Etikettarkiv: Jesus

När väljer man att dö för en lögn?

Nu har de flesta i Sverige firat påsk (eller gör under kommande helg, för våra ortodoxt kristna syskon) och vad är inte mer naturligt att skriva om här, om inte anledningen till att vi ens firar denna högtid – eller åtminstone har fler röda dagar än vanligt. Låt mig börja med ett scenario.

Om jag skulle säga att två plus två är fem, istället för fyra – vad skulle du säga då?

Troligtvis att det inte stämmer och kanske även att jag ljuger – vilket du skulle ha rätt i. Faktum är att det går emot all kunskap som även jag har i ämnet. Både kunskap jag har utifrån observationer med mina egna sinnen och utifrån externa källor. Jag ser, hör och känner att två plus två är fyra, inte fem. Det är även något som andra personer har beskrivit och vittnat om; mina mattelärare, föräldrar, ja, även forskare och politiker. Två plus två är fyra. Jag håller den kunskapen för sann. (För att kunskap ska kunna benämnas som kunskap behöver det finnas ett element av sanning i kunskapen; annars vore den påhitt. Men det är ett sidospår som jag inte ska fördjupa mig i denna gång.)

Så, för att återgå, om jag plötsligt skulle bestämma mig för att försöka sprida lögnen att två plus två är fem, istället för fyra, skulle jag sannolikt snabbt få mothugg av andra. Skulle jag trots det fortsätta hålla fast vid denna lögn – så pass att jag skulle bli hotad och slagen och utfryst (även om det i detta fall vore osannolikt) – skulle jag rimligtvis ganska snabbt därefter ge mig, erkänna att jag försökt sprida en lögn och att också jag vet att två plus två är fyra.

Vart vill jag komma, kanske ni undrar? Jo, jag vill med detta väldigt simpla (och kanske lite intetsägande) exempel påvisa principen att människor inte är villiga att dö för något som de vet är en lögn. Däremot kan de vara villiga att dö för något som de själva är övertygade om är sant (även när andra inte delar samma som övertygelse). Jag är säker på att jag inte skulle dö för min påhittade lögn; att två plus två är fem. Jag skulle däremot vara mer villig (även om jag inte vore det heller) att dö för att två plus två är fyra. Men återigen, vad har detta med påsken att göra?

Bland historiker som studerat kristendomen och Bibeln finns det några sakuppgifter som det finns ett väldigt starkt historiskt stöd för och som nästan varenda historiker – troende som ateist – anser vara väldigt trovärdiga. Dessa har lagts samman av en historiker (Gary Habermas) till det som kallas den minimala faktaansatsen (min översättning, eng. ”minimal fact approach”). Det finns väldigt mycket att skriva om dessa, men jag ska bara lyfta en aspekt bland dessa. Den som berör förvandlingen bland de 11 lärjungarna – och senare även två andra; skeptikern Jakob, som var Jesus halvbror samt Paulus, juden som förföljde och ville döda kristna och deras rörelse – före och efter Jesus påstådda uppenbarelse, efter korsfästelsen. För att förstå förvandlingen så behöver man såklart först ha fastlagt och begrundat två andra utav dessa sakuppgifter; att den historiske personen Jesus från Nasaret dog på korset och att kvinnor hittade graven, där han lagts, tom. Detta inlägg kommer inte gå in närmare på just dessa sakuppgifter, men däremot vilar inlägget på dem.

Lärjungarna (med Jakob samt senare även Paulus) hävdade ju starkt att de hade sett, upplevt, känt och hört den uppståndne Jesus. De gick från att vara rädda och känna sig kuvade efter att Jesus korsfästelse – mannen som de följt i tre år och gett upp allt för – till att, efter deras påstådda möten med den uppståndne Jesus, frimodigt gå ut på torg och gator för att berätta om detta. De var så övertygade att de var villiga att dö för detta – och dessförinnan utstå förföljelse, misshandel, utfrysning från det judiska sammanhanget, hot och fängelsevistelser.

Däremot finns det vissa teorier, som också lutar sig på de två ovannämnda sakuppgifterna (att Jesus korsfästes och att graven hittades tom), som menar att lärjungarna bara hittade på att de upplevt den uppståndne Jesus; att de hade diktat ihop denna historia själva. Men är det en rimlig teori? Är den trovärdig?

Samma princip som jag skrev om ovan gäller lärjungarna – att människor inte är villiga att dö för något som de vet är en lögn men däremot kan man vara villiga att dö för något som de är övertygade om är sant. Människor kan sträcka sig långt för att göra och följa det de tror på men ger ofta snabbt vika för saker de själva inte är övertygade om. Om inte, märks det ofta i deras berättelse, som brukar vara motsägelsefull, bristfällig eller spretig personerna sinsemellan. Dessutom hade det, om uppståndelsen nu hade varit en påhittad historia, till exempel varit mer begripligt och smart att låta några av männen vara de som först vittnade om att graven hade hittats tom, för att ge större legitimitet till berättelsen – eftersom kvinnornas vittnesbörd på den tiden inte togs på allvar.

I Första Korintierbrevet 15:17 skriver Paulus, den mest radikalt omvända skeptikern: Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder.”

Lägg märke till det första han skriver här; ”…om inte Kristus har uppstått, då är er tro meningslös…” Vad är en meningslös tro? Jo, en tro utan någon betydelse, som inte har någon bäring och som inte gör någon inverkan för de som tror. När denna Paulus, som gick från att hata de kristna – så pass mycket att han var involverad i att förfölja och mörda dem – till att bli omvänd till den grad att han blev en av de främste förespråkarna för kristendomen, skriver detta kan vi förstå att uppståndelsen är en big deal. Vi kan också förstå att Paulus var helt övertygad om att uppståndelsen var en äkta, historisk händelse – inte en påhittad lögn som lärjungarna hade diktat ihop tillsammans, som han senare anslöt sig till. Är det en lögn, trots allt som pekar på motsatsen, skulle det möjligtvis kunna kvala in som en av mänsklighetens största bedrifter; en lögn som ingen (trots hundratals vittnen) kunde spräcka hål i och som spred sig så kraftfullt att folk nästan 2000 år senare fortfarande tror på den och kommer till tro på den.

Många historiker hävdar, utifrån de historiska sakuppgifterna, att den starkaste teorin för förvandlingen hos lärjungarna, Jakob och Paulus med andra är att uppståndelsen faktiskt är en sann, historisk händelse som skedde på riktigt – trots sin övernaturlighet. Inte att de hittade på en lögn som de spred och var villiga att bli förföljda och dödade för, utan för att de på riktigt hade sett den uppståndne Jesus och att detta förändrade deras syn på allt vad livet inbegriper.

