Etikettarkiv: Gudsbild

Varför just kristen? – Sanning (del 2)

”VAD ÄR SANNING?” (2 av 3). 

Sanningsfrågan engagerar. Det visar sig bland annat i alla inlägg och kommentarer till min förra bloggtext: ”Vad är sanning?” Pontius Pilatus klassiska fråga till Jesus i Joh. 18:38, då Pilatus medverkade till ett av historiens mest kända justitiemord. Och för mig är svaren på den frågan helt avgörande, när det gäller varför jag är just kristen. Och det är inget märkligt i sig, då SANNINGEN är grundläggande när det gäller kristen tro och kristet liv. 

Här tar jag upp tråden ifrån min förra bloggtext då jag skrev om sanningens natur, att sanningen är något i sig själv och att den har samma natur som Gud har. Vi kan härleda sanningen tillbaka till en personlig Gud, som är evig och som vet allt. När vi lär känna Gud, då lär vi även känna sanningen, och då syftar jag på absolut och objektiv sanning, som är Bibelns sanningsbegrepp. Men vi har flera sanningsbegrepp än Bibelns. 

Här tar jag  upp sju sådana olika begrepp och därefter Bibelns, och vad den sanningen ger oss.

OLIKA SANNINGSBEGREPP

I vårt vardagliga liv så använder vi oss av olika sanningsbegrepp. Detta gör vi både medvetet och omedvetet. Här följer en kort presentation:

1 Analytisk sanning.

Matematik är exempel på analytisk sanning. Man arbetar utifrån en uppsättning av axiom, självklara satser och grundsanningar. Av de olika sanningsbegreppen är analytisk sanning minst föränderlig, och i den bemärkelsen kan sägas ligga närmast Bibelns sanningsbegrepp, som är oföränderligt. 

2 Empirisk sanning.

Beskriver den fysiska verkligheten, utifrån observation av fakta. Den grundar sig på erfarenheten, bland annat genom iaktagelser i samband med experiment. Den bekräftas eller förändras av nya observationer och erfarenheter.

3 Vetenskaplig sanning.

En kombination av analytisk och empirisk sanning. Hjärnforskaren och professorn Martin Ingvar säger, att ”vetenskap är ett sätt att förstå världen” och att ”vetenskapen har möjlighet att ge den bästa möjliga beskrivningen av sanningen utifrån vad man vet idag”.(16) Således är vetenskaplig sanning under ständig revidering och förändring, allteftersom vetenskapen fortskrider och vår förståelse och vårt vetande förökas och/eller förändras.

4 Naturvetenskaplig sanning.

Är ett provisoriskt och relativt sanningsbegrepp. Ordet sanning används egentligen inte, utan man skiljer mellan bra och dåliga teorier och inte mellan sanna och osanna.(17) Gymnasielärare i matematik och fysik, Krister Renard, säger med tanke på evolutionsteorin, som av somliga betraktas som sanning. ”De som förespråkar den teorin gör misstaget att             betrakta den som sanning, istället för att se på den som en av många teorier. Ingen vetenskaplig teori är ett faktum. Alla teorier är tolkning av fakta. Man kan inte ta teorier för absoluta sanningar. Teorier är användbara eftersom de avspeglar verkligheten tillräckligt väl, men de kan aldrig ersätta verkligheten”.(18)  

5 Sanning som filosofiskt begrepp.

Sanning är ett filosofiskt grundbegrepp, men med en omdiskuterad innebörd.(19)                   Förekomsten av ”kunskap” är en kärnfråga inom filosofin. ”Kunskap” i betydelsen ”att             veta något” och då utifrån två huvudfrågor: 1. ”Vet vi något?” 2. ”Kan vi bevisa att vi vet             något?” Utifrån detta så förs det ett filosofiskt och ”kunskapsteoretiskt” resonemang, som handlar om begrepp som ”kunskap”, ”vetande”, ”sanning” och ”tillförlitlighet”.(20)  Och filosofins historia – som går tillbaka till antiken(21) – handlar om hur olika problem och frågeställningar inom filosofin har uppstått och hur de har besvarats genom historien. Utifrån den ”kunskapsbank” av frågor och svar som då har uppstått, så hanteras både ”tidlösa existentiella frågor” och nya frågeställningar. Argument ställs mot argument för att så försöka komma fram till olika uppslag för att lösa filosofiska problem. Och olika filosofer och filosofiska skolor kommer fram till ”sin sanning” och då med en omdiskuterad innebörd. På torget i Aten – som var något av en filosofisk högborg i antikens Grekland – så mötte Paulus två av dessa ”filosofiska skolor”, epikuréer och stoiker, och det uppstod ett skarpt ordskifte dem emellan, vilket inte är så ovanligt i filosofiska diskussioner.(22)  Det kan man märka även på detta forum, då den typen av resonemang förs. 

6 Sanning i normalt språkbruk.

I någon mån fakticitet. Ett påstående eller en utsaga är sann om det förhåller sig så som den säger.(23) T.ex att Stockholm är Sveriges huvudstad. 

 Personlig sanning.

