Etikettarkiv: Kristen tro

Teologi för ateister del 3 – Bara snälla barn får äta kakan!

Det har blivit dags för del tre av serien Teologi för ateister. Denna vinjett handlar om den där guden som en ateistiskt troende säger sig inte tro på, men som man bekämpar. Problemet är bara allt för ofta att det inte är en gud som en kristen heller tror på. I denna form kikar vi lite på några olika teologiska spörsmål; poängen för dig som ateistiskt troende är att kunna skjuta på rätt mål och för dig som kristen att se att det bara är Jesus som vi behöver avhandla och fokusera på, andra, uppdiktade, gudar får svara för sig! Del 1 läser du här: Gud räddar bara mobbare och del 2: Kommer du till helvetet? Denna serie blir förstås personligt präglad, men jag försöker utgå från ett ganska allmänt kristet förhållningssätt.

[How do] you get pie in the sky when you die!

En variant av att det är himlen som räknas har vi i sången,  skapad av Joe Hill och här framförd av Pete Seegers. Det är en parodi på en kristens evighetshopp och vad det ger för ljus över livet här. Just evighetens ljus över livet är dock en annan berättelse än vad jag vill berätta här, men frågan är ändå hur man får den där pajen!?

Många som är av en annan trosuppfattning (vilket ofta på denna blogg är av ateistisk art)  tycks mena att anledningen till de kristnas lite skenheliga sätt att leva är att de vill liksom förtjäna en plats i himlen, därför blir det också ytligt och lite stomatolleende över en kristen, det gäller att se ut som om man gör allt rätt, alltid är god, så att man kan ta del av det där saliga i himlen.

stomatol

En fattig bonddräng, gör så gott en kan!?

Här har vi det! Vi ska göra så gott vi kan, det är grejen! Eller? Ja nog kommer Gud se till våra omständigheter det tror jag:

Av den som har fått mycket skall det krävas mycket… (Lukasevangeliet 12:48)

Men då är det väl klart? Om vi anstränger oss mycket, då får vi komma till himlen?! Och då visar ju detta för övrigt att religion bara är en grej som uppkommit genom människans historia för när vi är goda då ökar vi vår ställning i gruppen och gruppen ökar sina möjligheter, alltså är religion bara något som ger oss överlevnadsmässiga fördelar!?

Men så var ju frågan hur vi kom till himlen?

Jag kanske ska betona att detta inte pekar ut vem som kommer till himlen, bara att gärningarna tycks inte så viktiga som vi kanske lätt tror (varför dock en kristen tycker, eller kanske hellre bör tycka, att gärningar är viktiga (om det är rädsla för straff av Gud eller vad det är) det återkommer vi till i en annan del av denna bloggpostserie)).

Så då öppnar vi tingsåret 2019, eller vilket år slutet på tiden nu blir!? I slutet tycks det faktiskt bli dom, efter vad vi gjort.

Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.

(Uppenbarelseboken  20:11-15)

Blir jag dömd för smutstvätten och dammet under sängen!?

Absolut! Det är oerhört viktigt hur vi över, vad vi gör med vår frihet, med våra liv! Absolut! Gud är inte fokuserad på ”pie in the sky when you die” endast, utan på hela våra liv! Jag tror inte att denna dom som det här står omär särskilt rolig, jag tänker den som en filmvisning eller återvändande till det vi gjort tillsammans med den som är fullkomlig kärlek, men som ser all vår smutsiga byk. Dock så är det inte smutstvätten som han fokuserar på utan hur ren den blir då han ser på den! 

Hur blir jag då uppskriven i Livets bok?

Ja det kanske är en lämplig avslutning!? Förs och sist så är det i den kristna traditionen så att det handlar om en relation med Jesus, det är hela grejen, inte hur jag lever eller vad jag tror, utan att jag lever med honom (lite som med vilken person som helst, att tro eller inte tro på en persons existens är inget man gör, man lever med personen om man har en relation).

En viktig vers i sammanhanget säger så här:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.

(Romarbrevet 10:9-10)

En vers som brukar användas för att sammanfatta Bibeln säger så här:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

(Johannesevangeliet 3:16-17)

 

Allt gott till er alla!

/ Martin Walldén

(På andra forum: wallden.wordpress.com och Goda grunder)

Annonser

Finns fullständig lycka?

Vad skiljer lyckliga människor från mindre lyckliga människor? Vilka faktorer gör att människor ”blomstrar” och mår väl i sitt liv?

Detta är frågor som kan studeras inom positiv psykologi. Under utbildningen fördjupade jag mig i detta vetenskapliga område och gjorde bland annat en egen studie i det. Trots att jag skulle kunna skriva flera inlägg om vad studier om lycka har visat ska jag låta bli, eftersom detta inte är rätt forum. Däremot kan jag fastslå att det är tydligt att människor söker lycka. I dagens samhälle gör människor det kanske mer intensivt än något annat. Huruvida detta sökande är bra eller inte kommer inte heller vara i fokus här, utan jag nöjer mig med att deskriptivt återge denna tendens att människor söker och längtar efter sann, ihållande lycka; ett slags tillstånd av perfekt fullständighet.

Finns det dock någon som är fullständigt lycklig hela tiden? Nej, troligtvis inte. Finns det däremot många som längtar efter och söker det? Som vill uppleva fullständig lycka och frid i sitt liv? Ja, sannolikt. De flesta vill nog erfara mer än de korta ögonblick av fullständig glädje och lycka som vi trots allt ibland upplever – vi vill ha det mer fullständigt och ihållande. Denna längtan och sökande efter lycka som finns hos människor går till exempel att se i hur självhjälpsböcker om att förbättra ens liv, saker med diverse “lyckocitat”, tidningar och filmer som säljer idéer för att nå lycka m.m. säljs och florerar i samhället.

Låt oss ha en liten minnesresa: Tänk tillbaka på någon gång när du varit otroligt törstig eller fruktansvärt hungrig eller varit i akut behov att gå på toan. Alla har sannolikt upplevt det någon gång. Känslan att i sådana stunder få dricka, äta eller gå på toa är djupt tillfredsställande. Dessa beskrivna behov finns naturligt hos oss och kan lyckligtvis tillfredsställas med existensen av vatten, mat och toa (eller motsvarande facilitet). Faktum är att hunger som fenomen sannolikt vore otänkbart om mat eller magen (med funktion att processa mat) inte fanns. Här blir det viktigt att göra en distinktion mellan naturliga och artificiella behov. Naturliga behov är sådana som är universella – de finns hos alla, oavsett kultur, tidsålder m.m. – medan artificiella behov är sådana som beror på tidsålder, kultur m.m. Att jag vill leva i en Harry Potter-värld kan därmed inte anses vara ett naturligt behov, hur mycket jag än längtar efter det. Det är istället ett artificiellt behov/längtan som uppkommit till följd av att jag lever under denna tidsålder, i denna del av världen samt har läst böckerna. Längtan efter fullständighet och ihållande lycka tillhör snarare ett naturligt behov, då det kan kan ses genom världshistorien (via litteratur, konst m.m.) och är oberoende av kultur och land.

Människor har alltså naturliga behov och dessa behov kan tillfredsställas. Behoven pekar oss mot något som existerar i världen (mat, vatten mm) som kan tillfredsställa oss. I Maslows behovshierarki – en psykologisk modell över mänskliga behov som många hört talas om – finns ovanstående behov återgivna i de lägre delarna av hierarkin. Högst upp i denna hierarkimodell finns människans behov/längtan efter självförverkligande; att bli allt det som man har potential att bli och vara. Visserligen är Maslows behovshierarki enbart en teori och ur vetenskaplig synvinkel har den lite stöd för sig, men den gör väl i att försöka förklara mänskliga behov – där lycka och självförverkligande beskrivs som högst åtråvärda.

Det tycks alltså finnas en tendens hos människan att längta efter att nå fullständig lycka. I mitt förra inlägg skrev jag om tendensen att tro på en andlig värld har genomsyrat mänsklighetens historia. Dessa två tendenser – att vi naturligt längtar efter fullständig, ihållande lycka och frid samt tendensen att tro på att det finns en mäktig metafysisk värld som påverkar oss – menar jag mycket väl kan höra samman. De hänger ihop genom att de pekar mot samma sak: existensen av Gud. Låt mig förklara.

Ovan beskrev jag att ett naturligt behov pekar mot existensen av något som kan tillfredsställa behovet. Med samma logik betyder det att vår längtan och vårt sökande efter det perfekta tillståndet pekar oss mot att något sådant också finns. Det pekar på att det finns något som kan tillfredsställa det, som kan stilla vår längtan. Det vi längtar efter, men som inte finns att nå i denna värld och under vår livstid, pekar oss mot att det egentligen finns något som kan stilla vår längtan: Gud. Denna längtan går illustrativt att beskriva som en längtan efter himmelriket på jorden – vilket pekar mot att något sådant också finns. Vi må alla inte nå det, på samma sätt som att det ibland händer att vissa personer dör av törst för att de inte får tillgång till vatten som kan släcka deras törst, men det existerar ändock.  