Om det nu är så att apostlarna var så övertygade om sanningshalten i deras fysiska upplevelse av den uppståndne Jesus att de höll fast vid sin berättelse i flera decennier trots alla svåra omständigheter de fick utstå, och som de spred till så många de kunde så länge de levde – vad innebär det då för dig, nästan 2000 år senare i Sverige? Det är svårt att förneka att vi, kristna som okristna, lever i följderna av Jesus liv (annars hade vi till exempel inte precis haft flera röda dagar). Men vad betyder uppståndelsen och vilken bäring kan den få för ditt liv nu?

Jag utmanar dig som läst att gräva i detta och att våga undersöka det.

/ Hajdi Moche

 

Annonser

Debatt: Jesu uppståndelse – fakta eller myt?

Denna veckas bloggpost handlar inte om vad som är eller vad som skett utan vad som kommer!

Debatt mellan Per Ewert och Patrik Lindenfors.

10 april kl. 18, Citykyrkan i Stockholm. Arrangörer är Svenska apologetiksällskapet, Citykyrkan och Claphaminstitutet.

Clapham debatt lindenfors ewert

Vi vet inte hur vi kommer att uppfatta denna debatt, men om man vill kika lite på ämnet ur ett apologetiskt perspektiv kan följande rekommenderas:

Påsken – vad kan vi veta?

Jesu uppståndelse: gravplundring, hallucinationer – eller mirakel?

Allt gott och välkommen! / Martin Walldén, bloggredaktör

På tapeten, Adam och Eva – uppdaterad

Ett tydligt tecken på att vi närmar oss tidens slut är de allt intensivare anfallen mot det vi kallar ”Den heliga skrift”. För att försvara all samtidens ohelighet och perversion måste det heliga med nödvändighet dras ner i dyn och dess helighet besudlas med helighetens motsats. Det som är människans vekaste punkt: hennes högmod och vägran att vara just bara människa skapad till Guds avbild, måste omvandlas till högmod, stolthet och ‘pride’ över att vara just den från rättfärdigheten befriade avarten. Den ursprungligaste synden är den som vill göra människan själv till guds ersättare.

Bibeln, något att redigera bort ur tillvaron?

”Skulle Gud ha sagt …Nej, Gud vet att om ni bryter mot förbudet så blir ni själva som Gud och kan skilja på rätt och fel utifrån ert eget gottfinnande.” Som göteborgare kan man spetsigt fråga: ”gick ni på den lätte?” Jo det gjorde de, med dunder och brak. Där är vi nu. Bara ett aber. Vi vet skillnaden, men kan inte hejda oss från att göra fel. Det sa han inget om! Eftersom alla gör fel så löser vi oss från skulden genom att kalla fel rätt och rätt fel. Simsalabim!!  Gör alla fel gör ingen fel, för vad som är det är rätt.

Men så är ju också spädbarnets första medvetenhet uttryckt i egendefinitionens identitetssökande och det därmed sammanhängande ‘kan själv’. När den urartade människan, den från sitt ursprung lösrivna människan, upphöjer sig själv över sin Skapare blir hon fröet till sin egen undergång.
Det är sin undergång hon ‘kan själv’. Inte sin räddning.

Med rättfärdighet menar jag då den färdighet till att vara rätt sorts människa som utgår ifrån förebilden. Om människan kan sägas vara skapad till Guds avbild föreligger sannolikt en förebild mot vilken avbildens äkthet kan kontrolleras. En äkta sedel känns igen på vissa inslag i bilden. Hur den än solkas i sin vandring genom människors händer och bankers sedelräknare så har den osvikliga äkthetsbevis inbyggda. Saknas de vid granskning bränns sedeln omedelbart upp.

Frågan om Adam och Evas faktiska individuella existens är nu en återkommande het potatis.
Skäligen sekundära diskussioner uppstår som virvlar runt en sten slängd i vattnet. Kärnan förblir i stort ignorerad. Vidlyftiga slutsatser dras: ”Om Adam och Eva skall förstås bokstavligt då sopar det undan hela den evolutionära biologins insikter och kunskaper om hur världen är.”  (Christer Sturmark)  Det gör det inte alls. Världen är en helt annan sak än den evolutionära tolkningen av den.
Den är dessutom i mångt helt annorlunda än den historiskt kristendomsbaserade tolkningen också.

Alldeles oavsett hur människans tillblivelse skedde så är det några saker som är fullständigt oemotsägliga. Det första är att människan till sin biologiska och organiska form består av element och mineral, av oorganiska material som via en organisk syntes skapat den form som på ett eller annat sätt givits biologiskt liv.  Dessa material är de samma som finns i jordskorpan. Vanlig matjord har till sin sammansättning och proportionerna mellan de ingående elementen frapperande likheter med människokroppen. Människan är alltså ‘av jorden’. Det är dessutom sannolikt just den röda jorden som utgör en så stor del av världens odlingsbara mark. Röd och jord är hebreiskans edom och adam. Adam är då inte ett egennamn utan en produktbeskrivning. Människan är ‘adam’. Av jord.

Av jord du är, till jord skall du åter bli. Vilka vetenskapliga argument finns det mot detta? Vilka teologiska argument ifrågasätter denna biologiska riktighet? Frågor på det? Vad har ni emot ‘adam’ som sann beskrivning av människan?  Den hebreiska termen täcker hela den organiska verklighet som människan essentiellt är. Det är inte allt hon är, men det är den jordiskt betingade ramen för allt mänskligt liv.

Men även om jorden i sig kan vara full av organiskt liv i form av allt från svampar till bakterier så är det inte någonsin jorden enbart som kan ‘leva’. För det krävs det en ‘livgivande ande’ eller en ‘animerande princip’, eller den biokemiska funktionalitet som aldrig existerar utanför ett redan levande system och som bara förs vidare genom dessa systems förökningsförmåga.

