Etikettarkiv: Kristendom

Vetenskapens kristna rötter

1477 I en bulla, utfärdad efter ansökan, på initiativ av Jakob Ulvsson, ger påven Sixtus IV den 27 februari tillstånd till att ett universitet upprättas i Uppsala. Den 2 juli undertecknas i Strängnäs universitetets privilegiebrev av riksrådet med Sten Sture i spetsen. Den 21 september införs påvens bulla högtidligen i Uppsala. Den 7 oktober (Birgittadagen) börjar undervisningen vid det nya universitetet.

Nyligen hade jag en diskussion om förhållandet mellan kristendom och vetenskap och fick då frågan, på vilket sätt är kristendomen kompatibel med vetenskap? Frågan är inte helt lätt att ge ett kort svar – det finns många uppfattningar kring detta, varav en hel del bygger på bristfällig historierapportering. I några inlägg ska jag försöka svara på varför kristendomen och vetenskapen är kompatibla, och hur kristendomen har varit viktig för vetenskapens framväxt. Vi börjar i historien.

Modern vetenskap uppstod i Europa

Framväxten av den moderna vetenskapen är något unikt i mänsklighetens historia. Den uppstod i det kristna Europa, och har ibland beskrivits som en direkt konsekvens av den judisk-kristna synen på skapelsen. Den sk konflikttesen, uppfattningen att vetenskapen och kristendomen är i konflikt med varandra, är en ganska spridd uppfattning och ibland pratar man om ”kriget mellan vetenskapen och religionen” (Hardin, Numbers, och Binzley 2018).

De tidiga europeiska vetenskapsmännen verkar dock inte ha märkt av någon sådan konflikt. De flesta var övertygade kristna, och studiet av omvärlden var för dem ett sätt att förhärliga den Gud som hade skapat allt. Det var vanligt att vetenskapsmän också var predikanter. Som exempel kan nämnas geologerna Nicolaus Steno (1638 – 1686), William Buckland (1784 – 1856), John Playfair (1748 – 1819) och Adam Sedgwick (1785 – 1873) som alla var ordinerade inom kyrkan. Sedgwick som var en pionjär inom kambrisk geologi lär ha sagt att studiet av Newtonsk filosof lär oss att se Guds finger i allting. (Graves 1996) Tesen att vetenskapen och kristendomen är i konflikt skulle vara främmande för dessa forskare.

Hur ska vi då se på förhållandet mellan vetenskap och kristendom? Filosofen Michael Murray (1998) har påpekat att vetenskap och religion per se interagerar inte med varandra. Vetenskap och religion är abstrakta idéer och idéer interagerar inte – det är människor som interagerar. Därför påverkas också interaktionen av människorna, och människorna i sin tur påverkas av omgivningen. Innehållet och tonen i samtalen kring vetenskap och religion speglar därför alltid de politiska och sociologiska sammanhang där de förs. Människors olika intressen och syften formar samtalen, och vetenskapshistoriker och -sociologer har noterat hur personers politiska åsikter, psykologiska tillstånd och sociala kontext påverkar deras syn på vetenskapen, på religionen, och på förhållandet mellan de två. Det är, påpekar Murray, något onaturligt med att prata om ”relationen mellan vetenskap och religion”, som om det var två abstrakta idéer som interagerade med varandra, oberoende av det historiska sammanhanget. När vi talar om förhållandet mellan dessa två aktiviteter är det därför värdefullt att titta tillbaka på några händelser som har format vår syn på dem. Vi måste börja i historien – hur har vi hamnat här?

Konflikttesens historia

The X Club

Tesen att kristen tro och vetenskap ligger i konflikt med varandra är faktiskt en relativt modern uppfinning – en uppfinning som i allmänhet underhålls av dem som hoppas att vetenskapen ska avgå som segrare i konflikten. Detta var även förhoppningen bland konflikttesens tidigare försvarare.

1864 samlades nio män, naturvetare och tänkare, i London för att äta middag tillsammans. Sällskapet kom att kallas ”the X club” och de nio männen träffades, med några få undantag, varje månad under närmare 30 år. Initiativet till middagssällskapet togs av Thomas Huxley, ibland kallad ”Darwins bulldog”, pga sitt försvar av Darwins teorier. Huxleys uttalade målsättning med the X club var att omkullkasta kristendomens kulturella dominans. Han ville skapa ett sekulärt samhälle och ersätta den kristna världsbilden med ”vetenskaplig naturalism”, en världsbild som enbart erkänner den fysiska världens existens. Konflikttesen blev ett viktigt verktyg i strävan att nå det målet. Gruppen var väl medveten om att ett sådant naturalistiskt projekt inte var rent vetenskapligt utan handlade om att ersätta en världsbild/religion (kristendom) med en annan världsbild/religion (ateism eller deism). Deras mål var att skapa en ”vetenskaplig kyrka” (church scientific som de kallade den), och Huxley kallade sina föreläsningar för ”lekmannapredikningar” (Pearcey och Thaxton 1994, 19).

Medlemmarna i ”the X club” strävade efter att sprida ”vetenskaplig naturalism” och var emot alla uppfattningar att det fanns något övernaturligt som inverkade i världen. (Barton 1990) En viktig drivkraft för gruppen var att låta vetenskapen vara ”befriad från religiös dogma”, som Thomas Hirst, en av medlemmarna, uttryckte det. ”The X club” fick ett mycket stort inflytande i Storbritannien, i genomsnitt satt var och en av medlemmarna i ledningen för brittiska vetenskapsakademin i elva år och kom att påverka deT intellektuella klimatet under lång tid framöver. (Barton 1990)

Myten sprids

I slutet på 1800-talet kom två böcker som skulle ha stor betydelse för synen på förhållandet mellan vetenskapen och den kristna tron. Ansatsen i dessa böcker var att vetenskapen och kristendomen ligger i krig med varandra och ytterst sett är oförenliga. De kan inte existera tillsammans. John Draper (2012) beskrev vetenskapen som historien om en konflikt mellan två krafter – det mänskliga intellektet å ena sidan och traditionen å andra sidan. 1874 skrev han boken ”History of the Conflict Between Science and Religion” där han ondgjorde sig framför allt över katolska kyrkan som han ansåg förlitade sig alltför mycket på auktoriteter till skillnad från vetenskapen där man uppmuntras att ifrågasätta:

”Then has it in truth come to this, that Roman Christianity and Science are recognized by their respective adherents as being absolutely incompatible; they cannot exist together; one must yield to the other; mankind must make its choice—it cannot have both.” (Draper 2012, 207)

En annan författare, Andrew White (2010), skrev att kristendomens påverkan på vetenskapen har lett till stor skada för både kristendomen och vetenskapen. Mycket av Whites resonemang byggde på konflikten mellan Galilei och kyrkan, en konflikt som ofta har missuppfattats än i våra dagar. Draper och White har varit starkt bidragande till att konflikttesen har vunnit mark. Biologen Jerry Coyne har tex skrivit:

”One can in fact argue that science and religion have been at odds ever since science began to exist as a formal discipline in sixteenth-century Europe.” (Coyne 2015)

Som exempel på detta tar han just Drapers och Whites böcker. Oturligt nog för Coyne betraktar professionella vetenskapshistoriker dessa båda böcker idag som historierevisionistiska, mer drivna av polemik mot religionen än av historiska fakta. Vetenskapshistorikern Ronald Numbers har kallat konflikttesen för ”historiskt bankrutt”. (Russell 2003) Coynes påstående är alltså utan grund. 

