Etikettarkiv: Filosofi

Livets stora frågor – vilka svar har du? Om världssyn.

Världsbild. Hur många har en sådan i Sverige? Och med ”har” menar jag att ha en medveten och koherent världsbild eller världssyn (eller världsåskådning – det är snarlika begrepp som här kommer användas synonymt). Min intuitiva gissning skulle vara att väldigt få har det, men kanske har jag fel. Jag tror till och med att få personer överhuvudtaget ens vet vad som menas med en världsbild. Och följaktligen, än mindre har en uttalad och konsekvent sådan. Du som läser detta, har du en eller vet du vad din världssyn är?

Tidigare hade i alla fall inte jag det, och jag levde glatt omedveten om min eventuella världssyn. Det stördes dock när jag för cirka 3 år sedan (när jag ännu inte var kristen) fick en fråga rakt på av en kristen vän.

”Vad är din världssyn? Vad tror du på?”

Vad svarar man på det om man aldrig ordentligt funderat på det innan? Mitt initiala svar blev tystnad, men i huvudet rusade hundra tankar. Jag försökte både lista ut vad hon frågade efter och komma i underfund om jag hade någon världssyn, och i så fall vilken. Det slutade med att jag fick fråga henne vad världssyn innebär och vad en sådan skulle kunna vara. Hennes svar klargjorde saker, men jag tror inte att jag var ensam om att vara förvirrad över frågan. Snarare tror jag att många med mig delar en liknande oförståelse inför ämnet och en sådan potentiell fråga. Kanske har jag fel men eftersom frågor som religion, existens och världsåskådning inte är det första som diskuteras på rasten, i fikarummet eller i media, tror jag att många är omedvetna om sin eventuella världssyn.

När jag på senare tid har undersökt frågan om världssyn lite mer har jag också märkt att det på olika ställen ges olika (men snarlika) definitioner på vad som ingår i eller utgör en världsbild. På många ställen definieras världsbild, på ett kortfattat sätt, som en omfattande uppfattning om världen. Lite mer utförligt är världsbilden ett ramverk bestående av flera sammanhängande trosuppfattningar om människan, livet, världen, kunskap, moral, tro mm. Andra definierar det som en grundläggande orientering i livet, bestående av förutfattade antaganden om verklighetens beståndsdelar, utifrån vilka vi lever och är. Flera saker verkar också vara gemensamma, även om det kan skilja sig åt beroende på vem man frågar. Så vad ska en världssyn svara på?

Kortfattat brukar en världssyn innehålla något om dåtiden, något om nutiden och något om framtiden. Till exempel var människan kommer ifrån eller vad människans ursprung är, vad problemet med världen/livet är samt hur man kan/bör fixa det. Ytterligare andra menar att en världssyn ska ge svar på de fyra orden “origin”, “meaning”, “morality” och “destiny” (svenska: ursprung, mening, moral, öde). Då kan det vara frågor som dessa:  

“Vad är människans ursprung?”,

“Vad är meningen med livet?”,

“Varifrån hämtar vi vår moral, samt finns objektiv moral?” samt

“Vad sker vid döden/i efterlivet?”.

Jag vet, det är stora frågor. Extremt stora. Frågor som människor och filosofer funderat över i alla sina år men ändå inte alltid lyckas komma fram till svar på. Däremot tror jag (och många fler med mig – dvs. personer som undersökt och funderat över detta) att människors världssyn ofta finns på en omedveten och implicit nivå som kanske kommer fram först vid krissituationer eller när ens tilltro sätts på prov.

Syftet med att klargöra och medvetandegöra sin världsbild är dels för att se om den är begriplig och koherent och dels för att undersöka om den verkar matcha med världen och vad vi vet om verkligheten. En medveten världssyn kan också, i bästa fall, bli en slags kompass för hur man är, gör och fattar beslut. Och ytterligare ett viktig syfte med att medvetandegöra ens världsbild är för att skapa en röd tråd mellan ens uttalanden och ens agerande. Så sammanfattningsvis kan jag till exempel, om jag vill vara konsekvent, inte mena mig vara resultatet av en slumpmässig process av mutationer och samtidigt tro att människor har en inneboende mening med sina liv. Eller jag kan till exempel inte anse att barnvåldtäkt alltid är fel – oavsett vad folk tycker – och samtidigt mena att objektiv moral inte existerar (utan att moralen är subjektiv eller konsensusbyggd).

Men då kanske du nu frågat dig vad den kristna världsbilden är, eftersom detta är en kristen apologetisk blogg och jag nu lyft vikten av att ha en sådan. Vad sa till exempel min kristna vän för nästan tre år sen om hennes världsbild?

Jo, en kristen världsbild (i grova drag) innehåller en uppsättning koherenta svar på de frågorna som jag lyfte tidigare: ursprung, mening, moral och öde. Vårt ursprung är från Gud, dvs. vi är skapade av Gud och till hans avbild – och det finns då ett syfte och värde med att vi finns, lever och andas. Det innebär även att universum är skapat, vilket vi indirekt finner stöd för från vetenskapen som har funnit att universum har en början (Big Bang). Vidare säger den kristna världsbilden att meningen med livet är kärlek och relationer – att älska och ha en personlig relation med Gud, samt med medmänniskorna. Här finns det otaliga bevis från psykologin om att människor är beroende av, och mår bra, av nära och trygga relationer. Vidare säger den kristna världsbilden att moral är objektiv – det finns rätt och fel. Oavsett om majoriteten i samhället skulle tycka att det är okej att våldta barn, så är det inte rätt. Och slutligen säger den kristna världsbilden att livet inte tar slut när vi dör utan att det finns ett efterliv. I efterlivet kommer vi antingen existera i frånvaro eller i närvaro av Gud, vilket följaktligen innebär en frånvaro eller närvaro  av allt som är gott i livet – kärlek, glädje, frid mm (dvs. himlen eller helvetet).

