Etikettarkiv: Gud

Varför just kristen? ”Vad är sanning?” – del 6

”Vad är sanning?” 

Denna fråga ställde Pontius Pilatus till Jesus, då han stod inför att fria eller att fälla Jesus i det som har blivit ett av historiens mest omtalade justitiemord.(1) Men frågan som sådan är helt avgörande och grundläggande när det gäller kristen tro och ett starkt och avgörande skäl till varför jag är en kristen och inte har anslutit mig till någon annan livsåskådning, vare sig religiös eller gudlös.

SANNINGENS NATUR

Sanningen är något i sig själv och den har en Gudagiven natur, och det är så vi kan känna igen sanningen. I Bibeln är sanning ett fundamentalt uttryck för Guds natur. Det visar oss VEM Gud är och VAD han står för, nämligen för fasthet, säkerhet, pålitlighet och trofasthet. När sanningen beskriver något, oavsett vad det är, då är det alltid en fast, bärande, giltig och förpliktande verklighet som den beskriver.(2) Det vill säga, att vi med säkerhet kan veta att sanningen säger som det är och stämmer överens med den verklighet som den beskriver. Sanningen lånar sig aldrig till några billiga ”PR-vinster” eller ”PR-trick”, utan beskriver verkligheten som den är, utan att försköna eller smutskasta, förgylla eller mörklägga den.

Joh 14 6
Jesus säger. ”Jag är vägen, sanning och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Johannesevangeliet 14:6)

Gud finns och därmed finns också den sanning som jag skriver om här. Gud är den sanningens absoluta förutsättning. Och då skriver jag inte om vilken Gud som helst, utan om den Gud som är evig, som är en person och som presenterar sig själv i Bibeln, i skapelsen, i historien, i människors liv, erfarenheter och samveten, men framför allt i och genom Jesus Kristus.(3) Detta som behöver upprepas gång på gång, vilket jag också gör, därför att det finns människor som med förkärlek blandar ihop religionernas många olika ”gudar” med Bibelns Gud. Till och med tomtar och troll och ”spagettimonster” etc. finns med i deras extrema föreställningsvärld.

I samhället och i vårt vardagliga tal så rör vi oss med olika sanningsbegrepp.(4)  Detta gör vi mer eller mindre medvetet. Men det är inget av dem som ”håller måttet” i en jämförelse med det sanningsbegrepp som jag skriver om här och nu. Det vill säga, att vi kan inte säkert veta att de olika sanningsbegreppen säger som det är och stämmer överens med den verklighet som de beskriver. Därför ska vi inte förväxla de olika sanningsbegreppen med detta sanningsbegrepp. Jag återkommer till dessa sanningsbegrepp i min nästa bloggtext, som är en fortsättning på denna bloggtext.

Sanningens natur

  • Sanningen är evig. Sanningen är evig såsom Gud är evig. Det betyder, att sanningen har alltid funnits och den kommer alltid att finnas i tid och evighet, till skillnad från alla övriga sanningsbegrepp som är temporära.(5)
  • Sanningen är oföränderlig. Sanningen kan inte förändras av några mänskliga teorier eller diskussioner. Inga argument, hur välformulerade de än är, kan förändra sanningen. Det är med sanningen som det är med Guds existens och med hans natur. Gud finns och det är ett oföränderligt faktum och hans natur förändras aldrig. På samma sätt är sanningen oföränderlig.(6) Det är sanningens natur.
  • Sanningen är fundamental. Den är grundläggande för hela vår tillvaro och fungerar som ett bärkraftig fundament i liv och död, i tid och evighet, och för varje människa som bejakar den och som erkänner sitt totala beroende av den.(7)  Och Gud har tänkt, att hans församling ska vara Sanningens stödjepelare och grundfäste(8)  i den här tillvaron som vi lever i här och nu, där både lögner,           halvsanningar och de olika sanningsbegreppen tampas om utrymmet.
  • Sanningen kan inte besegras. Sanningen kan attackeras och ifrågasättas, men den är omöjlig att besegra. Endast för sanningen förmår vi något, aldrig mot sanningen.(9)  Sanningen kommer alltid att hinna ikapp oss, förr eller senare, oberoende av vem eller vilka vi är. Det är med sanningen som det är med Gud. Hos dem finns inget anseende till   personen.(10)  Vare sig med ord eller handlingar, teoretiskt eller i det praktiska och verkliga livet har vi möjlighet att besegra sanningen. Lögnen kan besegras, och den kommer att slutgiltigt besegras, men inte sanningen. Jesus, som är sanningen personifierad och som är full av nåd och sanning(11)   en oslagbar kombination – han dödades och begravdes, men han uppstod igen från de döda på tredje dagen,(12) och han lever för tid och evighet, precis som sanningen gör.
  • Sanningen är trovärdig. Det är enbart sanningen som är trovärdig. Lögnen är aldrig trovärdig och kan heller aldrig vara det. Därför går kristen tro, såsom den beskrivs i Bibeln, alltid hand i hand med sanningen. Den tro som Gud har gett oss som en gåva och sanningen, som också är Gudagiven, hör ihop med varandra på ett odelbart sätt. Och kristen tro och sanningen allierar sig aldrig någonsin med lögnen eller med några halvsanningar, utan de bevarar alltid sin integritet och sin trovärdighet.(13) 
  • Sanningen är absolut och objektiv. Absolut sanning: Oinskränkt, fullständig, fullkomlig, orubblig, definitiv och slutgiltig. Inget kan läggas till eller dras ifrån. Objektiv sanning: Saklig, opartisk och allmängiltig. Motsatsen till det osakliga och subjektiva. I min nästa bloggtext återkommer jag till dessa båda begrepp.

Bibelns sanningsbegrepp och Jesu sanningsanspråk

Jesus, som är Bibelns kärna och stjärna, han proklammerar att Ditt ord är sanning. Jesus, som är Sanningen personifierad och som har fått namnet Guds Ord, han är den slutgiltige auktoriteten när det gäller att uttala sig om detta. Det har med Jesu sanningsanspråk att göra.(14)

Varje person  i Gudomen och sanningen hör ihop med varandra på ett odelbart sätt, och då talar vi om absolut och objektiv sanning som de personifierar och representerar.(15)

INFORMATION OCH FRIHET

Sann information och sann frihet är något av den kristna trons och det kristna livets signum.

Men detta får jag återkomma till i min nästa bloggtext.

 

Väl mött!

