Etikettarkiv: Kristen tro

Är jag med i en sekt?

För drygt två veckor sen befann jag mig på andra sidan jorden och närvarade på en konferens med kyrkan min församling tillhör. Vi var nästan 2000 personer samlade, alla med samma fokus; att evangelisera och följa Jesus mönster med lärjungaträning. Förutom en del evangeliserande på gator, var vi till största del samlade i en stor sal och lyssnade på predikan, diskuterade, lovsjöng och bad. Under dessa stormöten dök en tanke upp i mitt huvud ett par gånger under dagarna som konferensen höll på, vilken kommer vara fokus för detta blogginlägg.

“Är det här en sekt?”

När jag såg ut det enorma människohavet, när nästan alla hade armarna upplyfta eller när alla gjorde samma rörelse (pga en del ur en lovsång) eller sa samma sak (för att uppmuntra varandra) blev den uniforma sekt-liknande känslan ibland påtaglig och denna tanke dök upp i mitt huvud. När sedan kyrkans huvudpastor talade och han fick starka applåder efteråt, tänkte jag  “Är han denna kyrkas karismatiske ledare, som sekter brukar karaktäriseras utav?” När han själv sa att folk hade frågat eller sagt till honom att han var med i en sekt, så matchade det tanken som dök upp i mitt huvud vid dessa fåtal gånger.

Det får mig att tänka på när jag under förra terminen handledde jag en grupp psykologstudenter (pga min position som undervisande doktorand) i en diskussion kring sekter i en kurs om grupp- och socialpsykologi. I slutet av diskussionen, när de diskuterat de socialpsykologiska delarna av hur sekter bildas, vilka människor som dras med och vad gemenskap i sekter innebär, frågade jag dem följande fråga, med syfte att utmana: “Kan ni som framtida psykologer, med denna kunskap om sekter, själva bli indragna i en sekt?” De svarade att det kunde de säkert. Och samtidigt som jag frågade detta tänkte jag själv på de tillfällena när andra skämtsamt har sagt till mig att jag tillhör en en sekt eller, mindre skämtsamt, sagt att jag är hjärntvättad på grund av min tro.  

800px-Carved_Rope_Knot_-_Detail_of_sculpture_in_St_Michael's_Cemetery,_Dumfries_-_1
Att vara bunden och ofri i en sekt, är det samma sak som att vara kristen? Bild: Wiki Commons

Att bli kritiserad för att tillhöra en sekt som kristen tycks inte vara något nytt påfund. Paulus, den tidiga aposteln, blev själv anklagad för samma sak. I Apostlagärningarna 24:5 kan vi läsa att Paulus blev anklagad för vara “en samhällsfara” samt vara ledaren för “nasareernas sekt”. Längre fram (Apo 24:14-16) kan vi läsa att han försvarade sig mot dessa anklagelser genom att säga “Men det bekänner jag för dig att jag enligt ‘den vägen’ som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna.” Finns det något i den kristna tron som påminner om en sekt, då? Är vi en samhällsfara? Kristna anses ju typ redan vara det i vissa länder, där till exempel religion är förbjudet.

Låt oss undersöka vad en sekt är då. Sekter karaktäriseras bland annat av att ha en, stark karismatisk ledare, att vara slutna från utomstående grupper/samhället, ha stark gruppgemenskap och påtaglig “groupthink” (medlemmar i gruppen håller med om saker utan att yttra saker som kan vara motsägande mot den rådande normen, t ex för att inte uppfattas som onödigt tvär eller vara “outlier”).

Är jag, och mina kristna syskon runt om i världen (och kanske specifikt mina syskon i kyrkan på andra sidan jorden som vi besökte), med i en sekt då? Låt oss undersöka de olika delarna. Den starka, karismatiska ledaren skulle då behöva vara Jesus. Följer vi en pastor eller präst mer än Jesus kanske det skulle kunna vara en sekt. Faktum är att många sekter har religiösa inslag, men där innehållet eller strukturen för gemenskapen är förvrängt än från Bibelns övergripande innehåll. Men för oss kristna är det Jesus som vi följer och tillber. Utgör Hans lära något som skulle kunna liknas en samhällsfara då? Eller som pekar på att vi ska sluta oss från omvärlden? Nej, snarare tvärtom. Vi uppmuntras att söka kontakt med andra, evangelisera, hjälpa människor och visa att vi är Jesus lärjungar genom att leva ett liv fullt av goda gärningar och helighet. Har vi groupthink och säger inte emot? Vi är förvisso fria att kritisera Jesus och Hans lära, men vi kan ofta göra det aktiva valet att sätta Hans lära före vår. Det betyder inte att vi blint måste följa denna ledare. Men om Han är den kristna Guden – en fullkomlig, all-vis och kärleksfull Gud – , finns det någon bättre att följa – inklusive oss själva?

Under konferensen drog jag sedan slutsatsen att “Nej, jag tillhör inte en sekt”. Jag tillhör Jesus, och med det Hans grupp av lärjungar. Genom den grupp jag numera tillhör – Guds älskade barn – är jag förevigt fullkomnad i min nya identitet och liv. Låter det som ett sekt-likt påstående? Kanske. Men inte om evangeliet är sant.

