Etikettarkiv: Filosofi

Religionspsykologi och trons verklighet

Det finns ett fält inom psykologin som kallas religionspsykologi som på många sätt är väldigt intressant, men som även kan vara vilseledande. Religionspsykologi studerar och försöker förstå och beskriva vad religionen gör för människan samt varför människan söker och tror. Fältet försöker alltså att förstå vad religion fyller för behov och hur religion och tro påverkar människors liv.

Om man skulle tillämpa kunskapen som finns inom fältet tror jag att vore det möjligt att förklara och beskriva min och andra kristnas (eller andra religioners anhängare) tro. Utifrån till exempel tankar, beteenden och relationer skulle man kunna bygga upp en trovärdig förklaring till en persons tro.

Trots att jag än inte läst supermycket eller gjort studier inom just religionspsykologi tror jag mig, från min psykologutbildning, besitta tillräckligt mycket liknande kunskap för att kunna beskriva och förklara många religiösa erfarenheter – enbart utifrån psykologiska begrepp och förklaringsmodeller. Låt mig ge ett konkret exempel: min egen tro. Jag skulle, med stor pricksäkerhet, kunna beskriva och förklara varför och hur det gick till när jag fattade beslutet att tro på Jesus. Utifrån mina tidigare livserfarenheter, vetskap om hur hjärnan och sinnet i allmänhet funkar samt de rådande omständigheter i mitt liv vid den tidpunkten skulle jag kunna bygga upp en sannolik förklaringsmodell för min tro. Jag skulle peka på vilka erfarenheter och möten med människor som drog mig till att börja söka, vilken position jag var i livet när mitt sökande intensifierades och vilket behov tron fyllde vid tidpunkten som jag fattade beslutet att tro på Jesus. På samma sätt skulle jag säkert, med lite bakgrundsinformation, även kunna förklara och beskriva samma förlopp gällande en annan Gudstroende person.

Men, och detta är ett stort men, det säger inget om huruvida tron är sann eller inte. Min noggranna och träffsäkra religionspsykologiska beskrivning skulle inte kunna säga något om huruvida Gud finns eller om evangeliet om Jesus stämmer. Detta är bortom religionspsykologins gräns. Och om man inte förstår att det är en gräns, utan tror att det är slutet, kan den religionspsykologiska kunskapen lätt bli vilseledande. Att det går att förklara utomvärldsliga företeelser (tro på Gud) på ett inomvärldsligt sätt (religionspsykologiskt) betyder inte att det utomvärldsliga (Gud) inte existerar.

Låt oss jämföra detta resonemang med en kärleksrelation. Om jag skulle observera två personer som känner kärlek för varandra och som jag visste en massa saker om – till exempel deras nuvarande och tidigare livsomständigheter – skulle jag troligtvis kunna ge en rimlig förklaring över varför de känner kärlek för varandra, vad som föranlett att just de blivit ett par samt vilket behov det fyller för dem. Men återigen skulle min beskrivning fortfarande inte kunna säga något om huruvida deras kärlek är verklig eller inte. Att jag kan förklara deras kärlek till varandra betyder inte att deras kärlek till varandra inte är sann eller äkta.

Ibland hamnar vi i diskussioner om Gud där vi gör på detta sättet, det vill säga att genom att jag lyckats förklara något (till exempel utifrån religionspsykologi) så tror jag att sanningsvärdet av tron eliminerats. Att jag kan leverera en träffsäker, religionspsykologisk beskrivning på varför jag tror betyder inte att min tro de facto är falsk. Jag kan även tänka mig att många inom till exempel fysiken resonerar på liknande sätt i relation till Guds existens, det vill säga att när fysiker med hjälp av vetenskap lyckats förklara saker om universum så tror man sig ha förklarat bort verkligheten av Gud – vilket inte alls behöver stämma.

Så sammanfattningsvis är det viktigt att skilja på teori och verklighet. En religionspsykologisk teori om varför människor tror och vilken funktion religion fyller innehåller säkert mycket klokheter men den har också uppenbara begränsningar som är viktiga att komma ihåg. En teori förblir alltid en teori, medan verkligheten är mycket mer än så. För det är först när vi går bortom den teoretiska förklaringen av en företeelse som vi får uppleva verkligheten av den – både när det kommer till kärlek och till tron på Gud och Jesus. På samma sätt som alla miljoner böcker och texter som skrivits om kärlek omöjligt kan fånga vidden och bredden av upplevelsen av kärlek, kan jag säga att verkligheten med Jesus är något helt annat än religionspsykologins fynd och teorier. Och för den som ännu inte upplevt Jesus är det turligt nog en ständigt öppen inbjudan.

 

Annonser

Finns Gud?

Frågan är så vanlig och så utbredd, att vi kan säga att den är allmänmänsklig. Även ateister och agnostiker ställer den frågan. Frågan är lika gammal som människan och har funnits i alla tider, miljöer och kulturer, och är minst lika aktuell idag, trots att vårt samhälle är så sekulariserat som det är.

Jag har skrivit ett par bloggtexter under rubriken: ”Det motsägelsefulla inom ateismen – Ett Gudsbevis”. Dessa bloggtexter har rönt ett stort intresse, men också orsakat både heta och långa diskussioner. Och somliga har hävdat, att jag är ”helt ute och cyklar”, alltså att jag har helt fel. Och det må så vara, att människor hävdar det.

