”) till två koncept (kategorierna ”man” och ”kvinna”). Genom att se hur snabbt människor kategoriserar ihop begrepp menar teorin att man kan undersöka människors attityder eller fördomar. Ju snabbare en person kategoriserar till exempel ”man” med begreppet ”familj”, desto starkare eller närmare antar personen att dessa begrepp hänger ihop (i just detta exempel har forskning dock visat att det är tvärtom, dvs. att folk tenderar att snabbare kategorisera ”kvinna” med ”familj” och ”man” med ”karriär” – vilket tolkas som att folk generellt antar att kvinnor hör ihop med familjen och män med karriär).

Detta är ett exempel på så kallade implicita antaganden och det är ungefär samma sak som begreppet grundantagande, som detta blogginlägg kommer handla om. Grundantaganden är sådana antaganden (mentala hypoteser/gissningar) som handlar om hur människor betraktar omvärlden, sig själv och andra människor. Ofta är de väldigt djupt rotade inom oss så de aktiveras automatiskt i vissa situationer. Detta gör att vi många gånger omedvetet präglas och styrs utav dem, så ofta är det svårt när man ska börja formulera sig kring vilka grundantaganden man har. Men när vi medvetandegör dem så blir det lättare att förstå sig själv, hur man relaterar till andra människor och till livet i stort. Man kan få grepp om varför man gör de val man gör eller varför man tror på det man tror på.

Så min fundering är vilka grundantaganden människor, och samhället i stort, har gällande Gud och kristendom?

Jag gissar att vi i Sverige, på samhällsnivå, har grundantaganden som i majoritet är till nackdel för tron och Gud. Jag tror också att många grundantaganden som råder kring Gud och kristendom aldrig, eller väldigt sällan, ifrågasätts eller lyfts till ytan – åtminstone inte i det offentliga rummet. Få verkar vara intresserade, få diskuterar det och det tycks finns få forum för att undersöka dessa grundantaganden. Det är nästan som att det finns ett grundantagande som säger ”Gud och kristendom är ett avklarat kapitel för Sverige”, och då vill man liksom inte gå in och pilla i det som rör Gud och kristendom. Så när en kristen person, till exempel jag nu, föreslår att folk visst ska in och undersöka sina grundantaganden, så kanske mångas första reaktion blir att rygga tillbaka? Det är förståeligt, men ge det en chans.

Jag tänker att vi för enkelhetens skull kan dela upp dessa grundantaganden i två kategorier; dels relationella och dels intellektuella. De relationella grundantaganden handlar om sådana antaganden som jag gör om andra människor, och i detta fall om kristna personer. De intellektuella grundantaganden handlar om sådana antaganden som är bortom mina egna erfarenheter; som handlar om Guds existens, tro och kristendom överlag. För jag ser tydligt att människor här i Sverige antar saker om Gud, kristendomen och kristna personer hela tiden (och samtidigt väldigt sällan, eftersom det inte längre ingår i vardagslivet för de flesta), och som många gånger är felaktiga. Det är grundantaganden som har underbyggts och skapats från olika håll; från skolgången, från rådande samhällsnormer, från media samt från en persons närmaste omgivning. Låt oss undersöka detta lite närmare.

När det kommer till grundantaganden som är av intellektuell karaktär rörande Gud och kristendom så finns det väldigt många grundantaganden som går att diskutera och ifrågasätta, långt mer än det finns utrymme för här. Men ett grundantagande av intellektuell karaktär som kan lyftas handlar om relationen mellan kristendom och vetenskap. Ibland tycks det finnas ett grundantagande om att dessa är oförenliga, det vill säga att vetenskap och Gud/kristendom inte båda samtidigt kan vara giltiga. Här tror jag att en förklaring till det kan handla om att vetenskap ibland, felaktigt, likställs med naturalism (en vetenskapsfilosofisk hållning som säger att allt som existerar är materia och fysiska ting). Eftersom Gud inte är fysisk, och vetenskap likställs med naturalism, så blir den logiska följden att kristendom och vetenskap inte går ihop – och man blir lämnad att välja mellan dem. Som tur är stämmer inte detta, och därmed inte heller antagandet att kristendom och vetenskap inte båda samtidigt kan vara giltiga.

