Etikettarkiv: Kontingens

Sagan om Legobygget och varför någonting finns överhuvudtaget

Ett klassiskt Gudsargument centreras kring frågan: ”Varför finns det någonting, snarare än ingenting?”. I den nutida diskussionen kring argumentet delar man ibland upp det i två delar. Den första delen går ut på att visa att någonting existerar oberoende av något annat för sin existens. Den andra delen går ut på att identifiera vilka egenskaper som detta ”något” måste ha för att kunna förklara varför allt annat existerar. Många kristna har genom historien argumenterat för båda delarna och hävdat både att någonting existerar oberoende av allt annat och att detta något måste ha de egenskaper som vanligtvis brukar tillskrivas Gud. Bland ateister och andra icke-kristna kan man däremot hitta lite olika svar. Bertrand Russell, en mycket inflytelserik filosof och ateist under 1900-talet hävdade t.ex. att universum bara finns där, utan vidare förklaring. Graham Oppy är en nutida ateist och filosof som inte håller med Russell. Oppy menar att det finns någonting som existerar av nödvändighet, men att detta något inte har de egenskaper som brukar tillskrivas Gud. Bland de ateister jag diskuterat saken med (förvisso inte så många) verkar de flesta luta åt att hålla med Russell och mena att universum faktiskt existerar utan förklaring eller att det inte går att svara på frågan. Här följer därför ett argument för att någonting existerar av sig själv, oberoende av något annat, baserat på en framställning av filosofen Joshua Rasmussen i How Reason Can Lead To God: A Philosophers Bridge To Faith. Min förhoppning är att detta ska fungera som en startpunkt för att undersöka frågan vidare. Om det nu existerar någonting som måste finnas, vad (eller vem?) kan tänkas fylla denna roll?

Sagan om Legobygget

Låt säga att du vill ha ett stort rött hus av Lego. Du vill att huset ska vara helt rött och inte någon annan färg. Du ger mig uppdraget att bygga huset, förser mig med en stor låda röda Legobitar och betalar en stor summa pengar i förväg. Jag accepterar och börjar bygga direkt.

Efter flera dagar av mycket hårt arbete pustar jag ut och meddelar dig stolt att huset är klart. Förväntansfullt närmar du dig mitt husbygge, men till din fasa ser du att hela huset är blått! Rasande anklagar du mig för att vara ohederlig och inkompetent. Du var ju övertydlig med att du ville ha ett hus som bara var röd till färgen. Du hävdar att jag inte bara använt röda Legobitar för att bygga huset och kräver dina pengar tillbaka. Förvånande nog verkar jag inte brydd över din reaktion. Jag väntar på att du ska lugna ned dig innan jag svarar.

”Men du”, säger jag lugnt. ”Visste du inte att om man sätter ihop tillräckligt många röda Legobitar, i tillräckligt komplicerade mönster så kommer det att göra helheten blå? Tillräckligt många röda bitar gör helt enkelt att helheten får en helt annan egenskap än delarna. Du vet väl att bara för att alla delarna av en elefant är lätta betyder det inte att hela elefanten är lätt? Jag följde dina instruktioner och använde bara röda Legobitar. Jag trodde du visste att bara för att man enbart använder röda delar, så betyder det inte att helheten automatiskt blir röd. Därför hoppas jag att du förstår att jag inte tänker betala tillbaka en enda krona!”

Genomsyrande egenskaper

Jag vill med sagan om Legobygget peka på en intuition som jag tror de flesta av oss delar. Jag tror ingen skulle hålla med om att mitt svar ovan håller måttet. Visst, det är ju sant att alla delar av en elefant är lätta men att detta inte betyder att hela elefanten är lätt. Men som exemplet visar verkar t.ex. färger vara en annan typ av egenskap. Vissa egenskaper (t.ex. att vara röd) verkar vara sådana att de sprider sig från delen till helheten. Om jag endast har röda delar och sätter ihop dem så kommer jag få en röd helhet. Det spelar ingen roll hur många bitar jag använder, eller hur avancerade sammansättningar jag lyckas med. Jag kommer inte kunna bygga ett icke-rött hus med enbart röda Legobitar. Det omvända gäller också: om jag inte har en röd helhet gjord av Lego, så har jag helt enkelt inte använt enbart röda Legobitar. En sådan egenskap kan kallas genomsyrande (eller sönderfallande, beroende på hur man ser på saken). Färger genomsyrar alla delar av sitt objekt, liksom den röda färgen genomsyrar alla röda Legobitar. Du kan bryta sönder vit marmor i hur små delar du vill, men du kommer inte att hitta något annat än just vit marmor. Genomsyrande egenskaper ”sprider sig” alltså från delen till helheten. Om alla delar är röda, så blir helheten röd och om helheten inte är röd, så är inte alla delar röda.