/ Bength Gustafson

Källor: (1) Joh. 18:1-19:42. 18:38. Justitiemord: När man under rättsliga former dömer en oskyldig. (2) I GT är det hebreiska ordet ämät det viktigaste ordet för sanning, och i NT är det grekiska ordet aletheia huvudordet för sanning. Båda orden har den betydelsen som jag angav i texten här ovan. (3) Jes. 40:28. Joh. 1:1. Rom. 1:19-20. Ps. 19:1-5. Hebr. 11:3. I Bibeln beskrivs historiska tider, händelser, platser och personer. I både GT och NT. 1 Joh. 1:1-4. Apg. 4:19-20. Rom. 2:14-15. 9:1. Joh. 1:14, 18. 10:30. (4) 1. Analytisk sanning. 2. Empirisk sanning. 3. Vetenskaplig sanning. 4. Naturvetenskaplig sanning. 5. Sanning som ett filosofiskt grundbegrepp. 6. Sanning i normalt språkbruk. 7. Personlig sanning. (5) Ps. 117:2. Temporär: För viss tid, tillfällig, övergående. (6) Hela Ps. 119 dokumenterar detta. (7) Hebr. 1:3. Ps. 119:105. (8) 1 Tim. 3:15. (9) 2 Kor. 13:8. (10) Rom. 2:11. 5 Mos. 10:17. 2 Krön. 19:7. (11) Joh. 14:6. 1:14, 17. (12) Joh. 11:25-26. I GT har vi profetior om detta, och i NT uppfyllelsen av dessa profetior. (13) Ef. 4:25. Sak. 8:16-17. 1 Joh. 2:21. 2 Tess. 2:12-13. Ef. 4:15, 25. 2 Joh. v.1-4. 3 Joh. v.3-4. 1 Tim. 2:1-4. v.4. (14) Joh. 17:17. Ps. 119:160. Joh. 14:6. Upp. 19:13. Joh. 1:1, 14. (15) Tit. 1:1-2. 4 Mos. 23:19. Joh. 14:6. 1:14, 17. 15:26. 16:13.  

Annonser

Treenighetsmodellen för att demonstrera kristendomens sanning

Jack Deere berättar i Surprised by the Power of the Spirit hur han en gång hamnade bredvid en missionerande ateist på ett flygplan. Hon frågade vad han jobbade med, och han svarade pastor. Det gjorde att hon genast satte igång med att förklara hur hemskt religion är, varför Gud inte finns och hur elak han måste vara om han trots allt fanns. Jack försökte tränga sig in i samtalet vid flera tillfällen, utan framgång. Efter att hon oavbrutet hade predikat i en halvtimme sa hon dock plötsligt: ”Vad tycker du?”

Jack blev överumplad av frågan. ”Vad jag tycker? Jag tycker att du är en syndare som behöver en frälsare.”

Hon började gråta. ”Ja, så är det”. Hennes raseri var en fasad för att hålla hennes syndanåd på armslängds avstånd. Jack hjälpte henne ta emot Jesus som sin frälsare där och då under flygresan.

Under det följande året prövade Jack yttra den gyllene frasen ”Jag tycker att du är en syndare som behöver en frälsare” till alla ickekristna han mötte. Varför ändra på ett vinnande koncept, liksom? Resultatet blev dock, förvånande nog, att dessa frälsningsbehövande syndare blev upprörda, kränkta och arga. Jack började misstänka att han kanske inte hade knäckt evangelisationens Da Vinci-kod utan snarare att den Helige Ande uppenbarade för honom vad just den här kvinnan behövde höra. Andra kan behöva faktiska anledningar till att tro på budskapet som presenteras. Fortsätt läsa Treenighetsmodellen för att demonstrera kristendomens sanning

Gud – en neurologisk övertolkning?

Varför tror människor på Gud överhuvudtaget? Är det ett psykologiskt och neurologiskt ”påhitt”? Eller finns en Gud; en allsmäktig och himmelsk Fader som råder över universum och människor? (Här utgår jag ifrån en kristen definition utav Gud).

Utgångspunkten för detta inlägg kommer vara observationen att människor naturligt tycks tro på en andlig, metafysisk värld. Det är något som till exempel bevittnats i de flesta kulturer genom mänsklighetens historia. Visserligen har tron skiljt sig åt i olika kulturer och epoker, där olika gudar har varit i fokus, men slutsatsen kvarstår att tro på högre makter genomsyrar människans världshistoria. Vi kan även se denna tendens hos barn. Barn tycks nämligen naturligt förstå konceptet av Gud, oavsett om de är uppvuxna i ett religiöst hem eller inte. De flesta barn tenderar klassiskt att tänka på Gud likt en skäggig man i himlen, men beroende på om de är troende eller inte så kommer denna bild dock att förändras med åldern – där troende barns bild av Gud blir alltmer komplex och abstrakt, medan personer som inte är troende tenderar att tänka på Gud som den skäggiga mannen i himlen även upp i vuxen ålder. Det finns även forskningsstudier som visar att en stor del människor kan uppge och beskriva en eller flera specifika upplevelser av något övernaturligt eller spirituellt. Alla dessa benämner såklart inte denna/dessa upplevelser med ord som Gud eller liknande, men att många kan beskriva en metafysisk upplevelse är ändå intressant*.

Detta är bara tre exempel, men de pekar ändå mot slutsatsen att det är vanligt och naturligt att människan tror på en högre makt; på något bortom oss själva som finns runt oss och som kan påverka oss på olika sätt. Men varför? Var kommer tendensen att tro på och ha en förståelse för konceptet Gud ifrån?

Denna naturliga tendens till att söka efter och tro på en andlig värld kan förklaras på olika sätt. Vissa anser att det pekar på att en sådan värld också finns; att denna tendens till och med kan ses som ett mänskligt behov – som även kan tillfredsställas. Jag kommer återkomma till detta lite närmare i ett kommande inlägg. Andra ifrågasätter detta och menar att vår naturliga tro och tendens att söka Gud är en biprodukt av vår hjärna, till exempel av vår hjärnas hotsystem eller vår tendens att se mönster och tänka i orsak-verkan-samband. Vi kan exemplifiera detta lite närmare genom att återgå till ovannämnda forskningsfynd att många människor har beskrivit specifika upplevelser av metafysisk eller spirituell karaktär. Här kan man fundera på varför så många kan uppge att de har upplevt något sådant. Ett svar på den frågan skulle då, utifrån ovanstående resonemang, kunna baseras på att alla människor har samma sorts hjärna, vilken ”lurar” oss att tro att vi upplever något övernaturligt – men att något sådant egentligen inte finns. Dessa upplevelser kan då ses som en slags restprodukt från en evolutionär utveckling. Det andra svaret på frågan skulle vara att dessa metafysiska upplevelser pekar mot att en metafysisk värld och Gud faktiskt är verkliga.

Frågan kan alltså formuleras som följande: Har andliga upplevelser och tendensen att tro på högre makter sitt ursprung i hjärnan eller kommer de från något utanför hjärnan? Frågan kan likställas med frågan om vilket som kom först; hönan eller ägget.** Med ytterligare andra ord; är tankar på gud – och upplevelser av en andlig värld – en produkt av hjärnans aktivitet eller är hjärnans aktivitet en fysisk manifestation av en andlig värld? Här går svaren självklart isär och, föga förvånande, lite beroende på vilken världsbild man har.