Ett annat grundantagande som också är viktigt att lyfta handlar om sanning. Vi lever i ett så kallat ”post-truth society” (benämnts av The Economist). Detta innebär att vi antar att sanning inte existerar (och därmed inte går att finna) utan att sanning är något som människor skapar. Uttalandet ”Det som är sant för dig är inte sant för mig” utgår ifrån detta grundantagande om att sanning inte existerar. Även detta går att fördjupa sig väldigt mycket i, men även det får jag lämna därhän nu. Men konsekvensen av ett sådant grundantagande gör att följande fråga väcks: Vad gör att det antagandet är sant, om sanning nu inte existerar?

Om vi lyfter relationella grundantagande i frågan om Gud och kristendom har jag ibland märkt att folk nästan ryggar tillbaka och blir obekväma när de får höra att man är kristen. Jag får ibland också en känsla av att många antar att en kristen person inte har tänkt igenom saker så noga – att kristna bara följer och kanske till och med blundar för fakta. Många kanske till och med gör den omedvetna kopplingen (tänk IAT, som beskrevs ovan) mellan kategorin ”kristen” och attributen ”lite dummare”, ”oupplyst”,  ”besvärlig” och ”mer inskränkt”. Detta tycker jag såklart är väldigt sorgligt, även om jag kan förstå att det troligtvis bygger på individers erfarenheter av kristna personer/kyrkan, myter och ”sanningar” som man exponerats för.

Om de intellektuella grundantaganden kan förändras genom att bryta ner dem och undersöka dem, så kan relationella grundantaganden förändras via hur vi kristna pratar om och levandegör vår tro (här blir apologetik en viktig del, för att visa att kristna faktiskt inte ”följer blint” utan har goda skäl att tro) men framförallt hur vi beter oss mot andra. För när personer säger att de blivit ateister eller har avfärdat kristendomen på grund av dåligt beteende hos personer som kallar sig kristna, gör det lite extra ont i hjärtat på mig. Vi som är kristna bör alltid sträva bort från sådant och istället ledas av ord som vi bland annat hittar i Brevet till Titus (2:6-8) ”…visa gott omdöme i allt, och var själv ett föredöme i goda gärningar… [Din undervisning] ska vara sund och oklanderlig, så att din motståndare måste skämmas när han inte har något ont att säga om oss.”

Sammanfattningsvis ville jag här lyfta frågan kring grundantaganden om Gud och kristendom. För det är först när ett ämne lyfts till folks medvetande som man kan börja fundera på vilka antaganden man gör och undersöka hur väl de stämmer överens med verkligheten. Vi kan till exempel se det i #metoo kampanjen; när antaganden om män, kvinnor, sex och gränser medvetandegörs kan antaganden börja ifrågasättas och beteenden följaktligen förändras. Så för dig som har läst detta – vilka grundantagningar tror du att du har om Gud och kristendom? Hur har du kommit fram till dem? Och varför tror du att de stämmer?

Därför existerar Gud nästan säkert inte – The God/Dawkins delusion?!

I denna bloggpost låter vi den framstående amerikanske apologeten William Lane Craig, dubbeldoktor i teologi och filosofi, få ordet. (Det är alltså ingen av Svenska apologetiksällskapets egna skribenter som för pennan, men vi försöker med denna som samtalsunderlag. Översättning av Magnus Lindborg / Martin Walldén, bloggredaktör).

Frågan och svaret är tagna från hans frågor och svar sidor på Reasonable Faith.

William Lane Craig, vad tycker du om Richard Dawkins argument för ateism i The God Delusion?

På sidorna 157-8 av sin bok Illusionen om Gud, sammanfattar Dawkins vad han kallar ”det centrala argumentet min bok.” Det är som följer:

1. En av de största utmaningarna för det mänskliga intellektet har varit att förklara hur komplex, osannolik, skenbar design i universum uppstår. 

2. Den naturliga frestelsen är att tillskriva skenbar design till verklig design. 

3. Frestelsen är falsk eftersom designer-hypotesen omedelbart väcker det större problemet om vem som designade designern. 

4. Den mest geniala och kraftfulla förklaringen är darwinistisk evolution genom naturligt urval. 

5. Vi har inte en motsvarande förklaring inom fysiken. 

6. Vi ska inte ge upp hoppet om att en bättre förklaring kommer att uppstå inom fysiken, något så kraftfullt som darwinismen är för biologin. 