Något som skiljer genomsyrande egenskaper från andra verkar vara att de inte är relativa, så som storlek eller vikt är relativa egenskaper (kom ihåg elefanten). De verkar inte heller ha något att göra med form. Att vara ”triangulär” är inget som sprider sig från delarna till helheten (du hittar t.ex. inte massa små glastrianglar om du slår sönder ett triangelformat fönster). Men det spelar däremot ingen roll var en grupp röda Legobitar befinner sig, hur många de är eller hur de är sammansatta – vilken helhet de än utgör så förblir den röd.

Varför existerar någonting överhuvudtaget?

Tänk nu på skärmen framför dig. Den är beroende av någonting annat för att finnas. Någon gjorde t.ex. skärmen (förmodligen med hjälp av flera maskiner). Skärmen finns inte bara ”av sig själv”. Skärmen är beroende av någonting utanför sig själv för sin existens. Detsamma gäller för andra saker vi ser omkring oss, vare sig det gäller Legobitar, vattenglas, regnmoln eller ekorrar. I princip allt vi stöter på tycks vara beroende av någonting annat för sin existens. Men gäller detta allt som existerar?

Om vi nu kommer ihåg tanken om Legobygget och genomsyrande egenskaper, så tycks det som att det här med ”att vara beroende” är en genomsyrande egenskap. Vi brukar t.ex. anse att Legohus är beroende av andra saker för att existera. Skulle vi riva ner huset så skulle vi få en massa Legobitar som också är beroende av något utanför sig själv för att existera. Om vi sedan skulle få för oss att bygga ett nytt hus med samma Legobitar, skulle vi inte lyckas konstruera ett hus som existerar oberoende av någonting annat. Vi kan till och med föreställa oss att Legohuset funnits för evigt. Det kanske finns ett oändligt antal Legobitar dessutom. Men Legobitar är ju till sin natur sådana att de är beroende av någonting annat för sin existens. Bara för att jag lägger till en extra Legobit till bygget betyder det inte helt plötsligt att Legohuset inte är beroende av något annat. Vi skulle kunna använda ett oändligt antal Legobitar i ett oändligt komplext mönster, utan att lyckas bygga ett Legohus som är oberoende av någonting annat för sin existens. Att försöka bygga någonting oberoende av beroende delar verkar lika lönlöst som att försöka bygga ett blått hus med röda delar.

Vi kan nu föreställa oss att Legohuset representerar allt som finns (vad det än är, det kan vara Gud och universum eller bara universum). Låt oss också föreställa oss att alla Legobitar (alla saker som existerar) är beroende av något annat för sin existens. Om nu beroende är en genomsyrande egenskap som vi diskuterat ovan, då betyder det att Legohuset (allt som finns) också måste vara beroende av någonting utanför sig själv för att existera. Men hur skulle någonting kunna finnas utanför allt som finns? Det vore ju att säga att det finns någonting utanför allt som finns – en motsägelse! Så länge vi inte vill acceptera att det kan finnas logiska motsägelser i världen (så som fyrkantiga cirklar), så måste vi dra slutsatsen att Legohuset som helhet inte är beroende av någonting annat för sin existens. Men om Legohuset som helhet inte är beroende av någonting annat för sin existens och om det här med att vara beroende är en genomsyrande egenskap, då kan inte alla Legobitar vara beroende (på samma sätt som ett Legohus som inte är helt rött inte kan vara gjort av enbart röda Legobitar). Vi måste alltså dra slutsatsen att det finns åtminstone någonting bland allt som finns, som existerar oberoende av allt annat. Notera också att jag med ”oberoende” inte menar ”inte orsakad” utan oberoende i en mer allmän bemärkelse – oavsett om saken ”kommit till” eller inte. Detta gäller alltså även om t.ex. universum aldrig hade en början.

