Etikettarkiv: Kyrka

Är jag med i en sekt?

För drygt två veckor sen befann jag mig på andra sidan jorden och närvarade på en konferens med kyrkan min församling tillhör. Vi var nästan 2000 personer samlade, alla med samma fokus; att evangelisera och följa Jesus mönster med lärjungaträning. Förutom en del evangeliserande på gator, var vi till största del samlade i en stor sal och lyssnade på predikan, diskuterade, lovsjöng och bad. Under dessa stormöten dök en tanke upp i mitt huvud ett par gånger under dagarna som konferensen höll på, vilken kommer vara fokus för detta blogginlägg.

“Är det här en sekt?”

När jag såg ut det enorma människohavet, när nästan alla hade armarna upplyfta eller när alla gjorde samma rörelse (pga en del ur en lovsång) eller sa samma sak (för att uppmuntra varandra) blev den uniforma sekt-liknande känslan ibland påtaglig och denna tanke dök upp i mitt huvud. När sedan kyrkans huvudpastor talade och han fick starka applåder efteråt, tänkte jag  “Är han denna kyrkas karismatiske ledare, som sekter brukar karaktäriseras utav?” När han själv sa att folk hade frågat eller sagt till honom att han var med i en sekt, så matchade det tanken som dök upp i mitt huvud vid dessa fåtal gånger.

Det får mig att tänka på när jag under förra terminen handledde jag en grupp psykologstudenter (pga min position som undervisande doktorand) i en diskussion kring sekter i en kurs om grupp- och socialpsykologi. I slutet av diskussionen, när de diskuterat de socialpsykologiska delarna av hur sekter bildas, vilka människor som dras med och vad gemenskap i sekter innebär, frågade jag dem följande fråga, med syfte att utmana: “Kan ni som framtida psykologer, med denna kunskap om sekter, själva bli indragna i en sekt?” De svarade att det kunde de säkert. Och samtidigt som jag frågade detta tänkte jag själv på de tillfällena när andra skämtsamt har sagt till mig att jag tillhör en en sekt eller, mindre skämtsamt, sagt att jag är hjärntvättad på grund av min tro.  

800px-Carved_Rope_Knot_-_Detail_of_sculpture_in_St_Michael's_Cemetery,_Dumfries_-_1
Att vara bunden och ofri i en sekt, är det samma sak som att vara kristen? Bild: Wiki Commons

Att bli kritiserad för att tillhöra en sekt som kristen tycks inte vara något nytt påfund. Paulus, den tidiga aposteln, blev själv anklagad för samma sak. I Apostlagärningarna 24:5 kan vi läsa att Paulus blev anklagad för vara “en samhällsfara” samt vara ledaren för “nasareernas sekt”. Längre fram (Apo 24:14-16) kan vi läsa att han försvarade sig mot dessa anklagelser genom att säga “Men det bekänner jag för dig att jag enligt ‘den vägen’ som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna.” Finns det något i den kristna tron som påminner om en sekt, då? Är vi en samhällsfara? Kristna anses ju typ redan vara det i vissa länder, där till exempel religion är förbjudet.

Låt oss undersöka vad en sekt är då. Sekter karaktäriseras bland annat av att ha en, stark karismatisk ledare, att vara slutna från utomstående grupper/samhället, ha stark gruppgemenskap och påtaglig “groupthink” (medlemmar i gruppen håller med om saker utan att yttra saker som kan vara motsägande mot den rådande normen, t ex för att inte uppfattas som onödigt tvär eller vara “outlier”).

