Etikettarkiv: Kristen tro

Ondskans problem

Det finns intet nytt under solen. Ondskans problem, som i filosofiska kretsar är känt som teodicéproblemet, är förmodligen lika gammalt som ondskan själv, och ett vanligt argument mot kristen tro. Vad som kanske är mindre känt är detta: i stora delar av den filosofiska sfären anses det rent logiska problemet vara löst sedan länge, även om det känslomässiga problemet kvarstår. Den kristne författaren Lactantius formulerade redan på 300-talet problemet informellt såhär; 

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Problemet uppstår bara i en ideologi där Gud finns, är allsmäktig och god, och ondska finns – det uppstår egentligen enbart för de abrahamitiska, monoteistiska religionerna. För vi kan tänka oss en värld där det finns gudar som inte är goda eller gudar som strider med varandra för att ingen är allsmäktig – det skulle förklara varför ondskan finns. Frågeställningen har alltså ingen som helst relevans för huruvida gudar eller det övernaturliga existerar – den behandlar enbart karaktären hos påstådd existerande gud och koherensen i specifika religioner. Om du som läser den här texten tänker – “det kan inte finnas någon gud eftersom det finns för mycket ondska,” ja, då gör du helt enkelt ett logiskt felslut. Om du däremot tänker: “det finns för mycket ondska för att någon abrahamitisk/god och allsmäktig gud ska kunna finnas…” så förstår jag att du tänker så eftersom det inte är lika uppenbart fel. Men inte desto mindre är det fel. Åtminstone är det fel gällandes den kristne Guden – vilket är vad jag kommer behandla här.

Det är orimligt att ställa upp ett problem som handlar om bristen på koherens hos den kristne Guden och tron utan att faktiskt tala om den kristne Guden och hur denne beskrivs av Bibeln. Så om du inte är villig att öppna en Bibel för att svara på frågan, så är den inte ärligt ställd. Och om du öppnar Bibeln och läser den kan du hitta flera goda svar på frågan – eller åtminstone olika delar av frågan. Jobs bok behandlar frågan ur ett djupt emotionellt perspektiv även om boken för den filosofiskt lagde, mig själv inkluderad, inte alltid ger ett riktigt tillfredsställande svar. 1 Mosebok behandlar ondskans inträde i världen och dess konsekvenser, och många av de historiska böckerna förklarar i detalj hur hemsk ondskan kan vara och hur det går när Gud faktiskt väljer att göra det vi längtar efter – sätter stopp för ondskan. (syndafloden till exempel) Profetböckerna, evangelierna och breven i Nya Testamentet presenterar alla lösningen och slutet på problemet – och kanske framför allt anledningen till att Gud inte stoppar ondskan här och nu. Låt mig först klara upp några vanliga missförstånd om teodicéproblemet;

Guds allmakt

När jag var ung hände det ibland att folk försökte reta mig för min kristna tro med att säga “Kan Gud skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den?” Om jag svarade nej så sa de att Gud inte var allsmäktig eftersom han inte klarade av det. Om jag svarade ja, så sa de att då kan han ju inte lyfta stenen, och då är han ju inte allsmäktig. Det tog ett par år innan jag insåg att problemet låg i definitionen för allmakt. En viktig distinktion ligger nämligen i logisk och ologisk allmakt. Om Gud kan göra logiskt omöjliga saker så kan han skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den – och sedan lyfta den ändå. Det kan vara både sant och falskt att han kan lyfta stenen, samtidigt, eftersom logikens lagar inte längre gäller. Om vi har att göra med en Gud som är ologiskt allsmäktig så kan han utan tvekan skapa en värld som är ond och kalla den god, och ändå vara god samtidigt som han är ond. Detta är en nonsens-Gud, och inte den Gud som Bibeln beskriver. Enligt Bibeln finns det ett antal saker Gud inte kan göra; Han kan till exempel inte ljuga (Hebr 6:18, 1 Sam 15:29, Tit 1:2), förändras (Mal 3:6, Hebr 13:8, Jak 1:17) eller frestas till mörker och ondska (Jak 1:13, 1 Joh 1:5). Det betyder att det finns saker som vi som människor alltid kommer att kunna förhålla oss till, helt enkelt för att Gud är orubblig i dessa avseenden. Men eftersom Gud inte förändras betyder det att hans allmakt är begränsad av hans natur. Gud kan inte ändra på sig själv – för att inte kunna lyfta stenen skulle han behöva ändra på sig själv snarare än stenen, eftersom han skulle behöva ta bort sin egen förmåga att kontrollera materia. Så svaret är helt enkelt nej – Gud kan inte skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den. Inte heller kan han ljuga om den saken!

Det faktum att Gud inte kan ljuga tillsammans med det faktum att han är allvetande gör honom nästan nödvändigt logisk till sin natur (detta kan härledas mer rigoröst, men det gör vi inte här), vilket innebär att hans allmakt är begränsad av logiska lagar och regler, men inte fysiska. Det förklarar också varför människor som är skapade till Hans avbild kan tänka logiskt på ett sätt som motsvarar verklig sanning – något som är svårt att förklara ur ett rent biologiskt perspektiv. Varför skulle våra biokemiska impulser och mutationer producera sant tänkande, snarare än tänkande som enbart gagnar vår överlevnad? Varför skulle världen vara förståelig överhuvudtaget?

Om man förstår vad Bibeln menar med allmakt kan man alltså redan nu inse att det finns potentiella svar på teodicéproblemet om t.ex. godhet och ondska logiskt omöjligt kan existera var för sig, eller ifall det av någon annan anledning är logiskt omöjligt för Gud att förhindra ondska utan att förändras eller vara ond. Till exempel skulle man kunna argumentera på följande sätt;

1) För att kunna förhindra all ondska, måste man vara ond. (genom att vara tyrannisk och frihetsberövande)
2) Gud är inte ond
Slutsats: Gud kan inte förhindra all ondska

Men detta argument kan inte övertyga alla av förståeliga anledningar. Man kanske inte anser att tolerans av ondska är en god egenskap, eller så kanske man tänker att det inte vore frihetsberövande och tyranniskt om man inte skapar varelserna med frihet till att börja med. Man kan också tänkas ifrågasätta om det verkligen kan finnas ett liv efter detta utan sorg och ondska och smärta, men med friheten intakt, om Gud inte kunde skapa ett sådant liv här. Det är min personliga invändning mot detta argument – alltså skulle jag vilja ha något bättre svar än så. Som tur är har Bibeln det (annars hade jag kanske känt ett behov av att omvärdera min tro)!

Godhet, ondska och lidande

I denna tid då ordet “tolerans” hyllas så högt är jag förvånad att inte fler reagerar när folk säger att någon som är fullständigt god måste göra allt i sin makt för att stoppa all ondska. Är inte tolerans en god egenskap som handlar om att i viss utsträckning tillåta ondska för att slutresultatet ska bli bättre? Är en förälder verkligen god om den skyddar barnet från alla potentiella faror och skador? Vi famlar i mörkret efter en definition på godhet för att sedan säga att Gud inte är god om han inte anpassar sig efter just vår definition av godhet. Men om vi istället lyssnar på varför Gud inte stoppar all redan existerande ondska, så får vi en glimt av vad godhet är; “Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” (2 Petr 3:9b) Svaret är alltså;
Gud tillåter ondska i detta liv för att han vill rädda oss från evig död.
Nåd och tålamod, tolerans och kärlek. Det är av godhet Gud tillåter ondska. Men hur är det då med mer allmänt lidande eller naturkatastrofer som inte är direkta konsekvenser av våra egna handlingar?

Lidande är något vi ofta förknippar med ondska – ibland är det till och med så vi definierar ondska: det som orsakar lidande. Så länge ingen skadas eller alla är med på det så tycker man att det är okej. Men hur ser det ut egentligen? För att träna och bli stark så kräver det ofta en viss typ av lidande. Att lära sig från misstag kräver en del lidande här och nu – men i längden mindre lidande än att återupprepa misstagen. Att själv lida för att hjälpa andra är självuppoffring – det är vackert och gott. Det ultimata exemplet i Bibeln på både godhet och lidande är Jesu död på korset för oss som inte förtjänar det. Mycket förändring, både god och ond, gör ont, för det är inte lätt att förändras. Det kan vara smärtsamt att ta kritik och det är inte lätt att erkänna att man behöver förändras – växtvärk är inte alltid så kul heller! Men om nu lidande kan leda till goda förändringar, då är det inte heller nödvändigtvis ont att orsaka lidande. Det kan till och med vara en kärleksfull och god handling att fostra någon – både för personens skull, men också andras. Vi har fängelser för just det syftet – vi orsakar en viss nivå av lidande och frihetsberövning för att lära människor vad som är rätt och vad som är fel, och för att skydda andra. Kritik, eller som vissa kallar det, “dömande”, har samma syfte. Bibeln säger om vår relation till Gud, att “ni har glömt uppmaningen som talar till er som söner: Min son, förakta inte Herrens fostran och tappa inte modet när han tuktar dig, för den Herren älskar tuktar han och han agar var son han har kär.” (Hebr 12:5-6) och om Jesus Kristus; “Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. När han sedan var fullkomnad blev han källan till evig frälsning för alla som lyder honom,” (Hebr 5:8) Ibland kan man helt klart önska, för tillfället, att Gud älskade en lite mindre än han gör, och lät oss leva i ondska utan ingripande! Men när man senare får bli en källa till godhet, kärlek, och förändring, då har Gud tagit det smärtsamma och gjort något gott av det.