 

/ Hajdi Moche

Annonser

Varför en Gud är rimligare än många gudar (eller: X-Men-argumentet för monoteism)

Detta är en uppföljare till mitt förra inlägg ”Hur går vi från att mirakler finns till att Gud finns” och är, liksom det inlägget, hämtat från min nysläppta bok Dokumenterade mirakler. Tyvärr hängde inte fotnoterna med, så för att se dem, och massa dokumenterade mirakler, rekommenderar jag boken.

Vad är Gud?

Precis som med mirakler finns det inget konsensus kring vad Gud innebär. En del encyklopedier menar att Gud är maximalt stormed tillhörande attribut som allvetande, allsmäktig och allgod, en ultimat verklighet” helt enkelt. Detta stämmer väl in på den monoteistiska förståelsen av Gud: som en enda allsmäktig skapare och härskare av universum.

Oxford Dictionary däremot gör en åtskillnad mellan den monoteistiska förståelsen av Gud: skaparen av och härskaren över universum och källan till all moralisk auktoritet, och den polyteistiska förståelsen: en övermänsklig varelse eller ande som tillbes för att den har makt över naturen eller mänskliga öden. Polyteistiska religioner tror på flera gudar, såsom asatron eller hinduismen. Nationalencyklopedin föredrar den senare gudsdefinitionen: något övernaturligt med avgörande inflytande över tillvaron i olika religioner.

Med andra ord finns det i grund och botten två skilda föreställningar om Gud:

A. En maximal varelse som utgör grunden för allt annat.

B. En övernaturlig varelse med makt över naturen.

Ofta illustreras skillnaden mellan dessa två förståelser genom att skriva Gud med stort G eller litet g. Gud med stort G är maximal, skaparen av universum och orsaken till allt annat som existerar, en allsmäktig och allvetande varelse. I kontrast till detta står gudar med litet g som förvisso är mäktigare än oss människor men som inte behöver vara allsmäktiga eller grunden för allt annat som finns (figur 15:1).

Skärmavbild 2019-05-08 kl. 17.01.09
Figur från Dokumenterade mirakler s. 249.

Om vi väljer definition B har vi ett solklart svar på frågan om miraklers existens innebär Guds existens: jajamen! Oavsett vad för typ av övernaturliga varelser som orsakar mirakulösa VOTEB, oavsett vilken religiös förståelse av dem som är sann, kan vi inte frångå att de är övernaturliga varelser med makt över naturen på grund av det faktum att de gör mirakler. Enligt definition B är även det som en kristen skulle kalla för ängel, eller det som en muslim skulle kalla djinn, gudar.

På så sätt blir det svårt att betrakta en världsbild som inkluderar mirakelgörande övernaturliga varelser för ateistisk. Ateismen innebär avsaknad av tro på alla sorters gudar, inte bara den monoteistiska storhet som tillbes i abrahamitiska religioner, och som definition A syftar på. Mirakler innebär existensen av någon form av Gud, antingen enligt definition A eller B.

Men låt oss säga att definition B är för bred och inte lika intressant som definition A. Det är trots allt A de flesta av oss i västvärlden tänker på när vi pratar om Gud, och det är den definitionen jag som kristen använder. Har vi någon anledning att tro att mirakler bekräftar existensen av just en sådan Gud? Kan vi inte lika gärna tänka oss en värld där flera olika minigudar, ingen av dem allsmäktig eller skapare av universum, utför de mirakler vi ser omkring oss?

Polyteismens problem

Definition A tillåter bara en Gud: två eller flera allsmäktiga, maximala varelser som utgör grunden för allt annat innebär logiska motsägelser. Polyteistiska religioner har därför traditionellt nöjt sig med begränsade gudar enligt definition B. Gudarna i grekisk och romersk mytologi, eller vår egen nordiska asatro, är inte allsmäktiga och definitivt inte allgoda. De bråkar med varandra, får barn med varandra och har bestämda, avgränsade zoner där de kan använda sina övernaturliga krafter. Många av dem är inte eviga utan föddes en gång i tiden.

Som vi såg ovan kan det som polyteismen kallar gudar även finnas i en monoteistisk världsbild: de är då andar, änglar och andra lägre stående varelser. Frågan är om det är rimligare än en polyteistisk värld där ingen av alla gudar är en Gud typ A. Jag menar att det är det. Jag ser inte hur polyteismen kan stå på egna ben.

Först och främst behöver vi fråga oss vad som egentligen begränsar gudarnas makt? Varför kan Poseidon enbart kontrollera havet men inte stjärnorna? Varför kan Tor kasta blixtar men inte spruta eld? Om ingen gud är allsmäktig, vem sätter upp spelreglerna som avgör vad gudarna kan göra? Svaret är förstås: ingen. Gudarna får sina olika begränsade krafter utan synbar anledning i de polyteistiska myterna.