En viktig punkt i sammanhanget är att en neurologisk förklaring inte nödvändigtvis reducerar upplevelsen till något neurologiskt. Låt mig ge ett exempel. Vid beröring (bl a när du letar efter dina nycklar i jackfickan) kommer till exempel aktivitet i de övre delarna av hjärnan (parietalloben, även kallad hjässloben) kunna observeras. Det innebär dock inte att beröringen inte är “verklig” (eller, från exemplet, nycklarna). Allt vi upplever ”filtreras” genom hjärnan, dvs. manifesteras i hjärnaktivitet på något sätt, eftersom hjärnan är människans primära redskap för att förnimma och uppleva saker – fysiska som metafysiska. Därför kan en viss sorts hjärnaktivitet, som uppstår när människor har en spirituell upplevelse, inte säga oss något om ursprunget till det.

Men det finns studier där man lyckats skapa metafysiska upplevelser genom att stimulera vissa delar i hjärnan (bl a via en slags magnethjälm – som dock har kritiserats av flera) eller injicera vissa substanser. Ett mycket intressant fenomen, eller hur? Men betyder det att metafysiska upplevelser enbart är artificiella och resultatet av kemin i hjärnan? Nej, den slutsatsen vore fel att dra eftersom en framkallad upplevelse inte per automatik kan leda till slutsatsen att den naturliga varianten av upplevelsen är overklig. Vi kan ta ett analogt light-exempel på det: Att jag med tankens kraft framkallar en frustration över tanken på att min bil inte startar, betyder inte att jag inte faktiskt på riktigt varit frustrerad över att min verkliga bil inte startat. Alltså: att det finns tekniker för att skapa en upplevelse av något metafysiskt skulle lika gärna kunna beskrivas med att vi har en neurologisk förmåga till gudsupplevelser.

Att människor genom historien (och än idag) tenderar att tro på och uppleva metafysiska saker samt att barn naturligt förstår Gud är en intressant observation. Även om vissa vill hävda det, så kommer inte vetenskapliga metoder kunna reducera eller eliminera dessa till att enbart handla om att en viss sorts aktivitet i hjärnan övertolkas av oss. Varför? Jo, för att vetenskapen inte kan uttala sig om existensen av en eventuell metafysisk värld. Om en sådan värld finns och vi ibland kan uppleva den med vårt sinne är det inte konstigt att upplevelsen också kan observeras i vår hjärna, eftersom människan är beroende av detta organ för att uppleva världen – inklusive den metafysiska världen.   

/ Hajdi Moche

*Newberg, A. B., & Waldman, M. R. (2010). How God changes your brain: Breakthrough findings from a leading neuroscientist. New York: Ballantine Books Trade Paperbacks.
** Även om forskningsfynd i denna fråga faktiskt tyder på att ägget kom först.

Varför just kristen? – Inte en okänd Gud

Vi kan veta att GUD FINNS, men vi kan också veta VEM och HURUDAN Gud är. Och då syftar jag inte på någon av de många religionernas olika ”gudar”, utan på den Gud som presenterar sig själv i Bibeln, i skapelsen, i historien, i människors samveten och erfarenheter, men framför allt i och genom Jesus Kristus. Jesus, som är Guds Son och ”ett med sin Far”, han ger oss en korrekt och trovärdig Gudsbild, så att vi slipper att gå vilse ibland alla mänskligt konstruerade och felaktiga föreställningar och uppfattningar om Gud.(1) 

Det kristna livets signum

Som kristen tror jag inte på en okänd Gud. Det är det kristna livets signum och hör till det unika med att vara kristen, nämligen att vi kan veta vem vi tror på.(2)  Vi behöver inte famla i okunnighet och förvirring angående den Gud som vi tror på. Därför är jag kristen. 

En relation med Gud

Som kristen har jag inte enbart en teoretisk kunskap om Gud, utan framförallt en daglig relation med honom. En personlig relation med en personlig Gud. Grundläggande så handlar kristen tro och kristet liv inte om religion, utan om en relation med varje person i Gudomen, där varje del av vår personlighet är involverade. 

Guds namn och karaktär

I Bibeln och i det kristna tänkandet, så är Guds namn och hans karaktär oerhört viktigt, därför att det är genom Guds namn och hans karaktär som vi får veta vem och hurudan Gud är. Därför har vi i Bibeln en presentation av Guds namn och av hans karaktärsdrag. Listan kunde göras lång, men här får jag begränsa mig till några grundläggande namn och karaktärsdrag som Gud har.

Gud är en Förbundsgud, vilket innebär att Gud har olika Förbundsnamn. Namn med en oerhörd dignitet, som vart och ett av dem talar om för oss vem Gud är och vad han har förbundit sig att vara, tala och göra för oss människor. Och framför allt för de människor som vill ha med honom att göra. Det bryter nämligen emot Guds karaktär, att tvinga någon människa att ha med honom att göra, både under vårt liv här och nu och sedan i evigheten. Men vill vi ha med Gud att göra, då får vi också lära känna honom. Detta hör ihop med vartannat på ett odelbart sätt.

Här nämner jag de förbundsnamn som Gud har: Allsmäktig Gud, Alltillräcklig Gud, Överflödets Gud, Den Gud som är mera än nog. Herren vår Rättfärdighet, Herren vår Herde, Herren vår Frid, Herren vår Läkare, Herren vår Försörjare, Herren vårt Segerbanér, Herren Den alltid närvarande och Herren vår Helgelse.(3) Gud är allt detta för sina barn och för sitt folk, och det är därför vi kan säga, mitt i alla omständigheter och förhållanden som kan vara både bristfälliga och långt ifrån optimala, att mig skall intet fattas, för Gud är med mig.(4)  Detta som människor genom hela historien kan vittna om, att det är deras erfarenhet, även under förföljelse och mycket svåra förhållanden.

Men jag är samtidigt medveten om,  att de människor som inte tror på Gud och som även aktivt förnekar Guds existens, de vet inte något om dessa erfarenheter, därför att de ingår inte i deras sekulära världsbild och dessa erfarenheter ligger därför utanför deras referensramar. Men trots detta, så har många av dem mycket bestämda åsikter och föreställningar om Gud. Som t.ex Richard Dawkins i en av sina böcker: ”Illusionen om Gud”.(5)  En för övrigt överskattad bok, i sin avsaknad av de avgörande argumenten för Guds icke-existens. Men det är både fördomsfullt och motsägelsefullt att Dawkins och andra med honom har så många och bestämda åsikter om den Gud vars existens de samtidigt förnekar. Åsikter som de är mycket angelägna om att torgföra, och som de har sin fulla rätt att göra. Men utifrån deras utgångspunkt eller position, så är det egentligen bortkastad tid och energi på den Gud som de påstår inte finns. Enkelt sagt: Den Gud som inte finns behöver varken förnekas eller beskrivas. Men samtidigt förstår jag dem, därför att deras osäkerhet lyser igenom och är en drivkraft som inte ska underskattas. Hur gärna skulle inte Dawkins och andra ateister med honom vilja säga, att ´nu vet vi, bortom alla tvivel, att Gud inte finns´. Men den dagen lyser med sin frånvaro. Dawkins och andra med honom får nöja sig med att konstatera, att ”jag vet inte säkert, men jag anser det mycket osannolikt att Gud finns, och jag baserar mitt liv på antagandet att han inte gör det”.(6)  Men av allt att döma, så räcker inte det antagandet för dessa ateister och Gudsförnekare, för deras jakt fortsätter efter de avgörande argumenten. För några bevis på Guds icke-existens vet de, att sådana inte finns.