Eftersom jag är kristen och tror på en evig och personlig Gud som har personliga egenskaper/karaktärsdrag, så koncentrerar jag min fråga till just honom. Finns Gud verkligen? Kan jag veta, bortom alla tvivel, att den Gud finns som jag tror på?

Enligt kristen tro, så presenterar Gud sig själv i skapelsen, i Bibeln, i historien, i människors liv, erfarenheter och samveten, men framför allt i och genom Jesus Kristus, Guds Son. Men frågan är ändå: Finns Gud verkligen?

Jag är väl medveten om, att tron på Gud av somliga blandas ihop med tro på tomtar och troll, på olika fantasifoster som ”spagettimonster” etc, på asagudarna Tor och Oden och på religionernas många olika ”gudar”. Men nu skalar jag bort allt detta, och min fråga gäller enbart den Gud som jag som kristen tror på. Finns Gud verkligen, eller är han enbart en mänsklig idé ibland alla andra idéer och föreställningar som finns i den mänskliga idé- och föreställningsvärlden?

KAN FILOSOFIN GE OSS SVAR?

Inom filosofin och i s.k. ”filosofiska skolor” så har filosofer, så länge de har funnits, ägnat sig åt Gudsfrågan. Och genom olika filosofiska resonemang och tankemodeller, så har de ägnat sig åt Gudsfrågan. Man har ställt fram teoretiska/filosofiska ”bevis” och ”motbevis” av olika slag. Men har de kommit fram till något svar som gör att vi, bortom alla tvivel, vet att Gud finns eller att Gud inte finns? Svaret är NEJ.

Alltså behöver vi söka svaret någon annan stans. Men det betyder inte att jag påstår, att det filosofiska resonemanget och tänkandet inte har något berättigande och ska därför avslutas. Men något definitivt och slutgiltigt svar på Gudsfrågan kan filosofin inte ge oss.

KAN VETENSKAPEN GE OSS SVAR?

Då tänker jag närmast på ”den vetenskapliga metoden” som används för att utforska den verklighet som vi lever i, och då den materiella verkligheten. Där har den sin räckvidd och sitt berättigande. Men kan vi genom ”den vetenskapliga metoden” komma fram till ”bevis” som gör att vi, bortom alla tvivel, vet att Gud finns eller att Gud inte finns? Även här är svaret NEJ.

Alltå behöver vi även när det gäller vetenskapen och då ”den vetenskapliga metoden” söka svaret någon annan stans. Vilket inte betyder, att vi för den sakens skull underkänner ”den vetenskapliga metoden”, utan vi enbart konstaterar, att det ligger utanför den metodens räckvidd och möjligheter, att ge oss ett definitivt och slutgiltigt svar på Gudsfrågan.

KAN MÄNNISKORS ERFARENHET GE OSS SVAR?

Både JA och NEJ.

När människor bärs av en övertygelse som gör att det kan säga: Jag vet av erfarenhet, att Gud finns. Då är svaret JA. Och det är vad kristen tro och kristet liv grundläggande handlar om, nämligen att veta och vara övertygad utifrån erfarenhet, att Gud finns. Jag vet på vem jag tror och vidare, att tron till sin natur är övertygelse och baserad på fakta. Och såsom kristna genom alla tider har sagt: Vi kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört.(1) Alltså vad vi har erfarenhet av. Detta när det gäller den kristna tron, som är en gåva ifrån Gud till var och en som vill ha med honom att göra. Den tro, som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.(2) Tro och erfarenhet som gör att vi, bortom alla tvivel, vet att Gud finns.

Den kristna tron i motsats till den mänskliga tron, som till sin natur har invändningar, reservationer och tvivel. Därför finns det också människor som riktar in sig på att tvivla, ifrågasätta och förneka den erfarenheten. Och det har de sin fulla rätt att göra, men det förändrar inte erfarenheten.

Men om människor säger: Jag vet av erfarenhet, att Gud inte finns. Då är svaret NEJ. Och det av den anledningen, att de själva är osäkra och inte övertygade. De vet helt enkelt inte, bortom alla tvivel, att Gud inte finns, därför att erfarenheten saknas. De kan inte säga, att av erfarenhet vet jag, att Gud inte finns. Jag har i varje fall inte läst eller lyssnat till någon människa som har sagt det.

Gudsfrågan lever och överlever

Det är ett faktum, att Gudsfrågan lever och den överlever även i de mest sekulariserade länder och miljöer, som t.ex Sverige.

DE TVÅ ALTERNATIVEN

Det finns enbart två alternativ: Antingen finns Gud, eller så finns han inte.

  1. Finns Gud idag, då har han alltid funnits och kommer alltid att finnas i tid och evighet.
  2. Finns inte Gud idag, då har han aldrig funnits och kommer aldrig att finnas, vare sig i tid eller evighet.

För mig som kristen är det tveklöst alternativ 1 som gäller.(3)

Väl mött!

/ Bength Gustafson

 

Källa: (1) 2 Tim. 1:12. Hebr. 11:1. Apg. 1:1-3. v.3. 4:19-20. 1 Kor. 15:3-9. 1 Joh. 1:1-5. (2) Judas brev v. 3. Rom. 12:3. 4:18-21. (3) Ps. 90:1-2. v.2. Dan. 2:20. Upp. 1:8. 21:5-6. Jes. 44:6.

Apologetik del 6 – Trump for president? ”Ers majestät, jag har inget behov av den hypotesen!”