Bildresultat för magneto scarlet witch quicksilver
Magneto och hans märkliga barn

Gudarna är därmed ganska lika superhjältarna X-Men, som har hejdlöst olika superkrafter med förklaringen att de alla har en muterad gen, x-genen. Vad x-genen orsakar är helt upp till serietidningsförfattarens preferenser, inte någon logisk genetik. På så sätt får Magneto, vars superkraft är att skapa magnetiska kraftfält, barnen Quicksilver och Scarlet Witch: den förra är supersnabb och den senare är magisk.

Du behöver inte bemöda dig med att försöka komma på någon form av logisk process som gör att magnetiska gener medför snabbhet respektive magi, för en sådan finns inte. Samma oförklarliga uppdelning av olika övernaturliga egenskaper möter oss i polyteistiska religioner.

Om det finns en A-Gud med allmakt kan man förstå hur han delar ut olika domäner och egenskaper till de lägre stående B-gudarna. Men en polyteistisk värld utan någon A-Gud är svår att begripa sig på. Mats Selander har även på ett övertygade sätt visat i sin bok Utan Jesus ingen mobil i fickan att vetenskapen växte fram ur en kristen världsbild med en enda rationell Gud som lagt tillvarons grund, medan den polyteistiska synen på världen leder till kosmisk anarki där man inte bör förvänta sig att saker går att begripa. Accepterar vi vetenskap, bör vi inte acceptera polyteism.

På grund av dessa problem med renodlad polyteism har även världens största polyteistiska religion, hinduismen, omfamnat tron på en A-Gud. Religionsvetaren Lance Nelson skriver angående tron på de hinduiska gudarna, som på sanskrit kallas deva: Notera att medan hinduer tror på många deva, är många också monoteister i meningen att de erkänner endast en enda Allsmäktig Varelse, en Gud eller Gudinna som är källan till och härskaren över alla deva. Enligt Ninian Smart har de flesta hinduer denna tro.

Vi är därför berättigade att säga att om det finns B-gudar, så finns det med stor sannolikhet även en A-Gud. Därmed innebär miraklers existens att en Gud enligt definition A också existerar: en maximal varelse som utgör grunden för allt annat.

Att be till och söka denna Gud bör vara högst upp på din att göra-lista.

Dokumenterade mirakler kan beställas här eller varhelst böcker säljs!

Jesus – Fakta och indicier. En bokrecension av Fallet Jesus

Hur kommer det sig att det nu blir (ytterligare) en bokrecension? Vore det inte bättre med några handfasta råd till kristna bröder och systrar eller någon tuff motargumentation mot någon invänding från andra livsåskådningar än den kristna?

Kanske är det ovanstående också viktigt, men kanske är det inte så dumt för Jesu efterföljare och hans begabbare att få några tankar om en bok som ger ganska mycket och är lättillgänglig? Så låt mig få presentera: Fallet Jesus av Lee Strobl!

img_9997.jpg
Fallet Jesus, av Lee Strobel, en bra hållplats på resan med eller till Jesus!

Intresseväckande

Det som tilltalar mig är framförallt att vi i intervjuform får följa Lee Strobls egen resa från ateist till kristen. En resa som inte är helt olik min resa, som dock började och slutade som ganska konservativt kristen i en evangelisk-luthersk kyrka. Resan, för Strobl,  började med att hans fru, Leslie, blev kristen:

Leslie, [min fru], förbluffade mig hösten 1979 genom att meddela att hon blivit kristen. Jag himlade med ögonen och beredde mig på det värsta, och kände mig som offer för ett bedrägeri. Jag hade gift mig med Leslie – den roliga, bekymmerslösa, risktagande Leslie – och nu befarade jag att hon skulle förvandlas till någon slags sexuellt hämmad och pryd typ som skulle byta ut vår uppåtsträvande livsstil mot bönevakor och volontärarbete i smutsiga soppkök.

Detta är bakgrunden, en missmodig herre som finner tillvaron förstörd, men som snart upptäcker något annat:

Istället blev jag glatt överraskad – rent av fascinerad – av de djupgående förändringarna i hennes karaktär, hennes redbarhet och självförtroende. Till sist ville jag gå till botten med vad det var som åstadkom dessa fina men viktiga förskjutningar i min frus attityder, så jag satte igång med en helhjärtad granskning av de fakta som talade för och emot kristendomen.

Läsvänlig!

På inte så många sidor så lyckas också Strobl ta oss med till flera av de där svåra frågorna om den kristna trons historiska förankring. Varje kapitel inleds med ett kriminalfall ifrån hans tid som journalist på Chicago Tribune, fall som sedan har stor bäring som exempel inför den fråga som avhandlas i det kapitlet. Själva undersökningen av ämnet är sedan en intervju med en expert på området, men intervjun är inte rakt av nedtecknad utan vi som läsare får del mer av ett sammanhang som om två romanpersoner talar med varandra. Alltså ett samtal utifrån den intervju som varit.

Båda dessa grepp; alltså att ge en helt vanlig tidningsverklighetshändelse som exempel att fasta i och bli intresserad av och en intervju att fördjupa sig i är goda ingångar och gör att man på ett lätt sätt kommer i ämnen som omfattar hyllmetrar, säkert hyllkilometrar av rätt tung och svårtillgänglig litteratur.