Ex. Jag är glad, jag är ledsen, jag tycker det är intressant att läsa historia, jag tycker om             köttbullar. Här handlar det om vad som är subjektivt, och inte om några objektiva eller  allmängiltiga riktlinjer för andra människor.

Det som dessa olika sanningsbegrepp har gemensamt är, att de är ”temporära” och inte eviga, och de används för att beskriva en fysisk och naturlig verklighet, och inte en ”metafysisk” övernaturlig verklighet.

BIBELNS SANNINGSBEGREPP

Absolut sanning: Oinskränkt, fullständig, fullkomlig, orubblig, definitiv och slutgiltig. Inget kan läggas till eller dras ifrån.

Objektiv sanning: Saklig, opartisk och allmängiltig. Motsatsen till det osakliga och subjektiva.

Förutsätter att Gud finns

Jag vill vara tydlig med, att om den Gud som jag tror på och skriver om inte finns, då finns det heller ingen absolut och objektiv sanning, därför att den grundläggande förutsättningen saknas. Då skulle jag heller inte vara kristen. Men nu handlar kristen tro och kristet liv om att veta och vara övertygad om att Gud finns och att han är en evig och personlig Gud som vet allt och som vi människor kan umgås och kommunicera med. Just detta, att vara evig och att veta allt är de nödvändiga och grundläggande förutsättningarna för absolut och objektivt sanning.

En av giganterna i Bibeln, nämligen Paulus, han skriver frimodigt om att han vet på vem han tror.(24)  Och i Hebreerbrevet definieras tro som övertygelse.(25)  Och samme man skriver också om, att frälsning hör ihop med att komma till kunskap om sanningen.(26) Och då handlar det om absolut och objektiv sanning.

– Absolut sanning

När vi läser Bibeln så ställs vi inför en rad absoluta sanningar. T.ex att Gud är evig, och att han är en personlig Gud med personliga karaktärsdrag, att han är Designern och Skaparen av universum och att han vet allt. Dessa absoluta sanningar kan vi inte gå in och ändra på, vare sig med hjälp av teologi, opinionsbildning, vetenskapliga upptäckter eller debattinlägg. Här har vi som människor att inta en ödmjuk hållning under och inför den Gud som är större och högre än oss själva.(27)  Ödmjukhet som är en dygd och en livshållning, som i mångt och mycket har gått förlorade i vårt sekulariserade land.

– Objektiv sanning

Utifrån ett absolut sanningsbegrepp kan vi tala om ett objektivt, allmängiltigt sanningsbegrepp, i motsats till det som är subjektivt och inte allmängiltigt.

Ett husbygge

Utifrån ett husbygge så vill jag ge en viktig distinktion mellan absolut och objektiv sanning. Ett husbygge illustrerar detta på ett bra sätt. Först läggs en grund och sedan byggs ett hus på den grunden. Själva grunden är att likna vid absolut sanning, medan huset kan liknas vid objektiv sanning. Grunden är inte resonabel, men husets uppbyggnad och utformning, planlösning och inredning kan vi resonera om, utan att för den skull hamna i ett subjektivt moras. Det finns nämligen allmängiltiga bestämmelser och byggnadstekniska föreskrifter om hur ett hus ska byggas, och dessa har vi att förhålla oss till. 

Paulus beskriver just detta:

Grunden: Ty en annan grund kan inte läggas än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus.(28)  Och Jesus säger om sig själv, att Jag är vägen, SANNINGEN och livet.(29)  Jesu sanningsanspråk som är så centrala och avgörande i allt vad kristen tro och kristet liv handlar om. Och i Matt. 7:24-27 talar Jesus om den praktiska innebörden och konsekvenserna av detta. Under påfrestningar klarar sig huset som är byggt på solid grund, medan huset på sanden faller ihop under samma typ av påfrestningar. Grundens beskaffenhet har således en avgörande betydelse för om huset ska klara påfrestningar eller inte. 

Huset: Paulus säger i 1 Kor. 3:10-15 att det är upp till var och en av oss hur vi bygger på den grund som är lagd. Det finns olika byggmaterial, husmodeller och planlösningar att välja mellan, och det kan vi objektivt och sakligt resonera om. Här har vi något att säga till om, till skillnad från det som gäller grunden. Och när påfrestningar och tryck sedan kommer – som vi alla på olika sätt utsätts för – då kommer det att visa sig vilka val vi har gjort. Här är villkoren lika, vare sig vi talar om husbyggen eller om våra livsbyggen.

VAD SANNINGEN GER OSS

Information och frihet

Sann information och sann frihet är den kristna trons och det kristna livets kännemärke, ja, adelsmärke. Vad som är ädelt och värt att efterleva. Sanningen manipulerar och vilseleder oss aldrig och snärjer aldrig in oss i ett förrädiskt nätverk, såsom lögnen och halvsanningarna gör. 

Sann information

Bibeln är en sann informationskälla som aldrig kan tömmas på sitt innehåll, därför att Guds Ord är evigt, sant och outtömligt.(30)  Oavsett vad informationen gäller, så kan vi vara trygga med att den är sann och tillförlitlig. Det är alltid en fast, bärande, giltig och förpliktande information som vi får av Sanningens Ord. 