Okej, men andra världsbilder då – vad säger de? Här finns det många olika svar, eftersom det finns flera olika världsbilder. En ateistisk världsbild kan till exempel säga att endast människan existerar och att ingen metafysisk eller spirituell verklighet finns. Att människan är högst upp i den evolutionära skalan och att människan avgör sitt eget öde, samt att vi själva utvecklar och avgör vad som är fel eller rätt. “Problemet” för människan kan till exempel vara den hotande klimatfrågan – och denna kan sägas existerar på grund av människans brist på resurser och kunskaper. Lösningen blir att försöka rädda planeten och det kan ske med vetenskap, teknologi och sinnrikhet. Och slutligen säger den ateistiska världsbilden att det inte finns något efterliv, utan att livet bara tar slut abrupt.

Vad innebär en sådan världsbild? Jo, till exempel att människan inte har ett syfte med att existera och andas, att abstrakta värden som kärlek, logik och moral inte har en berättigad grund att förankras i samt att mord av judar, homosexuella och personer med funktionsnedsättning mycket möjligt ansetts vara rätt om Hitler hade vunnit andra världskriget – och därmed varit rätt. Det finns såklart många andra implikationer också, vilket såklart gäller både den kristna och ateistiska världsbilden.

Avslutningsvis vill jag, återigen, lyfta vikten av att medvetandegöra sin världsbild.  Undersök om din världsbild är invärtes koherent? Och om din världsbild är koherent med hur du lever, agerar och uttalar dig om saker runt dig?

Låt det bli min utmaning till dig att fundera på under hösten.

/Hajdi

Annonser

Kan rationalitet finnas utan Gud?

I våras hade jag äran att få debattera Guds existens med Simon Liljestrand, en påläst och respektfull ateistisk röst på nätet som jag har interagerat med i flera år. Ämnet var ”Är det rationellt att tro på Gud?” och vi kom in på flera intressanta frågor såsom universums finjustering, lidandets problem och mirakler.

Det jag tyckte var mest spännande dock var att ställa frågeställningen på huvudet och fråga hur rationalitet ens kan finnas om Gud inte finns?

Simon Liljestrand förnekar likt många andra ateister att det finns en fri vilja, se videon ovan. Sam Harris, en av världens mest inflytelserika ateister, har skrivit en bok om att fri vilja inte kan finnas, och han får medhåll från populära ateistiska youtubers som KosmicSkeptic och RationalityRules. Utifrån dessa herrars naturalistiska världsbild finns det inte utrymme för fria varelser som fattar beslut oberoende av sin neurobiologiska input. Fortsätt läsa Kan rationalitet finnas utan Gud?

Kristendom eller kristendomare?

Det råder en mäktig förvirring omkring begreppet ’kristen’, det rasslar vilt i träden när man talar om ’kristendom’, och känt är att ordet ’kristen’ har kidnappats av alla möjliga intressegemenskaper som på olika nivåer söker legitimitet för sina föreställningar om sin egen godhet. Också de finns som använder ”kristna” begrepp till försvar för föreställningar som i allt väsentligt är den kristna trons raka motsats. Vi har allt från politiserade och kollektiva åsiktsapparater till superindividualistiska och sällsamt ofta helt egotrippade enmanshower, allt finns på skalan. Begreppet kristen har i stor omfattning kopplats loss ifrån ”Kristus”, eller så har den ”Kristus” som man åberopar förlorat all markkontakt med den ”Kristus”  som de så kallade ”heliga skrifterna” redogör för.

Det förefaller finnas en ’carte  blanche’ till att göra vad man vill av just detta ord ’”kristen”. Hur blev det möjligt? Och vad har det för effekter? Och av vilken anledning kan vem som helst ta sig friheten att utnyttja begreppet för syften som omedelbart skulle avslöjas om det funnes en ’riktmall’ för vad det betyder?

Ta begreppet ’kristen humanistisk” människosyn. När jag på slutet av sjuttiotalet skrev en bok om de svenska politiska partiernas människosyn beskrev jag hur de alla använde sig av just det begreppet i en eller annan omskrivning för att göra gällande att man stod på en gedigen och solid grund av ”kristen humanism”. Det häpnadsväckande i denna terminologi är att att man sammanblandar två diametralt motsatta utgångspunkter och rör ihop den ena enskilda meningen med den andra och på så sätt skapar en skenbar och tillfällig allians mellan olja och vatten.

Det skall till en alldeles exceptionell tankesvikt för att göra den kopplingen. Kristen människosyn börjar inte med människan, den börjar med människan skapad av någon som har full äganderätt över henne och hennes livsrum. Humanismen kommer inte på tiotusen timmars resa en millimeter närmare den utgångspunkten.  Att koppla loss ”kristen” från ”Gud” är som att förneka Karl Marx och Josef Engels inflytande över kommunismens tankegods. Folk ginge i taket om någon försökte sig på det tricket, men när det gäller vad som är kristet går det alldeles utmärkt, och inte protesterar kyrkorna nämnvärt.

Inte undra på att en del av dem som sett ljuset tog sig för pannan och sa, ”å heliga enfald”.  I det ögonblicket som ”kristen” inte längre har sin förankring i en radikalt annorlunda världsbild än materialismens trånga korridor, förlorar sig dess dynamik i blott ännu en retorisk floskel.