Exempel på ämnen

Boken är indelad i tre delar (del 1 om de dokument som pratar om Jesus, del 2 om Jesus som person och del 3 om uppståndelsen) och varje del har delar som i intervjuns form och med tidningsexemplet som ingång behandlar en aspekt av frågan.

Till exempel så är delen om dokumenten både fokuserad på Bibeln och dess manuskript, hur nära i tid de nedtecknades från händelsen de berättar om, hur nära i tid till denna första nedteckning som vi har kvar kopior, eller nutida dokument, och hur många kopior vi har, och så jämförs detta med andra personer eller händelser ifrån antiken eller tiden däromkring och dess dokumentation. Men denna del handlar också om andra manuskript som omtalar Jesus och om arkeologi i relation till Bibeln m.m.

Den andra delen behandlar Jesus som person, vad vi kan veta om honom, om hans karaktär, hans självmedvetenhet eller inte, egentligen frågan om han kan vara Guds son, Guds Messias och om han kan vara en galning eller ej.

Den tredje delen av boken går igenom uppståndelsen, vad vi kan finna för skäl till den, kan denna mirakulösa, ovanliga händelse verkligen ha hänt? Är det inte en fråga om tro bara? Uppståndelsen behandlas utifrån medicinska aspekter, Jesu kropp och graven den ledas i, vittnesmålen om att han setts och andra fakta och omständigheter som kan peka mot Jesu uppståndelse, om detta är den korrekta tolkningsnyckeln till det som hänt i historien.

Inledningssidan av Fallet Jesus; ett exempel på hur boken knyter an ett kriminalfall till ett ämne som berör Jesus.

Men fördjupning då?

En sak som jag uppskattar mycket med boken är att trots omsorgen om läsaren att kunna  på ett enkelt sätt ta sig igenom boken och tillgodogöra sig det material som finns framställt så att man efter bokens genomläsning kan själv bilda sig en uppfattning, eller fälla ett domslut, så har den ännu mer att ge. Den ger inte bara ett faktamässigt underlag för ett avgörande för Kristus, den avslutar också varje kapitel med samtals-, eller reflektionsfrågor och den är generös med noter för att man själv ska kunna fördjupa sig i olika ämnen. Detta gör liksom pricken över i! För mig har det blivit en källa till inspiration att söka än mer kunskap om olika saker och lett till införskaffandet av många tjocka böcker, men också god reflektion med människor och i enskildhet på min kammare.

Så varför ska jag läsa den?

Om du är kristen så ger den på ett gott sätt ganska mycket kött på benen, om du inte är kristen så ger den skäl att ompröva detta ställningstagande och ger rätt stor utmaning till  världsbilden, den gör Bibeln lite mer svårrundad då det gäller att omfatta en världsbild som byter på vetande.

Att den sedan ger en god bild av hur min väg till en välgrundad tro, välgrundad också i hjärnan, såg ut det ser jag som en ren bonus!

Frid och välsignelser till er alla!

/ Martin Walldén

Vad vore livet utan relationer?

Människor är relationella varelser. Det betyder att vi är gruppvarelser, att vi är i behov av andra människor för att förstå världen, förstå oss själva och kunna orientera i vad det innebär att leva ett mänskligt liv. Vi använder ständigt andra människor som referensram och söker relationer med andra på en mängd olika sätt. Faktum är att vi inte hade överlevt många dagar efter födseln om det inte hade varit för relationer med andra människor. Ett spädbarn är i akut behov av relationer med vuxna, som kan ta hand om en, för att överleva. Så fundamentalt är relationer för människans existens. I vuxen ålder fyller inte relationer riktigt samma överlevnadsfunktion, men vi vet från en mängd forskning att ensamhet har många negativa konsekvenser för människans hälsa – psykiskt och fysiskt¹. Relationer är alltså fundamentala för människans existens, men också viktiga för vår lyckonivå. En livslång studie från Harvard visade bland annat att de som levde längst, hade bäst hälsa och var lyckligast var personer som hade haft goda, mening- och tillitsfulla relationer med andra under sitt liv². I tidigare inlägg har lycka diskuterats och här bidrar jag med en pusselbit i lyckosökandet, att goda relationer är  superviktiga för att uppleva lycka. Relationer med andra människor är alltså livsviktigt, både för överlevnad och för att vi ska må bra och vara lyckliga.

Det för oss in på en större fråga: varför är det så? Vad är anledningen till att människor är relationella? Här kommer svaret självklart se olika ut beroende på världsbild. Vad tror du själv? Vad är anledningen till att människor söker och behöver relationer för att må bra och vara lyckliga? Handlar det om dess överlevnadsvärde, det vill säga sätt för oss att bevara vår avkomma samt att kunna föröka oss? Adaption? Det är möjliga förklaringar, och vissa världsbilder utgår ifrån dessa. Handlar då kärleken, värmen, smärtan och komplexiteten som relationer utgör i människors liv om (samt reduceras till) en överlevnadsfråga?