Därför existerar Gud nästan säkert inte.

Detta argument är slående eftersom den ateistiska slutsatsen att ”Därför existerar Gud nästan säkert inte” verkar komma plötsligt och från ingenstans. Du behöver inte vara en filosof att inse att denna slutsats inte följer av de sex tidigare påståendena.

Faktum är att om vi tar dessa sex påståenden som premisser i ett argument som leder till slutsatsen ”därför existerar Gud nästan säkert inte”, då är argumentet uppenbart ogiltigt. Ingen logisk slutledningsregel skulle tillåta dig att dra denna slutsats från de sex premisserna.

En mer välvillig tolkning skulle vara att ta dessa sex påståenden, inte som premisser, men som sammanställningar av sex steg i Dawkins kumulativa argument för sin slutsats att Gud inte existerar. Men även med denna välvilliga inställning följer inte slutsatsen ”därför existerar Gud nästan säkert inte” av dessa sex steg, även om vi skulle anse att vart och ett av dem vore sant och berättigat.

Vad följer då av de sex stegen i Dawkins argument? Som mest är vad som följer att vi inte skulle kunna sluta oss till Guds existens på grundval av att det verkar finnas design i universum. Men den slutsatsen är helt förenlig med Guds existens och även med vår berättigade tro på Guds existens. Kanske borde vi tro på Gud på grund av det kosmologiska argumentet eller det ontologiska argumentet eller det moraliska argumentet. Kanske vår tro på Gud inte bygger på argument alls utan har sin grund i den religiösa erfarenheten eller i gudomlig uppenbarelse. Kanske Gud vill att vi ska tro på honom helt enkelt genom förtröstan. Poängen är att ett avvisade av designargumentet för Guds existens inte gör någonting för att bevisa att Gud inte existerar eller ens att tron på Gud är oberättigad. I själva verket har många kristna teologer avvisat olika argument för Guds existens utan att därför övergå till ateism.

Så Dawkins argument för ateism är ett misslyckande, även om vi för diskussionens skull accepterar alla dess steg. Men i själva verket är flera av dessa steg sannolikt falska. Ta bara steg (3), till exempel. Dawkins påstående här är att man inte är berättigad att dra slutsatsen att design är den bästa förklaringen till den komplexa ordningen i universum eftersom ett nytt problem då uppstår: vem designade designern?

Denna invändning är felaktig på åtminstone två punkter. För det första, för att inse att en förklaring är den bästa, behöver man inte ha en förklaring till förklaringen. Detta är grundläggande inom vetenskapsfilosofin vad gäller slutledning som leder till den bästa förklaringen. Om arkeologer som gräver i jorden skulle upptäcka saker som ser ut som pilspetsar och yxhuvuden och keramikskärvor, skulle det vara motiverat att dra slutsatsen att dessa artefakter inte är ett resultat av slumpen på grund av sedimentering och metamorfos, utan produkter av någon okänd grupp människor, även om de inte hade någon förklaring till vilka dessa människor var eller var de kom ifrån. Likaså om astronauter skulle komma över en hög med maskiner på baksidan av månen, skulle det vara motiverat att dra slutsatsen att det var en produkt av intelligenta, utomjordiska varelser, även om de inte hade någon aning om vilka dessa utomjordiska varelser var eller hur de kom dit. För att inse att en förklaring är den bästa, behöver man inte kunna förklara förklaringen. I själva verket så skulle det kravet leda till en oändlig regress av förklaringar, så att ingenting någonsin skulle kunna förklaras och vetenskapen skulle bli förstörd. Så i detta aktuella fall behöver man inte kunna förklara designern, för att inse att intelligent design är den bästa förklaringen av vad som verkar vara design i universum.