Historikern Lawrence Principe skriver om Draper och Whites gärning:

How does he [Draper] support his contention of conflict? Well, unfortunately, with some of the worst historical writing you are ever likely to come across. Historical facts are confected, causes and chronologies twisted to the author’s purpose. We find interpretations made merely by declaration. We find quotations violently taken out of context. And instances, quite a few of them where Draper claims a historical writer said something in fact 180 degrees away from what he actually claimed… Much of Draper’s book is so ridiculous, so malodramatic, so rabid, it’s hard for a knowledgeable person actually to read it without a wry smirk…Let’s start with a simple and a notorious example: the idea that before Columbus people thought that the world was flat. Well, in fact, it is Draper and White, specifically, both of them, who bear most of the blame for popularizing this baseless view to the extent that nowadays, 80 percent of school teachers still foist this upon poor innocent school children. The fact is that of course the sphericity of the Earth was well established by the fifth century BC by the Greeks, and a good measure of its circumference made by the third century BC. And these facts were never forgotten in learned Western Culture. (Principe 2006)

Konflikttesen börjar vackla

Vetenskapsmän i historien

Intuitivt kan det tyckas vara något märkligt med konflikttesen, av tre skäl. För det första har en stor andel av alla vetenskapsmän, både historiska och nu levande, varit kristna. Om nu vetenskapen och kristendomen är i konflikt, såsom Draper, White och Coyne hävdar, hur kommer det sig att så många av den moderna vetenskapens pionjärer var gudstroende? De såg i alla fall inte en konflikt mellan den kristna världsbilden och det vetenskapliga arbetssättet. För att få en uppfattning om hur utbredd gudstron var bland vetenskapsmän, kan några gudstroende vetenskapliga kändisar, från 1700-talet till idag nämnas.

  • Medicin: Francesco Redi, Herman Boerhaave, James Bovell, Joseph Lister, Emil Theodor Kocher, William Williams Keen, Alexis Carrel, Francis Collins, Malcolm Jeeves.
  • Biologi: John Ray, Antonie van Leeuwenoek, Carl von Linné, Thomas Malthus, Gregor Mendel, Asa Gray, Louis Pasteur, P.T. de Chardin, George Washington Carver, Theodosius Dobzhansky, Ken R. Miller, Simon Conway Morris.
  • Geologi: Nicolas Steno, William Buckland, Mary Anning, Giuseppe Mercalli.
  • Kemi: Robert Boyle, Emanuel Swedenborg, Antoine Lavoisier, William Prout, Michael Polanyi, Arthur Peacock, Peter Agre, Henry F. Schaefer III.
  • Fysik: Isaac Newton, Alessandro Volta, John Dalton, Andre Ampere, Michael Faraday, James Clerk Maxwell, Henrich Hertz, James Prescott Joule, Lord Kelvin, J.J. Thomson, Wilhelm Röntgen, Guglielmo Marconi, Arthur Compton, Werner Heisenberg, Werner von Braun, Ian Barbour, John Polkinghorne.
  • Astronomi: Galileo Galilei, Johannes Kepler, Arthur Eddington, Gerges Lemaître, Allan Sandage, Freeman Dyson, John Barrow, Frank Tipler, Arnold Benz, Owen Gingerich.
  • Matematik: Blaise Pascal, Gottfried Leibniz, Leonhard Euler, Bernhard Riemann, Charles Babbage, Arthur Compton.

Fler namn kan förstås räknas upp och kan hittas i lämplig biografi, tex Graves (1996) och Morris (1982). En sådan här lista bör dock direkt göra att man blir misstänksam mot konflikttesen, för det är svårt att förklara hur alla dessa vetenskapsmän kan ha varit kristna om det nu finns en inneboende konflikt mellan vetenskap och kristendom.

I många fall vet vi dessutom att den kristna tron inte bara var ett obetydligt bihang, utan hade en mycket viktig betydelse för dessa personers vetenskapliga arbete genom att ge dem inspiration i deras studier. Detta är mycket enkelt att konstatera genom att se på vad personerna själva skrev. Den brittiska vetenskapsakademin uppmanade sina medlemmar att ägna sig åt forskning ”för Guds ära och människans gagn”. Flera följde detta. Robert Boyle beskrev tex vetenskapen som en religiös uppgift, att ”avslöja det beundransvärda hantverk som Gud lagt ner i skapelsen”. Vetenskapshistorikern Peter Harrison skriver:

”Almost without exception, early modern natural philosophers cherished religious convictions, although these were not invariably orthodox. Some (but by no means all) made the point that they were motivated to pursuescientific enquiry on account of these religious commitments.” (Harrison 2010)

Newton, Kepler m fl talade på samma sätt om vetenskapen som ett sätt att utröna Guds verk, och många vetenskapsmän upplevde en stor vördnad inför skapelsen. Fysikern och vetenskapshistorikern Ian Barbour har noterat att uttryck av vördnad och förundran över Skaparen fyller sidorna i de tidiga vetenskapsmännens anteckningar, och att detta var en drivande konkret och positiv erfarenhet för många av dem. (Barbour 1998, 19–20) Det är mycket lätt att konstatera att den kristna tron har varit en positiv kraft för vetenskapens utveckling genom att se på vad den betydde för vetenskapens pionjärer. Även från katolska kyrkan har vetenskapen uppmuntrats. Bara för att nämna ett konkret exempel så gav den katolska kyrkan mer finansiellt och socialt stöd till astronomin än någon annan institution, från 1100-talet till upplysningen. (Heilbron 1999) Den ökända, och till stora delar missförstådda, kontroversen med Galilei förändrade inte detta. Därmed inte sagt att det inte funnits kontroverser, men historiker menar idag att detta har varit undantag snarare än regel. (Russell 2003)

Gudstroende nobelpristagare

Ett annat faktum som bör göra att man blir misstänksam mot tesen att det finns en inneboende konflikt mellan vetenskap och religion är att en stor andel av världens främsta forskare, nämligen nobelpristagare, det senaste århundradet har varit kristna. Vid en genomgång (Shalev 2003) av alla nobelpristagare från 1901 till 2000, beskriver 66% sig som kristna men bara 10% beskriver sig som ateister eller agnostiker, se figur. Kristna har fått 74% av nobelprisen i kemi, 64% i medicin, 65% i fysik, 79% av fredsprisen, 49% av litteraturprisen och 55% av ekonomiprisen. Om en majoritet av världens ledande vetenskapsmän tror på Gud, är det svårt att se hur det kan finnas en konflikt mellan att tro på Gud och att vara vetenskapsman.

Forskarsamhället i stort

Konflikttesen säger att efterhand som den vetenskapliga utvecklingen fortgår, kommer antalet religiösa människor att minska. Det bör alltså finnas en korrelation mellan vetenskapens utbredande och religionens tillbakagång. Allra tydligast bör det synas bland vetenskapsmän själva. För att undersöka den religiösa tron bland forskare gjordes 1916 en undersökning med 1000 slumpmässigt utvalda amerikanska forskare. De fick svara på ifall de trodde på Gud, och ifall de trodde på ett liv efter detta. Det visade sig att 39% av forskarna trodde på Gud, och 50% trodde på ett liv efter detta. (Leuba 1916) Undersökningen upprepades 80 år senare och det visade sig att siffrorna var nästan oförändrade, speciellt på den första frågan. (Larson och Witham 1997) Resultaten stämmer väl med en undersökning 1969 där man 43% av alla professorer inom fysik och livsvetenskaper (studiepopulation = 60 000) rapporterade att de gick i kyrkan två till tre gånger i månaden, vilket är lika mycket som befolkningen i stort.