En annan förklaring är att relationer – och kärlek – är syftet med människans existens. I mitt förra inlägg (se här) diskuterades meningen med livet. Där lyftes att meningen med livet är att lära känna och följa Gud, inte att uppnå lycka, men att människan blir komplett – och därmed lycklig – när en relation med Gud upprättas. Jämför det med följande citat från Charles Spurgeon:

Man was made in the image of God, and nothing will satisfy man but God, in whose image he was made.

Denna tes medför alltså att meningen med livet är relationell. Människans sökande efter relationer och kärlek, samt vetskapen att människor blir lyckligare av att ha goda mellanmänskliga relationer, kan därmed härledas till och pekar mot Guds existens.  

Vi kan från Bibeln veta att Gud är relationell. Han är både relationell inom sig själv, genom att Han är tre i en (tre personer men ett Gudsväsen: Fadern, Sonen och den Helige Anden), men Gud är också relationell med sin skapelse: med oss människor. Faktum är att hela evangeliet, det kristna budskapet, placerar relationer i centrum. Det kristna budskapet utgår från att Gud skapade människan för att ha relation med henne, liksom vi människor har relation med varandra.

Men trots att vi människor söker, skapar och upprätthåller relationer, tycker de flesta att relationer också är komplexa, komplicerade och ofta bristfälliga. Relationer är ju inte lätta, utan många problem och konflikter uppstår och härstammar från relationer. De flesta av oss har till exempel någon gång blivit brända i en mellanmänsklig relation. Faktum är att människans existens och historia (konst, poesi, litteratur m.m.) präglas av berättelser om brustna relationer och hur vi söker att återupprätta och korrigera dessa imperfekta relationer. Stefan Gustavsson, erkänd apologet i Sverige, sa en sak om relationer, människan och Gud som har fastnat hos mig. Han lyfte fram att anledningen till att de viktiga, men bristfälliga och brustna relationerna som människans existens präglas av härstammar från att den ursprungliga relationen – den med Gud – är brusten. När den är brusten, blir alla andra relationer också brustna.

Men här kommer en annan del av evangeliet in: den del där Gud önskar att återupprätta den brustna relationen som finns med sin skapelse, med oss. Guds önskan om detta och hans relationella karaktär ser vi tydligast i Jesus. Jesus, personen som kristendomens sanningsanspråk bygger på och som gjorde anspråk på att vara Gud, var ytterst relationell under sina år på jorden. Han sökte kontakt med olika slags människor på otroligt många sätt: med de utstötta, sjuka men också med de med hög status. Han bemötte människor på ett sätt som visade prov på sanning, mildhet och kärlek. Jesus var den perfekta psykologen, tänker jag ofta. Han visste precis hur man skulle möta människor, oavsett vem de var eller vilken livssituation de befann sig i. Han sökte upp människor och spenderade sin tid här i relationer med andra. Jesus visade inte bara på Guds relationella karaktär och inte heller hur vi människor kan vara relationella mot varandra i frid, glädje och kärlek, men framförallt hur Guds plan och önskan var att återupprätta den ursprungliga, men brustna, relationen med oss.

Om du utgick från att Gud finns och visste att Han önskade att du ville lära känna Honom, vad skulle ditt gensvar vara?

¹Se bland annat: https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ensamhet-ar-farligt-for-halsan
https://www.1177.se/vastra-gotaland/liv–halsa/psykisk-halsa/ensamhet-skadar-var-halsa/
² Se bland annat: https://news.harvard.edu/gazette/story/2017/04/over-nearly-80-years-harvard-study-has-been-showing-how-to-live-a-healthy-and-happy-life/
https://www.health.harvard.edu/newsletter_article/the-health-benefits-of-strong-relationships

Är lycka meningen med livet?

I mitt förra inlägg skrev jag om hur människans längtan efter fullständig lycka pekar mot Gud. Men denna längtan efter lycka, och sökandet efter lycka, är den rätt? Och med rätt menas om den strävan verkligen ska utgöra meningen med våra liv? Många menar, antingen explicit eller implicit, att livet handlar om att bli lycklig, och helst så lycklig som möjligt. Det kan innebära att uppfylla sina drömmar eller sig själv samt att sträva efter att ständigt nå en fylligare lycka. (Just dessa ambitioner kan dock vara produkten av en individualistisk kultur. I en mer kollektivistisk kultur kanske ambitionen ser annorlunda ut, men även där finns idéer om hur lycka nås.)

Men är denna ständiga strävan efter lycka en strävan som kommer ge oss tillfredsställelse en dag? Tesen här kommer vara: nej, meningen med livet är inte att bli lycklig – oavsett hur man konstruerar lycka. Låt oss först göra en parallell till detta utifrån hur positiv psykologi studerar lycka, och sedan beskriva skillnaden mellan vad samhället tenderar att lyfta fram som meningen i livet och vad det kristna budskapet säger.