Det här är en bloggpostserie vilken är till för att främja mötet mellan en kristen trosutövare och en ateistisk trosutövare. Den är skriven ur ett kristet perspektiv och är tänkt för att ge en eller flera öppningar när ateismen tycks vara den allmänt gällande, objektiva grunden som man måste omfatta inom olika ämnesområden, vilket då gör en troende till fel, dum, obetydlig, lurad, omodern eller något annat tillskillnad från det rådande ateistiska paradigmet. Här kan man som kristen känna sig ensam och utlämnad när man kommer ut som kristen. 

OCH .001

Idag tänkte jag ta upp ordet OCH?

För inte så sällan när man på något sätt kommit ut som kristen så kan man mötas av att många inte alls funderat över Gud och att det på något sätt skulle vara ett argument i sig mot Gud, eller i alla fall ett argument inte för Gud. Om man ihärdar samtalet lite kan man få en reaktion eller ett svar som går ut på att man inte ”behöver Gud”, man klara sig bra ändå, man ser inte vad Gud skulle tillföra sitt liv.

Detta är ett både känslomässigt och intellektuellt motargument mot Gud, men det tål att ifrågasättas. Lite beroende på varför man tuffar på i sitt liv utan att fundera på Gud eller stanna upp inför frågan så blir vår kristna infallsvinkel lite olika.

Själva poängen med mitt inlägg är att fundera omkring detta motarguments giltighet och framförallt om det är ett sätt som vi konsekvent använder oss av när vi i andra sammanhang funderar över sanning. Min tes är att vi inte använder oss av behov då vi inhämtar nya rön från den naturvetenskapliga forskningens område, eller mat- och näringslära, allergier, kosmologi eller dylikt. De flesta av oss vill i hög grad omfatta det som är korrekt i de flesta lägen, en hållning som enligt mig bör appliceras även på livsåskådningens område!

Till Ramnekärr

Jag vill till att börja med ta er med till Skåne, till den lilla byn (som dock finns på kartan efter ihärdigt lobbyarbete om jag inte minns fel) Ramnekärr. Härifrån är en bibelskolekamrat till mig ifrån, han, liksom jag, uppväxt i ett kristet hem i en rörelse liknande den jag kommer ifrån. Vi pratade av någon anledning om Skåne och om att väckelsen (den nyevangeliska 1800-tals diton) gick starkt i Skåne, men då starkt hos småbrukarna som slet och kämpade och hos de verkligt rika, hos adel och jordbrukssamhällets grädda; de som hade tid över på dagarna. De som inte nåddes var de rika storjordbrukarna som fick in mycket, men som också använde stor del av sin tid och sin kraft till att bärga sin rikedom.

Dessa storjordbrukare är inte så ovanlig nuförtiden (ok, just stora jordbruksägare har väl blivit färre), det är alla vi i den stora medelklassen som ofta är dessa människor. Vi har råd med utlandsresor, vi kan köpa mobiler, pooler, bygga verandor och nya kök, vi kan rent av vara engagerade i barnen, i föreningen, i partiet. Vi konsumerar både bröd och skådespel, vi kan förkovra oss i nya uppdateringar på sociala medier och vi är med!

Maslow svenska

I detta liv finns inte behov av Gud. Men här har vi som kristna uppgiften att ställa frågan om vad som finns bortom/under uppdateringar, altanbyggen och maten? Här har vi något lite svårt; detta är inlandskillen som just köpt skoter, detta är Stureplanstjejen som handlat inför aftonens utekväll! Detta är den vanlige svensken som har det bra, som fyller livet och tiden med viktigt och oviktigt. Här är vi på Moslows behovstrappa och trampar, vi är inte i ett flyktingläger, vi kämpar inte för mat för dagen, men vi är på samma trappsteg som på flykt, vi kanske är på flykt, på flykt undan tomheten. Här finns det en verklig fara i att stanna upp, för då kanske vi ser att livet är fyllt, men tomt. Som kristen: Var varsam! Här är en fråga tror jag: ”Behöver du tomheten?” Eller ”Varför känner du behov av en ny skoter/klänning/mobil, vad ska de fylla?”

Nu kan ju någon invända att om Gud inte finns så blir tomheten konsekvensen! Ja, så är det ju, men jag tror ju han finns, men också är det ju dumt att utan att ha reflekterat över det inte utforska om det finns något mer än ”likes”, grillplatser och köksbänkar i marmor!

Skavlans Gud – bra att kyrkan finns för dem som behöver

Här vill jag lyfta fram Fredrik Skavlans självbetitlade program. Detta avsnitt som länkas här under såg jag i godan ro och direkt fastnade jag för grundtonen i programmet; en religiös tro handlar om tröst! En scientistisk tro handlar om sanning.

Att detta inte är sant är ju självklart för den som läst sin Bibel (mer om mina reflektioner kring detta utifrån detta program kan läsas här). Gud finns inte till bara för den som söker tröst utan Gud finns eller så finns Gud inte. Här är väl till alla som inte tagit sig en närmare titt på vad Gud säger. Här är inte så ofta de i karriären, som kanske inte tycker sig ha tid att stanna upp och kolla upp detta med Gud, men det är ju bra att kyrkan finns där för de som behöver. Men om det är så att Gud finns, då är det inte bra för några, utan då har Gud något att erbjuda alla!  Det Gud främst erbjuder är ju att kliva ned från piedestalen där du är centrum och istället få lite perspektiv och se din fina plats i världen! Se dig som du är: äskad och värdefull! Det är det goda chanser att en  företagsledare blir mjukare av och en sjukskriven upplyft av! 

