Etikettarkiv: Kristen tro

När söker vi kontakt med Gud?

Det finns en låttext som jag tycker, och länge har tyckt, är väldigt intressant och träffande på ett lite bitterljuvt sätt. Det är Regina Spektors låt ”Laughing with”, som handlar om nyckfullheten i hur vi människor kan se på Gud i olika situationer av livet. Hon sjunger bland annat:

“No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God when they’re starving or freezing or so very poor

No one laughs at God when the doctor calls after some routine tests
No one’s laughing at God
When it’s gotten real late and their kid’s not back from the party yet

But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke, or
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they’re ‘bout to choke
God can be funny
When told he’ll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious, ha ha”

Denna låttext innehåller väldigt mycket insiktsfulla fraser, som träffar an på något viktigt om hur vi människor många gånger förhåller oss till Gud. När livet är enkelt, när saker rullar på och när det mesta känns stabilt så kan det vara väldigt enkelt att avfärda Gud och en tro på något högre än oss själva. Då finns det (som jag skrivit om tidigare,  här och här, på bloggen) inget behov av Gud eller man vill inte ha något med Honom att göra. Vi upprätthåller oss själva och tycker vi har kontroll över läget, så vi behöver inte någon form av Överhet som ska leda oss eller – som vi kanske upplever det – bestämma över oss mot vår vilja. Då är det enkelt att till och med tycka att Gud är skrattretande.

Däremot – när livet inte är enkelt – utan när vi kämpar och smärtar, när olyckan är framme eller när någon vi älskar ligger på dödsbädden eller till och med dör, så förvandlas ibland något i oss.  Tankarna om Gud tycks då gå från att vara intellektuella och sakliga (”Gud finns inte”) till att bli mer personliga och relationella (”Vem och var är du, Gud?”). Då kan många, oavsett om man tidigare trott på Gud eller inte, plötsligt knäppa sina händer för att be en bön eller titta upp mot himlen och hoppas på att omständigheterna förändras. Det är intressant och förunderligt, eller hur? Och vad står det för?

Jag tror ett svar på detta kan hittas i vad vi vet om relationers kraft i människors liv. Vi vet från olika forskningsfält (framförallt psykologin) att det är äkta, relationella erfarenheterna som förändrar och berör oss människor. Det är till stor del i relationer som vi skapas och får vår begreppsvärld. Dessa relationer är, förhoppningsvis, positiva och något som bygger upp, men ibland är de destruktiva. Tydligast kan detta ses i barns utveckling. Ett barn utvecklas positivt genom relationer med vuxna som tar hand om, leder och tonar in till barnets behov. Men ett barn kan likväl ”förstöras” om det växer upp utan varma, omhändertagande relationer under sina första år.

Samma sak kan man se ske i samtalsterapi. Det är i mötet med en annan människa, som är empatisk och som visar värme, som läkning och förändring kan se. Med den nya relationella erfarenheten känner vi oss (förhoppningsvis) mindre ensamma och mer hela. Ofta är det sådana erfarenheter som vi behöver och längtar efter i stunder av smärta, när olyckan är framme, när vi lider och när vi behöver stöd. Vi längtar då ofta efter en relation med någon som kan rädda eller hjälpa oss – från lidande, skam, oro, oförlåtelse, smärta och ångest. Det kanske delvis är därför människor, som vanligtvis är icke-troende, kan vara benägna att vända sig till Gud. Vad som sker när livet inte längre ”tillåter” att man ignorerar, skrattar åt eller avfärdar Gud är kanske att man öppnar upp för en kontakt med Gud. Och det är när vi möter någon på ett personligt sätt, istället för att bara enbart ha det i tankarna, som förändring kan ske.

Så vad försöker jag säga? Jo, att Gud (och alla de associationer som finns kring honom, vilka skiljer sig åt mellan människor) kan tänkas vara skrattretande i våra ”starka” stunder, men i stunder när svårigheter och lidande kommer så uppstår ibland en längtan efter Gud, även för de som annars inte tror. Då uppstår en längtan efter en läkande och hjälpande kontakt. Och Gud blir då mer än en tanke; Han blir den perfekta relationen som både hjälper och räddar. Så att Gud skapade oss just för att ha en relation med honom – och bevisade det när Jesus hängde på korset – kan peka oss mot att vår längtan mitt i lidandet hör ihop med Guds vilja. Så för dig som i dagsläget inte tror på Gud, se Gud som en möjlighet till en himmelsk relation – mer perfekt än någon annan relation (passande dagen till ära, då alla hjärtans dag främst handlar om viktiga relationer). Och för oss som tror; låt oss komma ihåg att Gud vill ha vårt hjärtas längtan efter att lära känna och följa honom, så han kan fortsätta leda oss till livets källa.

Annonser

Är tron en ”stödkrycka” för svagare människor?

Det händer att folk av annan världssyn än den kristna världssynen förklarar att kristna håller fast vid sin tro för att de, om man sammanfattar det, inte är tillräckligt starka i sig själv för att leva i en värld utan Gud. Eller orkar leva i en värld som ibland eller ofta kan upplevas som kall och hård. Eller att de inte klarar av att leva i en tillvaro som i sitt yttersta är meningslös (en följd av den ateistiska världssynen). Eller på grund av sin dödsrädsla behöver lindring mot sin ångest med hjälp av en tro på ett efterliv i himmelen. Det gemensamma för dessa teser är att Gud utgör en mental och känslomässig ”stödkrycka” för kristna människor i deras tillvaro och i denna värld. De behöver tro på en högre makt som de kan luta sig emot för att känna trygghet och säkerhet i denna verklighet.

