Etikettarkiv: Kristen tro

Teologi för ateister del 1 – Gud räddar bara mobbare!?

Det här är första delen i en sedan länge utlovad serie om den kristna tron. Den blir förstås personligt präglad, men jag försöker utgå från ett ganska allmänt kristet förhållningssätt. Att den är utlovad gör ju inte säkert att den är efterlängtad, jag har nämligen utlovat den när olika resonemang om Gud framkommit som kan behöva förklaras eller utvecklas, och ibland tänkt att den behövs när företrädare för andra trosuppfattningar än den kristna (ofta för en ateistisk tro, men inte alltid) beskrivit den Gud de inte tror på, vilket tillika är en Gud jag inte tror på, men så här sammanblandningen skett; det här angetts vara den kristna trons Gud.

imageDenna gång är det några tankar om det som kallas den dubbla utgången. Bland annat lite om Gud kan vara god då bara den som passar in i kyrkans mall får komma till himlen och lite om hur man ser till att lyckas undvika evigheten med Gud.

I kristen tro talar vi ibland om frälsningsvisshet, det är något vi kan uppnå, vi kan veta att vi är räddade/frälsta, att vi lever i en relation med Jesus som har fört oss över från död till liv, i livet här och med fullbordan efter döden.

Några fler tankar om den kristna tron från undertecknad kan läsas här.

Ett vanligt bibelställe som brukar citeras för att berätta om frälsningsvisshetens möjlighet är:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. 

Romarbrevet 10:9-10

För att förklara att Gud vill rädda alla människor brukar det som kallas Lilla Bibeln anföras:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

–  Johannesevangeliet 3:16-17

Och det är på sin plats att inskärpa att det är Guds kärlek som både är upphovet till att han vill rädda alla människor och som visas just genom möjligheten att bli räddad genom honom:

Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

–  1 Johannesbrevet 1:9-10

Gud räddar inte ja-sägare!

Poängen med hela min bloggpost är att en del av de som har en ateistisk tro och inte en kristen tro verkar mena att Gud bara räddar dem som liksom gillar honom, anpassar sig efter honom, att det inte tycks tyda på någon kärleksfull Gud utan snarare lite likt den där tuffa gängledaren på högstadiet som räddade de som gjorde som han sa och skickade de andra till mobbningshelvetet i sämsta fall.

Eller annorlunda formulerat: Är kärlekens religion, den kristna tron, så att det bara är innegänget som Gud bryr sig om, bara de som blir räddade, oavsett vad för skäl den som inte omfattar den kristna trons innehåll har för sitt ställningstagande?

Kanske förstår du inte poängen med frågan och att besvara den, då vill jag tröstande säga att det är mest ett klargörande så att du argumenterar mot rätt Gud och inte en du själv uppfinner!

Vi fortsätter med den kristna trons grundfundament: Bibeln. Det är i Bibeln inte så enkelt att finna stöd för att Gud inte är kärleksfull på detta område! Bibeln driver hela tiden linjen om frälsningsvisshet, Gud vill att vi ska kunna vara säkra på att vi tillhör honom! Vi får dopet och nattvarden som fysiska påminnelser om den andliga/osynliga verkligheten, vi får säkerhetsförklaringen att tron och bekännelsen räddar (Romarbrevet 10:9-10), vi får försäkran om att Gud vill rädda alla (Johannesevangeliet 3:16-17) och att det är Guds kärlek som ligger bakom (1 Johannesbrevet 1:9-10).

Ofrälsningsvisshet – Hädelse mot den helige Ande

Kan vi uppnå visshet om att bli ofrälsta?

Det beror nog lite på hur man funderar kring frågan, de flesta kristna skulle nog säga att möjligheten att gå förlorad är reell och att vi är kallade  att omvända oss och följa Jesus,att vi är inte uppmanade av Gud att söka den bortre gränsen utan att sök oss nära honom, men om man nu ändå vill ihärda så skulle nog många kristna svara att om vi inte vill ha med Gud att göra så kommer vi inte behöva det. Gud skapade människor med verkliga val i sina händer, val att påverka världen genom att göra ont eller att göra gott och verkliga, riktiga val som ytterst detta: Välja att inte leva med den som är godheten, ljuset, räddningen.

För utan val skulle vi vara som robotar, vi skulle inte kunna välja/skapa/främja kärlek om vi var tvungna att att göra på ett visst sätt.

Men om man nu vill välja bort, finns det då inget sätt? Jo, man kan uppnå ofrälsningsvisshet! Frågan är dock bara hur…

Sannerligen, människorna skall få förlåtelse för allt, för sina synder och för sina hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den heliga anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd. 

