Etikettarkiv: Joachim Arting

Myten om den ”mörka” medeltiden

Anhängare av vad som brukar kallas ”konflikthypotesen” menar att kristendom och vetenskap står i motsatsförhållande på ett teologiskt, filosofiskt och/eller historiskt plan. Man hävdar bl.a. att kristna och framförallt den institutionaliserade kyrkan, aktivt förtryckt vetenskaplig utveckling och förföljt vetenskapens förgrundsmän genom historien, vilket man borde förvänta sig (eller åtminstone inte bli förvånad över) om kristen tro i sig är oförenlig med vetenskap. En vanligt förekommande uppfattning är att medeltiden (ca 500-1500) var en speciellt ”mörk” tid (jfr engelskans ”dark ages”) där vetenskapens utveckling var starkt motarbetad av en auktoritär religiös överhet och knappt (om ens alls) några vetenskapliga framsteg gjordes. Jag ämnar här redogöra för hur vetenskapshistorikerna Michael Shank och David Lindberg ser på den så kallade ”mörka” medeltiden utifrån deras bidrag till Ronald Number’s antologi Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion.

Number’s bok rekommenderas varmt för övrigt och är inte någon kristen försvarsskrift (jfr kapitel 9 som har titeln [The Myth] ”That Christianity Gave Birth to Modern Science”. Kristendomen var inte den enda orsaken till att modern vetenskap uppstod). Av 25 författare är 12 ateister, 8 kristna, en jude, en muslim, en buddhist och två ”övriga”.

Synen på medeltiden som en period av vetenskapligt bakåtsträvande har enligt Shank i princip försvunnit bland historiker som forskar om tidsperioden, men det verkar som att nutida populärvetenskap (och den svenska skolan) inte riktigt har hängt med i svängarna. Carl Sagan, i sin bok Cosmos från 1980 (senare även TV-serie), tar upp framstående tänkare från det antika Grekland till nutid men lämnar ett hål på över 1000 år efter Hypatia (ca. 350-415) och återupptar historien igen först vid Leonardo da Vinci (1452-1519). Gapet däremellan benämns som ”en tragiskt förlorad möjlighet för mänskligheten”. Jag antar att du, om du liksom jag gått i en svensk skola, håller med om att Sagans utläggning av vetenskapshistorien låter bekant eller åtminstone passande med bilden som målades upp under skoltiden här i Sverige också, i mitt fall främst på naturkunskapslektionerna. Men varför håller inte nutida vetenskapshistoriker med om denna bild?

Universiteten

Påståendet att den medeltida kyrkan aktivt försökte stoppa vetenskapliga frågeställningar verkar rimma illa med kyrkans agerande under samma period. Shank skriver:

”John Heilbron, ingen apologet för Vatikanen, prickade rätt när han började sin bok The Sun in the Church med följande ord: ’Den Romersk Katolska Kyrkan gav mer finansiellt och socialt stöd till studiet av astronomi i över sex århundraden, från återförvärvandet av antik lärdom under den sena medeltiden fram till upplysningen, än några andra, förmodligen än alla andra, institutioner.’” (Numbers, Kindle Location 242)

Kom ihåg att det var runt 1200-talet som universiteten uppkom – med aktivt stöd från påven dessutom. Shank påpekar att teologi inte var det enda som studerades vid de första universiteten – ca 30% av allt kursmaterial bestod av ämnen och texter som behandlade den naturliga världen. Dessutom krävdes studier motsvarande en magisterexamen innan man ens hade tillåtelse att studera teologi, vilket innebar att majoriteten av alla studenter aldrig läste teologi eller bibliska studier, utan snarare icke-religiösa ämnen så som logik, juridik, naturfilosofi och matematik. Alla universitet hade inte en teologisk fakultet och nyare universitet fick inte inrätta någon överhuvudtaget innan den senare medeltiden. Shank summerar:

”Om den medeltida kyrkan hade för avsikt att nedslå eller förtrycka vetenskapen, gjorde den verkligen ett kolossalt misstag i att tolerera – för att inte tala om att stödja – universiteten.” (Numbers, Kindle Location 250)

Teologin

Det vore i sammanhanget relevant att också ta upp den teologiska hållning som kyrkan under medeltiden hade till vad vi idag skulle kalla vetenskap, så som studier av naturen, matematik, logik etc. David Lindberg som skrivit det första kapitlet i Number’s antologi attackerar myten att kristendomens uppkomst medförde slutet på antik vetenskap. Lindberg påpekar att kyrkofäderna, särskilt Augustinus, flitigt använde dåtida kunskap om naturen, grekisk naturfilosofi osv. i sina tolkningar av Bibeln och att detta fortsatte att vara vägledande för kyrkan under medeltiden. Vetenskaperna (grekisk naturfilosofi, matematik, logik etc.) skulle inte upphöjas till att ta Guds plats och de hade inte inneboende värde, men däremot var de värdefulla verktyg, inte minst för att kunna förstå Bibeln.

Lindberg sammanfattar den teologiska hållningen som genomsyrade tidsperioden:

”Vetenskapen ska inte älskas, men användas. Denna attityd mot vetenskaplig kunskap skulle frodas under medeltiden och långt in i den moderna tiden. Vore det inte för denna inställning hade medeltida Européer säkerligen haft mindre vetenskaplig kunskap, inte mer” (Numbers, Kindle Location 217)

Lindbergs framställning av kyrkans teologiska hållning till vetenskap under medeltiden går som hand i handske med Shank’s framställning av hur kyrkan faktiskt agerande.

Exempel på vetenskapliga framsteg

Till sist kan det vara relevant för påståendet om den ”mörka” medeltiden att se några exempel på vetenskapliga framsteg som faktiskt gjordes under medeltiden. Mats Selander har sammanställt många av de viktigaste individerna från tidig medeltid till 1400-talet (Selander 2017, ss. 77-82) som bidrog till den vetenskapliga utvecklingen. Även Shank ger en kort lista. Här följer några axplock:

Johannes Philoponos (490-570). Argumenterade mot flera av Aristoteles teser utifrån sin kristna tro och gick emot påståenden som att universum är evigt eller att vakuum är omöjligt. Föreslog även en impetus-teori för rörelse som Buridan och Galileo m.fl. byggde vidare på.

Gerbert av Aurillac (senare påve Silvester II, ca 945-1003). Införde arabiska siffror i Europa.

Vilhelm av Conches (ca 1090-1154). Skiljde på primära och sekundära orsaker, där Gud var den primära orsaken till naturens upprätthållande medan de sekundära orsakerna rörde orsaksrelationer i naturen. Han letade på grund av detta efter oföränderliga lagar i naturen. Kanske låter bekant?

Robert Grosseteste (ca 1170-1253). Betonade användningen av matematiken för att beskriva naturen och bidrog därmed till att grundlägga den matematiska fysiken.

Roger Bacon (1214-1292). Såg vetenskapen som en hjälp att sprida kristen tro. Skrev mycket om optik. Gillade hantverk och teknologi (till skillnad från många av dem som var inspirerade av grekisk filosofi) och spekulerade bl.a. om möjligheten att skapa bilar, flygplan, kanoner och teleskop.

Witelo (ca 1230-1275). Skrev medeltidens största avhandling om optik som i sin tur inspirerade Keplers forskning om ljus.

William av Saint-Cloud (aktiv mot slutet av 1200-talet). Först att använda en slags hålkamera (camera obscura) för att se solförmörkelser.

Thomas Bradwardine (1290-1349). Lyckades formulera en matematisk formel för rörelse som gällde alla situationer. Använde sig av logaritmer, vilket man tidigare hade trott upptäcktes år 1614 av John Napier.

