Etikettarkiv: Kristen tro

”Sån där kristen typ”

Detta kommer kanske inte vara ett direkt apologetiskt inlägg, men det kanske kan ge en viss förklaring till den kristna trons vardag, eller åtminstone kristnas vardag.

För nästan exakt 2 år sen fattade jag vad jag fortfarande tycker är mitt livs bästa beslut: att välja tron på Gud och att ta emot Jesus som Herre och Frälsare i mitt liv.

Men att skriva det där sista – ”att ta emot Jesus som Herre och Frälsare” – utan att exakt veta vilka som läser detta, gör mig (tyvärr) lite lätt obekväm. En anledning till det är ett bemötande som jag ibland har fått av vänner, bekanta, familjemedlemmar m.fl. – som pikat/hånat/kritiserat detta val. Jag ska vara ärlig och säga att det flera gånger gör ont att uppleva. Jag menar dock inte att ta på mig en offerkofta här, för jag känner mig verkligen inte som något offer i detta val – utan jag ser mig som dotter till självaste Gud, älskad av universums mäktiga skapare. Det är en överväldigande insikt.

Men jag förstår också dessa sorters reaktioner, för ibland får jag ett “utanförsperspektiv” på mig själv och på det jag säger. Och i de stunderna tänker jag hur extremt främmande det måste låta att höra om Gud, Jesus, det kristna evangeliet om man själv inte är troende – och även står ganska långt ifrån de tankegångarna (som man troligtvis gör om man är en sekulär svensk). Så var det i alla fall ibland för mig innan jag blev troende. När jag hörde folk prata om dessa saker, tyckte jag stundtals att de talade tomma ord utan någon förankring i verkligheten. Så ibland när jag nu själv pratar om dessa saker med folk, och jag får det där utzoomade perspektivet på mig själv, känns det nästan som att jag pratar ett annat språk. Mina ord om Gud, Jesus och kristendomens evangelium tycks säkert, för den som jag talar med, låta underliga och nästan skrattretande. Jag har märkt det på olika sätt; det kan vara ögonkontakt personerna sinsemellan, ett hånfullt (men gömt) ansiktsuttryck, ett flin eller nästan ett föraktfullt skratt. Återigen, rätt jobbiga reaktioner att se. Dessa erfarenheter är jag också ganska säker på att jag inte är ensam om, utan att andra kristna också fått uppleva. Men för att även nyansera bilden så bemöts jag/vi självklart av andra, mer öppna och positiva reaktioner också.

55dc840262a8d heliocentrisk världsbild
Olika världsbild ger krockar och kanske också oförstående!? Bild: Schoolido

I mitt första inlägg (på sociala medier) om min nyvunna tro skrev jag att mitt tillkännagivande nästan kändes som att ”komma ut ur garderoben”. Det kanske låter konstigt och får många – icke-troende som troende – att höja på ögonbrynen. Men att beskriva sin kristna tro i ett publikt sammanhang på det sättet var, för mig (utifrån ett person-centrerat perspektiv), nervöst. Vilka reaktioner skulle jag få? Skulle folk tycka att jag är konstig? Och hur skulle bilden av mig förändras bland de som läste mitt inlägg?

Vi människor har ett basalt behov av att kategorisera vår omvärld för att kunna ta in, begripa och orientera oss i världen. Annars skulle vi uppleva vardagen som fragmentarisk och väldigt kaotisk. Vi behöver sätta saker i ett sammanhang och i relation till andra mentala representationer vi har av vår omvärld. Detta innebär att vi per automatik kategoriserar alla intryck vi får på ett för-oss-meningsfullt sätt. Så när jag ”kom ut” med att jag blivit kristen visste jag att jag troligtvis skulle kategoriseras om i många av läsarnas huvuden. Kanske så “illa” som att kategoriseras om från kategorin ”som de flesta andra människor” till kategorin ”kristen” – allt vad den kategorin inbegrep för den specifika läsaren. Beroende på tidigare erfarenheter av kristna, kyrkan, kristendom m.m. skulle jag läggas till i denna kristen-kategori hos läsaren. Men kanske, hoppades (och hoppas) en del av mig, att genom att personer läste om min väg till kristendomen och mina tankar om trons verklighet så skulle även kategorin för personen förändras. För även om vi alla kategoriserar våra erfarenheter, så förändrar också våra erfarenheter kategoriseringen. Om jag till exempel enbart sitter på fyrbenta stolar kommer jag tänka att det är så stolar ser ut, men när jag för första gången sätter mig på en trebent eller enbent stol, så kommer kategorin ”stol” förändras. (Finns filosofiska diskussioner om hur man förklarar en entitets egenskaper på ett korrekt sätt, samtidigt som man undviker att beskriva en annan entitet – till exempel vad en bil är utan att också beskriva buss eller cykel samtidigt?).

Det innebär att mina möten med mina nära och kära kommer förändra vad kristen-kategorin för dem är. Här är min förhoppning att den kategorin nyanseras, och till och med uppskattas. Men också att rationalitet och relevans – för alla, inte bara en subgrupp av samhällets medborgare – blir en naturlig del av folks representation av kristendom (och av kristna, men främst kristendom – för kristnas beteende är inte avgörande för kristendomens sanningsanspråk). Eftersom en viktig del för min väg in i kristendomen var genom undersökande av skäl, bevis och koherens/korrespondens så är jag övertygad om att det kristna budskapet är rationellt, relevant och sant – för mig och andra. I sammanhanget vill jag lyfta ett citat från C.S. Lewis (som även finns här på bloggen):

“Christianity, if false, is of no importance and if true, of infinite importance. The only thing it cannot be is moderately important.”

Innan jag avslutar vill jag kort återgå till reaktionerna och frågeställningarna som jag (och säkert många andra kristna) fått höra och bemöta till följd av valet att tro på Jesus som Herre och Frälsare. Är vi hjärntvättade? Är vi ute på hal is och har vi nästan vanföreställningar? Finns det skäl för folk i vår omgivning, som inte är kristna, att bli oroliga för oss? Dessa saker som ibland uttrycks sägs säkert med välmening. Speciellt om man upplever oro över att kristendomen nästan liknar en sekt, frånkopplad verkligheten som vi lever i.

Jag förstår det. Och jag är öppen för kritiken. Jag är också beredd att utmana andras världsbild och trosföreställningar, men också att bli utmanad i min världsbild. Det har jag blivit innan och det ledde mig till den världsbild jag har nu. Som sagt: jag tycker fortfarande att beslutet att ta emot Jesus som Herre, och att ge mitt liv till honom, är det bästa beslutet jag fattat. Tron bär, tron gör mig till en bättre människa och tron står på en stadig grund – för mig men precis lika mycket för varenda annan människa på denna jord.

/ Hajdi Moche

Annonser

”Ni tror på vad som står i en gammal bok full av sagor.”

Under åren har jag haft många samtal med människor som bokstavligen tror att vi tror på innehållet i en gammal bok och att det är vår ovilja att inse att tiden för länge sedan har sprungit om den bokens världsbild som gör oss så ”bakåtsträvande”, så irrelevanta och så okunniga om vad som är sant idag. Notera: vad som är sant idag, för ingen kan med säkerhet säga att det kommer att anses vara sant i morgon.