Kristendomen som vetenskapens vagga

Vi kan förstås inte veta vad som hade hänt med vetenskapen i Europa om det inte vore för kristendomen. Jerry Coyne har hypotetiserat att den skulle ha utvecklats snabbare, men kontrafaktiska påståenden om verkligheten är svåra för att inte säga omöjliga att belägga. Däremot kan vi se på det inflytande som kristendomen faktiskt har haft, och se vilka de kausala sambanden är. Vi kan också se hur vetenskapen har utvecklats i de delar av världen där kristendomen inte haft lika stort inflytande. Givetvis säger sådana studier inte hela sanningen om kristendomens bidrag, för det fanns andra faktorer som också bidrog till att vetenskapen uppstod just i Europa.

För att styrka sin tes refererar Coyne (2015) till en känd incident med den franske matematikern Laplace som var samtida med Napoleon Bonaparte. Isaac Newton hade med sina matematiska modeller svårt att förklara hur planeternas banor runt solen var så stabila. Han menade därför att Gud regelbundet behövde gripa in och stabilisera planeterna för att förhindra att de försvann ut i världsrymden. Laplace lyckades visade att Newton hade fel och att planeternas banor visst kan beskrivas av naturlagarna. Laplace gav sin avhandling till Napoleon Bonaparte och fick då frågan tillbaka varför han inte hade nämnt Gud, varpå Laplace svarade, ”jag har inget behov av den hypotesen”. Coyne menar att inte heller efter detta har forskare haft behov av Gud som en hypotes, vilket enligt Coyne innebär att vetenskapen stödjer en ateistisk världsbild snarare än en kristen. Men så enkelt är det förstås inte, för även ur ett kristet perspektiv är Laplaces svar helt rimligt. Gud är inte en vetenskaplig teori vilken som helst, som konkurrerar med gravitationsteorin eller atomteorin. Nej, den kristna uppfattningen är att Gud är själva förutsättningen till varför vetenskap överhuvudtaget är möjligt. Utan Gud, inget universum till att börja med, ingen gravitation och inga atomer.

Konflikttesen blev populär inte så mycket för att den speglade det historiska förhållandet mellan vetenskapen och kristendomen, vilket den inte gjorde, utan för att det låg i tiden med polemik mot kyrkan och kristna institutioner. En mer vetenskaplig och historiskt korrekt beskrivning av hur vetenskap och kristendom har förhållit sig till varandra hade tagit hänsyn till det positiva inflytande som kristendomen haft på vetenskapen.

Visst hade andra kulturer, såsom den grekiska och kinesiska, utforskat en del av skapelsen, men det var under kristendomens inflytande som vetenskapen växte fram och inte i dessa andra mer utvecklade kulturer. Vetenskapshistoriker har frågat sig varför det skedde i just Europa och vilken roll kristendomen har spelat i vetenskapens historien. Vad var det som gjorde kristendomen till en så god grogrund för vetenskapen jämfört med andra trosuppfattningar?

Naturen är verklig

För att vetenskap ska vara möjlig, måste ett antal antaganden om världen först göras. Kristendomen erbjöd ett intellektuellt ramverk som motiverade dessa antaganden. Ett sådant antagande är att naturen är verklig. Det kan tyckas självklart, men det är det knappast – olika idealistiska och panteistiska idéer lär ut att det vi ser endast är skuggbilder av Det Absoluta, Den Ende, etc. Enligt Platon kan människan inte uppfatta den äkta verkligheten, vilken existerar utanför rum och tid, utan endast idéer om verkligheten. Alla idéer leder tillbaka till en uridé som är det ytterst sanna och det vi kan uppfatta med våra ofullkomliga sinnen är blott och bart illusioner. Likaså lär hinduismen att det vi uppfattar med våra sinnen som separata ting är ”maya”, en illusion som skapats av Brahman, världssjälen, som döljer den verkliga enheten i tillvaron.

I kontrast till dessa filosofier lär kristendomen att de materiella tingen inte är illusioner som är otillgängliga för människan – de är verkliga fysiska föremål som är skapade av Gud. Tingen är separerade – Gud skiljde ljus från mörker och vatten under fästet från vatten ovan fästet – och de skapade tingen kan beskrivas och kategoriseras på ett organiserat sätt.

Naturen är god

Ett annat antagande som var viktigt för vetenskapens framväxt var att skapelsen är god. Idag anser vi att naturen är värdefull och värd att studera. Därför är vi så måna om att stoppa klimatförändringar, inte förstöra naturen, bevara den biologiska mångfalden och förhindra utrotning av djurarter. Om vi inte hade betraktat naturen som god och värdefull hade det förmodligen varit ännu sämre ställt med den än vad det nu är, och det är troligt att naturvetenskapen som vi känner den idag inte hade existerat. (Pearcey och Thaxton 1994)

Den gamla grekiska kulturen betraktade inte skapelsen som god. Det materiella kopplades ofta ihop med ondska och kaos och praktiskt arbete sågs ned på. Man lät ofta slavar utföra praktiskt arbete, medan filosoferna ägnade sig åt att försöka förstå den sanna tillvaron (i enlighet med Platons idélära). 

Den tidiga kyrkan avfärdade allt sådant. Man lärde ut att skapelsen var värdefull och god. När Gud skapar världen tittar han vid upprepade tillfällen på det han skapat ”och Gud såg att det var gott”. När skapelsen är fullbordad ”såg Gud på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott”. Även Paulus stämmer in i skapelsens godhet: ”Allt som Gud har skapat är gott, och inget är förkastligt när det tas emot med tacksägelse.” (1 Tim 4:4) I den judisk-kristna traditionen har man aldrig strävat efter att fly från skapelsen. De skapade tingen ska ära Gud och användas för att göra gott. Därför har man heller aldrig inom judendomen eller kristendomen sett ner på fysiskt arbete.

Under reformationen började man tala om kallelse som något som inte bara gällde kyrkans folk utan även de som studerade Guds skapelse. Reformatorn Calvin menade att naturen var något att glädja sig över eftersom den utstrålade Guds härlighet, vishet och godhet. Och naturen var inte bara något att glädja sig över, Calvin uppmanade till både praktiskt och intellektuellt engagemang  (Taylor 1968): ”Det finns ett behov av konst och mer krävande studier för att undersöka stjärnornas rörelser, för att bestämma deras lägen, för att mäta deras intervall, för att notera deras egenskaper.” (McNeill 1960, 53)

Bland naturvetarna kan astronomen Johannes Kepler nämnas. Han såg att det fanns en skönhet och en ordning i skapelsen och att ju bättre vi förstod skapelsen, desto större anledning fick vi att förundras över Gud. I slutet av en av sina anteckningsböcker, Harmonices Mundi, utbrast Kepler i en bön: ”Jag tackar dig, Skapare och Gud, för att du har givit mig denna glädje i din skapelse, och jag fröjdar mig i dina händers verk. Jag har nu fullföljt det arbete som jag kallades till och jag har använt alla de gåvor som du har lånat till min ande.” (Vallado 2001, 10) Att studiet av skapelsen var något gott och värdefullt var en viktig drivkraft för många av vetenskapens pionjärer.

Naturen är inte Gud

Bibeln lär ut att naturen är god, men den är inte Gud. Naturen är en skapelse av Gud, men den är inte själv gudomlig. Mot den här uppfattningen kan ställas animism, som lär att andar eller gudar bor i naturen. Dalar, berg, vattendrag och skogar har andevarelser. Enligt vissa varianter av animism är dessa andevarelser även bundna till människan. Enligt panteism är gud och universum ett, naturen utgör guds själ. Bibeln utesluter förstås all animism och panteism – Gud är inte en del av skapelsen. Solen, månen och stjärnorna är inte gudomliga, såsom de var i den gamla babyloniska religionen. Thaxton och Pearcey (1994) skriver att så länge naturen tillskrevs gudomliga varelser och egenskaper var den enda rätta responsen tillbedjan eller att försöka skrämma bort dessa varelser. Oavsett, fortsätter de, hur väl utvecklad en kulturs observationsförmåga är, oavsett hur förfinad mätutrustning man har, är inga vetenskapliga genombrott möjliga förrän människan kan möta den naturliga världen oförskräckt. Först när naturen inte längre var ett föremål för tillbedjan, kunde den bli ett föremål för studier.

