Etikettarkiv: Julius Caesar

”Ni tror på vad som står i en gammal bok full av sagor.”

Under åren har jag haft många samtal med människor som bokstavligen tror att vi tror på innehållet i en gammal bok och att det är vår ovilja att inse att tiden för länge sedan har sprungit om den bokens världsbild som gör oss så ”bakåtsträvande”, så irrelevanta och så okunniga om vad som är sant idag. Notera: vad som är sant idag, för ingen kan med säkerhet säga att det kommer att anses vara sant i morgon.

Men det är en missuppfattning av värsta slag att tro att vår kristna tro är baserad på ”en gammal bok”. Vi läser den boken, eller det biblioteket, vilket det faktiskt är, för att vi tror på den person om vilken hela boken handlar! Den personliga relationen går alltså före läsningen av boken! Utan den levande närvaron av Honom som boken i sin helhet handlar om, skulle böckernas bok bara vara av akademiskt intresse, eller som ett exempel av den antika litteraturens skatter. Om dem kan man säga mycket och där hitta många goda stunder av läsning, men att läsa ”De Bello Gallico” föranleder ingen livsförändrande insikt. Visserligen kan läsningen av Sheherazades tusen och natt sagor vara nog så sedelärande, men det är en fråga om att ta eller låta bli. Att Läsa Iliaden och Odysséen kan möjligen göra mig fascinerad eller äcklad av grovheten i Herkules värld, eller förtjusa mig med hans hjältedåd, men att ignorera dess innehåll kostar ingenting. Tillordnar man bibeln till dessa verk kan den förvisso ses som en del av ett gigantiskt nätverk av föreställningar som det står var och en fritt att bry sig om. Eller låta bli.

Det krävs ingen medverkan av Homeros för att läsa Iliaden. Gaius Julius Caesar vile i frid, men inte behövs han för att man skall kunna läsa om hans krigserfarenheter med behållning. Det är på den här punkten Bibeln totalt avviker från all annan litteratur. Den förutsätter nämligen ett helt annat förhållande mellan läsaren och texterna. Det är till och med så att bibelläsaren har den egentlige författaren vid sin sida medan bibeln läses. Och denne frågar ideligen:förstår du vad du läser?

Har hört sägas: ”jag har läst hela bibeln två gånger, och det är bara en massa dravel!” ”Jag försöker läsa, men orimligheterna som berättas sätter sig på tvären och förolämpar min tankeförmåga.” ”Det är bara en massa blodiga myter från forntiden som inte har ett dugg mer sanning än den nordiska gudasagan.” Listan kan göras hur lång som helst på invändningarna. För att dessa invändningar skall ha någon relevans måste något annat göras först: protestantens egen världsbild och sanningsuppfattning måste skärskådas. Först av personen i fråga, sedan av den som han vill avvisa med sitt avståndstagande från ’den gamla boken’. Om läsaren alltså inte har någon försvarbar och någorlunda sammanhållen världsbild kan denne inte gärna heller förkasta den världsbild som genomsyrar hela bibeln. Att säga att ’jag förkastar den ovetenskapliga boksamlingen’ innebär ju rimligen att man har upphöjt sin egen syn på tingen till ’vetenskapligen’ fastlagd. Quod erat demonstrandum! (Vilket skulle bevisas.) En enkel grundkunskap i vetenskapsteorins historia borde göra varje sådant påstående till, i bästa fall, en jourhavande hypotes. Inte mer.

Det är alltså inte sant att vi har itutats en massa sagor som vi nu fäster tilltro till. Vi är inte alls blinda för myter och sagor. Tvärtom så förstår vi att mycket av det som verkligen är sant ofta kan uttryckas mycket väl i sagans, legendens, liknelsens och metaforens form. Men det gäller all information! Men den formen kan inte utesluta att innehållet i sagan träffar rätt på ett sätt som en rent vetenskaplig beskrivning aldrig skulle klara av. Om jag bakar en mjuk kaka i en Teddy­björns form har jag ju inte bakat en Teddybjörn. Misstaget att av formen döma ut innehållet gör mången till dumsnut. Eller som det heter: ”Man kastar ut barnet med badvattnet.”