–  Markusevangeliet 3:28-29

Också kan detta parallellställe anföras:

Därför säger jag er: all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas.

Matteusevangeliet 12:31

Här tycks vi ha något! Och läser vi den vidare kontexten (alltså texten runt omkring) så verkar markusstället peka mot att man ser och förstår att Jesus är Guds son eller liknande, men ändå ger djävulen äran, eller i alla fall länkar ihop det som sker med den onde. Även Hebreerbrevet tycks ha någon sådan tanke. Det är nog ändå det närmaste vi kommer, utifrån texten i Markusevangeliet är det inte helt enkelt att se vad som skett som rakt av är hädelse mot den helig Ande.

Kan jag göra något för att slippa bort ifrån förlåtelsen?

Det är ju så att vi kan vara trygga i att vi tillhör Jesus om vi gör det, men hur gör jag för att vara helt säker på att inte någonsin ha med Gud att göra? Det tråkiga svaret på detta är väl att vi kanske inte kan vara helt säkra på att jag personligen helt och fullt lyckas göra något mot honom som gör att förlåtelsen inte gäller för mig. Korset sonar liksom synden, för vi tycks behöva komma fram till detta att häda den helige Anden och det tycks lite för oklart vad det verkligen helt och fullt är för att vi ska kunna vara helt säkra på att lyckas.

Framöver skulle ämnen som: Hur kommer jag garanterat till helvetet? Vad händer med de som dött innan Jesu födelse? Vad händer med de som inte hört, Amir i Saudi Arabien m. fl?

Vi slutar där med slutsatsen att Gud inte bara sträcker räddningens möjlighet till innelaget utan också mot dem som agerar motståndare.

Frid och välsignelser!

/ Martin Walldén

 

 

 

 

 

Annonser

Varför just kristen? Del 1

1984 och 1985 kom den första och andra upplagan ut av min bok: Varför just kristen?(1) Totalt      11 000 ex. Nu tar jag på nytt igen upp den frågan i en serie av bloggtexter här på SAS-bloggen.

Vid olika tillfällen har jag blivit ombedd att ge ut en tredje upplaga av den boken. Men jag har inte gjort det ännu, och vi får se om dessa bloggtexter kan bli en bok så småningom, men då med ett något annat upplägg och innehåll än den förra boken.

De reformatoriska och apologetiska inslagen kommer att vara tydliga och ha en framträdande plats  i dessa bloggtexter. Jag ser det som nödvändigt, då en sextioårig sekulariseringsprocess i vårt land har undergrävt Bibeltro och tilltron till Jesus. En sekulariseringsprocess som tyvärr har varit och är uppbackad av liberal- och elimineringsteologiska strömningar inifrån kyrka och frikyrka.  

Jag är kristen och det skäms jag inte att frimodigt stå upp för i Sverige idag. I Sverige, som idag räknas till ett av världens mest sekulariserade länder, och i en värld där 80 % av all religiös diskriminering sker mot kristna. Varje dag under årets 365 dagar förföljs och dödas kristna människor världen över, och det av den enda orsaken att han eller hon är just kristen.(2) Att vara just kristen är det tydligen värt att både lida och dö för.

Jag är kristen och inte något annat! Jag är inte muslim, hinduist eller buddist. Jag hör inte hemma i vare sig någon främmande eller känd religion och inte heller i några ”Gudlösa ismer” såsom ateism, Darwinism, sekulärhumanism etc. även om jag har vänner och bekanta i de sammanhangen.

Viking_age_christian_cross_found_in_Lund_sweden
Krucifix från vikingatiden från Lund. Foto/copyright: Hedning [sic]
Varför är jag då just kristen och inget annat? Mitt första svar är:

DÄRFÖR ATT JAG ÄR EN MÄNNISKA OCH INGET ANNAT

Det är enbart människan som kan vara kristen. Djur och växter kan det inte. Det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas ”kristna”.(3)  Alltsedan det första århundradet efter Jesu födelse har det funnits kristna människor i världen. Först i Antiokia och fram till våra dagar i varje världsdel. Som lärjunge till Jesus Kristus är det en heder att få kallas ”kristen”, som kommer av Kristus. 

Svar på mänskliga frågor

Vi människor bär alla på frågor, mänskliga frågor, s.k. ”existentiella frågor”.(4) Det är något genuint mänskligt att vi ställer dessa frågor, men också att vi vill ha svar på dem. Jag är kristen, därför att jag har fått trovärdiga svar på dessa ”existentiella frågor”. 

Den första frågan är:

VEM ÄR JAG?