Men det är en missuppfattning av värsta slag att tro att vår kristna tro är baserad på ”en gammal bok”. Vi läser den boken, eller det biblioteket, vilket det faktiskt är, för att vi tror på den person om vilken hela boken handlar! Den personliga relationen går alltså före läsningen av boken! Utan den levande närvaron av Honom som boken i sin helhet handlar om, skulle böckernas bok bara vara av akademiskt intresse, eller som ett exempel av den antika litteraturens skatter. Om dem kan man säga mycket och där hitta många goda stunder av läsning, men att läsa ”De Bello Gallico” föranleder ingen livsförändrande insikt. Visserligen kan läsningen av Sheherazades tusen och natt sagor vara nog så sedelärande, men det är en fråga om att ta eller låta bli. Att Läsa Iliaden och Odysséen kan möjligen göra mig fascinerad eller äcklad av grovheten i Herkules värld, eller förtjusa mig med hans hjältedåd, men att ignorera dess innehåll kostar ingenting. Tillordnar man bibeln till dessa verk kan den förvisso ses som en del av ett gigantiskt nätverk av föreställningar som det står var och en fritt att bry sig om. Eller låta bli.

Det krävs ingen medverkan av Homeros för att läsa Iliaden. Gaius Julius Caesar vile i frid, men inte behövs han för att man skall kunna läsa om hans krigserfarenheter med behållning. Det är på den här punkten Bibeln totalt avviker från all annan litteratur. Den förutsätter nämligen ett helt annat förhållande mellan läsaren och texterna. Det är till och med så att bibelläsaren har den egentlige författaren vid sin sida medan bibeln läses. Och denne frågar ideligen:förstår du vad du läser?

Har hört sägas: ”jag har läst hela bibeln två gånger, och det är bara en massa dravel!” ”Jag försöker läsa, men orimligheterna som berättas sätter sig på tvären och förolämpar min tankeförmåga.” ”Det är bara en massa blodiga myter från forntiden som inte har ett dugg mer sanning än den nordiska gudasagan.” Listan kan göras hur lång som helst på invändningarna. För att dessa invändningar skall ha någon relevans måste något annat göras först: protestantens egen världsbild och sanningsuppfattning måste skärskådas. Först av personen i fråga, sedan av den som han vill avvisa med sitt avståndstagande från ’den gamla boken’. Om läsaren alltså inte har någon försvarbar och någorlunda sammanhållen världsbild kan denne inte gärna heller förkasta den världsbild som genomsyrar hela bibeln. Att säga att ’jag förkastar den ovetenskapliga boksamlingen’ innebär ju rimligen att man har upphöjt sin egen syn på tingen till ’vetenskapligen’ fastlagd. Quod erat demonstrandum! (Vilket skulle bevisas.) En enkel grundkunskap i vetenskapsteorins historia borde göra varje sådant påstående till, i bästa fall, en jourhavande hypotes. Inte mer.

Det är alltså inte sant att vi har itutats en massa sagor som vi nu fäster tilltro till. Vi är inte alls blinda för myter och sagor. Tvärtom så förstår vi att mycket av det som verkligen är sant ofta kan uttryckas mycket väl i sagans, legendens, liknelsens och metaforens form. Men det gäller all information! Men den formen kan inte utesluta att innehållet i sagan träffar rätt på ett sätt som en rent vetenskaplig beskrivning aldrig skulle klara av. Om jag bakar en mjuk kaka i en Teddy­björns form har jag ju inte bakat en Teddybjörn. Misstaget att av formen döma ut innehållet gör mången till dumsnut. Eller som det heter: ”Man kastar ut barnet med badvattnet.”

Ett av de bästa exemplen på det sättet att illustrera hur vi umgås med begreppet sanning finns i Johannes evangelium kapitel 18­-19. Den romerske guvernören för det som idag är landet Israel med flera provinser hette Pontius Pilatus (ovedersägligen historiskt säkerställt faktum). När den judiska Sanhedrin (högsta beslutsfattande organet under den romerksa överhögheten) har bestämt sig för att röja Jesus av Nasaret ur vägen kan den inte göra det själv, därtill saknar den nödvändigt bemyndigande, så överlåter de ansvaret på ockupationsmaktens representant. En dialog utspinner sig enligt de trovärdiga vittnen som skrivit ner händelsen:

Pilatus tilltalade honom och frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade honom: ”Det är så du uttrycker det, helt riktigt. Till den rollen föddes jag och jag har kommit in i världen för att bevittna sanningen. Alla som säger sig vilja veta sanningen och menar sig vara sanna hör på mig och lyssnar till min röst.” Pilatus blir ställd inför detta oerhörda anspråk och säger sedan det som så många sagt sedan dess: ”A! Vad är väl sanning? Sedan vände han sig bort, gick ut till den samlade judiska lydregeringen och säger. ”Jag kan inte finna något skäl att döma honom.”

Tre olika sanningskriterier står här i ett förhållande till varandra som till denna dag är en absolut verklighet. Det kan översättas med: din sanning, min sanning, och Sanningen. Det är dessa tre parametrar som förklarar hur den politiska, den intellektuella och den religiösa tankemiljön kör fast i samma återvändsgränder om och om igen. Saknas en från de andra sanningarna fristående Sanning återstår bara sanningar som med annan makt måste vidhållas, för de står inte på egna ben.

Förstår jag judarnas sanningskriterium så vet jag att deras tolkning av sanningen inte tillät dem att acceptera Jesu anspråk. Förstår jag den romerska makthavarens sits att till varje pris avvisa varje ”sanning” som skulle störa Roms partsintresse i Israel, så inser jag lätt att inget judiskt sanningskriterium är intressant. Bara det är sant som gagnar makten. Så var det då, så är det nu!

Fristående från dem båda är Sanningen med stort S, och den gör Jesus inte anspråk på att ha som sin agenda, utan han hävdar att det är han själv som är den Sanningen.

(Hade Pontius Pilatus stannat upp ett ögonblick och verkligen hört vad Jesus sa skulle världshistorien ha haft ett helt annat förlopp. Men hans sanningsbegrepp tillät ingen Sanning. Pilatus är med andra ord fullständigt i samklang med vår egen tids sanningsskeptiker.)

Sanningen är alltså inte en rad utsagor, eller en rad att­satser som fastlägger en oomkullkastlig sanning, utan den är en personifierad visdom. Kännedomen om sanningen leder då ofelbarligen till NÅGON inte till NÅGOT. Så är jag tillbaka till inledningen. Vi läser inte bibeln för att ur den gräva fram nån slags tro. Vi har mött en levande exponent för en från all politik, religion och filosofi fristående Sanning. Mötet med denne skedde på hans villkor. Han sökte upp oss innan vi visste vad vi sökte. Genom att andra hade mött honom och förstått vem Han var presenterades vi för en från världen fristående och oföränderlig sanning om oss själva, om världen, och om vem Gud är. Vi fick veta hur det kom sig att vi inte själva redan visste allt det och fördes till en punkt som ledde till en helomvändning. Där vi förut gått vår egen väg, med alla dess erfarna konsekvenser, leddes vi nu till ett ljus som vi sprungit undan och därför jagat vår egen skugga .