Ett av de bästa exemplen på det sättet att illustrera hur vi umgås med begreppet sanning finns i Johannes evangelium kapitel 18­-19. Den romerske guvernören för det som idag är landet Israel med flera provinser hette Pontius Pilatus (ovedersägligen historiskt säkerställt faktum). När den judiska Sanhedrin (högsta beslutsfattande organet under den romerksa överhögheten) har bestämt sig för att röja Jesus av Nasaret ur vägen kan den inte göra det själv, därtill saknar den nödvändigt bemyndigande, så överlåter de ansvaret på ockupationsmaktens representant. En dialog utspinner sig enligt de trovärdiga vittnen som skrivit ner händelsen:

Pilatus tilltalade honom och frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade honom: ”Det är så du uttrycker det, helt riktigt. Till den rollen föddes jag och jag har kommit in i världen för att bevittna sanningen. Alla som säger sig vilja veta sanningen och menar sig vara sanna hör på mig och lyssnar till min röst.” Pilatus blir ställd inför detta oerhörda anspråk och säger sedan det som så många sagt sedan dess: ”A! Vad är väl sanning? Sedan vände han sig bort, gick ut till den samlade judiska lydregeringen och säger. ”Jag kan inte finna något skäl att döma honom.”

Tre olika sanningskriterier står här i ett förhållande till varandra som till denna dag är en absolut verklighet. Det kan översättas med: din sanning, min sanning, och Sanningen. Det är dessa tre parametrar som förklarar hur den politiska, den intellektuella och den religiösa tankemiljön kör fast i samma återvändsgränder om och om igen. Saknas en från de andra sanningarna fristående Sanning återstår bara sanningar som med annan makt måste vidhållas, för de står inte på egna ben.

Förstår jag judarnas sanningskriterium så vet jag att deras tolkning av sanningen inte tillät dem att acceptera Jesu anspråk. Förstår jag den romerska makthavarens sits att till varje pris avvisa varje ”sanning” som skulle störa Roms partsintresse i Israel, så inser jag lätt att inget judiskt sanningskriterium är intressant. Bara det är sant som gagnar makten. Så var det då, så är det nu!

Fristående från dem båda är Sanningen med stort S, och den gör Jesus inte anspråk på att ha som sin agenda, utan han hävdar att det är han själv som är den Sanningen.

(Hade Pontius Pilatus stannat upp ett ögonblick och verkligen hört vad Jesus sa skulle världshistorien ha haft ett helt annat förlopp. Men hans sanningsbegrepp tillät ingen Sanning. Pilatus är med andra ord fullständigt i samklang med vår egen tids sanningsskeptiker.)

Sanningen är alltså inte en rad utsagor, eller en rad att­satser som fastlägger en oomkullkastlig sanning, utan den är en personifierad visdom. Kännedomen om sanningen leder då ofelbarligen till NÅGON inte till NÅGOT. Så är jag tillbaka till inledningen. Vi läser inte bibeln för att ur den gräva fram nån slags tro. Vi har mött en levande exponent för en från all politik, religion och filosofi fristående Sanning. Mötet med denne skedde på hans villkor. Han sökte upp oss innan vi visste vad vi sökte. Genom att andra hade mött honom och förstått vem Han var presenterades vi för en från världen fristående och oföränderlig sanning om oss själva, om världen, och om vem Gud är. Vi fick veta hur det kom sig att vi inte själva redan visste allt det och fördes till en punkt som ledde till en helomvändning. Där vi förut gått vår egen väg, med alla dess erfarna konsekvenser, leddes vi nu till ett ljus som vi sprungit undan och därför jagat vår egen skugga .