Vad är då en människa?(5)

Det har med min identitet som människa att göra. Ingen människa klarar av att i längden leva identitetslös eller i en identitetskris som bryter ned människan inifrån. 

Min identitet som människa går tillbaka till en evig och personlig Gud och till ett bestämt ursprung, till ”begynnelsen”. Där har min identitet som människa, min människosyn och mitt människovärde sin förankring och sina historiska rötter. Gud sa: Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss.(6)  Här finns det inte något utrymme för någon evolutionsteoretisk spekulation, osäkerhet eller vilsenhet angående vad en människa är eller vad hon har utvecklas till under en slumpmässig och obestämd evolutionsprocess under oöverskådliga årmiljoner, och i avsaknad av en bakomliggande intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål. Här kan vi istället med säkerhet veta något om vår identitet som människa. Jag är inte ett högt utvecklat djur och jag härstammar inte ifrån någon nu utdöd apart, utan jag är en människa och inget annat. En människa med ett Gudomligt ursprung och med en Gudagiven identitet. 

Treeniga personligheter

Som personligheter kan vi vara olika varandra, men grundläggande så är vi som människor lika när det gäller att vi var och en är treeniga personligheter med ande, själ och kropp. Detta har med vår Gudslikhet att göra; att vi är skapade av en treenig Gud till treeniga personligheter och som sådana Guds avbild.(7) Jag återkommer till detta i en bloggtext längre fram, då jag mer ingående ska skriva om människosyn och människovärdet, som ytterligare ett skäl till varför jag är just kristen och inget annat.

Med en bestämd könsidentitet

När Gud skapade människan, då skapade han dem till man och kvinna. När Gud skapade människor gjorde han dem lika Gud. Till man och kvinna skapade han dem; och Gud välsignade dem och gav dem namnet människa när de blev skapade.(8)  Det genuint och sant mänskliga är det mannliga och det kvinnliga, och även detta har med vårt ursprung och med vår Gudslikhet att göra. 

Vi lever i en tid och med en tidsanda då varje spår ska raderas ut som kan härledas till en personlig och evig Gud som Designer och Skapare. Även det mest grundläggande och självklara ska då raderas ut. Den s.k. ”könsneutraliteten”, eller rättare sagt könsvilsenheten, är ett exempel på denna uppgörelse med vårt Gudomliga ursprung. Denna könsvilsenhet som idag når oanade höjder och som tar sig många olika uttryck, alltifrån lanserandet av det könsneutrala ordet hen (9)  till den s.k. ”Queerteorin” som används för att ifrågasätta könsidentiteten, och istället ska varje individ själv avgöra sin könsidentitet. Detta som Olof Edsinger, med all rätt, kallar för ”ett socialt experiment, där vedertagna biologiska och psykologiska fakta kastas över ända”.(10)  Ett annat exempel på denna vilsenhet är vad Matilda Nordh skrev till sin fem månader gamla son i tidningen Metro den 6 april 2016: Älskade son – ditt kön är så ofantligt oviktigt.(11) Ja, så här märkligt kan man teoretiskt resonera i sin vilsenhet när man låter det som för tillfället är ”politiskt korrekt” bestämma över sitt tänkande. Men både ”Queerteorins” förespråkare och Matilda Nordh vet egentligen bättre, nämligen att utan en tydlig könsidentitet man och kvinna, så hade det inte varit möjligt för dem att födas, och då hade de heller inte kunnat torgföra sina könsneutrala åsikter. Så naivt och patetiskt kan det bli, då man vill riva upp och avlägsna det som har varit och är ett lands och ett samhälles grundvalar genom alla generationer av människans historia. 

Som kristen slipper jag att brottas med denna könsvilsenhet. Som en människa så vet jag, att vi människor är män och kvinnor. Det räcker faktiskt med en liten gnutta av grundläggande kunskap i biologi och i Bibeln, för att vi ska kunna veta detta. Och de människor som brottas med sin ”könsidentitet” ska självklart få saklig och kunnig hjälp. Men den hjälpen är inte att ifrågasätta vår grundläggande identitet som människor, vare sig med hjälp av det konstruerade ordet hen eller med en vilsen ”Queerteori”.

     JAG ÄR EN MÄNNISKA OCH INGET ANNAT. DÄRFÖR ÄR JAG JUST KRISTEN!

Väl mött!