Så behöver vi Gud?

Det beror på. Guds existens handlar om sanning, inte om behov för oss människor först och främst. Om Gud finns och är den Gud som Bibeln beskriver och skapelsen vittnar om och den kristna kyrkan bekänner då är det ingen vi kan säga om: ”Jag behöver inte Gud”, för i så fall är Gud på samma spelplan som om Addis Abeba är huvudstad i Etiopen, om Donald Trump är president i USA eller om min familj lever i kväll när jag kommer hem. Gud är alltså ontologiskt inte ett fantasifoster eller en personlig Gud på det sättet att Gud bara spelar roll för den person som vill och inte för någon annan. Så säger den kristna teologin.

Jag skiter i vad huvudstaden i Afrika heter!

Men behöver vi verkligen veta något om Trump, Etiopien eller liknande? Behöver vi det? Behöver vi veta om månlandningen skedde 1969, om IFK Norrköping blev svenska mästare i fotboll 2015? Kanske inte, men förhåller vi oss verkligen till världen på det sättet? Vi är ofta rätt mån som att omfamna och omfatta det som är rätt, det som är sant. Sedan kan det i tidens filosofiska strömningar ändå låta ibland: ”Det är sant för mig i alla fall/det funkar för mig!”, men det är ju ett uttryck för att jag menar att det är sant (om än att det högsta är jag och att det funkar är ett kriterium).

Gud behöver inte säga till mig att Trump är president i USA

Det finns olika personer som omfattar denna tanke och de gör det ofta från olika bakgrund eller av olika skäl. Det finns förstås de som reflekterat sig till en position där Gud försvinner ur bilden, men min erfarenhet är att dessa ofta är sanningssökare på något sätt, eller i alla fall började sin resa mot en intellektuell ateism med ett sanningssökande i kikaren. Här upplever jag att man många gånger har svårt att mötas, här finns ofta någon form av nästan aggressivitet, här finns våra egna varianter av det man ibland säger om Richard Dawkins: ”Det finns ingen gud och Dawkins är hans profet!” De ser inte att gudstron är mycket annat än sagor, kryckor för svaga och har ofta lätt för att förvränga det man själv säger eller inte helt vilja följa med längs dina egna tankegångar för att sedan se om det finns förtjänster eller inte i resonemanget. Här kan man ofta uppleva att debattvinst är viktigare än att sanningen ska komma fram, kanske är det inte tanken med våra nutida Hedeniusar (han var en mästare på att vinna debatter, likt Dawkins, men likt Dawkins kanske inte alltid för att man filosofiskt var klarast eller argumenteringsmässigt hade mest på fötterna) att inte låta sanningen komma fram, men så kan det kännas. Så det leder över oss till:

Hur kan vi mötas omkring den Gud vi inte behöver?

Här vill jag rekommendera det som tidigare skrivits om hur vi kan samtala med den som inte är jesustroende. I denna text utgicks från fyra vägledande principer vid samtal: Att utgår ifrån vad som förenar; Att våga fråga; Att lämna den andre med något att tänka på; Att utvärdera sin insats efter samtalet! Jag tror det är viktigt detta! Det är så att vi kristna har en grund för livet att erbjuda människor, inte vara de hopplösa utan också de högprofilerade! Så vi kan med fördel träna oss på att ställa frågor mer än ägna oss åt propaganda (vi kommer att förlora fler debatter, men släpp dem de vi förlorar för att inget möte eller samtal uppstått kan vi ta), vi kan fundera på vad för frågor som öppnar upp samtalet i varje olika fall av att inte behöva Gud! 

Ok, vad sa han nu egentligen?

Idag är det en annan aspekt än den rent intellektuella som är temat, den när man möter en person som, när man berättat om sin kristna tro eller på något sätt kommit ut som kristen, på något sätt säger att: ”Jaha, jag behöver inte Gud!”

Detta ”Jag behöver inte Gud” kan vara av olika skäl och det är viktigt att man som ateistiskt troende och som kristen om man samtalar om frågor om Gud gör sig lite möda att våga kolla hur den andre tänker, vad sa personen nu? Definierar vi detta på lika eller olika sätt. En del argumentering faller liksom bara tillbaka eftersom det handlar om olika saker.

Vi behöver inte kunskap i så stor utsträckning, men vem vill omfatta något som inte är sant? Och denna hållning att av olika skäl säga ”Jag behöver inte Gud” riskerar att avfärda Gud a priori! Dock tycker sig en del kommit fram till detta efter moget övervägande vilket vi ska ha respekt för som kristna! 

Vem var den där majestäten och vad hade det med Trump att göra?

Rubriken till bloggposten är hämtad från en kommentar av en av matematikens och fysikens stora Pierre Simon de Laplace som bland annat finjusterade Isaac Newtons uträkningar och förklaringar till hur himlakropparna rör sig och varför. Newton hade dock inte alla verktyg för detta och fick lämna en del frågetecken kvar i rymden, frågetecken som Laplace förmådde räta ut. Men ändå frågade Napoleon Laplace varför han inte nämnde Gud i sin avhandling (vilken är mycket omfångsrik och med många ord, så möjlighet kunde kanske ha funnits om han velat) och det är då som Laplace avfärdar Guds plats i vetenskapen genom att säga: ”Ers majestät, jag har inget behov av den hypotesen”. Eller nej, det gör han ju inte. Gud är ju ingen matematisk formel och har rätt lite plats i en formelsamling. Dock används detta citat ibland som om man inte behöver Gud när vetenskapen finns, medan det nog inte är relevant för den frågan alls. För mer om sambandet mellan vetenskap och kristen tro rekommenderar jag Guds dödgrävare av John Lennox och Utan Jesus ingen mobil i fickan av Mats Selander.