I min nästa bloggtext, som är en fortsättning på denna bloggtext, så kommer jag att ta upp vad sanningen informerar oss om, men också om att den är trångbodd i Sverige idag. 

Väl mött!

/ Bength Gustafson

 

 

Källor: (16) ”Vad är vetenskap? och 100 andra jätteviktiga frågor”, av Martin Ingvar. Bokförlaget Langenskiöld. Fråga 1 och 2. (17) Bonniers Lexikon. Band 17. 1998. Sanning. (18) Tidningen Världen Idag, fredag 3 november 2006. Föreläsning av Krister Renard om Intelligent design på Linköpings Universitet. (19) Se not 17. (20) Kunskapsteori: Epistemologi. Se Kunskapsteori  vetenskapsteori.se. (21) En epok i Medelhavsområdets historia, omkr. 3000 f.Kr. – omkr. 500 e.Kr.Enligt traditionell indelning. (22)  Apg. 17:15-34. v.17-18. (23) Se not  17. (24) 2 Tim. 1:12. (25) Hebr. 11:1. (26) 1 Tim. 2:1-4. v.4. (27) 1 Petr. 5:6. Jak. 4:10. (28) 1 Kor. 3:11. (29) Joh. 14:6. (30) 2 Sam. 7:28. Joh. 17:17. Ps. 119:160. 

Annonser

”Ni tror på vad som står i en gammal bok full av sagor.”

Under åren har jag haft många samtal med människor som bokstavligen tror att vi tror på innehållet i en gammal bok och att det är vår ovilja att inse att tiden för länge sedan har sprungit om den bokens världsbild som gör oss så ”bakåtsträvande”, så irrelevanta och så okunniga om vad som är sant idag. Notera: vad som är sant idag, för ingen kan med säkerhet säga att det kommer att anses vara sant i morgon.

Men det är en missuppfattning av värsta slag att tro att vår kristna tro är baserad på ”en gammal bok”. Vi läser den boken, eller det biblioteket, vilket det faktiskt är, för att vi tror på den person om vilken hela boken handlar! Den personliga relationen går alltså före läsningen av boken! Utan den levande närvaron av Honom som boken i sin helhet handlar om, skulle böckernas bok bara vara av akademiskt intresse, eller som ett exempel av den antika litteraturens skatter. Om dem kan man säga mycket och där hitta många goda stunder av läsning, men att läsa ”De Bello Gallico” föranleder ingen livsförändrande insikt. Visserligen kan läsningen av Sheherazades tusen och natt sagor vara nog så sedelärande, men det är en fråga om att ta eller låta bli. Att Läsa Iliaden och Odysséen kan möjligen göra mig fascinerad eller äcklad av grovheten i Herkules värld, eller förtjusa mig med hans hjältedåd, men att ignorera dess innehåll kostar ingenting. Tillordnar man bibeln till dessa verk kan den förvisso ses som en del av ett gigantiskt nätverk av föreställningar som det står var och en fritt att bry sig om. Eller låta bli.

Det krävs ingen medverkan av Homeros för att läsa Iliaden. Gaius Julius Caesar vile i frid, men inte behövs han för att man skall kunna läsa om hans krigserfarenheter med behållning. Det är på den här punkten Bibeln totalt avviker från all annan litteratur. Den förutsätter nämligen ett helt annat förhållande mellan läsaren och texterna. Det är till och med så att bibelläsaren har den egentlige författaren vid sin sida medan bibeln läses. Och denne frågar ideligen:förstår du vad du läser?

Har hört sägas: ”jag har läst hela bibeln två gånger, och det är bara en massa dravel!” ”Jag försöker läsa, men orimligheterna som berättas sätter sig på tvären och förolämpar min tankeförmåga.” ”Det är bara en massa blodiga myter från forntiden som inte har ett dugg mer sanning än den nordiska gudasagan.” Listan kan göras hur lång som helst på invändningarna. För att dessa invändningar skall ha någon relevans måste något annat göras först: protestantens egen världsbild och sanningsuppfattning måste skärskådas. Först av personen i fråga, sedan av den som han vill avvisa med sitt avståndstagande från ’den gamla boken’. Om läsaren alltså inte har någon försvarbar och någorlunda sammanhållen världsbild kan denne inte gärna heller förkasta den världsbild som genomsyrar hela bibeln. Att säga att ’jag förkastar den ovetenskapliga boksamlingen’ innebär ju rimligen att man har upphöjt sin egen syn på tingen till ’vetenskapligen’ fastlagd. Quod erat demonstrandum! (Vilket skulle bevisas.) En enkel grundkunskap i vetenskapsteorins historia borde göra varje sådant påstående till, i bästa fall, en jourhavande hypotes. Inte mer.

Det är alltså inte sant att vi har itutats en massa sagor som vi nu fäster tilltro till. Vi är inte alls blinda för myter och sagor. Tvärtom så förstår vi att mycket av det som verkligen är sant ofta kan uttryckas mycket väl i sagans, legendens, liknelsens och metaforens form. Men det gäller all information! Men den formen kan inte utesluta att innehållet i sagan träffar rätt på ett sätt som en rent vetenskaplig beskrivning aldrig skulle klara av. Om jag bakar en mjuk kaka i en Teddy­björns form har jag ju inte bakat en Teddybjörn. Misstaget att av formen döma ut innehållet gör mången till dumsnut. Eller som det heter: ”Man kastar ut barnet med badvattnet.”