Varför så mycket ondska och lidande?

Ja, varför har Gud så mycket tålamod och tolerans med ondskan för tillfället, för att potentiellt rädda ett par stycken som kanske kan räddas? Jesus tar upp en liknelse för att illustrera problemet;
Himmelriket är som en man som sådde god säd i sin åker. Men medan folket sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån kommer då ogräset? Han svarade: Detta har en fiende gjort. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi ska gå och samla ihop det? Nej, svarade han, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar ut ogräset. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. När skördetiden är inne, ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen för att brännas. Men vetet ska ni samla in i min lada.” (Matt 13:24b-30)
Liknelsen förklaras i Matt 13:36-43 – “fienden” här är Djävulen, vetet är Guds barn, och ogräset onda människor. I den här texten är det uppenbart att Gud vet att han kommer att rädda folk, eller snarare, han vet att vissa kommer att gå under som annars skulle bli räddade, om han tar itu med all ondska nu på en gång – han kan se vetet som inte är fullvuxet ännu. Här ges också en del av ett svar till hur ondskan kom in i världen – Fienden planterade den här. Dock finns det självfallet utrymme för fortsatta frågeställningar; hur kunde Fienden lyckas plantera ondskan här, hur blev han ond – var han alltid ond? Kort och gott är ondskans ursprung en lite större frågeställning som inte ryms i just detta inlägg, utan får bli ett helt eget i framtiden.

Avslutningsvis är min fråga till dig;
Om Gud är allsmäktig och fullständigt god, och vet att han kan rädda människor genom att vänta med att göra sig av med all ondska och allt lidande i världen, hur skulle han då kunna låta bli att vänta för att rädda dessa människor? Och om han nu verkligen väntar tills bägaren rinner över, trots allt lidande som skadar de människor han älskar, hur hårt tror du då inte att Han kommer slå till när han väl straffar ondskan? Och det, mina vänner, är ondskans verkliga problem.

Varför tro på “kristendom” när kristna inte ens kan enas om vad det är?

Det finns ortodoxa kristna, katolska kristna och protestantiska kristna. Det finns baptister, det finns lutheraner, det finns kalvinister. Det finns ungjordskreationister och teistiska evolutionister. Det finns kristna som är okej med homosexualitet, och kristna som är emot det. Och i princip alla är övertygade om att just de har rätt och alla tusentals andra religioner och inriktningar har fel – varför tro på någon av dem? Varför inte bara gå ett steg längre… och säga att alla har fel?

Detta är fullständigt rimliga frågor – därför är vi inte först med att ställa dem, och inte heller är jag först med att svara på dem. Skulle det förvåna dig om jag sa att betydelsen av oenigheten i kyrkan diskuterades flitigt redan inom hundra år efter Jesu korsfästelse? Alla blir vi förvirrade av splittring i världen, från den välkända politiska splittringen, till den passionerade religiösa splittringen, till den kanske något mindre välkända vetenskapliga splittringen i flera frågor, discipliner och ämnen. Det mest intressanta med splittring är att splittringen i sig är splittrande. När man inte är villig att faktiskt ta reda på svaren tillsammans, då slutar det ofta med att man väljer sida. Det är förståeligt att man inte arbetar fram svaren eftersom det är ett långt och mödosamt arbete att söka reda på sanning – men när man väljer ståndpunkt utan goda orsaker, så leder det ofta till förakt såväl som intellektuell förstoppning. Föraktet leder till att man förkastar idéer, inte för att det är dåliga idéer, utan för att fel personer har dem. Partiskhet får en att anamma idéer okritiskt. Att “gå ett steg längre”, som vissa uttrycker det, handlar just om detta. Man förkastar idéer på grund av föraktet för religiösa människor och tankar, inte på grund av att man har skäl för att en idé i sig skulle vara felaktig. Efter detta fördömande, anammar man relativt okritiskt vad man menar är det “neutrala” och “naturliga”. Att “gå ett steg längre” är att ta det föraktet som tyvärr ofta visas mellan troende samfund och till stor del ligger till grund för splittringen, och gå ett steg längre. Man abdikerar frågan istället för att ta ställning. Och det är irrationellt, men också fullt känslomässigt förståeligt. Varför är det irrationellt? Det vill jag svara på i tre punkter;

1) Splittringen är inte så omfattande som den låter.

Om det verkligen var så att folk inte kunde enas om något, ja, då hade vi verkligen haft problem, och det gäller alla delar av samhället. De flesta idag kan ändå enas om att det är bra att rädda människor från t.ex. svält och fattigdom, även om “högern” och “vänstern” har olika tankar om hur detta bäst görs. Är dessa olika tillvägagångssätt skäl att totalt strunta i att hjälpa människor i nöd? Ungjordskreationister och teistiska evolutionister kan enas om att det är fullständigt orimligt att tänka sig att världen har kommit till av sig själv eller att människan inte skulle ha en speciell roll i skapelsen, med goda skäl, även om de skiljer sig i både sin teologiska tolkning av Bibeln såväl som sin tolkning av olika vetenskapliga resultat. Betyder dessa skillnader att båda har fel om allt, eller att frågan är oviktig? Nej verkligen inte! Barndöpare och vuxendöpare kan hålla med varandra om att dopet är viktigt, och att alla troende bör ha ett dop i sitt liv. De kristna som är okej med homosexualitet och de som inte är det, håller med varandra om att Gud älskar alla människor och vill dem väl, och håller med varandra om att alla behöver Guds nåd. Tyvärr är det inte dessa gemensamma ståndpunkter som syns bäst. Kristna diskuterar inte speciellt ofta huruvida Jesus uppstod från de döda. Det är något apologeter diskuterar med de som inte tror – för om man tror att Jesus har uppstått från de döda, ja, då har man redan det viktigaste gemensamt. De flesta andra frågor bleknar i jämförelse.

Men är kyrkan verkligen så enig som jag låter påskina? Jag skulle hävda… mer än så. Visste du att ortodoxa, katoliker och protestanter, ja, nästan hela den kristna världen, på något sätt använder den nicenska trosbekännelsen från 381 e.Kr.? Alternativt används ibland en något kortare, men liknande, trosbekännelse, den apostoliska trosbekännelsen. Som jag inledde denna text med att säga; vi är inte de första som ställde frågorna, och jag är inte den förste att besvara dem. Den nicenska trosbekännelsen var ett viktigt sätt att föra kyrkan tillbaka till kärnan och det man håller med varandra om redan på den tiden, och är det än idag. I princip alla kristna tror på bekännelsen. Så här lyder den, och den är definierande för vad kristen tro är:

Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Vi bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

Vi kanske har olika syn på dopet, men om vi kan hålla med varandra om bekännelsen ovan, så skulle jag hävda att vi är mer enade än splittrade.

2) Splittring innebär att frågan har mer betydelse, inte mindre.

Om en person gillar chokladglass och en annan vaniljglass så blir det sällan en stor och allvarlig strid om det. Hoppas jag. Poängen är att splittring ofta beror på att frågorna spelar roll, vilket ger oss goda skäl att gräva i frågorna och försöka förstå alla sidor – speciellt då nästan alla sidor har en poäng! Och flera gånger har man poänger gemensamt, om man letar efter dem. Låt oss ta ett exempel från vardagen; Ett barn trilskas med att sätta på sig varma kläder när det ska ut i vinterkylan. En av föräldrarna tycker att man ska låta barnet springa ut, frysa, och lära sig läxan, och på så vis förhoppningsvis lära barnet både att klä sig efter väder, men också att föräldrarna faktiskt vet vad de pratar om – att barnet kan lita på dem. Det är en mycket god poäng. Den andra föräldern kanske tycker att det är för kallt, eller tror att de kommer vara ute för länge, så att barnet kanske kommer att ta faktisk skada om det inte klär sig varmt. Dessutom behöver barnet lära sig att det inte får som det vill bara för att det skriker eller bölar. Där finns också en god poäng. En situation som denna kan lätt leda till splittring mellan två föräldrar, men det betyder inte att de inte älskar varandra eller barnet, eller vill väl. Det betyder inte heller att svaret inte spelar någon roll – det kan få väldigt stora konsekvenser! Det förändrar inte sanningen om att det är kallt ute, eller att barnet fortfarande är ett barn. På samma sätt är det med kyrkliga olikheter. Vissa kyrkor har en tydlig struktur och tradition – det har en poäng och ett värde, då struktur ger trygghet, och tradition odlar samhörighet. Andra kyrkor har väldigt lite struktur – det har också en poäng och ett värde, då detta kan odla tolerans för andra uttryckssätt och öppnar upp för individuell anpassning i större mån. Båda dessa poänger gör att det spelar större roll vad man väljer, och när, då människor i olika tider och delar av livet behöver olika saker.

3) Det är irrationellt att förkasta allting, eftersom det innebär att man vägrar tänka igenom frågorna.