Och Trump? Inget med Laplace, dock med kunskap, vi tar till oss (fast inte i denna fråga alltid)!

/ Martin Walldén

Artikel som pdf

Apolog-etik: hur apologeter bör tänka kring Donald Trump

Någon vecka innan det amerikanska presidentvalet förra året pratade William Lane Craig i sin undervisningsserie Defenders om hur en kristen bör tänka kring det. Han hade två poänger: att kristna mycket väl kan rösta på en brusten (”flawed”) kandidat, och att 2016 års val var särskilt viktigt för att presidenten kommer utnämna domare i Högsta Domstolen.

Alla åhörare som yttrade sig höll med och flera av dem deklarerade att de därför skulle rösta på Donald Trump. För det Craig hade yttrat var Trumpargument direktimporterade från Internet och uppfattades som det, trots att de i sig inte alls är argument för Trump. De kan ju lika gärna användas för att stödja Hillary Clinton. Det gör dem till väldigt dåliga argument.

Efter valet blossade en debatt upp i en amerikansk facebookgrupp för kristna apologeter om hur man förklarar för sina ickekristna vänner varför det var en bra idé att rösta på Trump. Jag orkade inte ta mig igenom alla kommentarer, men förbluffande många delade trådskaparens idé om att ett kristet handlande var att stödja en blåljugande, stenrik mytoman och narcissist som är helt oberäknelig och skryter om att ligga runt och begå krigsbrott.

Jag har ägnat mycket tid och energi åt att bekämpa främlingsfientlighet, både för och efter publiceringen av min och Stefan Swärds bok Jesus var också flykting. När jag argumenterar för att man utifrån en kristen moral som håller gyllene regeln (Matt 7:12) för sann inte kan stödja eller hylla tvångsutvisningar från rika, trygga länder till fattiga, krisdrabbade länder, använder jag mig av samma logiska resonemang som när jag bedriver apologetik. Jag försöker systematiskt beskriva konsekvenserna och implikationerna av grundläggande kristna etiska värden.

Som apologet är jag framför allt intresserad av att människor ska vara konsekventa. Om du är ateist vill jag att du ska vara konsekvent ateist, och inte låtsas att det finns någon mening, moralisk sanning eller rationalitet enligt din världsbild. Om du är buddhist vill jag att du ska vara konsekvent buddhist och inte anse att glädje, kärlek och skratt är något positivt utan något som för oss bort från nirvana. Och är du kristen vill jag att du ska vara konsekvent kristen, och ha samma etiska värderingar som Jesus och försöka leva som honom genom Guds nåd och Ande.

Så medan jag å ena sidan gärna samarbetar med apologeter från vitt skilda traditioner och som har olika åsikter om det som står utanför klassisk apologetik, så kan jag inte hymla med att jag tycker att det är viktigt att alla kristna – och det inkluderar självfallet apologeter – har en biblisk etik som vi försöker efterleva. Det i sig exkluderar främlingsfientlig ideologi.

Därtill tycker jag det är uppenbart att personer som Trump förkastar logik och argument, och stoltserar med osanning och urspårade idéer. Att apologeter som i övrigt är intresserade av sunda argument och sanningssökande skulle finna det attraktivt är för mig obegripligt, och beror troligtvis – som mycket annan populism dessa dagar – på att deras informationsflöde är så vinklat att de inte kan se Trumprörelsen, SD med mera som de irrationella, onda rörelser de faktiskt är.

Svensk apologetik är mycket inspirerad av amerikansk och engelsk, och då är detta något viktigt att ha i bakhuvudet. Vår apologetik kommer inte vara konsekvent eller ens Jesuslik om vi inte tänker över våra moraliska ställningstaganden, och i synnerhet hur vår syn på politik och samhälle stämmer överens med våra etiska grundvärderingar. Det är inte för inte som Petrus sammankopplar apologetik och kristen livsstil i de bibelverser som blivit mest centrala för den apologetiska rörelsen:

Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har. Men gör det ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om ert goda levnadssätt i Kristus får skämmas för sitt förtal. (1 Petr 3:15-16).

Micael Grenholm

Uppdatering: Här bemöter jag delar av kritiken detta blogginlägg har fått.

Lidandets och ondskans problem är ateistens.

Reasonable Faith har producerat två nya, animerade kortfilmer, som på ett enkelt och kärnfullt sätt presenterar gudsargument, denna gång utifrån existensen av ondska och lidande. Så småningom kommer de finnas textade på Svenska Apologetiksällskapets Youtube-kanal, så de blir mer lättillgängliga för alla.

I den första filmen behandlas lidandets och ondskans logiska problem, som kan formuleras ungefär: Hur kan en allsmäktig och samtidigt god Gud finnas samtidigt som det finns ondska och lidande i världen? Han borde inte tillåta detta, förutsatt att han är både god och allsmäktig.

Ta fem minuter och häng med in i teodicéproblemets första del:

I del 2, som är drygt åtta minuter, analyseras sannolikhetsproblemet:

För ateisten uppstår problemet att utan att förutsätta en god Gud, blir det meningslöst att kalla något för ont. Därför är hela reaktionen mot den uppenbara ondska som finns i världen ett starkt, som vi tydlig uppfattar som fel, ett argument för existensen av en absolut god Gud.