/ Bength Gustafson

forts. följer

Källor: (1) Varför just kristen? av Bength Gustafson. InterSkrift/Harriers AB. 1984, 1985. (2) Den kristna människorättsorganisationen och internationella missionsorganisationen Open Doors ger oss denna översikt. (3) Apg. 11:26. (4) ”De existentiella frågorna”: 1. Varifrån kommer jag? Människans ursprung. 2. Vem är jag och varför är jag här? Människans identitet och mening med livet. 3. Vart är jag på väg? Evig destination. (5). Ps. 8:5.a. (6) 1 Mos. 1:26.a. (7) 1 Mos. 1:26-28. 1 Tess. 5:23. Hebr. 4:12. (8) 1 Mos. 5:1-2. (9) ”Hen” är ett svenskt könsneutralt personligt pronomen. Ett uttryck för ”normkritik”. Erkända och fastlagda normer ska kritiseras och förändras. (10) ”Queer är inte vetenskap – utan ideologi”. Olof Edsinger opinion@svt.se (11) Debattartikel av Matilda Nordh i tidningen Metro, onsdagen den 6 april 2016.

Apologetik del 9 – Jag är neutral du är religiös : Är vampyrer rädda för salt?

Det jag nu kommer att avhandla är måhända både kort och simpelt och självklart, men inte helt oviktigt. 

Det jag nu kommer att avhandla är inte heller argument per ce för kristen tro. 

Skälet till att jag kommer att berätta om begravningsbyrån och vampyrer är helt enkelt ett slags återvändande till den första delen av denna bloggpostserie: Apologetik del 1 – Hur varmt är badvattnet? 

Då jag var verksam på en annan ort än nu så fanns det en begravningsbyrå (säkert fanns det flera, men jag halvt hänger ut just bara en denna gång). I staden blev det vinter och det blev snö och det blev tö, det blev kallt och det blev isigt och allt. Svenska kyrkans mark låg ganska nära denna begravningsbyrå och kyrkfolkets sandning och halkbekämpning var i det närmaste exemplarisk, medan utanför begravningsbyråporten var det ofta halt och isigt. Vi skojade ibland om det var så att de försökte skaffa sig kunder på det sättet. 

Här fanns det något under vårt skämt som behövde förstås för att det skulle funka, vi förutsatte en hel massa saker; till exempel att de ville ha kunder (om än på andra sätt), att den som vi nämnde det för visste vad en begravningsbyrå sysslade med och hade för kunder. 

img_8033-e1527626928371.jpg
Vampyrer! Finns de? Är de rädda för salt?

Kanske använder du salt? Kanske inte! Kanske är du då vampyr!? Det är inte en räcka tankar som helt nödvändigt hänger ihop med varandra, men om man kryddar till det hela lite med att ha salt med vitlöksmak så blir det genast annorlunda! Kanske i alla fall, för även här har vi förutsatt en del saker; vi har förutsatt att man vet vad en vampyr är, hur den fungerar (att den skyr vitlök (och krucifix och dagsljus, att den inte har någon spegelbild etc.)) och lite likt skämtet med eller om begravningsbyrån, att människor kan uppskatta skämtet och inte ta illa vid sig. 

Så vad har detta med apologetik, alltså att förklara och försvara den kristna tron, att göra? 

Jo, och här efter mycket kort text kommer poängen: Vi lever i ett samhälle som har bytt religion från kristen till någon slags blandning eller renodling av den gemensamma berättelsen omkring shopping, din egen mening, vetenskap, och lite eventuellt lite annat vilket gör att vi också i det offentliga rummet bytt språk lite grann. Jag var på ett möte alldeles nyss där den som ledde den klart sekulära sammankomsten både pratade om att lära sig ”att vända andra kinden till” och att en del i sammanhanget valde ”den breda vägen”, språkbruk som för en tid sedan var gångbar överallt, men som nu nog inte är det. 

I det nya språket och det nya samhället har nya ideal växt fram, vilket inte alls är konstigt, i olika grupper är olika ideal rådande, men det som är lite frapperades för en kristen och något som ofta är en blir fläck för den vi pratar med är att en religiös tro ses som en icke-neutral utgångspunkt och väsenskild från en icke-religiös tro. 

En tanke från mig är att antagligen har lite av naturvetenskapens metodologiska naturalism smittat av sig med någon slags föreställning om att allt utom det är att vara inte-neutral och likaså har smittat av sig med en tanke om att man kan vara neutral, och att det är att vara inte-religiös. 

Men jag tror att det är värt att notera att dels är många vetenskapsmän kristna och teister, dels så är det enkelt att se att bara för att du är icke-relgiös så är du inte neutral, tvärsom många gånger skulle jag säga, men det är en personlig åsikt. 