Det går alltså kortfattat att beskriva resonemanget på två olika sätt.

  1. Gud finns. Därför längtar vi efter att få uppleva fullständig lycka, glädje, skönhet, rättvisa, frid och förnöjsamhet – för den fullständigheten finns i honom.
  2. Vi längtar efter perfekt fullständighet i livet. Det pekar oss mot existensen av Gud, som kan tillfredsställa denna längtan, genom att Han är fullständig.  

C.S Lewis har också skrivit om denna mänskliga längtan och beskriver det på följande sätt (på engelska):

“Creatures are not born with desires unless satisfaction for those desires exists. A baby feels hunger: well, there is such a thing as food. A duckling wants to swim: well, there is such a thing as water. Men feel sexual desire: well, there is such a thing as sex. If I find in myself a desire which no experience in this world can satisfy, the most probable explanation is that I was made for another world. If none of my earthly pleasures satisfy it, that does not prove that the universe is a fraud. Probably earthly pleasures were never meant to satisfy it, but only to arouse it, to suggest the real thing.”

Vad är “the real thing”, som han skriver? Jo, en kontakt med och möjligheten att vara med Gud. Att vår längtan pekar oss mot existensen av Gud behöver visserligen inte peka oss mot den kristna guden, men den pekar oss mot existensen av en övernaturlig värld – på samma sätt som tendensen att människor genom historien har trott på en övernaturlig dimension också pekar mot existensen av en sådan värld. Däremot säger denna längtan att det i så fall behöver vara en fullständig gud som är källan till lycka, frid, glädje, godhet, rättvisa, skönhet, sanning och förnöjsamhet – en beskrivning som passar in på den kristna guden.

Försök till att tillfredsställa detta behov och längtan efter perfekt lycka kan göras med hjälp av andra saker, men eftersom vår längtan pekar oss mot något som inte finns i världen, kommer inget på jorden fullt ut kunna tillfredsställa det – bara “arouse it” som C.S Lewis beskriver i ovannämnda citat.

Så slutligen, vill man att denna längtan en dag ska tillfredsställas krävs en övernaturlig relation – den med Gud. Lyckligtvis är det inte bara en tom längtan vi har, utan en sådan tillfredsställande relation är också möjlig att uppnå. Hur då? Jo, tack vare Jesus.

Zlatan Ibrahimovic – julens stjärna!

Julens budskap om Zlatan Ibrahimovíc – en stjärna föds

Många har hört talas om Zlatan Ibrahimovíc, många har sett honom, många vill se honom spela, en del önskar att han fick vinna en Champions League-titel. Hans insatser i herrlandslaget i fotboll har påverkat stora delar av vår nation. Hans omdöme vad gäller uttalanden om kön och fotboll, hans omdöme och tankar om sin roll i en grupp som ett landslag är vida debatterade. Han är en känd stjärna helt enkelt, och dessutom årsbarn med mig!

Många vill säga sitt om hans tidiga år, de år då han inte själv påverkade så mycket omgivningen utan mer var i händerna på uppväxtmiljö, kompisar, tränare med mera, även han själv har velat ge sin bild av detta. Man kan säga, för att göra en allegori på en av de mer kända observationerna av en stjärna: ”Många vill säga sig ha ’sett hans stjärna gå upp!’”

Här är hela filmen: Den unge Zlatan

Vi kommer alltså inte att främst behandla Zlatans framgångar här, eller eventuella motgångar, utan det som nu lyser mot oss från husen över landet: Stjärnor! Eller vi kommer inte att främst fokusera på alla stjärnor (även om det blir nog så många, så håll i er!) utan just den stjärnan som ligger bakom att vi nu ser stjärnor överallt.

Eller vad det nu är som ligger bakom. Finns det verkligen någon grund för att tro att en stjärna tändes, och kan man verkligen i så fall tro att den tändes av Herran (som psalmen lyder som vi kanske sjungit nu i advents- och jultid)?

Det är i alla fall denna stjärna som vi ska fokusera på nu inför helgen då delar av den kristna kyrkan firar jul med Jesu födelse som huvudtema och andra firar att de vise männen kommer (och säkert finns det delar av kyrkan som inte gör något särskilt jippo alls av detta, där skiljer vi oss ju lite åt i Kristi kropp på jorden). I den del som firar de vise männen i helgen så är fokus på att evangeliet/Guds glada budskap på ett tydligt sätt också är till alla folk, länder, språk, stammar, delar av jorden etc!

Vi fokuserar stjärnan utifrån främst den del av Bibeln som talar om Jesu födelse utifrån stjärnan: Matteusevangeliets andra kapitel (för att få en ännu mer detaljerad bild rekommenderas läsninga v också Lukasevangeliets andra kapitel, det som ofta kallas julevangeliet.

Matteusevangeliet kapitel 2

1När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem 2och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” 3När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. 4Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. 5De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: 6Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.

7Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. 8Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” 9Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. 10När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. 11De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. 12I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Tider och stunder och titlar

Redan utan stjärnan finns det några problem med detta som vi läste, det är lite utanför fokus på denna bloggpost, men finns omdiskuterat till exempel här. Den kanske främsta problematiken rör väl detta att Herodes lever och verkar i texten, men att Herodes dör innan Jesus födelse enligt det sätt att ange tid som säger att något är X år före eller efter Kristi födelse, vilket han gjorde omkring år 4 före Kristus. Dock är det nog inte värre med den saken än att någon räknat fel (i det här fallet munken Dionysius på 500-talet, som nog hade en tuff uppgift och även om vi använder hans uträkning tycks den lämna lite övrigt att önska).

En ytterligare svårighet är Quirinus, han var förvisso under tiden för Jesu födelse ämbetsinnehavare, men i den svenska texten står det ”ståthållare”, dock kan vi läsa noten i exempelvis Bibel 2000 där de beskriver honom som ”Ståthållare år 6-9 e. Kr i den romerska provinsen Syrien.” Den ende som verkar okej ur ett historiskt perspektiv tycks vara kejsare Augustus som var just kejsare under denna tid! En uppställning av dem ger följande årtal vid handen:

Augustus 63 före Kristus – 14 e Kr

Herodes 73 före Kristus – 4 före Kristus

Quirinius 51 före Kristus – 21 e Kr

Någonstans här bör ju Jesus födas i tiden, i en skärningspunkt då alla innehade sina ämbeten. Det som nu skrivits i denna post kanske inte helt reder ut förhållandena kring personer och deras poster, men vi får en riktlinje kring vad för år vi borde kika upp mot himlen för att se en eventuell stjärna. Jag tänker att år 4 före Kristus är den senaste tiden då Jesus kan födas om Bibeln är sann, eftersom Herodes den store ska vara med och i livet.

Stjärnan och stjärntydarna

Det som följer kan bli lite komplicerat, men vi får följa med och det är ofta så att det som ser lite lustigt ut ofta ser lustigt ut eftersom det inte finns samlade som en lösning i historien utan man får leta i många olika källor (dock är väl många källor bra, men det blir ju lite mer komplicerat!).

En sak som är viktigt när man studerar sådant som nu framstår som märkligt är ju att minnas att saker ändras, här illustrerat med att när min frus morfar var liten bodde han i samma hus, i samma by (Lögdeå), som nu (mer än 80 år senare). Dåtiden är likt nutiden så till Ida, men ändå så är det så att när han var liten då fanns det en telefon, ett ishus, flera affärer, bagerier etc i Lögdeå, för 50 år sedan fanns mycket av detta också. Nu ser det helt annorlunda ut, detta under loppet av ett liv på drygt 80 år!

Hur annorlunda är det inte då med en del saker för tvåtusen år sedan? Vi vet inte allt. Till exempel vet vi inte helt säkert om all tideräkning alltid sett likadan ut, vi vet inte om alla år räknades likadant, om det på något sätt blivit ett kontinuitetsbrott på något sätt någon gång under historien. Ett exempel kan vara då det judiska folket fördrevs från Israel, vad hände med skriftligt bevarad kunskap och krönikor då? Ett annat är frågan om vad som hände de år påsken skulle börja vid fullmåne och så var det molnigt över den orten som styrde (Jerusalem)? Vad händer då när vi räknar astronomiskt korrekt? Detta är ju ett exempel som kan spela roll i denna astronomiska fråga om en stjärna som tänds.

Det finns givetvis fler tankar att ha i huvudet, men vi har ju inte ens kommit fram till saken efter cirka två tusen ord, så vi går vidare!