Eftersom det oorganiska saknar förmåga att göra sig till organisk funktion måste någon tillföra ‘jorden’ något. Bibeln hävdar att denna någon är den skapare som först formar matjorden och sedan blåser in livsande i leran. Att livsanden finns vid sidan av formen i sig ter sig ganska självklart. Evolutionsförespråkarna påstår att övergången från oorganisk form till organiskt liv är en produkt av tid plus slumpartade processer. Detta postulat saknar bara en sak: bevis för att det sker. Det existerar inga oorganiska kompositer som har programvaran inbyggd för att vara ens en enda levande cell. Programmet för liv finns nämligen bara i redan existerande liv. Allting som alla levande varelser har sett av hur den faktiska världen fungerar bevisar ideligen bara ett: art föder art, aldrig annan art aldrig ny art utan bara sin egenart. Program för liv finns bara i redan existerande liv.

Liv som skall bestå måste antingen ha tidlöshet och evighetsmotor, eller reproduktionsförmåga. Att tillvaron är stadd i ett förlopp som i slutändan är vad man kallar för ”den termiska döden,” det tillstånd där ingen energi längre finns tillgänglig för något slags arbete, är heller ingen nyhet. ”Världen är lagd under förgänglighet av Honom som har lagt den därunder” vet bibeln att meddela. Ingenting tyder på motsatsen. Vi lever i skenet av en strålande kärnreaktion som gradvis bränner ut sig själv, förr eller senare. Reproduktionen är därför biologisk bas för människan. Det sker från allra första början ‘sexuellt’. Det som bestämmer avkomman är vad som kommer från föräldrarna: det genetiskt stabila mötet mellan x och y kromosomer. ‘Föröka er och uppfyll jorden”. Förutom budet att förvalta jorden är reproduktionen ett primärmandat!

”Eva” är det namn, den beskrivning av kvinnan som Adam ger henne när hon fött fram den första levande människan efter föräldraparet, som ju själva inte bevittnat sin tillblivelse, och heller inte sett något annat födas på liknande sätt ännu. Han av jorden kommen ser det första exemplet på däggdjurets egenartade reproduktionsmetod:  levandefödare! Mammalie i den sanna bemärkelsen. ”Chava = Eva” betyder ”den som föder levande”. Några frågor på det? Är människan däggdjur? Föder människan levande? Så vad har vi emot det hebreiska uttrycket ‘Eva’ som namn på urmodern? Inget namn kunde bättre beskriva vad hon var ämnad som, än just det.

Fanns Adam och Eva? Människan av idag är fortfarande ”adam och eva” och de två är tillsammans avsedda att vara ‘människan skapad till Guds avbild’. Att alla världens makter intensivt eftersträvar att slå sönder länken mellan dem, deras skapare, och den förebild efter vilken de skulle vara avbildade är det som fyller alla media dagligen. Det är bara att koppla samman det s k syndafallet med samtidens faktiska beteende så syns den raka progressionen från då till nu. Och det är heller inte svårt att förstå att om ägaren och skaparen fortfarande bryr sig, ja då kommer denne att agera för eller senare för att rädda sin skapelse. Denne agerade förr (Golgata) och kommer agera i morgon: ny himmel och ny jord.

”Den förste Adam var en levandegjord själ, den andre Adam är en livgivande ande..” Det är vad evangeliet handlar om. Man ser inte så mycket av det i kyrkornas massiva överlagring av sanningen med det till synes religiöst oumbärliga utanverket, och därför får man inte längre klart för sig att kyrkan, som borde vara en räddningsflotte på ett stormigt hav, numera alltmer liknar ett strandat vrak med mer museala ambitioner än klar insikt om sitt enda existensberättigande: som en räddningsark inför en ny dom över den ondska som överallt och endast upptar mänsklighetens fantasier.

För att dessa fantasier inte skall kollapsa måste bibeln tystas ner.  Adam, ditt fikonlöv glipar, och Eva, den levandefödande har den totala rätten att vägra föda det liv som Adam sår.  Han saknar självkontroll och ansvarstagande för sin sådd, och hon tar inget ansvar för den biologiska ram som gör hennes bestämning som ‘levandefödare’ ofrånkomlig. Eftersom hon inte vill ta ansvar för sin biologiska normalitet har hon tillkämpat sig rätten att förneka sin biologiska bestämning. Hon förnekar sitt namn. Namnet är programmet, alltid. Men i dessa dagar marscherar 100.000 kvinnor för rätten att döda sina barn innan de föds. Eva vill inte vara det hon är till för: att föda levande. Och Adam vägrar att ta ansvar för sin säd. Lika goda kålsupare båda.

Adam och Eva…fanns de? De fanns, de var och de finns, men är urartade. Det är den andre Adam, den som kallas Kristus som visar vad de kunde ha varit, men inte är.

Teddy Donobauer, Doncaster 27.1.2018

Zlatan Ibrahimovíc och julens stjärna – lyste den på riktigt?

Julens budskap om Zlatan Ibrahimovíc – en stjärna föds

Många har hört talas om Zlatan Ibrahimovíc, många har sett honom, många vill se honom spela, en del önskar att han fick vinna en Champions League-titel. Hans insatser i herrlandslaget i fotboll har påverkat stora delar av vår nation. Hans omdöme vad gäller uttalanden om kön och fotboll, hans omdöme och tankar om sin roll i en grupp som ett landslag är vida debatterade. Han är en känd stjärna helt enkelt, och dessutom årsbarn med mig!

Många vill säga sitt om hans tidiga år, de år då han inte själv påverkade så mycket omgivningen utan mer var i händerna på uppväxtmiljö, kompisar, tränare med mera, även han själv har velat ge sin bild av detta. Man kan säga, för att göra en allegori på en av de mer kända observationerna av en stjärna: ”Många vill säga sig ha ’sett hans stjärna gå upp!’”

Här är hela filmen: Den unge Zlatan

Vi kommer alltså inte att främst behandla Zlatans framgångar här, eller eventuella motgångar, utan det som nu lyser mot oss från husen över landet: Stjärnor! Eller vi kommer inte att främst fokusera på alla stjärnor (även om det blir nog så många, så håll i er!) utan just den stjärnan som ligger bakom att vi nu ser stjärnor överallt.

Eller vad det nu är som ligger bakom. Finns det verkligen någon grund för att tro att en stjärna tändes, och kan man verkligen i så fall tro att den tändes av Herran (som psalmen lyder som vi kanske sjungit nu i advents- och jultid)?

Det är i alla fall denna stjärna som vi ska fokusera på nu inför helgen då delar av den kristna kyrkan firar jul med Jesu födelse som huvudtema och andra firar att de vise männen kommer (och säkert finns det delar av kyrkan som inte gör något särskilt jippo alls av detta, där skiljer vi oss ju lite åt i Kristi kropp på jorden). I den del som firar de vise männen i helgen så är fokus på att evangeliet/Guds glada budskap på ett tydligt sätt också är till alla folk, länder, språk, stammar, delar av jorden etc!