Vill vi ha Gud?

Vill vi ha Gud?

I mitt förra inlägg skrev jag att en möjlig anledning till att färre och färre människor tror kan vara för att de upplever att de inte behöver Gud (läs här). Jag tänkte följa det spåret här och skriva om att en annan möjlig anledning är att människor inte vill ha Gud. Ha tålamod så kommer jag dit.

För ett bra tag sen, innan jag blev kristen, lyssnade jag på en predikan där det vetenskapsfilosofiska konceptet epistemologi togs upp. Epistemologi handlar väldigt kort om hur vi kan veta det vi vet (hur vi kan nå kunskap). I denna predikan kom pastorn med en slags samhällsteori om att våra känslor utgör epistemologin i dagens samhälle. Vad han menade var att våra känslor har blivit vår moraliska kompass, som talar om huruvida saker är rätt eller fel för oss. Om jag mår bra av något så betyder det att den saken är bra och om jag mår dåligt av något så är den saken dålig. I mycket kan vi se detta runt omkring oss, till exempel i budskap som vi matas med från media, grannar, vänner m.fl. ”Så länge du mår bra utav det” eller ”Mår du inte bra av det så ska du inte göra det” kan man höra många gånger. Om detta är de budskap som vi matas med, betyder det att vi själva och våra känslor utgör grunden och kompassen för moral? Och om det är så att vi själva är våra egna kompasser, med våra flyktiga och ständigt föränderliga känslor, – finns rätt och fel överhuvudtaget?

Här finns det två olika hållningar, antingen att moral är objektiv eller att den är relativ. Objektiv moral innebär att det finns rätt och fel som gäller för alla, oavsett vart man bor, vad man tycker eller under vilken tidsepok i historien man levt. Relativ moral innebär istället att rätt och fel är något som varje människa, samhälle, land eller tidsepok får utforma själv. I samhället vi lever idag så skulle jag gissa att folk lever utifrån hållningen att moral är relativt, vilket går i linje med den rådande ide- och samhällsrörelsen postmodernism som (i yttersta korthet) säger att din sanning är din och min sanning är min (moral i detta fall). Problemet med detta är att det ofta är motsägelsefullt. Om man tänker på (o)moraliska handlingar som att våldta små barn eller att mörda och plåga människor tror jag de flesta instinktivt känner att dessa handlingar är fel – oavsett person, land och tid. Få skulle nog instinktivt hävda att sådana moraliska handlingar är relativa; att för vissa, och ibland, är det rätt att till exempel våldta barn men för andra, och andra gånger, är det fel.

Om man istället tror att det finns en objektiv moral, så torde det stärka tesen att Gud finns. Varför? Jo, för att den objektiva moralen behöver utgå ifrån en standard/grund eller en moralisk laggivare, något att mätas emot och jämföras med. Den objektiva moraliska standarden kan ju inte heller vara skapad av människan utan behöver vara bortom människan – på samma sätt som en trähylla inte kan vara skapad av träet självt utan behöver vara skapad av något bortom sig själv. Även om det går att skriva mycket om denna sak, kommer jag för tillfället lämna det därhän för att istället gå in på det jag började inlägget med.

I början av detta blogginlägg skrev jag ju att en möjlig förklaring till att färre folk tror är för att de inte vill ha Gud. Vad menar jag med det? Och hur hänger det ihop med moral, som också tagits upp här? Jo, enligt kristendomen utgör Gud standarden för vad som är rätt och fel. Kortfattat kan man säga att eftersom Gud är god så är allt som är emot Hans natur ont. Därför tycker vi att till exempel kärlek, frid och hjälpsamhet (Guds egenskaper) är goda och rätt saker att eftersträva medan lögn, hat och svek är dåliga och fel saker att eftersträva. Så genom att hävda att den kristna Guden utgör standarden för moralen så kan man säga att Gud blir vår moraliska auktoritet – med vilken våra moraliska handlingar blir jämförda mot. Vi står då under Guds makt i vad som är rätt och fel och därmed är vi inte fria att bestämma vår egen standard. Det skulle betyda att min moraliska kompass; mina känslor och upplevelser av vad jag mår bra eller dåligt utav, inte är en rättjusterad kompass. Och just denna bit tror jag för många kan kännas rätt provocerande, till den grad att många inte vill tillhöra eller ens veta av kristendomen.

För om kristendomen är sann och Gud finns, så behöver vi förhålla oss till denna moraliska auktoritet som Gud blir och som vi blir i förhållande till Honom. Det kan vara en känslig punkt för många, för det finns något hos oss som gör att vi inte vill behöva förhålla oss till Gud på det sättet. Vi vill liksom vara våra egna herrar – våra egna moraliska auktoriteter och moraliska kompasser som guidar oss fram. För i ärlighetens namn – vem vill ha en moralisk myndighet; någon annan än en själv som är herre över ens liv och som ytterst säger vad som är rätt eller fel i hur jag beter mig? Att tro på Gud kanske för många kan upplevas som kvävande. Så därför kan man gynnas av att fortsätta anta att det inte finns en standard för vad som är rätt eller fel (Gud) för då slipper man även undan från den moraliska myndighet som en objektiv moral förutsätter. Då jämförs vi människor bara sinsemellan – alla med sina brister och misstag och synder – och ingen auktoritet kan lägga sig i.