Sammanfattning av argumentet

1. Om alla delar har en genomsyrande egenskap, så har helheten samma egenskap.
Exempel: Färger. Enbart röda Legobitar ger ett helt rött Legohus. Ett Legohus som inte är helt rött är inte gjort av enbart röda Legobitar

2. Att vara beroende av någonting utanför sig själv för sin existens är en genomsyrande egenskap.
Det verkar lika omöjligt att bygga ett oberoende Legohus med enbart beroende delar som det är att bygga ett blått Legohus med röda delar.

3. Världen som helhet är inte beroende av någonting utanför sig själv för sin existens.
Att vara beroende av någonting utanför sig själv som inte finns bland allt som finns är logiskt omöjligt.

Slutsats: Därför är inte alla delar av världen som helhet beroende av någonting utanför sig själv för sin existens.

Men hur kan något existera oberoende av allt annat? Ett svar på den frågan är att hävda att detta som existerar oberoende av allt annat måste existera, dvs. det kan inte inte existera. Bertrand Russell kanske skulle sagt att det inte finns något svar på frågan för att det inte finns någon förklaring. Men om vi nu har en förklaring tillgänglig som skulle göra existensen av något oberoende begripligt, varför insistera på att det inte finns eller inte kan finnas någon förklaring? Kanske finns det en annan möjlig förklaring. Kom gärna med ett förslag i så fall! Tills dess hoppas jag att du fått skäl att tro att något existerar av sig själv, oberoende av allt annat. Vad detta något skulle kunna vara förtjänar en djupare diskussion, men det får bli ämnet för ett annat inlägg.

/Joachim Arting

En fortsättning på samma tema finns här.

Rekommenderat material

How Reason Can Lead To God: A Philosophers Bridge To Faith
En serie korta videor av Joshua Rasmussen
Diskussion mellan Graham Oppy & Joshua Rasmussen

Guds egenskaper och natur

I diskussioner och debatter rörande kristen tro kommer man osökt in på frågor rörande universum och Gud som dess skapare. Som människor färgas vi givetvis av den världsbild vi väljer att ansluta oss till, och det kan påverka våra föreställningar kring olika begrepp. När diskussioner om Gud förs mellan en kristen och en gudsförnekare eller skeptiker kan man således redan i inledningsskedet sitta på olika föreställningar om den Gud man antingen försvarar, förhåller sig agnostisk till eller förnekar, vilket kan leda till onödiga missuppfattningar under diskussionens gång.

Den enklare sortens missförstånd gällande Gud är kanske kategorimisstag då man jämställer Gud med ljusskygga tandféer, oerhört snabba jultomtar och sällsynta spaghettimonster. Men Gud verkar även kunna missförstås som ett mänskligt konstruerat begrepp uppfunnet som ett slags nödstopp för en annars oändlig tillbakagång av orsaker och händelser, en kosmisk projektion av vår annars obesvarade längtan efter något större än oss själva, eller som ett metafysiskt ess i rockärmen för att distrahera och trolla bort möjligheten att universum är det enda som finns.

För att undvika att diskussioner och debatter fastnar i begreppsförvirring, byggs vidare på missförstånd, och en inte sällan förvriden och begränsande gudsbild från gudsförnekares håll, kan det vara på sin plats att vi försöker inta ett mer aktivt lyssnande och en strävan efter att försöka förstå den vi samtalar och diskuterar med. Diskussioner leder ju sällan till något konstruktivt förrän man kan mötas i ett ämne, istället för att bara tala förbi varandra i parallella spår.

Något som också är viktigt är att vi som kristna har en god förståelse av vad som egentligen ryms i det kristna gudsbegreppet, och hur detta sedan på olika sätt kan kommuniceras och försvaras. Det är dessutom angeläget att lära oss att känna igen när gudsförnekare egentligen angriper en halmgubbe, en nidbild av Gud, som vi inte ens ska behöva försvara. Vi tror som kristna att vi lär känna Guds karaktär och egenskaper bäst genom hans eget ord i Bibeln, genom skapelsen som bär spår av honom som skapare och slutligen genom Jesus Kristus – Guds son och Gud själv inkarnerad. Men, i diskussioner med personer som i utgångsläget inte betraktar Bibeln som en tillförlitlig källa och auktoritet finns det även andra vägar att gå för att belysa Guds egenskaper och natur.

En väg är genom att presentera och använda sig av två filosofiska argument för Guds existens, båda så kallade kosmologiska gudsargument. De finns i flera utformningar och en variant som kallas för Kalams kosmologiska gudsargument ser ut såhär:

  1. Allt som börjar att existera har en orsak.
  2. Universum har börjat att existera.
  3. Alltså har universum en orsak.