Vi fokuserar stjärnan utifrån främst den del av Bibeln som talar om Jesu födelse utifrån stjärnan: Matteusevangeliets andra kapitel (för att få en ännu mer detaljerad bild rekommenderas läsninga v också Lukasevangeliets andra kapitel, det som ofta kallas julevangeliet.

Matteusevangeliet kapitel 2

1När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem 2och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” 3När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. 4Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. 5De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: 6Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.

7Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. 8Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” 9Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. 10När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. 11De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. 12I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Namn och titlar

Redan utan stjärnan finns det några problem med detta, en del finns adresserat veckan innan jul, annat kan nämnas i korthet, men är ändå lite utanför fokus på denna bloggpost. Den kanske främsta problematiken rör väl detta att Herodes lever och verkar i texten, men att Herodes dör innan Jesus föds omkring år 4 före Kristus. Dock är det nog inte värre än att någon räknat fel (i det här fallet munken Dionysius på 500-talet, som nog hade en tuff uppgift och även om vi använder hans uträkning tycks den lämna lite övrigt att önska).

En ytterligare svårighet är Quirinus, han var under tiden för Jesu födelse ämbetsinnehavare står det i texten, men vi kan läsa noten i exempelvis Bibel 2000 där de beskriver honom som ”Ståthållare år 6-9 e. Kr i den romerska provinsen Syrien.” Den ende som verkar okej ur ett historiskt perspektiv tycks vara kejsare Augustus som var just kejsare under denna tid! En uppställning av dem ger följande årtal vid handen:

Augustus 63 före Kristus – 14 e Kr

Herodes 73 före Kristus – 4 före Kristus

Quirinius 51 före Kristus – 21 e Kr

Någonstans här bör ju Jesus födas i tiden, i en skärningspunkt då alla innehade sina ämbeten. Det som nu skrivits i denna post och i andra omkring jul kanske inte helt reder ut förhållandena kring personer och deras poster, men vi får en riktlinje kring vad för år vi borde kika upp mot himlen för att se en eventuell stjärna. Jag tänker att år 4 före Kristus är den senaste tiden då Jesus kan födas om Bibeln är sann, eftersom Herodes den store ska vara med och i livet.

Stjärnan och stjärntydarna

Det som följer kan bli lite komplicerat, men vi får följa med och det är ofta så att det som ser lite lustigt ut ofta ser lustigt ut eftersom det inte finns samlade som en lösning i historien utan man får se i många olika källor (dock är väl många källor bra, men det blir ju lite mer komplicerat!).

En sak som är viktigt när man studerar sådant som nu framstår som märkligt är ju att minnas att när min frus morfar var liten bodde han i samma hus, i samma by (Lögdeå). Det är likt nutiden, men ändå så är det så att när han var liten då fanns det en telefon, ett ishus, flera affärer, bagerier etc i Lögdeå, för 50 år sedan fanns mycket av detta också. Nu ser det helt annorlunda ut, detta under loppet av ett liv ca 80 år!

Hur annorlunda är det inte då med en del saker för tvåtusen år sedan? Vi vet inte allt. Till exempel vet vi inte helt säkert om all tideräkning alltid sett likadan ut, vi vet inte om alla år räknades likadant, om det på något sätt blivit ett kontinuitetsbrott på något sätt någon gång under histrionen. Ett exempel kan vara då det judiska folket fördrevs från Israel. Ett annat är frågan om vad som hände de år påsken skulle börja vid fullmåne och så var det molnigt över den orten som styrde (Jerusalem)? Vad händer då när vi räknar astronomiskt korrekt? Detta är ju ett exempel som kan spela roll i denna astronomiska fråga om en stjärna som tänds.

Det finns givetvis fler tankar att ha i huvudet, men vi har ju inte ens kommit fram till saken efter knappt två tusen ord, så vi går vidare!

Det vi kan säga som sammanfattning är att en mängd orsaker och anledningar kan göra att då vi försöker förstå historien dels inte kommer fram till hela sanningen, eller så kan vi stå där med flera lösningar, eller flera möjliga lösningar, men vi kan ibland ha svårt att säga vilken som är den rätta och de kan ibland vara svåra att få ihop. Det är nog inget att gråta över, det innebär antagligen inte mer än att vi antagligen funnit korrekt lösning, men att kunskapsluckor etc gör att vi har svårt att säga det hundraprocentigt säkert, och vi ser också att det kunde gått till på något mer sätt. Vi vet inte alltid allt om de kulturella betingelserna, vi kan jämföra med  ett fiktivt reportage från mig från OS i Peking 2008. Om jag skulle skrivit och beskrivit så hade jag till exempel antagligen beskrivit starttiden på ett annat sätt än den som förstår kinesiskt kultur. I kinesisk kultur är åttan viktig (jämför tretalet, sjutalet, tiotalet i andra sammanhang), den som varit medveten om detta och förstått detta skulle belyst och betonat alla 8:or som skulle in (2008-08-08 invigning kl 8:08 lokal tid PM).

Zlatan och andra stjärnor är viktigt!

I många stora kulturer världen över både i Sydamerika och Asien och Asien och Europa har stjärnor varit viktiga, man har tagit hjälp av astrologi för att få veta saker, för att tolka verkligheten, och även om detta är lite ”hokus pokus” för många så är kunskapen om stjärnorna och himlen just verklig kunskap, kunskap och vetskap om himlens inbyggare och deras rörelser.

De tre vise männen

I västerländsk tradition är det tre vise män som kommer, de har fått namn Kaspar, Melchior och Baltasar, de är ibland omnämnda som tre kungar. Jag har själv sett tavlor på åtminstone tolv vise män i andra delar av den världsvida kyrkan.

Vise män playmobil

De kallas i grundtexten  ”mager”, de kom antagligen från Babylon eller Persien (alltså nuvarande Irak/Iran) där man under lång tid var/varit intresserade av himlen och himlakropparna och de hade antagligen hovfunktionärer/astrologer.  Vi har uppgifter från Tiridates om ett besök år 10 före Kristus hos Herodes den store av stjärntydare och år 66 e Kr besökte astrologer österifrån (nog Persien) m. fl. Rom med anledning av vad de sett på himlen (anges av Dio Cassius och Seutonius).

Var kom då Zlatan ifrån? Hur var hans barndom?