För det andra tror Dawkins att om det rör sig om en gudomlig designer av universum, är designern minst lika komplex som det som ska förklaras, så inget förklaringsmässigt framsteg görs. Denna invändning väcker en rad av frågor om enkelhetens roll vid bedömning av konkurrerande förklaringar; till exempel hur enkelhet ska vägas i jämförelse med andra kriterier som förklaringskraft, förklaringsomfattning, och så vidare. Men vi lämnar dessa frågor åt sidan. Dawkins grundläggande misstag ligger i hans antagande att en gudomlig designer är en storhet jämförbar i komplexitet med universum. Som ett okroppsligt sinne, är Gud en anmärkningsvärt enkel storhet. Som en icke-fysisk entitet, är inte ett sinne sammansatt av delar, och dess framträdande egenskaper, såsom självmedvetenhet, rationalitet, och vilja, är avgörande för det. I motsats till det kontingenta och varierande universumet med alla dess oförklarliga kvantiteter och konstanter, är ett gudomligt sinne förbluffande enkelt. Visst kan ett sådant sinne ha komplexa idéer-det kan tänka, exempelvis, på infinitesimalkalkyl, men sinnet själv är en anmärkningsvärt enkel storhet. Dawkins har uppenbarligen blandat ihop ett sinnes idéer, som givetvis kan vara komplexa, med sinnet själv, vilket är en otroligt enkel entitet. Att därför postulera ett gudomligt sinne som står bakom universum innebär definitivt ett framsteg i enkelhet, för vad det kan vara värt.

Andra steg i Dawkins argument är också problematiska; men jag tror att nog har sagts för att visa att hans argument inte gör någonting för att underminera en design-slutsats baserad på universums komplexitet, för att inte tala om dess funktion som berättigande av ateism.

Originaltexten finns här: http://www.reasonablefaith.org/richard-dawkins-argument-for-atheism-in-the-god-delusion#ixzz4R3MPxK9U

Ateismens ömma punkter

Denna post är nu stängd för kommentarer, återkommer om huruvida debatten fortsätter i ett annat forum / Martin Walldén bloggredaktör

Bakgrunden till det som jag skriver i denna bloggtext är:

− Som kristna blir vi ofta utmanade och vår kristna tro ifrågasätts och nagelfars av ateister och sekulärhumanister. De flesta kristna tiger och viker undan, oftast för att slippa konfrontation, men också för att de saknar kunskap och argument för att kunna bemöta utmaningarna. Och jag anklagar inte någon kristen för detta. Men för egen del kom jag till ett beslut i mitt kristna liv i slutet på 1960-talet och under mina teologistudier i början på 1970-talet, att jag ska stå upp till försvar för kristen tro och Bibeltro. Det som vi kallar för apologetik och som kanske är mer viktigt idag än någonsin tidigare, då vi lever i ett av Europas och världens mest sekulariserade länder, Sverige.

− Detta livsavgörande beslut har gjort, att jag av och till har hamnat i den s.k. ”hetluften”, både i media och i offentliga debatter. Och jag klagar inte över detta och ikläder mig definitivt inte någon s.k. ”offerkofta”, för ytterst handlar det om en kallelse ifrån den Gud som jag tror på.

− Under årens lopp, så har jag ”gått i clinch” med det som jag vill kalla för ”ateismens ömma punkter”, vilket har fört med sig skiftande reaktioner, alltifrån respekt till den totala respektlösheten ifrån ateister och sekulärhumanister.

− I allt detta så har jag ägnat mig åt studier av ateisters och sekulärhumanisters böcker, tidskrifter och artiklar och jag har även lyssnat på vad de säger.(1)

− I mitt bloggskrivande från den 1 maj 2013 och fram till nu, så har jag fått en ansenlig mängd kommentarer ifrån ateister och sekulärhumanister på mina bloggars kommentarsfält.(2)  Jag är tacksam för den läsekrets av ateister och sekulärhumanister som jag har, och för alla de frågor, kommentarer och reaktioner som jag har fått ifrån dem under årens lopp. Självklart är jag även tacksam för alla andra läsare och för deras inlägg.

Reaktionerna ifrån ateister och sekulärhumanister visar när man har tryckt på en öm punkt eller påtalat ateismens bräcklighet. Här har jag sett ett återkommande mönster. Inte hos alla, men hos tillräckligt många för att jag kan se, att de har blivit störda och irriterade över att deras ateism har ”satts under lupp”. Här tar jag upp tolv ”ömma punkter”, där jag har sett detta återkommande mönster. Det kan säkert finnas flera ”ömma punkter” än just dessa, men jag nämner dessa tolv här eftersom det framför allt är dem som jag har mött och konfronterats med.