Det vi kan säga som sammanfattning är att en mängd orsaker och anledningar kan göra att då vi försöker förstå historien så kanske vi dels inte kommer fram till hela sanningen, eller så kan vi stå där med flera lösningar, eller flera möjliga lösningar, men vi kan ibland ha svårt att säga vilken som är den rätta och de kan ibland vara svåra att få ihop. Det är nog inget att gråta över, det innebär antagligen ofta att vi antagligen funnit korrekt lösning, men att kunskapsluckor etc gör att vi har svårt att säga det hundraprocentigt säkert, och vi ser också att det kunde gått till på något mer sätt. Vi vet inte alltid allt om de kulturella betingelserna. Ett nutida exempel får vi om vi jämför med ett fiktivt reportage från mig från OS i Peking 2008. Om jag skulle skrivit och beskrivit så hade jag till exempel antagligen beskrivit starttiden på ett annat sätt än den som förstår kinesiskt kultur. I kinesisk kultur är åttan viktig (jämför tretalet, sjutalet, tiotalet i andra sammanhang), den som varit medveten om detta och förstått detta skulle belyst och betonat alla 8:or som skulle in (2008-08-08 invigning kl 8:08 lokal tid PM), men jag har kanske sagt att ”ungefär tio över åtta…”

Zlatan och andra stjärnor är viktigt!

I många stora kulturer världen över både i Sydamerika och Asien och Asien och Europa har stjärnor varit viktiga, man har tagit hjälp av astrologi för att få veta saker, för att tolka verkligheten, och även om detta är lite ”hokus pokus” för många så är kunskapen om stjärnorna och himlen från detta just verklig kunskap, kunskap och vetskap om himlens inbyggare och deras rörelser.

De tre vise männen

I västerländsk tradition är det tre vise män som kommer, de har fått namn Kaspar, Melchior och Baltasar, de är ibland omnämnda som tre kungar. Jag har själv sett tavlor på åtminstone tolv vise män i andra delar av den världsvida kyrkan.

De kallas i grundtexten  ”mager”, de kom antagligen från Babylon eller Persien (alltså nuvarande Irak/Iran) där man under lång tid var/varit intresserade av himlen och himlakropparna och de hade antagligen hovfunktionärer/astrologer hos regenterna i de olika rikena i området. Vi har uppgifter från Tiridates om ett besök år 10 före Kristus hos Herodes den store av stjärntydare och år 66 e Kr besökte astrologer österifrån (nog från Persien) m. fl. Rom med anledning av vad de sett på himlen (anges av Dio Cassius och Seutonius).

Var kom då Zlatan ifrån? Hur var hans barndom? Hur tändes stjärnan?

Ja om detta finns det en dokumentär och minst två böcker, men för denna himmelska stjärna vars ätteläggar nu har tänts i många fönster över världen, så ska vi nog tillbaka till omkring 44 före Kristus då Julius Caesar dog. Över hans likbål uppträdde en nova vilket man då trodde var en ny stjärna som föddes och det ledde till att man trodde att Caesar gått vidare till gudarna och anslutit sig till dem. Efter detta tycks stora stjärnor och stora män och kopplingen dem emellan varit på modet!

Vad visste man om en snickarson från Betlehem i det stora Babylon?

Vi kan köpa att Julius Caesar var känd i den antika världen, men en snickarson från Betlehem? Var han verkligen en stor man? Svar nej, säger jag. Det vi dock vet är att i Babel fanns sedan 500-talet före Kristus judar som deporterats och stannat kvar, det är inte bara i Sverige eller i nutiden vi deporterar och flyttar runt (här tänker jag på de osympatiska omflyttningarna av samer med flera). Det gjorde att judisk tro och tanke var känd, i alla bland lärda i Babylon/Persien etc.

Vem ska styra världen?

Det verkar ha funnits en messiasförväntan eller en förväntan om en stor härskare/ledare eller ett världsherravälde som skulle ha med Judéen (alltså det romerska namnet på Israel) att göra (från Tacitus, Josefus, Seutonius). Den fanns alltså också, eller kanske rent av främst, i den hedniska världen vilket gjorde att man höll koll på om stjärnorna ville säga något! Har man då hovastrologer så kommer tolkningarna av himlen och rörelserna på densamma riktigt nära makten och har lättare att komma in i de krönikor som skrivs i rikena.

Till saken! Finns det någon stjärna!?

Jadå, men kanske är de fler än en? Jag tror att en bakgrund är vad som hände på himlen innan stjärnan med stort ”S” uppträder, men en tolkning är ju förstås att dessa ”förrätter” till huvudmålet är själva stjärnan. Så här kommer lite rykande inaktuella presstoppare från tiden kring Jesu födelse.

Vill ni se en stjärna? 

År 7 före Kristus trädde Jupiter och Saturnus mitt för varandra 3 ggr samma år i Fiskarnas tecken vilket sker en gång på 800 år) och år 6 före Kristus närmade sig Saturnus, Jupiter och Mars varandra i Fiskarnas tecken (vilket händer en gång på 700 år). Detta var betydelsefullt astrologiskt, två lite olika tankar tycks ha funnits kring detta beroende på vilken kultur man frågar, men hur som helst: Fiskarna var förknippat med Israel eller yttersta tiden, den var den sista bilden i zodiaken, själva slutet. Jupiter var förknippad med världshärskaren, eller en kungastjärna, Saturnus med Judéen (eller Israel, Palestina beroende på vilket epitet från romarriket vi väljer). Här finns det en tanke om att romarna i sitt gudamenageri, i sin gudavärld, förknippade den romerska guden Saturnus med den judiske JHWH och att det är därför som den judiska sabbatsdagen (lördagen) kallas Saturnus dag (jmf. engelskans Saturday). Tretalet var viktigt även för babylonierna så dessa triader gjorde dem, vad vi förstår, liksom beredda, eller på tårna; de blev antagligen nyfikna och förväntansfulla, de tankar som fanns om en kommande storhet fick nu liksom lite mer substans!

För judiskt vidkommande fanns det en tradition att Mose födelse skulle ha förebådades eller föregåtts av en konjunktion mellan Jupiter och Saturnus i Fiskarnas tecken. Mose sågs ju som förebådande Messias:

Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till. (5 mosebok kap 18 vers 15)

Det är som de brev man kan få med inbjudningar till kungen (man får inbjudan en vecka innan som jag minns (det har att göra med etiketten tror jag), men långt i förväg får man en tydlig ledtråd om att man ska vara beredd på att kungen kommer att inbjuda och vilken dag det handlar om), redan det första brevet gör den som får det antagligen beredd och förväntansfull!

Vem tänder stjärnorna? Vem dödar barnen?

I bibeltexten läser vi om Herodes fråga och stjärntydarnas svar:

7Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig…16När Herodes märkte att han blivit lurad av stjärntydarna blev han ursinning, och han lät döda alla gossar i Betlehem och dess omnejd som var två år eller därunder; det var den tid han hade fått fram genom att fråga ut stjärntydarna. (Matteusevangeliet kap. 2)

Detta lede till att kung Herodes dödar alla gossar under två år. Eftersom Herodes dör i mars/april år 4 före Kristus så bör det vara något sådant avstånd minst till det som stjärntydarna och Herodes talar om, alltså omkring år 6 före Kristus. Om jag förstått det rätt så finns det tecken som tyder på att Herodes inte var helt vid sina sinnens fulla bruk på slutet och kanske blivit lite åsidosatt eller i alla fall inte helt regent på grund av det, och då kanske de inte kom på hans dödsbädd och var de där år 5 före Kristus så kan ju båda händelserna på stjärnhimlen ha inträffat före ankomsten och inom två år.

För mig som inte är direkt astronom så har jag uppfattat det som att de två som på engelska heter Berlin Star Table och Sippar Star Almanac berättar att det från år 7 före Kristus var stort intresse och fokus på stjärnhimlen. Också Josefus nämner att det år som följde på konjunktionen år 7 före Kristus så blev det en ovanligt stark messiansk rörelse i Judéen, men att den blev hårdhänt nedslagen av kung Herodes.

Vem är då stjärnan? 

Om detta hade varit en skrivelse om Zlatan Ibrahimovíc så hade det varit självklart vem stjärnan är, eller var (Mr Ibrahimovic!) men nu då? Det är ju självklart så att det kan ha varit ett fenomen skapat av Gud utan resten av skapelsen involverad, något som inte lämnat ens det obetydligaste spår, men om man tänker sig att evangelierna är på riktigt så kan det ju finnas spår.

De vanligaste tankarna är att det varit en supernova, en komet eller bara stjärnkonjunktionen.

Supernova 

En supernova sågs under antiken som en stjärna som föddes (nu vet vi att det är en stjärna som flammar upp). Ifrån kinesiska källor finns noteringar om en sådan supernova år 5/4 före Kristus.

Komet

En stillastående stjärna tyder på en komet, en komet med svans. En komet med svans kan ge intrycket att de står stilla över en särskild plats på jordytan. I antika texter tycks man använda begrepp som stillastående stjärna just om kometer med svans (när de ger intrycket att de stannar över en speciell plats). Josefus berättar om att år 12 före Kristus så stod en komet stilla över Rom i flera dagar i samband med Markus Agrippas död.