Två huvuden är bättre än ett. När två eller fler personer är oense får de båda orsak att studera sina argument närmare – och förbättra dem. Det är därför debatter kan vara så givande, hjälpa oss fram till sanning och göra oss till mer slipade tänkare. Vetenskapsmän i synnerhet vet värdet av att pröva många olika idéer i olika situationer. Problemet är inte de många olika idéerna eller grenarna, utan bristen på ödmjukheten att ge upp dem när de visar sig vara falska. När folk däremot är ödmjuka så är varje splittring en chans att fördjupa sin förståelse och sin kunskap, och komma närmare sanning. Att förkasta alla grenar är däremot ett effektivt sätt att sluta tänka.

Avslutning

Så vad kan jag säga mer? Argumentet som på ytan verkar förespråka att abdikera alla frågor rörande tro är vid närmare undersökning ett gott argument för att söka sig till tron. Hur kan så många tycka så olika och vara så passionerade kring saker, om det inte finns någon poäng eller någon god anledning alls som ligger bakom? Hur kan så många, som tycker så olika om allt möjligt, ändå enas om de enastående och spektakulära punkterna och påståenden som finns i den nicenska trosbekännelsen? Hur skulle alla religioner, och alla inriktningar, kunna ha helt fel? Det är frågorna jag riktar till dig, käre läsare.

Johannes, Paulus, den andre Jesus?

Efter att mitt förra blogginlägg avslutades med en fridfull uppmaning om att kika på ett evangelium, förslagsvis Johannes, så uppstod en debatt kring om detta verkligen är vettigt ur synvinkeln att det kanske inte visar så mycket av den Jesus som fanns utan snarare en utveckling av honom? Alltså att den Jesus med de egenskaper som

JohannesPaul2-portrait
Påve Johannes Paulus II. Han åstadkom mycket, men knappast en förändrad, eller snarare utveckling av, kristologi.

presenteras i Johannesevangeliet har utvecklats ifrån hur det var egentligen och att vi ser det genom att Jesus framställs annorlunda i de tidigare skrifterna (som till exempel Markusevangeliet och hos Paulus).

Detta inlägg här blir inte en helt fullödigt försvar av att Johannesevangeliets Jesus är densamma som Jesus från Nasaret, eller alltså samma som i Paulus brev och Markusevangeliet, men jag vill problematisera lite tanken på utveckling.

Har en utveckling av kristologin skett?

Alltså det vet vi inte, vi har inga sådan källor som uttryckligen säger det, utan vi får tolka de källor vi har. Det vi kan se är att betoningarna är annorlunda i Johannes evangelium jämfört med Markus evangelium. Det finns betydligt många fler klara och tydliga uttryck som på ett tydligt sätt knyter ihop Jesus med JHVH eller Gud helt enkelt.

Vem är äldst?

Allmänt brukar Markus evangelium ses som det första evangeliet färdigställt ungefär år 50 efter Kristus, man brukar vidare säga att Matteus evangelium och Lukas evangelium bygger till dels på Markus evangelium och någon källa till (eller att alla tre tydligt tar material från en gemensam källa) och att de två är ungefär år 70 efter Kristus och att vidare Johannes är ungefär år 90 efter Kristus. På rätt goda grunder kan man fundera på om inte i alla fall Lukas bör ha varit färdigskrivet redan innan 60-talet tog slut.  Detta att de är olika i ålder brukar ses som bakgrunden till att det måste skett en utveckling om det skiljer sig i de senare från de tidigare. Paulus är ännu tidigare, men inte med i denna bloggpost.

Blir evangelisterna gaggigare med åren?

Det vi då dels kan konstatera är att mellan Markus och Lukas och Matteus skiljer sig också det som återges, medan Markus (som då bör vara det äldsta evangeliet) ofta tar med ovidkommande detaljer, som många härleder till att det är ögonvittneskildringar som återges eller i alla fall människor med god kännedom om förhållandena (några klassiska exempel är det gröna gräset, den nakne ynglingen och Alexandros och Rufus farsa) så kortar Matteus och Lukas av, de tar med det som är relevant för alla andra skulle man kunna säga. Så senare bearbetning betyder alltså inte mer utbroderat! De blir inte gaggigare!

Är det långt mellan Markus evangelium och Johannes evangelium?

Om det ska ske en utveckling så bör det vara en viss tid emellan vilket man också ofta anger att det är, under tiden satt man och broderade ut. Att det inte alltid sker förhärligande av avlidna ledare utan att man också kan nyktra till i sina omdömen tänker jag är rätt så vanlig företeelse både om uppburna godisar (typ Moder Theresa av Calcutta, Martin Luther King m fl), men också av uppburna men fruktade (såsom Stalin, Mussolini m fl). Men frågan är också om det verkligen förflöt en hel eon med tid mellan tillkomsten av de två? Vid Johannesevangeliets avslutande tycks Johannes vara död?

Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.

Johannesevangeliet 21:24  

Han betraktas ofta som ung då han var en lärjunge till Jesus då densamme vandrade fysiskt på jorden, dvs 30-talet efter Kristus, och frågan är om han kan varit yngre än 20 år? I så fall var han 80 år då evangeliet anses kommit till, det är inte helt otroligt att en människa som också var ledare för en offentligt förföljd rörelse och som dessutom under en period satt fängslad av de romerska myndigheterna och som dessutom levde i en tid då medellivslängden nog var lägre än nu, det är inte helt otroligt att han kan ha lämnat in, tagit på sig träfracken, kilat vidare, tagit ned skylten (ja dött helt enkelt) redan innan 80-årsåldern (särskilt om vi lyfter in att han inte avslutar sitt evangelium utan att någon annan gör det, hörde jag någon viska Silmarillion?)

Silmarillion

Bild: Silfiriel

Så kanske är det lite kortare än vi tror?

Ok, hur skiljer de sig åt då?

Vid en genomläsning så tror jag att det för de flesta framförallt är en skillnad som man snabbt ser: I Markus går det som ett hemlighetstema, ständigt får de som uttalar att han är Messias, att han är den han utger sig för att vara och att han är den som ska komma, de får ständigt höra att de inte ska säga något till någon! I Johannes däremot så är det från första verserna mer tydligt att Jesus är Guds son, att han är Gud själv och hans kopplas ihop med Guds namn (vilka vi översätter med Jag Är, vilket återkommer som titlar på Jesus (jag är livets bröd, den gode herden etc)).

En annan spännande detalj är att Jesus på förklaringsberget inte nämns i Johannesevangeliet, alltså då Gud själv presenterar Jesus. Om man skulle vilja ha en hög kristologi kan man ju fundera på varför höjdpunkten saknas?

Skiljer de sig åt i lära?

Jag tror inte att man kan rakt av säga att de skiljer sig, eller att det skulle vara mer utvecklat i Johannes. Kristologin är mer utbroderad och det används många fler ord i Johannes evangelium, men om det skiljer sig så mycket åt det är jag tveksam till att man entydigt kan belägga.

Och nu kommer det en ganska kort redogörelse för detta, det som skulle behöva kompletteras är ett någon exegetisk utläggning om Kyrios/Herre i Markus evangelium och också hur den judiska kontexten kunde ta emot Gud sänd till människorna, något om varför Gud son och Människosonen är giltiga som tecken på gudomlighet, men jag får lämna det för nu.

Det jag vill säga är alltså att de berättar olika och Markus utgångspunkt finns tidigt omvittnad (hos Eusebios och Papias och Klemens av Alexandria) (alltså 100-talet efter Kristus); han har varit Petrus tolk och skriver ner det Petrus sagt och Petrus bild av allt. En del har här sett att Petrus framställs i sämre dager än i övriga evangelier.

Om Johannes kan sägas att han tycks förutsätta att vi känner till de övriga evangeliernas berättelser, den tycks komplettera och lägga till, kanske i hålrummet som kyrkofäderna vittnar om gällande Markus?

När Markus blev Petrus tolk, skrev han noga ned allt han upptecknat av Kristi ord och gärningar, dock inte i ordning … [Petrus] undervisade i korta berättelser men inte för att göra en ordnad framställning av Herrens ord.

– Papias

Nå är då Jesus inte den gudomlige Kristus i Markusevangeliet?

Jo se det är han, och vill man bara läsa en vers så ta då denna:

Men han teg och svarade ingenting. Då ställde översteprästen ännu en fråga: »Är du Messias, den Välsignades son?«

Jesus svarade: »Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln

Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: »Vad skall vi nu med vittnen till?

Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?« Alla fann att han förtjänade döden.

Markusevangeliet 14:61-64

Han döms alltså till döden för att han sa att han var Gud själv. Och att gå i döden för något man vet är en lögn, det är det inte många som gör!

Vill du ha ytterligare ett indicium på att det inte är olika Jesusar utan olika sätt att berätta och lyfta fram, ja kanske behöver du, likt Johannes i Stengrunden ett sista ord, ett starkt ett?

Jaha? Vad? Jo, det är nämligen så att Jesus i Markusevangeliet förlåter synder vilket för de som är med blir ett tydligt vittnesbörd om hans gudomlighet, och för de som inte blir jesusanhängare så blir det ett skäl för dem att se en hädare, eller något ännu värre! Också på en del andra sätt agerar i auktoritet som endast Gud kan och gör och ger då med tydliga alluderingar till det sätt som Gud beskrivs i den hebreiska Bibeln (Tanak).