För att du lättare ska kunna navigera i var du står i allt detta, vill jag be dig som läser att svara på en fråga för dig själv. Frågan lyder som följande: Om kristendomen var sann, skulle du tro på den?

Om du tvekar eller svarar nej, vad beror det på?

En möjlig förklaring kan vara att det finns emotionella aspekter till varför du känner ett motstånd, snarare än intellektuella aspekter. Du kanske inte vill tro. För hur skulle det vara att tro och låta Gud ta över platsen som herre i ditt liv?

Låt mig som genomgått den förvandlingen ge ett svar på det: det kommer vara det bästa valet du fattar.

 

Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. (John 3:17)

Det motsägelsefulla inom ateismen – ett gudsbevis

Under de senaste 10 – 15 åren har jag mer frekvent än tidigare läst och lyssnat till vad kända och okända ateister och sekulärhumanister har skrivit och sagt. En del av dem är döda, medan andra lever. Jag nämner några av dem här: Ingemar Hedenius, Herbert Tingsten, Georg Klein, Richard Dawkins, Lawrense M. Krauss, Christer Sturmark, Patrik Lindenfors, Torbjörn Tännsjö, Birgitta Forsman och mer eller mindre aggressiva ateister på facebook, på andra sociala medier och i debattartiklar av olika slag.

Några definitioner av ateism

Ateism: Åsikten att det inte finns någon Gud. Ateist: Gudsförnekare.(1)  Ateism: Gudsförnekelse.(2)

Christer Sturmark skriver: ”Jag sa inte att jag vet att gud inte existerar. Jag sa att jag är ateist. Det betyder bara att jag tror att Gud inte existerar”.(3)  Richard Dawkins ateism: Varför det med största sannolikhet inte finns någon Gud.(4) En sannolikhet som är dåligt underbyggd utifrån en Gudsbild som han själv har konstruerat. Den gud som Dawkins med stark frenesi talar och skriver om och förnekar, känner jag inte igen och än mindre tror på.

Mitt intresse för ateism och dess argument grundlades under unga år, och inte minst i min kontakt med den färgstarke väckelseevangelisten Berthil Paulson och hans outtröttliga iver att ge sakliga och väl genomtänkta skäl för kristen tro och kristet liv. En relation av ”Far och son”, som jag inte nog kan uppskatta och vara tacksam för. Det var med Berthils stöd och uppmuntran som jag på 1980-talet skrev boken: ”Varför just kristen”? och som glädjande nog blev en ”bestseller” med den tidens mått mätt.

Under tiden som jag har läst och lyssnat och även debatterat med ateistiska företrädare, så har jag frapperats av det motsägelsefulla i deras ateism och i deras ateistiska argumentation. Och allt eftersom tiden har gått, så har jag mer och mer insett, att deras motsägelsefulla ateism och argumentation är ett Gudsbevis, och ett mycket starkt sådant. Och jag erkänner att jag ibland har  undrat, om det var dessa motsägelser som David syftade på när han skrev: Dårarna säger i sina hjärtan: Det finns ingen Gud.(5)  Därför att det finns exempel på en argumentation för ateism som tangerar ”en dåres försvarstal”. T.ex när man förnekar Guds existens genom att tillskriva Gud egenskaper och sedan utifrån de egenskaperna förnekar Guds existens.

Två mycket viktiga och avgörande orsaker till varför jag tror på Gud och är kristen och inte är ateist eller sekulärhumanist:

  • Att jag kan vara konsekvent i min tro på Gud. Dels för att Gud inte är en okänd Gud, och dels för att det är fullt möjligt att umgås med Gud och så lära känna honom, så att jag vet, både att Gud finns och vet vem och hurudan den Gud är som jag tror på. Gud presenterar nämligen sig själv i skapelsen, i Bibeln, i historien, i människors liv, erfarenheter och samveten, men framför allt i och genom Jesus Kristus. Varje ärligt och uppriktigt sökande människa kan ta reda på vem och hurudan Gud är.(6)
  • Att det är en grundläggande och avgörande skillnad mellan den tro som jag har som kristen och ateistens tro. Och det är den skillnaden som det är mellan den mänskliga tron, som vi var och en har och som vi dagligen använder oss av mer eller mindre, och den tro som Gud ger som en gåva till var och en som ärligt och uppriktigt vill ha med honom att göra. Den tro, som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.(7)  Vår mänskliga tro den innehåller tvivel både på Guds existens och på Guds icke-existens, medan den tro som Gud ger åt oss är fri ifrån tvivel. Den tron vet att Gud finns, såsom Paulus uttrycker det: Jag vet på vem jag tror.(8)  Den tron är en fast tillförsikt och en övertygelse om att Gud finns.(9) Ett övertygat vetande, utan inslag av några tvivel. Detta är vad den tro rent faktiskt är som Gud har gett åt oss som vill ha med honom att göra. En uppenbar motsats till Christer Sturmarks tro och ärliga bekännelse, att ”jag tror att Gud inte existerar”, men ”jag vet inte”,  som jag citerade här ovan. Sådan är vår mänskliga tro. Den tror och tvivlar om vart annat, till skillnad från den tro som Gud ger åt oss, som tror och vet utan tvivel.