Åter till Kina som har noteringar om vad som syntes på himlen, när och hur länge.  En komet med svans syntes och noterades i Kina år 12 före Kristus, år 5 före Kristus och år 4 före Kristus. År 5 är väl egentligen den som passar bäst och den tycks ha synts under våren (vilket kan stämma bra med att herdarna sov ute) och den tycks ha varit synlig i sjuttio dagar vilket ger magerna/stjärntydarna tid att resa till Israel om de gjorde det ifrån Persien/Irak under det att stjärnan syntes.

En annan möjlighet är att de helt enkelt ser stjärnkonjunktionen, går till judarnas kung (i Jerusalem) och där får de höra att det är Betlehem de borde åka till och får hjälp av exv. en ängel eller dyl. i form av en stjärna/ett lysande bloss.

Bonusmaterial

Det finns också intressant koppling till de två år som stjärntydarna svarar Herodes det tycks ha funnits spår av en förväntan hos det judiska folket om att en speciell/märklig formation av stjärnor (konjunktion) ska föregå Messias födelse (A. Edersheim). Och i en Midrash (lärande berättelse eller utläggning av Skriften (Gamla Testamentet)) så berättas att det ska visa sig en stjärna i öster just två år före Messias födelse (Beth ha-Midrash sammanställd av Jellinek)!

Slutkommentar

Detta är alltså några tänkbara möjligheter, vilket gör att vi inte alls måste vika oss för spekulationer kring att ”den där stjärnan det fanns nog mest på det bloss som de bibliska författarna rökte på för att dikta ihop smörjan som sedan blev världens mest lästa bok!” utan den står sig som fin dekoration och astronomiskt fenomen och som vägvisare till livet!

/ Martin Walldén

Artikeln som pdf

Kan apologetik bli kontraproduktivt?

En intressant och och måhända oväntad fråga möter oss idag, när vi också säger tack för samarbetet så här långt och Guds välsignelse över fortsättningen till Teddy Donobauer! Frågan som ställs handlar om apologetikens verkan och har bäring på dess yttersta syfte. Från min synvinkel så är syftet ett slags kombination av olika ingångar som givetvis ahr olika verkan, för likväl som att få del av evangeliet i kortform:
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.
Likväl som att det kan antingen mötas med öppna eller stängda öron och ögon och hjärtan av den sin inte är kristen så kan apologetiken mötas olika, för någon en väg in till gemenskap med Jesus, för andra ett sätt att bygga upp än fler falska hinder framför sin dörr.
img_9533
Se, jag står vid dörren och bultar.Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. (Uppenbarelseboken 3:20)
Som påminnelse till oss som sysslar med apologetik tjänar också att fundera på syftet med det vi gör, allt bör göras utifrån att fler ska få lära känna Jesus, intet bör göras för att briljera på någons bekostnad, allt göras i kärlek, och kanske får jag lägga till, i vetskap om att sanningen är Jesus och sanningen är det som gör oss människor fria!
Så med detta innanför västen så ger vi oss in i denna slutproduktion på detta forum!
/ Martin Walldén, bloggredaktör

Kan apologetik bli kontraproduktivt?

Under några år har jag nu följt med i detta forum och delgivit en del åsikter och insikter som alla inryms under begreppet ”försvar för den kristna tron”. Detta är mitt sista inlägg och en avskedshälsning till både medaktörerna och detta forums läsare. Skälen till att jag väljer att avsluta mitt deltagande är flera. Vid 72 års ålder saktar man ner frivilligt innan man tvingas till det av hälsoskäl. Med en full agenda i en rad andra fora blir det för lite tid över för att riktigt hänga med i alla turer och propåer och att hinna svara på olika stråk och strata inom området. Det blir liksom varken hackat eller malet som ordspråket säger. Ett annat skäl är att livet lär en att man inte behöver synas jämt för att få lov att finnas. Och sist men inte minst: ingen är oumbärlig!

Men det rubricerade skälet väger tyngst, även om det ser ut som en fråga endast. Frågan är dock retorisk och det är det jag vill visa i mitt sista inlägg. Det kan inte hjälpas att jag förmodligen upprepar några saker som jag och andra även tidigare har pekat på. Ni får ta det som att gubben börjar bli geggig i roten!

Kristen apologetik syftar till att göra det kristna tron minst lika sannolik som ett tolkningsparadigm för livet som alla andra motsvarande modeller. Den tar alltså upp tävlan på en viss specifik spelplan för att i (mer eller mindre) ädel kamp mot andra livsåskådningar presentera sig som ett fullvärdigt alternativ till en helhetssyn på den förnimbara verkligheten. På den nivån är apologetiklaget utrustat med filosofer, logiker, retoriker, teologer och en rad ’bröbackar’ med anfallares agenda samt någon sjukvårdsman som är där för att omhulda de blesserade i de ordstrider som uppstår mellan laget och världen. (En del skulle kalla bröbackarna för evangelister med en envis störighet att jämt dra in Gud och eviga personliga val i debatten.)

Att göra den kristna världsbilden sannolik och attraktiv är alltså en av dess föregivna ”verksamhetsberättelser” och då självfallet målsättningar. För att detta företag skall anse sig ha lyckats har alltså människor som tidigare inte hade någon uppfattning, eller var fientligt inställda till ”kristendom”, ändrat ståndpunkt och ser nu Kristendom som en plausibel och helt möjlig livshållning. Intellektuellt har de förstått att trons olika utsagor hänger samman på ett relativt förnuftigt sätt och de har fått möta sanna och verifierbara utsagor som underlag för att också anse att en rad, om än inte i strikt naturalistiskt vetenskaplig mening, har ”bevisbara element” ändå kan vara ’sanna’ i en eller annan mening. I takt med att de insett att deras egen förkristna verklighetsuppfattning inte var mer vetenskapligt bevisbar än kristendomens har de hunnit inse att vetande inte förkommer utan ett mått av troende, oavsett vilken världsbild de har haft.

De kan således ha drabbats av en insikt om att det inte bara är förnuftigt att vara kristen och därmed utsätta världen för en granskning i dess ljus, utan de kan till och med anse att en personlig delaktighet i något av de fora som kallar sig ”kristna församlingar” är ett logiskt steg. Tron på kristendomen tycks förutsätta delaktighet i en organiserad ordning och medföra en gradvis anpassning till den psykosociala miljö i vilken denna världsbild uppehålls och omhuldas.

img_9534
Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika, fulla ljus därinne klart få skina. Då blir Guds under sett och känt! (Svenska Psalmboken m. fl. nr. 109 Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid

När de har förstått att målet för kristen tro är en karaktärsdaning med följande livsresultat: ”Andens frukt, å andra sidan, är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet; inga lagar förbjuder sådant, tvärtom”så har de inga tunga skäl att inte vilja få se dessa egenskaper i sina egna liv. Men stopp och belägg! Nu har vi ju plötsligt glidit över från apologetiken som en rent akademisk, intellektuell och filosofiskt betingad uppsättning av försanthållanden, och vi har krupit in under skinnet på människan och hävdar att det skulle ha varit något fel på oss innan detta skedde!? För det där som skulle kunna vara en livskvalitet är ju inte detsamma som den apologetiska dialektiken. Den förutsätter inga förändringar på etiska och moraliska områden. Apologetiken kan förbli ’ren’ och skär intellektuell pingpong som bara leder till fler diskussioner utan livsavgörande betydelse. Det kan den, och det lyckas den tydligen med och det är inte så få som tror att det är dess ”raison d’etre”, dess skäl att existera. Dess mindre välartade tvillingbroder är polemiken, som ofta uppstår i dess kölvatten och som sällan tillför mer ljus men ofta betydande hetta i debatten.

 

Men apologetik som inte har till målsättning att förändra människan är inte ”kristen”. Jag är fullt på det klara med att inte heller tillhörighet till en ”kristen” församling med nödvändighet har personlig karaktärsdaning som mål. Men då är det heller inte en ”kristen” församling i någon reell mening. Men säger många, är det inte bra förmätet att hävda att en människa verkligen behöver förändras?(Särskilt om man jämför vanliga hyggliga människor med t e x de högerkristna krafterna i USA, typ liksom.) Är det inte så att Gud, om Gud är kärlek, accepterar oss som vi är? Hur kan du påstå att jag skulle vara på något sätt en sämre människa än du bara för att jag inte är ”kristen”?

Det beror alldeles på med vilken rätt vi kallar något alls för ”kristet”.