Nåväl. Nog om detta här och nu.

Här nämner jag några av Guds karaktärsdrag:

Skärmavbild 2018-11-14 kl. 21.51.05

Gud är bland annat allvetande!

– Gud är evig.(7)

Det betyder, att Gud är utan början och utan slut. Gud har ingen upphovsman och ingen avslutare. Detta är ett axiom, en grundsanning, när det gäller Gud. Det betyder, att Gud har alltid funnits, Gud finns just nu och Gud kommer alltid att finnas, i tid och evighet. Men det betyder också, att om Gud inte är evig, då har han aldrig funnits, då finns han inte just nu och då kommer han heller aldrig att finnas, förutom i människors religiösa fantasier och föreställningsvärld. Men nu är och förblir det ett axiom, en grundsanning, att Gud är evig.

– Gud vet allt.(8)

Gud är allvetande på grund av att han är evig och har den totala överblicken över oss människor och över allt skapat.(9) För somliga människor är detta skrämmande, medan det för andra av oss innebär en orubblig trygghet och säkerhet. Eftersom Gud är evig och vet allt, så är han objektiv, till skillnad från oss människor som inte vet allt och som därför är subjektiva. Detta är en grundläggande orsak till varför jag är kristen och vill ha med Gud att göra. Jag erkänner, att jag behöver någon som är större än mig själv och som har ett obegränsat kunskapsföråd, och som därför kan utöva ett objektivt inflytande över mig, så att jag slipper att gå ner mig i subjektivitetens träskmarker.

– Gud är rättfärdig.(10) 

Det går som en röd tråd genom hela Bibeln, att Gud är rättfärdig. Gud har en rätt färdighet och skicklighet inom livets alla områden och han gör inga missbedömningar eller misstag. Det är en fundamental egenskap hos Gud. Objektiv rätt och rättvisa utgår från Guds rättfärdighet, och allt vad Gud är, talar och gör, det är, talar och gör han på grund av att han är rättfärdig.(11)  Kärlek, barmhärtighet, nåd, godhet och trofasthet, som alla är exempel på Guds karaktär, de har sina rötter i Guds rättfärdighet och bestäms av den. 

– Gud är sanningen personifierad.(12)

Gud kan inte ljuga. Han saknar förmåga att ljuga. Detta har Gud gemensamt med sin Son, Jesus Kristus, och med Den helige Ande. Varje person i Gudomen är sanningen personifierad och kan därför inte ljuga.(13) Detta som ytterst har med trovärdighet att göra, därför att det är enbart sanningen som är trovärdig. Lögnen är inte trovärdig och kan heller aldrig vara det. Därför är det så tragiskt då människor tror på lögnen, därför att de inte tar reda på vad som är sanning och vad som är lögn i trender och propaganda i vårt samhälle, som präglas av medial massinformation utan objektiva värderingar. Här är Djävulen Guds totala motsats. Han är ”lögnens fader” och därmed lögnens upphovsman, som står bakom alla lögner, all villfarelse och allt bedrägeri i världen.(14)  Som kristen tar jag bestämt avstånd ifrån honom och ifrån den han är och ifrån allt det som han står för.

Vi människor kan ljuga och vi kan därför bedra och vilseleda både oss själva och andra. Tyvärr är detta ett grundproblem som vi människor har. Därför måste vi vara extra vaksamma och bestämma oss för att tala sanning och låta bli att ljuga. Det är ett medvetet viljebeslut som vi var och en måste fatta. Ja, att hata och lägga undan lögnen och istället älska sanningen och tala sanning med varandra.(15)  Gud behöver aldrig bestämma sig för att tala sanning, därför att han kan enbart tala sanning, och då handlar det om absolut och objektiv sanning som Gud talar och står för. Detta med absolut och objektiv sanning är så viktigt och avgörande för oss människor. Därför återkommer jag till detta sanningsbegrepp i min nästa bloggtext. 

Väl mött!

/ Bength Gustafson

(Detta är del 5 av Bength Gustafsons serie Varför just kristen?)

Källor: (1) Joh. 1:1. Rom. 1:19-20. 1 Mos. 1:1. Hebr. 11:3. Ps. 33:6. 148:1-14. Upp. 1:8. 21:6. 22:13. Rom. 2:14-15. Joh. 1:14, 18. 3:16. 10:30. 14:6-11. (2) 2 Tim. 1:12. Apg. 17:22-31. v.23. (3) Mose var väl medveten om betydelsen av Guds namn för sitt liv och sin tjänst. 2 Mos. 3:13. Genom hela Bibeln så möter vi dessa olika Förbundsnamn som Gud har. (4) Ps. 23:1-6. v.1. 46:1-12. Rom. 8:28-32. v.31. (5) ”Illusionen om Gud”, av Richard Dawkins. Leopard förlag, Stockholm 2007).  (6) 

Dawkins uppställda ”sannolikhetsskala” i boken: ”Illusionen om Gud”. Sid. 70. (7) Jes. 40:28. (8) 1 Joh. 3:20. Hebr. 4:13. (9) 2 Krön. 16:9. Sak. 4:10. (10) Om vi läser i en Bibelkonkordans, t.ex Illustrerat Bibellexikon, då kan vi se att uttrycken ”rättfärdig” och ”rättfärdighet” i samband med Gud, återkommer frekvent genom hela Bibeln. (11) Ps. 11:7. 50:6. 51:6. 92:16. 119:137. 145:17. Dan. 9:14. Rom. 3:4, 26. 1 Joh. 1:9. (12) 4 Mos. 23:19. Tit. 1:2. (13) Joh. 10:30. 14:6. 14:16-17. 15:26. 16:13. (14) Joh. 8:44. (15) Ps. 119:163. Sak. 8:19.b. Ef. 4:25.  

Varför just kristen? Del 4

EN KREATIONISTISK VÄRLDSBILD

Jag är kristen och jag har bejakat en kreationistisk(1) världsbild och verklighetsuppfattning, som omfattar både en fysisk/naturlig och en andlig/övernaturlig verklighet och som därmed ger en helhetsbild av vår tillvaro. Detta i motsats till en naturalistisk(2), ateistisk(3)  och evolutionsteoretisk(4)  världsbild och verklighetsuppfattning som är begränsad, därför att den enbart är inomvärldslig och utesluter en personlig och evig Gud och allt övernaturligt. 