I förra inlägget beskrevs positiv psykologi kort; vetenskapen som bland annat undersöker vad som gör människor lyckliga eller vad som skiljer lyckliga från mindre lyckliga människor. När man studerar lycka inom detta område finns det främst två sätt att tänka kring och mäta lycka: hedonism och eudaimonia. När lycka studeras utifrån hedonism mäts det på tre sätt: mängden positiva känslor, mängden negativa känslor samt livstillfredsställelse. En hög lyckonivå är därmed många positiva känslor i relation till få negativa känslor och en hög livstillfredsställelse. Eudaimonia handlar istället om att skapa ett varaktigt tillstånd av välgång i livet. Här eftersöks inte känslor eller intensiva stunder av lycka utan fokus ligger på att skapa ett blomstrande (“flourishing”) liv med mening och dygder. Det betyder att lycka här inte kommer ur att göra saker som ger positiva känslor, utan att göra sådant som istället känns meningsfullt eller dygdigt. Ett sådant exempel är att uppfostra barn, vilket stundtals kan innebära väldigt många negativa känslor men som ofta ändå upplevs meningsfullt och lyckosamt. Eudaimonia innebär därmed att positiva känslor inte är målet, till skillnad från hedonism, men likväl att positiva känslor kan komma ur andra saker man gör.

På liknande sätt som hedonism och eudaimonia har två olika perspektiv på hur positiva känslor och lycka hänger ihop – antingen att de är ett viktigt mål eller att de följer av andra handlingar – kan en parallell göras till synen på lycka och meningen i livet. Enligt dagens samhälle finns yttringar som menar att meningen med livet är att uppnå och uppleva lycka (oavsett om man tänker på lycka utifrån hedonism eller eudaimonia). På samma sätt som positiva känslor är mål för lycka enligt hedonism, så är lycka målet med livet enligt dagens samhälle. Om meningen med livet istället beskrivs utifrån kristendom, kommer slutsatsen kring lycka se annorlunda ut och liknas vid eudaimonia:s syn på positiva känslor och lycka. Den kristna världsbilden säger att meningen med livet är att lära känna och leva för Gud. Målet i livet är därmed att ha en relation med och leva för Gud, inte att uppnå lycka. Men detta mål kommer innebära likväl lycka. På samma sätt som positiva känslor är en följd av ett blomstrande och dygderikt liv enligt eudaimonia, är lycka en följd av att ha en relation med och ära Gud enligt den kristna världsbilden.

I ett nästkommande inlägg kommer relation med Gud vidareutvecklas och förklaras, men här är fokus på lycka och meningen med livet. Denna extremt stora fråga, som människor i alla tider har brottats med, har sitt svar i Gud. Detta behöver inte innebära att kristna personer har “all figured out” utan frågan kan vara stor även för den kristna. Att livet däremot existerar och att människan söker mening i sitt liv pekar på Guds existens. Och vice versa, Guds existens pekar mot att livet har mening – vilket är varför människor genom världshistorien har sökt efter denna mening.

Frågan om mening är också möjlig att klargöra genom att dela upp den i meningen med livet och meningen i livet. Detta går att beskriva på följande sätt: syftet med vår existens utgör meningen med livet, medan innehållet i vår existens utgör meningen i livet. Vi kan fylla våra liv med lycka, men det är inte meningen till vår existens. Faktum är att första gången jag hörde det kristna svaret på frågan kring meningen med livet tyckte att svaret var rätt trist (vid den tidpunkten var jag inte kristen). “Var det allt?”, tänkte jag. Det kristna svaret på meningen med livet och lycka tyckte jag lät förminskande, trist och kanske till och med inhumant (fokus är ju på Gud istället för på mig själv). När jag nu, som kristen, tänker på den reaktionen ser jag hur extremt fel jag hade – denna uppfattning kunde inte vara mer fel. Att leva för och med Gud är meningen med (och i) livet – och det livssyftet medföljer en lycka och frid som är så djupgående att inget annat går att mäta upp mot det.

Teologi för ateister del 3 – Bara snälla barn får äta kakan!

Det har blivit dags för del tre av serien Teologi för ateister. Denna vinjett handlar om den där guden som en ateistiskt troende säger sig inte tro på, men som man bekämpar. Problemet är bara allt för ofta att det inte är en gud som en kristen heller tror på. I denna form kikar vi lite på några olika teologiska spörsmål; poängen för dig som ateistiskt troende är att kunna skjuta på rätt mål och för dig som kristen att se att det bara är Jesus som vi behöver avhandla och fokusera på, andra, uppdiktade, gudar får svara för sig! Del 1 läser du här: Gud räddar bara mobbare och del 2: Kommer du till helvetet? Denna serie blir förstås personligt präglad, men jag försöker utgå från ett ganska allmänt kristet förhållningssätt.

[How do] you get pie in the sky when you die!

En variant av att det är himlen som räknas har vi i sången,  skapad av Joe Hill och här framförd av Pete Seegers. Det är en parodi på en kristens evighetshopp och vad det ger för ljus över livet här. Just evighetens ljus över livet är dock en annan berättelse än vad jag vill berätta här, men frågan är ändå hur man får den där pajen!?