Det som behövs åstadkommas för att samtalet ska vara fruktbart är att inte som kristen backa in i något slags tilldelat fack att man kan få uttala sig om världen, vetenskap, biologi, historia bara om man är medveten om att man inte är neutral, till skillnad från den icke-religiöse man talar med. 

Nej, det som är viktigt är att på något sätt medvetandegöra även den andre om att vi har våra olika utgångspunkter, våra olika saker och ting som vi förutsätter. Bara det enkla faktum att naturvetenskapens maxim om att via experiment och observationer, repeterbara sådana, ställa upp tester, göra hypoteser och teorier, det är inte något som man kan komma fram till genom experiment, eller observation utan är sådant som man måste förutsätta, anta, ha som grund för fortsättningen. Det gör dem inte fel, men det gör dem inte heller till naturvetenskapliga slutsatser (strängt taget är de inte naturvetenskapliga i det hänseendet kanske man kan säga?!). 

Allt gott och välsignelser i samtalen! 

/ Martin Walldén   

Finns synd?

För drygt två år sen frågade jag min kristna vän, som jag brukade diskutera tro med, om begreppet synd. Jag frågade ”Vadå synd? Vad är det?” I mina ögon fanns det nämligen inget som kallades synd. Jag tänkte att visst, folk gör saker som inte alltid blir bra; misstag och felsteg, som ibland tyvärr går ut över andra medmänniskor. Men i bästa fall, kan man då försöka rätta till det. Det är helt enkelt så alla människor funkar. Vi kan försöka bättra oss, lära oss av våra felsteg och hjälpa varandra att undvika göra felsteg mot andra. Vi kan också välja att se det goda framför det negativ och att fokusera på att göra mycket gott för andra istället.

Sen har vi den kristna världsbilden som säger att synden är lika verklig som luften vi andas eller kroppen vi lever i. Även andra religioner talar om synd, framförallt de monoteistiska religionerna (judendom och islam). Så var lämnar det oss? Finns synd? Och vad är i så fall det?

I Bibeln definieras synd som en överträdelse av Guds lag eller som rebelliskhet mot Gud. Vi har valt bort Gud, vänt honom ryggen och gått vår egen väg – och synden kvarhåller den distansen mellan oss och Gud. Man kan jämföra synd med brott i ett juridiskt system. En person som begår en överträdelse från samhällets uppställda lag blir automatiskt straffbar. Den personen anses vara lagligt ansvarig för sin handling och behöver då vara beredd på att ta konsekvenserna för det, utifrån vad samhällets juridiska system har bestämt (såvida inte personen bedöms ha varit psykiskt ”sjuk” vid tidpunkten). Utan lagen skulle vi därmed inte ha några brott som ger ”standardiserade” konsekvenser. På liknande sätt blir det med synd. Utan Gud, ingen synd.

Jag tror att en viktig anledning till att syndabegreppet inte existerar i den sekulära världsbilden är för att man inte tror att vi är moraliskt ansvariga gentemot någon. I alla fall inte mot någon mer än mot den eller de personer som blir påverkade av ens handlingar. Man skulle förenklat kunna tänka på vårt moraliska ansvar i två dimensioner, vilka jag lekmannamässigt kallar för den horisontella dimensionen och den vertikala dimensionen. Låt mig förklara vad jag menar med detta.

När jag ser tillbaka till hur jag tänkte om synd och moraliskt ansvar inser jag att jag utgick från att mina handlingars påverkan endast existerade i den horisontella dimensionen. Med det menar jag den mellanmänskliga dimensionen; där vi alla människor finns i ett oupplösligt samspel. I den dimensionen är vi alla är på samma nivå och vi står ständigt i relation till varandra. Där är vi också moraliskt ansvariga gentemot varandra. Skadar, eller hjälper, jag en annan person så anses jag vara moraliskt ansvarig för mitt ”goda” eller ”onda” handlande (och vad som är ont och gott bygger i sig på att det finns en objektiv grund för godhet – här, Gud – men det ska jag inte fördjupa mig i denna gång). Det är alltså lätt att se att vi lever i ett ständigt samspel av att mina handlingar påverkar och påverkas av andras handlingar – vilka vi intuitivt också utgår ifrån att vi bär ett ansvar för.

Däremot uppenbarades det för mig, sakta och under en lång tidsperiod, att det även finns en vertikal dimension. Den innebär att jag står i relation till något väsensskilt högre än mig. Jag är inte helt fristående utan jag som människa, tillsammans med alla andra människor, står också i relation till Gud. Det är alltså inte bara jag och mina medmänniskor som finns, utan även Gud finns med i ekvationen. Med den insikten och förståelsen blev det tydligt att mina handlingars moraliska tyngd även har en vertikal dimension. Jag har Gud över mig och jag är moraliskt ansvarig gentemot Gud. Mina handlingar, när de ställs i relation till Gud – och inte bara till mina medmänniskor -, gör att vissa (många?) av mina handlingar tillfaller kategorin synd. Så vad innebär det då för oss?