KryckaDenna tes är säkert något som finns i huvudet hos många i Sverige. Förståeligt, men också lite problematiskt. Att tänka att kristna tror för att de behöver trygghet och styrka vilar ju framförallt på ett grundantagande om att den Gud som kristna tror på inte existerar på riktigt, utan bara är en form av psykologiskt önsketänk. Ett annat sätt att beskriva detta på är att säga att kristendom inte har något med den externa verkligheten att göra utan bara är en emotionell, social eller/och psykologisk produkt (som i sig, om det används som argument, är konstigt eftersom dessa tre bitar också är grundbultar i den externa verkligheten för människor).

Om det, fortsättningsvis, är så att Gudstro ”bara” är en tillflykt eller ett önsketänk, finns det flera luckor som behöver fyllas i. En lucka handlar om hur man förklarar personer som kommer till tro till följd av att ha studerat bevis och argument för kristendomen. Sådana personer finns det gott om och där är jag själv inkluderad. Dessa kan många gånger komma till tro utan att uppleva att världen är kall och hård eller uppleva meningslöshet och/eller dödsångest (återigen är jag inkluderad där). På samma sätt kan denna tes, om att tron är en slags ”stödkrycka”, gå åt båda hållen. Det går att hävda att personer som inte tror på Gud gör det för att de till exempel tycker att det är för jobbigt att ha en Gud över sig (och därmed själva inte är ”gud”) eller att de inte vill ha en moralisk auktoritet över sig.

En annan lucka i den här tesen handlar om att den går emot den psykologiska principen att människor tenderar att vilja göra likadant som sin grupp och inte gå emot normen. Som kristen är jag medveten om att jag är extremt avvikande från normen i Sverige vad gäller världssyn och tro. Gruppsykologiska studier har om och om igen visat hur individer tenderar att följa gruppens beteende, ibland blint och utan att förstå anledningen bakom beteendet. Så att tro på Gud för att det utgör en ”stödkrycka” samtidigt som man lever i ett land där ens tro ständigt är ifrågasatt, och stundtals förlöjligad, skapar en problematisk motsättning. Visst går det att komma med ”lösningar” på denna motsättning men denna psykologiska princip är så pass stark i människan att tesen om att tro enbart bygger på att vara en ”stödkrycka” blir starkt försvagad – framförallt i ett sekulariserat land.

Tesen gör också ett antagande om vad det är för sorts människor som tror på Gud; att kristendom bara är till för människor som behöver, eller vill, leva med skygglappar för ögonen med syfte att orka möta och brottas med den mänskliga verkligheten. I en debatt hörde jag en ateist säga ”ja, men välkommen till verkligheten!” till sin kristna opponent om denna sak gällande verklighetens yttersta osäkerhet och meningslöshet. För mig tycks ett sådant uttalande tyda på att ateisten trodde att kristna människor blundar för verkligheten, med det lidande och de utmaningar som livet stundtals innebär. Det låter som en väldigt förenklad ”sanning” och dessutom ganska nedvärderande. Självklart lever inte kristna i en annan verklighet än ateisters eller andra ”icke-troende”. Skillnaden är perspektivet och synen på vad den verkligheten innebär och vad verkligheten utgörs utav.

Fortsättningsvis så är det inte konstigt, om nu kristendomens världssyn är sann, att den innebär bland annat stöd, hopp och mening för de som tror. Gud är en gud som älskar människor, som vill ge stöd och hopp till människan samt har kommit med en räddning till människor genom sitt löfte om ett evigt liv med Honom. Däremot utgör dessa stödfunktioner (trygghet, säkerhet, mening m.m.) i sig inte målet med tron. Det är alltså viktigt att inte blanda ihop vad som är ett resultat av tron och vad som är målet med tron. I tesen om att tron är en ”stödkrycka” blir trygghet, säkerhet och meningsfullhet målet med tron medan de i den kristna världssynen utgör ett resultat av tron.

Avslutningsvis skriver Paulus i Första Korintierbrevet 15:19 ”Om det bara är för detta livet vi har vårt hopp till Kristus, då är vi de ömkligaste av alla människor.” Det här är en talande vers och betyder att vi kristna erkänner att vi är ömkliga och svaga om vi tror på Jesus endast för denna livstid, för att till exempel få stöd, trygghet och säkerhet. Återigen visar det på att den kristna tron inte bygger på att vara en ”stödkrycka” i livet utan faktiskt har med den externa verkligheten att göra, att det finns goda bevis och argument för att tro, att inte bara ”svaga” människor kan tro och att det har med den mänskliga verkligheten att göra – men också att stöd, hopp och mening under livets gång blir ett resultat av tron, utan att det för den delen avfärdar trons legitimitet.

”Vi är klara med Gud här”, sa grundantagandet felaktigt.

Som student på universitetet är det vanligt att man blir tillfrågad att vara med i olika experiment, så en gång deltog jag i ett experiment där de ville undersöka implicita (omedvetna) värderingar kopplade till könsroller. De använde en metod som kallas för IAT (implicit-association test). Det jag fick göra (om jag minns rätt) var att snabbt kategorisera ett attribut/begrepp (till exempel ”logisk” eller ”familj”) till två koncept (kategorierna ”man” och ”kvinna”). Genom att se hur snabbt människor kategoriserar ihop begrepp menar teorin att man kan undersöka människors attityder eller fördomar. Ju snabbare en person kategoriserar till exempel ”man” med begreppet ”familj”, desto starkare eller närmare antar personen att dessa begrepp hänger ihop (i just detta exempel har forskning dock visat att det är tvärtom, dvs. att folk tenderar att snabbare kategorisera ”kvinna” med ”familj” och ”man” med ”karriär” – vilket tolkas som att folk generellt antar att kvinnor hör ihop med familjen och män med karriär).