Är jag, och mina kristna syskon runt om i världen (och kanske specifikt mina syskon i kyrkan på andra sidan jorden som vi besökte), med i en sekt då? Låt oss undersöka de olika delarna. Den starka, karismatiska ledaren skulle då behöva vara Jesus. Följer vi en pastor eller präst mer än Jesus kanske det skulle kunna vara en sekt. Faktum är att många sekter har religiösa inslag, men där innehållet eller strukturen för gemenskapen är förvrängt än från Bibelns övergripande innehåll. Men för oss kristna är det Jesus som vi följer och tillber. Utgör Hans lära något som skulle kunna liknas en samhällsfara då? Eller som pekar på att vi ska sluta oss från omvärlden? Nej, snarare tvärtom. Vi uppmuntras att söka kontakt med andra, evangelisera, hjälpa människor och visa att vi är Jesus lärjungar genom att leva ett liv fullt av goda gärningar och helighet. Har vi groupthink och säger inte emot? Vi är förvisso fria att kritisera Jesus och Hans lära, men vi kan ofta göra det aktiva valet att sätta Hans lära före vår. Det betyder inte att vi blint måste följa denna ledare. Men om Han är den kristna Guden – en fullkomlig, all-vis och kärleksfull Gud – , finns det någon bättre att följa – inklusive oss själva?

Under konferensen drog jag sedan slutsatsen att “Nej, jag tillhör inte en sekt”. Jag tillhör Jesus, och med det Hans grupp av lärjungar. Genom den grupp jag numera tillhör – Guds älskade barn – är jag förevigt fullkomnad i min nya identitet och liv. Låter det som ett sekt-likt påstående? Kanske. Men inte om evangeliet är sant.

 

/ Hajdi Moche

De två böckerna

Söndra och slå! Det har varit ett av alla krigs taktiska drag att skapa motsättningar mellan det som borde höra ihop och att tvinga ihop det som borde vara isär och hållas isär. Att ”dividera” är då en process som slår in en kil mellan företeelser som borde hållas samman. Olyckan som resulterar om man inte håller samman dem är svåröverskådlig.

Min kristna tro baseras inte på den av så många efterfrågade bevisföringen om Guds existens. Som skapad varelse tillhör jag det skapade och kan överhuvudtaget inte flytta mig ur skapelsen för att fristående betrakta, studera och eller analysera Gud, som om GUD kunde vara ett objekt som jag är fri att ta ställning till på mina premisser. Det är först när jag någonstans inom mig har accepterat att jag är subjekt till det subjekt som också en personlig Gud är, som det finns en väg fram till den dagliga insikten om en närvaro i tiden och tingen som inte är en produkt av vare sig min fantasi eller ett ’ting’ som jag förfogar över. ”Ja men då medger du att din gudstro är subjektiv!” Javisst! Men det är ditt förnekande också, men med den skillnaden att jag är medveten om och lever i den relation som bara är möjlig mellan subjekt, men som aldrig kan fås till ett objekt.

Den som gör Gud till ett objekt gör samma misstag som den som använder ett cellprov från en elefant för att i minsta detalj studera dess DNA men aldrig varseblir den levande elefanten och inte skulle känna igen den på tio stegs avstånd. För vad än DNA programmet innehåller så är programmet inte sin produkt. Det är först mötet med elefanten i sig som ger validitet åt dess DNA. Men där är ju haken i den nuvarande vetenskapsmanin. Vi vet en del på mikroplanet men fattar aldrig det stora sammanhanget ur vilket vi plockar våra fragment. Vi har accepterat vanföreställningen att den som förstår ett fragment därur kan härleda helheten. Och limporna fortsätter förneka bagaren.

Den olyckligaste och kanske mest anmärkningsvärda ’kilslagningen’ är mellan å ena sida naturen och den naturvetenskapliga metodiken och å andra sidan Gud och den teologiska begreppsvärlden.

Tvärt emot vad Bibeln omvittnar har teologierna gått in i sina kammare, stängt för fönsterna, tänt sitt eget ämliga stearinljus och läser bibeln som om den vore en icke-naturlig och rent av från skapelsen fristående och verklighetsfrämmande alternativ berättelse om världen. En berättelse som till synes inte behöver ta hänsyn till den värld som faktiskt finns. Det har alltid förundrat mig att det byggs kyrkor där varenda del av hela strukturen är onaturlig, syntetisk och exklusiv. Endast med hjälp av dyra dataprojektorer kan man händelsevis släppa in ’naturen’ i kyrkrummet, undantagandes då lite altarblommor. Allt annat vittnar om människans kapacitet att skapa, kreera, hitta på och framställa sina gärningar till Guds ära. Om det nu var så att Gud verkligen är ute efter detta: ”Ära vare Gud i höjden, detta har JAG gjort i slöjden.”