Att han dessutom utges för att vara Guds son redan från första kapitlet ger kanske lite mindre vatten på kvarnen om att han först långt senare blir så där gudomlig som i Johannesevangeliet?!

Något som vi här utelämnar helt, men som fungerar som äldre källor till Jesu gudomlighet anar vi i citatet om att

alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud

det är hämtat ifrån en annan tidig källa som också med fog kan sägas driva en väl arbetat kristologi och som också med fog kan ge oss skäl att tro att den höga bekännelsen av Jesus som Herre, som Gud nog var med från början i den kristna tron, Paulus brev till Romarna. Det och andra brev ger en ännu mer komplett bild av den höga kristologi som tycks funnits ända sedan Jesu steg här på jorden.

Det var några tankar, kanske de kompletteras med tankar från ännu äldre källmaterial i form av bl. a. Paulus vid tillfälle?! Likaså bör man kanske göra ett mer språkligt exegetiskt studium i t ex Markus evangelium för att än mer nyansera bilden och jag tror att man då finner att Markus inte hymlar med om Jesus är Gud eller inte och vad det betyder, men det får vi ta en annan gång!

 

Allt gott till er alla! / Martin Walldén

 

Var jorden platt på medeltiden? – En komplettering

För en tid sedan publicerades inlägget Nej, Medeltidens kristna lärde inte ut att jorden var platt vilket i sig är en intressant aspekt som behöver lyftas fram.

Nu kommer ännu något som behöver lyftas fram, möjliga källor till varför så ånga tror att Medeltidens kristna lärde lärde ut det. Så från Habo kommer här följande rader!

/ Martin Walldén, bloggredaktör

 

Platt jord

Det kan vara värt att komplettera klargörandet av att medeltida människor inte alls tänkte sig att jorden var platt med några ord om hur det kommer sig att vi har fått uppfattningen att det var så. Det är lätt att hitta ursprunget.

Den föreställningen dök upp så sent som i slutet av 1700-talet och börja av 1800-talet. En tråd leder till en av USA:s första presidenter – Thomas Jefferson – som i en bok från 1784 – Notes on The State of Virginia – påstår att Galileo Galilei stred mot kyrkans tanke på att jorden är platt.

En annan leder till Washington Irwing – amerikansk författare och diplomat i Spanien  – som 1828 skrev en biografi om Columbus: A History of the Life and Voyages of Christopher Columbus. Där påstod han att en del av Columbus samtida  varnade honom för resan. Tänk om man trillade ner över kanten! Fast vid den tiden fanns det jordglober att köpa i hamnarna runt Medelhavet.

En tredje källa till tanken på att medeltidens människor – och då menar vi de bildade – trodde på en rund jord är den franske arkeologen och kyrkohistorikern Jean-Antoine Letronne som 1834 gav ut Des Opinions cosmographiques des Pères de l’Église. Han påstår där att medeltidens kyrkofäder ansåg att jorden är platt – rakt emot det vi kan läsa i deras texter!

Man kan fundera över hur det kommer sig att de skriver så. Kan det vara för att tala om att vi, i vår tid och vårt land och vår kultur är mycket klokare än människor förr i tiden? Vi är upplysta människor och reser oss över historiens mörker! 

(Mer om detta finns att läsa t ex i Forskning och Framsteg juli 2005).

Med vänlig hälsning

Olle Östklint 

HABO

Dokumenterade mirakler och dess kritiker – konferensen 14 september!

Kanske har det inte undgått dig? Svenska apologetiksällskapet bjuder till konferens!

68510857_10156987903517839_3464724330699554816_oLäs mer om konferensen här!

Längst ned finns också anmälningsformuläret eller så följer du länken: Anmälan

I några inlägg framöver kommer vi få del av några smakbitar, eller om man så vill tuggummin, som en försmak av vad konferensen kommer att bjuda på.

Först ut är Micael Grenholm, hans paper finns som pdf efter texten.

Dokumenterade mirakler och dess kritiker av Micael Grenholm

I min bok Dokumenterade mirakler försöker jag visa att det rimligt och rationellt att tro på miraklers existens. Jag utgår från många olika exempel på det jag kallar för VOTEB: vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön. Boken innehåller över 50 exempel, men det är bara ett litet urval. Därefter argumenterar jag filosofiskt för åtminstone vissa VOTEB med stor sannolikhet är mirakler. Argumentet, som presenteras i kapitel 14, ser ut som följer: 

    1. VOTEB beror antingen på naturliga eller övernaturliga fenomen.
    2. Naturliga fenomen som förklarar VOTEB är okända.
    3. Många VOTEB finns.
    4. Sannolikheten att samtliga VOTEB beror på okända naturliga fenomen är mycket låg.
    5. Alltså är sannolikheten att minst ett VOTEB beror på övernaturliga fenomen mycket hög.
    6. Alltså är det mycket sannolikt att övernaturliga fenomen finns.

Jag anser att detta argument är sunt och att det därför är rationellt att tro att mirakler – övernaturliga fenomen – existerar. I slutet av boken argumenterar jag för att detta också innebär att Gud finns, och jag förklarar varför jag tror på den kristna Guden snarare än någon annan gud.

De flesta som har kritiserat boken har pinsamt nog inte läst den, men jag har även blivit varse om invändningar både ateister och teister har efter att de gått igenom materialet. Ateister har framför allt attackerat premiss 3 och 4 ovan. Det främsta argumentet mot premiss 3 har något förvånande varit att läkare ställer felaktiga diagnoser. Jag säger förvånande därför att detta uttrycker en låg syn på läkarvetenskapen, och jag ägnar några rader i bokens åttonde kapitel åt att påpeka hur inkonsekvent man måste vara för att driva detta. Om man normalt litar på sjukvården till den grad att man är beredd att låta den söva ner en och skära i en med knivar kan man inte plötsligt avfärda den som inkompetent. Men det är vad flera ateistiska läsare av boken har gjort, en kallade till och med läkare för ”korkade”. Här känner sig alltså naturalister lockade att förakta vetenskap för att på ett logiskt sätt kunna behålla sin naturalism.

Invändningarna mot premiss 4 har framför allt gått ut på att jag inte kvantifierar osannolikheten på ett matematiskt sätt, och därmed kan den inte tas på allvar. En läsare menar att med min argumentation måste man tro på horoskop: sannolikheten att alla horoskop som slår in är naturlig slump borde vara mycket mindre än sannolikheten att stjärnorna hade rätt, om mitt argument håller.

Vad gäller kvantifiering är det inte ett nödvändigt kriterium för att bedöma något som osannolikt. Jag skriver detta på ett tåg, och gissar att det är osannolikt att jag skulle överleva om jag skulle öppna fönstret och hoppa ut när tåget åker i full fart. Jag behöver inte göra någon ekvation för att komma fram till det, och det behöver inte du heller. Med det sagt är det inte omöjligt att försöka kvantifiera min argumentation. 

Om vi mycket konservativt räknat säger att det finns 50 VOTEB i världen, och om det inte finns någon anledning att betrakta mirakler som omöjliga eller extremt osannolika, så torde sannolikheten att alla VOTEB beror på okända naturliga fenomen ligga på 0,005 om vi inte tar hänsyn till något annat. Men därtill behöver vi uppmärksamma att olika VOTEB ser väldigt olika ut, att ”okända” förklaringar normalt betraktas som osannolika och att flera som har upplevt VOTEB även menar sig ha upplevt saker som förutsägelser, profetiska syner, osv. så sjunker sannolikheten ännu mer. Om vi är restriktiva och enbart ger ett sannolikhetsvärde på 0,1 till vart och ett av dessa omständigheter landar sannolikheten för naturalismen på 0,000005. Och detta utgår från att det enbart finns 50 VOTEB! Eftersom studier indikerar att det finns hundratusentals gör en mer realistisk sannolikhetsbedömning att sannolikheten för naturalismen närmast försvinner.

Jag har även fått annan kritik mot boken, bland annat från kristna. Mer om det och vad exempelvis Christer Sturmark har att säga får ni höra på mitt seminarium på konferensen Mirakler och Guds existens i Roseniuskyrkan, Stockholm, 14 september!

Micaels paper som pdf. 

Och här kan du anmäla dig:

Judas Iskariots död

Vem var Judas?
Judas Iskariot är den av Jesu lärjungar som alltid framställts i dålig dager. Redan när Jesu lärjungar räknas upp i Matt 10:4 får Judas epitetet ”han som skulle förråda honom”. Evangelierna berättar att Judas under skärtorsdagsnatten utlämnade Jesus till de romerska soldaterna, vilket så småningom ledde till att Jesus korsfästes. Efter sin uppståndelse visar sig Jesus för ”de elva lärjungarna” (Matt 28:16). Någon fattas alltså – Judas. Detta har tolkats som att Guds vrede drabbade honom efter hans förräderi och han dog. Exakt hur detta gick till finns det dock skilda beskrivningar av. Syftet med denna artikel är att belysa dessa olika beskrivningar för att försöka förstå hur Judas dog.