Detta är ett exempel på så kallade implicita antaganden och det är ungefär samma sak som begreppet grundantagande, som detta blogginlägg kommer handla om. Grundantaganden är sådana antaganden (mentala hypoteser/gissningar) som handlar om hur människor betraktar omvärlden, sig själv och andra människor. Ofta är de väldigt djupt rotade inom oss så de aktiveras automatiskt i vissa situationer. Detta gör att vi många gånger omedvetet präglas och styrs utav dem, så ofta är det svårt när man ska börja formulera sig kring vilka grundantaganden man har. Men när vi medvetandegör dem så blir det lättare att förstå sig själv, hur man relaterar till andra människor och till livet i stort. Man kan få grepp om varför man gör de val man gör eller varför man tror på det man tror på.

Så min fundering är vilka grundantaganden människor, och samhället i stort, har gällande Gud och kristendom?

Jag gissar att vi i Sverige, på samhällsnivå, har grundantaganden som i majoritet är till nackdel för tron och Gud. Jag tror också att många grundantaganden som råder kring Gud och kristendom aldrig, eller väldigt sällan, ifrågasätts eller lyfts till ytan – åtminstone inte i det offentliga rummet. Få verkar vara intresserade, få diskuterar det och det tycks finns få forum för att undersöka dessa grundantaganden. Det är nästan som att det finns ett grundantagande som säger ”Gud och kristendom är ett avklarat kapitel för Sverige”, och då vill man liksom inte gå in och pilla i det som rör Gud och kristendom. Så när en kristen person, till exempel jag nu, föreslår att folk visst ska in och undersöka sina grundantaganden, så kanske mångas första reaktion blir att rygga tillbaka? Det är förståeligt, men ge det en chans.

Jag tänker att vi för enkelhetens skull kan dela upp dessa grundantaganden i två kategorier; dels relationella och dels intellektuella. De relationella grundantaganden handlar om sådana antaganden som jag gör om andra människor, och i detta fall om kristna personer. De intellektuella grundantaganden handlar om sådana antaganden som är bortom mina egna erfarenheter; som handlar om Guds existens, tro och kristendom överlag. För jag ser tydligt att människor här i Sverige antar saker om Gud, kristendomen och kristna personer hela tiden (och samtidigt väldigt sällan, eftersom det inte längre ingår i vardagslivet för de flesta), och som många gånger är felaktiga. Det är grundantaganden som har underbyggts och skapats från olika håll; från skolgången, från rådande samhällsnormer, från media samt från en persons närmaste omgivning. Låt oss undersöka detta lite närmare.

När det kommer till grundantaganden som är av intellektuell karaktär rörande Gud och kristendom så finns det väldigt många grundantaganden som går att diskutera och ifrågasätta, långt mer än det finns utrymme för här. Men ett grundantagande av intellektuell karaktär som kan lyftas handlar om relationen mellan kristendom och vetenskap. Ibland tycks det finnas ett grundantagande om att dessa är oförenliga, det vill säga att vetenskap och Gud/kristendom inte båda samtidigt kan vara giltiga. Här tror jag att en förklaring till det kan handla om att vetenskap ibland, felaktigt, likställs med naturalism (en vetenskapsfilosofisk hållning som säger att allt som existerar är materia och fysiska ting). Eftersom Gud inte är fysisk, och vetenskap likställs med naturalism, så blir den logiska följden att kristendom och vetenskap inte går ihop – och man blir lämnad att välja mellan dem. Som tur är stämmer inte detta, och därmed inte heller antagandet att kristendom och vetenskap inte båda samtidigt kan vara giltiga.

Ett annat grundantagande som också är viktigt att lyfta handlar om sanning. Vi lever i ett så kallat ”post-truth society” (benämnts av The Economist). Detta innebär att vi antar att sanning inte existerar (och därmed inte går att finna) utan att sanning är något som människor skapar. Uttalandet ”Det som är sant för dig är inte sant för mig” utgår ifrån detta grundantagande om att sanning inte existerar. Även detta går att fördjupa sig väldigt mycket i, men även det får jag lämna därhän nu. Men konsekvensen av ett sådant grundantagande gör att följande fråga väcks: Vad gör att det antagandet är sant, om sanning nu inte existerar?

Om vi lyfter relationella grundantagande i frågan om Gud och kristendom har jag ibland märkt att folk nästan ryggar tillbaka och blir obekväma när de får höra att man är kristen. Jag får ibland också en känsla av att många antar att en kristen person inte har tänkt igenom saker så noga – att kristna bara följer och kanske till och med blundar för fakta. Många kanske till och med gör den omedvetna kopplingen (tänk IAT, som beskrevs ovan) mellan kategorin ”kristen” och attributen ”lite dummare”, ”oupplyst”,  ”besvärlig” och ”mer inskränkt”. Detta tycker jag såklart är väldigt sorgligt, även om jag kan förstå att det troligtvis bygger på individers erfarenheter av kristna personer/kyrkan, myter och ”sanningar” som man exponerats för.

Om de intellektuella grundantaganden kan förändras genom att bryta ner dem och undersöka dem, så kan relationella grundantaganden förändras via hur vi kristna pratar om och levandegör vår tro (här blir apologetik en viktig del, för att visa att kristna faktiskt inte ”följer blint” utan har goda skäl att tro) men framförallt hur vi beter oss mot andra. För när personer säger att de blivit ateister eller har avfärdat kristendomen på grund av dåligt beteende hos personer som kallar sig kristna, gör det lite extra ont i hjärtat på mig. Vi som är kristna bör alltid sträva bort från sådant och istället ledas av ord som vi bland annat hittar i Brevet till Titus (2:6-8) ”…visa gott omdöme i allt, och var själv ett föredöme i goda gärningar… [Din undervisning] ska vara sund och oklanderlig, så att din motståndare måste skämmas när han inte har något ont att säga om oss.”

Sammanfattningsvis ville jag här lyfta frågan kring grundantaganden om Gud och kristendom. För det är först när ett ämne lyfts till folks medvetande som man kan börja fundera på vilka antaganden man gör och undersöka hur väl de stämmer överens med verkligheten. Vi kan till exempel se det i #metoo kampanjen; när antaganden om män, kvinnor, sex och gränser medvetandegörs kan antaganden börja ifrågasättas och beteenden följaktligen förändras. Så för dig som har läst detta – vilka grundantagningar tror du att du har om Gud och kristendom? Hur har du kommit fram till dem? Och varför tror du att de stämmer?

