Etikettarkiv: Krig

Orsaker till krig? och en bokrecension!

När jag surfar runt på nätet ser jag då och då påståendet att religion ligger bakom större delen av krig i världen, ja hela världshistorien. Religiösa kan bära på en slags farlig, latent gnista inom sig och som riskerar att starta en enorm världsbrand. Ett slags virus. Nej, istället ska förnuft, forskning och vetenskap råda bot på religionens och vidskepelsens gissel. Mer om det lite senare. Men exakt hur vetenskaplig är den uppfattningen egentligen? Inte ett dugg. Låt oss titta lite på 1900-talets blodiga konflikter. Löper de längs med religiösa förkastningslinjer?

I första världskriget dog 17 miljoner människor. Här låg det protestantiska Tyskland i krig med det protestantiska England och det protestantiska USA. Som allierad hade Tyskland det katolska Österrike-Ungern som följaktligen låg i krig med det katolska Italien och det katolska Frankrike. För att avsluta denna ekvation, höll det katolska Mexiko på att hamna i krig med det protestantiska USA. Låter detta som ett religionskrig?

Andra världskriget är mer komplicerat, för nu var Tyskland inte längre direkt protestantiskt präglat, för istället hade nazisterna knuffat undan den gamla protestantiska junkerklassen. Hur såg nazisternas världssyn ut? De trodde att det någon gång långt tillbaka i tiden funnits ett rike, Thuleriket, befolkat av överlägsna och högstående människor med rena gener, arierna. Detta rike skingrades för vinden och arierna spreds ut över norra Europa och lämnade spår efter sig i form av gamla fornlämningar, folksagor och hällristningar. Det är därför nazisterna var så intresserade av arkeologi och folklore. Låter detta som en religiös tro? Så i detta krig denna gång byttes rollerna, så att det katolska Frankrike i krig med det katolska Italien. Innan dess var stämningen mellan nazi-Tyskland och Italien inte alls särskilt hjärtliga utan det såg snarare ut 1936 som att de som kom att bli allierade skulle bli fiender.

Däremot ska ingen kunna anklaga de fascistiska staterna för att vara oärliga i sina uppsåt, för både Tyskland och Italien var mycket öppna med vad man önsakde tillskansa sig: resurser. Det vi ser i första och andra världskriget är krig om mark, farvägar, ”lebensraum”, sädes- och oljefält. Vi ser allianser ingås och upplösas utefter vilken materiell nytta alla inblandade ansåg sig dra.

Vilket är det blodigaste kriget efter andra världskriget? Inte Vietnam, inte Korea, inte något där Israel är inblandat, utan Kongo. 8 miljoner döda. Inte ett spår av religion.

Men så kommer vi till ett område där summan av alla döda i första och andra världskriget plus Kongo når de döda. Det gäller kommunisternas utrensningar. Lågt räknat 70 miljoner döda. Ateister, som ville avskaffa religion, toppar ligan. Med förnuft och forskning skulle den bästa av världar skapas. Exakt samma slogan man faktiskt kan se nyateister använda i sin nutida kamp mot religion. (Eller ska man säga, mot väderkvarnarna?) Det hela blir inte bättre för dem ateister som står i ständig beredskap att alltid anklaga religiösa hur som helst, om man tittar närmare på socialistiska staers relationer mellan varandra. De socialistiska staterna Sovjet och Kina utkämpade med varandra gränsstrider och var egentligen fiender. Sovjet stödde Vietnam som i sin tur hamnade i krig med Kina, som hamnade i krig med det socialistiska Indien som stöddes av Sovjet. Alla dessa länder hade socialistiska regeringar. Varför förresten inte nämna vårt egna Sverige? Socialdemokraterna ville se ett socialistiskt Sverige, där stat och fackföreningar skulle ha stort inflytande över företagen. Partiledningen var osäker på exakt hur man skulle bära sig åt, medan fackföreningar ville se löntagarfonder. Vem var Sveriges ärkefiende? Inte NATO, utan landet tvärs över Östersjön, Sovjet.

Vid detta lag skulle säkert en ärlig person som säger sig inte veta så mycket om världen och vilja veta sanningen om orsakerna till krig bli misstänksam mot påståendet att religion ligger bakom de flesta krig. Skulle denna ärliga, sökande människa läsa om de första kristna hur de obeväpnade mötte martyrdöd, om de första sikherna eller Dalai Lamas skrifter, skulle han säkert slås av det stora gapet mellan vad som står skrivet och det blodiga utfallet i världen. Någonting stämmer inte när människor som försöker undvika krig beskylls för att orsaka krig. Men nutiden då, islam då? Ja, de första muslimerna var framgångsrika erövrare. Och islam har sin del i krig. Men i rättvisans namn kan man inte beskylla islam för två världskrig och att kommunisterna tömde städer och sköt bönder.