Ingen kristen tror på ”kristendomen”. Eller omvänt, ingen som tror att kristendomen är sanningen känner Sanningen. Kristendomen är i bästa fall badbaljan som barnet badar i. Eller som jag med mitt intresse för tomatodling skulle säga: den spaljé som ger tomaterna optimalt solsken. Jag gör aldrig misstaget att leta tomater på spaljén i sig.

Kristen är alltså en människa som inte låter sig bevekas av någon temporär, jourhavande hypotes om vad sanningen nu råkar vara, utan är en som genom att ha funnit Sanningen nu kommer till bibeln för att förstå hur denna oföränderliga sanning verkligen tar sig uttryck i världen. För i det sanningsbegrepp som mötet med Sanningen medför finns alltid detta: Sanningen dvs. det levande Ordet måste bli kött. Men allt kött är som hö! Allt som synbarligen är till är ju föränderligt och omskiftande. Vid betraktandet av allt det som syns måste alltså utgångspunkten för en förståelse av det vara något annat än dess föränderlighet.

Så vi läser bibeln för att i dess bilder, texter, berättelser och utsagor finna det eviga oföränderliga och icke flytande. Vi vet att det inte är sant att ’panta rei’ (allt flyter). Allt är bara relativt i relation till något evigt. Missar du det eviga saknar du referenspunkter för det andra. Då är tillvarons ting en svårseglad malström av konfliktladdade och ytterst efemära informationer. Rena dagsländor bara.

Om något är sant i en oeftergivlig mening behöver det bara sägas en gång. Därför är varje snedmunnad och föraktfull eftersläng om ’den gamla boken’ faktiskt höjden av enfald. Om något är sant behöver det nämligen inte förbättras eller förnyas. Det kan rent av vara så att eftersom det som står skrivet är nedtecknat genom dens försorg som själv är en konstant: ”Jesus Kristus, igår idag och i all evighet densamme!” så finns det inget behov av förändring eller omskrivning av fundamentet. Det som behövs är tillämpningen i tiden av dess eviga sanning. Men om tillämpningen missar den springande punkten så är den inte en tillämpning utan en flykt ifrån ”det som en gång för alla är meddelat till alla de troende.”

Vi läser alltså bibeln för att vi är troende, inte för att bli det. Därmed inte sagt att man inte kan komma till en levande livsavgörande tro genom att läsa den. Det har många erfarit. Men, och här är kruxet: de läste sig fram till ett möte med Honom om vilken hela boksamlingen handlar.

”Ni läser skrifterna för ni tror att ni i dem har liv, men ni vill inte komma till mig för att få det livet”

Om ditt bibelläsande är till för att finna skäl att ifrågasätta Gud, Guds ord och Guds folk, blir bibelordet i sig den dom som du kommer att möta. Du läste men ville inte förstå att relationen till Ordet går före läsandet av texten. Och om ditt sätt att läsa utesluter möjligheten av en Sanning bakom texten så är nog ditt läsande rätt långt borta från författarens avsikt med boken. Den som tar sig friheten att läsa boken som den vill har nog svårt att förstå vad den handlar om.

Det är riktigt synd det.

/ Teddy Donobauer Doncaster September 2018

 

Varför just kristen? Del 3

MÄNNISKOSYN OCH MÄNNISKOVÄRDET  

Här presenterar jag det tredje skälet till varför jag är kristen och det är ett tungt vägande skäl. Det skälet handlar om Bibelns människosyn som ger mig en trovärdig och hållbar förankring och förklaring till människovärdet och till människolivets okränkbarhet ifrån konceptionen och allt framåt. Bibelns människosyn och människovärdet med människolivets okränkbarhet hör ihop med varandra på ett odelbart sätt. Därför är jag kristen.

Jag är medveten om, att det som jag skriver i denna bloggtext här på SAS bloggsida, det är  utmanande för ett sekulärt tänkande. Och apologetik ska även vara utmanande. Jag menar, att detta är en nödvändig utmaning med tanke på hur människovärdet drastiskt har devalverats under de senaste 50 – 60 åren, allteftersom sekulariseringsprocessen har fortgått i vårt land.

Ett fundament att stå på och utgå ifrån

Jag skäms inte ett ögonblick för detta faktum, att jag som kristen utgår ifrån den kristna trons och det kristna livets urkund – Bibeln. Den är ett fundament som håller att stå på och utgå ifrån när det gäller människosyn och människovärdet. Bibelns människosyn som skiljer sig så radikalt ifrån en sekulär och evolutionär grundsyn, som lämnar fältet öppet för subjektivt godtycke.

Som kristen och skapelsetroende så tror jag inte, att människan är ett högt utvecklat djur. Hon härstammar inte ifrån en nu utdöd apart, såsom somliga påstår att människan gör utifrån den evolutionära människosyn och förklaringsmodell som de har bejakat. En naturalistisk förklaringsmodell, som har fått tolkningsföreträde i skola, utbildning, forskning och media, och som lever sitt eget liv i en trång åsiktskorridor, där enbart en förklaringsmodell ges utrymme. Det är ett sätt att tänka och resonera evolutionärt, där man drar långtgående och felaktiga slutsatser av att det finns vissa likheter mellan människans och schimpansers DNA, och att människan därför härstammar ifrån en nu utdöd apart.

Vad är då en människa
När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. (Psaltaren 8:4-6)

Detta är ett evolutionärt sätt att tänka och resonera, där man helt bortser ifrån människans unika kombination av ande, själ och kropp, som är ett genuint mänskligt kännetecken. Men där man även bortser ifrån, att det finns en kreationistisk ursprungs- och förklaringsmodell, där evidens skulle kunna prövas mellan dessa båda förklaringsmodeller. Enligt min mening är detta ett svek emot barn och ungdomar i skolvärlden. Men det är också ett effektivt sätt att slå vakt om sitt tolkningsföreträde och en skev syn på vetenskap, där olika förklaringsmodeller borde tillåtas konkurrera på lika villkor. Detta som är en sanningsfråga och syftet med vetenskap.

Människans ursprung och historiska rötter går inte tillbaka till djurriket. Människans status och identitet är mycket högre än så. Människan är inte en produkt av slumpmässiga och evolutionära processer och naturligt urval, såsom t.ex Charles Darwin och andra av evolutionsteorins förespråkare gör gällande.(1) Människan är inte på en evolutionsteoretisk resa ifrån ingenting till ingenting, och i avsaknad av ett unikt värde. Människans ursprung och historiska rötter går istället tillbaka till en personlig och evig Gud, som med karaktär, visdom och vishet, intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål skapade människan till Guds avbild, till att vara lika Gud, och som gav åt varje människa hennes unika värde.(2)

Jag är kristen på grund av Bibelns människosyn, och mer än någonsin behöver den presenteras  och försvaras. Inte minst i världens mest sekulariserade land Sverige,(3) där ”den sekulära individualismen har blivit vår nya statsreligion”, som det så träffande beskrivs i den nyutkomna och hoppingivande boken: ”Hopp för Sverige. Ett reformatoriskt manifest”.(4)  Om inte några andra står upp till försvar för Bibelns människosyn, så ska i varje fall vi göra det som säger oss vara kristna.