Ingen kristen tror på ”kristendomen”. Eller omvänt, ingen som tror att kristendomen är sanningen känner Sanningen. Kristendomen är i bästa fall badbaljan som barnet badar i. Eller som jag med mitt intresse för tomatodling skulle säga: den spaljé som ger tomaterna optimalt solsken. Jag gör aldrig misstaget att leta tomater på spaljén i sig.

Kristen är alltså en människa som inte låter sig bevekas av någon temporär, jourhavande hypotes om vad sanningen nu råkar vara, utan är en som genom att ha funnit Sanningen nu kommer till bibeln för att förstå hur denna oföränderliga sanning verkligen tar sig uttryck i världen. För i det sanningsbegrepp som mötet med Sanningen medför finns alltid detta: Sanningen dvs. det levande Ordet måste bli kött. Men allt kött är som hö! Allt som synbarligen är till är ju föränderligt och omskiftande. Vid betraktandet av allt det som syns måste alltså utgångspunkten för en förståelse av det vara något annat än dess föränderlighet.

Så vi läser bibeln för att i dess bilder, texter, berättelser och utsagor finna det eviga oföränderliga och icke flytande. Vi vet att det inte är sant att ’panta rei’ (allt flyter). Allt är bara relativt i relation till något evigt. Missar du det eviga saknar du referenspunkter för det andra. Då är tillvarons ting en svårseglad malström av konfliktladdade och ytterst efemära informationer. Rena dagsländor bara.

Om något är sant i en oeftergivlig mening behöver det bara sägas en gång. Därför är varje snedmunnad och föraktfull eftersläng om ’den gamla boken’ faktiskt höjden av enfald. Om något är sant behöver det nämligen inte förbättras eller förnyas. Det kan rent av vara så att eftersom det som står skrivet är nedtecknat genom dens försorg som själv är en konstant: ”Jesus Kristus, igår idag och i all evighet densamme!” så finns det inget behov av förändring eller omskrivning av fundamentet. Det som behövs är tillämpningen i tiden av dess eviga sanning. Men om tillämpningen missar den springande punkten så är den inte en tillämpning utan en flykt ifrån ”det som en gång för alla är meddelat till alla de troende.”

Vi läser alltså bibeln för att vi är troende, inte för att bli det. Därmed inte sagt att man inte kan komma till en levande livsavgörande tro genom att läsa den. Det har många erfarit. Men, och här är kruxet: de läste sig fram till ett möte med Honom om vilken hela boksamlingen handlar.

”Ni läser skrifterna för ni tror att ni i dem har liv, men ni vill inte komma till mig för att få det livet”

Om ditt bibelläsande är till för att finna skäl att ifrågasätta Gud, Guds ord och Guds folk, blir bibelordet i sig den dom som du kommer att möta. Du läste men ville inte förstå att relationen till Ordet går före läsandet av texten. Och om ditt sätt att läsa utesluter möjligheten av en Sanning bakom texten så är nog ditt läsande rätt långt borta från författarens avsikt med boken. Den som tar sig friheten att läsa boken som den vill har nog svårt att förstå vad den handlar om.

Det är riktigt synd det.

/ Teddy Donobauer Doncaster September 2018

 

Annonser

”Det hände sig vid den tiden…”

 

En vanlig invändning mot den kristna tron är baserad på en skepsis mot historiska fakta och data som de är angivna i skrifterna. Man bortser från att den modus av akademisk faktapresentation som är gängse idag är en relativt nutida uppfinning och att frånvaron av den formen ingalunda betyder att det man ändå meddelar skulle vara felaktigt bara för att formen är en annan. Frågeställningarna är oändliga och där man inte tycker sig se att det som står i bibeltexten ovedersägligen bekräftas av utomstående källor så tar man avstånd från budskapet i texten med dess föregivet bristfälliga historicitet som ursäkt. Dock är det frånvaro av bekräftelse, inte närvaron av ovedersägliga motbevis som ger utslaget.