Apologetik del 7 – Korstågen=den sanna kristendomen!?

Detta är sjunde delen av min serie om hur det är att komma ut som kristen i landet Sverige, där vår officiella religion/dogm inte är den kristna varianten, och några av de invändningar man kan mötas av då.

2017-10-24 18.05.23När jag växte upp då fick vi i skolan höra om Medeltiden och den romersk-katolska kyrkan som styrde allt med järnhand och de som tyckte olika hamnade inför inkvisitionen.

De inte bara var totalitära och hindrade andra kristendomsvarianter och brände folk på bål, de var också emot kunskap och hindrade det fina från antiken och blomma ut och inte förrän vi äntligen blev kvitt detta ok av kristendom kunde den moderna vetenskapen växa fram (wow, härlig mening, jag tror att jag ska återanvända den i ett inlägg om Gud och vetenskap! 🙂 men de var också obarmhärtiga mot andra religioner vilket främst yttrade sig i de korståg som påven Urban II initierade och som sedermera tog stora proportioner och mängder av oskyldiga muslimer, judar och arabiska kristna blev mördade!

Under Medeltiden styrde kyrkan och man hade inkvistion, vetenskapsfientlighet och korståg som paradgrenar och eftersom kyrkan bestämde så måste detta väl vara kristendomens innersta kärna? Själva dess essens?

Nu förtiden tror jag att ledare som George W Bush och hans retorik och korståg mot terrorister och hur man ser på honom som konservativ kristen och det faktum att en del vapen och vapendetaljer i exv amerikanska armén har bibelord med sig från fabriker gör ganska mycket för att bibehålla den här tanken att radikal kristendom det är att slakta andra ERGO:

kristen tro är verkligen inget för normala människor!

Även på det lokala planet har kyrkan en osnygg historia; i den del av Svenska kyrkan där jag verkar (inom Sápmi, Lycksele församling) så har man en osnygg historia gentemot ursprungsbefolkningen och till detta samiska jubileumsår har Svenska kyrkan gett ut en vitbok för övergrepp som Svenska kyrkan som en del av statsförvaltningen varit med i. Liknande verkar ha förekommit gentemot romer och andra.

Jag har även själv beskrivit min, en del år äldre, kamrats öden i samband med sin konfirmation då prästen nekade deltagande på grund av att han inte hade en kostym (vilket hans mamma inte hade råd med).

Vi har även kristnas inblandning i våldsamheter gentemot abortkliniker, HBTQ-samhället med mera med mera.

Så här kan man säkert fortsätta länge, och som kristen kan det vara svårt att hitta utvägen ur detta, man kan sitta och hoppas på en öppen nödutgång, men tyvärr är det så att inte ens det lilla i denna exposé som inte är sant (alltså detta om kyrkan som  förtryckare och omöjliggörare av vetenskap (jag ska försöka återkomma till det i en bloggpost längre fram, men en försmak finns här)) räddar situationen särskilt mycket.

Så hur är det då? Är inte kristen tro något för normala människor? Eller får vi vara kristna lite trots allt; ”jag är i alla fall inte ond/min kyrka är snäll och vänlig”.

Några tankar på vägen

Dels har inte kristen tro med snällhet att göra utan den handlar om sanning och sanningen skulle kunna vara att detta är en god kristendomstolkning och att det är en sann bild av Guds vilja och att Gud finns och då är det ju ok!

Men själva poängen i min bloggpost är om det är en sann bild av Gud och den kristna tron?

Pergamentrulle hebreiska Lutherresa
Bibeln ställer frågan: Förstår du vad du läser?

Bibeln ger svaret, men kan alla förstå?

Det enda raka bedömningskriteriet för den största delen av världens kristna skulle jag tro är Bibeln; det bör i alla fall vara det! Och då är ju frågan egentligen om det finns bibelstöd för dessa saker som den kristna kyrkan i olika samfund gjort!? Och kanske vad de rörelser gjort som inte direkt ingår i den kristna kyrkan? Här är vi då genast på ett svårt område, inte så mycket för att frågan är omöjlig att besvara eller att det skulle vara så extremt svårt att få fram rimliga hållningar ur Bibelns texter, nej svårigheten är vem vi pratar med! Det här samtalet kan komma att kräva lite tålamod vilja/förmåga att sätta sig in i vad Bibeln säger, det krävs också lite kunskap och lite vana vid bibelläsning för att se kopplingar etc, precis som det krävs viss vana och kunskap för att snabbt och enkelt tillgodogöra sig mydighetstext, sportreferat, ungdomsslang, yrkesjargong och andra specifika texter eller språkvarianter. Om detta är ett samtal över internet så är det nästan dags att här fundera på att avsluta det (bara nästan alltså) för det kräver lite mer samtal än vad som är jättevanligt i sådan här debatter på internet är min erfarenhet, men vi ska ju försöka förstås!

Håll dig till Jesus!

Eller i alla fall till Nya Testamentet, för att blanda in det Gamla Testamentet (GT) blir rätt komplicerat och rätt onödigt, det är absolut så att GT har en hel del svårsmälta ställen, men i det här fallet kan man med fog säga att de hör till det förbund, eller snarare det sätt som förbundet skulle hållas på som gällde för det judiska folket och inte det fullbordade förbundet eller det sätt som förbundet ska hållas av alla oss som lever efter Jesus och som inte är judar. Det är utifrån till exempel Jesu bergspredikan rätt tydligt att det mesta ska tydas genom Jesu liv och person vilket också är den kristna kyrkan ingång i detta; Evangeliet ligger dolt i det Gamla Testamentet och det Gamla Testamentet förklaras i Evangeliets ljus!  