Jag tror att majoriteten håller med om att det inte finns någon perfekt människa. Vi har förmodligen alla någon gång ljugit eller snackat illa om andra – kanske till och med hatat andra. Majoriteten har nog stulit någon gång, varit avundsjuka eller giriga – eller helt enkelt låtit bli att göra gott mot medmänniskor när vi har haft möjlighet. Skulle vi specificera oss och även undersöka de tio budorden (som vi för enkelhetens skull kan benämna som Guds lag), så har alla säkerligen någon gång brutit mot en eller flera av dessa bud. Vi har därmed, utifrån Bibeln, alla gjort sådant som kan definieras som synd – och blir därmed straffbara inför Gud.

Så å ena sidan har vi den sekulära världsbilden som säger att synd inte existerar och å andra sidan den bibliska världsbilden (och andra religioners) som säger att vi ständigt syndar mot Gud och våra medmänniskor. Om vi är moraliskt ansvariga mot våra medmänniskor men även mot Gud – vad innebär det då för oss? Jo, det innebär bland annat att vi alla – eftersom ingen människa är perfekt – har syndat mot Gud. Visst? Det innebär också att vi alla på något vis har brutit mot Guds lag och därmed blir straffbara. Däremot stannar, turligt nog, inte den kristna världsbilden med att peka ut oss som syndare och rebeller mot Guds lag. Istället talar kristendomen framförallt om att Gud själv kom till jorden, som Jesus, för att ta detta straff för våra synder. Med Guds kärlek och nåd har vi blivit skonade för våra brott mot Gud; våra synder. Och ingen mindre än Gud själv tog straffet, konsekvenserna, istället för oss. Det säger något om vilken stor nåd och längtan Gud har för och till oss människor. Eller vad säger du?

Gästbloggare – Hanna Lundqvist

På onsdag är det premiär för Hanna Lundqvist som gästbloggare här på Svenska apologetiksällskapets blogg!

Hon kommer att skriva om kopplingen mellan Bibelns Nya Testamente och Bibelns Gamla Testamente.

Så här beskriver hon sig själv

Jag heter Hanna Lundqvist och är en gymnasielärare i matematik och religion som helt oväntat (för mig själv i alla fall) fick möjligheten att bli lärare i bibelkunskap. Något som känns som en gåva i mitt liv, en utmanade men otroligt givande sådan. Jag jobbade först knappa 10 år på hjälmared folkhögskola på deras bibellinje, mina ämnesområden var gamla testamentet, interpretation, homiletik och själavård. Sedan i höstas arbetar jag på LM Engström gymnasium i Göteborg där jag undervisar i matematik och bibelkunskap igen fast på ett lite annat sätt.

Jag har vuxit upp i ett hem med stor närhet till bibelordet och min egen Gudsrelation bygger mycket på växling mellan vilsam frid och envis brottning. Kanske är det därför jag tycker om GT så mycket, för att jag ser samma växling där. Jag har blivit ombedd att skriva om kopplingen mellan GT och NT och här nedan delar jag några av mina tankar på detta stora område. Min förhoppning och bön är endast en, att denna text inspirerar läsaren till att själv söka och finna, och själv känna sig funnen.

/ Hanna Lundqvist

När söker vi kontakt med Gud?

Det finns en låttext som jag tycker, och länge har tyckt, är väldigt intressant och träffande på ett lite bitterljuvt sätt. Det är Regina Spektors låt ”Laughing with”, som handlar om nyckfullheten i hur vi människor kan se på Gud i olika situationer av livet. Hon sjunger bland annat:

“No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God when they’re starving or freezing or so very poor

No one laughs at God when the doctor calls after some routine tests
No one’s laughing at God
When it’s gotten real late and their kid’s not back from the party yet

But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke, or
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they’re ‘bout to choke
God can be funny
When told he’ll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious, ha ha”

Denna låttext innehåller väldigt mycket insiktsfulla fraser, som träffar an på något viktigt om hur vi människor många gånger förhåller oss till Gud. När livet är enkelt, när saker rullar på och när det mesta känns stabilt så kan det vara väldigt enkelt att avfärda Gud och en tro på något högre än oss själva. Då finns det (som jag skrivit om tidigare,  här och här, på bloggen) inget behov av Gud eller man vill inte ha något med Honom att göra. Vi upprätthåller oss själva och tycker vi har kontroll över läget, så vi behöver inte någon form av Överhet som ska leda oss eller – som vi kanske upplever det – bestämma över oss mot vår vilja. Då är det enkelt att till och med tycka att Gud är skrattretande.