Slutsats

Vi har sett exempel på hur den kristna religionen har fungerat som en inspiration för vetenskapens framväxt i Europa och hur synen på skapelsen som något att uppskatta och nyttja för människans gagn har sina rötter i den kristna tron. Det är inte bara en korrelation – det finns en tydlig kausalitet som historiker har identifierat. Tesen att vetenskapen och religionen nödvändigtvis ligger i konflikt stämmer alltså inte. Därmed inte sagt att det alltid har varit ett friktionsfritt förhållande, men genom stora delar av historien har de varit partners. I nästa artikel ska vi titta närmare på hur den kristna tron inte bara erbjöd inspiration för de tidiga vetenskapsmännen, utan utgjorde, och fortfarande utgör, en intellektuell metafysisk grund som lämpar sig oerhört väl för att bedriva vetenskap.

Referenser

Barbour, Ian G. 1998. Religion and Science: Historical and Contemporary Issues. A rev. and Expanded ed. of ”Religion in an age of science”. London: SCM.

Barton, Ruth. 1990. ”’An Influential Set of Chaps’: The X-Club and Royal Society Politics 1864-85”. The British Journal for the History of Science 23 (1): 53–81.

Coyne, Jerry A. 2015. Faith Versus Fact. Penguin Publishing Group.

Draper, John William. 2012. History of the Conflict Between Science and Religion. Kindle edition. D. Appleton & Company.

Graves, Dan. 1996. Scientists of Faith: 48 Biographies of Historic Scientists and Their Christian Faith. Reprint. edition. Kregel Publications.

Hardin, Jeff, Ronald L. Numbers, och Ronald A. Binzley, red. 2018. The Warfare between Science and Religion: The Idea That Wouldn’t Die. Baltimore: Johns Hopkins University Press.

Harrison, Peter. 2010. ”Religion and the Early Royal Society”. Science & Christian Belief 22: 20.

Heilbron, J. L. 1999. ”The Sun in the Church”. The Sciences 39 (5): 29–35.

Larson, Edward J., och Larry Witham. 1997. ”Scientists Are Still Keeping the Faith”. Nature 386 (6624): 435–36. https://doi.org/10.1038/386435a0.

Leuba, James H. 1916. The Belief in God and Immortality, a Psychological, Anthropological and Statistical Study. Sherman, French & Company.

McNeill, John T. 1960. Calvin: Institutes of the Christian Religion. Westminster John Knox Press.

Morris, Henry M. 1982. Men of Science, Men of God. San Diego, Calif: Master Books.

Murray, Michael J., red. 1998. Reason for the Hope Within. Grand Rapids, Mich: Eerdmans.

Pearcey, Nancy, och Charles B. Thaxton. 1994. The soul of science: Christian faith and natural philosophy. Turning point Christian worldview series. Wheaton, Ill: Crossway Books.

Principe, Lawrence. 2006. Science and Religion, Lecture 2. Citerat från https://en.wikipedia.org/wiki/Conflict_thesis: The Teaching Company.

Russell, Colin A. 2003. ”The Conflict of Science and Religion”. I The History of Science and Religion in the Western Tradition: An Encyclopedia, redigerad av Gary B Ferngren. Garland Reference Library of the Humanities.

Shalev, Baruch Aba. 2003. 100 Years of Nobel Prizes. New Delhi: Atlantic Publishers & Distributors. https://books.google.se/books?id=3jrbmL-DgZQC&pg=PA57&hl=sv&source=gbs_toc_r&cad=4#v=onepage&q&f=false.

Taylor, E L Hebden. 1968. ”The Reformation and the Development”. Churchman 82 (2): 27.

Vallado, D. A. 2001. Fundamentals of Astrodynamics and Applications. Springer Science & Business Media.White, Andrew Dickson. 2010. History of the Warfare of Science with Theology in Christendom. Echo Library.

Annonser

Myten om den ”mörka” medeltiden

Anhängare av vad som brukar kallas ”konflikthypotesen” menar att kristendom och vetenskap står i motsatsförhållande på ett teologiskt, filosofiskt och/eller historiskt plan. Man hävdar bl.a. att kristna och framförallt den institutionaliserade kyrkan, aktivt förtryckt vetenskaplig utveckling och förföljt vetenskapens förgrundsmän genom historien, vilket man borde förvänta sig (eller åtminstone inte bli förvånad över) om kristen tro i sig är oförenlig med vetenskap. En vanligt förekommande uppfattning är att medeltiden (ca 500-1500) var en speciellt ”mörk” tid (jfr engelskans ”dark ages”) där vetenskapens utveckling var starkt motarbetad av en auktoritär religiös överhet och knappt (om ens alls) några vetenskapliga framsteg gjordes. Jag ämnar här redogöra för hur vetenskapshistorikerna Michael Shank och David Lindberg ser på den så kallade ”mörka” medeltiden utifrån deras bidrag till Ronald Number’s antologi Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion.

Number’s bok rekommenderas varmt för övrigt och är inte någon kristen försvarsskrift (jfr kapitel 9 som har titeln [The Myth] ”That Christianity Gave Birth to Modern Science”. Kristendomen var inte den enda orsaken till att modern vetenskap uppstod). Av 25 författare är 12 ateister, 8 kristna, en jude, en muslim, en buddhist och två ”övriga”.

Synen på medeltiden som en period av vetenskapligt bakåtsträvande har enligt Shank i princip försvunnit bland historiker som forskar om tidsperioden, men det verkar som att nutida populärvetenskap (och den svenska skolan) inte riktigt har hängt med i svängarna. Carl Sagan, i sin bok Cosmos från 1980 (senare även TV-serie), tar upp framstående tänkare från det antika Grekland till nutid men lämnar ett hål på över 1000 år efter Hypatia (ca. 350-415) och återupptar historien igen först vid Leonardo da Vinci (1452-1519). Gapet däremellan benämns som ”en tragiskt förlorad möjlighet för mänskligheten”. Jag antar att du, om du liksom jag gått i en svensk skola, håller med om att Sagans utläggning av vetenskapshistorien låter bekant eller åtminstone passande med bilden som målades upp under skoltiden här i Sverige också, i mitt fall främst på naturkunskapslektionerna. Men varför håller inte nutida vetenskapshistoriker med om denna bild?