1. När de förlorar initiativet och inte själva får sätta agendan och får sista ordet.

På sina egna forum är det ok att de gör så, men när de befinner sig på kristna och på sina meningsmotståndares forum, då har man rätt att förvänta ett mer respektfullt beteende ifrån deras sida, men denna ”ömma punkt” tar tydligen ut sin rätt. Men det ska också sägas, att det finns ateister som visar den respekten.

2. När deras ateism ifrågasätts.

Här märker man ovanan hos ateister, att få sin ateism ifrågasatt och att inte få ”sitta i förarsätet” och angripa och ifrågasätta kristen tro och kristet liv. Av somliga ateister reaktioner att döma, så verkar det som att de har ”blivit tagna på sängen” då deras osmakligt och personangrepp sänker deras egen trovärdighet.

3. När deras ”Gudsupptagenhet” påtalas.

Detta är verkligen ”en het potatis”. Kommentarerna och reaktionerna på mina två senaste bloggtexter på detta forum visade verkligen detta. Där tog jag upp just ateister nästa upptagenhet av Gud i sitt tänkande och i sin argumentation. Ingen behöver dra samma slutsats som jag gjorde där och då, att det är ett ”Gudsbevis”, men att försöka förneka sin ”Gudsupptagenhet”, det är mot bättre vetande. Det är bara att läsa och lyssna till vad ateister och sekulärhumanister själva skriver och säger.

4. När ödmjukhet kommer på tal.

Det uppseendeväckande i detta är, att det är ateisterna själva som talar om ödmjukhet. De efterlyser nämligen ödmjukhet hos mig och även hos andra kristna, då vi skriver och säger, att vi vet att Gud finns och att vi kan veta vem och hurudan Gud är. Men de missar något väsentligt, nämligen att ödmjukhet är ett centralt Bibliskt begrepp och först och främst handlar om vår grundhållning av ödmjukhet inför Gud.(3)

Till detta hör det faktum, att ateister inte vet, att Gud inte finns. Och det har jag förståelse för, att detta är en ”öm punkt” som stör dem. Hur gärna skulle de inte vilja kunna säga, att nu vet vi, att Gud inte finns. Men den dagen lyser fortfarande med sin frånvaro.

5. När evolutionsteorins begränsning och orimlighet påtalas.

Då syftar jag inte enbart på att evolutionsteorin är begränsad till endast arternas uppkomst i djur- och växtriket, vilket i sig är en besvärande begränsning, då evolutionsteorin ofta används som ett argument mot Guds existens. Utan det frapperande är, att de måste sträcka sig bortom denna begränsning och är då beredda att tro på vilka ”mirakler” som helst som evolutionen och ”det naturliga urvalet” har klarat av att utföra under loppet av årmiljoner och årmiljarder, bara de slipper att ha Gud som förklaring. T.ex när det gäller så ”ytterligt fulländade och komplicerade organ”som exempelvis ögat.

Att föreställa sig att ögat med all sin komplexitet, skulle ha kunnat utformas genom ett naturligt urval, verkar ju iallra högsta grad absurt.

Detta enligt Charles Darwin.(4)

6.   När vetenskapens och ”den naturvetenskapliga metodens” begränsade räckvidd påtalas.

Ett faktum som ogärna vill erkännas, men som alla egentligen är medvetna om.

7.   När vår mänskliga kunskaps begränsning kommer på tal.

”Vår mänskliga kunskap är ett styckverk”.(5)  Detta faktum gäller oss var och en, vare sig vi förnekar Gud eller tillbeder honom.

Låt oss läsa några kloka ord av professor Stefan Einhorn: ”Vi ska naturligtvis tro på vår förmåga att förstå vår omvärld, samtidigt som vi aldrig får förlora vår ödmjukhet. Vi måste komma ihåg, att vi har oändliga vidder kvar att utforska. Man kan säga, att om den totala kunskapen om allt motsvarade en stor stad, så har vi hitills samlat så mycket kunskap att den skulle rymmas i en skokartong i en av stadens garderober”.(6)

8.   När ett absolut och objektivt sanningsbegrepp kommer på tal.

Absolut och objektiv sanning förutsätter en personlig, evig och allvetande Gud. När det då finns människor som säger, att det inte finns en absolut och objektiv sanning, så har de i samma ögonblick som de säger det, tillstått att det finns ett sådant sanningsbegrepp.