Allting vi vet om kristen tro har sitt ursprung och sin inramning och framtida utvärderingschema fastlagt i sitt urkund. Det är biblioteket ’Biblias’ mening och syfte och plats. När något kallas ”kristet”, trots att det på alla väsentliga punkter avviker från Bibeln, så finns det inget skäl att fortfarande använda den nomenklaturen. Vem skulle komma på tanken att skriva ut Karl Marx ur ”Kapitalet” och sedan hävda att man kan äta upp kakan men ändå ha den kvar? Om ”kristen” inte solitt och exklusivt baseras på ”Kristus” är resten snömos, rappakalja och förvanskning av urkund.

image
Bibelns världsbild i centrum

Hur beskriver Bibeln människan? Som både en ”kunde ha varit” och ”men är inte”. Eller för att beskriva det från samma text som den positiva karaktärsdaning som indikerades ovan: ”köttets gärningar (dvs den naturliga människans) är tydliga och manifesta: otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, trolldom, ovänskap, kiv, avund, vrede, genstridighet, tvedräkt, partisöndring, missunnsamhet, mord, fylleri, vilt leverne och annat sådant om vilket jag säger er, precis som jag har varnat tidigare, den som håller fast vid dessa aldrig kan bli delaktig i Guds rike.” Tala gärna om för mig hur väl den beskrivningen stämmer med vad som dagligen strömmar ut i alla de info- flöden som fyller allt livsutrymme med oöverskådliga floder av digitalt skräp. (Läsaren är förstås undantaget som bekräftar regeln.)

Apologetik som enbart mental ekvilibrism rår inte på människan sådan hon ter sig och är. Och framför allt är det ingen apologetik i sann kristen mening om den inte utmanar människan på den väsentligaste punkten av alla. ”Du skall inga andra gudar ha vid sidan om mig”. Varje människa har en ”gud” vare sig de vill tillstå det eller ej. För de som kallar sig agnostiker eller ateister är deras Gud deras eget Jag, deras totala tillit står till deras förmåga att utesluta ”Gud”, helt beroende på deras egen tankeverksamhet. För den ohämmade materialisten är det makten över konsumptionen, över pengar och andra inomvärldsliga statusmarkörer. För naturalisten är det ”Naturen’ som är gud. För den vetenskapligt högutbildade är det ”vetenskapen”, och så vidare i all uppfinningsrik mångfald. För de som identifierar sig efter sin sexualitet är det könet och lusten. Det finns knappast någonting i den skapade världen som inte har blivit föremål för någons tillbedjan.

Ingen blir ”kristen” utan att detta ”jag” i grund kapitulerar inför Kristus. Det är inte en huvudsak, det är en hjärtesak. Tusentals människor är lockade att tro att medlemskap i en kristlig förening är vad som ”krävs” eller är liktydigt med att förefalla vara kristen. Inte ens att vara en godhjärtad understödjare av välgörenhet eller ”internationell rättvisa” är i sig att vara kristen. Det är lika otroligt att goda gärningar skulle förvandla dig till en ”kristen” som att du skulle bli bil för att du föddes i ett garage. Även de onda gör gott åt sin hund och katt.

Det är här som det blir tydligt: Kristen apologetik som inte för var människa till insikt om sitt avgudaaltare, eller som rent av skapar en illusion om att ”Din Gud” är nöjd med att du tänker på honom ibland är fullständigt kontraproduktiv. Det kapslar in och döljer nämligen då vad den ”Kristna” tron har som enda kärna. Varken det intellektuella försanthållandet eller det egenrättfärdiga ’godhjärtade’, varken den religiösa likriktningen eller den kristendomliga verksamheten har något att komma med inför detta: ” Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig ska komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Fars vilja. Många ska säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med ditt namn och drivit ut onda andar med ditt namn och gjort många kraftgärningar med ditt namn? Men då ska jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni förbrytare.” ”Jag har aldrig känt er.” Den som inte inser hur ryslig den möjligheten är att få det tilltalet i tidens slut har långt till Himmelriket. ”Ni har aldrig, trots alla timmar av diskussion i religiösa frågor kommit ett steg närmare till att lära känna mig. Ni talar om mig men inte med mig, ni filosoferar om mig men vägrar komma till mig. Ni läser skrifterna för ni tror att ni hittar sanningen i dem, men vill inte komma till mig för att få det liv om vilka de vittnar.”

Men ser du: en apologetik som effektivt döljer denna utgång för någon är kontraproduktiv och istället för att leda till att varje människa omvänder sig och gör bättring från sin onda väg leder den till att själva duktigheten i argumentationen om kristliga ting immuniserar mot det som är evangeliets kärna: ”Detta är evigt liv, att de känner Gud och den som Gud har sänt: Jesus Kristus.””Vad hjälper det en människa om hon vinner varenda debatt på SAS forum men förlorar sin själ?

img_9535
”Följ mig,” säger Jesus, på vilket vi var och en har att respondera

Jag har fått lite bassning då och då för att jag ’predikar för mycket’. Nå det blir inget mer av det störningsmomentet från min penna. Jag har sagt mitt. Om ”apologetik” immuniserar människor mot evangeliets totalangrepp på den förlorade människan för att rädda henne från sig själv, och som vaccinerar mot omvändelsens nödvändighet, och att detta är vad människor vill ha, så är det ingenting som jag kan stå upp för, varken på SAS eller på något annat forum i livet. Kristus gav inte sitt liv för att jag skulle drälla med sanningen eller humma och ahaha om vad som står skrivet.

Jag vill kunna träda fram inför Kristi domstol med ett glädjebankande och tillbedjande hjärta, utan fruktan och utan att skämmas för evangeliet. Hans godkännande är värt allt. Mitt bästa för Hans högsta.

Teddy Donobauer
Doncaster 28 november 2018

”Sån där kristen typ”

Detta kommer kanske inte vara ett direkt apologetiskt inlägg, men det kanske kan ge en viss förklaring till den kristna trons vardag, eller åtminstone kristnas vardag.

För nästan exakt 2 år sen fattade jag vad jag fortfarande tycker är mitt livs bästa beslut: att välja tron på Gud och att ta emot Jesus som Herre och Frälsare i mitt liv.

Men att skriva det där sista – ”att ta emot Jesus som Herre och Frälsare” – utan att exakt veta vilka som läser detta, gör mig (tyvärr) lite lätt obekväm. En anledning till det är ett bemötande som jag ibland har fått av vänner, bekanta, familjemedlemmar m.fl. – som pikat/hånat/kritiserat detta val. Jag ska vara ärlig och säga att det flera gånger gör ont att uppleva. Jag menar dock inte att ta på mig en offerkofta här, för jag känner mig verkligen inte som något offer i detta val – utan jag ser mig som dotter till självaste Gud, älskad av universums mäktiga skapare. Det är en överväldigande insikt.

Men jag förstår också dessa sorters reaktioner, för ibland får jag ett “utanförsperspektiv” på mig själv och på det jag säger. Och i de stunderna tänker jag hur extremt främmande det måste låta att höra om Gud, Jesus, det kristna evangeliet om man själv inte är troende – och även står ganska långt ifrån de tankegångarna (som man troligtvis gör om man är en sekulär svensk). Så var det i alla fall ibland för mig innan jag blev troende. När jag hörde folk prata om dessa saker, tyckte jag stundtals att de talade tomma ord utan någon förankring i verkligheten. Så ibland när jag nu själv pratar om dessa saker med folk, och jag får det där utzoomade perspektivet på mig själv, känns det nästan som att jag pratar ett annat språk. Mina ord om Gud, Jesus och kristendomens evangelium tycks säkert, för den som jag talar med, låta underliga och nästan skrattretande. Jag har märkt det på olika sätt; det kan vara ögonkontakt personerna sinsemellan, ett hånfullt (men gömt) ansiktsuttryck, ett flin eller nästan ett föraktfullt skratt. Återigen, rätt jobbiga reaktioner att se. Dessa erfarenheter är jag också ganska säker på att jag inte är ensam om, utan att andra kristna också fått uppleva. Men för att även nyansera bilden så bemöts jag/vi självklart av andra, mer öppna och positiva reaktioner också.

55dc840262a8d heliocentrisk världsbild
Olika världsbild ger krockar och kanske också oförstående!? Bild: Schoolido

I mitt första inlägg (på sociala medier) om min nyvunna tro skrev jag att mitt tillkännagivande nästan kändes som att ”komma ut ur garderoben”. Det kanske låter konstigt och får många – icke-troende som troende – att höja på ögonbrynen. Men att beskriva sin kristna tro i ett publikt sammanhang på det sättet var, för mig (utifrån ett person-centrerat perspektiv), nervöst. Vilka reaktioner skulle jag få? Skulle folk tycka att jag är konstig? Och hur skulle bilden av mig förändras bland de som läste mitt inlägg?