Det är att märka att denna slags kritik nästan alltid uteblir för andra historiska företeelser som detta till trots accepteras som historiskt säkerställda, ofta på betydligt svagare faktaunderlag. Men dessa gör ju heller aldrig anspråk på att vara del av Guds tilltal till människan. Och det är just den springande punkten när det gäller ”julevangeliet” som det slarvigt kommit att kallas. Det som hände sig vid den tiden var nämligen något som radikalt ingriper i världshistorien och som ställer all annan historia inför ett tolkningsparadigm som människan i gemen inte vill kännas vid. Skälet är att om det som ’hände vid den tiden’ är vad det utger sig för att vara så måste all världshistoria skrivas om i ljuset av att ingen makt i världen har någonsin existerat utan att den i en eller annan bemärkelse varit underordnad den verkliga Makten.

Det är en myt att all makt utgår från folket. Det är ett teologiskt faktum att ”hela världen är i den Ondes våld.” Det är en prognos inför framtiden att ”inför Honom varje knä skall böja sig och erkänna att Han är konungarnas Konung och Herrarnas Herre”. Det är ett påstående att ”Han leder konungarnas hjärtan som vattenbäckar och ger jordens riken åt vem Han vill”, och ingen människa kan ändra detta faktum på en enda millimeter av sin bredd hur många eoner tid än förflyter.

Ingenstans blir denna den bakomliggande världsmaktens styrning klarare än i det säregna mötet mellan Gaius Julius Caesars adoptivson Caesar Augustus och barnet som föds i Betlehem en senvintermorgon någon gång år 5 eller 6 före vår nutida tideräkning. (Det enda som antagligen är 100% säkert att det inte skedde på ”julnatten” år noll.) Barnet som föds har en förhistoria flera tusentals år längre än den romerska nobilitetens olika släkter kunde redovisa.

Den som kom in i världen under dessa små omständigheter är ett uppfyllande av ett löfte från mänsklighetens urhistoria. ”Jag skall sätta fiendskap mellan Kvinnans säd och Ormens säd, ormynglet skall stinga Kvinnans avkomma i hälen, men det barnet skall krossa ormens huvud.” Han som föds är i direkt nedstigande led en son till Abraham, Isak och Jakob. Det löfte som Gud gav Abraham att ”Genom dig och din avkomma skall alla världens folk bli välsignade” träder in i världen på en sedan hundratals år tidigare förutsagd plats genom skeenden beslutade och iscensatta av sin samtids och en av världshistoriens mäktigaste politiska och religiösa makthavare: Augustus Caesar. Till yttermera visso en av de mest väldokumenterade makthavarna från den tiden. Lukas, (grek?) läkaren, Kristusefterföljaren som lever sitt liv under Augustus och Tiberius och de följande romerska kejsarnas tid har sina data klara och meddelar oss vad som skedde ”offstage” från den belysta maktscenen, och det skulle ta några decennier till innan Rom kände av anspråken från den snickarson som föddes långt ifrån elfenbenspalatsen.

Det var om honom som det redan tusentals år före ”Augustus” hade sagts att han skulle vara av liknande slag som ”Melkizedek”. ”Och Melkizedek, kungen i Salem medförde bröd och vin till mötet med Guds vän Abraham. Han var präst åt Gud den Högste.” Efter hans ordning kom till sist den som är efter Melkizedeks art, inte efter Aarons. (Abraham mötte Melkizedek långt före både

löftet om Isak och fyrahundra år innan lagen och prästerskapet under leviterna skapades) Och den ende som Gud sände att vara alla prästers präst och den som bar fram ett sista fullkomligt avslut av alla föregående offer är den som kallas ”Den Högstes Son”.