Däremot – när livet inte är enkelt – utan när vi kämpar och smärtar, när olyckan är framme eller när någon vi älskar ligger på dödsbädden eller till och med dör, så förvandlas ibland något i oss.  Tankarna om Gud tycks då gå från att vara intellektuella och sakliga (”Gud finns inte”) till att bli mer personliga och relationella (”Vem och var är du, Gud?”). Då kan många, oavsett om man tidigare trott på Gud eller inte, plötsligt knäppa sina händer för att be en bön eller titta upp mot himlen och hoppas på att omständigheterna förändras. Det är intressant och förunderligt, eller hur? Och vad står det för?

Jag tror ett svar på detta kan hittas i vad vi vet om relationers kraft i människors liv. Vi vet från olika forskningsfält (framförallt psykologin) att det är äkta, relationella erfarenheterna som förändrar och berör oss människor. Det är till stor del i relationer som vi skapas och får vår begreppsvärld. Dessa relationer är, förhoppningsvis, positiva och något som bygger upp, men ibland är de destruktiva. Tydligast kan detta ses i barns utveckling. Ett barn utvecklas positivt genom relationer med vuxna som tar hand om, leder och tonar in till barnets behov. Men ett barn kan likväl ”förstöras” om det växer upp utan varma, omhändertagande relationer under sina första år.

Samma sak kan man se ske i samtalsterapi. Det är i mötet med en annan människa, som är empatisk och som visar värme, som läkning och förändring kan se. Med den nya relationella erfarenheten känner vi oss (förhoppningsvis) mindre ensamma och mer hela. Ofta är det sådana erfarenheter som vi behöver och längtar efter i stunder av smärta, när olyckan är framme, när vi lider och när vi behöver stöd. Vi längtar då ofta efter en relation med någon som kan rädda eller hjälpa oss – från lidande, skam, oro, oförlåtelse, smärta och ångest. Det kanske delvis är därför människor, som vanligtvis är icke-troende, kan vara benägna att vända sig till Gud. Vad som sker när livet inte längre ”tillåter” att man ignorerar, skrattar åt eller avfärdar Gud är kanske att man öppnar upp för en kontakt med Gud. Och det är när vi möter någon på ett personligt sätt, istället för att bara enbart ha det i tankarna, som förändring kan ske.

Så vad försöker jag säga? Jo, att Gud (och alla de associationer som finns kring honom, vilka skiljer sig åt mellan människor) kan tänkas vara skrattretande i våra ”starka” stunder, men i stunder när svårigheter och lidande kommer så uppstår ibland en längtan efter Gud, även för de som annars inte tror. Då uppstår en längtan efter en läkande och hjälpande kontakt. Och Gud blir då mer än en tanke; Han blir den perfekta relationen som både hjälper och räddar. Så att Gud skapade oss just för att ha en relation med honom – och bevisade det när Jesus hängde på korset – kan peka oss mot att vår längtan mitt i lidandet hör ihop med Guds vilja. Så för dig som i dagsläget inte tror på Gud, se Gud som en möjlighet till en himmelsk relation – mer perfekt än någon annan relation (passande dagen till ära, då alla hjärtans dag främst handlar om viktiga relationer). Och för oss som tror; låt oss komma ihåg att Gud vill ha vårt hjärtas längtan efter att lära känna och följa honom, så han kan fortsätta leda oss till livets källa.

Är tron en ”stödkrycka” för svagare människor?

Det händer att folk av annan världssyn än den kristna världssynen förklarar att kristna håller fast vid sin tro för att de, om man sammanfattar det, inte är tillräckligt starka i sig själv för att leva i en värld utan Gud. Eller orkar leva i en värld som ibland eller ofta kan upplevas som kall och hård. Eller att de inte klarar av att leva i en tillvaro som i sitt yttersta är meningslös (en följd av den ateistiska världssynen). Eller på grund av sin dödsrädsla behöver lindring mot sin ångest med hjälp av en tro på ett efterliv i himmelen. Det gemensamma för dessa teser är att Gud utgör en mental och känslomässig ”stödkrycka” för kristna människor i deras tillvaro och i denna värld. De behöver tro på en högre makt som de kan luta sig emot för att känna trygghet och säkerhet i denna verklighet.