Jean Buridan (ca 1300-1361). Utvecklade en impetus-teori (med inspiration från Johannes Philoponos), föregrep Galileos fysikaliska teorier och lade grunden för mekanik.

Listan kan göra flera gånger längre än detta, men jag tror att poängen blivit tillräckligt tydlig: Den vetenskapliga utvecklingen stannade verkligen inte av under medeltiden.

Sammanfattning

Vi har här sett flera skäl att ifrågasätta den populära uppfattningen att medeltiden var en mörk tid för vetenskapen och att kristendomen (framförallt den institutionaliserade kyrkan) förtryckte dess framväxt. Kyrkans agerande och dess teologiska hållning i stort pekar på att det motsatta är fallet. Kyrkan hjälpte – snarare än stjälpte – framväxten av modern vetenskap. När vi dessutom undersöker vilka framsteg som faktiskt gjordes, ter sig påståendet att medeltiden skulle utgöra en ”mörk” period för vetenskapen ohållbart; det verkar kräva en mycket illvillig tolkning av det historiska materialet.

Shank avslutar sitt kapitel med följande ord:

”Mellan 1150 och 1500 hade fler läskunniga Européer haft tillgång till vetenskapligt material än någon av deras föregångare i tidigare kulturer, till stor del tack vare uppkomsten av, den snabba utvecklingen av och det naturfokuserade kursmaterialet vid, de medeltida universiteten. Om den medeltida kyrkan hade för avsikt att undertrycka frågor om naturen måste den varit fullständigt maktlös eftersom den totalt misslyckades att nå sitt mål.” (Numbers, Kindle Location 304)

Anhängare av konflikthypotesen kan därmed inte använda en så kallad ”mörk” medeltid för att stödja sin teori. Det vore helt enkelt att bygga historiska luftslott.

Referenser:

Shank, Michael H., ”That the Medieval Christian Church Suppressed the Growth of Science”, i Numbers, i Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Location 218-298.

Lindberg, David C., ”That the rise of Christianity was responsible for the demise of ancient science”, i Numbers, Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Location 101-217.

Selander, Mats, Utan Jesus ingen mobil i fickan: Om hur kristen tro lade grunden för modern vetenskap, CredoAkademin, Falun, 2017, ss. 77-82.

Annonser

Är medvetandet hjärnans datorspel?

I mitt förra inlägg doppade jag lilltån i det gigantiska havet som kallas medvetandefilosofi och gav ett par exempel på kritik av en allmän form av materialistisk/fysikalistisk syn på medvetandet. I detta inlägg ämnar jag att undersöka en specifik variant av materialism/fysikalism som kallas funktionalism. Liksom i mitt förra inlägg argumenterar jag här inte för en egen syn på medvetandet utan ämnar endast att undersöka en specifik förklaringsmodell som skulle göra en icke-materialistisk förklaringsmodell för medvetandet överflödig. Detta skulle i sin tur skulle göra det svårare för en kristen att argumentera för existensen av en själ som i någon form varken är identisk med eller ytterst sett beroende av kroppen. Jag förutsätter här att medvetandet i någon grad inbegrips i det kristna begreppet om själen, vilket kanske inte alla nödvändigtvis håller med om. Själen i kristen teologi bör förmodligen ses som mer än enbart medvetande, men det verkar i mina öron märkligt att helt skilja dem åt. Jag lyssnar dock gärna till argument för motsatsen.