Profeten Jesajas utsagor från tiden från 739 f v t till 679 innefattar den andra nyckeltexten som ger ”julen” sin teologiska tyngd. ”En son, ett barn, blir fött åt oss, och på hans skuldror kommer makten att vila, namnet han får skall vara Underbar i Råd, Mäktig Gud, Evig Fader, Fredens Furste. Hans rikes tillväxt och dess fred kan ingen hejda, på Davids tron och över den tronens rike kommer han att etablera och vidmakthålla sitt rike med rättfärdighet och rättvisa allt framgent.”

Julens budskap är att denna son, detta bevis om Guds närvaro, denne Immanuel, föddes under Augustus Caesars regeringstid. Budskapet är och var att världsmakten är lydkonung under Gud. Det är Augustus annektering av Judeén något decennium tidigare som föranleder den folkräkning och skattskrivning som skedde under tiden då Quirinius var landsshövding i Syrien. Det är den erövringen av landet som tvingar fram ett synliggörande av det romerska rikets senaste ackvisition i sina befolkningsdetaljer, och skapar insikt om dess fiskala möjligheter som skatteintäktsland. Uppbörden varierade i olika delar av riket. I en del länder beskattades enbart de vuxna männen, i andra hushållen som sådana, lantbruk och andra sysselsättningar beskattas olika. Den civila strukturen var inte lika utvecklad överallt i nationens olika delar. Skatteuppbörd kräver en betydande byråkratisk apparat.

Det är just den politiska bestämda handlingen som också tvingar fram resan från Nasareth i Galileén till Bethlehem i Judeén. Ett beslut om att alla skulle skattskrivas på sin födelseort (i parförhållanden dock mannens födelseort) satte en massiv folkvandring i rullning. För det unga förlovade och havande paret spelar bakgrunden i storpolitiken ingen större roll, annat än att den tjänar till att skapa de förutsättningar som sedan länge ingick i det hopp om Messias ankomst som profeterna sedan länge klarlagt. ”Du Betlehem Efrata, den minsta av Juda städer…” (Men var skulle den födas som kunde identifiera sig som livets bröd om inte i Beit Lechem, brödhuset?) Att Maria var medveten om att detta inte var någon vanlig nedkomst att vänta gjorde nog viss ängslan oundviklig.

Gaius Julius Caesar var den som avslutade Roms mångåriga ställning som republik. Caesar är inte ännu en titel utan ett familjenamn. Han föddes med kejsarsnitt, på engelska ”the caesarian section”, efter latinets ord för snitt. Ur denna fysiska verklighet skapas ett familjenamn. Men också den egendomliga möjligheten att regenterna, kejsarna, som nu följer inte längre anses vara vanligt folk för de är ” a cut above the commoners”, snäppet över det vanliga folket alltså.

Gaius Julius mördas i mars 44 f v t. Två år senare görs han till Gud av senaten. Han deifieras! I sitt testamente förordnade han sin släkting, systersonen Octavianus till arvtagare av hela sin kvarlåtenskap, inklusive regeringsmakten. Att det inte var en lätt övergång kan man lätt läsa sig till i diverse historiska verk. (Encyclopedia Britannica, Gibbons: The rise and fall of Rome etc) Tillsammans med två andra generaler bildas ett triumvirat, efter en initial delning av riket vidtar dock snart kampen om det totala herraväldet. Augustus kom ut ”on top.” Hans framfart är blodig men rättfärdigas förstås av maktens tillskyndare som nödvändig blodspillan för att skapa det fredsrike, den Pax Augusta, som i nära tusen år skulle dominera Europa och mellersta östern sam stora delar av Afrika. Han bar ändå officiellt titeln; Princeps Pax, fredsfurste. (Bland annat röjer Octavianus sin egen halvbror, drottning Cleopatras son med Julius Ceasar, Ceasarion, ur vägen genom mord.)