Det är förunderligt att notera att teologins största djup regelbundet och konsekvent alltid relateras till skapelsen igenom hela bibeln. ”Se på fåglarna under himmelen, de varken sår eller skördar… och ändå föder er himmelske fader dem..” ”Hur ska ni som inte begriper när jag talar till er om jordiska ting begripa det som är från himmelen?” Ju djupare andlig insikt, ju mera naturliga är Jesu visuella hjälpmedel. Hela skapelsen är hans AV kartotek.

Jaså, du Job, du vill förstå vad som hittills övergått din fattningsförmåga? Låt mig då fråga något om det som finns inom räckhåll för dig. Vet du hur det kommer sig att allt levande har en viss ordning, att himlakroppar behåller sin plats, att det finns systematisk ordning i skapelsen? Framgår det av det som är vad som ligger bakom? Talar det som är om hur det blev till? Job lyssnar och fattar att han hittills ingenting har fattat trots att han hela sitt liv umgåtts med delar av skapelsen, med boskapshjordar, med barnafödande, med fårskötsel och åsneavel..han har älskat och blivit far, han har förlorat allt och uppmanats att förbanna Gud av sin egen hustru, han har skrapat sina variga sår med en krukskärva sittandes i en steril askhög.

Alla de frågor Gud ställer handlar om tingen som utgör den naturliga livsmiljön och den påtagliga verklighet i vilken människan lever. Resultatet av alla dessa frågor som Job inte kan redogöra några svar på mynnar ut i en enda gigantisk insikt: ”Job svarade Herren och sade:
Jag vet att du kan göra allt, inget du beslutar, är omöjligt för dig.

Vem är den som döljer ditt råd utan förstånd?

Jag ordade om det jag inte begrep, om det som var för underbart för mig och som jag inte förstod. ”Lyssna nu, så ska jag tala. Jag ska fråga dig, och du ska ge mig besked.”

Förut hade jag bara hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon. Därför tar jag tillbaka det och ångrar mig i stoft och aska.”

Jesus av Nasareth kallas hedersamt för ’Rabbi’ som betyder mästare, lärare. Men har ni sett på maken, hans pedagogik används av nästan ingen! Hans sammanhållande av det fysiska med det som är metafysiskt äras av få. Begrips av en minsta möjliga skara. Att ha åtskiljt skapelsen från Skaparen, det andliga från det jordiska är ett av våra största intellektuella feltänk alla kategorier.

Jobs bok igen då:

Men fråga boskapen, den ska undervisa dig, fåglarna under himlen, de ska ge dig svar.

Tala till jorden, den ska undervisa dig, fiskarna i havet ska ge dig besked. Vem av dem känner inte till att det är Herrens hand som har gjort det?

Det är i sönderslagningen mellan fysiken och metafysiken och inplaceringen i särskilda och numera artificiellt vidmakthållna tankeghetton, som det mesta av tidens uppenbara dumheter uppstår. Det är en konstruerad motsättning mellan naturen och Anden. Den är ett resultat av ideliga lögner spridda från vardera sidan om skranket. Å enda sidan en gudfrånvänd naturvetenskapism. Å andra sidan en naturfientlig teologi.. i sina ytterligheter.

Det är nu man förstår tyngden i vad Paulus tydliggör. I kraft av den undervisningens Ande som tar Guds ord och ger det åt människan låter han oss veta:

Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, eftersom Gud har uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar och bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur.