Funktionalism1

Liksom materialism är funktionalism också ett paraply-begrepp som innefattar flera olika varianter, men vad funktionalistiska modeller för medvetandet har gemensamt är dess syn på mentala tillstånd: Mentala tillstånd (alltså, medvetna upplevelser, så som att uppleva en färg, att ha ont osv.) är ett uttryck för en organisms funktionella tillstånd. Funktionalism (och dess olika varianter) brukar även kallas för ”the software view”, ”the computational theory of mind” och ”strong AI models of consciousness”.2

”So what is the computational theory of mind? At its heart is the assumption that the mind is to the brain as software is to hardware3

Hjärnan motsvarar enligt dessa synsätt den fysiska datorn; medvetandet motsvarar programvarans olika input, output och övriga funktioner. Mentala tillstånd (t.ex. att känna smärta) är det funktionella tillståndet som utgörs av följande orsaksrelationer:

  1. Ett visst input skapar ett mentalt tillstånd (t.ex. ett nålstick i fingret får en nerv att skicka en smärtsignal)
  2. Som i sin tur orsakar andra mentala tillstånd (t.ex. självömkan, viljan att plåstra om sig)
  3. Som orsakar ett visst output (ett visst beteende, t.ex. att skrika ”AJ!”, att hämta ett plåster)

Alltså, ett funktionellt tillstånd är orsaksrelationerna:
Input → Mentalt tillstånd → Andra mentala tillstånd → Output

Funktionalismen blir på så sätt en användbar modell för att förklara andras beteenden från ett tredjepersonsperspektiv. ”Smärta” fungerar t.ex. som en användbar hypotes när vi försöker avgöra varför någon skrek ”AJ!”: Vi räknar helt enkelt med att personen fick en input som orsakade vissa mentala tillstånd hos personen, som i sin tur gjorde att denne skrek ”AJ!”.

Kom ihåg att detta liknar och är av många tänkt att vara analogt till hur en dator fungerar: Tangentbordet får en input, vilket orsakar att vissa beräkningar utförs, som i sin tur ändrar flera av programmets variabler, vilket ger en ny output på skärmen eller i högtalarna.

Två framstående och inflytelserika funktionalister är Hilary Putnam och David Lewis4.

Kritik av funktionalism

Funktionalismen är åtminstone vid första anblick förmodligen ganska tilltalande för de flesta i vår tid. Som en förklaringsmodell för att förklara andras beteenden verkar funktionalismen väldigt intuitiv och begriplig. Att föreställa sig medvetandet som ett datorprogram är nog för de flesta ingen konstig tanke då mängder med filmer, spel osv. leker med tanken på självmedvetna robotar samtidigt som både hypen (och oron) kring framtidens AI inte verkar vara på väg att minska. Funktionalismen har dock mött en del invändningar som verkar tyda på att den inte räcker hela vägen för att förklara medvetandet eller mentala tillstånd ordentligt.

Problem 1: Inverterad qualia

Qualia är personliga eller ”privata” egenskaper som mentala tillstånd verkar inneha. Det är den subjektiva kvaliteten hos mentala tillstånd, som t.ex. hur smärtans ”smärtsamhet” eller blodets ”rödhet” faktiskt upplevs.

Låt oss nu tänka oss att Maria och Samuel går in i ett rum, blickar ut över rummet, upptäcker en hög med Legobitar (input), sorterar ut alla rödfärgade bitar i sinnet (mentalt tillstånd), pekar och säger: ”De röda Legobitarna ligger där” (output). Enligt funktionalismen har både Maria och Samuel samma funktionella (och därmed mentala) tillstånd: Nämligen tillståndet att vara medveten om eller att uppleva ”rödhet”.

Låt oss nu istället föreställa oss att Samuel har en omvänd upplevelse av vissa färger (vilket verkar vara en metafysisk möjlighet); så att när Maria (och alla andra) ser rött, så ser Samuel blått och tvärtom. I detta fall skulle Maria och Samuel mentalt sortera bitarna på olika sätt: Maria efter deras rödhet, Samuel efter deras blåhet. Maria och Samuel har dock fortfarande samma funktionella tillstånd:

  1. De har samma input (synintryck från rummet)
  2. De har samma mentala orsaksrelationer (båda sorterade mentalt ut de röda Legobitarna från de andra och tror att ordet ”röd” kan appliceras på dem)
  3. De har samma output (båda pekar och säger att ”De röda Legobitarna ligger där”).