Han lyckas ge sken av att återinföra republiken medan han i själva verket lägger all makt under sig och i utbyte mot senatsplatser åt sina jasägare dompterar och dominerar han generalförsamlingen som generöst belönar honom med den ena hederstiteln efter den andra. Han tar över titeln och uppdraget som ”Pontifex Maximus” efter Lepidus. Det betyder ”den störste brobyggaren” mellan

Gud och människorna. En titel som påvarna utan en blinkning numera har som sin. Det finns visserligen redan en enda medlare mellan Gud och människor, nämligen Jesus Kristus, men några decennier innan han föds i Betlehem sitter den kronan som gjuten på Octavianus huvud. Augustus blir han för att han ju direkt efter faderns bortgång adopterats av den ’Gud’ som senaten utropat och således är sonen ’Den Högstes Son’. Augustus betyder just ”den mest upphöjde”, och har en koppling till augurernas (spådomsskråets) uppgift att tolka himmelns påbud åt människorna, alltså en prästerlig tjänst. Augustus är också redan tidigt medveten om sin militära status och tar titeln Imperator, dvs ”Arméns anförare.” Han samlar all religiös och politisk makt under en enda hand. Det kommer att upprepas ännu en gång i världshistorien. Den ekonomiska makten lägger han likaledes under sig genom att kontrollera kornleveranserna från Egypten till Rom.

Jesus av Nasareth kallas hundratals år tidigare för den som är anföraren för Guds härskaror: ”Jahweh Sebaoth.” En tydlig vink om detta ger han inför Pontus Pilatus när denne skroderar om sin makt över Jesus vid rättegången i Jerusalem: ”Vet du inte att jag har makt över dig och ditt liv? Du hade alls ingen makt över mig om den inte givits dig från himmelen.. Tror du inte att jag kunde be min Fader om att skicka tolv legioner änglar till mitt försvar om mitt rike var av denna värld?” Rom hade en enda legion i hela området.

Augustus kallades Pater Patriae; landsfader, fädernas fader och nationens självklara beskrivare av vad som gällde även på äktenskapslagstiftningens och moralens områden. Inte bara sista utpost i juridisk mening som ordningsmaktens högsta huvud utan även den som stiftade de lagar som undersåtarna hade att efterkomma. Lex Romana bildar ännu idag grunden för det västerländska rättsväsendet.

Jesus föds alltså ca år 5 f v t. Augustus dör strax utanför Neapel i Augusti år 14 v t. Jesus är alltså i övre tonåren när Augustus ersättas av Tiberius. Tack vare Augustus och hans adoptivfar Gaius Juius Caesar har vi juli och augusti i våra almanackor.

Det hände sig vid den tiden? Det var en gång? Det råkade vara så att…? Av en händelse föddes en gosse där i Betlehem och då var genast några flinka skrivare framme och anpassade allt de visste om Augustus till den gossen? Nog var det väl judiska upprorsmakare som hittade på allt detta för att ’skriva’ om historien till sin fördel? Den tanken förs fram av en del teologer, inte minst i RKK.

Men vilket var först? Gudsordet med sina löften och profetior under minst 1800 år? Eller det romerska riket? Det finns olika möjliga perspektiv: jag sa ovan att hela världen är i den Ondes våld. Dennes förslagenhet är sådan att han genom lögnens maktmedel lägger dimridåer och skapar skogar av giftiga träd runt varje livsträd. Han kan inte hindra livets träd från att växa, men väl att det upptäcks av människorna. Vill man dölja ett gott träd gör man det i en snårskog av giftiga. När världens dittills mäktigaste härskare tar på sig alla gudomliga attribut och hävdar sig som inte bara ”Guds tjänare” utan som en ”Gud själv” så är det just för att förhindra att den verklige Guds son känns igen när Hosanna ljuder och den kommer som kommer i Herrens namn. Men se det lyckades inte. Augustus dör, men Den Högstes Son ger frivilligt upp andan när hans uppdrag är avklarat.