Här har jag gjort ett medvetet val. Jag har valt, att utifrån Bibeln, som är den kristna trons urkund, att förhålla mig skeptisk till en sekulär världsbild, som enbart bygger på den mänskliga kunskapen, som av naturliga själ är begränsad och kan ta fel, därför att ”vår kunskap är ett styckverk”.(5) Professor Stefan Einhorn uttrycker detta så klokt: ”Vi ska naturligtvis tro på vår förmåga att förstå vår omvärld samtidigt som vi aldrig får förlora vår ödmjukhet. Vi måste komma ihåg, att vi har oändliga vidder kvar att utforska. Man kan säga, att om den totala kunskapen om allt motsvarade en stor stad, så har vi hittills samlat så mycket kunskap att den skulle rymmas i en skokartong i en av stadens garderober”.(6)  Heder åt den insikten och ödmjukheten hos Stefan Einhorn.

Jag ser på människans förmåga att tänka och resonera rationellt och logiskt som en gåva ifrån Gud. Så ser jag också på vetenskapen med dess olika discipliner, att den är ett redskap som Gud har gett oss, för att vi ska utforska den värld som Gud har skapat. Det är en del av den plan som Gud har för oss människor.(7) Därför blir det så fel, då vi människor använder vår begränsade kunskap och våra vetenskapliga metoder med sin begränsade räckvidd, för att försöka förneka Gud och förklara bort honom som Designer och Skapare, istället för att erkänna, ära och tillbedja honom. 

Jag tror på en personlig och evig Gud som Designer och Skapare, som med karaktär, intelligens och förnuft, visdom och vishet, plan, mening, syfte och mål står för livets ursprung och uppkomst och som har skapat och inrättat både de fysiska och andliga lagarna och därmed gjort vår tillvara lagbunden och inte slumpmässig. Gud är Designern och Skaparen av universum, av de olika arterna i djur- och växtriket och av människan till sin avbild.(8) 

The_Creation_of_Adam michelangelo
Adams skapelse av Michelangelo

En kretionistisk världsbild och verklighetsuppfattning är trovärdig, och jag ska förklara vad jag menar med detta. Men låt mig först säga, att vad jag menar och moriverar t.ex i mina bloggtexter, det har jag än så länge min fulla rätt att göra, och det värderar jag högt. Men detta är en frihet som jag inte tar för givet i vårt land, som blir mer och mer sekulärt. Att Sverige kan bli en sekulär diktatur, det är idag inte en främmande tanke, då allt ska vara ”politiskt korrekt” och styrt av ett sekulärt tänkande, och där det dikteras vad som får finnas och inte finnas i ”det offentliga rummet”. I en sådan diktatur platsar inte kristen tro och en kristen världsbild. Men saker och ting kan förändras dramatiskt på kort tid, och som öppnar dörrar för Gud och för hans Ord i vårt land igen. Och det håller jag inte för otänkbart.

Nåväl, nu till mina förklaringar:

  1. I Biblisk kristen tro är det grundläggande och centralt, att Gud är en evig och personlig Gud som vet allt och han är ”Ordningens Gud”. Gud är således inte en mänsklig idé eller uppfinning. Han är obegränsad i sin intelligens och i sitt förnuft, i sin visdom och vishet och han har en plan, mening, syfte och mål med skapelsen och med allt som han talar och gör. Och Gud har gett åt oss människor av allt detta som han själv har och han har gjort oss beroende av allt detta, för att vi ska kunna leva på ett ordnat och begripligt sätt och inte i en slumptillvaro, där vi styrs av tillfälligheter och nycker.(9)  Därför är det heller inget motsatsförhållande mellan kristen tro och förnuft eller mellan kristen tro och vetande, som somliga människor av okunnighet eller illvilja gör gällande.
  1. Det måste finnas en rimlighet och konsekvens i förhållandet mellan våra ideer och uppfattningar, till hur det faktiskt fungerar i det verkliga och vardagliga livet. En teori eller uppfattning som saknar det förhållandet, kan och ska ifrågasättas. Vad jag då syftar på har med intelligens och förnuft osv. att göra.

          Vare sig vi tror på Gud och tillber honom eller förnekar hans existens, så är vi   alla medvetna om vårt behov av just intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål för att vi ska kunna leva ett ordnat liv och för att något konsekvent och begripligt ska kunna ta form och bli verkligt. Vare sig det gäller att kommunicera med varandra i tal och skrift, eller när det gäller vetenskapliga upptäckter och framsteg, eller att studera och utföra olika arbetsuppgifter, så vet vi alla behovet av allt detta. I ett teoretiskt resonemang omkring ”ursprungsfrågorna”, så kan människor hävda både slump och tillfälligheter under årmiljoner och årmiljarder, och samtidigt förneka behovet av bakomliggande intelligens, plan, mening och syfte etc, men i det praktiska och verkliga livet så är detta inte vare sig funktionellt, hållbart eller trovärdigt. 

  1. När jag läser och lyssnar till vad människor skriver och säger som förespråkar en naturalistisk, ateistisk och evolutionsteoretisk världsbild och verklighetsuppfattning, då är det minst sagt uppseendeväckande hur de intellektuellt och verbalt brottas med just detta.(10) De är så väl medvetna om behovet av intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål bakom sina egna ord, framställningar och handlingar. Men de är så kluvna så fort det påtalas, att bakom livets uppkomst och bakom lagbundenhet och universums uppkomst, och bakom arternas uppkomst i djur- och växtriket och bakom människan, så behövdes allt detta. Och deras kluvenhet blir så tydlig, då allt detta kan härledas till en personlig och evig Gud som har allt detta i sin personlighet och som har gjort oss människor beroende av allt detta och som därför har utrustat oss med detta som vi så väl behöver i vårt dagliga liv. 

En fråga som jag ofta får, gäller universums och jordens ålder. Mitt stående svar är, än så länge, att jag inte vet vare sig universums eller jordens ålder. I Bibeln finns inte angivit någon ålder på vare sig universum eller jorden, och några andra säkra källor finns inte. Men  professor i fysik  Lawrence M. Krauss skriver i sin bok: ”Ett universum ur ingenting”, att universum är 13,72 miljarder år.(11)  Och jorden beräknas vara omkring 4,6 miljarder år. 

Personligen så tror jag, att Gud har ”kodat” universums och jordens ålder, och intill denna dag har ingen människa lyckats med att ”knäcka den koden”. Men jag tror, att det tillhör sådant som vi människor ska utforska, men inte med ett syfte att förneka vare sig en skapelse eller en evig och personlig Gud som Designer och Skapare av allt detta.(12)  Gud är ”från evighet till evighet”(13)  och däremellan har vi ett tidsspann, men ingen människa har ännu lyckats med att räkna ut den tidsrymden som det är mellan ”FRÅN evighet TILL evighet”. Den tidsrymden återstår ännu att utforska. 