Problemformulering
Judas Iskariots död är ett av de ställen som oftast tas upp för att exemplifiera interna inkonsistenser i Bibeln. Tanken är att om Bibeln säger emot sig själv, är det problematiskt att hävda att Bibeln är Guds ofelbara ord. Den klassiska kristna uppfattningen är att Bibeln är ofelbar, men om det finns texter i Bibeln som säger emot varandra måste åtminstone en av dem vara fel. Eller? Judas förrådde Jesus och efteråt tog han livet av sig, så långt är evangelisterna överens, men de tycks ge olika besked om hur detta gick till.

I Matt 27.3–10 läser vi:
Men då Judas, som hade förrått Jesus, såg att Jesus var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste och sade: ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.” De svarade: ”Vad rör det oss? Du vill se det så.” Då kastade han silvermynten i templet och gav sig av. Sedan gick han och hängde sig. Översteprästerna tog mynten och sade: ”Det är inte tillåtet att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar.”
Och de beslöt att för dessa pengar köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern än i dag Blodsåkern.
Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: Och jag tog de trettio silvermynten, det pris ‘som Israels barn hade satt på honom som hade värderats, och jag gav dem som betalning för Krukmakaråkern, så som Herren hade befallt mig.

Vi noterar att 1) Judas dog genom hängning; 2) översteprästerna köpte krukmakaråkern för pengarna; och 3) Krukmakaråkern kom att kallas Blodsåkern därför att den köptes för blodspengar.

Om vi istället läser vad Petrus säger i Apg 1:18–20 får vi en annan beskrivning av händelseförloppet:
”Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern. I Psaltaren står det skrivet: Hans gård skall bli öde, ingen skall bo där, och: Hans ämbete skall en annan få.”

Här noterair vi att 1) Judas dog genom att han föll framstupa så att hans inälvor rann ut; 2) Han köpte åkern före sin död; samt att 3) Blodsåkern kom att kallas så för att Judas dog där.

Skillnad Matt 27:3–10 och Apg 1:18–20
Dödsorsak
Judas hängde sig
Judas föll framstupa
Vem köpte åkern
Översteprästerna köpte åkern
Judas köpte åkern
Etymologi
Kallas Blodsåkern för att den köptes för blodspengar
Kallas blodsåkern för att Judas dog där

Det är lätt att förstå varför Judas död brukar lyftas fram som ett av de tydligaste exemplen på motsägelser i Bibeln – det verkar sannerligen som att det är två olika traditioner som har tagit plats i Bibeln. Konstigt nog verkar den tidiga kyrkan inte ha förstått texterna som att den ena motbevisade den andra, för i så fall hade de inte båda tagits med i Bibeln. Det faktum att två så uppenbart olika berättelser ändå finns med bör väcka misstanken att vi kanske inte förstår texten på samma sätt som den tidiga kyrkan gjorde. Innan vi avfärdar texterna bör vi därför undersöka om det finns något sätt att förstå texterna på som inte vållar motsägelser.

Problem 1: Judas dödsorsak
Jerusalems topologi
Enligt traditionen motsvarar den aktuella Krukmakaråkern/Blodsåkern Hinnoms dal, ett fält där krukmakarna hämtade lera. När marken grävdes upp efter lera, gick det sedan inte att använda den för odling men dög som gravplats åt främlingar och fattiga som inte hade råd att begravas på en vanlig gravplats (Conrad 1991; France 2015, 28).
En rättsläkare som försöker rekonstruera ett dödsfall kan få stor hjälp av att veta hur omgivningen ser ut. Alla som har varit i Jerusalem vet att omgivningen är väldigt kuperad, och det gäller inte minst Hinnomdalen. Från botten av dalen kan man se sju till tolv meter höga nästan lodräta klippor (McDowell 1992, 130). Än idag växer träd på avsatserna ovanför klipporna. Det är tänkbart att Judas hängde sig i något av träden som växte över en avsats och att grenen gick av så att han föll framstupa och hans kropp slogs sönder.
Om Judas dog av hängningen så är det mycket möjligt att han fick hänga kvar ett tag, eftersom ingen jude skulle vilja ta ner en död kropp på en sabbat och dessutom under påskhögtiden. Kanske fick kroppen hänga där tills den ruttnade (vilket inte tar så lång tid när det är varmt) och så trillade ner och sprack.
Det finns också en annan möjlighet, nämligen att grenen som Judas fäste repet i var död och torr (det finns många döda och torra träd i Hinnoms dal även idag). Om det då kom en stark vindpust så skulle grenen kunnat ha gått av, och Judas (antingen död eller levande) skulle ha rasat ner i avgrunden. Matteus skriver att när Jesus dog så brast förlåten i templet i två delar, jorden skakade och klipporna rämnade (Matt 27:51). Om Judas nu hängde i en torr, död gren på en klippavsats så är det knappast otänkbart att den gick av vid jordbävningen (Archer 2001, 344). Kanske var det helt enkelt så att grenen som Judas hängde i brast och han föll till marken, och därefter slängde han sig ut för en klippbrant.

Hinnoms dal

Fyra sätt att förstå texten
När man läser de båda beskrivningarna av dödsorsaken ser man att de inte utesluter varandra – Matteus skriver inte att Judas inte föll, och Petrus säger inte att Judas inte hängde sig. Det finns åtminstone tre möjliga sätt att harmonisera de båda redogörelserna: 1) Judas dog när han hängde sig och föll sedan utför ett stup så att buken sprack, 2) Judas dog inte av hängningen men grenen brast och han föll utför ett stup så att buken sprack, 3) Grenen brast och Judas föll till marken, och slängde sig sedan utför ett stup. Det finns alltså flera möjliga sätt att harmonisera texterna, och när vi tar hänsyn till förhållandena kring Jerusalem och hur det kan ha sett ut på Krukmakaråkern så framstår dessa förklaringar inte som särskilt orimliga.

En del kommentatorer har lyft fram en möjlig fjärde förklaring, nämligen att ordet som översätts med ”föll framstupa” (prenes) egentligen är en felstavning och att ett mycket närliggande ord (presthes) som istället betyder ”svullna upp” återfinns i vissa senare manuskript (Pache 1985, 154). Detta ger ju en annan bild av vad Petrus beskriver.

En möjlig femte tolkning
Alla de tre synoptiska evangelierna beskriver Judas förräderi som förutsagda av skrifterna och kända av Jesus i förväg. Markusevangeliet och Lukasevangeliet går inte i detaljer kring hur Judas slutade sina dagar, men Matteusevangeliet innehåller denna mer utförliga beskrivning. Vad är Matteus syfte med att inkludera denna beskrivning? Vi får ha i åtanke Matteusevangeliets särprägel: Den är skriven för judar och huvudintentionen jämfört med de övriga evangelierna är att visa att Jesus är den utlovade Messias. Det är därför som Matteus oftare än någon av de andra evangelisterna använder frasen ”… för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna”, och det är därför han hänvisar till skrifterna när Judas dör.
När man använder sig av arketyper i skriften tillåter det en viss poetisk frihet. Både profeten Jeremia (Jer 18:2–6) och profeten Sakarja (Sak 11:12–13) beskriver händelser som påminner om denna. Sakarjas beskrivning ligger närmare (”Och HERREN sade till mig: ”Kasta det åt krukmakaren!” – det härliga pris som de ansåg mig vara värd. Och jag tog de trettio silversiklarna och kastade dem i HERRENS hus åt krukmakaren.”), men ändå väljer Matteus att referera till Jeremia. En trolig anledning skulle kunna vara att passagen i Jeremia är starkare förknippad med dom och straff, och det är detta underliggande budskap som Matteus vill förmedla.
Kanhända använder sig Matteus av en typologi när han beskriver Judas öde. Kombinationen av orden ”gav sig av” och ”hängde sig” används nämligen även i den grekiska översättningen av gamla testamentet, Septuaginta, i 2 Sam 17:23:
”När Ahitofel såg att hans råd inte följdes, sadlade han sin åsna och bröt upp och for hem till sin stad, och sedan han hade ordnat med sitt hus, hängde han sig. Så dog han och blev begravd i sin fars grav.”
Ahitofel var en högt aktad personlig rådgivare till kung David men förrådde honom till förmån för Absalom under dennes revolt. En tidig rabbinsk tolkning (rätt eller fel) associerar Ps 41:10 (skriven av David) med denna händelse: ”Också min vän som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter sin häl mot mig.” De tidiga kristna läste denna vers som en förebild för hur Judas skulle förråda Jesus (Conrad 1991, 167).

Evangelisten Johannes skriver (Joh 13:18):
”Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften skall fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig.”
Med tanke på Matteus intention att visa på kopplingen mellan det nya och det gamla förbundet, och kopplingen mellan kung David och Jesus, är det möjligt att intentionen i hans redogörelse var att visa att Judas genom sitt förräderi, ånger och död uppfyllde den arketyp som Ahitofel utgjorde. I så fall kanske Matteus inte alls avser att beskriva hur Judas dog, utan hänvisningen till hängning är en hänvisning till Ahitofels förräderi (Conrad 1991). Om denna tolkning är korrekt, finns ingen motsättning mellan Matteus och Petrus redogörelser.
Sammanfattningsvis så kan vi vara ganska säkra på att Judas åtminstone var död efter den händelse som Apostlagärningarna skildrar, dels för att det är minst sagt svårt att överleva att inälvorna rinner ut, dels för att syftet med Petrus tal är att han efterlyser en ersättare till Judas. Det finns däremot ingenting i varken Apostlagärningarnas eller Matteus redogörelse som utesluter den andra.