Nu kanske någon börjar förstå vilket samtal som väntar!

Vad mycket teologi!

Vad svåra sammanhang!

Vad ointresserad jag blir!

Men här kommer så poängen!

Wow, fanns det en sådan också!?

Poängen är att detta angrepp på den kristna tron är tvådelad:

För oss kristna där det gäller att ta till oss vad Bibeln säger om hur vi ska leva, där vi måste veta att krig aldrig ingår i vad vi gör. Vi måste läsa vad Bibeln säger och läsa sammanhangen, när Jesus säger att han inte kommit med fred utan svärd då måste vi läsa fortsättningen där vi också får se att det inte är Jesus som kommer mana till krig utan konsekvensen av att han finns och säger sig vara den han är etc och människors hörsammande respektive icke-hörsammande och efterföljande av honom kommer att leda till spänningar. Vi vet att Bibelns texter inte innehåller positiva omdömen om homosexuell livstil, men att inte visa kärlek mot andra fördöms mycket hårdare, att inte vara otrogen sin hustru nämns oerhört många fler gånger (ja till och med att se på en annan kvinna än sin hustru med åtrå är att vara otrogen). Visst finns det etiska ställningstaganden som gör en kristen obekväm i dagens Sverige i Bibeln, men vad jag ser så finns det inget som rättfärdigar något av det som denna artikel inleddes med.

För den ateistiska/icke-kristna trosbekännaren. För vederbörande är det ju så att för att anklagelsen ska vara giltig så måste du finna stöd i Bibeln och då duger ofta inte gammal skåpmat som man fiskat upp på något forum utan det krävs att man kan visa att Jesus legitimerar korstågen och dylikt.

Eftersmak

Detta är nog det  konstigaste stycke apologetiska text jag någonsin författat, kanske kommer vi aldrig se dess like från mitt tangentbord igen, men poängen är alltså att allt en kyrka gör är inte efterföljelse av Jesus eller trohet mot Gud, en del är helt enkelt beroende på att kyrkan består av människor och människan i den kristna tron är inte alltigenom god, utan en Guds avbild som blivit skadad i syndafallet.

Tack för mig och jag finns tillhands för förtydliganden av den myckna textmassan! / Martin Walldén

Jag kan inte tro…tror jag

I mitt senaste inlägg I denna blog handlade det om att en intellektuell övertygelse inte i sig räcker for att vara en troende. Kristen blir man inte for att man accepterar vissa faktiska förhållanden. Kristen ar man först när det man haller for sant också blir en grundläggande fortrosten på det och framfor allt den som tron handlar om.

Det är ju uppenbart att det finns stora svårigheter for samtidens människor att komma till tro. Annars skulle det ju inte vara sa att bara några fa procent faktiskt bekänner sig som kristna i ett land som for bara några generationer sedan kallade sig ‘kristet’. Den sekularisering som svept bort kristenheten hänger intimt samma med just skalen till att människor inte säger sig längre kunna tro.

Jag skall lista några skäl till varför det är så svårt att tro på det kristna budskapet. Några av dem har en bitter smak och är skäl till ständig rannsakan hos oss som säger oss tro.

1 Den näst intill totala okunnigheten om den faktiska historien

Det kristna budskapet föddes genom ett folks historia  som omspänner världshändelser över tusentals år. Dessa händelser pågar fortfarande. I den ansamlade textmassan från det som pågick i den verkliga världen under tusentals år, tecknas den utveckling som nu pågar. Det är det så kallade profetiska, framåtblickande innehållet i Bibeln. Saknar man insikten om den historiska verkligheten är det i det närmaste obegripligt att händelser i historisk tid och i det fysiska rummet skulle kunna vara existentiellt viktiga i nutiden. Särskilt som nutidens människor är övertygade om att deras nuvarande nivå av kunskap och insikt är den enda kunskap och insikt som har någon betydelse. Att de skulle ha förlorat kunskap och blivit fördummade och sinnesslöa av sin okunnighet kan de ju inte föreställa sig. Men de har heller inga instrument for att helt befria sig från insikten. Ju mer studiet av s k förlorade kulturer sker ju fler förbluffande insikter får vi om hur mycket kunskap som gått förlorad för oss. Hur gjorde dessa ’primitiva’ folk när de uppnådde resultat inför vilka vi bara står frågande i all vår inbillade ”utveckling”?


2 Tron kan inte baseras på lögner

De allra flesta barn frågar de vuxna om  ”vem har gjort det eller det”. De har kommit till världen utan det mesta av det som senare kommer att prägla dem och har ännu inte lurats tro att någonting sker utan att det finns en bakomliggande verklighet. Deras dagliga liv är en serie händelser som de söker förklaringar till. De vet med osviklig säkerhet sambandet mellan ett visst slags skrik och nappflaskan eller bröstets uppdykande i deras omedelbara behovssynfält. De har en medfödd förståelse av orsak och verkan.
De frågar oss om ”skaparen” till tingen omkring dem för att de vet med sig att ingenting gör sig självt. Så småningom frågar de oss vuxna. Inte för att de behöver veta vad de redan tror, utan for att finna ut om det som de tror har acceptans i den vuxenvärld till vilken de med lock och pock skall anpassas. Det är då som de gradvis tvingas förskjuta sin medfödda instinktiva kunskap. De vet att om hamstern parar sig med sin hona sa blir det hamsterbäbisar. Det är den grundordning som allt levande är underlagd. De reproducerar bara vad det genetiskt är programmerade för. Genom umgängen med de vuxna lärs de dock något annat: ge hamstrarna bara tillräckligt mycket tid att para sig och de kommer med evolutionär nödvändighet att en dag föda fram ett helt annat genetiskt väsenskilt  djur. De har aldrig sett det, ingen av deras vuxna förebilder har någonsin sett det, ingen människa på jorden har någonsin upplevt det och det saknas alla vetenskapliga bevis for det. Men det är den accepterade tron. Och plats i vuxenvärlden är bara vikt for dem som anpassar sig till det rådande paradigmet.