Ett av de bästa exemplen på det sättet att illustrera hur vi umgås med begreppet sanning finns i Johannes evangelium kapitel 18­-19. Den romerske guvernören för det som idag är landet Israel med flera provinser hette Pontius Pilatus (ovedersägligen historiskt säkerställt faktum). När den judiska Sanhedrin (högsta beslutsfattande organet under den romerksa överhögheten) har bestämt sig för att röja Jesus av Nasaret ur vägen kan den inte göra det själv, därtill saknar den nödvändigt bemyndigande, så överlåter de ansvaret på ockupationsmaktens representant. En dialog utspinner sig enligt de trovärdiga vittnen som skrivit ner händelsen:

Pilatus tilltalade honom och frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade honom: ”Det är så du uttrycker det, helt riktigt. Till den rollen föddes jag och jag har kommit in i världen för att bevittna sanningen. Alla som säger sig vilja veta sanningen och menar sig vara sanna hör på mig och lyssnar till min röst.” Pilatus blir ställd inför detta oerhörda anspråk och säger sedan det som så många sagt sedan dess: ”A! Vad är väl sanning? Sedan vände han sig bort, gick ut till den samlade judiska lydregeringen och säger. ”Jag kan inte finna något skäl att döma honom.”

Tre olika sanningskriterier står här i ett förhållande till varandra som till denna dag är en absolut verklighet. Det kan översättas med: din sanning, min sanning, och Sanningen. Det är dessa tre parametrar som förklarar hur den politiska, den intellektuella och den religiösa tankemiljön kör fast i samma återvändsgränder om och om igen. Saknas en från de andra sanningarna fristående Sanning återstår bara sanningar som med annan makt måste vidhållas, för de står inte på egna ben.

Förstår jag judarnas sanningskriterium så vet jag att deras tolkning av sanningen inte tillät dem att acceptera Jesu anspråk. Förstår jag den romerska makthavarens sits att till varje pris avvisa varje ”sanning” som skulle störa Roms partsintresse i Israel, så inser jag lätt att inget judiskt sanningskriterium är intressant. Bara det är sant som gagnar makten. Så var det då, så är det nu!

Fristående från dem båda är Sanningen med stort S, och den gör Jesus inte anspråk på att ha som sin agenda, utan han hävdar att det är han själv som är den Sanningen.

(Hade Pontius Pilatus stannat upp ett ögonblick och verkligen hört vad Jesus sa skulle världshistorien ha haft ett helt annat förlopp. Men hans sanningsbegrepp tillät ingen Sanning. Pilatus är med andra ord fullständigt i samklang med vår egen tids sanningsskeptiker.)

Sanningen är alltså inte en rad utsagor, eller en rad att­satser som fastlägger en oomkullkastlig sanning, utan den är en personifierad visdom. Kännedomen om sanningen leder då ofelbarligen till NÅGON inte till NÅGOT. Så är jag tillbaka till inledningen. Vi läser inte bibeln för att ur den gräva fram nån slags tro. Vi har mött en levande exponent för en från all politik, religion och filosofi fristående Sanning. Mötet med denne skedde på hans villkor. Han sökte upp oss innan vi visste vad vi sökte. Genom att andra hade mött honom och förstått vem Han var presenterades vi för en från världen fristående och oföränderlig sanning om oss själva, om världen, och om vem Gud är. Vi fick veta hur det kom sig att vi inte själva redan visste allt det och fördes till en punkt som ledde till en helomvändning. Där vi förut gått vår egen väg, med alla dess erfarna konsekvenser, leddes vi nu till ett ljus som vi sprungit undan och därför jagat vår egen skugga .

Ingen kristen tror på ”kristendomen”. Eller omvänt, ingen som tror att kristendomen är sanningen känner Sanningen. Kristendomen är i bästa fall badbaljan som barnet badar i. Eller som jag med mitt intresse för tomatodling skulle säga: den spaljé som ger tomaterna optimalt solsken. Jag gör aldrig misstaget att leta tomater på spaljén i sig.

Kristen är alltså en människa som inte låter sig bevekas av någon temporär, jourhavande hypotes om vad sanningen nu råkar vara, utan är en som genom att ha funnit Sanningen nu kommer till bibeln för att förstå hur denna oföränderliga sanning verkligen tar sig uttryck i världen. För i det sanningsbegrepp som mötet med Sanningen medför finns alltid detta: Sanningen dvs. det levande Ordet måste bli kött. Men allt kött är som hö! Allt som synbarligen är till är ju föränderligt och omskiftande. Vid betraktandet av allt det som syns måste alltså utgångspunkten för en förståelse av det vara något annat än dess föränderlighet.