Den gängse granskningsmetoden utgår från att bara det ’vetenskapligt’ synbara kan finnas. Människor letar argument som skulle möjliggöra att den kristna tron kan tvingas in i den rena materialismens världsbild och ändå överleva! Det går inte! Har aldrig gått och kommer aldrig att gå. Premisserna för  ett sådant resonemanget är helt fel i grunden.

Så här säger den heliga skrift: ”Genom tron vet vi att det som finns till, har kommit till av det som inte syns. Det som nu existerar har något icke-materiellt att tacka för sin existens”. ”I Kristus skapades allt, det skapades genom Honom, till Honom och för Honom.” Tron på Jesus Kristus är alltså utgångspunkten för en förståelse av tillvarons dubbla verklighet som varande en fysisk gestaltning av metafysiska realiteter. Att då söka efter ”kristen tro” i enbart fysiska termer är som att önska sig ett skal utan kärna där man ville knäcka skalet för att finna en nöt. Bara ett nöt tror sig kunna finna det metafysiska på enbart fysiska premisser.  Som jag har påpekat i tidigare bloggar så är samtliga nyckelbegrepp för vår omvärldsbetraktelse ”icke vetenskapligt beläggbara axiom”, Ingen har ännu visat att ” vetenskaplig sanning” kan visas vara ett ”vetenskapligt beläggbart begrepp.”

Ord som ”naturen”, ”bevis”, ”vetenskap” förutsätter ett trosförhållande om dessas existens. Saknas den tron blir ingenting studerbart. Att något finns att studera förutsätter att studenten tror att det finns, och att det är konstant över tid så att det kan studeras. Teoribildningen om tingen baseras inte på resultatet av studiet om tingen. Tanken skapar förutsättningen för studiet, inte tvärtom. Och tanken är som sådan inte nödvändigtvis belastad av bevisbördan om att vara sann.  Agorafobi och arachniofobi finns oavsett om torg eller spindlar äter människor eller ej. Lägg till att en teoribildning står för sig själv på grund av hur väl den passar människors föreställningar. Oavsett om den är ”sann” eller inte.

Men det var ett sidospår. Vad har ”kristen” med ”Kristus” att göra?  

Kristen är den, och enbart den, som har tillägnat sig en insikt om de anspråk som Kristus själv levde och dog , och uppstod för att göra gällande. Dessa anspråk översätts genom samma textsamling som redovisar dem, till en beskrivning av en kvalitet av liv och  beskrivning av en serie förhållningssätt till omvärlden som alla har sin grund i en bestående verklighet. ”Många andra ting gjorde Jesus, men dessa som är skrivna, skrevs för att ni genom tron på Honom skulle få del av det liv som Han ger.”

Texterna är skrivna som en ramberättelse för ett liv som ska kunna levas. De är inte skrivna för att besvara alla de frågor som man kan ställa, men  svarar på alla de frågor som en människa bör ställa sig under livets gång. Vilka är dessa frågor?

Vem är jag?

Vem tillhör jag?

Vems är den värld som jag lever i?

Hur skall jag leva rätt?

Vad är meningen med mitt liv?

Finns Gud?

Vänd på det. Är det någon människa som inte ställt sig en eller alla dessa frågor? Bibelns skrifter svarar på dessa frågor och lämnar väldigt lite oklarhet om svarens allmängiltighet. Men om så är fallet, varför är det modernt att inte bry sig om de svaren? Frågorna har ju inte upphört. Sedan människan varit medveten om sig själv har samma frågor ställts och ställs alltfort. Varför vägrar hon då att leta efter svaren där de finns?

Därför att när hon nalkas bibeltexten går den henne förnär. Texterna är helt annorlunda än all annan text. De är inte ett studiematerial för att tillfredsställa intellektuell nyfikenhet, även om det kan vara ett bra skäl att studera dem. Att nalkas skrifterna ur akademisk synvinkel är att missa deras faktiska syfte. De är framför allt först en spegel för människan i moraliskt avseende. ”Ljuset kom till människorna, men de ville inte veta av det, för ljuset avslöjar för människan att hennes gärningar är onda.” Det är denna spegelbild som människan inte vill se. För när hon eller han träder fram inför den spegeln ser hon bakom sin spegelbild den Människoson som visar vad människan var skapad som och avsedd för. Kristus är inte bara en förebild. Han är också måttstocken för alla efterapningar. Det är entydigt att ”kristen” är man inte för att man strävar efter att imitera en stor förebilds liv. Kristen är den som genom en medveten handling i kraft av tron på sanningen har överlämnat sig själv till Honom som är kapabel att i den troendes liv gestalta sitt eget liv. ”Kristen” är därför liktydigt med: ”Christianoi” dvs  människor i vilka Kristus är en levande närvaro.

Kristendomen som socio-religiös-psykologisk företeelse är något helt annat. Ingenting som den företeelsen uppvisar baseras nödvändigtvis på denna individuella och högst personliga relation till sanningen. Sanningen är i det bibliska språket inte vare sig ideologi, psykologi, sociologi eller teologi utan just ett förhållande mellan oss och med Gud, skaparen och Gud, frälsaren. Anspråket är enkelt: Jesus är medveten om att Han själv är Sanningen. Sanningen om Gud, Sanningen om människan, och sanningen om vad som behövs för att återföra människan till en sådan gemenskap med Gud att hon kan bli vad hon från början var ämnad till. Bibeltexterna är en nedskriven redovisning av denna sanning. Men en rent intellektuell kunskap baserad på innehållet i texterna leder aldrig till det liv varom de vittnar. ”Ni rannsakar skrifterna, för ni menar er ha livet i dem, men mig vill ni inte komma till för att få det livet.”  Att vara bibelsprängd eller teologiskt skolad är ingen självklar bas för att vara en kristen.