Maria och Samuel innehar exakt samma funktionella tillstånd, men har två helt olika mentala upplevelser: Samuel upplever blåhet; Maria upplever rödhet.

Exemplet verkar visa att upplevelsen av ”blåhet” verkar kräva mer än enbart orsaksrelationerna som beskrivits ovan – det förklarar inte qualia på ett tillfredsställande sätt. Det verkar alltså som att två olika mentala tillstånd (att uppleva ”rödhet” & ”blåhet”) kan ha samma funktionella tillstånd, vilket betyder att mentala tillstånd inte är identiska med funktionella tillstånd så som funktionalismen kräver.

Problem 2: Frånvarande qualia

Förutom problemet med inverterad qualia implicerar funktionalismen att om en dator eller robot lyckas imitera medvetande genom att uttrycka rätt funktionella tillstånd, så betyder det att de faktiskt har det mentala tillståndet. Men även om en robot programmeras så att den skriker ”AJ!” och grimaserar vid ett nålstick, så verkar det finnas något konstigt med att säga att roboten faktiskt ”har ont” eller upplever smärta på samma sätt som en medveten varelse skulle ha. Medvetna upplevelser så som smärta verkar helt enkelt kräva en form av förstapersonsperspektiv som funktionalismens orsaksrelationer verkar oförmögen att förklara.

För att förtydliga denna invändning kan vi ta hjälp av det förmodligen mest kända tankeexperimenten inom medvetandefilosofin, vilket är John Searles ”kinesiska rum”. Läs gärna en mer utförlig version av Searles resonemanghär (ca 2 sidor). Förenklat går tankeexperimentet ut på följande:

Tänk dig att du är i ett rum med ett hål i väggen på varsin sida om dig. Mitt i rummet står några korgar som innehåller kinesiska symboler och en regelbok för hur symbolerna kan kombineras (men inte vad de betyder). Ibland så ramlar symboler in genom det ena hålet och din uppgift är att utifrån regelboken sätta ihop nya kombinationer av symboler beroende på vilken symbol som kom in för att sedan kasta ut dem ur det andra hålet. Låt oss säga att de inkommande symbolerna är frågor som folk utanför ställer och dina sammansättningar av symboler är svar på frågorna (men det vet inte du då du inte kan ett ord kinesiska). Låt även säga att du snart blir så pass skicklig att sätta ihop symbolerna att dina svar inte går att skilja från någon som har kinesiska som modersmål:

”There you are locked in your room shuffling your Chinese symbols and passing out Chinese symbols in response to incoming Chinese symbols. … Now the point of the story is simply this: by virtue of implementing a formal computer program from the point of view of an outside observer, you behave exactly as if you understood Chinese, but all the same you don’t understand a word of Chinese.”5

Exemplet pekar på problemet med att definiera medvetandet eller mentala tillstånd enbart i termer av funktionella tillstånd. Om funktionalismen stämmer så imiterar du endast förståelse; men du har den inte. Personen i det kinesiska rummet gör precis vad ett datorprogram gör: det följer formella regler (syntax) som kan ge intrycket hos utomstående att det innehar förståelse – utan att förstå någonting! Detta verkar tyda på att analogin med ett datorprogram inte är tillräcklig eller ens relevant för att förklara varken förståelse, andra mentala tillstånd eller qualia.

Avslutande reflektioner

Om kritiken mot funktionalismen som jag redogjort för ovan är giltig, så tycks det som att mentala tillstånd inte går att reducera till enbart en beskrivning orsaksrelationer/funktionen hos ett ting. Det verkar möjligt att ha olika mentala tillstånd och samtidigt ha samma funktionella tillstånd vilket tyder på att dessa inte är samma sak. Det verkar även möjligt för en dator att ha ett funktionellt tillstånd för ”förståelse” – utan att förstå någonting.