Det andra filosofiska gudsargumentet, kallat Leibnizs kosmologiska kontingensargument, kan ställas upp såhär:

  1. Allt som existerar har en förklaring till sin existens, antingen genom nödvändigheten i sin egen natur eller genom en yttre orsak som gör att det existerar.
  2. Om universum har en förklaring till sin existens så är den förklaringen Gud.
  3. Universum existerar.
  4. Därför har universum en förklaring till sin existens.
  5. Därför är förklaringen till universums existens Gud.

Vi kan följaktligen ge argument för att universum har en orsak till sin existens och att den mest troliga orsaken och förklaringen är Gud.

Det primära syftet med detta blogginlägg är att visa på vad argumenten som helhet, om de är sanna, indirekt också säger om själva orsaken och förklaringen. Men för att bedöma argumentens giltighet ska vi i korthet också studera tillförlitligheten i de presenterade argumentens premisser, eller påståenden, och se om slutsatserna följer logiskt utifrån dessa. (Studera gärna dessa argument vidare på egen hand, det finns oerhört mycket mer att säga om dem).

Vi börjar med Kalam-argumentet, premiss för premiss.

  • –  Den första premissen säger att: Allt som börjar att existera har en orsak.Någonting kan inte komma ur ingenting. Det är en vedertagen metafysisk princip som är oerhört svår, för att inte säga omöjlig, att motbevisa. För att hävda att någonting kan komma ur ingenting måste man i princip överge sitt rationella tänkande. Viktigt att förstå här är att ingenting inte är synonymt med vakuum eller ett tomrum, det är frånvaro av allt och har således inga egenskaper eller någon potential till något över huvud taget. Det är heller inte giltigt att försöka utesluta universum självt från den första premissen och hävda att principen gäller för det som universum innehåller, men inte för universum som helhet. Den metafysiska principen om att någonting inte kan komma ur ingenting gäller oberoende av vilket objekt som har börjat att existera: en fotboll såväl som ett helt universum.
  • –  Den andra premissen säger att: Universum har börjat att existera.Det har vi goda skäl att hålla för sant. Vi kan visa på tillförlitligheten genom att hänvisa till både filosofiska och naturvetenskapliga argument. Mycket kortfattat beskrivet så går de filosofiska argumenten ut på att ett oändligt antal saker inte kan existera mer än på ett teoretiskt plan, det förflutna kan därmed inte vara oändligt bakåt. Om det hade funnits ett oändligt antal händelser i det förflutna hade vi varit tvungna att ta oss förbi alla de händelserna för att hamna där vi är idag och det vore en omöjlighet. Men, vi är ju bevisligen här och då måste händelserna i det förflutna vara ändliga och därmed haft en början.

    Argumenten av naturvetenskaplig karaktär tar avstamp i universums expansion och termodynamikens lagar. Från att ha uppfattat universum som statiskt och oföränderligt upptäckte man att universum som helhet expanderar, och följer man universums expansion baklänges krymper avståndet mellan allt som universum innehåller mer och mer tills det att det blir lika med noll. Big bang-teorin innebär bland annat att tid, rum, materia och energi blev till och därmed har en startpunkt.

    Termodynamikens andra huvudsats innebär att ett slutet system rör sig mot allt större oordning om inte ny energi tillförs. Det betyder att all energi efter hand fördelar sig jämnt över hela universum och universum når slutligen ett tillstånd av jämnvikt, eller värmedöd, och stagnerar då det inte längre finns någon användbar energi kvar. Problemet som uppstår är varför universum inte redan nu befinner sig i detta tillstånd av jämnvikt och oordning, om det har existerat i all oändlighet?

    – Vi har alltså goda skäl att tro på slutsatsen som logiskt följer av premisserna, nämligen att: Universum har en orsak.

Det är inte ovanligt att det från kritiskt håll genast dyker upp följdfrågor som: ”Men vad orsakade då Gud?”

Gud har inte en orsak eftersom han inte började att existera, utan alltid har existerat. Det är en viktig skillnad och själva poängen med det första argumentet, nämligen att något som själv är evigt och aldrig har börjat att existera är orsaken till universums existens. Att Gud inte har en orsak till sin existens innebär dock inte att han själv har orsakat sin egen existens, något som kan vara en annan invändning. För att kunna orsaka sin egen existens måste man existera, redan innan. Det vore en logisk omöjlighet och något som inte ens Gud kan utföra, eftersom det inte finns något att utföra.