Många har för sig att vi tror på legender och sagor, att vi är intellektuellt undermåliga som ’går på’ vad som helst. Det är ett allvarligt misstag. Vi vet att all verklig visdom finns i Kristus. Vi vet att respekt för Gud är startpunkten för all visdom om tingen och om tiden. Vi vet att fysikens bas är metafysisk. Och vi är övertygade om att Han som en gång kom till denna sin ägodel kommer tillbaka för att göra anspråk på det som är Hans. Han är redan nu alla Kungars Kung och alla Herrars Herre. Vi tar ut hans ankomst i en framåtblickande tro. Det som gör Honom trovärdig är det pris han har betalat för oss. Samtidigt som vi tror, erkänner vi att tron är ett försanthållande om det vi hoppas. Inget hopp är ännu uppfyllt utan på kommande.

Tron är inte simpel. Men den är enkel. Den går livets frågor in på livet. Den kostar blod och hela livet. Kristen tro är ingen hobby, ingen fritidssysselsättning, ingen föreningsverksamhet. Den är ett liv, en väg genom livet, och en varmhjärtad insikt att våra liv måste få stå till Guds förfogande för att göra Jesus Kristus känd. Han själv är vårt budskap. Inte vår uppfattning om Honom.

Det är till yttermera visso svårt att idag få se Jesus Kristus som det kristna livets enda rationella skäl. Men till syvende och sist är det enbart Jesus Kristus som är ”kristen”, och det är bara när hans liv i oss kommer till uttryck som vi har rätt att göra anspråk på att vara kristna.

Det är inte lätt att följa honom, men det är värt det i det långa perspektivet.

 

/ Björn Donobauer, Doncaster, UK.

 

Pikachuargumentet för Guds existens 

Ja, du läste rätt. Pikachu, det energiska strömförande Pokèmondjuret är inte bara en mästare på att se söt ut, han går även att använda för att belägga existensen av Gud. En ateist måste välja på att tro att Pikachu i en värld långt borta är president för USA med Michael Jackson som presstalesman, eller börja tro att Gud finns. Låt mig förklara varför.

När ateistprofeten Christopher Hitchens fick frågan vad som är det bästa argumentet för Guds existens, svarade han universums finjustering. Argumentet, som Justin Brierly förklarar i videon ovan, går ut på att ett universum som slumpartat uppstår utan någon plan eller design bakom med allra största sannolikhet omöjligen kan innehålla liv. De naturkonstanter som avgör kraften i gravitationen, protonernas laddning med mera hade kunnat vara annorlunda, och i nästan samtliga scenarior hade liv varit omöjligt i hela universum. Rymden hade antingen expanderat för snabbt eller långsamt så att stjärnor, planeter – ja, molekyler – inte hade kunnat bildas. Än mindre liv.

Den vanligaste ateistiska responsen på detta problem är att hävda att vårt universum inte är det enda som finns. Om det finns ett multiversum med ett oändligt antal universa vars naturlagar och konstanter varierar, så är det inte längre extremt osannolikt att vårt universum innehåller liv. Att häpnas över att det är ”finjusterat” blir lika meningslöst som att slås av att jorden är på ”perfekt avstånd” från solen – med miljarder solsystem är det oundvikligt att perfekta avstånd dyker upp här och där.

Fortsätt läsa Pikachuargumentet för Guds existens 

”Kom igen, det där är ju gammal skit!” – Är kristen tro förlegad?

Det tycks finnas en idé eller en föreställning i Sverige som säger att det är förlegat och omodernt att tro på Gud och att vara kristen. Denna föreställning tycks också säga att det var normalt att man var troende förr i tiden, men att vi nu vet bättre och därför – om vi är kloka – lämnat det bakom oss, både som individer och som samhälle. Det är samma princip som synen på jordens plats i vårt solsystem, där majoriteten numera anser att det är förlegat att tro att jorden är i centrum av vårt universum (den geocentriska världsbilden). Vi vet att människor förr trodde på den geocentriska världsbilden, men att vi idag vet att det är solen som är centrum i vårt solsystem (den heliocentriska världsbilden). På liknande sätt menar man alltså att det är en allmän kunskap att kristendomen är förlegad. ”Förr trodde folk på Gud och Jesus, men nu vet vi bättre och vet att det är falskt.” Men en viktig fråga är såklart om detta sanningsanspråk är sant. Är det en allmängiltig kunskap att kristendomen är förlegad och omodern? Och kan man vara en rationell, modern människa och samtidigt tro (och dessutom komma till tro) på Jesus och Gud?

Jag tror att skälen till att denna föreställning finns i samhället är många. En del i det handlar nog om en felaktig syn på debatten mellan vetenskap och tro, där man hävdar att vi idag vet att Gud inte finns (och därför bör man inte heller tro på Honom). Det kan också handla om synen på hur, och av vem, religion uppstod (människan eller Gud?). Ytterligare ett skäl som kan spela in kan vara synen på vad som särskiljer myter/sagor och verkligheten, där man menar att troende tycks blanda ihop dessa. Låt oss gå igenom dessa olika skäl och undersöka dem lite närmare.