KryckaDenna tes är säkert något som finns i huvudet hos många i Sverige. Förståeligt, men också lite problematiskt. Att tänka att kristna tror för att de behöver trygghet och styrka vilar ju framförallt på ett grundantagande om att den Gud som kristna tror på inte existerar på riktigt, utan bara är en form av psykologiskt önsketänk. Ett annat sätt att beskriva detta på är att säga att kristendom inte har något med den externa verkligheten att göra utan bara är en emotionell, social eller/och psykologisk produkt (som i sig, om det används som argument, är konstigt eftersom dessa tre bitar också är grundbultar i den externa verkligheten för människor).

Om det, fortsättningsvis, är så att Gudstro ”bara” är en tillflykt eller ett önsketänk, finns det flera luckor som behöver fyllas i. En lucka handlar om hur man förklarar personer som kommer till tro till följd av att ha studerat bevis och argument för kristendomen. Sådana personer finns det gott om och där är jag själv inkluderad. Dessa kan många gånger komma till tro utan att uppleva att världen är kall och hård eller uppleva meningslöshet och/eller dödsångest (återigen är jag inkluderad där). På samma sätt kan denna tes, om att tron är en slags ”stödkrycka”, gå åt båda hållen. Det går att hävda att personer som inte tror på Gud gör det för att de till exempel tycker att det är för jobbigt att ha en Gud över sig (och därmed själva inte är ”gud”) eller att de inte vill ha en moralisk auktoritet över sig.

En annan lucka i den här tesen handlar om att den går emot den psykologiska principen att människor tenderar att vilja göra likadant som sin grupp och inte gå emot normen. Som kristen är jag medveten om att jag är extremt avvikande från normen i Sverige vad gäller världssyn och tro. Gruppsykologiska studier har om och om igen visat hur individer tenderar att följa gruppens beteende, ibland blint och utan att förstå anledningen bakom beteendet. Så att tro på Gud för att det utgör en ”stödkrycka” samtidigt som man lever i ett land där ens tro ständigt är ifrågasatt, och stundtals förlöjligad, skapar en problematisk motsättning. Visst går det att komma med ”lösningar” på denna motsättning men denna psykologiska princip är så pass stark i människan att tesen om att tro enbart bygger på att vara en ”stödkrycka” blir starkt försvagad – framförallt i ett sekulariserat land.

Tesen gör också ett antagande om vad det är för sorts människor som tror på Gud; att kristendom bara är till för människor som behöver, eller vill, leva med skygglappar för ögonen med syfte att orka möta och brottas med den mänskliga verkligheten. I en debatt hörde jag en ateist säga ”ja, men välkommen till verkligheten!” till sin kristna opponent om denna sak gällande verklighetens yttersta osäkerhet och meningslöshet. För mig tycks ett sådant uttalande tyda på att ateisten trodde att kristna människor blundar för verkligheten, med det lidande och de utmaningar som livet stundtals innebär. Det låter som en väldigt förenklad ”sanning” och dessutom ganska nedvärderande. Självklart lever inte kristna i en annan verklighet än ateisters eller andra ”icke-troende”. Skillnaden är perspektivet och synen på vad den verkligheten innebär och vad verkligheten utgörs utav.

Fortsättningsvis så är det inte konstigt, om nu kristendomens världssyn är sann, att den innebär bland annat stöd, hopp och mening för de som tror. Gud är en gud som älskar människor, som vill ge stöd och hopp till människan samt har kommit med en räddning till människor genom sitt löfte om ett evigt liv med Honom. Däremot utgör dessa stödfunktioner (trygghet, säkerhet, mening m.m.) i sig inte målet med tron. Det är alltså viktigt att inte blanda ihop vad som är ett resultat av tron och vad som är målet med tron. I tesen om att tron är en ”stödkrycka” blir trygghet, säkerhet och meningsfullhet målet med tron medan de i den kristna världssynen utgör ett resultat av tron.

Avslutningsvis skriver Paulus i Första Korintierbrevet 15:19 ”Om det bara är för detta livet vi har vårt hopp till Kristus, då är vi de ömkligaste av alla människor.” Det här är en talande vers och betyder att vi kristna erkänner att vi är ömkliga och svaga om vi tror på Jesus endast för denna livstid, för att till exempel få stöd, trygghet och säkerhet. Återigen visar det på att den kristna tron inte bygger på att vara en ”stödkrycka” i livet utan faktiskt har med den externa verkligheten att göra, att det finns goda bevis och argument för att tro, att inte bara ”svaga” människor kan tro och att det har med den mänskliga verkligheten att göra – men också att stöd, hopp och mening under livets gång blir ett resultat av tron, utan att det för den delen avfärdar trons legitimitet.