Sommaren 2013 hade Christer Sturmark och jag en debatt på Löttorps Camping och omkring 1000 personer var med och lyssnade i det stora Elca-tältet.Temat för debatten var: Har människan skapat Gud eller har Gud skapat människan? och Tommy Dahlman var med som en folklig och skicklig moderator. Jag hade tagit med mig15-20 olika böcker och tidssskrifter upp på podiet. Det var boktitlar och artiklar som var skrivna av Sturmark och andra ateistiska företrädare. Christer frågade mig före vår debatt vad det var för böcker och tidsskrifter och varför jag hade tagit med mig dem. Jag svarade Christer, att jag läser dessa för att ta reda på hur du och övriga ateister tänker och resonerar. Så jag vågar nog påstå, att jag är någorlunda uppdaterad om hur ateister tänker och resonerar.

När jag har läst och lyssnat till vad olika ateister och sekulärhumanister skriver och säger, då har jag ställts inför följande tänkande och resonemang hos dem:

  1. Kan vi bara konstruera bra och väl genomtänkta argument mot Guds existens, då är sannolikheten stor att Gud inte finns.
  2. Eftersom det inte går att strikt vetenskapligt bevisa Guds existens, så är sannolikheten stor att Gud inte finns.

Men våra argument för eller emot Guds existens, även om de är bra och väl genomtänkta argument, avgör inte om Gud finns eller inte. Och Guds icke-existens går heller inte att strikt vetenskapligt bevisa. Det ligger utanför den vetenskapliga metodens möjligheter att avgöra Guds existens eller   icke-existens, så ”där sitter vi i samma båt”.

Det motsägelsefulla inom ateismen och i dess argumentation är ett mycket starkt Gudsbevis, och det Gudsbeviset vill jag redogöra för nu, och det kan sammanfattas i följande:

ATEISTER ÄR UPPTAGNA AV GUD I SITT TÄNKANDE OCH I SIN ARGUMENTATION

Jag menar, att rent logiskt borde det vara så, att ateister över huvud taget inte skulle vara intresserade eller upptagna av Guds existens eller Guds icke-existens. De borde vara en ”icke-fråga” för dem, men det är helt uppenbart att så är inte fallet. Och det är här som jag menar, att vi står  inför det motsägelsefulla inom ateismen och i det ateistiska tänkandet och i deras argumentation.

När jag läser och lyssnar till vad ateister och sekulärhumanister skriver och säger, då tänker jag så här:

  1. Om Gud inte finns, då behöver Gud inte förnekas. Den ateistiska och materialistiska världsbildens utgångspunkt är, att Gud inte finns, och då borde den saken vara avklarad. Men här är ateisternas osäkerhet uppenbar. Jag har intill denna dag varken läst eller hört någon ateist skriva eller säga, att de med absolut säkerhet vet, att Gud inte finns. Detta är något av ateistens dilemma, ja, deras akilleshäl, deras svaga och sårbara punkt. Men de försöker ivrigt att sträcka sig så långt som möjligt i sina uttalanden om Guds icke-existens, som t.ex Richard Dawkins gör i det som jag citerade här ovan: ”Varför det med största sannolikhet inte finns någon Gud”. När jag läser och hör vad han skriver och säger, då är det uppenbart att hans egen osäkerhet stör honom.
  2. Om Gud finns, men av olika anledningar så vill ateisten inte acceptera detta, ja, då måste ateisten konstruera argument, som i varje fall teoretiskt och filosofiskt styrker hans och hennes ateistiska uppfattning. Men de slutgiltiga och heltäckande argumenten som slår fast, utom varje tvivel, att Gud inte finns, de lyser fortfarande med sin frånvaro.
  3. Någon neutral zon finns det tydligen inte för ateismen och för dess företrädare.
  4. Min slutsats är intill denna dag (men jag håller frimodigt dörren öppen för en annan slutsats), att förklaringen till denna ”Gudsupptagenhet” hos ateister och i den ateistiska argumentationen är, att Gudsmedvetandet är något allmänmänskligt och det finns nedlagt i varje människa, så ateisten brottas med sitt eget Gudsmedvetande. Min slutsats styrks av det som Predikaren säger, att Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan.(10) Den Gud som jag tror på och som är en evig och personlig Gud, han har som Skapare av människan ”signerat” sitt eget skaparverk genom att lägga ned evigheten i varje människa. Evigheten som är en del av Guds natur och identitet. Och ateisternas motsägelsefulla upptagenhet av Gud i sitt tänkande och i sin argumentation bekräftar detta, och är ett Gudsbevis, och ett mycket starkt sådant.

I min nästa blogg ska jag ge några exempel på det motsägelsefulla i hur ateister tänker och resonerar när det gäller: Sanningsbegreppet, skapelsen, tidsbegreppet, Guds egenskaper/karaktär, god utan Gud, etik och moral, värdegrund och värderingar, rätt och fel, gott och ont, bibliska begrepp och bristen på evighetshopp.

/ Bength Gustafson

Väl mött på min blogg!

Källor: (1) Bonniers Lexikon. Band 23. Ordbok. 1996. (2) Svenska Akademiens Ordlista över svenska språket. 1999. (3) Tro och vetande 2.0, av Christer Sturmark. Nya Doxa. 2006. Sid. 110.

(4) ”Illusionen om Gud”, av Richard Dawkins. Leopard förlag. 2007. Sid. 131-178. (5) Ps. 14:1. (6) Matt. 7:7-8. Jes. 55:6. Jer. 29:13. Apg. 17:26-28. (7) Judas brev v. 3. (8) 2 Tim. 1:12. (9) Hebr. 11:1, 6. (10) Pred. 3:11.