Vi människor har ett basalt behov av att kategorisera vår omvärld för att kunna ta in, begripa och orientera oss i världen. Annars skulle vi uppleva vardagen som fragmentarisk och väldigt kaotisk. Vi behöver sätta saker i ett sammanhang och i relation till andra mentala representationer vi har av vår omvärld. Detta innebär att vi per automatik kategoriserar alla intryck vi får på ett för-oss-meningsfullt sätt. Så när jag ”kom ut” med att jag blivit kristen visste jag att jag troligtvis skulle kategoriseras om i många av läsarnas huvuden. Kanske så “illa” som att kategoriseras om från kategorin ”som de flesta andra människor” till kategorin ”kristen” – allt vad den kategorin inbegrep för den specifika läsaren. Beroende på tidigare erfarenheter av kristna, kyrkan, kristendom m.m. skulle jag läggas till i denna kristen-kategori hos läsaren. Men kanske, hoppades (och hoppas) en del av mig, att genom att personer läste om min väg till kristendomen och mina tankar om trons verklighet så skulle även kategorin för personen förändras. För även om vi alla kategoriserar våra erfarenheter, så förändrar också våra erfarenheter kategoriseringen. Om jag till exempel enbart sitter på fyrbenta stolar kommer jag tänka att det är så stolar ser ut, men när jag för första gången sätter mig på en trebent eller enbent stol, så kommer kategorin ”stol” förändras. (Finns filosofiska diskussioner om hur man förklarar en entitets egenskaper på ett korrekt sätt, samtidigt som man undviker att beskriva en annan entitet – till exempel vad en bil är utan att också beskriva buss eller cykel samtidigt?).

Det innebär att mina möten med mina nära och kära kommer förändra vad kristen-kategorin för dem är. Här är min förhoppning att den kategorin nyanseras, och till och med uppskattas. Men också att rationalitet och relevans – för alla, inte bara en subgrupp av samhällets medborgare – blir en naturlig del av folks representation av kristendom (och av kristna, men främst kristendom – för kristnas beteende är inte avgörande för kristendomens sanningsanspråk). Eftersom en viktig del för min väg in i kristendomen var genom undersökande av skäl, bevis och koherens/korrespondens så är jag övertygad om att det kristna budskapet är rationellt, relevant och sant – för mig och andra. I sammanhanget vill jag lyfta ett citat från C.S. Lewis (som även finns här på bloggen):

“Christianity, if false, is of no importance and if true, of infinite importance. The only thing it cannot be is moderately important.”

Innan jag avslutar vill jag kort återgå till reaktionerna och frågeställningarna som jag (och säkert många andra kristna) fått höra och bemöta till följd av valet att tro på Jesus som Herre och Frälsare. Är vi hjärntvättade? Är vi ute på hal is och har vi nästan vanföreställningar? Finns det skäl för folk i vår omgivning, som inte är kristna, att bli oroliga för oss? Dessa saker som ibland uttrycks sägs säkert med välmening. Speciellt om man upplever oro över att kristendomen nästan liknar en sekt, frånkopplad verkligheten som vi lever i.

Jag förstår det. Och jag är öppen för kritiken. Jag är också beredd att utmana andras världsbild och trosföreställningar, men också att bli utmanad i min världsbild. Det har jag blivit innan och det ledde mig till den världsbild jag har nu. Som sagt: jag tycker fortfarande att beslutet att ta emot Jesus som Herre, och att ge mitt liv till honom, är det bästa beslutet jag fattat. Tron bär, tron gör mig till en bättre människa och tron står på en stadig grund – för mig men precis lika mycket för varenda annan människa på denna jord.

/ Hajdi Moche

”Ni tror på vad som står i en gammal bok full av sagor.”

Under åren har jag haft många samtal med människor som bokstavligen tror att vi tror på innehållet i en gammal bok och att det är vår ovilja att inse att tiden för länge sedan har sprungit om den bokens världsbild som gör oss så ”bakåtsträvande”, så irrelevanta och så okunniga om vad som är sant idag. Notera: vad som är sant idag, för ingen kan med säkerhet säga att det kommer att anses vara sant i morgon.

Men det är en missuppfattning av värsta slag att tro att vår kristna tro är baserad på ”en gammal bok”. Vi läser den boken, eller det biblioteket, vilket det faktiskt är, för att vi tror på den person om vilken hela boken handlar! Den personliga relationen går alltså före läsningen av boken! Utan den levande närvaron av Honom som boken i sin helhet handlar om, skulle böckernas bok bara vara av akademiskt intresse, eller som ett exempel av den antika litteraturens skatter. Om dem kan man säga mycket och där hitta många goda stunder av läsning, men att läsa ”De Bello Gallico” föranleder ingen livsförändrande insikt. Visserligen kan läsningen av Sheherazades tusen och natt sagor vara nog så sedelärande, men det är en fråga om att ta eller låta bli. Att Läsa Iliaden och Odysséen kan möjligen göra mig fascinerad eller äcklad av grovheten i Herkules värld, eller förtjusa mig med hans hjältedåd, men att ignorera dess innehåll kostar ingenting. Tillordnar man bibeln till dessa verk kan den förvisso ses som en del av ett gigantiskt nätverk av föreställningar som det står var och en fritt att bry sig om. Eller låta bli.

Det krävs ingen medverkan av Homeros för att läsa Iliaden. Gaius Julius Caesar vile i frid, men inte behövs han för att man skall kunna läsa om hans krigserfarenheter med behållning. Det är på den här punkten Bibeln totalt avviker från all annan litteratur. Den förutsätter nämligen ett helt annat förhållande mellan läsaren och texterna. Det är till och med så att bibelläsaren har den egentlige författaren vid sin sida medan bibeln läses. Och denne frågar ideligen:förstår du vad du läser?

Har hört sägas: ”jag har läst hela bibeln två gånger, och det är bara en massa dravel!” ”Jag försöker läsa, men orimligheterna som berättas sätter sig på tvären och förolämpar min tankeförmåga.” ”Det är bara en massa blodiga myter från forntiden som inte har ett dugg mer sanning än den nordiska gudasagan.” Listan kan göras hur lång som helst på invändningarna. För att dessa invändningar skall ha någon relevans måste något annat göras först: protestantens egen världsbild och sanningsuppfattning måste skärskådas. Först av personen i fråga, sedan av den som han vill avvisa med sitt avståndstagande från ’den gamla boken’. Om läsaren alltså inte har någon försvarbar och någorlunda sammanhållen världsbild kan denne inte gärna heller förkasta den världsbild som genomsyrar hela bibeln. Att säga att ’jag förkastar den ovetenskapliga boksamlingen’ innebär ju rimligen att man har upphöjt sin egen syn på tingen till ’vetenskapligen’ fastlagd. Quod erat demonstrandum! (Vilket skulle bevisas.) En enkel grundkunskap i vetenskapsteorins historia borde göra varje sådant påstående till, i bästa fall, en jourhavande hypotes. Inte mer.

Det är alltså inte sant att vi har itutats en massa sagor som vi nu fäster tilltro till. Vi är inte alls blinda för myter och sagor. Tvärtom så förstår vi att mycket av det som verkligen är sant ofta kan uttryckas mycket väl i sagans, legendens, liknelsens och metaforens form. Men det gäller all information! Men den formen kan inte utesluta att innehållet i sagan träffar rätt på ett sätt som en rent vetenskaplig beskrivning aldrig skulle klara av. Om jag bakar en mjuk kaka i en Teddy­björns form har jag ju inte bakat en Teddybjörn. Misstaget att av formen döma ut innehållet gör mången till dumsnut. Eller som det heter: ”Man kastar ut barnet med badvattnet.”

Ett av de bästa exemplen på det sättet att illustrera hur vi umgås med begreppet sanning finns i Johannes evangelium kapitel 18­-19. Den romerske guvernören för det som idag är landet Israel med flera provinser hette Pontius Pilatus (ovedersägligen historiskt säkerställt faktum). När den judiska Sanhedrin (högsta beslutsfattande organet under den romerksa överhögheten) har bestämt sig för att röja Jesus av Nasaret ur vägen kan den inte göra det själv, därtill saknar den nödvändigt bemyndigande, så överlåter de ansvaret på ockupationsmaktens representant. En dialog utspinner sig enligt de trovärdiga vittnen som skrivit ner händelsen:

Pilatus tilltalade honom och frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade honom: ”Det är så du uttrycker det, helt riktigt. Till den rollen föddes jag och jag har kommit in i världen för att bevittna sanningen. Alla som säger sig vilja veta sanningen och menar sig vara sanna hör på mig och lyssnar till min röst.” Pilatus blir ställd inför detta oerhörda anspråk och säger sedan det som så många sagt sedan dess: ”A! Vad är väl sanning? Sedan vände han sig bort, gick ut till den samlade judiska lydregeringen och säger. ”Jag kan inte finna något skäl att döma honom.”

Tre olika sanningskriterier står här i ett förhållande till varandra som till denna dag är en absolut verklighet. Det kan översättas med: din sanning, min sanning, och Sanningen. Det är dessa tre parametrar som förklarar hur den politiska, den intellektuella och den religiösa tankemiljön kör fast i samma återvändsgränder om och om igen. Saknas en från de andra sanningarna fristående Sanning återstår bara sanningar som med annan makt måste vidhållas, för de står inte på egna ben.