Universiteten

Påståendet att den medeltida kyrkan aktivt försökte stoppa vetenskapliga frågeställningar verkar rimma illa med kyrkans agerande under samma period. Shank skriver:

”John Heilbron, ingen apologet för Vatikanen, prickade rätt när han började sin bok The Sun in the Church med följande ord: ’Den Romersk Katolska Kyrkan gav mer finansiellt och socialt stöd till studiet av astronomi i över sex århundraden, från återförvärvandet av antik lärdom under den sena medeltiden fram till upplysningen, än några andra, förmodligen än alla andra, institutioner.’” (Numbers, Kindle Location 242)

Kom ihåg att det var runt 1200-talet som universiteten uppkom – med aktivt stöd från påven dessutom. Shank påpekar att teologi inte var det enda som studerades vid de första universiteten – ca 30% av allt kursmaterial bestod av ämnen och texter som behandlade den naturliga världen. Dessutom krävdes studier motsvarande en magisterexamen innan man ens hade tillåtelse att studera teologi, vilket innebar att majoriteten av alla studenter aldrig läste teologi eller bibliska studier, utan snarare icke-religiösa ämnen så som logik, juridik, naturfilosofi och matematik. Alla universitet hade inte en teologisk fakultet och nyare universitet fick inte inrätta någon överhuvudtaget innan den senare medeltiden. Shank summerar:

”Om den medeltida kyrkan hade för avsikt att nedslå eller förtrycka vetenskapen, gjorde den verkligen ett kolossalt misstag i att tolerera – för att inte tala om att stödja – universiteten.” (Numbers, Kindle Location 250)

Teologin

Det vore i sammanhanget relevant att också ta upp den teologiska hållning som kyrkan under medeltiden hade till vad vi idag skulle kalla vetenskap, så som studier av naturen, matematik, logik etc. David Lindberg som skrivit det första kapitlet i Number’s antologi attackerar myten att kristendomens uppkomst medförde slutet på antik vetenskap. Lindberg påpekar att kyrkofäderna, särskilt Augustinus, flitigt använde dåtida kunskap om naturen, grekisk naturfilosofi osv. i sina tolkningar av Bibeln och att detta fortsatte att vara vägledande för kyrkan under medeltiden. Vetenskaperna (grekisk naturfilosofi, matematik, logik etc.) skulle inte upphöjas till att ta Guds plats och de hade inte inneboende värde, men däremot var de värdefulla verktyg, inte minst för att kunna förstå Bibeln.

Lindberg sammanfattar den teologiska hållningen som genomsyrade tidsperioden:

”Vetenskapen ska inte älskas, men användas. Denna attityd mot vetenskaplig kunskap skulle frodas under medeltiden och långt in i den moderna tiden. Vore det inte för denna inställning hade medeltida Européer säkerligen haft mindre vetenskaplig kunskap, inte mer” (Numbers, Kindle Location 217)

Lindbergs framställning av kyrkans teologiska hållning till vetenskap under medeltiden går som hand i handske med Shank’s framställning av hur kyrkan faktiskt agerande.

Exempel på vetenskapliga framsteg

Till sist kan det vara relevant för påståendet om den ”mörka” medeltiden att se några exempel på vetenskapliga framsteg som faktiskt gjordes under medeltiden. Mats Selander har sammanställt många av de viktigaste individerna från tidig medeltid till 1400-talet (Selander 2017, ss. 77-82) som bidrog till den vetenskapliga utvecklingen. Även Shank ger en kort lista. Här följer några axplock:

Johannes Philoponos (490-570). Argumenterade mot flera av Aristoteles teser utifrån sin kristna tro och gick emot påståenden som att universum är evigt eller att vakuum är omöjligt. Föreslog även en impetus-teori för rörelse som Buridan och Galileo m.fl. byggde vidare på.

Gerbert av Aurillac (senare påve Silvester II, ca 945-1003). Införde arabiska siffror i Europa.

Vilhelm av Conches (ca 1090-1154). Skiljde på primära och sekundära orsaker, där Gud var den primära orsaken till naturens upprätthållande medan de sekundära orsakerna rörde orsaksrelationer i naturen. Han letade på grund av detta efter oföränderliga lagar i naturen. Kanske låter bekant?

Robert Grosseteste (ca 1170-1253). Betonade användningen av matematiken för att beskriva naturen och bidrog därmed till att grundlägga den matematiska fysiken.

Roger Bacon (1214-1292). Såg vetenskapen som en hjälp att sprida kristen tro. Skrev mycket om optik. Gillade hantverk och teknologi (till skillnad från många av dem som var inspirerade av grekisk filosofi) och spekulerade bl.a. om möjligheten att skapa bilar, flygplan, kanoner och teleskop.

Witelo (ca 1230-1275). Skrev medeltidens största avhandling om optik som i sin tur inspirerade Keplers forskning om ljus.

William av Saint-Cloud (aktiv mot slutet av 1200-talet). Först att använda en slags hålkamera (camera obscura) för att se solförmörkelser.

Thomas Bradwardine (1290-1349). Lyckades formulera en matematisk formel för rörelse som gällde alla situationer. Använde sig av logaritmer, vilket man tidigare hade trott upptäcktes år 1614 av John Napier.

Jean Buridan (ca 1300-1361). Utvecklade en impetus-teori (med inspiration från Johannes Philoponos), föregrep Galileos fysikaliska teorier och lade grunden för mekanik.

Listan kan göra flera gånger längre än detta, men jag tror att poängen blivit tillräckligt tydlig: Den vetenskapliga utvecklingen stannade verkligen inte av under medeltiden.

Sammanfattning

Vi har här sett flera skäl att ifrågasätta den populära uppfattningen att medeltiden var en mörk tid för vetenskapen och att kristendomen (framförallt den institutionaliserade kyrkan) förtryckte dess framväxt. Kyrkans agerande och dess teologiska hållning i stort pekar på att det motsatta är fallet. Kyrkan hjälpte – snarare än stjälpte – framväxten av modern vetenskap. När vi dessutom undersöker vilka framsteg som faktiskt gjordes, ter sig påståendet att medeltiden skulle utgöra en ”mörk” period för vetenskapen ohållbart; det verkar kräva en mycket illvillig tolkning av det historiska materialet.

Shank avslutar sitt kapitel med följande ord:

”Mellan 1150 och 1500 hade fler läskunniga Européer haft tillgång till vetenskapligt material än någon av deras föregångare i tidigare kulturer, till stor del tack vare uppkomsten av, den snabba utvecklingen av och det naturfokuserade kursmaterialet vid, de medeltida universiteten. Om den medeltida kyrkan hade för avsikt att undertrycka frågor om naturen måste den varit fullständigt maktlös eftersom den totalt misslyckades att nå sitt mål.” (Numbers, Kindle Location 304)

Anhängare av konflikthypotesen kan därmed inte använda en så kallad ”mörk” medeltid för att stödja sin teori. Det vore helt enkelt att bygga historiska luftslott.

Referenser:

Shank, Michael H., ”That the Medieval Christian Church Suppressed the Growth of Science”, i Numbers, i Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Location 218-298.

Lindberg, David C., ”That the rise of Christianity was responsible for the demise of ancient science”, i Numbers, Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Location 101-217.

Selander, Mats, Utan Jesus ingen mobil i fickan: Om hur kristen tro lade grunden för modern vetenskap, CredoAkademin, Falun, 2017, ss. 77-82.

Förr var alla kristna – några ord om kvinnlig rösträtt

Skärmavbild 2019-06-04 kl. 22.29.31 om man betänker att detta är en apologetisk blogg, som i skärningspunkten mellan kristen tro och andra livsåskådningar vill samtala, vill förklara och försvara den kristna tron, för det som nu finns att tillgå som veckan bloggpost är ett tolv år gammalt examensarbete om kvinnlig rösträtt, eller om vi nu ska vara petiga allmän rösträtt. 

Anledningen till att det kan passar sig, eller att det går an, som man kanske kan säga utan övriga jämförelser…

Nå anledningen är inte att verk av undertecknad och firade diktare har samma höjd, nej, men vid Uppsala Universitet producerade jag denna skrift som följer och som undersöker hur relevanta och gångbara bibelreferenser var för motståndet till att införa kvinnlig, eller då snarare, allmän rösträtt.

Fanns det något mer skäl än att han ville sprida dammiga luntor? Ja, det är ju i dagarna (24 maj) 100 år sedan själva riksdagsbeslutet togs som sedan ledde till att en betydligt större del av Sveriges befolkning sedan i valet till riksdagen kunde rösta 1921 (rätt mycket saknades till vår demokrati, men rätt mycket var tillstädes också.