Ja om detta finns det en dokumentär och minst två böcker, men för denna stjärna vars ätteläggar nu har tänts i många fönster över världen, så ska vi nog tillbaka till omkring 44 före Kristus då Julius Ceasar dog. Över hans likbål uppträdde en nova vilket man då trodde var en ny stjärna som föddes och det ledde till att man trodde att Ceasar gått vidare till gudarna och anslutit sig till dem. Efter detta tycks stora stjärnor och stora män och kopplingen dem emellan varit på modet!

Vad visste man om en snickarson från Betlehem i det stora Babylon?

Vi kan köpa att Julius Ceasar var känd i den antika världen, men en snickarson från Betlehem? Det vi vet är att i Babel fanns sedan 500-talet före Kristus judar som deporterats och stannat kvar, det är inte bara i Sverige eller i nutiden vi deporterar och flyttar runt. Det gjorde att judisk tro och tanke var känd hos i a f lärda i Babylon/Persien etc.

Vem ska styra världen?

Det verkar ha funnits en messiasförväntan/förväntan om en stor härskare/ledare eller ett världsherravälde som skulle ha med från Judéen att göra (från Tacitus, Josefus, Seutonius). Den fanns alltså också, eller kanske rent av främst, i den hedniska världen vilket gjorde att man höll koll på om stjärnorna ville säga något! Har man då hovastrologer så kommer tolkningarna av himlen och rörelserna på densamma riktigt nära makten och har lättare att komma in i de krönikor som skrivs i rikena.

Till saken! Finns det någon stjärna!?

Jadå, men kanske är de fler än en? Jag tror att en bakgrund är vad som hände på himlen innan stjärnan med stort S uppträder, men en tolkning är ju förstås att dessa ”förrätter” till huvudmålet är själva stjärnan. Så här kommer lite rykande inaktuella presstoppare från tiden kring Jesu födelse.

Vill ni se en stjärna? 

År 7 före Kristus trädde Jupiter och Saturnus mitt för varandra 3 ggr samma år i Fiskarnas tecken vilket sker en gång på 800 år) och år 6 före Kristus närmade sig Saturnus, Jupiter och Mars varandra i Fiskarnas tecken (vilket händer en gång på 700 år). Detta var betydelsefullt astrologiskt, två lite olika tankar tycks ha funnits kring detta beroende på vilken kultur man frågar, men hur som helst: Fiskarna var förknippat med Israel eller yttersta tiden, den var den sista bilden i zodiaken, själva slutet. Jupiter var förknippad med världshärskaren, eller en kungastjärna, Saturnus med Judéen (eller Israel, Palestina beroende på vilket epitet från romarriket vi väljer). Här finns det en tanke om att romarna i sitt gudamenageri, i sin gudavärld, förknippade den romerska guden Saturnus med den judiske JHWH och att det är därför som den judiska sabbatsdagen (lördagen) kallas Saturnus dag (jmf. engelskans Saturday). Tretalet var viktigt även förbabylonierna så dessa triader gjorde dem, vad vi förstår, liksom beredda, eller på tårna; de blev antagligen nyfikna och förväntansfulla, de tankar som fanns om en kommande storhet fick nu liksom lite mer substans!

För judiskt vidkommande fanns det en tradition att Mose födelse skulle ha förebådades eller föregåtts av en konjunktion mellan Jupiter och Saturnus i Fiskarnas tecken. Mose sågs ju som förebådande Messias:

Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till. (5 mosebok kap 18 vers 15)

Det är som de brev man kan få med inbjudningar till kungen (man får inbjudan en vecka innan som jag minns (det har att göra med etiketten tror jag), men långt i förväg får man en tydlig ledtråd om att man ska vara beredd på att kungen kommer att inbjuda och vilken dag det handlar om), redan det första brevet gör den som får det antagligen beredd och förväntansfull!

Vem tänder stjärnorna? Vem dödar barnen?

I bibeltexten läser vi om Herodes fråga och stjärntydarnas svar:

7Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig…16När Herodes märkte att han blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinning, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. (Matteusevangeliet kap. 2)

Detta lede till att kung Herodes dödar alla gossar under två år. Eftersom Herodes dör i mars/april år 4 före Kristus så bör det vara något sådant avstånd minst till det som stjärntydarna och Herodes talar om, alltså omkring år 6 före Kristus. Om jag förstått det rätt så finns det tecken som tyder på att Herodes inte var helt vid sina sinnens fulla bruk på slutet och kanske blivit lite åsidosatt eller i alla fall inte helt regent på grund av det, och då kanske de inte kom på hans dödsbädd och var de där år 5 före Kristus så kan ju båda händelserna på stjärnhimlen ha inträffat före ankomsten och inom två år.

För mig som inte är direkt astronom så har jag uppfattat det som att de två som på engelska heter Berlin Star Table och Sippar Star Almanac berättar att det från år 7 före Kristus var stort intresse och fokus på stjärnhimlen. Också Josefus nämner att det år som följde på konjunktionen år 7 före Kristus så blev det en ovanligt stark messiansk rörelse i Judéen, men att den blev hårdhänt nedslagen av kung Herodes.

Vem är då stjärnan? 

Om detta hade varit en skrivelse om Zlatan Ibrahimovíc så hade det varit självklart vem stjärnan är, eller vad, men nu då? Det är ju självklart så att det kan ha varit ett fenomen skapat av Gud utan resten av skapelsen involverad, något som inte lämnat ens det obetydligaste spår, men om man tänker sig att evangelierna är på riktigt så kan det ju finnas spår.

De vanligaste tankarna är att det varit en supernova, en komet eller bara stjärnkonjunktionen.

Supernova 

En supernova sågs under antiken som en stjärna som föddes (nu vet vi att det är en stjärna som flammar upp). Ifrån kinesiska källor finns noteringar om en sådan supernova år 5/4 före Kristus.

Komet

En stillastående stjärna tyder på en komet, en komet med svans. En komet med svans kan ge intrycket att de står stilla över en särskild plats på jordytan. I antika texter tycks man använda begrepp som stillastående stjärna just om kometer med svans (när de ger intrycket att de stannar över en speciell plats). Josefus berättar om att år 12 före Kristus så stod en komet stilla över Rom i flera dagar i samband med Markus Agrippas död (vi vet nu att det var Halleys komet).