Här är två exempel på den höghet som kännetecknar Bibelns människosyn:

– En människa, nästan ett Gudaväsen, krönt med ära och härlighet.(5)  Att som människa bli omnämnd tillsammans med Jesus Kristus, Guds Son, det är stort och överväldigande.

– Jag tackar dig Gud, för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara är dina verk, min själ vet detta väl. Och redan i moderlivet såg du mig.(6)

Värdegrund och värden

Objektiva och obestridliga värden, som är kompromisslösa och icke-förhandlingsbara, såsom människovärdet och människolivets okränkbarhet från konceptionen och allt framåt, måste ha en förankring någonstans. Annars går dessa värden förlorade. En värdegrund som är bärkraftig och trovärdig och som inte är trendig och kortsiktig, utan kontinuerligt kan bära upp dessa värden som varje civiliserat samhälle är beroende av.

Gud – såsom han är känd ifrån Bibeln, i skapelsen och genom Jesus Kristus – är garantin för en sådan värdegrund. Hans personliga karaktär och integritet visar oss detta. Gud – med sin karaktär och integritet av absolut och objektiv sanning, helhet, oskadat, oförkränkt och orubbligt tillstånd, självständighet och oberoende – står för både värdegrund och värden, som vi alla så väl behöver. I skymningslandet Sverige, där ondskan och dekadansen håller på att bryta ned den svenska folksjälen, där behöver Gud på nytt igen erkännas och ges utrymme.  

Människovärdet och människolivets okränkbarhet är hotat

Vi lever nu i en tid då vi ser resultatet av att Gud har varit och är ”ute ur bilden” hos politiker,  makthavare och opinionsbildare i dagens sekulära Sverige, ända sedan 1960-talet då sekulariseringsprocessen började att ta fart i vårt land. Sverige, som idag räknas som världens mest sekulariserade land och där människovärdet och människolivets okränkbarhet i allra högsta grad är hotat ifrån konceptionen och allt framåt. I den bemärkelsen så lever vi i skymningslandet Sverige och i en värld där ondskan och döden firar stora triumfer, och värdegrund och omistliga värden är raserade. Jag ger här några exempel på detta:

– Abort

Omkring 1,4 miljoner!!! blivande svenska medborgare har berövats den mänskliga rättigheten att få födas i vårt s.k. ”upplysta” land Sverige, sedan vår nuvarande aortlagstiftning trädde i kraft den 1 januari 1975.(7) Siffror som talar sitt eget skrämmande och tydliga språk, nämligen att vi lever i ett land där moderlivet inte längre är en skyddad plats och där det lilla ofödda barnet är skyddslöst och rättslöst och inte självklart är välkommet. Människor, som själva fick den mänskliga rättigheten att födas, förvägrar andra att födas genom sin livsfientliga propaganda såsom ”livmoderinnehåll”, ”cellklump”, ”outvecklad”, ”icke-människa”, ”mongolid”, ”handikappad”, ”fostret har inget egenvärde”, ”kvinnans rätt till sin kropp” etc.(8)  Begrepp och argument som är fullständigt tomma på allt vad empati är och därför ovärdigt människan. Ovärdigt människan, därför att vi vet, att det är ett människoliv som aktivt och medvetet avslutas i varje abort. Ändå accepteras det och får fortgå, uppbackat av den livsfientliga propaganda som jag gav exempel på här ovan.

Men som väl är, så är alla dessa ofödda barn medborgare i ett annat och bättre rike – Guds rike –  där livet segrar och hyllas, och där alla dessa barn är välkomna och lever fullt utvecklade och optimalt och kommer att fortsätta att göra det obehindrat i all tid och evighet.(9)  För mig som kristen är det självklart, att stå på livets och de ofödda barnens sida.

– Dödshjälp

Ordet ”dödshjälp” visar hur fel det kan bli i det sekulära sättet att tänka och handla. Att ”hjälpa döden” att segra över livet! Något så ovärdigt människan. Här i Sverige har vi förespråkare för något som vi kan kalla en ”normlös etik”, nämligen ”nyttoetiken” eller ”nyttomoral”, som går under namnet ”utilitarism”,(10) där nyttan och lyckan sätts före livet. Dess främste förespråkare i Sverige är professor Torbjörn Tännsjö, som i protest mot det sjätte budet: ”Du skall inte dräpa”(11) har skrivit boken: ”Du skall understundom dräpa”.(12)  I den boken och i debatter och artiklar så torgför Tännsjö sina livsfientliga teser som riktar sig mot de ofödda, som enligt honom inte håller måttet, och mot åldrande och sjuka människor, som betraktas som onyttiga för samhället, enligt ”nyttoetikens” ideal.(13)

– Utstuderat och groteskt underhållningsvåld

I det alltmer florerande underhållningsvåldet hyllas ondskan, det groteska våldet och det brutala dödandet. I media varvas dagligen nyhetsrapportering om ondska, våld och brutalt dödande i samhälle och länder, med reklam för mer och mer groteskt underhållningsvåld. Detta kraftigt florerande underhållningsvåld, som så påträngande indoktrinerar och formar tänkandet, attityderna, språket och handlingarna hos ungdomar och barn långt ner i åldrarna. Detta sker medan politiker, makthavare och opinionsbildare aningslöst ser på. Detta groteska underhållningsvåld borde väl ändå betraktas som en farligare påverkan och ”inskolning” för barn och ungdomar än kristna inslag i skolan eller under  skolavslutningar i kyrkan eller kristna friskolor. Detta säger mig hur vilsen människan kan bli, då hon har avfärdat Gud och är utan en objektiv värdegrund och objektiva värden, som har sin förankring och förklaring i Gud.

Till dessa hot mot människovärdet och mot människolivets okränkbarhet kan också nämnas islamistiska terrororganisationers framfart i världen idag och oprovoserat våld och polisens vanmakt i dagens Sverige. Detta som vi i samhällslivet och i nyhetsbevakningen dagligen blir påminda om, och som är anarkistiska inslag i vårt samhälle och som också Jesus förutsåg och förutsa.(14)    

Allt detta sammantaget visar med all önskvärd tydlighet, att Bibelns människosyn med dess åtföljande människovärde och människolivets okränkbarhet ifrån konceptionen och allt framåt, mer än någonsin behöver proklameras och försvaras, först och främst av oss som säger oss vara kristna.

Som kristen tror jag på Jesus och på det som han säger om sig själv, att Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han och hon än dör.(15)  Därför är det självklart för mig, att jag står upp för människovärdet och för människolivets okränkbarhet ifrån konceptionen och allt framåt. Allt annat vore ett oförklarligt och oförsvarligt svek av mig. Men samtidigt förvånas jag över, att det faktiskt finns kristna som är tysta och passiva då människovärdet och människolivets okränkbarhet är hotat och satt på undantag i Sverige idag.