Nå varför det då? Jo det hävdas ibland att ”alla var kristna förr” och det gör att de ord av förundran inför Skaparen som till exempel vetenskapens pionjärer ofta ger uttryck för devalveras, de har liksom (tänker man) inte så mycket annat val än att säga att de tror på Gud. Men jag hävdar att förvisso präglades Europas samhällen under lång tid av kristna tankar och derivat därifrån, men att alla personer var troende eller uttryckte det av något yttre tvång, det håller nog inte sträck. De såg nog Gud i sin vetenskap eller dylikt om de sade det, Newton och andra av den moderna vetenskapens fäder såg helt enkelt både Gud och vetenskapen!

Men denna uppsats som nu strax kommer fram i texten visar förstås på ett mycket senare skede och endast egentligen längst upp i Sverige beslutande organ, Riksdagen, och längst fram i rösträttskampen, men det ger en fingervisning om huruvida alla var kristna i ett land där det skulle dröja mer än en generation innan det blev möjligt att gå ur rikskyrkan utan att inträda i ett annat trossamfund!

Här kommer den, en märklig bit apologetik, men kanske en förnöjsam läsning ändå!?

Kvinnorösträttsfrågan och Bibeln – Bibliska argument i riksdagsdebatten och i tidskriften Rösträtt för kvinnor

Allt gott! / Martin Walldén

Är jag med i en sekt?

För drygt två veckor sen befann jag mig på andra sidan jorden och närvarade på en konferens med kyrkan min församling tillhör. Vi var nästan 2000 personer samlade, alla med samma fokus; att evangelisera och följa Jesus mönster med lärjungaträning. Förutom en del evangeliserande på gator, var vi till största del samlade i en stor sal och lyssnade på predikan, diskuterade, lovsjöng och bad. Under dessa stormöten dök en tanke upp i mitt huvud ett par gånger under dagarna som konferensen höll på, vilken kommer vara fokus för detta blogginlägg.

“Är det här en sekt?”

När jag såg ut det enorma människohavet, när nästan alla hade armarna upplyfta eller när alla gjorde samma rörelse (pga en del ur en lovsång) eller sa samma sak (för att uppmuntra varandra) blev den uniforma sekt-liknande känslan ibland påtaglig och denna tanke dök upp i mitt huvud. När sedan kyrkans huvudpastor talade och han fick starka applåder efteråt, tänkte jag  “Är han denna kyrkas karismatiske ledare, som sekter brukar karaktäriseras utav?” När han själv sa att folk hade frågat eller sagt till honom att han var med i en sekt, så matchade det tanken som dök upp i mitt huvud vid dessa fåtal gånger.

Det får mig att tänka på när jag under förra terminen handledde jag en grupp psykologstudenter (pga min position som undervisande doktorand) i en diskussion kring sekter i en kurs om grupp- och socialpsykologi. I slutet av diskussionen, när de diskuterat de socialpsykologiska delarna av hur sekter bildas, vilka människor som dras med och vad gemenskap i sekter innebär, frågade jag dem följande fråga, med syfte att utmana: “Kan ni som framtida psykologer, med denna kunskap om sekter, själva bli indragna i en sekt?” De svarade att det kunde de säkert. Och samtidigt som jag frågade detta tänkte jag själv på de tillfällena när andra skämtsamt har sagt till mig att jag tillhör en en sekt eller, mindre skämtsamt, sagt att jag är hjärntvättad på grund av min tro.  

800px-Carved_Rope_Knot_-_Detail_of_sculpture_in_St_Michael's_Cemetery,_Dumfries_-_1
Att vara bunden och ofri i en sekt, är det samma sak som att vara kristen? Bild: Wiki Commons

Att bli kritiserad för att tillhöra en sekt som kristen tycks inte vara något nytt påfund. Paulus, den tidiga aposteln, blev själv anklagad för samma sak. I Apostlagärningarna 24:5 kan vi läsa att Paulus blev anklagad för vara “en samhällsfara” samt vara ledaren för “nasareernas sekt”. Längre fram (Apo 24:14-16) kan vi läsa att han försvarade sig mot dessa anklagelser genom att säga “Men det bekänner jag för dig att jag enligt ‘den vägen’ som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna.” Finns det något i den kristna tron som påminner om en sekt, då? Är vi en samhällsfara? Kristna anses ju typ redan vara det i vissa länder, där till exempel religion är förbjudet.

Låt oss undersöka vad en sekt är då. Sekter karaktäriseras bland annat av att ha en, stark karismatisk ledare, att vara slutna från utomstående grupper/samhället, ha stark gruppgemenskap och påtaglig “groupthink” (medlemmar i gruppen håller med om saker utan att yttra saker som kan vara motsägande mot den rådande normen, t ex för att inte uppfattas som onödigt tvär eller vara “outlier”).

Är jag, och mina kristna syskon runt om i världen (och kanske specifikt mina syskon i kyrkan på andra sidan jorden som vi besökte), med i en sekt då? Låt oss undersöka de olika delarna. Den starka, karismatiska ledaren skulle då behöva vara Jesus. Följer vi en pastor eller präst mer än Jesus kanske det skulle kunna vara en sekt. Faktum är att många sekter har religiösa inslag, men där innehållet eller strukturen för gemenskapen är förvrängt än från Bibelns övergripande innehåll. Men för oss kristna är det Jesus som vi följer och tillber. Utgör Hans lära något som skulle kunna liknas en samhällsfara då? Eller som pekar på att vi ska sluta oss från omvärlden? Nej, snarare tvärtom. Vi uppmuntras att söka kontakt med andra, evangelisera, hjälpa människor och visa att vi är Jesus lärjungar genom att leva ett liv fullt av goda gärningar och helighet. Har vi groupthink och säger inte emot? Vi är förvisso fria att kritisera Jesus och Hans lära, men vi kan ofta göra det aktiva valet att sätta Hans lära före vår. Det betyder inte att vi blint måste följa denna ledare. Men om Han är den kristna Guden – en fullkomlig, all-vis och kärleksfull Gud – , finns det någon bättre att följa – inklusive oss själva?

Under konferensen drog jag sedan slutsatsen att “Nej, jag tillhör inte en sekt”. Jag tillhör Jesus, och med det Hans grupp av lärjungar. Genom den grupp jag numera tillhör – Guds älskade barn – är jag förevigt fullkomnad i min nya identitet och liv. Låter det som ett sekt-likt påstående? Kanske. Men inte om evangeliet är sant.

 

/ Hajdi Moche

Teologi för ateister del 3 – Bara snälla barn får äta kakan!

Det har blivit dags för del tre av serien Teologi för ateister. Denna vinjett handlar om den där guden som en ateistiskt troende säger sig inte tro på, men som man bekämpar. Problemet är bara allt för ofta att det inte är en gud som en kristen heller tror på. I denna form kikar vi lite på några olika teologiska spörsmål; poängen för dig som ateistiskt troende är att kunna skjuta på rätt mål och för dig som kristen att se att det bara är Jesus som vi behöver avhandla och fokusera på, andra, uppdiktade, gudar får svara för sig! Del 1 läser du här: Gud räddar bara mobbare och del 2: Kommer du till helvetet? Denna serie blir förstås personligt präglad, men jag försöker utgå från ett ganska allmänt kristet förhållningssätt.

[How do] you get pie in the sky when you die!

En variant av att det är himlen som räknas har vi i sången,  skapad av Joe Hill och här framförd av Pete Seegers. Det är en parodi på en kristens evighetshopp och vad det ger för ljus över livet här. Just evighetens ljus över livet är dock en annan berättelse än vad jag vill berätta här, men frågan är ändå hur man får den där pajen!?