(Nota bene: Ingen enda mänsklig kultur har någonsin varit ateistisk)

En distinkt sammanfattning av situationen. Separerar man det skapade från skaparen resulterar det i en vetenskap som baseras på dårskap och själva fundamentet för verklig insikt försvinner. ”Gudsfruktan är visdomens begynnelse”. Om man sedan drar slutsatsen att den projicerade frånvaron av en skapare också helt döljer det ansvar de skapade har emot skaparen så öppnas fältet för just det som sedan har hänt. Människan vars uppgift det var att vårda och förvalta skapelsen har lyckats med att göra precis tvärtom. Och vår egen livsmiljö, vårt enda rum i tillvaron, har vi förstört i grunden. Teologin förutsade det på basis av våra benägenhet att göra vad vi vill med skapelsen och strunta i Skaparen. Men även teologin sätter sig numera över Skaparen.

Men så har vi också facit i hand. För varje sak som vi lyckas kopiera med den exakta vetenskapens medel berömmer vi kopian och dess tillverkare och förnekar den ursprungliga skapare vars verk vi bara efterapat. Till kostnad av miljoner tanketimmar och all den mänskliga förmågans maximala insats kommer vi fram till att det ingen skapare behöver ha funnits, för vi har nu gjort en kopia..

Ära vare pseudogudarna i labbet, men bort med Gud i höjden.

Sann vetenskap och sann teologi hade räddat oss från den dårskap som nu föröder jorden och sänker kyrkorna i allt djupare andligt mörker. Någon har ett gigantiskt intresse i att hålla dem isär, och båda falangerna har gått på bedrägeriet. Den ena genom att utesluta skaparen från skapelsen, de andra genom att ignorera skapelsen som Skaparens egendom och ’förkunnare’ om Skaparen själv.

Så blir förkunnelsen ’inomrumslig’ men onaturlig och vetenskapismen inlåst i en kolkällare av fundamental okunnighet om elefanten alltmedan den studerar dess hud.

Ni har hört talas om ”elefanten i vardagsrummet”? Den oönskade Gudsnärvaron? Den har, tror jag, framför allt uppstått ur uppdelningen mellan vetenskap och teologi.. alla ursprungliga Universitet började för övrigt inom teologins ramverk, men det var då det.

/Teddy Donobauer, Doncaster

Jag kan inte tro…tror jag

I mitt senaste inlägg I denna blog handlade det om att en intellektuell övertygelse inte i sig räcker for att vara en troende. Kristen blir man inte for att man accepterar vissa faktiska förhållanden. Kristen ar man först när det man haller for sant också blir en grundläggande fortrosten på det och framfor allt den som tron handlar om.

Det är ju uppenbart att det finns stora svårigheter for samtidens människor att komma till tro. Annars skulle det ju inte vara sa att bara några fa procent faktiskt bekänner sig som kristna i ett land som for bara några generationer sedan kallade sig ‘kristet’. Den sekularisering som svept bort kristenheten hänger intimt samma med just skalen till att människor inte säger sig längre kunna tro.

Jag skall lista några skäl till varför det är så svårt att tro på det kristna budskapet. Några av dem har en bitter smak och är skäl till ständig rannsakan hos oss som säger oss tro.

1 Den näst intill totala okunnigheten om den faktiska historien

Det kristna budskapet föddes genom ett folks historia  som omspänner världshändelser över tusentals år. Dessa händelser pågar fortfarande. I den ansamlade textmassan från det som pågick i den verkliga världen under tusentals år, tecknas den utveckling som nu pågar. Det är det så kallade profetiska, framåtblickande innehållet i Bibeln. Saknar man insikten om den historiska verkligheten är det i det närmaste obegripligt att händelser i historisk tid och i det fysiska rummet skulle kunna vara existentiellt viktiga i nutiden. Särskilt som nutidens människor är övertygade om att deras nuvarande nivå av kunskap och insikt är den enda kunskap och insikt som har någon betydelse. Att de skulle ha förlorat kunskap och blivit fördummade och sinnesslöa av sin okunnighet kan de ju inte föreställa sig. Men de har heller inga instrument for att helt befria sig från insikten. Ju mer studiet av s k förlorade kulturer sker ju fler förbluffande insikter får vi om hur mycket kunskap som gått förlorad för oss. Hur gjorde dessa ’primitiva’ folk när de uppnådde resultat inför vilka vi bara står frågande i all vår inbillade ”utveckling”?