Har vi kunskap idag, som man inte hade förr, som säger oss att Gud och Jesus inte är sanna? Har vetenskapen motbevisat Gud? Det korta svaret är nej. Det finns många skäl till detta korta svar, men för att inte riskera att skriva en bok om detta, ska jag bara nämna några saker. En sådan sak är att skiljelinjen mellan tro och vetande inte är kategorisk eller vattentät – utan skillnaden mellan tro och vetande är flytande. Till exempel definieras kunskap ofta som ”sann, berättigad tro”. Den definitionen visar att kunskap i sig kräver tro; sådan som är sann – vilket är precis vad kristendomen hävdar om sig själv (sann tro).
En annan aspekt är idéen att vetenskapen står för det rationella och tron för det irrationella, där rationella människor håller sig till kunskap och irrationella människor till trosföreställningar. Men i verkligheten har självklart alla människor både kunskap och trosföreställningar som styr dem i deras vardag på olika sätt. Även vetenskap bygger på vissa trosföreställningar, om man benämner de filosofiska grundantaganden inom vetenskap som trosföreställningar. Det är vetenskapsfilosofiska antagande som man bara måste ”tro” på, kollektivt, för att kunna bedriva vetenskap – utan att det finns något vetenskapligt sätt att bevisa att dessa antaganden är sanna.
Ytterligare ett skäl är att vetenskapen har viktiga begränsningar för vad den kan uttala sig om, utan att för den sakens skull hävda att det inte finns något rationellt att säga bortom dessa begränsningar (hävdar man det närmar man sig scientism, en överdriven tro på vetenskap som process och fenomen). Vetenskap bedrivs för att förklara ting/företeelser och mekanismerna bakom dessa, men kan till exempel sällan svara på frågan ”varför?”. John Lennox, professor i matematik på Oxford, har använt följande anekdotiska exempel för att illustrera detta:
”Varför kokar tekannan? Ett svar är att värmen på plattan får molekylerna i vattnet att röra på sig snabbare och snabbare, tills plattan når en viss temperatur då vattnet börjar koka. Ett annat svar är att den kokar för att jag vill ha en kopp te.”
Dessa två förklaringsmodeller krockar inte, utan båda kan vara lika sanna. Här särskiljer man på mekanism (eng. ”mechanism”) och agens (eng. ”agency”). Vetenskap kan i mångt och mycket förklara mekanismerna bakom saker, men inte agensen. Det finns även annat som vetenskapen inte tillfredställande kan uttala sig om, men som ändå existerar och är sant, rationellt och meningsfullt.

7e67b145-df16-4137-b7ea-d25d27d10c54-635-0000001a70e5dea1_file-1.jpg
Är Gud trovärdig? Är vetenskapen allt?

I diskussionen mellan vetenskap och tro är det många som använder Galileo Galilei som ett exempel för att lyfta fram vetenskapens position till religionen, där religionen står för det förlegade och förtryckande och vetenskapen för nytänkande och utveckling. Men faktum är att Galilei var troende kristen hela sin livstid, även när han var i husarrest. Även han förstod att vetenskap och religion inte är motsättningar och att man utan problem kan vara rationell, kristen och vetenskapsman. Han ska bland annat ha sagt ”Bibeln lär oss om vägen till himlen, inte om himlarnas vägar.” (eng. “The bible teaches us how to go to heaven, not how the heavens go”).

Ett annat skäl till att många anser att tron är förlegad kommer från svaret på vad man tror är uppkomsten av religion. Är det vi människor som har skapat religioner och övernaturliga trosföreställningar? Många hävdar det och kan då mena att religionen inte längre fyller ett syfte – dels för att religionen inte lyckades förklara saker om världen och universum och dels för att vi idag har ersatt religionens funktion med välfungerande samhällen och vetenskap. Man menar då att religion uppkom för att man försökte förklara världen runt en, men då det misslyckades – medan vetenskapen har lyckats – så kan man nu lämna religionen och anse den vara förlegad. Även här kan man lyfta fram Galileos citat ovan för att visa att man då kanske misstolkar religionens syfte och uppkomst. Ett skäl till att man tror att människan har skapat religion kan till viss del också bero på religionspsykologiska teorier. Många av dessa har nämligen en underton av att förklara religionens uppkomst som ett resultat av social gemenskap med behov av sammanhållning, struktur och att förstå världen runt omkring dem samt som ett resultat av vissa hjärnprocesser, till exempel att vi övertolkar händelseförlopp och ger dem en överdriven mening. Föreställningen i samhället pekar alltså på den skapade sfären av religionen – att vi människor har skapat tron på Gud -, men att det i den yttersta verkligheten inte existerar någon sådan Gud. Detta är dock ett antagande man gör a priori, utan att ta i beräkning många andra aspekter som backar upp tron och Guds existens.

Följande anekdotiska exempel illustrerar ytterligare ett skäl för att visa att det är förlegat att tro på Gud: ”När jag var liten trodde jag på jultomten, men nu när jag blivit äldre och fått mer kunskap om världens beskaffenhet, vet jag att jultomten inte finns på riktigt.” Det illustrerar att Gudstroende är som de som tror på myter/sagor. Om det inte handlar om jultomten kan det vara någon annan myt, saga eller väsen som människor tidigare har trott på, men som med utveckling (individens åldersmässiga utveckling eller samhällets utveckling) inte längre tror på. När vi blir äldre vet vi att jultomten inte finns. Gör man ändå det, så är man lite konstig. Därför blir det som att Gudstroende folk är lite konstiga om de fortfarande, i vuxen ålder, tror på Gud. Jultomten, eller någon annan myt/sagofigur, likställs alltså med Gud. Även här tyder det på en överdriven förenkling av vad tron är och vad den bygger på. Då förbiser man de många skäl till varför tron är rimlig och trolig, bland annat ett rad Gudsargument, de historiska bevisen för Jesus, manifestationer av Guds existens än idag (till exempel helanden) m.m.