Det vi vet om universum tyder ju däremot på att det har börjat att existera. Eftersom universum inte heller kan kringgå logikens omutbara lagar och orsaka sin egen existens, måste orsaken finnas utanför universum, och därmed utanför allt det som universum utgör av tid, rum, energi och materia. Vi kan då se hur missvisande jämförelserna med tandfeér, jultomtar och spaghettimonster blir eftersom det gör Gud till ett materiellt väsen, och då samtidigt en del av universum självt.

Vi går vidare till Leibnizs kontingensargument.

  • –  Den första premissen säger att: Allt som existerar har en förklaring till sin existens, och Leibniz menar att det finns två slags förklaringar: att något existerar genom nödvändighet eller genom en yttre orsak.Rent intuitivt verkar premissen mer trolig än dess motsats, och det verkar inte finnas ytterligare alternativ till sorters förklaringar än de två Leibniz tar upp.
  • –  Andra premissen säger att: Om universum har en förklaring till sin existens så är den förklaringen Gud.Det här är intressant, för det är en premiss som man som ateist inte kommer ifrån, eftersom det är ett påstående som är logiskt jämställt det som ateisten själv tror, nämligen att: om ateismen är sann så finns det ingen förklaring till universums existens. Med logiskt jämställt menas att det är omöjligt för det ena påståendet att vara sant samtidigt som det andra är falskt.
    Av saker som existerar genom nödvändigheten i sin egen natur verkar det bara finnas två tänkbara alternativ som då kan vara förklaringen till universums existens: abstrakta objekt som exempelvis siffror, eller ett icke-kroppsligt personligt medvetande.
    Det senare verkar mer troligt eftersom abstrakta och opersonliga objekt inte orsakar någonting.
  • –  Tredje premissen säger att: Universum existerar.Få förnekar detta, vissa kan hävda att universum bara är en illusion, men det verkar mer rimligt att tro att universum verkligen existerar. Om det skulle vara en illusion så finns det åtminstone någon som upplever illusionen, och man kommer inte ifrån att denna någon i sådana fall kräver en förklaring till sin existens.

Om de tre ovanstående premisserna är sanna, eller åtminstone mer troliga än deras motsatser, så följer både den fjärde och femte premissen logiskt med slutsatsen att: Gud är förklaringen till universums existens.

Här kan kritikern kvickt ställa följdfrågan: ”Vad är då förklaringen till Guds existens?!”.

Gud är på intet sätt undantagen en förklaring till sin existens. Förklaringen är att han existerar genom nödvändigheten i sin egen natur. Guds natur innebär helt enkelt att hans icke-existens är omöjlig! Det som existerar av nödvändighet måste existera för evigt. För om det har blivit till och börjat att existera betyder det att det inte måste existera, och finns därför inte till av nödvändighet. Universum som däremot blivit till, existerar inte av nödvändighet utan genom en yttre orsak – en yttre orsak som själv existerar av nödvändighet.

Att universum mest troligt har en orsak och en förklaring till sin existens innebär inte med nödvändighet att orsaken är just Bibelns gud. Men, det vi kan se som följer av slutsatserna i båda ovanstående argument är att orsaken till universum är: transcendent, saknar själv början och orsak, existerar utanför- och oberoende av tid och rum, och är immateriell. Det verkar också vara en orsak med personlig karaktär eftersom den har valt att frambringa ett universum som inte måste existera. Sist men inte minst verkar orsaken till universum vara svindlande mäktig och kraftfull!

Vi ser att vi hamnar häpnadsväckande nära de centrala egenskaper som omfattas av en klassisk kristen gudsbild. Här har vi inte bara starka argument som visar på att Guds existens är mer sannolik än dess motsats, utan också den definition av Gud som blir relevant att både försvara och presentera utifrån ett kristet perspektiv. Det ger även ett bra avstamp till fortsatta diskussioner. Härifrån kan vi ta oss vidare, och i kombination med vårt eget personliga vittnesbörd, använda fler av de flertalet gudsargument som finns, och som sammantaget ger ett starkt case för att det är just Bibelns gud och kristen tro som är den världsbild som ger de bästa svaren och förklaringarna till de frågor varje människa oundvikligt ställs inför i livet.

Av Emelie Rynningsjö

Artikeln som pdf