Utifrån detta tycks det tveksamt att förvänta sig att datorer en dag kommer att bli medvetna och börja erfara qualia på samma sätt som vi människor gör, oavsett hur komplexa datorsystem och algoritmer vi lyckas producera i framtiden. Raymond Tallis kritiserar en sådan optimism: Att hålla fast vid en funktionalistisk eller ”datoriserad” syn på medvetandet verkar ha väldigt liten chans att någonsin hjälpa oss att förstå vad faktiskt medvetandet är. Det verkar krävas något mer än enbart fler eller mer komplexa funktioner för att skapa självmedvetande hos t.ex. ett datorprogram.

”Cray supercomputers with terabytes of RAM are as zombie-like as pocket calculators. This does not stop people claiming that, while we don’t have conscious computers yet, we shall ”soon” or ”eventually” develop ones that are conscious. … I have yet to see a definition of ”complexity” that would make consciousness seem inevitable or even more likely in the artefact possessing it. … there is no evidence that currently available, massively parallel computers are more self-aware, prone to suffering or joy, or able to experience the sound of music or the smell of grass than their serial counterparts.”6

Är funktionalismen en giltig syn på medvetandet? Går det att modifiera en datoriserad syn på medvetandet så att den kan förklara inverterad och frånvarande qualia? Kan vi överhuvudtaget förvänta oss att AI-forskningen kommer att skapa självmedvetna robotar? Enligt kritiken som riktats mot funktionalismen verkar svaret vara nej. I så fall bör vi rimligtvis kasta denna materialistiska teori om medvetandet i papperskorgen och söka efter svaret på annat håll.

// Joachim Arting

Litteraturlista

Moreland, James Porter & Craig, William Lane, Philosophical foundations for a Christian worldview, InterVarsity Press, Downers Grove, Ill., 2003.

Tallis, Raymond, Aping Mankind, Rutledge, New York, 2016.

Fotnoter

1 Redogörelsen utgår till största delen från Moreland & Craig, Philosophical Foundations for a Christian Worldview, 255-258.

2Moreland & Craig, Philosophical Foundations for a Christian Worldview, 255.

3Raymond Tallis, Aping Mankind, 194.

4Moreland & Craig, Philosophical Foundations for a Christian Worldview, 256.

5John Searle, Minds, Brains and Science, Harvard University Press, Cambridge, 1984, s. 32-33, citerad i Moreland & Craig, Philosophical Foundations for a Christian Worldview, s. 257-258.

6Raymond Tallis, Aping Mankind, s. 195.

Är jag min hjärna? Bortom strikt materialism

Frågan om medvetandet har på senare tid väckt min nyfikenhet. Vad är jag? Är jag en själ som har en kropp eller är jag endast min kropp? Är mitt medvetande reducerbart till rent fysiska processer? Den överväldigande majoriteten kristna har genom historien hävdat att jaget inte är begränsat till kroppen utan också består av en själ som inte är identisk med kroppen, vilket tycks stödjas av både Jesus och Paulus (t ex: Luk 12:4-5, 23:43; Fil 1:23-24; 2 Kor 5:8). En strikt materialistisk syn på människan och medvetandet tycks alltså, åtminstone vid första anblick, vara svår att förena med en kristen världsbild, även om det faktiskt finns kristna materialister.1 Jag kommer här ge ett par skäl att tro att en materialistisk syn på människan inte är tillräcklig för att förklara hennes medvetande. Om detta är fallet ger det oss skäl att inte vifta bort idén om ett immateriellt medvetande (t.ex. själen) som en irrelevant förklaringsmodell redan på förhand. Jag utgår till stor del från två böcker av J.P. Moreland (kristen medvetandefilosof) och Raymond Tallis (ateist, läkare, neuroforskare och filosof).2

Materialism (även ”fysikalism”)