Många som är av en annan trosuppfattning (vilket ofta på denna blogg är av ateistisk art)  tycks mena att anledningen till de kristnas lite skenheliga sätt att leva är att de vill liksom förtjäna en plats i himlen, därför blir det också ytligt och lite stomatolleende över en kristen, det gäller att se ut som om man gör allt rätt, alltid är god, så att man kan ta del av det där saliga i himlen.

stomatol

En fattig bonddräng, gör så gott en kan!?

Här har vi det! Vi ska göra så gott vi kan, det är grejen! Eller? Ja nog kommer Gud se till våra omständigheter det tror jag:

Av den som har fått mycket skall det krävas mycket… (Lukasevangeliet 12:48)

Men då är det väl klart? Om vi anstränger oss mycket, då får vi komma till himlen?! Och då visar ju detta för övrigt att religion bara är en grej som uppkommit genom människans historia för när vi är goda då ökar vi vår ställning i gruppen och gruppen ökar sina möjligheter, alltså är religion bara något som ger oss överlevnadsmässiga fördelar!?

Men så var ju frågan hur vi kom till himlen?

Jag kanske ska betona att detta inte pekar ut vem som kommer till himlen, bara att gärningarna tycks inte så viktiga som vi kanske lätt tror (varför dock en kristen tycker, eller kanske hellre bör tycka, att gärningar är viktiga (om det är rädsla för straff av Gud eller vad det är) det återkommer vi till i en annan del av denna bloggpostserie)).

Så då öppnar vi tingsåret 2019, eller vilket år slutet på tiden nu blir!? I slutet tycks det faktiskt bli dom, efter vad vi gjort.

Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.

(Uppenbarelseboken  20:11-15)

Blir jag dömd för smutstvätten och dammet under sängen!?

Absolut! Det är oerhört viktigt hur vi över, vad vi gör med vår frihet, med våra liv! Absolut! Gud är inte fokuserad på ”pie in the sky when you die” endast, utan på hela våra liv! Jag tror inte att denna dom som det här står omär särskilt rolig, jag tänker den som en filmvisning eller återvändande till det vi gjort tillsammans med den som är fullkomlig kärlek, men som ser all vår smutsiga byk. Dock så är det inte smutstvätten som han fokuserar på utan hur ren den blir då han ser på den! 

Hur blir jag då uppskriven i Livets bok?

Ja det kanske är en lämplig avslutning!? Förs och sist så är det i den kristna traditionen så att det handlar om en relation med Jesus, det är hela grejen, inte hur jag lever eller vad jag tror, utan att jag lever med honom (lite som med vilken person som helst, att tro eller inte tro på en persons existens är inget man gör, man lever med personen om man har en relation).

En viktig vers i sammanhanget säger så här:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.

(Romarbrevet 10:9-10)

En vers som brukar användas för att sammanfatta Bibeln säger så här:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

(Johannesevangeliet 3:16-17)

 

Allt gott till er alla!

/ Martin Walldén

(På andra forum: wallden.wordpress.com och Goda grunder)

Finns fullständig lycka?

Vad skiljer lyckliga människor från mindre lyckliga människor? Vilka faktorer gör att människor ”blomstrar” och mår väl i sitt liv?

Detta är frågor som kan studeras inom positiv psykologi. Under utbildningen fördjupade jag mig i detta vetenskapliga område och gjorde bland annat en egen studie i det. Trots att jag skulle kunna skriva flera inlägg om vad studier om lycka har visat ska jag låta bli, eftersom detta inte är rätt forum. Däremot kan jag fastslå att det är tydligt att människor söker lycka. I dagens samhälle gör människor det kanske mer intensivt än något annat. Huruvida detta sökande är bra eller inte kommer inte heller vara i fokus här, utan jag nöjer mig med att deskriptivt återge denna tendens att människor söker och längtar efter sann, ihållande lycka; ett slags tillstånd av perfekt fullständighet.

Finns det dock någon som är fullständigt lycklig hela tiden? Nej, troligtvis inte. Finns det däremot många som längtar efter och söker det? Som vill uppleva fullständig lycka och frid i sitt liv? Ja, sannolikt. De flesta vill nog erfara mer än de korta ögonblick av fullständig glädje och lycka som vi trots allt ibland upplever – vi vill ha det mer fullständigt och ihållande. Denna längtan och sökande efter lycka som finns hos människor går till exempel att se i hur självhjälpsböcker om att förbättra ens liv, saker med diverse “lyckocitat”, tidningar och filmer som säljer idéer för att nå lycka m.m. säljs och florerar i samhället.