Många som är av en annan trosuppfattning (vilket ofta på denna blogg är av ateistisk art)  tycks mena att anledningen till de kristnas lite skenheliga sätt att leva är att de vill liksom förtjäna en plats i himlen, därför blir det också ytligt och lite stomatolleende över en kristen, det gäller att se ut som om man gör allt rätt, alltid är god, så att man kan ta del av det där saliga i himlen.

stomatol

En fattig bonddräng, gör så gott en kan!?

Här har vi det! Vi ska göra så gott vi kan, det är grejen! Eller? Ja nog kommer Gud se till våra omständigheter det tror jag:

Av den som har fått mycket skall det krävas mycket… (Lukasevangeliet 12:48)

Men då är det väl klart? Om vi anstränger oss mycket, då får vi komma till himlen?! Och då visar ju detta för övrigt att religion bara är en grej som uppkommit genom människans historia för när vi är goda då ökar vi vår ställning i gruppen och gruppen ökar sina möjligheter, alltså är religion bara något som ger oss överlevnadsmässiga fördelar!?

Men så var ju frågan hur vi kom till himlen?

Jag kanske ska betona att detta inte pekar ut vem som kommer till himlen, bara att gärningarna tycks inte så viktiga som vi kanske lätt tror (varför dock en kristen tycker, eller kanske hellre bör tycka, att gärningar är viktiga (om det är rädsla för straff av Gud eller vad det är) det återkommer vi till i en annan del av denna bloggpostserie)).

Så då öppnar vi tingsåret 2019, eller vilket år slutet på tiden nu blir!? I slutet tycks det faktiskt bli dom, efter vad vi gjort.

Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.

(Uppenbarelseboken  20:11-15)

Blir jag dömd för smutstvätten och dammet under sängen!?

Absolut! Det är oerhört viktigt hur vi över, vad vi gör med vår frihet, med våra liv! Absolut! Gud är inte fokuserad på ”pie in the sky when you die” endast, utan på hela våra liv! Jag tror inte att denna dom som det här står omär särskilt rolig, jag tänker den som en filmvisning eller återvändande till det vi gjort tillsammans med den som är fullkomlig kärlek, men som ser all vår smutsiga byk. Dock så är det inte smutstvätten som han fokuserar på utan hur ren den blir då han ser på den! 

Hur blir jag då uppskriven i Livets bok?

Ja det kanske är en lämplig avslutning!? Förs och sist så är det i den kristna traditionen så att det handlar om en relation med Jesus, det är hela grejen, inte hur jag lever eller vad jag tror, utan att jag lever med honom (lite som med vilken person som helst, att tro eller inte tro på en persons existens är inget man gör, man lever med personen om man har en relation).

En viktig vers i sammanhanget säger så här:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.

(Romarbrevet 10:9-10)

En vers som brukar användas för att sammanfatta Bibeln säger så här:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

(Johannesevangeliet 3:16-17)

 

Allt gott till er alla!

/ Martin Walldén

(På andra forum: wallden.wordpress.com och Goda grunder)

Veckans boktips – En enda Gud Allah eller Jesus?

Veckans bloggpost är ett boktips, för att få stämningen kanske följande slinga kan hjälpa någon del av oss? !

Idag tänkte jag säga några ord om en lite djupare bok, men kanske ändå mer lättläst, än Repor i bordsskivan som var aktuell i inslaget ovan, boken heter:

En enda Gud Allah eller Jesus? – En före detta muslim granskar bevisen för islam och kristen tro. 

och författaren heter:

Nabeel Qureshi

Betraktad som en deckare så ger denna bok ytterst lite spänning, man kan liksom i titeln ana hur det kommer att sluta (En före detta muslim granskar…, Ja, få se, vilket av alternativen kommer att vinna efter 352 sidor?) så oavsett hur mycket Quereshi skulle försöka skapa någon osäkerhet om hur det kommer att gå, eller vad han kommer att finna starkast argument för, så är det inte en spänningsroman. Det blir lite som att göra en film om Titanic där spänningsmomentet skulle kretsa omkring ifall hon kommer fram hel och hållen till New York eller inte, vilket de flesta nog vet svaret på. Dock så är det så att populära filmer om detta drama ändå kan göras, men ur en annan vinkel, vilket också är denna boks strategi!

Som ateist vad har denna bloggpost med mig att göra?

För en kristen kan man kanske ana att det finns en poäng att läsa denna bok, att ta del av argumenten och jämförelsen med den muslimska tron, men om man har en ateistisk tro då? Finns det någon poäng eller behållning då? Eller något skäl att läsa den?

Ett skäl skulle nog vara för att ytterligare kika på detta med huruvida man kan klumpa ihop religion i en klump, här får man en rätt god och lättillgänglig jämförelse mellan de två största av världens religioner, två varom det ofta sägs att de har en gemensam grund, samma Gud med mera.

Eller som muslim?

Om man är muslim då, vad finns det för skäl att läsa den då? Kanske just att den inte utgår ifrån ett kristet perspektiv på Koranen, sanning, islam, Jesus och andra frågor utan börjar i hur en muslim resonerar om saken. Följer man då tråden genom boken så kommer man kanske till en punkt där man behöver hitta svar på invändningarna från bokens författare för att kunna vidhålla sin tro, eller får gå emot sitt förnuft.

Själva bokrecensionen

Rent läsmässigt är den gott skriven genom att vi får följa Qureshis resa i förhållande till lärosatser, i förhållande till sin muslimska kultur och sina kristna vänner, vi ställs inför bokens olika resonemang och frågeställningar och överväganden tillsammans med en person som brottas med dem och samtidigt en som förklarar varför just vissa frågor innebär en brottning; för en muslim är ju självklart inte frågan om det kan finnas en transcendent Gud någon stor sak (som när en ateist och en kristen samtalar om sin respektive tro, men däremot att eller om Jesus dog på korset (vilket för många, särskilt forskare och akademiker, i Sverige och Europa och USA nog i stor utsträckning ses som ”säkert som ‘amen’ i kyrkan”).

Ännu ett skäl till att läsa denna bok är att den ger lite mer varför Qureshi blev kristen, och hur några andra blev det, trots att det kostade på att konvertera (bland annat möter vi en kvinna från Saudi-Arabien), men det är ändå mer som en bakgrund, om än effektfull och läsvärd, än själva berättelsen (han har skrivit mer om detta i boken Jag sökte Allah och fann Jesus).

Nya lärdomar eller återupptäckande är en annan väldigt stor behållning av boken. Allt ifrån hur Koranen tillkom, att den inte tillkom på arabiska, att den är väldigt väldokumenterat utrensad och ansad, de filosofiska implikationerna av en evig Koran, av hur Paulus och kyrkomötet i Nicaea används på ett rätt så ohistoriskt sätt, hur en muslim relaterar till Koranen och invändningar emot densamma, hur man ser på Muhammed och hans roll, vad som faktiskt finns för källor till Koranens tidiga historia och Muhammeds liv och leverne.

Några exempel på ämnen som behandlas:

  • Sharia kontra evangeliet
  • Tawhid eller treenigheten
  • Muhammed eller Jesus – två olika religionsstiftare
  • Dog Jesus på korset? ”Men de dödade honom inte och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så” (Sura 4.157)
  • Uppstod Jesus från de döda?
  • Påstod Jesus att han var Gud?
  • Är Muhammed Guds profet?
  • Är Koranen Guds ord?

De flesta av dessa ämnen är för mig inte nya, till och med rätt så välprenetrerade, och ändå så är vinkeln lite annorlunda så att det tillför mig nytt, eller så är en viss aspekt av dessa frågor lite annorlunda i samtal med en muslim vilket ger lite andra infallsvinklar vilket öppnar och vidgar vyerna!