Jag är kristen på grund av Bibelns människosyn och människovärdet med människolivets okränkbarhet, och för att dessa hör ihop med varandra på ett odelbart sätt. Men jag inser och erkänner också, att det starka skälet till att vara just kristen innebär även ett lika starkt ansvar att stå upp för och försvara allt detta. Därför gör jag det, bland annat här och nu på SAS bloggsida och för övrigt i tal, skrift och i min attityd och hållning, och utan att låta mig störas eller styras av vad som för tillfället är ”politiskt korekt” eller ”trenden för tillfället” i vårt land idag.

Väl mött!

/ Bength Gustafson

Källor: (1) ”Om arternas uppkomst”, av Charles Darwin. Natur och Kultur. 2000. Sid. XV-XVI. 383, 384. ”Arvet från Darwin”, av Birgitta Forsman. Fri tanke förlag. 2010. Sid. 121-163. (2) 1 Mos. 1:26-28. 5:1-2. (3) På nätet kan vi läsa om olika forskningsrapporter som visar detta. (4) Utgiven av Sjöbergs Förlag AB. 2018. Sid. 21. (5) Ps. 8:5-6. (6) Ps. 139:14-16. (7) Abortlag och abortstatestik. www.google.se  (8) Retoriska begrepp och argument som frekvent används av abortförespråkare. (9) Mark. 10:13-16. v.14. (10) Bonniers Lexikon. Band 20. Sid. 226. Utilitarism. (11) 2 Mos. 20:13. (12) Prisma. 2001. (13) ”Vilket Sverige vill vi ha”? av Bength Gustafson. Pro Rhema Förlag. 2005. Nyttoetik. Sid. 28-30. (14) Anarki: Laglöshet. Matt. 24:12. (15) Joh. 11:25.

 

Varför just kristen? -del2

Här redovisar jag nu mitt andra skäl till varför jag är just kristen, och det handlar om den Gudsmedvetna människan.

                                                        Människans andliga DNA

På samma sätt som vi människor har ett personligt DNA(1), som talar om för oss vem du och jag är, så har vi ett andligt DNA, som också talar om för oss vem du och jag är. Jag för min del har erkänt och bejakat mitt andliga DNA, att jag som människa är Gudsmedveten och bär på en inneboende Gudslängtan. Flera årtionden av sekularisering i vårt land har inte kunnat eliminera eller utplåna detta DNA och Ateism, sekulärhumanism och andra Gudlösa ismer har inte kunnat redovisa några trovärdiga skäl till varför jag skulle förneka eller försöka  förklara bort vårt andliga DNA. Därför är jag en kristen.

                                                           Något allmänmänskligt

Under den mänskliga historiens gång och i alla kulturer och miljöer, så kan vi se att Gudsmedvetande och Gudslängtan har varit och är något allmänmänskligt. Det har handlat om existentiella frågor, altarbyggen, gravplatser, offer och tillbedjan till en ”okänd Gud”, men som de ändå i sina hjärtan och samveten har vetat eller anat, att han finns.(2) Förklaringen till dessa allmänmänskliga erfarenheter är, att varje människa är skapad  av Gud, genom Gud och till Gud. Gudsmedvetande och Gudslängtan är nedlagt av Gud i oss var och en och det tar sig så tydliga uttryck, alltifrån innerlig tillbedjan till aggressiv förnekelse av Gud.(3)

                                                         Inte vilken Gud som helst

Det handlar inte om att vara medveten om vilken Gud som helst av alla så kallade ”gudar” i den religiösa ljungeln, eller att längta efter en opersonlig och oidentifierad Gud. Den Gud som jag talar och skriver om är en evig och personlig Gud, som presenterar sig själv i skapelsen, i Bibeln, i historien, i våra samveten och erfarenheter, men framför allt i och genom Jesus Kristus.(4)

                                                         Gudsförnekarens dilemma

”Dilemma”: bryderi, knipa, svårt val.(5)

Att vara upptagen med att förneka Gud är ett dilemma, därför att om Gud inte finns, då behöver vi aldrig förneka eller försöka förklara bort hans existens. Men det är just detta som är Gudsförnekarens dilemma: Den Gud som de påstår inte finns, lägger de ändå ned så mycket av tid, energi och tankeförmåga på, för att förneka eller försöka att förklara bort. Detta är både irrationellt och ologiskt.

Detta dilemma framkommer så tydligt då jag läser och lyssnar till vad vår tids främsta Gudsförnekare och opinionsbildare skriver och säger. Jag ger här några exempel:

– Christer Sturmark, som är både sympatisk och karismatisk och trevlig att umgås med. I hans böcker: ”Tro och vetande 2.0”(6)  och ”Upplysning i det 21:a århundradet”(7)  så möter vi Sturmark mitt uppe i en intellektuell brottningskamp mellan de två verklighetsuppfattningarna: Gud finns inte och Gud finns. Jag har läst Christer Sturmarks böcker och mött honom i två debatter, i Stockholm och på Löttorps Camping, så jag har kommit i ”klinch” med hans intellektuella brottningskamp angående Guds existens och Guds icke-existens. 

– Richard Dawkins i hans bok: ”Illusionen om Gud”(8) och i andra böcker som han har skrivit och i debatter av olika slag, så förnekar Dawkins frenetiskt och aggressivt Guds existens. Genom hänvisningar till evolution och ”det naturliga urvalet”, som han menar har gjort Gud ”överflödig”, och genom retoriska knep och genom att konstruera en egen Gudsbild, så förnekar han Guds existens. Men ett av problemen som Dawkins har i detta är, att den gud som han förnekar är inte den Gud som jag tror på, utan den gud som är i enlighet med den ”gudsbild” som han själv har konstruerat. Dawkins missar helt enkelt målet med sin agitation. 

                                                                                                                                                                – Lawrence M. Krauss, en god vän till Richard Dawkins, i sin bok: ”Ett universum ur ingenting”(9),  som verkligen var tänkt av Krauss, att ge Guds existens dödsstöten. Dawkins utgår ifrån biologi, och då evolutionsbiologi, medan Krauss utgår ifrån fysik, men deras gemensamma agenda är att förneka Guds existens.  Men det får en motsatt effekt även hos Krauss, därför att han genom hela boken kommer tillbaka till den Gud vars existens han skulle ge dödsstöten. Föga trovärdigt, därför att hans upptagenhet av Gud talar sitt eget och tydliga språk, precis som det gör hos Sturmark och Dawkins och deras ”lärjungar”.

– Reaktioner och kommentarer till vad jag skriver på mina bloggar vittnar verkligen om detta dilemma som vår tids Gudsförnekare lever med. Så länge de får driva ”sin agenda”, så tror de sig ha ett övertag, men så fort de får motfrågor och blir redovisningsskyldiga om den grund som de själva står på, då visar det sig vilket dilemma som de lever med, och då har det ingenting att ”svara upp med”. Ett dilemma som för somliga av dem har blivit till ett oövervinnerligt komplex, som gör att de inte kan släppa ”Gudsfrågan”. Det är tydligt, att det inte är enkelt att förneka den Gud som de innerst inne vet finns.  

