Etikettarkiv: Kosmologiskt

Pikachuargumentet för Guds existens 

Ja, du läste rätt. Pikachu, det energiska strömförande Pokèmondjuret är inte bara en mästare på att se söt ut, han går även att använda för att belägga existensen av Gud. En ateist måste välja på att tro att Pikachu i en värld långt borta är president för USA med Michael Jackson som presstalesman, eller börja tro att Gud finns. Låt mig förklara varför.

När ateistprofeten Christopher Hitchens fick frågan vad som är det bästa argumentet för Guds existens, svarade han universums finjustering. Argumentet, som Justin Brierly förklarar i videon ovan, går ut på att ett universum som slumpartat uppstår utan någon plan eller design bakom med allra största sannolikhet omöjligen kan innehålla liv. De naturkonstanter som avgör kraften i gravitationen, protonernas laddning med mera hade kunnat vara annorlunda, och i nästan samtliga scenarior hade liv varit omöjligt i hela universum. Rymden hade antingen expanderat för snabbt eller långsamt så att stjärnor, planeter – ja, molekyler – inte hade kunnat bildas. Än mindre liv.

Den vanligaste ateistiska responsen på detta problem är att hävda att vårt universum inte är det enda som finns. Om det finns ett multiversum med ett oändligt antal universa vars naturlagar och konstanter varierar, så är det inte längre extremt osannolikt att vårt universum innehåller liv. Att häpnas över att det är ”finjusterat” blir lika meningslöst som att slås av att jorden är på ”perfekt avstånd” från solen – med miljarder solsystem är det oundvikligt att perfekta avstånd dyker upp här och där.

Fortsätt läsa Pikachuargumentet för Guds existens 

Guds egenskaper och natur

I diskussioner och debatter rörande kristen tro kommer man osökt in på frågor rörande universum och Gud som dess skapare. Som människor färgas vi givetvis av den världsbild vi väljer att ansluta oss till, och det kan påverka våra föreställningar kring olika begrepp. När diskussioner om Gud förs mellan en kristen och en gudsförnekare eller skeptiker kan man således redan i inledningsskedet sitta på olika föreställningar om den Gud man antingen försvarar, förhåller sig agnostisk till eller förnekar, vilket kan leda till onödiga missuppfattningar under diskussionens gång.

Den enklare sortens missförstånd gällande Gud är kanske kategorimisstag då man jämställer Gud med ljusskygga tandféer, oerhört snabba jultomtar och sällsynta spaghettimonster. Men Gud verkar även kunna missförstås som ett mänskligt konstruerat begrepp uppfunnet som ett slags nödstopp för en annars oändlig tillbakagång av orsaker och händelser, en kosmisk projektion av vår annars obesvarade längtan efter något större än oss själva, eller som ett metafysiskt ess i rockärmen för att distrahera och trolla bort möjligheten att universum är det enda som finns.

För att undvika att diskussioner och debatter fastnar i begreppsförvirring, byggs vidare på missförstånd, och en inte sällan förvriden och begränsande gudsbild från gudsförnekares håll, kan det vara på sin plats att vi försöker inta ett mer aktivt lyssnande och en strävan efter att försöka förstå den vi samtalar och diskuterar med. Diskussioner leder ju sällan till något konstruktivt förrän man kan mötas i ett ämne, istället för att bara tala förbi varandra i parallella spår.

Något som också är viktigt är att vi som kristna har en god förståelse av vad som egentligen ryms i det kristna gudsbegreppet, och hur detta sedan på olika sätt kan kommuniceras och försvaras. Det är dessutom angeläget att lära oss att känna igen när gudsförnekare egentligen angriper en halmgubbe, en nidbild av Gud, som vi inte ens ska behöva försvara. Vi tror som kristna att vi lär känna Guds karaktär och egenskaper bäst genom hans eget ord i Bibeln, genom skapelsen som bär spår av honom som skapare och slutligen genom Jesus Kristus – Guds son och Gud själv inkarnerad. Men, i diskussioner med personer som i utgångsläget inte betraktar Bibeln som en tillförlitlig källa och auktoritet finns det även andra vägar att gå för att belysa Guds egenskaper och natur.

En väg är genom att presentera och använda sig av två filosofiska argument för Guds existens, båda så kallade kosmologiska gudsargument. De finns i flera utformningar och en variant som kallas för Kalams kosmologiska gudsargument ser ut såhär:

  1. Allt som börjar att existera har en orsak.
  2. Universum har börjat att existera.
  3. Alltså har universum en orsak.