3 Människan lever i illusionen av att vara ”oskriven”

Det vill säga hon tror att hon utifrån sig själv är slutlig och ensam avgörare av vad som är sant och falskt. Hon ser sig som det fulcrum på vilket sanningen balanserar och hon ser sig tveklöst som kapabel att se rätt och fel och fritt kunna välja. Det är Bibelns första viktiga budskap att så inte är fallet. Vägran att förstå essensen i de första tre kapitlen i 1 Mosebok är förödande for hela mänskligheten. Gud skapade människan till sin avbild. Förutsättningen för avbilden att förbli trogen sin förebild baseras på människans förhållningssätt till den skapelseordning som hon själv inte vara sig har åstadkommit eller äger, utan satts som förvaltare för. Villkoret är lojalitet och underordnande under skaparen. Bedrägeriet som introduceras är att människan skulle kunna vara ”domare” over rätt och fel om hon bara frigör sig från den relation till Gud i vilken människan förblir underordnad, förblir vid det ursprungliga kontraktet.

Som läsaren lätt kan förvissa sig om gjorde Adam inte det. Gud skapade honom i Guds egen avbild. Men Adam lämnar sin primära status och blir självväldig. Och alla hans avkommor bär denna nya, förvanskade bild av vad människan borde ha varit. Samma bild som Jesus Kristus uppvisade under sitt liv, genom sina verk och sina ord. Människan förhåller sig alltså inte neutral till sanningen, hon har en ’bias’ till lögnen från den tragiska begynnelse då hon trodde på den första lögnen ”Frigör dig från Gud och du blir Gudalik. (Hur mycket mer lik Gud kan man bli om man redan är skapad till Guds avbild?) Ni skall då veta skillnaden mellan sanningen och lögnen.” Jo nog kan vi veta skillnaden mellan dem, men vi saknar förmågan att av den insikten allena göra vad som är sant och rätt. Vi är redan under effekten av lögnen. Vi lever inte i värld av klara sanningar å ena sidan och rena lögner å den andra sidan. Vi lever i halvsanningens skumrask och hellögnens 99% samstämmighet med sanningen. Hela världen är i lögnarens våld. Den enda ”sanning” som finns är att finna i den andre Adam (Kristus) som kom för att vända ut och in på lögnen och avslöja den för vad den är.

4 ”Ni kan inte tro därför att ni hellre har er ära och ert beröm från människor än från Gud”

Anpassning är nyckelordet. Anpassning till den förljugenhet som hävdar att vad som sker är rätt, att vad som är samtidens konsensus med nödvändighet måste vara sanningen och anpassning till den rådande lögnens ordning om du vill leva någorlunda välbeställt och ha framgång i livet. Att söka idolstatus genom att hålla patenterade lögner vid liv är en förutsättning for att vara människors gunstling. Den som inte avviker från den linjen att ’göra som Svensson gör’ kan inte tro på Gud eller Guds ord. Att vara ’normalsvensk’ är oförenligt med att vara troende kristen. För vad som är normalsvenskt frågar inte efter Gud. Avskyr att få sina attityder och ideologier avslöjade för att vara kejsarens nya kläder. Sitt still i den lackande båten annars drunknar vi alla. Hur skulle en akademiker kunna gå emot sin samtids förljugenhet? Hur skulle en biolog finna forskningsanslag om hen ville undersöka frågor utanför den accepterade normen? Hur skulle en teolog få examen om hen ställde sig upp och sa sig ha upptäckt att Guds ord är den enda sanna värdemätaren på allt vad lära och liv heter?

5 Ni kan inte tro därför att ni tittar på kristenhetens faktiska beteende 

Här gör det ont för oss som håller före att Kristus är den han säger sig vara. Den bild som den sammantagna kyrkliga beteendekatalogen uppvisar för världen är antagligen den största enskilda anledningen till att människorna inte vill tro, eller säger sig inte kunna tro. Om och om igen hörs det: men titta på hur de religiösa organisationerna beter sig, bade nu och i historisk tid. Titta på dem där de uppvisar sin egenart och hävdar sig vara sanna i någon mening allt medan de hävdar att just deras egenart är sannare än andras. ”Är Kristus delad?” frågar Paulus. Jo det är han. Ett makabert styckmord har skett och likdelarna finns i förfärande omfattning. Där vi genom de troendes kärlek och sammanhållning skulle visa världen att Gud har sänt sin Son till världen för att rädda den undan den dom den redan står under så får de icke troende vatten på sin kvarn dag efter dag.  ”Börja upprensningen vid min helgedom” säger Gud genom profeterna. Man städar inte en trappa nerifrån.


Det är en hjärtesorg att kyrkorna är sådana de är. Det är en förnekelse av allt Gud har sagt borde gälla . Däri har ni rätt. Ni kan inte tro därför att så mycket av vad som hålls för ’tro’ bland de troende är sa långt ifrån ”den tro som en gång för alla förmedlats till de heliga” det överhuvudtaget är möjligt att komma.

Men ni slipper ända inte undan. Ingen har bett er tro på kyrkan. Den har aldrig varit ett objekt för tron. ”Tron kommer av predikan, och predikan kommer i kraft av Kristi ord.” Det är fortfarande Kristus och tron på honom som är det enda trosobjektet som kan rädda människan ur sin vilsna okunnighet. ”Vi predikar ju inte oss själva, utan Jesus Kristus och honom korsfäst!”