Åter till Kina som har noteringar om vad som syntes på himlen, när och hur länge.  En komet med svans syntes och noterades i Kina år 12 före Kristus, år 5 före Kristus och år 4 före Kristus. År 5 är väl egentligen den som passar bäst och den tycks ha synts under våren (vilket kan stämma bra med att herdarna sov ute) och den tycks ha varit synlig i sjuttio dagar ville ger magerna/stjärntydarna tid att resa till Israel för stjärntydarna om de gjorde det ifrån Persien/Irak under det att stjärnan syntes.

En annan möjlighet är att de helt enkelt sett stjärnkonjunktionen, går till judarnas kung (i Jerusalem) där får de höra att det är Betlehem de borde åka till och får hjälp av exv. en ängel eller dyl. i form av en stjärna/ett lysande bloss. Det finns också intressant koppling till de två år som stjärntydarna svarar Herodes (ni vet dödade alla gossebarn under två år) det tycks ha funnits spår av en förväntan hos det judiska folket om att en speciell/märklig formation av stjärnor (konjunktion) ska föregå Messias födelse (A. Edersheim). Och i en Midrash (lärande berättelse eller utläggning av Skriften (Gamla Testamentet) så berättas att det ska visa sig en stjärna i öster just två år före Messias födelse (Beth ha-Midrash sammanställd av Jellinek)!

Slutkommentar

Detta är några tänkbara möjligheter, vilket gör att vi inte alls måste vika oss för spekulationer kring att den där stjärnan det fanns nog mest på det bloss som de bibliska författarna rökte på för att dikta ihop smörjan som sedan blev världens mest lästa bok!

/ Martin Walldén VDM

 

Artikeln som pdf

 

Mysteriet med den försvunna skattskrivningen

Det är nu mellandagar. För en del är det dags att återvända till jobb och vardag, för andra att livet ut som vanligt. Jul är inte en så revolutionerande helg, mycket går sin gång i traditionens tecken, både det vi uppskattar och det vi ogillar.

Julen firas nu, men finns det något att fira?

Jag tänkte skicka med något att fundera över, något som handlar om en jul för länge sedan, den julen som faktiskt revolutionerande hela vår tillvaro, allt vad det innebär att vara människa!

Jag pratar förstås om den jul då då Gud blev människa i Jesus.

Är det en saga som borde börja: ”Det var en gång…” eller skulle den platsat i dokumentärprogram likt Svart på vitt med sina detaljer?

Själva texten idag är inget från någon av Svenska apologetiksällskapets skribenter, men bjuder på intressant läsning kring julen för länge sedan ändå! Anders Brogren står för tankarna. / Martin Walldén

Mysteriet med den försvunna skattskrivningen

God jul!

Nu börjar den; jultiden! Julfriden hoppas jag följer i dess spår för er alla!

Bloggen vill här påminna om orsaken till denna uppståndelse som nu är; att Gud har blivit människa i Jesus. Blivit människa för att dela våra villkor, för att ge oss möjligheten att leva i gemenskap med Gud, för att visa detta för oss och vem Gud är.

Man kan ha många olika tankar om vem Gud är och vad Gud vill med oss, men så här säger Jesus själv i sin predikan som brukar kallas för Jesus programförklaring!

Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet:

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: »I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.

Lukas evangelium kapitel 4 verserna 16-21

God jul! / Martin Walldén bloggredaktör

”Det hände sig vid den tiden…”

 

En vanlig invändning mot den kristna tron är baserad på en skepsis mot historiska fakta och data som de är angivna i skrifterna. Man bortser från att den modus av akademisk faktapresentation som är gängse idag är en relativt nutida uppfinning och att frånvaron av den formen ingalunda betyder att det man ändå meddelar skulle vara felaktigt bara för att formen är en annan. Frågeställningarna är oändliga och där man inte tycker sig se att det som står i bibeltexten ovedersägligen bekräftas av utomstående källor så tar man avstånd från budskapet i texten med dess föregivet bristfälliga historicitet som ursäkt. Dock är det frånvaro av bekräftelse, inte närvaron av ovedersägliga motbevis som ger utslaget.

Det är att märka att denna slags kritik nästan alltid uteblir för andra historiska företeelser som detta till trots accepteras som historiskt säkerställda, ofta på betydligt svagare faktaunderlag. Men dessa gör ju heller aldrig anspråk på att vara del av Guds tilltal till människan. Och det är just den springande punkten när det gäller ”julevangeliet” som det slarvigt kommit att kallas. Det som hände sig vid den tiden var nämligen något som radikalt ingriper i världshistorien och som ställer all annan historia inför ett tolkningsparadigm som människan i gemen inte vill kännas vid. Skälet är att om det som ’hände vid den tiden’ är vad det utger sig för att vara så måste all världshistoria skrivas om i ljuset av att ingen makt i världen har någonsin existerat utan att den i en eller annan bemärkelse varit underordnad den verkliga Makten.

Det är en myt att all makt utgår från folket. Det är ett teologiskt faktum att ”hela världen är i den Ondes våld.” Det är en prognos inför framtiden att ”inför Honom varje knä skall böja sig och erkänna att Han är konungarnas Konung och Herrarnas Herre”. Det är ett påstående att ”Han leder konungarnas hjärtan som vattenbäckar och ger jordens riken åt vem Han vill”, och ingen människa kan ändra detta faktum på en enda millimeter av sin bredd hur många eoner tid än förflyter.

Ingenstans blir denna den bakomliggande världsmaktens styrning klarare än i det säregna mötet mellan Gaius Julius Caesars adoptivson Caesar Augustus och barnet som föds i Betlehem en senvintermorgon någon gång år 5 eller 6 före vår nutida tideräkning. (Det enda som antagligen är 100% säkert att det inte skedde på ”julnatten” år noll.) Barnet som föds har en förhistoria flera tusentals år längre än den romerska nobilitetens olika släkter kunde redovisa.

Den som kom in i världen under dessa små omständigheter är ett uppfyllande av ett löfte från mänsklighetens urhistoria. ”Jag skall sätta fiendskap mellan Kvinnans säd och Ormens säd, ormynglet skall stinga Kvinnans avkomma i hälen, men det barnet skall krossa ormens huvud.” Han som föds är i direkt nedstigande led en son till Abraham, Isak och Jakob. Det löfte som Gud gav Abraham att ”Genom dig och din avkomma skall alla världens folk bli välsignade” träder in i världen på en sedan hundratals år tidigare förutsagd plats genom skeenden beslutade och iscensatta av sin samtids och en av världshistoriens mäktigaste politiska och religiösa makthavare: Augustus Caesar. Till yttermera visso en av de mest väldokumenterade makthavarna från den tiden. Lukas, (grek?) läkaren, Kristusefterföljaren som lever sitt liv under Augustus och Tiberius och de följande romerska kejsarnas tid har sina data klara och meddelar oss vad som skedde ”offstage” från den belysta maktscenen, och det skulle ta några decennier till innan Rom kände av anspråken från den snickarson som föddes långt ifrån elfenbenspalatsen.