Till sist några ord ifrån Bibeln som sammanfattar detta som jag har skrivit här:

Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan.(10)  Ett evighetsmedvetande som är direkt sammankopplat med människans Gudsmedvetande och Gudslängtan. Intiutivt så vet människan, att fortsättning följer efter den fysiska döden, och inget av deras argument tycks bita på detta evighetsmedvetande.

Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden.(11)  Såsom vatten är ett livsvillkor för hjorten, så är Gud ett livsvillkor för oss människor.

DÄRFÖR ÄR JAG KRISTEN!

Väl mött! 

/ Bength Gustafson

 

Källor: (1) DNA: Människans genetiska kod. I vårt DNA finns våra personliga egenskaper som gör, att du är du och jag är jag. (Vad är DNA? – geneticcode.se) (2) Apg. 17:16-34. v.23. (3) 1 Mos. 1:26. Rom. 11:36. Pred. 3:11. (4) Jes. 40:28. Rom. 1:19-20. Hebr. 11:3. Ps. 33:6-9. 148:1-6. Job. 38:1-42:6. Joh. 1:1. 17:17. Jes. 45:11. Apg. 23:1. Rom. 2:15. 9:1. 2 Kor. 1:12. 4:2. Fil. 2:13. Joh. 1:14, 18. 10:30, 37-38. 14:6-11. (5) Bonniers Lexikon. Band 23. Ordbok. (6) Nya Doxa. 2006. (7) Fri Tanke förlag. 2015. (8) Leopard förlag. 2007. (9) Fri Tanke förlag. 2012. (10) Pred. 3:11. (11) Ps. 42:2-3.a. 

Teologi för ateister del 1 – Gud räddar bara mobbare!?

Det här är första delen i en sedan länge utlovad serie om den kristna tron. Den blir förstås personligt präglad, men jag försöker utgå från ett ganska allmänt kristet förhållningssätt. Att den är utlovad gör ju inte säkert att den är efterlängtad, jag har nämligen utlovat den när olika resonemang om Gud framkommit som kan behöva förklaras eller utvecklas, och ibland tänkt att den behövs när företrädare för andra trosuppfattningar än den kristna (ofta för en ateistisk tro, men inte alltid) beskrivit den Gud de inte tror på, vilket tillika är en Gud jag inte tror på, men så här sammanblandningen skett; det här anges vara den kristna trons Gud.

imageDenna gång är det några tankar om det som kallas den dubbla utgången. Bland annat lite om Gud kan vara god då bara den som passar in i kyrkans mall får komma till himlen och lite om hur man ser till att lyckas undvika evigheten med Gud.

I kristen tro talar vi ibland om frälsningsvisshet, det är något vi kan uppnå, vi kan veta att vi är räddade/frälsta, att vi lever i en relation med Jesus som har fört oss över från död till liv, i livet här och med fullbordan efter döden.

Några fler tankar om den kristna tron från undertecknad kan läsas här.

Ett vanligt bibelställe som brukar citeras för att berätta om frälsningsvisshetens möjlighet är:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. 

Romarbrevet 10:9-10

För att förklara att Gud vill rädda alla människor brukar det som kallas Lilla Bibeln anföras:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

–  Johannesevangeliet 3:16-17

Och det är på sin plats att inskärpa att det är Guds kärlek som både är upphovet till att han vill rädda alla människor och som visas just genom möjligheten att bli räddad genom honom:

Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

–  1 Johannesbrevet 1:9-10

Gud räddar inte ja-sägare!

Poängen med hela min bloggpost är att en del av de som har en ateistisk tro och inte en kristen tro verkar mena att Gud bara räddar dem som liksom gillar honom eller anpassar sig efter honom, att det inte tycks tyda på någon kärleksfull Gud utan snarare på en gud lite lik den där tuffa gängledaren på högstadiet som räddade de som gjorde som han sa och skickade de andra till mobbningshelvetet i sämsta fall.

Eller annorlunda formulerat: Är kärlekens religion, den kristna tron, så att det bara är innegänget som Gud bryr sig om, bara de som blir räddade, oavsett vad för skäl den som inte omfattar den kristna trons innehåll har för sitt ställningstagande?

Kanske förstår du inte poängen med frågan och att besvara den, då vill jag tröstande säga att det är mest ett klargörande så att du argumenterar mot rätt Gud och inte en du själv uppfinner!

Vi fortsätter med den kristna trons grundfundament: Bibeln. Det är i Bibeln inte så enkelt att finna stöd för att Gud inte är kärleksfull på detta område! Bibeln driver hela tiden linjen om frälsningsvisshet, Gud vill att vi ska kunna vara säkra på att vi tillhör honom! Vi får dopet och nattvarden som fysiska påminnelser om den andliga/osynliga verkligheten, vi får säkerhetsförklaringen att tron och bekännelsen räddar (Romarbrevet 10:9-10), vi får försäkran om att Gud vill rädda alla (Johannesevangeliet 3:16-17) och att det är Guds kärlek som ligger bakom (1 Johannesbrevet 1:9-10).

Ofrälsningsvisshet – Hädelse mot den helige Ande

Kan vi uppnå visshet om att bli ofrälsta?

Det beror nog lite på hur man funderar kring frågan, de flesta kristna skulle nog säga att möjligheten att gå förlorad är reell och att vi är kallade att omvända oss och följa Jesus,att vi är inte uppmanade av Gud att söka den bortre gränsen utan att sök oss nära honom, men om man nu ändå vill ihärda så skulle nog många kristna svara att om vi inte vill ha med Gud att göra så kommer vi inte behöva det. Gud skapade människor med verkliga val i sina händer, val att påverka världen genom att göra ont eller att göra gott och verkliga, riktiga val som ytterst detta: Välja att inte leva med den som är godheten, ljuset, räddningen.

För utan val skulle vi vara som robotar, vi skulle inte kunna välja/skapa/främja kärlek om vi var tvungna att att göra på ett visst sätt.

Men om man nu vill välja bort, finns det då inget sätt? Jo, man kan uppnå ofrälsningsvisshet! Frågan är dock bara hur…

Sannerligen, människorna skall få förlåtelse för allt, för sina synder och för sina hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den heliga anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd. 

–  Markusevangeliet 3:28-29

Också kan detta parallellställe anföras:

Därför säger jag er: all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas.

Matteusevangeliet 12:31

Här tycks vi ha något! Och läser vi den vidare kontexten (alltså texten runt omkring) så verkar markusstället peka mot att man ser och förstår att Jesus är Guds son eller liknande, men ändå ger djävulen äran, eller i alla fall länkar ihop det som sker med den onde. Även Hebreerbrevet tycks ha någon sådan tanke. Det är nog ändå det närmaste vi kommer, utifrån texten i Markusevangeliet är det inte helt enkelt att se vad som skett som rakt av är hädelse mot den helig Ande.

Kan jag göra något för att slippa bort ifrån förlåtelsen?