Att världen ser ut som den gör idag, det finns det en trovärdig förklaring till, både när det gäller dess genialitet och komplexitet, men också när det gäller ”ondskans närvaro” i världen idag. Bibeln talar om vår värld och vår jord som ”ett förstört och förlorat Paradis”. Det som en gång var optimalt och oförstört, det har förstörts och gått förlorat. Genom ett historiskt syndafall,(14) då människan valde bort Gud, sin Designer och Skapare, så förlorade människan både sina Gudagivna instruktioner och sin förmåga att på ett klokt och förnuftigt sätt råda över, vårda och bevara skapelsen, och degenerationen (urartningen) började att ta fart. Människan ”bytte Herre” över sitt liv och över sin tillvaro och in i skapelsen kom helt främmande element som synd och ondska, destruktivitet och död. En personlig djävul, som är allt detta personifierad, fick därmed tillträde till både människan och jorden, och han gjorde människan till en exploatör, sabotör och miljöförstörare av den jord och värld där människan var satt av Gud som förvaltare till att bruka, vårda och bevara på ett ansvarsfullt sätt.(15)

MEN, och det är ett helt avgörande MEN! Det slutar inte med ”ett förstört och förlorat Paradis”. Samma Bibel som så realistiskt och trovärdigt talar om både skapelse och fall, den talar också om Jesus och om vad han har gjort åt allt detta som gick så fel. Detta som Bibeln har så mycket att säga om och som jag därför kommer att återkomma till i senare bloggtexter. På grund av Jesus och vad han har gjort, så finns det både framtidstro och hopp om ”ett upprättat och återställt Paradis” – en helt ny värld med ”nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor och där Gud kommer att vara allt i alla i evighet”.(16)  Även framtidstro och hopp ingår i en kreationistisk världsbild och verklighetsuppfattning. Därför är jag kristen.

Väl mött!

/ Bength Gustafson

 

Källor: (1) Kreationism eller skapelsetro: Tron att världen och allt levande har tillkommit genom en medveten och avsiktlig skapelse av en evig och personlig Gud som Designer och Skapare. (2) Uppfattningen att vår värld och verklighet endast utgörs av det som vi kan registrera och mäta och att naturens materia, energi och lagar kan förklara alla aspekter av vår existens. Det behövs inget Gudomligt eller övernaturligt som förklaring. (3) Ateism: Tron att det inte finns någon Gud eller några gudar. (4) Evolutionsteorin eller Darwinism, som går tillbaka till Darwins verk: ”Om arternas uppkomst”, som utkom första gången 1859, och som är en uppgörelse med Biblisk skapelsetro. (Sid. XV-XVI och 383-384). (5) 1 Kor. 13:9.a. (6) ”Den sjunde dagen”, av Stefan Einhorn. Bokförlaget Forum, Stockholm. 2003. Sid. 36. (7) Ords. 25:2. Pred. 3:11. (8) 1 Mos. 1:1-2:25. Job. 38:1-42:6. Ps. 24:1-2. 33:6. 102:26. 104:1-24. v.24. Ords. 3:19. 8:1-36. v.22-31. Jer. 10:12. 51:15. Hebr. 1:10. (9) Jes. 40:28. 1 Kor. 14:33. Frid: Ordning, harmoni, helt och oskadat tillstånd, ett komplett tillstånd. Pred. 3:11. Ps. 40:6. 92:6. 104:24. 139:17. Rom. 11:33. (10) Några exempel: I vår tid: Richard Dawkins, Christer Sturmark, Lawrence M. Krauss. Tidigare: Ingemar Hedenius, Herbert Tingsten och Antony Flew. Den senare gjorde upp med sin ateism och skrev om den uppgörelsen i sin bok: ”There is a God”. (11) Utkom år 2012 på Fri Tanke Förlag. Krauss är professor i fysik vid Arizona State University. På sidorna  23, 59, 103 och 200 i nämnda bok kan vi läsa om universums ålder. Om jordens ålder: Google.se under sökord: Jordens ålder. (12) Ords. 25:2. Rom. 1:19-25. (13) Ps. 90:2. Dan. 2:20. (14) 1 Mos. 3:1-24. (15) 1 Joh. 5:19. Joh. 8:44. Rom. 6:23.a. 1 Mos. 1:26-28. (16) 2 Petr. 3:13. Jes. 65:17. 66:22. Upp. 21:1-22:21. 

Livets stora frågor – vilka svar har du? Om världssyn.

Världsbild. Hur många har en sådan i Sverige? Och med ”har” menar jag att ha en medveten och koherent världsbild eller världssyn (eller världsåskådning – det är snarlika begrepp som här kommer användas synonymt). Min intuitiva gissning skulle vara att väldigt få har det, men kanske har jag fel. Jag tror till och med att få personer överhuvudtaget ens vet vad som menas med en världsbild. Och följaktligen, än mindre har en uttalad och konsekvent sådan. Du som läser detta, har du en eller vet du vad din världssyn är?

Tidigare hade i alla fall inte jag det, och jag levde glatt omedveten om min eventuella världssyn. Det stördes dock när jag för cirka 3 år sedan (när jag ännu inte var kristen) fick en fråga rakt på av en kristen vän.

”Vad är din världssyn? Vad tror du på?”

Vad svarar man på det om man aldrig ordentligt funderat på det innan? Mitt initiala svar blev tystnad, men i huvudet rusade hundra tankar. Jag försökte både lista ut vad hon frågade efter och komma i underfund om jag hade någon världssyn, och i så fall vilken. Det slutade med att jag fick fråga henne vad världssyn innebär och vad en sådan skulle kunna vara. Hennes svar klargjorde saker, men jag tror inte att jag var ensam om att vara förvirrad över frågan. Snarare tror jag att många med mig delar en liknande oförståelse inför ämnet och en sådan potentiell fråga. Kanske har jag fel men eftersom frågor som religion, existens och världsåskådning inte är det första som diskuteras på rasten, i fikarummet eller i media, tror jag att många är omedvetna om sin eventuella världssyn.

När jag på senare tid har undersökt frågan om världssyn lite mer har jag också märkt att det på olika ställen ges olika (men snarlika) definitioner på vad som ingår i eller utgör en världsbild. På många ställen definieras världsbild, på ett kortfattat sätt, som en omfattande uppfattning om världen. Lite mer utförligt är världsbilden ett ramverk bestående av flera sammanhängande trosuppfattningar om människan, livet, världen, kunskap, moral, tro mm. Andra definierar det som en grundläggande orientering i livet, bestående av förutfattade antaganden om verklighetens beståndsdelar, utifrån vilka vi lever och är. Flera saker verkar också vara gemensamma, även om det kan skilja sig åt beroende på vem man frågar. Så vad ska en världssyn svara på?