Problem 2: Krukmakaråkerns förvärvande
Vem köpte då åkern? Petrus säger att Judas skaffade sig ett jordstycke för pengarna, medan Matteus skriver att översteprästerna köpte marken. Dessa påståenden säger inte nödvändigtvis emot varandra. Matteus skriver ju att översteprästerna inte kunde ta emot blodspengarna från Judas eftersom de var orena och de kunde inte läggas i offerkistan. Det här var inte konstigare än att biståndsorganisationer idag kan vägra att ta emot pengar som har förvärvats på oetiska sätt. Trots att Judas kastade silvermynten ifrån sig var det alltså rent juridiskt fortfarande hans pengar. Det är troligt att ryktet om Judas död spreds snabbt och att översteprästerna beslöt sig för att för pengarna köpa Krukmakaråkern, den plats där Judas hade hängt sig. En gravplats (som i sig var oren) var ju ett lämpligt sätt att använda de orena pengarna på (France 2015, 29; Pache 1985, 154). För att undvika rituell orenhet, var prästerna tvungna att köpa åkern i någon annans namn och valde då Judas Iskariot, eftersom det var hans pengar och eftersom de köpte marken där han hade dött.
Det finns också en språklig skillnad mellan de två passagerna. Matteus använder verbet egórasan som betyder att handla på torget, lösköpa, friköpa eller sälja. Det syftar alltså på en transaktion. Petrus i Apostlagärningarna använder istället verbet ektesato som innebär att man förvärvar, får egendomsrätt över eller övertar något (Gilbrant, Gärtner, och Kjärll 1983). Genom att använda detta ord betonar Petrus själva ägandeskapet vilket Matteus inte gör. Matteus beskriver hur prästerna lösköpte åkern för Judas pengar, men de var därmed inte självklart ägare till åkern utan det var alltjämt Judas. Leviter fick ju inte heller lov att äga mark, så översteprästerna hade i vilket fall varit tvungna att göra någon annan till ägare.
Alltså, de trettio silverpengarna som Judas fått gav han tillbaka till översteprästerna. Man skulle då kunna säga att Judas köpte blodsåkern indirekt. Han slängde ner pengarna framför prästerna, men dessa kunde inte ta emot dem utan köpte den plats där Judas hängde sig, Krukmakaråkern, till begravningsplats för främlingar. När Judas var död var platsen oren och det var därför passande att köpa marken för att använda som gravplats. Detta verkar enligt Petrus vara vad Judas förvärvade sig för sitt förräderi.

Problem 3: Etymologi
När vi har kommit så här långt inser vi också att ursprunget till namnet Blodsåkern inte är något större problem.

Petrus säger (Apg 1:18–19):

”Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern.”
Det som var ”känt för alla” var sannolikt inte bara det brutala sätt som Judas dog på, utan bakgrunden till varför han förvärvade marken och att det skedde genom blodspengar. Det finns ingen motsättning mot det som Petrus säger och det som Matteus återger. Båda ställena är överens om att åkern var köpt med blodspengar.

Slutsats
Det som vid en första anblick verkar vara två skilda och oförenliga traditioner visar sig vid en närmare analys vara möjligt att förena. Matteus huvudintresse är Jesu uppfyllelse av det gamla förbundets profetior, medan Lukas återger ett tal som Petrus höll kort efter att händelserna inträffade med syfte att utse en efterträdare till Judas. Syfte, målgrupp och sätt att framföra budskapet på skiljer sig åt, men det innebär inte att redogörelserna är oförenliga. Att avfärda nya testamentet som otillförlitligt baserat på denna förmenta motsägelse är alltså förhastat.

/ Sebastian Ibstedt

Referenser
Archer, Gleason L., Jr. 2001. New International Encyclopedia of Bible Difficulties. Supersaver ed. edition. Zondervan. https://www.amazon.com/New-International-Encyclopedia-Bible-Difficulties/dp/0310241464.
Conrad, Audrey. 1991. ”The Fate of Judas: Matthew 27:3-10”. Toronto journal of theology 7 (2). University of Toronto Press: 158–68. doi:10.3138/tjt.7.2.158.
France, R. T. 2015. Matthew: An Introduction and Commentary. InterVarsity Press.
Gilbrant, Thoralf, Bertil Gärtner, och Thorsten Kjärll. 1983. Studiebibeln: Nya testamentet. Vol. 5. Norman.
McDowell, Josh. 1992. The Best of Josh McDowell: A Ready Defense. Thomas Nelson.
Pache, René. 1985. Bibelns inspiration och auktoritet. Filadelfia.

Vilken religion är sann? – Del 1

Att välja en religion att tillhöra – om man väljer någon överhuvudtaget – är ett av de största besluten en människa fattar under sitt liv. Innan en person gör detta val, vilken efterforskning behöver denne ha gjort innan? Behöver den göra någon överhuvudtaget?

Vägen till att fatta ett sådant beslut kan se ut på många olika sätt. För vissa personer tas beslutet efter djup efterforskning, vilket vi ser i personer som Lee Strobel och J Warner Wallace. Dessa två personer, ena journalist och andra mordutredare, blev kristna efter att ha undersökt evangeliernas trovärdighet. För andra tas beslutet efter en upplevelse av något slag, vilket till exempel ses hos många muslimer i Mellanöstern som blir kristna efter att ha mött Jesus i sina drömmar. Och för ytterligare andra kan det vara av att de hört religionens budskap sedan barnsben och sedan själva valt att tro. Förutom dessa tre sätt finns det säkert minst ett tiotal andra sätt att komma fram till vilken religion man vill tillhöra.

Men med tanke på mängden religioner som finns därute, hur väljer man? Behöver man undersöka alla religiösa böcker för att veta vilken som är rätt? Och behöver man undersöka varje religion för att veta vilken som är sann? Om vi bara tar de fem största religionerna innebär det att en person skulle behöva jämföra kristendomen, mot islam, mot judendom, mot hinduism, mot buddhism. Det innebär då också att Bibeln behöver jämföras med Koranen, med Tanakh, med Vedaskrifterna och med Tripitaka.

Första steget i beslutet att välja vilken religion att tillhöra är att erkänna att alla religioner har exklusivistiska anspråk, dvs. att varje religion har trosuppfattningar som innebär att endast deras religion är sann och övriga religioner inte är det. I detta första steg ingår också att inse att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt. Detta går lätt att undersöka genom att till exempel titta närmare på de anspråk som religionerna gör när det kommer till exempelvis synen på Gud/gudar, livets uppkomst, frälsning, efterliv m.m. Detta innebär till exempel att de monoteistiska religionerna (det finns bara en Gud) och polyteistiska religionerna (det finns flera gudar) säger emot varandra. Detta finner vi enkelt stöd för om vi utgår från logikens andra lag, motsägelselagen. Denna lag säger att två motsägelsefulla saker inte kan vara sanna samtidigt, till exempel kan det inte vara sant att jag både existerar och inte existerar samtidigt. Applicerat på religionsfrågan innebär det att religioner som menar att det bara finns en enda gud och religioner som menar att det finns flera gudar inte båda kan vara sanna samtidigt.

Ett annat exempel på att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt är deras syn på frälsning. Om vi bara undersöker synen på det inom två av de monoteistiska religionerna, islam och kristendomen, ser vi att de har olika anspråk, som gör att inte båda kan vara sanna samtidigt. Islams syn, i stora drag, utgår ifrån att frälsning kommer ur att en människas onda gärningar är färre än dennes goda gärningar, likt en vågskål där de goda gärningarna ska väga tyngst. Kristendomen anser istället att frälsning inte kan komma från människan själv utan genom tron på Jesus Kristus, som anses vara Guds son. Tillgång till himlen (frälsning) kan alltså inte både komma från människan själv – som islam främst förespråkar (genom att göra fler goda än onda gärningar) -, och samtidigt inte komma från människan själv  – som kristendomen förespråkar (tron på Jesus som frälser). Förutom dessa två exempel finns det flera andra sätt att dra slutsatsen att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt, och att de har trosuppfattningar som exkluderar att andra religioner också är sanna.

Det finns däremot flera vanliga liknelser som argumenterar för motsatsen, som menar att alla religioner egentligen är desamma i grunden. Det finns till exempel liknelsen om att “alla stigar leder till toppen av berget” eller liknelsen med elefanten och de blinda skötarna som beskriver olika delar av elefanten. Dessa liknelser lyckas fånga in att religioner har likheter men fallerar i att beskriva religioners olika trosuppfattningar på ett sanningsenligt och ärligt sätt. En känd apologet, Ravi Zacharias, beskrev det såhär “There are fundamental differences [between religions], at best there are superficial similarities. [However,] I often wrongly hear that all religions are fundamentally the same and superficially different.” Vad han beskriver är alltså samma sak som jag argumenterar för ovan: det finns likheter mellan religioner, men deras svar på grundläggande frågor är de djupgående olika – och därmed exklusiva varandra.