Det är ju så att vi kan vara trygga i att vi tillhör Jesus om vi gör det, men hur gör jag för att vara helt säker på att inte någonsin ha med Gud att göra? Det tråkiga svaret på detta är väl att vi kanske inte kan vara helt säkra på att jag personligen helt och fullt lyckas göra något mot honom som gör att förlåtelsen inte gäller för mig. Korset sonar  synden, för vi tycks behöva komma fram till detta att häda den helige Anden och det tycks lite för oklart vad det verkligen helt och fullt är för att vi ska kunna vara helt säkra på att lyckas.

Vad ville han nu ha sagt? Jo, egentligen detta enda: Gud visar i Bibeln sig vara nästan helt inriktad till hur man får en relation, en gemenskap med honom. Detta kallar vi att blir räddad, eller frälst eller dylikt. Gud lägger ganska lite vikt vid att berätta hur man blir oräddad.

Gud lägger inte bara möda på innegänget, de som håller med honom utan på alla människor, även de som inte är honom till lags (vilket jag inte helt visade i just denna bloggpost dock).

Till det som sagts här så kan också läggas att Jesus tycks lägga mindre vikt på hur vi lever än många kyrkor (det är inget jag fört  bevis här dock), men betonar möjligheten att leva med honom.

Framöver kan ämnen som följer kunna vara föremål för egna bloggposter i denna serie Teologis för ateister: Hur kommer jag garanterat till helvetet? Vad händer med de som dött innan Jesu födelse? Vad händer med de som inte hört, Amir i Saudi Arabien m. fl?

Vi slutar där med slutsatsen att Gud inte bara sträcker räddningens möjlighet till innelaget utan också mot dem som agerar motståndare.

Frid och välsignelser!

/ Martin Walldén

 

 

 

 

 

Varför just kristen? Del 1

1984 och 1985 kom den första och andra upplagan ut av min bok: Varför just kristen?(1) Totalt      11 000 ex. Nu tar jag på nytt igen upp den frågan i en serie av bloggtexter här på SAS-bloggen.

Vid olika tillfällen har jag blivit ombedd att ge ut en tredje upplaga av den boken. Men jag har inte gjort det ännu, och vi får se om dessa bloggtexter kan bli en bok så småningom, men då med ett något annat upplägg och innehåll än den förra boken.

De reformatoriska och apologetiska inslagen kommer att vara tydliga och ha en framträdande plats  i dessa bloggtexter. Jag ser det som nödvändigt, då en sextioårig sekulariseringsprocess i vårt land har undergrävt Bibeltro och tilltron till Jesus. En sekulariseringsprocess som tyvärr har varit och är uppbackad av liberal- och elimineringsteologiska strömningar inifrån kyrka och frikyrka.  

Jag är kristen och det skäms jag inte att frimodigt stå upp för i Sverige idag. I Sverige, som idag räknas till ett av världens mest sekulariserade länder, och i en värld där 80 % av all religiös diskriminering sker mot kristna. Varje dag under årets 365 dagar förföljs och dödas kristna människor världen över, och det av den enda orsaken att han eller hon är just kristen.(2) Att vara just kristen är det tydligen värt att både lida och dö för.

Jag är kristen och inte något annat! Jag är inte muslim, hinduist eller buddist. Jag hör inte hemma i vare sig någon främmande eller känd religion och inte heller i några ”Gudlösa ismer” såsom ateism, Darwinism, sekulärhumanism etc. även om jag har vänner och bekanta i de sammanhangen.

Viking_age_christian_cross_found_in_Lund_sweden
Krucifix från vikingatiden från Lund. Foto/copyright: Hedning [sic]
Varför är jag då just kristen och inget annat? Mitt första svar är:

DÄRFÖR ATT JAG ÄR EN MÄNNISKA OCH INGET ANNAT

Det är enbart människan som kan vara kristen. Djur och växter kan det inte. Det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas ”kristna”.(3)  Alltsedan det första århundradet efter Jesu födelse har det funnits kristna människor i världen. Först i Antiokia och fram till våra dagar i varje världsdel. Som lärjunge till Jesus Kristus är det en heder att få kallas ”kristen”, som kommer av Kristus. 

Svar på mänskliga frågor

Vi människor bär alla på frågor, mänskliga frågor, s.k. ”existentiella frågor”.(4) Det är något genuint mänskligt att vi ställer dessa frågor, men också att vi vill ha svar på dem. Jag är kristen, därför att jag har fått trovärdiga svar på dessa ”existentiella frågor”. 

Den första frågan är:

VEM ÄR JAG?

Vad är då en människa?(5)

Det har med min identitet som människa att göra. Ingen människa klarar av att i längden leva identitetslös eller i en identitetskris som bryter ned människan inifrån. 

Min identitet som människa går tillbaka till en evig och personlig Gud och till ett bestämt ursprung, till ”begynnelsen”. Där har min identitet som människa, min människosyn och mitt människovärde sin förankring och sina historiska rötter. Gud sa: Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss.(6)  Här finns det inte något utrymme för någon evolutionsteoretisk spekulation, osäkerhet eller vilsenhet angående vad en människa är eller vad hon har utvecklas till under en slumpmässig och obestämd evolutionsprocess under oöverskådliga årmiljoner, och i avsaknad av en bakomliggande intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål. Här kan vi istället med säkerhet veta något om vår identitet som människa. Jag är inte ett högt utvecklat djur och jag härstammar inte ifrån någon nu utdöd apart, utan jag är en människa och inget annat. En människa med ett Gudomligt ursprung och med en Gudagiven identitet. 

Treeniga personligheter

Som personligheter kan vi vara olika varandra, men grundläggande så är vi som människor lika när det gäller att vi var och en är treeniga personligheter med ande, själ och kropp. Detta har med vår Gudslikhet att göra; att vi är skapade av en treenig Gud till treeniga personligheter och som sådana Guds avbild.(7) Jag återkommer till detta i en bloggtext längre fram, då jag mer ingående ska skriva om människosyn och människovärdet, som ytterligare ett skäl till varför jag är just kristen och inget annat.

Med en bestämd könsidentitet

När Gud skapade människan, då skapade han dem till man och kvinna. När Gud skapade människor gjorde han dem lika Gud. Till man och kvinna skapade han dem; och Gud välsignade dem och gav dem namnet människa när de blev skapade.(8)  Det genuint och sant mänskliga är det mannliga och det kvinnliga, och även detta har med vårt ursprung och med vår Gudslikhet att göra. 

Vi lever i en tid och med en tidsanda då varje spår ska raderas ut som kan härledas till en personlig och evig Gud som Designer och Skapare. Även det mest grundläggande och självklara ska då raderas ut. Den s.k. ”könsneutraliteten”, eller rättare sagt könsvilsenheten, är ett exempel på denna uppgörelse med vårt Gudomliga ursprung. Denna könsvilsenhet som idag når oanade höjder och som tar sig många olika uttryck, alltifrån lanserandet av det könsneutrala ordet hen (9)  till den s.k. ”Queerteorin” som används för att ifrågasätta könsidentiteten, och istället ska varje individ själv avgöra sin könsidentitet. Detta som Olof Edsinger, med all rätt, kallar för ”ett socialt experiment, där vedertagna biologiska och psykologiska fakta kastas över ända”.(10)  Ett annat exempel på denna vilsenhet är vad Matilda Nordh skrev till sin fem månader gamla son i tidningen Metro den 6 april 2016: Älskade son – ditt kön är så ofantligt oviktigt.(11) Ja, så här märkligt kan man teoretiskt resonera i sin vilsenhet när man låter det som för tillfället är ”politiskt korrekt” bestämma över sitt tänkande. Men både ”Queerteorins” förespråkare och Matilda Nordh vet egentligen bättre, nämligen att utan en tydlig könsidentitet man och kvinna, så hade det inte varit möjligt för dem att födas, och då hade de heller inte kunnat torgföra sina könsneutrala åsikter. Så naivt och patetiskt kan det bli, då man vill riva upp och avlägsna det som har varit och är ett lands och ett samhälles grundvalar genom alla generationer av människans historia. 