9.   När intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål bakom skapelsen påtalas.

När vi som kristna påtalar vad som nödvändigtvis måste ligga bakom livets ursprung och uppkomst, bakom de fysiska lagarnas och universums uppkomst, bakom de olika arternas uppkomst i djur- och växtriket och bakom människans skapelse, nämligen intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål, då är detta en stötesten och en ”öm punkt” för ateister.

Därför att då förs våra tankar till en personlig och evig Gud som Designer och Skapare som står bakom hela skapelsen.

Detta är inte långsökt på något vis, därför att all vår mänskliga erfarenhet lär oss vad som förutsätts för att något ordnat, helt och pedagogiskt ska kunna komma till stånd. Nämligen bakomliggande intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål bakom allt vad vi människor talar, skriver och gör.

Detta är också förklaringen till varför Richard Dawkins tillskriver evolutionen och ”det naturliga urvalet” rent ”Gudomliga egenskaper”.(7)  Dawkins förstår vad som krävdes för att kunna resultera i t.ex livets och medvetandets uppkomst, komplexa ting och design,men han vill inte acceptera att Gud finns. Just därför tillskriver han evolutionen och ”det naturliga urvalet” samma egenskaper som Gud har.

10.   När godhet och moral ska förklaras och motiveras.

”God och moral utan Gud ” är något som upptar mycket av ateisters och sekulärhumanisters tid och tankemöda. I sina böcker ”Tro och vetande 2.0” och i ”Upplysning i det 21:a århundradet”, så uppehåller sig Sturmark vid detta tema: ”God utan Gud – om godhet, ondska och moral”.(8)  Det är uppenbart, att det är svårt för ateister och sekulärhumanisters att kunna argumentera för godhet och moral, utan att ta med Gud i bilden. Gud är något av ett ”komplex” då godhet och moral ska avhandlas.

Med tanke på de avslöjanden som har kommit fram under de senaste veckorna genom hashtaggen ”Me too”, då kvinnor ifrån hela världen har trätt fram och berättat om mäns ”taffsande” och ”nedlåtande sexspråk” i både medie-, idrotts- och underhållningsvärlden, så är frågan om Gudlöshet och sexism hör samman? Vi lever i ett Gudlöst och sekulariserade samhälle som just nu skakas om av sin sexism. Godhet, allmängiltiga normer och objektiv moral är tydligen trångbodda i vårt Gudlösa och sekulariserade samhälle. Håller allt tal om ”God utan Gud” på att kollapsa i vår s.k. ”upplysta tid”?

11.  När evigheten kommer på tal.

Även här hämtar jag ex. ifrån Christer Sturmarks bok: ”Upplysning i det 21:a århundradet”, där Sturmark är ärlig i sin redovisning. Sturmark skriver: ”Personligen tror jag inte på ett liv efter döden, men jag vet att många religiösa människor har en sådan tro. Jag har respekt för denna tro: Jag kan inte erbjuda någon ersättning för en sådan tro. … jag kan inte bidra med en förtröstan om ett liv efter detta”.(9)  Framtidstro och evighetshopp som ändå är något så mänskligt närvarande under alla tider och varhelst vi människor bor i världen. Men heder åt Christer Sturmark för hans ärliga och uppriktiga vittnesbörd!

12.  När Jesus presenteras.

Jesus är utan jämförelse den största ”stötestenen” och den mest ”ömma punkten” inom ateismen. Något som är helt i linje med vad Bibeln säger om Jesus.

Jesus som historisk person och hans omutliga och kompromisslösa anspråk som han gör angående sig själv, och hans uppståndelse från de döda. Och att Jesus är deras och vår enda räddning för tid och evighet.(10) Vem som helst som inte personligen har mött Jesus, kan stöta sig på detta. Det erkänner jag villigt.

Ateisternas tro

Ateism kan definieras på lite olika sätt, men det som ateisterna har gemensamt det är, att de tror pånågot. Det är inte så, att ateismen gör att ateister inte tror på något, för det gör dom i allra högsta grad. De tror på vetenskapen, på ”den naturvetenskapliga metoden”, på vetenskapliga artiklar och på evolutionsteorin och på ”det naturliga urvalet”. De tror på det som kan utforskas och ”bevisas” av vår materiella och inomvärldsliga verklighet. Därför är det också så känsligt för ateister när vi som kristna påtalar begränsningar av det som kan utforskas och ”bevisas”. Därav deras skiftande reaktioner.