Det andra filosofiska gudsargumentet, kallat Leibnizs kosmologiska kontingensargument, kan ställas upp såhär:

  1. Allt som existerar har en förklaring till sin existens, antingen genom nödvändigheten i sin egen natur eller genom en yttre orsak som gör att det existerar.
  2. Om universum har en förklaring till sin existens så är den förklaringen Gud.
  3. Universum existerar.
  4. Därför har universum en förklaring till sin existens.
  5. Därför är förklaringen till universums existens Gud.

Vi kan följaktligen ge argument för att universum har en orsak till sin existens och att den mest troliga orsaken och förklaringen är Gud.

Det primära syftet med detta blogginlägg är att visa på vad argumenten som helhet, om de är sanna, indirekt också säger om själva orsaken och förklaringen. Men för att bedöma argumentens giltighet ska vi i korthet också studera tillförlitligheten i de presenterade argumentens premisser, eller påståenden, och se om slutsatserna följer logiskt utifrån dessa. (Studera gärna dessa argument vidare på egen hand, det finns oerhört mycket mer att säga om dem).

Vi börjar med Kalam-argumentet, premiss för premiss.

  • –  Den första premissen säger att: Allt som börjar att existera har en orsak.Någonting kan inte komma ur ingenting. Det är en vedertagen metafysisk princip som är oerhört svår, för att inte säga omöjlig, att motbevisa. För att hävda att någonting kan komma ur ingenting måste man i princip överge sitt rationella tänkande. Viktigt att förstå här är att ingenting inte är synonymt med vakuum eller ett tomrum, det är frånvaro av allt och har således inga egenskaper eller någon potential till något över huvud taget. Det är heller inte giltigt att försöka utesluta universum självt från den första premissen och hävda att principen gäller för det som universum innehåller, men inte för universum som helhet. Den metafysiska principen om att någonting inte kan komma ur ingenting gäller oberoende av vilket objekt som har börjat att existera: en fotboll såväl som ett helt universum.
  • –  Den andra premissen säger att: Universum har börjat att existera.Det har vi goda skäl att hålla för sant. Vi kan visa på tillförlitligheten genom att hänvisa till både filosofiska och naturvetenskapliga argument. Mycket kortfattat beskrivet så går de filosofiska argumenten ut på att ett oändligt antal saker inte kan existera mer än på ett teoretiskt plan, det förflutna kan därmed inte vara oändligt bakåt. Om det hade funnits ett oändligt antal händelser i det förflutna hade vi varit tvungna att ta oss förbi alla de händelserna för att hamna där vi är idag och det vore en omöjlighet. Men, vi är ju bevisligen här och då måste händelserna i det förflutna vara ändliga och därmed haft en början.

    Argumenten av naturvetenskaplig karaktär tar avstamp i universums expansion och termodynamikens lagar. Från att ha uppfattat universum som statiskt och oföränderligt upptäckte man att universum som helhet expanderar, och följer man universums expansion baklänges krymper avståndet mellan allt som universum innehåller mer och mer tills det att det blir lika med noll. Big bang-teorin innebär bland annat att tid, rum, materia och energi blev till och därmed har en startpunkt.

    Termodynamikens andra huvudsats innebär att ett slutet system rör sig mot allt större oordning om inte ny energi tillförs. Det betyder att all energi efter hand fördelar sig jämnt över hela universum och universum når slutligen ett tillstånd av jämnvikt, eller värmedöd, och stagnerar då det inte längre finns någon användbar energi kvar. Problemet som uppstår är varför universum inte redan nu befinner sig i detta tillstånd av jämnvikt och oordning, om det har existerat i all oändlighet?

    – Vi har alltså goda skäl att tro på slutsatsen som logiskt följer av premisserna, nämligen att: Universum har en orsak.

Det är inte ovanligt att det från kritiskt håll genast dyker upp följdfrågor som: ”Men vad orsakade då Gud?”

Gud har inte en orsak eftersom han inte började att existera, utan alltid har existerat. Det är en viktig skillnad och själva poängen med det första argumentet, nämligen att något som själv är evigt och aldrig har börjat att existera är orsaken till universums existens. Att Gud inte har en orsak till sin existens innebär dock inte att han själv har orsakat sin egen existens, något som kan vara en annan invändning. För att kunna orsaka sin egen existens måste man existera, redan innan. Det vore en logisk omöjlighet och något som inte ens Gud kan utföra, eftersom det inte finns något att utföra.