Som kristen slipper jag att brottas med denna könsvilsenhet. Som en människa så vet jag, att vi människor är män och kvinnor. Det räcker faktiskt med en liten gnutta av grundläggande kunskap i biologi och i Bibeln, för att vi ska kunna veta detta. Och de människor som brottas med sin ”könsidentitet” ska självklart få saklig och kunnig hjälp. Men den hjälpen är inte att ifrågasätta vår grundläggande identitet som människor, vare sig med hjälp av det konstruerade ordet hen eller med en vilsen ”Queerteori”.

     JAG ÄR EN MÄNNISKA OCH INGET ANNAT. DÄRFÖR ÄR JAG JUST KRISTEN!

Väl mött!

/ Bength Gustafson

forts. följer

Källor: (1) Varför just kristen? av Bength Gustafson. InterSkrift/Harriers AB. 1984, 1985. (2) Den kristna människorättsorganisationen och internationella missionsorganisationen Open Doors ger oss denna översikt. (3) Apg. 11:26. (4) ”De existentiella frågorna”: 1. Varifrån kommer jag? Människans ursprung. 2. Vem är jag och varför är jag här? Människans identitet och mening med livet. 3. Vart är jag på väg? Evig destination. (5). Ps. 8:5.a. (6) 1 Mos. 1:26.a. (7) 1 Mos. 1:26-28. 1 Tess. 5:23. Hebr. 4:12. (8) 1 Mos. 5:1-2. (9) ”Hen” är ett svenskt könsneutralt personligt pronomen. Ett uttryck för ”normkritik”. Erkända och fastlagda normer ska kritiseras och förändras. (10) ”Queer är inte vetenskap – utan ideologi”. Olof Edsinger opinion@svt.se (11) Debattartikel av Matilda Nordh i tidningen Metro, onsdagen den 6 april 2016.

Apologetik del 9 – Jag är neutral du är religiös : Är vampyrer rädda för salt?

Det jag nu kommer att avhandla är måhända både kort och simpelt och självklart, men inte helt oviktigt. 

Det jag nu kommer att avhandla är inte heller argument per ce för kristen tro. 

Skälet till att jag kommer att berätta om begravningsbyrån och vampyrer är helt enkelt ett slags återvändande till den första delen av denna bloggpostserie: Apologetik del 1 – Hur varmt är badvattnet? 

Då jag var verksam på en annan ort än nu så fanns det en begravningsbyrå (säkert fanns det flera, men jag halvt hänger ut just bara en denna gång). I staden blev det vinter och det blev snö och det blev tö, det blev kallt och det blev isigt och allt. Svenska kyrkans mark låg ganska nära denna begravningsbyrå och kyrkfolkets sandning och halkbekämpning var i det närmaste exemplarisk, medan utanför begravningsbyråporten var det ofta halt och isigt. Vi skojade ibland om det var så att de försökte skaffa sig kunder på det sättet. 

Här fanns det något under vårt skämt som behövde förstås för att det skulle funka, vi förutsatte en hel massa saker; till exempel att de ville ha kunder (om än på andra sätt), att den som vi nämnde det för visste vad en begravningsbyrå sysslade med och hade för kunder. 

img_8033-e1527626928371.jpg
Vampyrer! Finns de? Är de rädda för salt?

Kanske använder du salt? Kanske inte! Kanske är du då vampyr!? Det är inte en räcka tankar som helt nödvändigt hänger ihop med varandra, men om man kryddar till det hela lite med att ha salt med vitlöksmak så blir det genast annorlunda! Kanske i alla fall, för även här har vi förutsatt en del saker; vi har förutsatt att man vet vad en vampyr är, hur den fungerar (att den skyr vitlök (och krucifix och dagsljus, att den inte har någon spegelbild etc.)) och lite likt skämtet med eller om begravningsbyrån, att människor kan uppskatta skämtet och inte ta illa vid sig. 

Så vad har detta med apologetik, alltså att förklara och försvara den kristna tron, att göra? 

Jo, och här efter mycket kort text kommer poängen: Vi lever i ett samhälle som har bytt religion från kristen till någon slags blandning eller renodling av den gemensamma berättelsen omkring shopping, din egen mening, vetenskap, och lite eventuellt lite annat vilket gör att vi också i det offentliga rummet bytt språk lite grann. Jag var på ett möte alldeles nyss där den som ledde den klart sekulära sammankomsten både pratade om att lära sig ”att vända andra kinden till” och att en del i sammanhanget valde ”den breda vägen”, språkbruk som för en tid sedan var gångbar överallt, men som nu nog inte är det. 

I det nya språket och det nya samhället har nya ideal växt fram, vilket inte alls är konstigt, i olika grupper är olika ideal rådande, men det som är lite frapperades för en kristen och något som ofta är en blir fläck för den vi pratar med är att en religiös tro ses som en icke-neutral utgångspunkt och väsenskild från en icke-religiös tro. 

En tanke från mig är att antagligen har lite av naturvetenskapens metodologiska naturalism smittat av sig med någon slags föreställning om att allt utom det är att vara inte-neutral och likaså har smittat av sig med en tanke om att man kan vara neutral, och att det är att vara inte-religiös. 

Men jag tror att det är värt att notera att dels är många vetenskapsmän kristna och teister, dels så är det enkelt att se att bara för att du är icke-relgiös så är du inte neutral, tvärsom många gånger skulle jag säga, men det är en personlig åsikt. 

Det som behövs åstadkommas för att samtalet ska vara fruktbart är att inte som kristen backa in i något slags tilldelat fack att man kan få uttala sig om världen, vetenskap, biologi, historia bara om man är medveten om att man inte är neutral, till skillnad från den icke-religiöse man talar med. 

Nej, det som är viktigt är att på något sätt medvetandegöra även den andre om att vi har våra olika utgångspunkter, våra olika saker och ting som vi förutsätter. Bara det enkla faktum att naturvetenskapens maxim om att via experiment och observationer, repeterbara sådana, ställa upp tester, göra hypoteser och teorier, det är inte något som man kan komma fram till genom experiment, eller observation utan är sådant som man måste förutsätta, anta, ha som grund för fortsättningen. Det gör dem inte fel, men det gör dem inte heller till naturvetenskapliga slutsatser (strängt taget är de inte naturvetenskapliga i det hänseendet kanske man kan säga?!). 

Allt gott och välsignelser i samtalen! 

/ Martin Walldén