När detta är sagt om ateisternas tro, då måste det också sägas, att vi får inte blanda ihop deras tro med den tro som Gud ger åt var och en som ärligt och uppriktigt vill ha med Gud att göra. Den tro, som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.(11) Den tro som är en gåva från Gud och som innebär, att veta och att vara övertygad.(12)  Den tro som i Bibeln kallas för ”hjärtats tro”(13) och som står i ett motsatsförhållande till vår mänskliga tro, som vi kan kalla ”huvudets tro”. Utifrån ”huvudets tro”så ifrågasätts och förnekas Guds existens, medan ”hjärtats tro” leder till en relation med Gud och en övertygelse om att Gud finns och om vem och hurudan Gud är.

Men det ska också sägas, att utifrån ”hjärtats tro” så påverkas och formas även ”huvudets tro” hos oss som kristna människor, och så upphävs mer och mer motsatsförhållandet mellan ”hjärtats” och ”huvudets tro” hos oss kristna. Detta som i Bibeln kallas för ”sinnets förnyelse” och ”själens frälsning” och som är ett mål för vår kristna tro.(14)

Guds kärlek till ateister

Vi får inte glömma bort, att Gud älskar ateister, och det ska vi som kristna också göra, och gärna ha dem i vår vänkrets och bjuda hem dem till våra hem. Och vi behöver aldrig skämmas inför dem, för att vi är kristna och Bibeltroende, och vi ska alltid vara redo stt ge dem tydliga och genomtänkta skäl för den tro vi har.(15) Även om de inte där och då accepterar våra svar och skäl. Men vi sår in ”frön” eller ”säd” i deras liv och personligheter, som längre fram kan bära mycket frukt.

För mig personligen har kontakten och vänskapen med ateister varit och är både nyttig och berikande. Dels för att se och höra hur de tänker och resonerar, och dels för att järn ger skärpa åt järn; så skärper den ena människan den andra.(16) För mig som en övertygad kristen, så skärps jag upp i min kontakt och umgängelse med ateister, och min kristna tro och övertygelse bekräftas gång på gång. Och speciellt när kontakten och vänskapen bygger på en ömsesidig respekt, och då även när min kristna tro angrips och ifrågasätts. För det hör självklart till bilden, att så sker.

Väl mött!

Bengt Gustafsson

Källor: (1) Både kända och okända, döda och nu levande ateister och sekulärhumanister. (2) Världen Idag, World Press och Inblick. (3) 1 Petr. 5:6. Jak. 4:10. (4) ”Om arternas uppkomst”, av Charles Darwin. Bokförlaget Natur och Kultur. 2000. Sid. 143. I kap. ”Stötestenar för teorin”. Sid. 132-159. (5) 1 Kor. 13:9, 12. (6) ”Den sjunde dagen”, av Stefan Einhorn. Bokförlaget Forum. 2003. Sid.36. (7) ”Illusionen om Gud”, av Richard Dawkins. Leopard Förlag. 2006. Sid. 154-161. ”Svar på den nya ateismen”, av Scott Hahn och Benjamin Wiker. Fredestad Förlag. 2009. Sid. 69-71, 100-101. (8) ”Tro och vetande 2.0”. Nya Doxa. 2006.  Sid. 124-142. ”Upplysning i det 21 århundradet”. Fri Tanke Förlag. 2015. Sid. 209-228. (9) Sid. 15-16. (10) Både Gamla och Nya testamentets vittnesbörd om Jesus. Matt. 11:4-6. 13:57. 15:12. Mark. 6:3. Luk. 7:22-23. Rom. 9:33. Joh. 3:16-21. 14:6. Apg. 1:3. (11). Judas brev v.3. (12) Rom. 12:3. 2 Tim. 1:12. Hebr. 11:1, 11. Rom 4:18-21. (13) Rom. 10:10. (14) Rom. 12:2. 1 Petr. 1:9. (15). 1 Petr. 3:15. Kol. 4:5-6. (16) Ords. 27:17.

Religionspsykologi och trons verklighet

Det finns ett fält inom psykologin som kallas religionspsykologi som på många sätt är väldigt intressant, men som även kan vara vilseledande. Religionspsykologi studerar och försöker förstå och beskriva vad religionen gör för människan samt varför människan söker och tror. Fältet försöker alltså att förstå vad religion fyller för behov och hur religion och tro påverkar människors liv.