2 Tron kan inte baseras på lögner

De allra flesta barn frågar de vuxna om  ”vem har gjort det eller det”. De har kommit till världen utan det mesta av det som senare kommer att prägla dem och har ännu inte lurats tro att någonting sker utan att det finns en bakomliggande verklighet. Deras dagliga liv är en serie händelser som de söker förklaringar till. De vet med osviklig säkerhet sambandet mellan ett visst slags skrik och nappflaskan eller bröstets uppdykande i deras omedelbara behovssynfält. De har en medfödd förståelse av orsak och verkan.
De frågar oss om ”skaparen” till tingen omkring dem för att de vet med sig att ingenting gör sig självt. Så småningom frågar de oss vuxna. Inte för att de behöver veta vad de redan tror, utan for att finna ut om det som de tror har acceptans i den vuxenvärld till vilken de med lock och pock skall anpassas. Det är då som de gradvis tvingas förskjuta sin medfödda instinktiva kunskap. De vet att om hamstern parar sig med sin hona sa blir det hamsterbäbisar. Det är den grundordning som allt levande är underlagd. De reproducerar bara vad det genetiskt är programmerade för. Genom umgängen med de vuxna lärs de dock något annat: ge hamstrarna bara tillräckligt mycket tid att para sig och de kommer med evolutionär nödvändighet att en dag föda fram ett helt annat genetiskt väsenskilt  djur. De har aldrig sett det, ingen av deras vuxna förebilder har någonsin sett det, ingen människa på jorden har någonsin upplevt det och det saknas alla vetenskapliga bevis for det. Men det är den accepterade tron. Och plats i vuxenvärlden är bara vikt for dem som anpassar sig till det rådande paradigmet.

3 Människan lever i illusionen av att vara ”oskriven”

Det vill säga hon tror att hon utifrån sig själv är slutlig och ensam avgörare av vad som är sant och falskt. Hon ser sig som det fulcrum på vilket sanningen balanserar och hon ser sig tveklöst som kapabel att se rätt och fel och fritt kunna välja. Det är Bibelns första viktiga budskap att så inte är fallet. Vägran att förstå essensen i de första tre kapitlen i 1 Mosebok är förödande for hela mänskligheten. Gud skapade människan till sin avbild. Förutsättningen för avbilden att förbli trogen sin förebild baseras på människans förhållningssätt till den skapelseordning som hon själv inte vara sig har åstadkommit eller äger, utan satts som förvaltare för. Villkoret är lojalitet och underordnande under skaparen. Bedrägeriet som introduceras är att människan skulle kunna vara ”domare” over rätt och fel om hon bara frigör sig från den relation till Gud i vilken människan förblir underordnad, förblir vid det ursprungliga kontraktet.

Som läsaren lätt kan förvissa sig om gjorde Adam inte det. Gud skapade honom i Guds egen avbild. Men Adam lämnar sin primära status och blir självväldig. Och alla hans avkommor bär denna nya, förvanskade bild av vad människan borde ha varit. Samma bild som Jesus Kristus uppvisade under sitt liv, genom sina verk och sina ord. Människan förhåller sig alltså inte neutral till sanningen, hon har en ’bias’ till lögnen från den tragiska begynnelse då hon trodde på den första lögnen ”Frigör dig från Gud och du blir Gudalik. (Hur mycket mer lik Gud kan man bli om man redan är skapad till Guds avbild?) Ni skall då veta skillnaden mellan sanningen och lögnen.” Jo nog kan vi veta skillnaden mellan dem, men vi saknar förmågan att av den insikten allena göra vad som är sant och rätt. Vi är redan under effekten av lögnen. Vi lever inte i värld av klara sanningar å ena sidan och rena lögner å den andra sidan. Vi lever i halvsanningens skumrask och hellögnens 99% samstämmighet med sanningen. Hela världen är i lögnarens våld. Den enda ”sanning” som finns är att finna i den andre Adam (Kristus) som kom för att vända ut och in på lögnen och avslöja den för vad den är.