Nej, en betydligt bättre författare om krig än vildsinta nyateister är John Keegan, vars verk finns på svenska, och som undersökt olika civilisationer och armeer och politiker efter jakten på orsaken som utlöser krig. Primitiva stamfolk som massarméer. Låt oss säga att en religionsfobisk människa, gärna en ”nyateist”, skulle råka vandra in i ett möte där några militärhistoriker samlats för en årlig träff. De är nu några människor som intresserar sig för ren teknik och strategi vad gäller krig, men även ORSAKER till krig. Om en religionsfobiker skulle börja öppna munnen och prata vitt och brett om religionens roll i människans alla krig i alla kontinenter under alla tider, hur skulle han bemötas då? Historikerna skulle stirra förvånat på denne man som pratar så ömt om forskning, förnuft och framsteg, men ändå resonerar så vetenskapsvidrigt. För denne fobikers mening är inte vetenskaplig alls. De samlade militärhistorikerna skulle kanske lite överseende rekommendera fobikern att läsa den tunga tegelstenen War in Human Civilizations av Azar Gat, och efter han gjort det kan han få återkomma till nästa möte.

I Krigets historia skildrar John Keegan hur krigföringen har påverkat historiens gång samt varit en faktor i kulturens utveckling. Författaren tar sina exempel från många olika kulturkretsar och tidsperspektivet är omfattande från stenåldern fram till våra dagar. Krigets historia är ett standardverk som ger nya insikter i människans blodiga förflutna. (Text från Litteraturmagazinet)

Skulle nu nyateisten besinna sig lite och följa goda råd och skaffa sig dem böcker som nämnts, skulle han finna att författarna börjar sin långa utläggning med primitiva samhällen. Så hur våldsam är strider och fejder här? Det må se förödande ut att en artilleriraket sopar bort 20 människor i ett svep, i jämförelse med en fejd mellan två enkla stammar. Problemet här är att fejden kan gärna dra ut på tiden i flera år och det kanske inte ser så dramatiskt ut om två stammar av jägare och samlare drabbar samman och kanske två dör vid ett tillfälle. Men jämför man dessa förluster med stammarnas invånarantal, då blir förlusterna massiva. För vid nästa tillfälle kanske ytterligare två till dör. Det man dessutom missade i början i studierna av primitiva folk var att det är inte enbart i regelrätta öppna fältslag som blod pills utan de flesta dödsoffer sker i bakhåll där fienden är minimalt eller kanske inte alls beväpnad. Denna typ av strid är den som primitiva folk föredrar. Azar Gat drar en jämförelse mellan Frankrike som fört krig i flera hundra år och kartlagda primitva stammar, och resultatet lyder att dödsorsak pga våld är desto högre i de sistnämnda.

Finner vi religion vara en huvudorsak? Några av de första europeerna som överhuvudtaget mötte urinvånare kunde helt enkelt fråga dem och stå bredvid och observera deras liv. Svaren som europeerna fick varför stammar förde strider mellan varandra rörde sig om kvinnor, brunnar, fiskevatten, blodshämnd, jaktmarker. Dvs, kampen om resurser. Även arkeologin är antropologer och historiker till hjälp, då man kan studera våld mot olika kroppsdelar. Män har gärna skador på armarna, då de står inför en fiende, medan kvinnor har skador i ryggen då, de flyr från en fiende. Något utbrett mönster att krig inleddes enbart för att andra gruppers tro är värdelös och underlägsen och så stötande i ögonen att den måste bekämpas finns inte. Så orsaken till krig är främst vinningslusta och ära. Med denna post menar jag inte att religion inte skulle kunna vara en orsak alls till krig, utan bara att den orsaken är högst sekundär. Om strider äger rum bland farvatten och oljefält, där ska man vara försikitg med att klistra sina etiketter på vad man antar vara problemet.

Finns det månne i Sverige ärelystna personer fulla av vinningslusta i ådrorna? Oh ja! Visa mig en person i Sverige som inte gillar pengar! Istället för att hamna i en slags defensiv position där man alltid behöver förklara sig, kan en kristen förklara orsakerna till krig och vända på steken, om man nu hamnar i den sitsen. Säga ungefär: ”Så här ser orsakerna till krig ut. Problemet är alltså inte först och främst en religiös gnista som ligger på lur, utan vinningslystnad, som ju Sverige är fullt av. I många, många människors hjärtan finns inte en farlig religiös gnista utan en annan destruktivare. Det är inte jag som ska behöva stå i givakt och ursäkta mig, utan det är snarare så att innan man anklagar en kristen för drömmar på världsherravälde, ska man undersöka själv om inte det tumlar runt i ens egna hjärta rovlystnad. Och finner man sig oskyldig, så är det ju trevligt. Men om man finner i sitt hjärta att man vill ha mer, bättre, större, snabbare, och finna ära och inflytande, då får man stå i givakt inför oss kristna och lyssna, istället för tvärtom. För då bär man på ett virus som orsakat världskrig.