Och när jag betänker vad de som säger sig inte kunna tro bevisligen ända tror. Då förstår jag att det finns ännu ett skäl till att inte tro. Om det som Guds ord säger trots allt är sant, så har hela världen gatt på en magnifik blåsning. Och vem vill erkänna det? Hur skulle alla dessa högmodiga, ursinnigt självfixerade och selfietyngda smågudar kunna böja sin nacke och inse att det enda som räddar dem är en komplett omvändelse och sinnesändring? Det skulle ju vara en händelse som fick Nobelprisbelönade forskningsframsteg att se ut som ett gruskorn bredvid Himalaya. Och ända är det just det som tron handlar om: ett steg ut ur den egna självvalda eller besinningslöst accepterade världsbilden till en ny verklighet. Ett liv i Guds värld på Gudgivna premisser. Priset är högt. Men det är värt det.

Av Teddy Donobauer

”Herre, jag tror, hjälp min otro”

Bloggposten som pdf

Utan Jesus ingen mobil i fickan!

Ibland blir man överraskad. Som för någon vecka sedan, när min kära mamma berättade att hon hört detta jätteintressanta föredrag (eller predikan, kanske) av Mats Selander. Överraskad för att hon sällan blir entusiastisk över apologetik. Så detta ÄR verkligen bra!

Länk till ljudinspelningen finns här: http://www.botkyrkapingst.se/sermons/utan-jesus-ingen-mobil-i-fickan/

Vill du ha mer kött på benen, fler exempel och alla referenser, och lite mer tid att i lugn och ro sätta dig in i den glömda och gömda delen av historian, kan du beställa den nyutgivna boken ”Utan Jesus ingen mobil i fickan” (Credoakademin) här: http://credoakademin.nu/shop/utan-jesus-ingen-mobil-i-fickan

Information från förlaget:

Det finns en efterhängsen myt som säger att kristen tro och vetenskap har legat i ständig konflikt med varandra. Men är det verkligen så? Har kyrkan genom historien varit fientligt inställd till vetenskap? I den här lättillgängliga boken kommer författaren fram till att den kristna tron och världsbilden tvärtom har varit en förutsättning för modern vetenskap. Utan Jesus ingen mobil i fickan.

Mats Selander arbetar med Centrum för Kristen Apologetik (CKA), där han föreläser om frågor som rör den kristna trons relation till filosofi och vetenskap. Mats har läst teologi, har en magisterexamen i religionsfilosofi och etik från Talbot School of Theology, Biola University i Los Angeles, och doktorerar för närvarande i etik.
Glad midsommar! (Try not to be silly)

 

Apologetik del 3 – Varför tror du inte på jultomten då?

Detta är del 3 i serien om att mötas av en hink isvatten av motfrågor och motargument för den kristna tron. Dessa hinkar med isvatten av ifrågasättande som allt för ofta är så pass tråkiga att du och jag undviker att berätta om att vi är kristna.
Denna serie är en liten kompisguide (antingen en handduk att använda efter ishinken eller en doppvärmare att stoppa i vattnet i hinken så upplevelsen blir trevligare) som vill avdramatisera det hela och visa att alla mer eller mindre hätska och/eller ifrågasättande kommentarer och frågor vi får kanske inte direkt visar att kristen tro är det dummaste som finns, utan att tron på Jesus och livet med honom tvärtom kan vara något gott och stabilt att bygga sitt liv på! 
Men om jag inte är kristen då? Ja då tror jag att man kan läsa denna med behållning, man kan se att om jag hade stannat upp lite och funderat i stället för att raljera så kanske det hade funnits något hos min vän/arbetskamrat/klasskamrat/föreningskompis etc som vore värt att utforska. 
Men jag är inte raljant! Det var trevligt säger jag, då är du i gott sällskap med mäng av mina icke-kristna vänner som är trevliga och som jag på olika sätt samtalar om dessa frågor med! 
Idag ska vi se närmare på de andra livsåskådningarna som du kommer få frågan om varför du inte tror på: 
”Det finns ju så många olika religioner, de säger ju samma sak/de är ju egentligen samma sak.”
”Tror du på tomtar/troll/sagor/tomten också?”
Här kan vi notera en sak först: Du kommer inte få någon fråga om ateism, för det betraktas oftast inte som en annan tro/livsåskådning utan som en självklar grund som man sedan lägger något till (ungefär som att ateism är mackan och religion är pålägg; kan vara trevligt, men är onödigt)! Detta är väldigt intressant och här kan man istället för att backa undan och börja berätta de goda skälen för att man inte tror på allt möjligt göra några frågor kring vad de andra tror på och varför. Många har ganska okritiskt anammat en ateistiskt livshållning utan att reflektera mer över det, sedan kan man ändå rätt frispråkigt kommentera att kristna blir kristna för att deras föräldrar är det (vilket inte är helt sant eftersom kristen tro förutsätter en relation) och det är en stor sorg i kyrkan att inte fler barn följer sina föräldrar (exv. Carl-Henrik Jaktlunds bok Jesus gick vidare och kyrkan står kvar), men kan emellanåt vara helt oreflekterade kring sin egen tro i relation till sina föräldrars. 
Många säger då att de tror på vetenskapen/vetenskap. Då bör de få frågan vad det är och om de lever sina liv efter detta? Ofta menar man NATUR-vetenskap; fysik, matematik, kemi etc. Men ändå kommer man fram till att även dessa människor inte mäter sin pojk- eller flickväns kärlek i kilo, inte beskriver sitt nyfödda barns liv i kolvätetermer etc. De står säkert inte och tvekar vid övergångsstället heller vid grönt ljus i misstro mot att människor stannar, de litar helt enkelt på annat än bara vetenskap, något mer immateriellt (något inte mätbart) så då blir inte någon av er endast troende på förnuft eller på det som vetenskapen kan visa utan ni båda har faktiskt mer i era liv än så och ni båda har tillgång till tron på vetenskapen, inte bara den som är ateist. 
Sedan kommer vi till de olika religionerna och här är det ofta svårt i samtalet att göra sig helt förstådd upplever jag, för kunskap om religion tenderar att inte vara den starka sidan hos den som är ateist. På ett sätt förståeligt, men på många sätt rätt konstigt; man förhåller sig ofta helt ovetenskapligt till sin livsåskådning vilket är just vad man anklagar kristna för: ”Ni tror på en saga etc”. Med ovetenskapligt menar jag att man inte har undersökt särskit noga, man är kvar i ett fack man hamnat i, man målar ofta upp bilder av religion, av kristen tro och berättar vilken gud man inte tror pågen Gud som många kristna inte heller tror på, vilket kan vara överraskande för någon som inte är så van att prata om sin ateistiska tro utan är mer van vid att klanka ned på den gud man tror är den kristnes Gud. Här kan en viss vaksamhet vara på sin plats, ofta måste man göra tydligt med varandra vad man pratar om, för annars pratar man helt förbi varandra. 
Så med det sagt kan man gå in i ett studium av de olika religionerna, vilket förstås skulle kunna göras i hyllkilometer av böcker vilket också många har gjort, men för ett samtal av denna karaktär kan man nog som mest hoppas på en fikarast i cafeterian och då får man välja några sätt att jämföra dem som visar på eventuella likheter och skillnader. 
Det är lite olika vad för motargument man kan få och vad som krävs för att motbevisa det. För att motbevisa påståenden som ”alla religioner säger samma sak” är nedanstående rubriker lämpliga, för att samtala om påståenden som ”man kan tro på vad man vill/det är vad du tror, men jag tror…” så kanske man kan använda dessa också men då fundera lite kring om det verkligen finns skäl att tro på det som någon knåpat ihop i sin kammare (här kan du ju läsa in dig på någon sådan religon typ Mormonismen och så jämföra och fråga varför personen inte tror på Joseph Smiths hemgjorda variant, men på sin egen (här gäller det dock att ladda upp med kärlek och omtanke, ingen vill bli offentligt avklädd det som den håller heligt så taget varligt)).  
Vilka religioner bör man ta med?
Välj de stora de som brukar kallas världsreligioner; judendom, kristendom, islam, buddhism, hinduism, sedan brukar många ateister veta mycket om små obskyra religioner eller dylikt bruk inom religioner, men det säger ju inte att alla religioner har fel (lite av poängen med denna uppställning att det inte så enkelt går att dra alla religioner över en kam.  
Dessa ämnen skulle jag välja
Uppenbarelse – Här är det verkligen skillnad. Kristendomen grundades av en figur som inte skrev något vad vi vet (utom i sanden), som enbart grundar sig på att det blev ett avtryck i historien som omvittna. Grundaren tjänade inget på detta inte heller hans efterföljare (typ 300 å senare kan vi kanske börja diskutera om man faktiskt tjänade på att vara kristen, men det var ju lite sent för de som dött för sin tro dessförinnan). 