Om man skulle tillämpa kunskapen som finns inom fältet tror jag att vore det möjligt att förklara och beskriva min och andra kristnas (eller andra religioners anhängare) tro. Utifrån till exempel tankar, beteenden och relationer skulle man kunna bygga upp en trovärdig förklaring till en persons tro.

Trots att jag än inte läst supermycket eller gjort studier inom just religionspsykologi tror jag mig, från min psykologutbildning, besitta tillräckligt mycket liknande kunskap för att kunna beskriva och förklara många religiösa erfarenheter – enbart utifrån psykologiska begrepp och förklaringsmodeller. Låt mig ge ett konkret exempel: min egen tro. Jag skulle, med stor pricksäkerhet, kunna beskriva och förklara varför och hur det gick till när jag fattade beslutet att tro på Jesus. Utifrån mina tidigare livserfarenheter, vetskap om hur hjärnan och sinnet i allmänhet funkar samt de rådande omständigheter i mitt liv vid den tidpunkten skulle jag kunna bygga upp en sannolik förklaringsmodell för min tro. Jag skulle peka på vilka erfarenheter och möten med människor som drog mig till att börja söka, vilken position jag var i livet när mitt sökande intensifierades och vilket behov tron fyllde vid tidpunkten som jag fattade beslutet att tro på Jesus. På samma sätt skulle jag säkert, med lite bakgrundsinformation, även kunna förklara och beskriva samma förlopp gällande en annan Gudstroende person.

Men, och detta är ett stort men, det säger inget om huruvida tron är sann eller inte. Min noggranna och träffsäkra religionspsykologiska beskrivning skulle inte kunna säga något om huruvida Gud finns eller om evangeliet om Jesus stämmer. Detta är bortom religionspsykologins gräns. Och om man inte förstår att det är en gräns, utan tror att det är slutet, kan den religionspsykologiska kunskapen lätt bli vilseledande. Att det går att förklara utomvärldsliga företeelser (tro på Gud) på ett inomvärldsligt sätt (religionspsykologiskt) betyder inte att det utomvärldsliga (Gud) inte existerar.

Låt oss jämföra detta resonemang med en kärleksrelation. Om jag skulle observera två personer som känner kärlek för varandra och som jag visste en massa saker om – till exempel deras nuvarande och tidigare livsomständigheter – skulle jag troligtvis kunna ge en rimlig förklaring över varför de känner kärlek för varandra, vad som föranlett att just de blivit ett par samt vilket behov det fyller för dem. Men återigen skulle min beskrivning fortfarande inte kunna säga något om huruvida deras kärlek är verklig eller inte. Att jag kan förklara deras kärlek till varandra betyder inte att deras kärlek till varandra inte är sann eller äkta.

Ibland hamnar vi i diskussioner om Gud där vi gör på detta sättet, det vill säga att genom att jag lyckats förklara något (till exempel utifrån religionspsykologi) så tror jag att sanningsvärdet av tron eliminerats. Att jag kan leverera en träffsäker, religionspsykologisk beskrivning på varför jag tror betyder inte att min tro de facto är falsk. Jag kan även tänka mig att många inom till exempel fysiken resonerar på liknande sätt i relation till Guds existens, det vill säga att när fysiker med hjälp av vetenskap lyckats förklara saker om universum så tror man sig ha förklarat bort verkligheten av Gud – vilket inte alls behöver stämma.

Så sammanfattningsvis är det viktigt att skilja på teori och verklighet. En religionspsykologisk teori om varför människor tror och vilken funktion religion fyller innehåller säkert mycket klokheter men den har också uppenbara begränsningar som är viktiga att komma ihåg. En teori förblir alltid en teori, medan verkligheten är mycket mer än så. För det är först när vi går bortom den teoretiska förklaringen av en företeelse som vi får uppleva verkligheten av den – både när det kommer till kärlek och till tron på Gud och Jesus. På samma sätt som alla miljoner böcker och texter som skrivits om kärlek omöjligt kan fånga vidden och bredden av upplevelsen av kärlek, kan jag säga att verkligheten med Jesus är något helt annat än religionspsykologins fynd och teorier. Och för den som ännu inte upplevt Jesus är det turligt nog en ständigt öppen inbjudan.