Så vi läser bibeln för att i dess bilder, texter, berättelser och utsagor finna det eviga oföränderliga och icke flytande. Vi vet att det inte är sant att ’panta rei’ (allt flyter). Allt är bara relativt i relation till något evigt. Missar du det eviga saknar du referenspunkter för det andra. Då är tillvarons ting en svårseglad malström av konfliktladdade och ytterst efemära informationer. Rena dagsländor bara.

Om något är sant i en oeftergivlig mening behöver det bara sägas en gång. Därför är varje snedmunnad och föraktfull eftersläng om ’den gamla boken’ faktiskt höjden av enfald. Om något är sant behöver det nämligen inte förbättras eller förnyas. Det kan rent av vara så att eftersom det som står skrivet är nedtecknat genom dens försorg som själv är en konstant: ”Jesus Kristus, igår idag och i all evighet densamme!” så finns det inget behov av förändring eller omskrivning av fundamentet. Det som behövs är tillämpningen i tiden av dess eviga sanning. Men om tillämpningen missar den springande punkten så är den inte en tillämpning utan en flykt ifrån ”det som en gång för alla är meddelat till alla de troende.”

Vi läser alltså bibeln för att vi är troende, inte för att bli det. Därmed inte sagt att man inte kan komma till en levande livsavgörande tro genom att läsa den. Det har många erfarit. Men, och här är kruxet: de läste sig fram till ett möte med Honom om vilken hela boksamlingen handlar.

”Ni läser skrifterna för ni tror att ni i dem har liv, men ni vill inte komma till mig för att få det livet”

Om ditt bibelläsande är till för att finna skäl att ifrågasätta Gud, Guds ord och Guds folk, blir bibelordet i sig den dom som du kommer att möta. Du läste men ville inte förstå att relationen till Ordet går före läsandet av texten. Och om ditt sätt att läsa utesluter möjligheten av en Sanning bakom texten så är nog ditt läsande rätt långt borta från författarens avsikt med boken. Den som tar sig friheten att läsa boken som den vill har nog svårt att förstå vad den handlar om.

Det är riktigt synd det.

/ Teddy Donobauer Doncaster September 2018

 

Bibelns gamla och nya testamente – går det att förstå?

Gamla och nya testamentet… bara i själva namnen finns en värdering för de flesta av oss. Vad väger tyngst, gammalt eller nytt? Utan det nya har vi ingen kristendom över huvud taget, utan det gamla hänger det nya fritt i luften. Vi är inte kallade att hänga i luften… både i gamla och nya testamentet liknas en rättfärdig människa vid ett träd, med rötterna djupt förankrade i marken och grenarna sträckta mot himlen, bärande frukt. (ex Jer 17:18, Luk 6:14). Denna bloggpost handlar om just detta, GT och NT i en tvåenighet. Rötter och grenar, samma träd. Detta går att skriva många böcker om men det här blir ett smakprov där jag ger några exempel.

I mitt arbete som bibellärare får jag ofta frågan kring hur man egentligen ska förhålla sig till GT. Problem som lyfts vanligtvis är att det är svårt att förstå, att Gud inte känns god i alla berättelser utan också vred och straffande. En del tänker att  Jesus gjorde GT onödigt och att vi är fria från lagen innebär att vi inte behöver läsa GT.

För mig personligen var det när jag började läsa GT på allvar som min relation till Gud tog nya steg och han trädde fram som större och mer närvarande än någonsin. Nedan kommer de skäl jag brukar lyfta till varför GT är en del av NT och tvärtom – och varför vi därför borde förhålla oss till dem som en tvåenighet på samma sätt som vi förhåller oss till Gud som treenig:

Skäl 1 – Jesus undervisar i princip hela tiden med utgångspunkt i GT…ska vi förstå djupet i det han säger vinner vi på att vara “källkritiska”, det vill säga granska vilken källa han har och vad den säger.

Detta startar redan i frestelsen i öknen som inleder hans förkunnelsegärning och där både djävulen och Jesus citerar GT. Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren 6och sade: ”Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” 7Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.” Matt 4:5-7

Ända fram till slutet då han bland annat möter 2 lärjungar påväg till Emmaus och utlägger skriften för dem utan att de vet vem han är och sedan, så öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. 32Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” Luk 24:31-32

Viktigt i berättelsen om Emmausvandrarna är att Jesus först bara lyssnar när lärjungarna berättar om sin förtvivlan och om allt de inte förstår, därefter talar Jesus och förklarar, öppnar deras ögon och tänder en eld. Detta kan vi också be om.

Man får heller inte blanda ihop Jesu kritik av hur hans samtida läste GT med att han tycker att det inte ska läsas eller efterföljas. Jesus själv säger att: Matt 5:17 Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla.

Paulus som var farisée – kunde skriften bak och framlänges – vad händer med hans sätt att läsa, efter att han mött Jesus på damaskusvägen…?

Jo han fortsätter att läsa skriften och skriver till Timoteus i  2Tim 3:16

Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.

Den skrift han talar om är GT – NT fanns inte ens än. Ingen av NT författares skriver utan GT, det finns hela tiden kopplingar. Ex bygger 50 % av hebr. direkt kopplingar till GT. Vi behöver GT för att förstå NT, djupet av det.

Skäl 2 – Otroligt mycket av det Jesus gör och säger växer i ljuset från GT.