Kortfattat brukar en världssyn innehålla något om dåtiden, något om nutiden och något om framtiden. Till exempel var människan kommer ifrån eller vad människans ursprung är, vad problemet med världen/livet är samt hur man kan/bör fixa det. Ytterligare andra menar att en världssyn ska ge svar på de fyra orden “origin”, “meaning”, “morality” och “destiny” (svenska: ursprung, mening, moral, öde). Då kan det vara frågor som dessa:  

“Vad är människans ursprung?”,

“Vad är meningen med livet?”,

“Varifrån hämtar vi vår moral, samt finns objektiv moral?” samt

“Vad sker vid döden/i efterlivet?”.

Jag vet, det är stora frågor. Extremt stora. Frågor som människor och filosofer funderat över i alla sina år men ändå inte alltid lyckas komma fram till svar på. Däremot tror jag (och många fler med mig – dvs. personer som undersökt och funderat över detta) att människors världssyn ofta finns på en omedveten och implicit nivå som kanske kommer fram först vid krissituationer eller när ens tilltro sätts på prov.

Syftet med att klargöra och medvetandegöra sin världsbild är dels för att se om den är begriplig och koherent och dels för att undersöka om den verkar matcha med världen och vad vi vet om verkligheten. En medveten världssyn kan också, i bästa fall, bli en slags kompass för hur man är, gör och fattar beslut. Och ytterligare ett viktig syfte med att medvetandegöra ens världsbild är för att skapa en röd tråd mellan ens uttalanden och ens agerande. Så sammanfattningsvis kan jag till exempel, om jag vill vara konsekvent, inte mena mig vara resultatet av en slumpmässig process av mutationer och samtidigt tro att människor har en inneboende mening med sina liv. Eller jag kan till exempel inte anse att barnvåldtäkt alltid är fel – oavsett vad folk tycker – och samtidigt mena att objektiv moral inte existerar (utan att moralen är subjektiv eller konsensusbyggd).

Men då kanske du nu frågat dig vad den kristna världsbilden är, eftersom detta är en kristen apologetisk blogg och jag nu lyft vikten av att ha en sådan. Vad sa till exempel min kristna vän för nästan tre år sen om hennes världsbild?

Jo, en kristen världsbild (i grova drag) innehåller en uppsättning koherenta svar på de frågorna som jag lyfte tidigare: ursprung, mening, moral och öde. Vårt ursprung är från Gud, dvs. vi är skapade av Gud och till hans avbild – och det finns då ett syfte och värde med att vi finns, lever och andas. Det innebär även att universum är skapat, vilket vi indirekt finner stöd för från vetenskapen som har funnit att universum har en början (Big Bang). Vidare säger den kristna världsbilden att meningen med livet är kärlek och relationer – att älska och ha en personlig relation med Gud, samt med medmänniskorna. Här finns det otaliga bevis från psykologin om att människor är beroende av, och mår bra, av nära och trygga relationer. Vidare säger den kristna världsbilden att moral är objektiv – det finns rätt och fel. Oavsett om majoriteten i samhället skulle tycka att det är okej att våldta barn, så är det inte rätt. Och slutligen säger den kristna världsbilden att livet inte tar slut när vi dör utan att det finns ett efterliv. I efterlivet kommer vi antingen existera i frånvaro eller i närvaro av Gud, vilket följaktligen innebär en frånvaro eller närvaro  av allt som är gott i livet – kärlek, glädje, frid mm (dvs. himlen eller helvetet).

Okej, men andra världsbilder då – vad säger de? Här finns det många olika svar, eftersom det finns flera olika världsbilder. En ateistisk världsbild kan till exempel säga att endast människan existerar och att ingen metafysisk eller spirituell verklighet finns. Att människan är högst upp i den evolutionära skalan och att människan avgör sitt eget öde, samt att vi själva utvecklar och avgör vad som är fel eller rätt. “Problemet” för människan kan till exempel vara den hotande klimatfrågan – och denna kan sägas existerar på grund av människans brist på resurser och kunskaper. Lösningen blir att försöka rädda planeten och det kan ske med vetenskap, teknologi och sinnrikhet. Och slutligen säger den ateistiska världsbilden att det inte finns något efterliv, utan att livet bara tar slut abrupt.

Vad innebär en sådan världsbild? Jo, till exempel att människan inte har ett syfte med att existera och andas, att abstrakta värden som kärlek, logik och moral inte har en berättigad grund att förankras i samt att mord av judar, homosexuella och personer med funktionsnedsättning mycket möjligt ansetts vara rätt om Hitler hade vunnit andra världskriget – och därmed varit rätt. Det finns såklart många andra implikationer också, vilket såklart gäller både den kristna och ateistiska världsbilden.

Avslutningsvis vill jag, återigen, lyfta vikten av att medvetandegöra sin världsbild.  Undersök om din världsbild är invärtes koherent? Och om din världsbild är koherent med hur du lever, agerar och uttalar dig om saker runt dig?

Låt det bli min utmaning till dig att fundera på under hösten.

/Hajdi

”Kom igen, det där är ju gammal skit!” – Är kristen tro förlegad?

Det tycks finnas en idé eller en föreställning i Sverige som säger att det är förlegat och omodernt att tro på Gud och att vara kristen. Denna föreställning tycks också säga att det var normalt att man var troende förr i tiden, men att vi nu vet bättre och därför – om vi är kloka – lämnat det bakom oss, både som individer och som samhälle. Det är samma princip som synen på jordens plats i vårt solsystem, där majoriteten numera anser att det är förlegat att tro att jorden är i centrum av vårt universum (den geocentriska världsbilden). Vi vet att människor förr trodde på den geocentriska världsbilden, men att vi idag vet att det är solen som är centrum i vårt solsystem (den heliocentriska världsbilden). På liknande sätt menar man alltså att det är en allmän kunskap att kristendomen är förlegad. ”Förr trodde folk på Gud och Jesus, men nu vet vi bättre och vet att det är falskt.” Men en viktig fråga är såklart om detta sanningsanspråk är sant. Är det en allmängiltig kunskap att kristendomen är förlegad och omodern? Och kan man vara en rationell, modern människa och samtidigt tro (och dessutom komma till tro) på Jesus och Gud?

Jag tror att skälen till att denna föreställning finns i samhället är många. En del i det handlar nog om en felaktig syn på debatten mellan vetenskap och tro, där man hävdar att vi idag vet att Gud inte finns (och därför bör man inte heller tro på Honom). Det kan också handla om synen på hur, och av vem, religion uppstod (människan eller Gud?). Ytterligare ett skäl som kan spela in kan vara synen på vad som särskiljer myter/sagor och verkligheten, där man menar att troende tycks blanda ihop dessa. Låt oss gå igenom dessa olika skäl och undersöka dem lite närmare.