Så första steget mot att välja religion är att erkänna att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt. Men för att välja religion, måste alla frågor jämföras för alla religioner? Är det ens möjligt att göra det? I nästa blogginlägg tänkte jag diskutera denna fråga lite närmare, och framförallt hur man kan undersöka trovärdigheten och sannolikheten för en religions sanningshalt. Men hur skulle du själv angripa denna fråga? Hur skulle du gå tillväga för att välja religion, om du inte redan gjort det? Finns det sätt som är bättre och sämre att göra det på?

Är jag med i en sekt?

För drygt två veckor sen befann jag mig på andra sidan jorden och närvarade på en konferens med kyrkan min församling tillhör. Vi var nästan 2000 personer samlade, alla med samma fokus; att evangelisera och följa Jesus mönster med lärjungaträning. Förutom en del evangeliserande på gator, var vi till största del samlade i en stor sal och lyssnade på predikan, diskuterade, lovsjöng och bad. Under dessa stormöten dök en tanke upp i mitt huvud ett par gånger under dagarna som konferensen höll på, vilken kommer vara fokus för detta blogginlägg.

“Är det här en sekt?”

När jag såg ut det enorma människohavet, när nästan alla hade armarna upplyfta eller när alla gjorde samma rörelse (pga en del ur en lovsång) eller sa samma sak (för att uppmuntra varandra) blev den uniforma sekt-liknande känslan ibland påtaglig och denna tanke dök upp i mitt huvud. När sedan kyrkans huvudpastor talade och han fick starka applåder efteråt, tänkte jag  “Är han denna kyrkas karismatiske ledare, som sekter brukar karaktäriseras utav?” När han själv sa att folk hade frågat eller sagt till honom att han var med i en sekt, så matchade det tanken som dök upp i mitt huvud vid dessa fåtal gånger.

Det får mig att tänka på när jag under förra terminen handledde jag en grupp psykologstudenter (pga min position som undervisande doktorand) i en diskussion kring sekter i en kurs om grupp- och socialpsykologi. I slutet av diskussionen, när de diskuterat de socialpsykologiska delarna av hur sekter bildas, vilka människor som dras med och vad gemenskap i sekter innebär, frågade jag dem följande fråga, med syfte att utmana: “Kan ni som framtida psykologer, med denna kunskap om sekter, själva bli indragna i en sekt?” De svarade att det kunde de säkert. Och samtidigt som jag frågade detta tänkte jag själv på de tillfällena när andra skämtsamt har sagt till mig att jag tillhör en en sekt eller, mindre skämtsamt, sagt att jag är hjärntvättad på grund av min tro.  

800px-Carved_Rope_Knot_-_Detail_of_sculpture_in_St_Michael's_Cemetery,_Dumfries_-_1
Att vara bunden och ofri i en sekt, är det samma sak som att vara kristen? Bild: Wiki Commons

Att bli kritiserad för att tillhöra en sekt som kristen tycks inte vara något nytt påfund. Paulus, den tidiga aposteln, blev själv anklagad för samma sak. I Apostlagärningarna 24:5 kan vi läsa att Paulus blev anklagad för vara “en samhällsfara” samt vara ledaren för “nasareernas sekt”. Längre fram (Apo 24:14-16) kan vi läsa att han försvarade sig mot dessa anklagelser genom att säga “Men det bekänner jag för dig att jag enligt ‘den vägen’ som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna.” Finns det något i den kristna tron som påminner om en sekt, då? Är vi en samhällsfara? Kristna anses ju typ redan vara det i vissa länder, där till exempel religion är förbjudet.

Låt oss undersöka vad en sekt är då. Sekter karaktäriseras bland annat av att ha en, stark karismatisk ledare, att vara slutna från utomstående grupper/samhället, ha stark gruppgemenskap och påtaglig “groupthink” (medlemmar i gruppen håller med om saker utan att yttra saker som kan vara motsägande mot den rådande normen, t ex för att inte uppfattas som onödigt tvär eller vara “outlier”).

Är jag, och mina kristna syskon runt om i världen (och kanske specifikt mina syskon i kyrkan på andra sidan jorden som vi besökte), med i en sekt då? Låt oss undersöka de olika delarna. Den starka, karismatiska ledaren skulle då behöva vara Jesus. Följer vi en pastor eller präst mer än Jesus kanske det skulle kunna vara en sekt. Faktum är att många sekter har religiösa inslag, men där innehållet eller strukturen för gemenskapen är förvrängt än från Bibelns övergripande innehåll. Men för oss kristna är det Jesus som vi följer och tillber. Utgör Hans lära något som skulle kunna liknas en samhällsfara då? Eller som pekar på att vi ska sluta oss från omvärlden? Nej, snarare tvärtom. Vi uppmuntras att söka kontakt med andra, evangelisera, hjälpa människor och visa att vi är Jesus lärjungar genom att leva ett liv fullt av goda gärningar och helighet. Har vi groupthink och säger inte emot? Vi är förvisso fria att kritisera Jesus och Hans lära, men vi kan ofta göra det aktiva valet att sätta Hans lära före vår. Det betyder inte att vi blint måste följa denna ledare. Men om Han är den kristna Guden – en fullkomlig, all-vis och kärleksfull Gud – , finns det någon bättre att följa – inklusive oss själva?

Under konferensen drog jag sedan slutsatsen att “Nej, jag tillhör inte en sekt”. Jag tillhör Jesus, och med det Hans grupp av lärjungar. Genom den grupp jag numera tillhör – Guds älskade barn – är jag förevigt fullkomnad i min nya identitet och liv. Låter det som ett sekt-likt påstående? Kanske. Men inte om evangeliet är sant.

 

/ Hajdi Moche

Varför en Gud är rimligare än många gudar (eller: X-Men-argumentet för monoteism)

Detta är en uppföljare till mitt förra inlägg ”Hur går vi från att mirakler finns till att Gud finns” och är, liksom det inlägget, hämtat från min nysläppta bok Dokumenterade mirakler. Tyvärr hängde inte fotnoterna med, så för att se dem, och massa dokumenterade mirakler, rekommenderar jag boken.

Vad är Gud?

Precis som med mirakler finns det inget konsensus kring vad Gud innebär. En del encyklopedier menar att Gud är maximalt stormed tillhörande attribut som allvetande, allsmäktig och allgod, en ultimat verklighet” helt enkelt. Detta stämmer väl in på den monoteistiska förståelsen av Gud: som en enda allsmäktig skapare och härskare av universum.

Oxford Dictionary däremot gör en åtskillnad mellan den monoteistiska förståelsen av Gud: skaparen av och härskaren över universum och källan till all moralisk auktoritet, och den polyteistiska förståelsen: en övermänsklig varelse eller ande som tillbes för att den har makt över naturen eller mänskliga öden. Polyteistiska religioner tror på flera gudar, såsom asatron eller hinduismen. Nationalencyklopedin föredrar den senare gudsdefinitionen: något övernaturligt med avgörande inflytande över tillvaron i olika religioner.

Med andra ord finns det i grund och botten två skilda föreställningar om Gud:

A. En maximal varelse som utgör grunden för allt annat.

B. En övernaturlig varelse med makt över naturen.

Ofta illustreras skillnaden mellan dessa två förståelser genom att skriva Gud med stort G eller litet g. Gud med stort G är maximal, skaparen av universum och orsaken till allt annat som existerar, en allsmäktig och allvetande varelse. I kontrast till detta står gudar med litet g som förvisso är mäktigare än oss människor men som inte behöver vara allsmäktiga eller grunden för allt annat som finns (figur 15:1).

Skärmavbild 2019-05-08 kl. 17.01.09
Figur från Dokumenterade mirakler s. 249.

Om vi väljer definition B har vi ett solklart svar på frågan om miraklers existens innebär Guds existens: jajamen! Oavsett vad för typ av övernaturliga varelser som orsakar mirakulösa VOTEB, oavsett vilken religiös förståelse av dem som är sann, kan vi inte frångå att de är övernaturliga varelser med makt över naturen på grund av det faktum att de gör mirakler. Enligt definition B är även det som en kristen skulle kalla för ängel, eller det som en muslim skulle kalla djinn, gudar.

På så sätt blir det svårt att betrakta en världsbild som inkluderar mirakelgörande övernaturliga varelser för ateistisk. Ateismen innebär avsaknad av tro på alla sorters gudar, inte bara den monoteistiska storhet som tillbes i abrahamitiska religioner, och som definition A syftar på. Mirakler innebär existensen av någon form av Gud, antingen enligt definition A eller B.

Men låt oss säga att definition B är för bred och inte lika intressant som definition A. Det är trots allt A de flesta av oss i västvärlden tänker på när vi pratar om Gud, och det är den definitionen jag som kristen använder. Har vi någon anledning att tro att mirakler bekräftar existensen av just en sådan Gud? Kan vi inte lika gärna tänka oss en värld där flera olika minigudar, ingen av dem allsmäktig eller skapare av universum, utför de mirakler vi ser omkring oss?

Polyteismens problem

Definition A tillåter bara en Gud: två eller flera allsmäktiga, maximala varelser som utgör grunden för allt annat innebär logiska motsägelser. Polyteistiska religioner har därför traditionellt nöjt sig med begränsade gudar enligt definition B. Gudarna i grekisk och romersk mytologi, eller vår egen nordiska asatro, är inte allsmäktiga och definitivt inte allgoda. De bråkar med varandra, får barn med varandra och har bestämda, avgränsade zoner där de kan använda sina övernaturliga krafter. Många av dem är inte eviga utan föddes en gång i tiden.