Det var om honom som det redan tusentals år före ”Augustus” hade sagts att han skulle vara av liknande slag som ”Melkizedek”. ”Och Melkizedek, kungen i Salem medförde bröd och vin till mötet med Guds vän Abraham. Han var präst åt Gud den Högste.” Efter hans ordning kom till sist den som är efter Melkizedeks art, inte efter Aarons. (Abraham mötte Melkizedek långt före både

löftet om Isak och fyrahundra år innan lagen och prästerskapet under leviterna skapades) Och den ende som Gud sände att vara alla prästers präst och den som bar fram ett sista fullkomligt avslut av alla föregående offer är den som kallas ”Den Högstes Son”.

Profeten Jesajas utsagor från tiden från 739 f v t till 679 innefattar den andra nyckeltexten som ger ”julen” sin teologiska tyngd. ”En son, ett barn, blir fött åt oss, och på hans skuldror kommer makten att vila, namnet han får skall vara Underbar i Råd, Mäktig Gud, Evig Fader, Fredens Furste. Hans rikes tillväxt och dess fred kan ingen hejda, på Davids tron och över den tronens rike kommer han att etablera och vidmakthålla sitt rike med rättfärdighet och rättvisa allt framgent.”

Julens budskap är att denna son, detta bevis om Guds närvaro, denne Immanuel, föddes under Augustus Caesars regeringstid. Budskapet är och var att världsmakten är lydkonung under Gud. Det är Augustus annektering av Judeén något decennium tidigare som föranleder den folkräkning och skattskrivning som skedde under tiden då Quirinius var landsshövding i Syrien. Det är den erövringen av landet som tvingar fram ett synliggörande av det romerska rikets senaste ackvisition i sina befolkningsdetaljer, och skapar insikt om dess fiskala möjligheter som skatteintäktsland. Uppbörden varierade i olika delar av riket. I en del länder beskattades enbart de vuxna männen, i andra hushållen som sådana, lantbruk och andra sysselsättningar beskattas olika. Den civila strukturen var inte lika utvecklad överallt i nationens olika delar. Skatteuppbörd kräver en betydande byråkratisk apparat.

Det är just den politiska bestämda handlingen som också tvingar fram resan från Nasareth i Galileén till Bethlehem i Judeén. Ett beslut om att alla skulle skattskrivas på sin födelseort (i parförhållanden dock mannens födelseort) satte en massiv folkvandring i rullning. För det unga förlovade och havande paret spelar bakgrunden i storpolitiken ingen större roll, annat än att den tjänar till att skapa de förutsättningar som sedan länge ingick i det hopp om Messias ankomst som profeterna sedan länge klarlagt. ”Du Betlehem Efrata, den minsta av Juda städer…” (Men var skulle den födas som kunde identifiera sig som livets bröd om inte i Beit Lechem, brödhuset?) Att Maria var medveten om att detta inte var någon vanlig nedkomst att vänta gjorde nog viss ängslan oundviklig.

Gaius Julius Caesar var den som avslutade Roms mångåriga ställning som republik. Caesar är inte ännu en titel utan ett familjenamn. Han föddes med kejsarsnitt, på engelska ”the caesarian section”, efter latinets ord för snitt. Ur denna fysiska verklighet skapas ett familjenamn. Men också den egendomliga möjligheten att regenterna, kejsarna, som nu följer inte längre anses vara vanligt folk för de är ” a cut above the commoners”, snäppet över det vanliga folket alltså.

Gaius Julius mördas i mars 44 f v t. Två år senare görs han till Gud av senaten. Han deifieras! I sitt testamente förordnade han sin släkting, systersonen Octavianus till arvtagare av hela sin kvarlåtenskap, inklusive regeringsmakten. Att det inte var en lätt övergång kan man lätt läsa sig till i diverse historiska verk. (Encyclopedia Britannica, Gibbons: The rise and fall of Rome etc) Tillsammans med två andra generaler bildas ett triumvirat, efter en initial delning av riket vidtar dock snart kampen om det totala herraväldet. Augustus kom ut ”on top.” Hans framfart är blodig men rättfärdigas förstås av maktens tillskyndare som nödvändig blodspillan för att skapa det fredsrike, den Pax Augusta, som i nära tusen år skulle dominera Europa och mellersta östern sam stora delar av Afrika. Han bar ändå officiellt titeln; Princeps Pax, fredsfurste. (Bland annat röjer Octavianus sin egen halvbror, drottning Cleopatras son med Julius Ceasar, Ceasarion, ur vägen genom mord.)

Han lyckas ge sken av att återinföra republiken medan han i själva verket lägger all makt under sig och i utbyte mot senatsplatser åt sina jasägare dompterar och dominerar han generalförsamlingen som generöst belönar honom med den ena hederstiteln efter den andra. Han tar över titeln och uppdraget som ”Pontifex Maximus” efter Lepidus. Det betyder ”den störste brobyggaren” mellan

Gud och människorna. En titel som påvarna utan en blinkning numera har som sin. Det finns visserligen redan en enda medlare mellan Gud och människor, nämligen Jesus Kristus, men några decennier innan han föds i Betlehem sitter den kronan som gjuten på Octavianus huvud. Augustus blir han för att han ju direkt efter faderns bortgång adopterats av den ’Gud’ som senaten utropat och således är sonen ’Den Högstes Son’. Augustus betyder just ”den mest upphöjde”, och har en koppling till augurernas (spådomsskråets) uppgift att tolka himmelns påbud åt människorna, alltså en prästerlig tjänst. Augustus är också redan tidigt medveten om sin militära status och tar titeln Imperator, dvs ”Arméns anförare.” Han samlar all religiös och politisk makt under en enda hand. Det kommer att upprepas ännu en gång i världshistorien. Den ekonomiska makten lägger han likaledes under sig genom att kontrollera kornleveranserna från Egypten till Rom.