Med materialism menar jag ett synsätt som säger att allt som existerar är fysiska substanser, fysiska egenskaper och fysiska händelser (eng. Events). Några ytterligare definitioner är på sin plats:

  • En substans är ett bestående, enskilt ting, sominnehar egenskaper. Ett specifikt äpple är en substans; ett äpple är bestående i bemärkelsen att det kan förlora eller få nya egenskaper (t.ex. färg), men fortsätta att vara samma substans – nämligen ett äpple.
  • Egenskaper är oföränderliga och innehas av andra ting, t.ex. substanser. Ett äpple kan ha egenskapen att vara rött, som när äpplet ruttnar byts ut till egenskapen att vara brunt. Äpplets egenskaper kan bytas ut, men färgerna röd eller brun förändras inte.
  • En händelse betyder här antingen att en substans ändrar egenskaper (t.ex. äpplet byter färg) eller fortsätter att inneha en egenskap under en viss tid (t.ex. äpplet fortsätter att vara rött).

Utmärkande för just fysiska substanser, egenskaper och händelser är att de principiellt skulle kunna observeras av vem som helst – ingen har något särskilt ”företräde” när det kommer till att uppfatta t.ex. färgen på ett äpple. Människan är alltså enligt detta synsätt en enbart fysisk substans (hjärna, nervsystem, kropp), som har enbart fysiska egenskaper och i vilken enbart fysiska händelser äger rum. Detta är en monistisk syn på människan, till skillnad från en dualistisk syn på människan vilken säger att människan är både materiell och något mer. Det bör nämnas att det finns flera olika förklaringsmodeller för medvetandet bland materialister, men detta är i stora drag vad de har gemensamt.

”There is only one sort of stuff, namely matter – the physical stuff of physics, chemistry, and physiology – and the mind is somehow nothing but a physical phenomenon. In short, the mind is the brain … we can (in principle!) account for every mental phenomenon using the same physical principles, laws, and raw materials that suffice to explain radioactivity, continental drift, photosynthesis, reproduction, nutrition, and growth.” – Daniel Dennett3

Kritik av materialism

De flesta (om inte alla) materialistiska förklaringsmodeller hävdar att hjärnan och medvetandet är identiska eller åtminstone att medvetandet är något rent fysiskt inuti hjärnan. Det räcker inte att visa på en korrelation mellan ett tillstånd i min hjärna och ett mentalt tillstånd, eller att visa att dessa alltid hänger samman för att bevisa något av dessa påståenden – Även dualister förväntar sig samma resultat. Frågan är av filosofisk natur och inte strikt naturvetenskaplig. Ett filosofiskt tillvägagångssätt för att möjligtvis falsifiera (snarare än bevisa) en materialistisk förklaringsmodell är följande: Om något är sant, eller ens möjligtvis kan vara sant om medvetandet, som inte är sant eller möjligtvis kan vara sant gällande en fysisk substans, egenskap eller händelse (t.ex. hjärnan), då är materialismen falsk.4

För att illustrera detta, låt säga att Andreas och Elias tänker på en varsin karaktär ur Star Wars. För att lista ut vilken karaktär den andre tänker på börja de gissa på olika egenskaper hos denne. Andreas gissar att Elias karaktär är en människa, vilket stämmer. Elias gissar att Andreas karaktär är en man, vilket också stämmer. Än så länge skulle båda teoretiskt kunna tänka på samma karaktär – det skulle kunna vara sant att Elias karaktär är både människa och man. Men om Andreas nu gissar att Elias karaktär är en kvinna och han har rätt, då vet vi att Andreas och Elias inte tänker på samma karaktär. Varför? De har egenskaper som utesluter varandra – Karaktärerna kan inte vara identiska. Alltså, om vi kan hitta en egenskap hos medvetandet som hjärnan inte har eller möjligtvis kan ha, räcker det för att visa att de inte är identiska.