4 ”Ni kan inte tro därför att ni hellre har er ära och ert beröm från människor än från Gud”

Anpassning är nyckelordet. Anpassning till den förljugenhet som hävdar att vad som sker är rätt, att vad som är samtidens konsensus med nödvändighet måste vara sanningen och anpassning till den rådande lögnens ordning om du vill leva någorlunda välbeställt och ha framgång i livet. Att söka idolstatus genom att hålla patenterade lögner vid liv är en förutsättning for att vara människors gunstling. Den som inte avviker från den linjen att ’göra som Svensson gör’ kan inte tro på Gud eller Guds ord. Att vara ’normalsvensk’ är oförenligt med att vara troende kristen. För vad som är normalsvenskt frågar inte efter Gud. Avskyr att få sina attityder och ideologier avslöjade för att vara kejsarens nya kläder. Sitt still i den lackande båten annars drunknar vi alla. Hur skulle en akademiker kunna gå emot sin samtids förljugenhet? Hur skulle en biolog finna forskningsanslag om hen ville undersöka frågor utanför den accepterade normen? Hur skulle en teolog få examen om hen ställde sig upp och sa sig ha upptäckt att Guds ord är den enda sanna värdemätaren på allt vad lära och liv heter?

5 Ni kan inte tro därför att ni tittar på kristenhetens faktiska beteende 

Här gör det ont för oss som håller före att Kristus är den han säger sig vara. Den bild som den sammantagna kyrkliga beteendekatalogen uppvisar för världen är antagligen den största enskilda anledningen till att människorna inte vill tro, eller säger sig inte kunna tro. Om och om igen hörs det: men titta på hur de religiösa organisationerna beter sig, bade nu och i historisk tid. Titta på dem där de uppvisar sin egenart och hävdar sig vara sanna i någon mening allt medan de hävdar att just deras egenart är sannare än andras. ”Är Kristus delad?” frågar Paulus. Jo det är han. Ett makabert styckmord har skett och likdelarna finns i förfärande omfattning. Där vi genom de troendes kärlek och sammanhållning skulle visa världen att Gud har sänt sin Son till världen för att rädda den undan den dom den redan står under så får de icke troende vatten på sin kvarn dag efter dag.  ”Börja upprensningen vid min helgedom” säger Gud genom profeterna. Man städar inte en trappa nerifrån.


Det är en hjärtesorg att kyrkorna är sådana de är. Det är en förnekelse av allt Gud har sagt borde gälla . Däri har ni rätt. Ni kan inte tro därför att så mycket av vad som hålls för ’tro’ bland de troende är sa långt ifrån ”den tro som en gång för alla förmedlats till de heliga” det överhuvudtaget är möjligt att komma.

Men ni slipper ända inte undan. Ingen har bett er tro på kyrkan. Den har aldrig varit ett objekt för tron. ”Tron kommer av predikan, och predikan kommer i kraft av Kristi ord.” Det är fortfarande Kristus och tron på honom som är det enda trosobjektet som kan rädda människan ur sin vilsna okunnighet. ”Vi predikar ju inte oss själva, utan Jesus Kristus och honom korsfäst!”

Och när jag betänker vad de som säger sig inte kunna tro bevisligen ända tror. Då förstår jag att det finns ännu ett skäl till att inte tro. Om det som Guds ord säger trots allt är sant, så har hela världen gatt på en magnifik blåsning. Och vem vill erkänna det? Hur skulle alla dessa högmodiga, ursinnigt självfixerade och selfietyngda smågudar kunna böja sin nacke och inse att det enda som räddar dem är en komplett omvändelse och sinnesändring? Det skulle ju vara en händelse som fick Nobelprisbelönade forskningsframsteg att se ut som ett gruskorn bredvid Himalaya. Och ända är det just det som tron handlar om: ett steg ut ur den egna självvalda eller besinningslöst accepterade världsbilden till en ny verklighet. Ett liv i Guds värld på Gudgivna premisser. Priset är högt. Men det är värt det.

Av Teddy Donobauer

”Herre, jag tror, hjälp min otro”

Bloggposten som pdf