 

Bokrecension av ”Gud: återkomsten”

Veckans bloggpost är en recension av Joel Halldorfs bok: Gud: Återkomsten – Hur religionen kom tillbaka och vad det betyder av Tobias Sunnerdal.

Det är en lättläst och intressant bok. Alla kapitel är mellan 4 och 12 sidor långa. Ofta har akademiker en talang att säga ganska lite med väldigt många ord, men i den här boken är det tvärtom. Det är lätt att följa med i argumenten, och Halldorf har en tydlig röd tråd. Han skriver bara det som är nödvändigt för förståelsen av tesen, och håller sig till ämnet, väldigt kortfattat och tydligt. Den innehåller även väldigt många fotnoter för den som är intresserad av källor och fortsatt läsning. Det är utan tvekan en av de intressantaste böckerna jag läst på länge. Och en bok jag skulle önska att fler läste – alla som på något sätt är intresserade av religion, samhälle eller politik. Boken är betydligt intressantare än mina tankar om boken, och därför ska jag försöka sammanfatta en argumentationslinje som har apologetisk karaktär.

Länge tänkte sociologer att religionen höll på att försvinna, och snart skulle vara försvunnen. Men vi kan konstatera att den prognosen inte stämde. Tvärtom håller vårt samhälle på att bli post-sekulärt, och religioner syns mer och mer. Det är tema i böcker och tv-serier. Kända personer talar om sin tro i radio. Den politiska debatten svämmar över av debatter om religiösa symboler och kläder, religiösa friskolor och muslimska böneutrop. Och både i Sverige och i världen är det allt fler som blir troende, men ateismen backar. 

Det är många fler som går på gudstjänst än som går på bio eller tittar på allsvensk fotboll. Men till skillnad från sporten dyker bara religiösa upp i nyheterna när det hänt något dramatiskt (sprängdåd, pedofili osv). Tänk dig bilden av allsvensk fotboll utan att matcher gick på TV, eller att det rapporterades om vardagslunken i serien. Om det enda som syntes var huliganbråk och mutor. Då skulle nog många (som inte är insatta) vara oroliga och vilja förbjuda sport. Media ger alltså en snedvriden bild av samfund, kyrkor och religiösa.

Ett av de vanligaste argumenten mot t.ex. kristen tro är att religion är farligt, orsakar krig, och utgör ett hot mot vårt demokratiska samhälle. Och det är frågor som Halldorfs bok behandlar. Frågan i boken är inte om ”religion” är sann eller inte, utan om den utgör ett hot mot demokratin, eller är en tillgång för demokratin.

Bildresultat för gud återkomsten
Foto: Joel Halldorf

Halldorf konstaterar att religion inte är ett enhetligt fenomen. Det finns knappast någon enda gemensam nämnare som är gemensam för alla religioner, eller som inte delas av något sekulärt. (Tro på Gud utesluter bl.a. buddism. Tro på saker som inte går att bevisa inkluderar även alla sekulära politiska åskådningar, livsåskådningar och tron på mänskliga rättigheter.) Religion är en alldeles för bred kategori som inte tar hänsyn till olika livsåskådningars egenart. Tänk om vi t.ex. skulle vända på steken och uttala oss kategoriskt om det sekulära. Att sekulärhumanister, nazister, kommunister, liberaler och kapitalister inte har så mycket gemensamt är ganska självklart. Vi kan inte säga att sekulära ideologier är positiva eller negativa utan att zooma in och titta på en specifik tradition. På samma sätt går det inte att tala om religion i allmänhet. Men för att kommentera påståendet att religion är orsak till alla krig kan vi konstatera att endast 7 % av historiens alla konflikter anses kunna betraktas som religiösa konflikter. Att dra in alla bidrag till religiösa organisationer för att en del gått till extremister blir ungefär som att förbjuda idrott för att MMA är våldsamt, eller dra in allt presstöd för att en del gått till högerextrema ”Fria tider”.  Eller varför inte förbjuda sekulära organisationer eftersom NMR är antidemokratiska? Men av någon anledning tycker många att det är okej att generalisera på det sättet när det kommer till religion.