Här brukar det vanligaste vara att peka på profetiorna och visst är de viktiga men knappast det enda kopplingar som finns. Vi har profetior om Jesu födelse, om Jesu död om Messias som konung

Men vi har också bilder och metaforer som återkommer och har sina förebilder i GT, här finns inte plats att skriva om alla men läs gärna vidare själv genom att slå på nyckelord som herde, vingård, vatten, bröd, mantelfliken, lamm. Använd parallellhänvisningarna aktivt när du läser NT och du kommer hitta nya kopplingar igen och igen.

Skäl 3

Guds frälsningsplan, som faktiskt började redan efter syndafallet. Hur han genom hela världshistorien har räddat, befriat och visat omsorg under vägen fram till Kristus. Jesus är inget nytt Gud gör, det är den avgörande handlingen men den kommer inte i ett tomrum. Jesus var med från början i allt som Gud skapade från dag 1, han är alltså inget nytt påfund när den första planen misslyckades, han är en aktiv part av Guds gudom redan från början och genom historien. Det är en väg som går genom rosensnår för att komma till rosen.

Skäl 4

Gud vill genom skriften lära oss något om oss själva, om livet och vad det är att vara människa. Hur Gud väljer de små och ringa och hur man alltid kan vända tillbaka. Men Bibeln berättar också om Guds vrede, om en Gud som vänder sig bort. Betyder det att Gud är ond?  Som exempel berättas det om hur både Mose och Abraham ber för andra människor – att Gud ska skona dem, betyder det att Abraham och Mose är godare än Gud? Eller är allt gott från Herren och det är det han lagt ner i dem som kommer till uttryck och får dem att växa när han till synes vänder sig bort från sin skapelse. Är det en hård Gud som ska bevekas eller är det människor som ska få syn på sin egen förmåga att vara goda och älska. Är det en förälders test, ett sätt att pusha barnen att bli myndiga och ta ansvar. (Jag älskar när mina barn går i försvar för varandra, när de själva lär sig att reda ut konflikter och lyssna på varandra).

Alla svåra texter håller dock inte denna strategi för…Och observera att detta inte enbart gäller GT, vi har även en hel del svårare texter i NT, (t.ex. Jesus kallar vid ett tillfälle sina lyssnare för huggormsyngel och blir vred så till den grad att han använder en piska när han driver ut månglarna ur templet).

En del av dessa svåra texter där Gud inte känns allt igenom god kan förklaras genom att det är mänskliga författare och att det är deras upplevelse som färgar berättelsen, eller berättar den från ett visst håll så att vi inte riktigt förstår. Men den förklaringen blir lite för enkel och inte riktigt tillfredsställande om vi önskar ha en bibelsyn där Bibeln är Guds ord och inte bara människors upplevelser.

För mig är det två saker som hjälper mig i min läsning. Ett: Gud har valt att begränsa sig till människan och använda hennes sätt att leva i olika tider och verka genom det, t.ex. att gå in i krig fast han inte vill krig. Vi som aldrig levt i krig eller blivit förföljda och fått våra barn mördade behöver vara ödmjuka inför det djup av ondska som vi som mänsklighet faktiskt fortfarande är kapabla till och ser bevis på varje dag på nyheterna. Guds vilja var en annan men i och med vår fria vilja, vår egoism och vår fallenhet för att utrota varandra var Gud enligt GT under en period tvungen att vara en Gud som beskyddar ett utvalt folk och deltar i strid för att kunna skydda framtiden för alla världens barn. Gud är allsmäktig men han går också in och anpassar sig efter sin världs begränsningar och dess brustenhet för att kunna förändra den inifrån. Det gör att både då han deltar i krig i GT, och då han dör på ett kors i NT. Hans perspektiv är längre än vårt och större än vårt, hans kärlek och sorg likaså.

Ibland är kanske döden den sista utvägen för att bevara livet, men det är bara vårt perspektiv som tar slut där, Guds fortsätter.

Två: Gud är större. Ibland måste vi släppa en berättelse. Detta råder t.ex. Luther till. En del texter behöver vi kanske lägga på en hylla ett tag – kanske öppnar de sig för oss längre fram i livet eller inte och isåfall får vi fråga Gud när vi möter honom.

För mitt läsande mig bort från Gud, från min kärlek till honom och min nästa, då måste jag fundera över mitt sätt att läsa. Men det betyder inte att jag kan klippa bort de ställena ur Bibeln. Berättelserna och lagarna i GT har än idag makt att utmana mig, väcka mig och fördjupa min relation till Gud. Vi får inte heller glömma att GT självt är självkritiskt. Profeter och poeter granskar historien, sätter fingret på människors missförstånd och fallenhet för den enkla vägen, där också Gud blir enkelspårig.

Men plockar vi bort Guds vrede och människans synd och dess fruktansvärda konsekvenser tar vi också bort något av styrkan i Guds barmhärtighet och kärlek och befrielsen i förlåtelsen. Så våga läsa hela GT – inte bara de lätta bitarna, inte bara de svåra. Våga brottas med Gud – jag tror att det är en av poängerna. Det återkommer ju nämligen också igen och igen i berättelserna och poesin. Kung David brottas med Gud, Job gör det, Jakob gör det, Salomo gör det, Mose och Abraham gör det.