Omdöme

Jag tycker boken är välskriven och lättillgänglig, särskilt inledningsvis då man får följa personer och får frågor som ansluter till ämnet, mot slutet är det som om författaren hoppas och tror att vi är med på tåget utan så många sådana extra sidvändarfinesser, och det är vi nog många av oss, men det ger en känsla av att boken är lite mindre välarbetad i slutet vad gäller läsupplevelsen. Boken är dock skarp i sina slutsatser, vänlig i sitt bemötande av den andre och eftersom vi som läser den vet att den är på stort allvar för åtminstone författaren så vill i alla fall jag gärna ta del av det som står och då detta också är skarpsinnigt och till och med ger ny kunskap och nya perspektiv (trots att rubrikerna inte ger skäl kanske att det) då är det bara att rekommendera boken!

 

”Sån där kristen typ”

Detta kommer kanske inte vara ett direkt apologetiskt inlägg, men det kanske kan ge en viss förklaring till den kristna trons vardag, eller åtminstone kristnas vardag.

För nästan exakt 2 år sen fattade jag vad jag fortfarande tycker är mitt livs bästa beslut: att välja tron på Gud och att ta emot Jesus som Herre och Frälsare i mitt liv.

Men att skriva det där sista – ”att ta emot Jesus som Herre och Frälsare” – utan att exakt veta vilka som läser detta, gör mig (tyvärr) lite lätt obekväm. En anledning till det är ett bemötande som jag ibland har fått av vänner, bekanta, familjemedlemmar m.fl. – som pikat/hånat/kritiserat detta val. Jag ska vara ärlig och säga att det flera gånger gör ont att uppleva. Jag menar dock inte att ta på mig en offerkofta här, för jag känner mig verkligen inte som något offer i detta val – utan jag ser mig som dotter till självaste Gud, älskad av universums mäktiga skapare. Det är en överväldigande insikt.

Men jag förstår också dessa sorters reaktioner, för ibland får jag ett “utanförsperspektiv” på mig själv och på det jag säger. Och i de stunderna tänker jag hur extremt främmande det måste låta att höra om Gud, Jesus, det kristna evangeliet om man själv inte är troende – och även står ganska långt ifrån de tankegångarna (som man troligtvis gör om man är en sekulär svensk). Så var det i alla fall ibland för mig innan jag blev troende. När jag hörde folk prata om dessa saker, tyckte jag stundtals att de talade tomma ord utan någon förankring i verkligheten. Så ibland när jag nu själv pratar om dessa saker med folk, och jag får det där utzoomade perspektivet på mig själv, känns det nästan som att jag pratar ett annat språk. Mina ord om Gud, Jesus och kristendomens evangelium tycks säkert, för den som jag talar med, låta underliga och nästan skrattretande. Jag har märkt det på olika sätt; det kan vara ögonkontakt personerna sinsemellan, ett hånfullt (men gömt) ansiktsuttryck, ett flin eller nästan ett föraktfullt skratt. Återigen, rätt jobbiga reaktioner att se. Dessa erfarenheter är jag också ganska säker på att jag inte är ensam om, utan att andra kristna också fått uppleva. Men för att även nyansera bilden så bemöts jag/vi självklart av andra, mer öppna och positiva reaktioner också.

55dc840262a8d heliocentrisk världsbild
Olika världsbild ger krockar och kanske också oförstående!? Bild: Schoolido

I mitt första inlägg (på sociala medier) om min nyvunna tro skrev jag att mitt tillkännagivande nästan kändes som att ”komma ut ur garderoben”. Det kanske låter konstigt och får många – icke-troende som troende – att höja på ögonbrynen. Men att beskriva sin kristna tro i ett publikt sammanhang på det sättet var, för mig (utifrån ett person-centrerat perspektiv), nervöst. Vilka reaktioner skulle jag få? Skulle folk tycka att jag är konstig? Och hur skulle bilden av mig förändras bland de som läste mitt inlägg?

Vi människor har ett basalt behov av att kategorisera vår omvärld för att kunna ta in, begripa och orientera oss i världen. Annars skulle vi uppleva vardagen som fragmentarisk och väldigt kaotisk. Vi behöver sätta saker i ett sammanhang och i relation till andra mentala representationer vi har av vår omvärld. Detta innebär att vi per automatik kategoriserar alla intryck vi får på ett för-oss-meningsfullt sätt. Så när jag ”kom ut” med att jag blivit kristen visste jag att jag troligtvis skulle kategoriseras om i många av läsarnas huvuden. Kanske så “illa” som att kategoriseras om från kategorin ”som de flesta andra människor” till kategorin ”kristen” – allt vad den kategorin inbegrep för den specifika läsaren. Beroende på tidigare erfarenheter av kristna, kyrkan, kristendom m.m. skulle jag läggas till i denna kristen-kategori hos läsaren. Men kanske, hoppades (och hoppas) en del av mig, att genom att personer läste om min väg till kristendomen och mina tankar om trons verklighet så skulle även kategorin för personen förändras. För även om vi alla kategoriserar våra erfarenheter, så förändrar också våra erfarenheter kategoriseringen. Om jag till exempel enbart sitter på fyrbenta stolar kommer jag tänka att det är så stolar ser ut, men när jag för första gången sätter mig på en trebent eller enbent stol, så kommer kategorin ”stol” förändras. (Finns filosofiska diskussioner om hur man förklarar en entitets egenskaper på ett korrekt sätt, samtidigt som man undviker att beskriva en annan entitet – till exempel vad en bil är utan att också beskriva buss eller cykel samtidigt?).

Det innebär att mina möten med mina nära och kära kommer förändra vad kristen-kategorin för dem är. Här är min förhoppning att den kategorin nyanseras, och till och med uppskattas. Men också att rationalitet och relevans – för alla, inte bara en subgrupp av samhällets medborgare – blir en naturlig del av folks representation av kristendom (och av kristna, men främst kristendom – för kristnas beteende är inte avgörande för kristendomens sanningsanspråk). Eftersom en viktig del för min väg in i kristendomen var genom undersökande av skäl, bevis och koherens/korrespondens så är jag övertygad om att det kristna budskapet är rationellt, relevant och sant – för mig och andra. I sammanhanget vill jag lyfta ett citat från C.S. Lewis (som även finns här på bloggen):

“Christianity, if false, is of no importance and if true, of infinite importance. The only thing it cannot be is moderately important.”

Innan jag avslutar vill jag kort återgå till reaktionerna och frågeställningarna som jag (och säkert många andra kristna) fått höra och bemöta till följd av valet att tro på Jesus som Herre och Frälsare. Är vi hjärntvättade? Är vi ute på hal is och har vi nästan vanföreställningar? Finns det skäl för folk i vår omgivning, som inte är kristna, att bli oroliga för oss? Dessa saker som ibland uttrycks sägs säkert med välmening. Speciellt om man upplever oro över att kristendomen nästan liknar en sekt, frånkopplad verkligheten som vi lever i.

Jag förstår det. Och jag är öppen för kritiken. Jag är också beredd att utmana andras världsbild och trosföreställningar, men också att bli utmanad i min världsbild. Det har jag blivit innan och det ledde mig till den världsbild jag har nu. Som sagt: jag tycker fortfarande att beslutet att ta emot Jesus som Herre, och att ge mitt liv till honom, är det bästa beslutet jag fattat. Tron bär, tron gör mig till en bättre människa och tron står på en stadig grund – för mig men precis lika mycket för varenda annan människa på denna jord.

/ Hajdi Moche