Sammantaget så finns det flera goda skäl till att anse att den rådande föreställningen – att det är förlegat att tro på Gud och vara kristen – inte återspeglar verkligheten på ett korrekt sätt. Att hävda att vetenskap har motbevisat Bibeln och Guds existens är inkorrekt av flera anledningar, bland annat för att vetenskapen inte sysslar med metafysiska frågor. Att tro att religion finns för att folk behöver det eller för att vår hjärna lurar oss är också ett ogrundat antagande, på samma sätt som det är att likställa tron på Gud och Jesus med tron på sagor/myter/väsen. Denna föreställning tycks fortleva och spridas, vilket på flera sätt är problematiskt och tragiskt eftersom det oberättigat hindrar folk att lära känna den Gud som skapat och älskar oss. Och slutligen: en föreställning är inte sann, även om alla tror på den.

Apologetik del 9 – Jag är neutral du är religiös : Är vampyrer rädda för salt?

Det jag nu kommer att avhandla är måhända både kort och simpelt och självklart, men inte helt oviktigt. 

Det jag nu kommer att avhandla är inte heller argument per ce för kristen tro. 

Skälet till att jag kommer att berätta om begravningsbyrån och vampyrer är helt enkelt ett slags återvändande till den första delen av denna bloggpostserie: Apologetik del 1 – Hur varmt är badvattnet? 

Då jag var verksam på en annan ort än nu så fanns det en begravningsbyrå (säkert fanns det flera, men jag halvt hänger ut just bara en denna gång). I staden blev det vinter och det blev snö och det blev tö, det blev kallt och det blev isigt och allt. Svenska kyrkans mark låg ganska nära denna begravningsbyrå och kyrkfolkets sandning och halkbekämpning var i det närmaste exemplarisk, medan utanför begravningsbyråporten var det ofta halt och isigt. Vi skojade ibland om det var så att de försökte skaffa sig kunder på det sättet. 

Här fanns det något under vårt skämt som behövde förstås för att det skulle funka, vi förutsatte en hel massa saker; till exempel att de ville ha kunder (om än på andra sätt), att den som vi nämnde det för visste vad en begravningsbyrå sysslade med och hade för kunder. 

img_8033-e1527626928371.jpg
Vampyrer! Finns de? Är de rädda för salt?

Kanske använder du salt? Kanske inte! Kanske är du då vampyr!? Det är inte en räcka tankar som helt nödvändigt hänger ihop med varandra, men om man kryddar till det hela lite med att ha salt med vitlöksmak så blir det genast annorlunda! Kanske i alla fall, för även här har vi förutsatt en del saker; vi har förutsatt att man vet vad en vampyr är, hur den fungerar (att den skyr vitlök (och krucifix och dagsljus, att den inte har någon spegelbild etc.)) och lite likt skämtet med eller om begravningsbyrån, att människor kan uppskatta skämtet och inte ta illa vid sig. 

Så vad har detta med apologetik, alltså att förklara och försvara den kristna tron, att göra? 

Jo, och här efter mycket kort text kommer poängen: Vi lever i ett samhälle som har bytt religion från kristen till någon slags blandning eller renodling av den gemensamma berättelsen omkring shopping, din egen mening, vetenskap, och lite eventuellt lite annat vilket gör att vi också i det offentliga rummet bytt språk lite grann. Jag var på ett möte alldeles nyss där den som ledde den klart sekulära sammankomsten både pratade om att lära sig ”att vända andra kinden till” och att en del i sammanhanget valde ”den breda vägen”, språkbruk som för en tid sedan var gångbar överallt, men som nu nog inte är det. 

I det nya språket och det nya samhället har nya ideal växt fram, vilket inte alls är konstigt, i olika grupper är olika ideal rådande, men det som är lite frapperades för en kristen och något som ofta är en blir fläck för den vi pratar med är att en religiös tro ses som en icke-neutral utgångspunkt och väsenskild från en icke-religiös tro. 

En tanke från mig är att antagligen har lite av naturvetenskapens metodologiska naturalism smittat av sig med någon slags föreställning om att allt utom det är att vara inte-neutral och likaså har smittat av sig med en tanke om att man kan vara neutral, och att det är att vara inte-religiös. 

Men jag tror att det är värt att notera att dels är många vetenskapsmän kristna och teister, dels så är det enkelt att se att bara för att du är icke-relgiös så är du inte neutral, tvärsom många gånger skulle jag säga, men det är en personlig åsikt. 

Det som behövs åstadkommas för att samtalet ska vara fruktbart är att inte som kristen backa in i något slags tilldelat fack att man kan få uttala sig om världen, vetenskap, biologi, historia bara om man är medveten om att man inte är neutral, till skillnad från den icke-religiöse man talar med. 

Nej, det som är viktigt är att på något sätt medvetandegöra även den andre om att vi har våra olika utgångspunkter, våra olika saker och ting som vi förutsätter. Bara det enkla faktum att naturvetenskapens maxim om att via experiment och observationer, repeterbara sådana, ställa upp tester, göra hypoteser och teorier, det är inte något som man kan komma fram till genom experiment, eller observation utan är sådant som man måste förutsätta, anta, ha som grund för fortsättningen. Det gör dem inte fel, men det gör dem inte heller till naturvetenskapliga slutsatser (strängt taget är de inte naturvetenskapliga i det hänseendet kanske man kan säga?!). 

Allt gott och välsignelser i samtalen! 

/ Martin Walldén   

Vi har inte råd med Gud?!

Vi har inte plats för Gud. Han lägger sig för mycket i våra liv.