Som vi såg ovan kan det som polyteismen kallar gudar även finnas i en monoteistisk världsbild: de är då andar, änglar och andra lägre stående varelser. Frågan är om det är rimligare än en polyteistisk värld där ingen av alla gudar är en Gud typ A. Jag menar att det är det. Jag ser inte hur polyteismen kan stå på egna ben.

Först och främst behöver vi fråga oss vad som egentligen begränsar gudarnas makt? Varför kan Poseidon enbart kontrollera havet men inte stjärnorna? Varför kan Tor kasta blixtar men inte spruta eld? Om ingen gud är allsmäktig, vem sätter upp spelreglerna som avgör vad gudarna kan göra? Svaret är förstås: ingen. Gudarna får sina olika begränsade krafter utan synbar anledning i de polyteistiska myterna.

Bildresultat för magneto scarlet witch quicksilver
Magneto och hans märkliga barn

Gudarna är därmed ganska lika superhjältarna X-Men, som har hejdlöst olika superkrafter med förklaringen att de alla har en muterad gen, x-genen. Vad x-genen orsakar är helt upp till serietidningsförfattarens preferenser, inte någon logisk genetik. På så sätt får Magneto, vars superkraft är att skapa magnetiska kraftfält, barnen Quicksilver och Scarlet Witch: den förra är supersnabb och den senare är magisk.

Du behöver inte bemöda dig med att försöka komma på någon form av logisk process som gör att magnetiska gener medför snabbhet respektive magi, för en sådan finns inte. Samma oförklarliga uppdelning av olika övernaturliga egenskaper möter oss i polyteistiska religioner.

Om det finns en A-Gud med allmakt kan man förstå hur han delar ut olika domäner och egenskaper till de lägre stående B-gudarna. Men en polyteistisk värld utan någon A-Gud är svår att begripa sig på. Mats Selander har även på ett övertygade sätt visat i sin bok Utan Jesus ingen mobil i fickan att vetenskapen växte fram ur en kristen världsbild med en enda rationell Gud som lagt tillvarons grund, medan den polyteistiska synen på världen leder till kosmisk anarki där man inte bör förvänta sig att saker går att begripa. Accepterar vi vetenskap, bör vi inte acceptera polyteism.

På grund av dessa problem med renodlad polyteism har även världens största polyteistiska religion, hinduismen, omfamnat tron på en A-Gud. Religionsvetaren Lance Nelson skriver angående tron på de hinduiska gudarna, som på sanskrit kallas deva: Notera att medan hinduer tror på många deva, är många också monoteister i meningen att de erkänner endast en enda Allsmäktig Varelse, en Gud eller Gudinna som är källan till och härskaren över alla deva. Enligt Ninian Smart har de flesta hinduer denna tro.

Vi är därför berättigade att säga att om det finns B-gudar, så finns det med stor sannolikhet även en A-Gud. Därmed innebär miraklers existens att en Gud enligt definition A också existerar: en maximal varelse som utgör grunden för allt annat.

Att be till och söka denna Gud bör vara högst upp på din att göra-lista.

Dokumenterade mirakler kan beställas här eller varhelst böcker säljs!

Jesus – Fakta och indicier. En bokrecension av Fallet Jesus

Hur kommer det sig att det nu blir (ytterligare) en bokrecension? Vore det inte bättre med några handfasta råd till kristna bröder och systrar eller någon tuff motargumentation mot någon invänding från andra livsåskådningar än den kristna?

Kanske är det ovanstående också viktigt, men kanske är det inte så dumt för Jesu efterföljare och hans begabbare att få några tankar om en bok som ger ganska mycket och är lättillgänglig? Så låt mig få presentera: Fallet Jesus av Lee Strobl!

img_9997.jpg
Fallet Jesus, av Lee Strobel, en bra hållplats på resan med eller till Jesus!

Intresseväckande

Det som tilltalar mig är framförallt att vi i intervjuform får följa Lee Strobls egen resa från ateist till kristen. En resa som inte är helt olik min resa, som dock började och slutade som ganska konservativt kristen i en evangelisk-luthersk kyrka. Resan, för Strobl,  började med att hans fru, Leslie, blev kristen:

Leslie, [min fru], förbluffade mig hösten 1979 genom att meddela att hon blivit kristen. Jag himlade med ögonen och beredde mig på det värsta, och kände mig som offer för ett bedrägeri. Jag hade gift mig med Leslie – den roliga, bekymmerslösa, risktagande Leslie – och nu befarade jag att hon skulle förvandlas till någon slags sexuellt hämmad och pryd typ som skulle byta ut vår uppåtsträvande livsstil mot bönevakor och volontärarbete i smutsiga soppkök.

Detta är bakgrunden, en missmodig herre som finner tillvaron förstörd, men som snart upptäcker något annat:

Istället blev jag glatt överraskad – rent av fascinerad – av de djupgående förändringarna i hennes karaktär, hennes redbarhet och självförtroende. Till sist ville jag gå till botten med vad det var som åstadkom dessa fina men viktiga förskjutningar i min frus attityder, så jag satte igång med en helhjärtad granskning av de fakta som talade för och emot kristendomen.

Läsvänlig!

På inte så många sidor så lyckas också Strobl ta oss med till flera av de där svåra frågorna om den kristna trons historiska förankring. Varje kapitel inleds med ett kriminalfall ifrån hans tid som journalist på Chicago Tribune, fall som sedan har stor bäring som exempel inför den fråga som avhandlas i det kapitlet. Själva undersökningen av ämnet är sedan en intervju med en expert på området, men intervjun är inte rakt av nedtecknad utan vi som läsare får del mer av ett sammanhang som om två romanpersoner talar med varandra. Alltså ett samtal utifrån den intervju som varit.

Båda dessa grepp; alltså att ge en helt vanlig tidningsverklighetshändelse som exempel att fasta i och bli intresserad av och en intervju att fördjupa sig i är goda ingångar och gör att man på ett lätt sätt kommer i ämnen som omfattar hyllmetrar, säkert hyllkilometrar av rätt tung och svårtillgänglig litteratur.

Exempel på ämnen

Boken är indelad i tre delar (del 1 om de dokument som pratar om Jesus, del 2 om Jesus som person och del 3 om uppståndelsen) och varje del har delar som i intervjuns form och med tidningsexemplet som ingång behandlar en aspekt av frågan.

Till exempel så är delen om dokumenten både fokuserad på Bibeln och dess manuskript, hur nära i tid de nedtecknades från händelsen de berättar om, hur nära i tid till denna första nedteckning som vi har kvar kopior, eller nutida dokument, och hur många kopior vi har, och så jämförs detta med andra personer eller händelser ifrån antiken eller tiden däromkring och dess dokumentation. Men denna del handlar också om andra manuskript som omtalar Jesus och om arkeologi i relation till Bibeln m.m.

Den andra delen behandlar Jesus som person, vad vi kan veta om honom, om hans karaktär, hans självmedvetenhet eller inte, egentligen frågan om han kan vara Guds son, Guds Messias och om han kan vara en galning eller ej.

Den tredje delen av boken går igenom uppståndelsen, vad vi kan finna för skäl till den, kan denna mirakulösa, ovanliga händelse verkligen ha hänt? Är det inte en fråga om tro bara? Uppståndelsen behandlas utifrån medicinska aspekter, Jesu kropp och graven den ledas i, vittnesmålen om att han setts och andra fakta och omständigheter som kan peka mot Jesu uppståndelse, om detta är den korrekta tolkningsnyckeln till det som hänt i historien.

Inledningssidan av Fallet Jesus; ett exempel på hur boken knyter an ett kriminalfall till ett ämne som berör Jesus.

Men fördjupning då?

En sak som jag uppskattar mycket med boken är att trots omsorgen om läsaren att kunna  på ett enkelt sätt ta sig igenom boken och tillgodogöra sig det material som finns framställt så att man efter bokens genomläsning kan själv bilda sig en uppfattning, eller fälla ett domslut, så har den ännu mer att ge. Den ger inte bara ett faktamässigt underlag för ett avgörande för Kristus, den avslutar också varje kapitel med samtals-, eller reflektionsfrågor och den är generös med noter för att man själv ska kunna fördjupa sig i olika ämnen. Detta gör liksom pricken över i! För mig har det blivit en källa till inspiration att söka än mer kunskap om olika saker och lett till införskaffandet av många tjocka böcker, men också god reflektion med människor och i enskildhet på min kammare.

Så varför ska jag läsa den?

Om du är kristen så ger den på ett gott sätt ganska mycket kött på benen, om du inte är kristen så ger den skäl att ompröva detta ställningstagande och ger rätt stor utmaning till  världsbilden, den gör Bibeln lite mer svårrundad då det gäller att omfatta en världsbild som byter på vetande.

Att den sedan ger en god bild av hur min väg till en välgrundad tro, välgrundad också i hjärnan, såg ut det ser jag som en ren bonus!

Frid och välsignelser till er alla!

/ Martin Walldén