En vän till mig har “brottningstisdag” med sina barn. På tisdagarna efter fritids är det brottningsmatch. Nära kommer de varandra och barnen kiknar av skratt när de lyckas tippa omkull sin pappa för att de ändå vet att när han reser sig kan han plocka upp dem under varsin arm och dansa med dem. De vet att han tål det. De vet att han är större. De vet att han älskar dem mer än sitt eget liv.

Vi kan inte alltid förstå Gud och det är som det ska… Han är alltid större.

Ännu när ni blir gamla är jag densamme,

ännu när ni grånat skall jag bära på er.

Jag har skapat er,

jag skall lyfta, bära och rädda er.

– Jesaja 46:4

/ Hanna Lundqvist

 

Kommentar från bloggens redaktör: Tyvärr tycks det ha inträffat något med publiceringen av denna text som ursprungligen skulle ha publicerats. Vi ber om ursäkt för denna försening. / Martin Walldén

Vad är ett människoliv egentligen värt?

Jag tar upp tråden ifrån min förra bloggtext: Gud och livet, som publicerades här på SAS bloggsida den 8 mars 2018.

Frågan: Vad är ett människoliv egentligen värt? är verkligen berättigad att ställa i vårt  så kallade civiliserade land, där sekularismen vinner teräng och där omkr. 1,4 miljoner människoliv har avslutats genom aborter sedan vår nuvarande abortlagstiftning trädde i kraft den 1 januari 1975.(1)  Och som om detta inte var nog, så propageras det idag för att dödshjälp ska praktiseras i Sverige.

Som kristen och skapelsetroende är jag övertygad om människolivets okränkbarhet ifrån konceptionen, under hela graviditeten och allt framåt.

GRUNDEN

Grunden eller fundamentet som jag står på och utgår ifrån är, att livet har sin uppkomst in i skapelsen och in i vår värld utifrån en Gudomlig vilja och intelligens, plan, mening, syfte och mål hos en personlig och evig Gud. Den Gud som har kapacitet att stå för alla de begynnelsevillkor och förutsättningar som livet, universum och hela skapelsen krävde och kräver, både för dess uppkomst och för dess fortsättning.(2)  Jag beskrev något av just detta i min förra bloggtext här på SAS bloggsida.

Jag tror således inte på en inomvärldslig, evolutionär och slumpmässig process, som utan vilja och intelligens, plan, mening, syfte och mål har orsakat livets uppkomst in i vår värld och tillvaro, som t.ex professor Torbjörn Fagerström ger uttryck för:  Allt liv (inkl. människans liv. min anm.) är frukten av en oplanerad utveckling, byggd på slumpens skördar, utan mening, syfte eller plan.(3)  Varje sådant försök att förklara livets ursprung och uppkomst utan en bakomliggande vilja och intelligens etc. faller på sin egen orimlighet, då varje sådant försök förutsätter just vilja och intelligens hos dem som står för de försöken. Deras viljestyrda och intelligenta försök som är mer eller mindre komplexa, de kommer ändå inte i närheten av livets komplexitet. Därför är det heller inte trovärdigt när de hävdar, att livet var oberoende av vilja och intelligens etc. vid dess uppkomst in i skapelsen.

En personlig och evig Gud, som jag tror på och som står för livets ursprung och uppkomst, han är också den som råder över livet och över döden, över både levande och döda.(4)  Därför vill jagförhålla mig ödmjuk inför Gud, och inför livet och döden, men också frimodigt stå upp för människolivets okränkbarhet ifrån konceptionen, under hela graviditeten och allt framåt.

HOTEN OCH ARGUMENTEN

Under årens lopp har jag både läst och lyssnat till hoten och argumenten mot människolivets okränkbarhet ifrån konceptionen, under graviditeten och in i det mänskliga livets slutskede. Jag återger här några sådana citat:

Människan härstammar inte från nu levande apor, utan går tillbaka på tidigare grenar av utvecklingsträdet. Men människan hade slutligt ryckts ned ifrån sin gudomlighet, hon var ingen Guds avbild, hon var släkt med de oskäliga djuren.(5)   Människan är därmed likställd med djuren, och hennes liv ska inte aktas mer värt än ett djurs liv. Att utifrån en evolutionsteoretisk utgångspunkt eller position tala om människolivets okränkbarhet ifrån konceptionen, under graviditeten och allt framåt, det blir då orimligt.

Som ett led i detta evolutionära synsätt på människan och på människolivet, så talar filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö om att genmanipulera bort dåliga anlag hos människor och han anser att vetenskapen bör ta tillfället att förändra människan.(6)  I sin bok: Du skall understundom dräpa,(7)  skriver han, att handikappade barn ska aborteras och att vi bör införa aktiv dödshjälp i Sverige.(8)  Vidare ställer sig Tännsjö frågande till värdebegreppet människolivets okränkbarhet. Utifrån sin utilitaristiska ståndpunkt menar Tännsjö, kan det nämligen vara rätt att döda.(9)  Därför förespråkar Tännsjö, att man genom fosterdiagnostik och stamcellsforskning, med modern teknik och ny lagstiftning ska undanröja olikheter hos elever i skolan.(10)   Här grinar cynismen varje människas liv och värde, unika personlighet och identitet i ansiktet.