I en tidigare bloggpost hävdade jag att det är ytterst tveksamt om någon kan göra anspråk på att vara intelligent nog att förkasta Gud av förståndsmässiga skäl. Det jag menar är att förutsättningen för att  förkasta Guds existens är att man först kan omfatta det man sedan förkastar. Men förmågan att förstå Gud skulle i sig förutsätta kapaciteten att förstå det som är oerhört mycket större människan själv. Ett motargument brukar vara att människan mycket väl kan föreställa sig det som är större än henne själv, till exempel universums oändliga utbredning, men det är bara föreställningen om en av tillvarons dimensioner, den som omfattar den fysiskt observerbara världen. Föreställningen att det är allt som finns går inte att härleda från det som finns.

Om en människa kunde ”förstå”, dvs i sig själv kunna härbärgera hela Guds existens, skulle den som är skapad kunna omfatta skaparen och därmed vara förmer än denne. Någon sådan människa har världen ännu inte sett. ”Förståelsen” skulle inte bara vara av intellektuellt försanthållande slag utan en faktisk förståelse på alla de plan av insikt som är kroppens, själens och den mänskliga andens begreppsapparater. Det skulle i sin tur förutsätta en ’tro’ på Gud och tilltro till Gud som lät Gud vara den som Gud säger sig vara enligt det som kallas Guds ord. Mycket Gud blir det. För att kunna förkasta något måste det först förstås. Annars förkastar man en nid eller vrång bild av något som alltid är större än bilden i sig.

Om jag då hävdar att det är av helt andra skäl som människor förkastar tanken på en Gud måste jag ju rimligen ha bra på fötterna för det alternativa skälet. Är det så att vi människor möter tillvaron på ett intellektuellt plan först? Är det av intellektuella skäl som spädbarnet skriker om det är hungrigt, blöjblött eller uttröttat? Knappast. Vad är det som är primärt för människovarandet? Relationen till omvärlden. Den relationen är mångfaldig och först i andra eller tredje hand intellektuell. Många går genom livet utan att någonsin förstå sig själva på ett intellektuellt eller ens intelligent sätt.

Vår oförmåga att förstå oss själva är roten till en oerhörd mängd mänskliga och mellanmänskliga problem. Om det vore en fråga om förmåga till intellektuell analys och därpå tillämpning av en lösning på det planet skulle världen inte se ut som den gör. Våra behov, vår sökning av vår plats i tillvaron har mängder av andra mer väsentliga inslag.

Vem är jag?

Varför är jag här?

När jag nu är här, hur skall jag leva här?

Innan någon av dessa frågor börjar ställas har en annan fråga ofta trängt sig före:

Vem har gjort allt detta?

 

Barn vet snart att saker och ting kan synas eller inte synas. En tid vet barnet inte om det som inte syns verkligen finns.. ”Tittutleken” är en existentiell brygga mellan den synliga och den osynliga världen. Om pappa försvinner bakom ett skynke kan han ha upphört finnas, tills dess att barnet vet att det som inte syns inte därför behöver ha slutat existera.

Vi ger barn prylar att dänga till för att få rörelse i dem, vi ger legobitar därför att byggandet och görandet av den lockande förebilden på locket är  både motoriskt skolande och tankeväckande medskapande. Barnet vet instinktivt att ingen rymdfarkost avbildad på locket uppstår av sig själv utan är en tillverkad produkt. Dels av ingenjörerna på Lego DK, dels av barnet i sig. Alla barn är så intelligenta att de snabbt vet att ingenting gör sig självt. Det är först umgänget med en förvirrad vuxenvärld som  förmår dem att tro att något alls uppstår ur intet. Det kräver år av inbillning att förställa sig att något blir till utan anledning, funktion eller mening.

Sökandet efter den egna identiteten är utan tvekan en av de knivigaste uppgifterna i livet. Jag mötte för länge sedan en man som hade vuxit upp under eländiga omständigheter i Gamla stan i Stockholm. Yngst av alla barn i en stor syskonskara fick han inget eget namn utan kallades, kanske ibland även kärleksfullt, ”boskiten”. När han hunnit bli skolmogen, eller i varje fall gammal nog att tvingas till skolbänken uppstod problemet med ett något lämpligare namn. Identitet och namn är oerhört väsentliga företeelser i livet. Många hittar aldrig förbi etikett stadiet. De heter något, men är inte något. De lever i en värld där de förväntas vara något, få en godtagbar definition inom ramen för den världsbild som är comme il faux i deras samtid. Att det ofta misslyckas omvittnas av vår mentalhygieniska verklighet.

Att vara till, och finna sig i sitt varande är en central del av det mänskliga. Den som aldrig finner sig hemma i tillvaron kommer att fly från den på tusentals olika sätt. Alla har det gemensamt att de är destruktiva, om än på lång sikt. Att vi finns till kan vi i längden inte förneka om vi än hatar det och försöker blända ut till och med själva påminnelsen om det. Och hur vi än kommer till rätta med varandet så återstår mötet med tillvarons andra ben: görandet.

”När jag nu onekligen är här, hur skall jag då leva?”

Eller för att uttrycka det med den gängse formeln: vad är moral och etik? Kan jag leva som jag vill eller finns det parametrar som inte kan överträdas om jag vill leva vidare?  Det är nu som det blir tydligt att frågan om Guds existens med nödvändighet upphör att vara intellektuell diskussion om ”någots” existens till konsekvensen av denna ”närvaro”. Om Guds existens tillåts kan det inte undvikas att följa upp den insikten med ”ja men vad gör Gud då”.