Särskilt islam och buddhism har här en person som möter en uppenbarelse utan att någon annan är och sedan berättar de att de mött Gud och får direktiv etc och särskilt Muhammed (islam) tjänar rätt bra med världslig makt på det hela. Judendomen hävdar likt kristendomen att den är en historiereligion där Gud agerat i historien (mest noterbart vid uttåget ur Egypten, det stora problemet är källäget kring detta som hände för så länge sedan, men det kan vi återkomma till när det gäller Gamla Testamentet för helt kör är det inte). Hinduism har ett milt sagt oklart ursprung istället där det kanske t o m kan sägas att hinduism är beteckningen på de mer eller mindre lika eller olika religiösa förhållningssätt som finns i Indien med omnejd?! Fast det var min egen tanke. Mer vanligt är att man betraktar hinduism som ett sammanhängande system trots många gudar och olika strömmingar (jag lärde mig att det fanns 370 miljoner olika gudar). De olika gudarna ges olika beskrivning, men ses som olika uppenbarelser av världsskälen (Atman). 

MålKristendomen och islam ser ut at ha samma mål; att leva med Gud i paradiset efter döden. Dock kan man säga att den kristne får levande Gud själv redan nu. Judendom har en mer världsnära tanke om at Gud är med i allt, förbundet mellan judar och Gud är i allt som sker. Lite oklar tanke om uppståndelse och evigt liv med Gud, men den förekommer. Buddhism har utslocknande som mål, hinduism att uppgå i världsalltet Brahman. 

Frälsning och vägen till den – Här är den kanske största skillnaden där i princip alla religioner har att man måste göra/prestera/komma till rätt insikt för att få komma till gud eller bli räddad från det som utmålas som problemet, ett undantag finns dock och det är kristendomen där Gud ser att människan inte klarar detta och blir människa och ger frälsningen gratis, utan att vi måste göra något.  
Av dessa enkla korta frågor kan man konstatera att det är stor skillnad, alla kan inte vara rätt, inte heller att säga sig tro på bara vetenskapen, men samtidigt vara ledsen när förälskelsen tar slut
Vi människor tycks tro på något mer än det vägbara och mätbara
Gott så! 
Men den här frågan som verkade så lovande om man bar på en ateistisk tro kan visa sig vara svårare att få till en poäng mot en kristen än man först trott, för här har den kristne allt historiskt stöd för Jesu liv, död och uppståndelse på sin sida (några tankar om det finns här), medan den ateistiskt troende måste visa upp lika starka stöd för sina icke materiella delar av sin övertygelse, annars har ju den kristen en mer vetenskapligt grundad tro (i bemärkelsen ”har mer skäl att tro på sin övertygelse”) än den som säger sig vara ateist och ändå tror på icke-materiella värden.  
Och så jultomten
Som kristen kan du ju visst tro på tomten 🙂 alltså på den biskop Niklas som är vår grund för tomten (jmf Sankt Nicholas), men skämt åsido så handlar det om att beläggen för spagettimonstret, tomten etc inte är starka nog, all tro på övernaturliga saker är inte likadan är huvudpoängen i denna bloggpost. 
God jul! Eller glad pingst i alla fall!  
/ Martin Walldén 

Edit: Denna artikel är uppdaterad 20170607