Jesus av Nasareth kallas hundratals år tidigare för den som är anföraren för Guds härskaror: ”Jahweh Sebaoth.” En tydlig vink om detta ger han inför Pontus Pilatus när denne skroderar om sin makt över Jesus vid rättegången i Jerusalem: ”Vet du inte att jag har makt över dig och ditt liv? Du hade alls ingen makt över mig om den inte givits dig från himmelen.. Tror du inte att jag kunde be min Fader om att skicka tolv legioner änglar till mitt försvar om mitt rike var av denna värld?” Rom hade en enda legion i hela området.

Augustus kallades Pater Patriae; landsfader, fädernas fader och nationens självklara beskrivare av vad som gällde även på äktenskapslagstiftningens och moralens områden. Inte bara sista utpost i juridisk mening som ordningsmaktens högsta huvud utan även den som stiftade de lagar som undersåtarna hade att efterkomma. Lex Romana bildar ännu idag grunden för det västerländska rättsväsendet.

Jesus föds alltså ca år 5 f v t. Augustus dör strax utanför Neapel i Augusti år 14 v t. Jesus är alltså i övre tonåren när Augustus ersättas av Tiberius. Tack vare Augustus och hans adoptivfar Gaius Juius Caesar har vi juli och augusti i våra almanackor.

Det hände sig vid den tiden? Det var en gång? Det råkade vara så att…? Av en händelse föddes en gosse där i Betlehem och då var genast några flinka skrivare framme och anpassade allt de visste om Augustus till den gossen? Nog var det väl judiska upprorsmakare som hittade på allt detta för att ’skriva’ om historien till sin fördel? Den tanken förs fram av en del teologer, inte minst i RKK.

Men vilket var först? Gudsordet med sina löften och profetior under minst 1800 år? Eller det romerska riket? Det finns olika möjliga perspektiv: jag sa ovan att hela världen är i den Ondes våld. Dennes förslagenhet är sådan att han genom lögnens maktmedel lägger dimridåer och skapar skogar av giftiga träd runt varje livsträd. Han kan inte hindra livets träd från att växa, men väl att det upptäcks av människorna. Vill man dölja ett gott träd gör man det i en snårskog av giftiga. När världens dittills mäktigaste härskare tar på sig alla gudomliga attribut och hävdar sig som inte bara ”Guds tjänare” utan som en ”Gud själv” så är det just för att förhindra att den verklige Guds son känns igen när Hosanna ljuder och den kommer som kommer i Herrens namn. Men se det lyckades inte. Augustus dör, men Den Högstes Son ger frivilligt upp andan när hans uppdrag är avklarat.

Men det andra alternativet är det motsatta: Allt detta som sker är en från ovan bestämd utveckling som ingen av aktörerna kunnat förhindra. Gud har inte abdikerat. Tidsrymderna är lappri! För Gud är tusen år som en dag.. Tålamodet utsträcker sig ju ännu över vår tid, men det som är förutsagt kommer att hända. Även i framtiden styr Guds hand.

Istället för att dölja barnet i krubban är det Augustus som genom sin skattskrivning sätter det i rampljuset, ett rampljus som aldrig bleknar. Augustus skapade en infrastruktur av vägar i hela riket som gjorde att det kristna budskapet kunde spridas med stor hastighet. Ett nära nog universellt ’gatuspråk’ en enkel grekiska, det s k ”Koiné” bereder vägen för en blixtsnabb spridning av ett och samma budskap över stora delar av Europa och främre Asien. Att barnets födelse inte gick alla

makter spårlöst förbi visas genom dem som kom österifrån och avsiktligt sökte judarnas nästa konung. Dessa ”turister” orsakar viss problematik hos konung Herodes. Samme Herodes som några decennier senare uppvisar sin arrogans gentemot Gud och människor när han iklädd sina regalier och praktkläder talar till folket som skolats att ge tyrannen den hyllning som denne krävde: ”Vi hör en guds röst, inte en människas”. ”Och i samma stund slog en Herrens ängel honom därför att han inte gav äran åt Gud och han åts upp av maskar och dog.” Augustus var ingalunda ensam om att anse sig vara ”Gud själv”. Både judar och sedermera kristna hade stora bekymmer med att tillbedja kejsaren som om han vore Gud. De kallades lustigt nog för just ’gudlösa’ för att de vägrade böja knä för kejsaren.

Pax Augusta? Vem minns den idag annat än som en historisk anekdot? Pax Christi? Den finns hos alla dem som givit Fredsfursten plats i sina liv redan nu, och de har ett löfte om en tusenårig fred framför sig.
Imperatorn Augustus har inga arméer mer. Hans bro saknar landfäste både hitom och bortom evigheten. Han sover bland sina fäder, medan Faderns son sitter vid sin Faders sida och väntar på att återkomma för att döma levande och döda. Inklusive Octavianus Augustus Caesar.

”Det som hände sig vid den tiden” var att världens makter fogade sig under Gud den Högstes beslut och beredde en väg för Herren. Just så: bered en väg för Herren, berg sjunken djup stå upp. Han kommer han som fjärran var sedd som fädrens hopp.

Det mäktigaste riket i världen kunde inte annat än följa den tusenåriga planen. Stirra er inte blinda på bagatellerna i tidens gång. ”Varför larmar hedningarna och varför reser sig jordens konungar upp mot Herren och hans smorde? Han som tronar i himmelen ler, Herren bespottar dem. Han skall tala till dem i sin harm och de skall bäva under hans vrede.”

Gör inte misstaget att betrakta julevangeliet som en saga. ”När tiden var inne födde Maria en son, lindade honom och lade honom i en foderkrubba.” ”Då Gud under långa tider hade talat till fäderna och profeterna på många olika vis har han nu i denna den sista tiden talat till oss genom sin Son. Samme Son som han har insatt till att vara arvtagare till allting, genom vilken han också hade skapat hela världen. Det är han som är Guds härlighets återsken och Guds väsens sanna uttydare. Genom sin makts ord bär han allt och när han hade gjort en ände på synden genom att rena världen från den satte han sig på sin plats på högra sidan vid den Högsta makten i himmelen.”

Historien är ingalunda slumpartad. Den är i alla bemärkelser ”His story”. Vi är bara för små och klensjälade för att fatta det fullt ut. Även Caesar Augustus var bara ett redskap i Guds hand. Inte så bara dock, utan faktiskt det mest och bäst förberedda redskapet. Att fira jul är att manifestera tron på Guds överhöghet över alla tungomål, folk och stammar, över alla makter och ismer på jorden.

God Jul!
Björn Donobauer, Doncaster