Gud gör, och gjorde allt som är. Utan andra undantag än sig själv. Gud är nämligen existensens och varandet yttersta grund.

Därför äger Gud allt som är inklusive människan. Och gör anspråk på det.

Guds intresse är att hålla allt Gud gjort vid sitt syfte. Dess mening består på basis av dess bestämning.

Gud har därför givit inte bara existensberättigandet utan också terminer för existensen.

Gud har med andra ord talat om hur tillvaron kan optimeras för hela skapelsen.

Det är nu som det bibliska begreppet ”stötesten” blir fullt synligt. Här är det nämligen som mänskligheten snubblar och oåterkalleligen faller på ansiktet. ”Intellektuellt kan jag kanske förställa mig en slags skapande kraft, men om du börjar prata om att denna skapare har rätt att lägga sig i mitt liv, då tar det eld i Kapernaum, då trampar du mig på mina tår!”

Jag hävdar att majoriteten av alla som förkastar Gud gör det av moraliska skäl. De vill se sig själva som gudar med makt över sig själva och med full kapacitet att leda sina liv till full belåtenhet för sin samtid och omvärld, utan inblandning från någon utifrån agerande, vare sig Gud eller Djävul.

 

Vi har inte råd med Gud för Gud har synpunkter på hur vi lever.

Umgås du alls med dessa frågor vet du att Gud först gav lagen för att sedan när vi klart visat att vi inte klarade av att leva under den ge nåden. Lagens uppgift är först att bevara hela tillvaron och ge oss optimala förutsättningar för att inte bara överleva i den utan även leva väl inom den. Konsekvensen är att avstegen från den ordningen omedelbart leder till en skörd som är bitter och besk och oundvikligen leder till ”döden” i många bemärkelser.

Låt mig lista några få av tusentals konsekvenser av att vi inte vill veta av lagstiftningen som Gud ger oss för livet i Guds värld.

Vi har ersatt Gud med andra gudar.  Denna tillbedjan av falska och ofta perverterade ’gudar’ kostar oss enorma summor av mänskligt lidande, av ekonomisk misär, av andlig fattigdom och av utstuderad grymhet mellan människor. Ingen är egentligen helt gudlös. De har bara bytt ut sin föreställning om Gud mot en föreställning om en ”icke-gud” som ofta uppvisar betydande likheter med den vision de har om sitt eget bästa jag. Det de önskar att de vore, Gud förutan, har de upphöjt till den plats som Gud borde ha i deras liv.

Vi har slutat tala sanning med varandra. Det falska vittnesbördet är basen i världens nyhetsförmedling. Media skapar  numera de nyheter de väljer att förmedla. Förtigandet av det som inte får plats i prejudicerade tolkningsmodeller förtigs. Politiker går till val på den ena osanningen efter den andra och blir valda av samma väljare gång efter gång. Spelet fungerar därför att de milda lögnerna omhuldas av mer eller mindre alla, och alla sitter still i båten. Sanningen får inte sägas, den behöver nämligen förtigas för att människoriket skall byggas på människans bekostnad.

Du ska inte ha begärelse. Hur skulle en värld se ut där inte drivkraften till den s k utvecklingen är just habegäret? Ajöss med alla orättfärdiga ekonomiska missförhållanden, ajöss med råkapitalismen, adjö med särintresset fackföreningar. Ajöss med undermåliga produkter som med nödvändighet måste ersättas med nya och dyrare. Adjö med utsugningen av jordens resurser för att tillfredsställa det som betraktas som mänskliga behov trots att många av dem inte motsvarar någon egentlig nödvändighet utan bara är konstlade och skapade behov. Skapade av dem som tjänar på dem. Tron att dessa produkter motsvarar omsorg om medmänniskorna är tunnare än en oljefilm på ett förstört vattendrag.

Du skall inte stjäla. Behöver jag lista? Stöld av idéer och immateriell egendom, stöld av namn, ära och heder, stöld av egendom och liv. Stöld av allt som habegäret inte förmår producera själv. Stöld via skattsedel och avgiftssystem, stöld av rätten att protestera mot stölderna.

Du skall inte döda. Men kalla det inte för att döda då går det bra. Förneka biologiska verkligheter och gör våra rättigheter att döda gällande över andras rätt till liv. Fortsätt att tillåta droger och rusmedel att lemlästa och döda människor, tillåt skadliga miljöer i utvecklingens namn. Kan det bara beskattas och återföra pengar till statskassan är det ok.

Äktenskapstrohet? Föräldrarespekt?  Skojar du?

Det skulle vara en bok på tusen sidor om jag lusläste alla våra moraliska skäl till att inte ha med Gud att göra. Inte minst då för att även den kristenhet som nu existerar har så många avsteg från Guds ordning på sitt samvete. Inte kan vi peka finger som har händerna fulla av vårt eget tigande om vår egen del i värdeglidningen bort från den en gång för alla givna ordningen.

Det är av moraliska skäl människorna inte vill veta av Gud. Bekvämt är att hävda intellektuella skäl. Men de är  obefintliga vid jämförelse med den mångfald skäl som finns i den moraliska sfären.

För många år sedan talade vi med ett grannpar i villaområdet i Danderyd. Efter en helkväll då vi presenterade helheten i den bibliska världsbilden satt Herr S tyst. Sedan sa han eftertänksamt: ”Jag kan se hur det hela hänger ihop, och om jag ville acceptera Guds existens skulle jag kunna tro som du beskriver det. Men jag kan inte tro det. Det skulle betyda alldeles för mycket av förändringar i mitt eget liv.”

Så sant som det är sagt!

Björn Donobauer, Doncaster 22 maj 2018