Men det andra alternativet är det motsatta: Allt detta som sker är en från ovan bestämd utveckling som ingen av aktörerna kunnat förhindra. Gud har inte abdikerat. Tidsrymderna är lappri! För Gud är tusen år som en dag.. Tålamodet utsträcker sig ju ännu över vår tid, men det som är förutsagt kommer att hända. Även i framtiden styr Guds hand.

Istället för att dölja barnet i krubban är det Augustus som genom sin skattskrivning sätter det i rampljuset, ett rampljus som aldrig bleknar. Augustus skapade en infrastruktur av vägar i hela riket som gjorde att det kristna budskapet kunde spridas med stor hastighet. Ett nära nog universellt ’gatuspråk’ en enkel grekiska, det s k ”Koiné” bereder vägen för en blixtsnabb spridning av ett och samma budskap över stora delar av Europa och främre Asien. Att barnets födelse inte gick alla

makter spårlöst förbi visas genom dem som kom österifrån och avsiktligt sökte judarnas nästa konung. Dessa ”turister” orsakar viss problematik hos konung Herodes. Samme Herodes som några decennier senare uppvisar sin arrogans gentemot Gud och människor när han iklädd sina regalier och praktkläder talar till folket som skolats att ge tyrannen den hyllning som denne krävde: ”Vi hör en guds röst, inte en människas”. ”Och i samma stund slog en Herrens ängel honom därför att han inte gav äran åt Gud och han åts upp av maskar och dog.” Augustus var ingalunda ensam om att anse sig vara ”Gud själv”. Både judar och sedermera kristna hade stora bekymmer med att tillbedja kejsaren som om han vore Gud. De kallades lustigt nog för just ’gudlösa’ för att de vägrade böja knä för kejsaren.

Pax Augusta? Vem minns den idag annat än som en historisk anekdot? Pax Christi? Den finns hos alla dem som givit Fredsfursten plats i sina liv redan nu, och de har ett löfte om en tusenårig fred framför sig.
Imperatorn Augustus har inga arméer mer. Hans bro saknar landfäste både hitom och bortom evigheten. Han sover bland sina fäder, medan Faderns son sitter vid sin Faders sida och väntar på att återkomma för att döma levande och döda. Inklusive Octavianus Augustus Caesar.

”Det som hände sig vid den tiden” var att världens makter fogade sig under Gud den Högstes beslut och beredde en väg för Herren. Just så: bered en väg för Herren, berg sjunken djup stå upp. Han kommer han som fjärran var sedd som fädrens hopp.

Det mäktigaste riket i världen kunde inte annat än följa den tusenåriga planen. Stirra er inte blinda på bagatellerna i tidens gång. ”Varför larmar hedningarna och varför reser sig jordens konungar upp mot Herren och hans smorde? Han som tronar i himmelen ler, Herren bespottar dem. Han skall tala till dem i sin harm och de skall bäva under hans vrede.”

Gör inte misstaget att betrakta julevangeliet som en saga. ”När tiden var inne födde Maria en son, lindade honom och lade honom i en foderkrubba.” ”Då Gud under långa tider hade talat till fäderna och profeterna på många olika vis har han nu i denna den sista tiden talat till oss genom sin Son. Samme Son som han har insatt till att vara arvtagare till allting, genom vilken han också hade skapat hela världen. Det är han som är Guds härlighets återsken och Guds väsens sanna uttydare. Genom sin makts ord bär han allt och när han hade gjort en ände på synden genom att rena världen från den satte han sig på sin plats på högra sidan vid den Högsta makten i himmelen.”

Historien är ingalunda slumpartad. Den är i alla bemärkelser ”His story”. Vi är bara för små och klensjälade för att fatta det fullt ut. Även Caesar Augustus var bara ett redskap i Guds hand. Inte så bara dock, utan faktiskt det mest och bäst förberedda redskapet. Att fira jul är att manifestera tron på Guds överhöghet över alla tungomål, folk och stammar, över alla makter och ismer på jorden.

God Jul!
Björn Donobauer, Doncaster