Det vi vet om universum tyder ju däremot på att det har börjat att existera. Eftersom universum inte heller kan kringgå logikens omutbara lagar och orsaka sin egen existens, måste orsaken finnas utanför universum, och därmed utanför allt det som universum utgör av tid, rum, energi och materia. Vi kan då se hur missvisande jämförelserna med tandfeér, jultomtar och spaghettimonster blir eftersom det gör Gud till ett materiellt väsen, och då samtidigt en del av universum självt.

Vi går vidare till Leibnizs kontingensargument.

  • –  Den första premissen säger att: Allt som existerar har en förklaring till sin existens, och Leibniz menar att det finns två slags förklaringar: att något existerar genom nödvändighet eller genom en yttre orsak.Rent intuitivt verkar premissen mer trolig än dess motsats, och det verkar inte finnas ytterligare alternativ till sorters förklaringar än de två Leibniz tar upp.
  • –  Andra premissen säger att: Om universum har en förklaring till sin existens så är den förklaringen Gud.Det här är intressant, för det är en premiss som man som ateist inte kommer ifrån, eftersom det är ett påstående som är logiskt jämställt det som ateisten själv tror, nämligen att: om ateismen är sann så finns det ingen förklaring till universums existens. Med logiskt jämställt menas att det är omöjligt för det ena påståendet att vara sant samtidigt som det andra är falskt.
    Av saker som existerar genom nödvändigheten i sin egen natur verkar det bara finnas två tänkbara alternativ som då kan vara förklaringen till universums existens: abstrakta objekt som exempelvis siffror, eller ett icke-kroppsligt personligt medvetande.
    Det senare verkar mer troligt eftersom abstrakta och opersonliga objekt inte orsakar någonting.
  • –  Tredje premissen säger att: Universum existerar.Få förnekar detta, vissa kan hävda att universum bara är en illusion, men det verkar mer rimligt att tro att universum verkligen existerar. Om det skulle vara en illusion så finns det åtminstone någon som upplever illusionen, och man kommer inte ifrån att denna någon i sådana fall kräver en förklaring till sin existens.

Om de tre ovanstående premisserna är sanna, eller åtminstone mer troliga än deras motsatser, så följer både den fjärde och femte premissen logiskt med slutsatsen att: Gud är förklaringen till universums existens.

Här kan kritikern kvickt ställa följdfrågan: ”Vad är då förklaringen till Guds existens?!”.

Gud är på intet sätt undantagen en förklaring till sin existens. Förklaringen är att han existerar genom nödvändigheten i sin egen natur. Guds natur innebär helt enkelt att hans icke-existens är omöjlig! Det som existerar av nödvändighet måste existera för evigt. För om det har blivit till och börjat att existera betyder det att det inte måste existera, och finns därför inte till av nödvändighet. Universum som däremot blivit till, existerar inte av nödvändighet utan genom en yttre orsak – en yttre orsak som själv existerar av nödvändighet.

Att universum mest troligt har en orsak och en förklaring till sin existens innebär inte med nödvändighet att orsaken är just Bibelns gud. Men, det vi kan se som följer av slutsatserna i båda ovanstående argument är att orsaken till universum är: transcendent, saknar själv början och orsak, existerar utanför- och oberoende av tid och rum, och är immateriell. Det verkar också vara en orsak med personlig karaktär eftersom den har valt att frambringa ett universum som inte måste existera. Sist men inte minst verkar orsaken till universum vara svindlande mäktig och kraftfull!

Vi ser att vi hamnar häpnadsväckande nära de centrala egenskaper som omfattas av en klassisk kristen gudsbild. Här har vi inte bara starka argument som visar på att Guds existens är mer sannolik än dess motsats, utan också den definition av Gud som blir relevant att både försvara och presentera utifrån ett kristet perspektiv. Det ger även ett bra avstamp till fortsatta diskussioner. Härifrån kan vi ta oss vidare, och i kombination med vårt eget personliga vittnesbörd, använda fler av de flertalet gudsargument som finns, och som sammantaget ger ett starkt case för att det är just Bibelns gud och kristen tro som är den världsbild som ger de bästa svaren och förklaringarna till de frågor varje människa oundvikligt ställs inför i livet.

Av Emelie Rynningsjö

Artikeln som pdf