Förstår jag judarnas sanningskriterium så vet jag att deras tolkning av sanningen inte tillät dem att acceptera Jesu anspråk. Förstår jag den romerska makthavarens sits att till varje pris avvisa varje ”sanning” som skulle störa Roms partsintresse i Israel, så inser jag lätt att inget judiskt sanningskriterium är intressant. Bara det är sant som gagnar makten. Så var det då, så är det nu!

Fristående från dem båda är Sanningen med stort S, och den gör Jesus inte anspråk på att ha som sin agenda, utan han hävdar att det är han själv som är den Sanningen.

(Hade Pontius Pilatus stannat upp ett ögonblick och verkligen hört vad Jesus sa skulle världshistorien ha haft ett helt annat förlopp. Men hans sanningsbegrepp tillät ingen Sanning. Pilatus är med andra ord fullständigt i samklang med vår egen tids sanningsskeptiker.)

Sanningen är alltså inte en rad utsagor, eller en rad att­satser som fastlägger en oomkullkastlig sanning, utan den är en personifierad visdom. Kännedomen om sanningen leder då ofelbarligen till NÅGON inte till NÅGOT. Så är jag tillbaka till inledningen. Vi läser inte bibeln för att ur den gräva fram nån slags tro. Vi har mött en levande exponent för en från all politik, religion och filosofi fristående Sanning. Mötet med denne skedde på hans villkor. Han sökte upp oss innan vi visste vad vi sökte. Genom att andra hade mött honom och förstått vem Han var presenterades vi för en från världen fristående och oföränderlig sanning om oss själva, om världen, och om vem Gud är. Vi fick veta hur det kom sig att vi inte själva redan visste allt det och fördes till en punkt som ledde till en helomvändning. Där vi förut gått vår egen väg, med alla dess erfarna konsekvenser, leddes vi nu till ett ljus som vi sprungit undan och därför jagat vår egen skugga .

Ingen kristen tror på ”kristendomen”. Eller omvänt, ingen som tror att kristendomen är sanningen känner Sanningen. Kristendomen är i bästa fall badbaljan som barnet badar i. Eller som jag med mitt intresse för tomatodling skulle säga: den spaljé som ger tomaterna optimalt solsken. Jag gör aldrig misstaget att leta tomater på spaljén i sig.

Kristen är alltså en människa som inte låter sig bevekas av någon temporär, jourhavande hypotes om vad sanningen nu råkar vara, utan är en som genom att ha funnit Sanningen nu kommer till bibeln för att förstå hur denna oföränderliga sanning verkligen tar sig uttryck i världen. För i det sanningsbegrepp som mötet med Sanningen medför finns alltid detta: Sanningen dvs. det levande Ordet måste bli kött. Men allt kött är som hö! Allt som synbarligen är till är ju föränderligt och omskiftande. Vid betraktandet av allt det som syns måste alltså utgångspunkten för en förståelse av det vara något annat än dess föränderlighet.

Så vi läser bibeln för att i dess bilder, texter, berättelser och utsagor finna det eviga oföränderliga och icke flytande. Vi vet att det inte är sant att ’panta rei’ (allt flyter). Allt är bara relativt i relation till något evigt. Missar du det eviga saknar du referenspunkter för det andra. Då är tillvarons ting en svårseglad malström av konfliktladdade och ytterst efemära informationer. Rena dagsländor bara.

Om något är sant i en oeftergivlig mening behöver det bara sägas en gång. Därför är varje snedmunnad och föraktfull eftersläng om ’den gamla boken’ faktiskt höjden av enfald. Om något är sant behöver det nämligen inte förbättras eller förnyas. Det kan rent av vara så att eftersom det som står skrivet är nedtecknat genom dens försorg som själv är en konstant: ”Jesus Kristus, igår idag och i all evighet densamme!” så finns det inget behov av förändring eller omskrivning av fundamentet. Det som behövs är tillämpningen i tiden av dess eviga sanning. Men om tillämpningen missar den springande punkten så är den inte en tillämpning utan en flykt ifrån ”det som en gång för alla är meddelat till alla de troende.”

Vi läser alltså bibeln för att vi är troende, inte för att bli det. Därmed inte sagt att man inte kan komma till en levande livsavgörande tro genom att läsa den. Det har många erfarit. Men, och här är kruxet: de läste sig fram till ett möte med Honom om vilken hela boksamlingen handlar.

”Ni läser skrifterna för ni tror att ni i dem har liv, men ni vill inte komma till mig för att få det livet”

Om ditt bibelläsande är till för att finna skäl att ifrågasätta Gud, Guds ord och Guds folk, blir bibelordet i sig den dom som du kommer att möta. Du läste men ville inte förstå att relationen till Ordet går före läsandet av texten. Och om ditt sätt att läsa utesluter möjligheten av en Sanning bakom texten så är nog ditt läsande rätt långt borta från författarens avsikt med boken. Den som tar sig friheten att läsa boken som den vill har nog svårt att förstå vad den handlar om.

Det är riktigt synd det.

/ Teddy Donobauer Doncaster September 2018

 

Varför just kristen? Del 3

MÄNNISKOSYN OCH MÄNNISKOVÄRDET  

Här presenterar jag det tredje skälet till varför jag är kristen och det är ett tungt vägande skäl. Det skälet handlar om Bibelns människosyn som ger mig en trovärdig och hållbar förankring och förklaring till människovärdet och till människolivets okränkbarhet ifrån konceptionen och allt framåt. Bibelns människosyn och människovärdet med människolivets okränkbarhet hör ihop med varandra på ett odelbart sätt. Därför är jag kristen.

Jag är medveten om, att det som jag skriver i denna bloggtext här på SAS bloggsida, det är  utmanande för ett sekulärt tänkande. Och apologetik ska även vara utmanande. Jag menar, att detta är en nödvändig utmaning med tanke på hur människovärdet drastiskt har devalverats under de senaste 50 – 60 åren, allteftersom sekulariseringsprocessen har fortgått i vårt land.

Ett fundament att stå på och utgå ifrån

Jag skäms inte ett ögonblick för detta faktum, att jag som kristen utgår ifrån den kristna trons och det kristna livets urkund – Bibeln. Den är ett fundament som håller att stå på och utgå ifrån när det gäller människosyn och människovärdet. Bibelns människosyn som skiljer sig så radikalt ifrån en sekulär och evolutionär grundsyn, som lämnar fältet öppet för subjektivt godtycke.

Som kristen och skapelsetroende så tror jag inte, att människan är ett högt utvecklat djur. Hon härstammar inte ifrån en nu utdöd apart, såsom somliga påstår att människan gör utifrån den evolutionära människosyn och förklaringsmodell som de har bejakat. En naturalistisk förklaringsmodell, som har fått tolkningsföreträde i skola, utbildning, forskning och media, och som lever sitt eget liv i en trång åsiktskorridor, där enbart en förklaringsmodell ges utrymme. Det är ett sätt att tänka och resonera evolutionärt, där man drar långtgående och felaktiga slutsatser av att det finns vissa likheter mellan människans och schimpansers DNA, och att människan därför härstammar ifrån en nu utdöd apart.

Vad är då en människa
När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. (Psaltaren 8:4-6)

Detta är ett evolutionärt sätt att tänka och resonera, där man helt bortser ifrån människans unika kombination av ande, själ och kropp, som är ett genuint mänskligt kännetecken. Men där man även bortser ifrån, att det finns en kreationistisk ursprungs- och förklaringsmodell, där evidens skulle kunna prövas mellan dessa båda förklaringsmodeller. Enligt min mening är detta ett svek emot barn och ungdomar i skolvärlden. Men det är också ett effektivt sätt att slå vakt om sitt tolkningsföreträde och en skev syn på vetenskap, där olika förklaringsmodeller borde tillåtas konkurrera på lika villkor. Detta som är en sanningsfråga och syftet med vetenskap.

Människans ursprung och historiska rötter går inte tillbaka till djurriket. Människans status och identitet är mycket högre än så. Människan är inte en produkt av slumpmässiga och evolutionära processer och naturligt urval, såsom t.ex Charles Darwin och andra av evolutionsteorins förespråkare gör gällande.(1) Människan är inte på en evolutionsteoretisk resa ifrån ingenting till ingenting, och i avsaknad av ett unikt värde. Människans ursprung och historiska rötter går istället tillbaka till en personlig och evig Gud, som med karaktär, visdom och vishet, intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål skapade människan till Guds avbild, till att vara lika Gud, och som gav åt varje människa hennes unika värde.(2)

Jag är kristen på grund av Bibelns människosyn, och mer än någonsin behöver den presenteras  och försvaras. Inte minst i världens mest sekulariserade land Sverige,(3) där ”den sekulära individualismen har blivit vår nya statsreligion”, som det så träffande beskrivs i den nyutkomna och hoppingivande boken: ”Hopp för Sverige. Ett reformatoriskt manifest”.(4)  Om inte några andra står upp till försvar för Bibelns människosyn, så ska i varje fall vi göra det som säger oss vara kristna.