Tillbaka till hjärnan och medvetandet: Finns det då några exempel på egenskaper hos medvetandet som hjärnan inte har eller kan ha (eller tvärtom)? Några uppenbara egenskaper hos hjärnan är att den har färg, vikt, densitet och kan principiellt betraktas av andra. Mentala tillstånd däremot (t.ex. tankar, att ha ont etc.), verkar inte ha någon färg, vikt, densitet eller kunna betraktas av andra. Det verkar svårt att se hur mentala tillstånd ens skulle kunna ha dessa egenskaper. Det verkar alltså principiellt möjligt för min hjärna att inneha egenskaper som inte är principiellt möjliga för mitt medvetande att ha. Som någon sagt: ”Filosofer må ha tunga tankar – men de behöver inga nackstöd!”.

I många fall kan vi se att någon har ont, t.ex. på deras ansiktsuttryck, men vi kan inte se upplevelsen av att ha ont i sig. Hur avancerad vår magnetröntgen än blir, tycks det högst tveksamt att förvänta sig att det skulle gå att ”hitta” upplevelsen av smärta. Som mest verkar vi kunna förvänta oss att hitta det område i hjärnan som aktiveras när någon har ont. Men smärta är något som upplevs från ett första-personperspektiv och inte reducerbart till aktiviteten i hjärnan som en magnetröntgenkamera kan se på en datorskärm. Mina upplevelser är principiellt personliga och inte åtkomliga för någon annan – jag kan inte dela mitt första-personperspektiv med någon annan. Däremot är fysiska substanser, egenskaper och händelser principiellt åtkomliga för vem som helst att betrakta. Detta tyder på att mina mentala tillstånd, alltså mitt medvetande, inte är identiskt med min hjärna eller något fysiskt.

”… it is necessary only to point out that if you believe that the brain, or some small part of it, is the seat of consciousness then you are going to have to grant this bit of matter properties that no other material object – including most of the human nervous system, and perhaps all of the nervous system of some lower animals – possesses. You cannot be a materialist and ascribe to the brain the capability of making the material world present to itself.”5

Bortom materialism

Medvetandet tycks alltså inte vara identiskt med hjärnan eller av strikt fysisk natur, vilket rimmar illa med en rent materialistisk världsbild. Det tycks heller inte rimligt att förvänta oss att vetenskapliga framsteg ska lösa frågan helt. Detta ger oss en anledning att inte förkasta dualistiska förklaringar av medvetandet på förhand, inklusive den kristna idén om en immateriell själ. Raymond Tallis får ge oss slutordet om varför en materialistisk förklaringsmodell är en återvändsgränd i sökandet efter sanningen om oss själva:

”To seek the fabric of contemporary humanity inside the brain is as mistaken as to try to detect the sound of a gust passing through a billion-leaved wood by applying a stethoscope to isolated seeds. … If On the Origin of Species really were the last word on humanity, it could not have been written; and if our consciousness were totally explained by brain science, we would have had no brain science to explain it.”6

/ Joachim Arting

1T.ex. Peter Van Inwagen m.fl. För ett kort försvar av kristen materialism, se Lynne Rudder Baker, ”Christian Materialism in a Scientific Age”, https://people.umass.edu/lrb/files/bak11chris_mat.pdf (senast hämtad 2019-01-30).

2J.P. Moreland, What Is The Soul? Recovering Human Personhood in a Scientific Age, RZIM, Georgia, 2002 & Raymond Tallis, Aping Mankind, Rutledge, New York, 2016.

3Daniel Dennett, Consciousness Explained, s. 33, citerad i Tallis, s. 41. Tallis sågar för övrigt Dennetts boktitel (s. 103): ”… a book title that should have landed him in court, charged with breach of the Trade Descriptions act, for what this, his most famous, book offers is not Consciousness Explained, but Consciusness Evaded.”.

4Moreland, s. 15-16.

5Tallis, s. 103.

6Ibid., s. 11-12.