Låt oss ha en liten minnesresa: Tänk tillbaka på någon gång när du varit otroligt törstig eller fruktansvärt hungrig eller varit i akut behov att gå på toan. Alla har sannolikt upplevt det någon gång. Känslan att i sådana stunder få dricka, äta eller gå på toa är djupt tillfredsställande. Dessa beskrivna behov finns naturligt hos oss och kan lyckligtvis tillfredsställas med existensen av vatten, mat och toa (eller motsvarande facilitet). Faktum är att hunger som fenomen sannolikt vore otänkbart om mat eller magen (med funktion att processa mat) inte fanns. Här blir det viktigt att göra en distinktion mellan naturliga och artificiella behov. Naturliga behov är sådana som är universella – de finns hos alla, oavsett kultur, tidsålder m.m. – medan artificiella behov är sådana som beror på tidsålder, kultur m.m. Att jag vill leva i en Harry Potter-värld kan därmed inte anses vara ett naturligt behov, hur mycket jag än längtar efter det. Det är istället ett artificiellt behov/längtan som uppkommit till följd av att jag lever under denna tidsålder, i denna del av världen samt har läst böckerna. Längtan efter fullständighet och ihållande lycka tillhör snarare ett naturligt behov, då det kan kan ses genom världshistorien (via litteratur, konst m.m.) och är oberoende av kultur och land.

Människor har alltså naturliga behov och dessa behov kan tillfredsställas. Behoven pekar oss mot något som existerar i världen (mat, vatten mm) som kan tillfredsställa oss. I Maslows behovshierarki – en psykologisk modell över mänskliga behov som många hört talas om – finns ovanstående behov återgivna i de lägre delarna av hierarkin. Högst upp i denna hierarkimodell finns människans behov/längtan efter självförverkligande; att bli allt det som man har potential att bli och vara. Visserligen är Maslows behovshierarki enbart en teori och ur vetenskaplig synvinkel har den lite stöd för sig, men den gör väl i att försöka förklara mänskliga behov – där lycka och självförverkligande beskrivs som högst åtråvärda.

Det tycks alltså finnas en tendens hos människan att längta efter att nå fullständig lycka. I mitt förra inlägg skrev jag om tendensen att tro på en andlig värld har genomsyrat mänsklighetens historia. Dessa två tendenser – att vi naturligt längtar efter fullständig, ihållande lycka och frid samt tendensen att tro på att det finns en mäktig metafysisk värld som påverkar oss – menar jag mycket väl kan höra samman. De hänger ihop genom att de pekar mot samma sak: existensen av Gud. Låt mig förklara.

Ovan beskrev jag att ett naturligt behov pekar mot existensen av något som kan tillfredsställa behovet. Med samma logik betyder det att vår längtan och vårt sökande efter det perfekta tillståndet pekar oss mot att något sådant också finns. Det pekar på att det finns något som kan tillfredsställa det, som kan stilla vår längtan. Det vi längtar efter, men som inte finns att nå i denna värld och under vår livstid, pekar oss mot att det egentligen finns något som kan stilla vår längtan: Gud. Denna längtan går illustrativt att beskriva som en längtan efter himmelriket på jorden – vilket pekar mot att något sådant också finns. Vi må alla inte nå det, på samma sätt som att det ibland händer att vissa personer dör av törst för att de inte får tillgång till vatten som kan släcka deras törst, men det existerar ändock.  

Det går alltså kortfattat att beskriva resonemanget på två olika sätt.

  1. Gud finns. Därför längtar vi efter att få uppleva fullständig lycka, glädje, skönhet, rättvisa, frid och förnöjsamhet – för den fullständigheten finns i honom.
  2. Vi längtar efter perfekt fullständighet i livet. Det pekar oss mot existensen av Gud, som kan tillfredsställa denna längtan, genom att Han är fullständig.  

C.S Lewis har också skrivit om denna mänskliga längtan och beskriver det på följande sätt (på engelska):

“Creatures are not born with desires unless satisfaction for those desires exists. A baby feels hunger: well, there is such a thing as food. A duckling wants to swim: well, there is such a thing as water. Men feel sexual desire: well, there is such a thing as sex. If I find in myself a desire which no experience in this world can satisfy, the most probable explanation is that I was made for another world. If none of my earthly pleasures satisfy it, that does not prove that the universe is a fraud. Probably earthly pleasures were never meant to satisfy it, but only to arouse it, to suggest the real thing.”

Vad är “the real thing”, som han skriver? Jo, en kontakt med och möjligheten att vara med Gud. Att vår längtan pekar oss mot existensen av Gud behöver visserligen inte peka oss mot den kristna guden, men den pekar oss mot existensen av en övernaturlig värld – på samma sätt som tendensen att människor genom historien har trott på en övernaturlig dimension också pekar mot existensen av en sådan värld. Däremot säger denna längtan att det i så fall behöver vara en fullständig gud som är källan till lycka, frid, glädje, godhet, rättvisa, skönhet, sanning och förnöjsamhet – en beskrivning som passar in på den kristna guden.

Försök till att tillfredsställa detta behov och längtan efter perfekt lycka kan göras med hjälp av andra saker, men eftersom vår längtan pekar oss mot något som inte finns i världen, kommer inget på jorden fullt ut kunna tillfredsställa det – bara “arouse it” som C.S Lewis beskriver i ovannämnda citat.

Så slutligen, vill man att denna längtan en dag ska tillfredsställas krävs en övernaturlig relation – den med Gud. Lyckligtvis är det inte bara en tom längtan vi har, utan en sådan tillfredsställande relation är också möjlig att uppnå. Hur då? Jo, tack vare Jesus.