Ett förljuget argument som används i abortdebatten är, att barn ska vara välkomna. Handen på hjärtat, är detta inte ett primitivt sätt att resonera? Konsekvensen av detta resonemang är ju för det lilla barnet i mammans mage: Du är inte välkommen, så därför får du inte födas.(11)

Vår tidigare vice statsminister och dåvarande jämställdhetsminister, Margareta Winberg, gav uttryck för samma cyniska hållning angående människovärdet och människolivets okränkbarhet, då hon i Sveriges Radio den 3 april 2003 gjorde följande uttalande i abortfrågan: Fostret, hur litet det än är, ges ett egenvärde (av abortmotståndare. min anm.) och det är ju sådant som vi här i Sverige lämnat bakom oss för länge, länge sen. Men som väl var för Margareta Winbergs egen skull, så såg tydligen inte hennes egen mamma det på samma sätt som hennes blivande dotter skulle göra i vuxen ålder, att det lilla fostret inte hade ett egenvärde, utan hon lät sin dotter ha ett egenvärde även under graviditeten och före sin födsel och lät henne födas.

Argumenten i abortfrågan har nått ett lågvattenmärke, då man talar om abort som en mänskligrättighet.Tidigare demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin anser att rätten till den egna kroppen, inklussive abort, är en del av de mänskliga rättigheterna.(12)  I riksdagsledamoten, då i Folkpartiet, Birgita Ohlson, hade Sahlin en meningsfrände, som har motionerat om att Sverige ska kräva att FN antar fri abort som en mänsklig rättighet.(13)  Även RFSU:s dåvarande generalsekreterare Katarina Lindahl har uttryckt samma sak i ett uttalande: En av FN:s mänskliga rättigheter är rätten att planera sin familj, och abort är en del av det.(14)

Jag är medveten om, att mina citat har några år på nacken, men mig veterligt har ingen av dem som jag har citerat här, gått ut och sagt att de har ändrat sin uppfattning angående abort och sin syn på människolivets okränkbarhet. Samma argument lever vidare och används än idag då abortfrågan kommer på tal. Så där är inget nytt under solen.

Förvridet tänkande och en talande tystnad

Dessa citat visar, enligt min mening, hur förvridet tänkandet har blivit i vårt sekulära samhälle där sekularismen vinner mer och mer teräng. Och jag konstaterar, att tystnaden ifrån ateisterna och sekulärhumanisterna i Sverige idag, talar sitt tydliga språk, nämligen att ifrån deras håll kan vi inte förvänta, att de står upp för människolivets okränkbarhet ifrån konceptionen, i moderlivet och allt framåt.

Då förstår jag också varför barnmorskor som t.ex Elinore Grimmark inte får något gehör ifrån vare sig ateistiskt, sekulärhumanistiskt, politiskt eller juridiskt håll i Sverige idag, då de för sina samvetens skull inte vill medverka vid aborter. Men heder åt dessa barnmorskor, som håller sig till sitt yrkeskodex, att vara med och förlösa liv och inte avsluta liv. Och heder åt alla dem som står på deras sida och stöttar och hjälper dem juridiskt, ekonomiskt och på annat sätt. Och heder åt vårt grannland Norge, som öppnar sina dörrar så att dessa ”landsförvisade” barnmorskor  kan utöva det yrke som de älskar.

Bength Gustafson

Väl mött!

Källor: (1) Socialstyrelsen.se  Antal aborter i Sverige. (2) 1 Mos. 1:1-2:25. Ps. 139:13-16. Upp. 4:11. (3) ”Om arternas uppkomst”, av Charles Darwin. Natur och Kultur. 2000. Sid. 383-384. Under efterskrift av professor i teoretisk ekologi, Torbjörn Fagerström. (4) 1 Petr. 4:5. Apg. 10:42. Rom. 14:9. Upp. 1:17-18.  (5) Se källa 3. Sid. XV, under förord av professor i genetik, Åke Gustafsson. (6) Artikel i Aftonbladet, söndagen den 30 januari 2000. (7) Stockholm. Prisma. 2001. (8) Google.se Under sökordet Torbjörn Tännsjö, Slitz Oneline Magazine. (9) ”Vilket Sverige vill vi ha”? av Bength Gustafson. Pro Rhema Förlag. 2005. Sid. 33-34. (10) Google.se under sökordet Torbjörn Tännsjö, Värdegrund och moraliskt handlande. (11) Se källa 9. Sid. 26. (12) Artikel i Dagens Nyheter den 31 januari 2004. ”Ny abortlag öppnar gränser”. (13) Världen Idag, onsdagen den 4 augusti 2004. ”Sverige vill exportera aborter till Polen”. (14) Intervju med Katarina Lindahl av journalisten David Högfeldt, för tidningen Världen Idag. Den 7 juni 2004. ”För och emot fri abort”.