Här är två exempel på den höghet som kännetecknar Bibelns människosyn:

– En människa, nästan ett Gudaväsen, krönt med ära och härlighet.(5)  Att som människa bli omnämnd tillsammans med Jesus Kristus, Guds Son, det är stort och överväldigande.

– Jag tackar dig Gud, för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara är dina verk, min själ vet detta väl. Och redan i moderlivet såg du mig.(6)

Värdegrund och värden

Objektiva och obestridliga värden, som är kompromisslösa och icke-förhandlingsbara, såsom människovärdet och människolivets okränkbarhet från konceptionen och allt framåt, måste ha en förankring någonstans. Annars går dessa värden förlorade. En värdegrund som är bärkraftig och trovärdig och som inte är trendig och kortsiktig, utan kontinuerligt kan bära upp dessa värden som varje civiliserat samhälle är beroende av.

Gud – såsom han är känd ifrån Bibeln, i skapelsen och genom Jesus Kristus – är garantin för en sådan värdegrund. Hans personliga karaktär och integritet visar oss detta. Gud – med sin karaktär och integritet av absolut och objektiv sanning, helhet, oskadat, oförkränkt och orubbligt tillstånd, självständighet och oberoende – står för både värdegrund och värden, som vi alla så väl behöver. I skymningslandet Sverige, där ondskan och dekadansen håller på att bryta ned den svenska folksjälen, där behöver Gud på nytt igen erkännas och ges utrymme.  

Människovärdet och människolivets okränkbarhet är hotat

Vi lever nu i en tid då vi ser resultatet av att Gud har varit och är ”ute ur bilden” hos politiker,  makthavare och opinionsbildare i dagens sekulära Sverige, ända sedan 1960-talet då sekulariseringsprocessen började att ta fart i vårt land. Sverige, som idag räknas som världens mest sekulariserade land och där människovärdet och människolivets okränkbarhet i allra högsta grad är hotat ifrån konceptionen och allt framåt. I den bemärkelsen så lever vi i skymningslandet Sverige och i en värld där ondskan och döden firar stora triumfer, och värdegrund och omistliga värden är raserade. Jag ger här några exempel på detta:

– Abort

Omkring 1,4 miljoner!!! blivande svenska medborgare har berövats den mänskliga rättigheten att få födas i vårt s.k. ”upplysta” land Sverige, sedan vår nuvarande aortlagstiftning trädde i kraft den 1 januari 1975.(7) Siffror som talar sitt eget skrämmande och tydliga språk, nämligen att vi lever i ett land där moderlivet inte längre är en skyddad plats och där det lilla ofödda barnet är skyddslöst och rättslöst och inte självklart är välkommet. Människor, som själva fick den mänskliga rättigheten att födas, förvägrar andra att födas genom sin livsfientliga propaganda såsom ”livmoderinnehåll”, ”cellklump”, ”outvecklad”, ”icke-människa”, ”mongolid”, ”handikappad”, ”fostret har inget egenvärde”, ”kvinnans rätt till sin kropp” etc.(8)  Begrepp och argument som är fullständigt tomma på allt vad empati är och därför ovärdigt människan. Ovärdigt människan, därför att vi vet, att det är ett människoliv som aktivt och medvetet avslutas i varje abort. Ändå accepteras det och får fortgå, uppbackat av den livsfientliga propaganda som jag gav exempel på här ovan.

Men som väl är, så är alla dessa ofödda barn medborgare i ett annat och bättre rike – Guds rike –  där livet segrar och hyllas, och där alla dessa barn är välkomna och lever fullt utvecklade och optimalt och kommer att fortsätta att göra det obehindrat i all tid och evighet.(9)  För mig som kristen är det självklart, att stå på livets och de ofödda barnens sida.

– Dödshjälp

Ordet ”dödshjälp” visar hur fel det kan bli i det sekulära sättet att tänka och handla. Att ”hjälpa döden” att segra över livet! Något så ovärdigt människan. Här i Sverige har vi förespråkare för något som vi kan kalla en ”normlös etik”, nämligen ”nyttoetiken” eller ”nyttomoral”, som går under namnet ”utilitarism”,(10) där nyttan och lyckan sätts före livet. Dess främste förespråkare i Sverige är professor Torbjörn Tännsjö, som i protest mot det sjätte budet: ”Du skall inte dräpa”(11) har skrivit boken: ”Du skall understundom dräpa”.(12)  I den boken och i debatter och artiklar så torgför Tännsjö sina livsfientliga teser som riktar sig mot de ofödda, som enligt honom inte håller måttet, och mot åldrande och sjuka människor, som betraktas som onyttiga för samhället, enligt ”nyttoetikens” ideal.(13)

– Utstuderat och groteskt underhållningsvåld

I det alltmer florerande underhållningsvåldet hyllas ondskan, det groteska våldet och det brutala dödandet. I media varvas dagligen nyhetsrapportering om ondska, våld och brutalt dödande i samhälle och länder, med reklam för mer och mer groteskt underhållningsvåld. Detta kraftigt florerande underhållningsvåld, som så påträngande indoktrinerar och formar tänkandet, attityderna, språket och handlingarna hos ungdomar och barn långt ner i åldrarna. Detta sker medan politiker, makthavare och opinionsbildare aningslöst ser på. Detta groteska underhållningsvåld borde väl ändå betraktas som en farligare påverkan och ”inskolning” för barn och ungdomar än kristna inslag i skolan eller under  skolavslutningar i kyrkan eller kristna friskolor. Detta säger mig hur vilsen människan kan bli, då hon har avfärdat Gud och är utan en objektiv värdegrund och objektiva värden, som har sin förankring och förklaring i Gud.

Till dessa hot mot människovärdet och mot människolivets okränkbarhet kan också nämnas islamistiska terrororganisationers framfart i världen idag och oprovoserat våld och polisens vanmakt i dagens Sverige. Detta som vi i samhällslivet och i nyhetsbevakningen dagligen blir påminda om, och som är anarkistiska inslag i vårt samhälle och som också Jesus förutsåg och förutsa.(14)    

Allt detta sammantaget visar med all önskvärd tydlighet, att Bibelns människosyn med dess åtföljande människovärde och människolivets okränkbarhet ifrån konceptionen och allt framåt, mer än någonsin behöver proklameras och försvaras, först och främst av oss som säger oss vara kristna.

Som kristen tror jag på Jesus och på det som han säger om sig själv, att Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han och hon än dör.(15)  Därför är det självklart för mig, att jag står upp för människovärdet och för människolivets okränkbarhet ifrån konceptionen och allt framåt. Allt annat vore ett oförklarligt och oförsvarligt svek av mig. Men samtidigt förvånas jag över, att det faktiskt finns kristna som är tysta och passiva då människovärdet och människolivets okränkbarhet är hotat och satt på undantag i Sverige idag.

Jag är kristen på grund av Bibelns människosyn och människovärdet med människolivets okränkbarhet, och för att dessa hör ihop med varandra på ett odelbart sätt. Men jag inser och erkänner också, att det starka skälet till att vara just kristen innebär även ett lika starkt ansvar att stå upp för och försvara allt detta. Därför gör jag det, bland annat här och nu på SAS bloggsida och för övrigt i tal, skrift och i min attityd och hållning, och utan att låta mig störas eller styras av vad som för tillfället är ”politiskt korekt” eller ”trenden för tillfället” i vårt land idag.

Väl mött!

/ Bength Gustafson

Källor: (1) ”Om arternas uppkomst”, av Charles Darwin. Natur och Kultur. 2000. Sid. XV-XVI. 383, 384. ”Arvet från Darwin”, av Birgitta Forsman. Fri tanke förlag. 2010. Sid. 121-163. (2) 1 Mos. 1:26-28. 5:1-2. (3) På nätet kan vi läsa om olika forskningsrapporter som visar detta. (4) Utgiven av Sjöbergs Förlag AB. 2018. Sid. 21. (5) Ps. 8:5-6. (6) Ps. 139:14-16. (7) Abortlag och abortstatestik. www.google.se  (8) Retoriska begrepp och argument som frekvent används av abortförespråkare. (9) Mark. 10:13-16. v.14. (10) Bonniers Lexikon. Band 20. Sid. 226. Utilitarism. (11) 2 Mos. 20:13. (12) Prisma. 2001. (13) ”Vilket Sverige vill vi ha”? av Bength Gustafson. Pro Rhema Förlag. 2005. Nyttoetik. Sid. 28-30. (14) Anarki: Laglöshet. Matt. 24:12. (15) Joh. 11:25.