Det som behövs för att ett demokratiskt samhälle ska fungera är ett demokratiskt ekosystem. Ett starkt civilsamhälle där människor är organiserade i mindre gemenskaper som skapar samhörighet, mening och gemenskap. Där människor fostras demokratiskt på gräsrotsnivå. Där ett sådant civilsamhälle finns har demokratiska styrelseskick vuxit fram. Där det inte finns har det varit väldigt svårt att införa ett demokratiskt statsskick ”uppifrån”. Det finns många studier som visar på sambandet mellan föreningsliv och demokrati. Alla typer av föreningsliv, som innebär att människor organiseras, bildar gemenskaper och praktiserar demokrati på gräsrotsnivå bör ses som en stor tillgång tills motsatsen har bevisats. Oavsett om det är församlingar, fotbollsklubbar eller politiska/ideologiska föreningar utgör de en stor tillgång för vårt demokratiska samhälle. 

Församlingar har varit otroligt viktiga för Sveriges demokratiska utveckling. När Sveriges första frikyrkoförsamling bildades 1848, hade den en föreningsmodell som var demokratisk och där män och kvinnor hade lika rösträtt. Alltså mer än 70 år innan kvinnor fick rösträtt i Sverige. Och som en liten minoritet som ville ha rätt att praktisera sin tro (och slippa det statliga lutherska religionstvånget) var frikyrkan mycket drivande för religionsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet. Frikyrkomedlemmar var klart överrepresenterade i riksdagen och drev igenom dessa reformer. Det är några exempel som visar hur viktig frikyrkan har varit för att forma vårt demokratiska samhälle.

Är religiösa en tillgång idag då? Mycket av de senaste 70 årens filosoferande har handlat om hur vi ska kunna vara redo nästa gång staten blir ond. Vi har nazismen och kommunismen nära i tid. Det är viktigt att inse att minoriteter som bildar täta, alternativa gemenskaper gör samhället motståndskraftigare. Nästan alla frihetskämpar har backats upp av någon typ av gemenskap. Sophie Scholl hade studentföreningen ”Vita rosen”, Martin Luther King hade sin baptistförsamling och Nelson Mandela hade ANC-rörelsen. Säga vad man vill om Jehovas vittnen, men till skillnad från de flesta andra vägrade de salutera Hitler på 1930-talet.

Små alternativa gemenskaper är inte bara bra för att göra motstånd när samhället håller på att spåra ur, de kan också föra samhället framåt. Ofta kommer radikala idéer från små minoriteter, för att långt senare omfamnas av majoriteten. Kväkare och väckelsefromma drev frågan om slaveriets avskaffande (och kallades för naiva idealister utan förståelse för samhällsekonomi – jämför med Sveriges kristna råds uttalande för generös flyktingpolitik idag). Baptister och frälsningssoldater låg långt före samhället i jämställdhetsfrågor (lika rösträtt för kvinnor och kvinnor som ledare). Homogenitet hämmar kreativitet, men mångfald och avvikande åsikter bidrar till nytänkande och kreativitet. 

Hur ska då samhället förhålla sig till religion? I grunden bör församlingar ses som något positivt, och en tillgång för samhället. Vi behöver starka idéburna gräsrotsrörelser, och samhället har faktiskt inte råd att vara kräsna. Dessa rörelser och gemenskaper bör även få synas i samhället på samma villkor som alla andra. Både när det kommer till ljud, kläder och skolor. Av två skäl. För det första är det aldrig bra när staten börjar lägga sig i vilka som ska få höras, hur människor ska klä sig eller exakt hur alla ska tänka – det är en farlig väg att gå som aldrig slutat väl. Och för det andra skapar det missnöje, motstånd och parallellsamhällen om en grupp inte får finnas med i det vanliga samhället, och om en minoritet upplever att staten lagstiftar mot dem. Då drar de sig undan, betonar ofta sin särart ännu starkare, och missnöjet växer.

Staten ska vara sekulär, men det innebär inte att samhället (alltså alla personer, relationer och organisationer inom Sverige) är eller ska vara det. Ett demokratiskt samhälle förutsätter att alla får synas och höras med sina åsikter. Att även religiösa får höras på samma sätt som alla andra är en förutsättning för demokratin, och motverkar dessutom parallellsamhällen och radikalisering. 

Utöver det skriver Halldorf mycket intressant om liberalism, individualism och nationalism, och visar hur de brister i att forma och upprätthålla ett demokratiskt gott samhälle, men det får diskuteras någon annan gång. Här har fokus varit att argumentera för att kristna, såväl som andra religioner, ska få synas och höras i samhället, och att religiösa organisationer i grunden är bra och viktiga för demokratin och samhället (inte skadliga hot, som det ibland kan påstås). Det är också huvudtesen i Halldorfs mycket läsvärda bok. 

/ Tobias Sunnerdal