Har vi kunskap idag, som man inte hade förr, som säger oss att Gud och Jesus inte är sanna? Har vetenskapen motbevisat Gud? Det korta svaret är nej. Det finns många skäl till detta korta svar, men för att inte riskera att skriva en bok om detta, ska jag bara nämna några saker. En sådan sak är att skiljelinjen mellan tro och vetande inte är kategorisk eller vattentät – utan skillnaden mellan tro och vetande är flytande. Till exempel definieras kunskap ofta som ”sann, berättigad tro”. Den definitionen visar att kunskap i sig kräver tro; sådan som är sann – vilket är precis vad kristendomen hävdar om sig själv (sann tro).
En annan aspekt är idéen att vetenskapen står för det rationella och tron för det irrationella, där rationella människor håller sig till kunskap och irrationella människor till trosföreställningar. Men i verkligheten har självklart alla människor både kunskap och trosföreställningar som styr dem i deras vardag på olika sätt. Även vetenskap bygger på vissa trosföreställningar, om man benämner de filosofiska grundantaganden inom vetenskap som trosföreställningar. Det är vetenskapsfilosofiska antagande som man bara måste ”tro” på, kollektivt, för att kunna bedriva vetenskap – utan att det finns något vetenskapligt sätt att bevisa att dessa antaganden är sanna.
Ytterligare ett skäl är att vetenskapen har viktiga begränsningar för vad den kan uttala sig om, utan att för den sakens skull hävda att det inte finns något rationellt att säga bortom dessa begränsningar (hävdar man det närmar man sig scientism, en överdriven tro på vetenskap som process och fenomen). Vetenskap bedrivs för att förklara ting/företeelser och mekanismerna bakom dessa, men kan till exempel sällan svara på frågan ”varför?”. John Lennox, professor i matematik på Oxford, har använt följande anekdotiska exempel för att illustrera detta:
”Varför kokar tekannan? Ett svar är att värmen på plattan får molekylerna i vattnet att röra på sig snabbare och snabbare, tills plattan når en viss temperatur då vattnet börjar koka. Ett annat svar är att den kokar för att jag vill ha en kopp te.”
Dessa två förklaringsmodeller krockar inte, utan båda kan vara lika sanna. Här särskiljer man på mekanism (eng. ”mechanism”) och agens (eng. ”agency”). Vetenskap kan i mångt och mycket förklara mekanismerna bakom saker, men inte agensen. Det finns även annat som vetenskapen inte tillfredställande kan uttala sig om, men som ändå existerar och är sant, rationellt och meningsfullt.

7e67b145-df16-4137-b7ea-d25d27d10c54-635-0000001a70e5dea1_file-1.jpg
Är Gud trovärdig? Är vetenskapen allt?

I diskussionen mellan vetenskap och tro är det många som använder Galileo Galilei som ett exempel för att lyfta fram vetenskapens position till religionen, där religionen står för det förlegade och förtryckande och vetenskapen för nytänkande och utveckling. Men faktum är att Galilei var troende kristen hela sin livstid, även när han var i husarrest. Även han förstod att vetenskap och religion inte är motsättningar och att man utan problem kan vara rationell, kristen och vetenskapsman. Han ska bland annat ha sagt ”Bibeln lär oss om vägen till himlen, inte om himlarnas vägar.” (eng. “The bible teaches us how to go to heaven, not how the heavens go”).

Ett annat skäl till att många anser att tron är förlegad kommer från svaret på vad man tror är uppkomsten av religion. Är det vi människor som har skapat religioner och övernaturliga trosföreställningar? Många hävdar det och kan då mena att religionen inte längre fyller ett syfte – dels för att religionen inte lyckades förklara saker om världen och universum och dels för att vi idag har ersatt religionens funktion med välfungerande samhällen och vetenskap. Man menar då att religion uppkom för att man försökte förklara världen runt en, men då det misslyckades – medan vetenskapen har lyckats – så kan man nu lämna religionen och anse den vara förlegad. Även här kan man lyfta fram Galileos citat ovan för att visa att man då kanske misstolkar religionens syfte och uppkomst. Ett skäl till att man tror att människan har skapat religion kan till viss del också bero på religionspsykologiska teorier. Många av dessa har nämligen en underton av att förklara religionens uppkomst som ett resultat av social gemenskap med behov av sammanhållning, struktur och att förstå världen runt omkring dem samt som ett resultat av vissa hjärnprocesser, till exempel att vi övertolkar händelseförlopp och ger dem en överdriven mening. Föreställningen i samhället pekar alltså på den skapade sfären av religionen – att vi människor har skapat tron på Gud -, men att det i den yttersta verkligheten inte existerar någon sådan Gud. Detta är dock ett antagande man gör a priori, utan att ta i beräkning många andra aspekter som backar upp tron och Guds existens.

Följande anekdotiska exempel illustrerar ytterligare ett skäl för att visa att det är förlegat att tro på Gud: ”När jag var liten trodde jag på jultomten, men nu när jag blivit äldre och fått mer kunskap om världens beskaffenhet, vet jag att jultomten inte finns på riktigt.” Det illustrerar att Gudstroende är som de som tror på myter/sagor. Om det inte handlar om jultomten kan det vara någon annan myt, saga eller väsen som människor tidigare har trott på, men som med utveckling (individens åldersmässiga utveckling eller samhällets utveckling) inte längre tror på. När vi blir äldre vet vi att jultomten inte finns. Gör man ändå det, så är man lite konstig. Därför blir det som att Gudstroende folk är lite konstiga om de fortfarande, i vuxen ålder, tror på Gud. Jultomten, eller någon annan myt/sagofigur, likställs alltså med Gud. Även här tyder det på en överdriven förenkling av vad tron är och vad den bygger på. Då förbiser man de många skäl till varför tron är rimlig och trolig, bland annat ett rad Gudsargument, de historiska bevisen för Jesus, manifestationer av Guds existens än idag (till exempel helanden) m.m.

Sammantaget så finns det flera goda skäl till att anse att den rådande föreställningen – att det är förlegat att tro på Gud och vara kristen – inte återspeglar verkligheten på ett korrekt sätt. Att hävda att vetenskap har motbevisat Bibeln och Guds existens är inkorrekt av flera anledningar, bland annat för att vetenskapen inte sysslar med metafysiska frågor. Att tro att religion finns för att folk behöver det eller för att vår hjärna lurar oss är också ett ogrundat antagande, på samma sätt som det är att likställa tron på Gud och Jesus med tron på sagor/myter/väsen. Denna föreställning tycks fortleva och spridas, vilket på flera sätt är problematiskt och tragiskt eftersom det oberättigat hindrar folk att lära känna den Gud som skapat och älskar oss. Och slutligen: en föreställning är inte sann, även om alla tror på den.