Etikettarkiv: Kyrkan

Bokrecension av ”Gud: återkomsten”

Veckans bloggpost är en recension av Joel Halldorfs bok: Gud: Återkomsten – Hur religionen kom tillbaka och vad det betyder av Tobias Sunnerdal.

Det är en lättläst och intressant bok. Alla kapitel är mellan 4 och 12 sidor långa. Ofta har akademiker en talang att säga ganska lite med väldigt många ord, men i den här boken är det tvärtom. Det är lätt att följa med i argumenten, och Halldorf har en tydlig röd tråd. Han skriver bara det som är nödvändigt för förståelsen av tesen, och håller sig till ämnet, väldigt kortfattat och tydligt. Den innehåller även väldigt många fotnoter för den som är intresserad av källor och fortsatt läsning. Det är utan tvekan en av de intressantaste böckerna jag läst på länge. Och en bok jag skulle önska att fler läste – alla som på något sätt är intresserade av religion, samhälle eller politik. Boken är betydligt intressantare än mina tankar om boken, och därför ska jag försöka sammanfatta en argumentationslinje som har apologetisk karaktär.

Länge tänkte sociologer att religionen höll på att försvinna, och snart skulle vara försvunnen. Men vi kan konstatera att den prognosen inte stämde. Tvärtom håller vårt samhälle på att bli post-sekulärt, och religioner syns mer och mer. Det är tema i böcker och tv-serier. Kända personer talar om sin tro i radio. Den politiska debatten svämmar över av debatter om religiösa symboler och kläder, religiösa friskolor och muslimska böneutrop. Och både i Sverige och i världen är det allt fler som blir troende, men ateismen backar. 

Det är många fler som går på gudstjänst än som går på bio eller tittar på allsvensk fotboll. Men till skillnad från sporten dyker bara religiösa upp i nyheterna när det hänt något dramatiskt (sprängdåd, pedofili osv). Tänk dig bilden av allsvensk fotboll utan att matcher gick på TV, eller att det rapporterades om vardagslunken i serien. Om det enda som syntes var huliganbråk och mutor. Då skulle nog många (som inte är insatta) vara oroliga och vilja förbjuda sport. Media ger alltså en snedvriden bild av samfund, kyrkor och religiösa.

Ett av de vanligaste argumenten mot t.ex. kristen tro är att religion är farligt, orsakar krig, och utgör ett hot mot vårt demokratiska samhälle. Och det är frågor som Halldorfs bok behandlar. Frågan i boken är inte om ”religion” är sann eller inte, utan om den utgör ett hot mot demokratin, eller är en tillgång för demokratin.

Bildresultat för gud återkomsten
Foto: Joel Halldorf

Halldorf konstaterar att religion inte är ett enhetligt fenomen. Det finns knappast någon enda gemensam nämnare som är gemensam för alla religioner, eller som inte delas av något sekulärt. (Tro på Gud utesluter bl.a. buddism. Tro på saker som inte går att bevisa inkluderar även alla sekulära politiska åskådningar, livsåskådningar och tron på mänskliga rättigheter.) Religion är en alldeles för bred kategori som inte tar hänsyn till olika livsåskådningars egenart. Tänk om vi t.ex. skulle vända på steken och uttala oss kategoriskt om det sekulära. Att sekulärhumanister, nazister, kommunister, liberaler och kapitalister inte har så mycket gemensamt är ganska självklart. Vi kan inte säga att sekulära ideologier är positiva eller negativa utan att zooma in och titta på en specifik tradition. På samma sätt går det inte att tala om religion i allmänhet. Men för att kommentera påståendet att religion är orsak till alla krig kan vi konstatera att endast 7 % av historiens alla konflikter anses kunna betraktas som religiösa konflikter. Att dra in alla bidrag till religiösa organisationer för att en del gått till extremister blir ungefär som att förbjuda idrott för att MMA är våldsamt, eller dra in allt presstöd för att en del gått till högerextrema ”Fria tider”.  Eller varför inte förbjuda sekulära organisationer eftersom NMR är antidemokratiska? Men av någon anledning tycker många att det är okej att generalisera på det sättet när det kommer till religion.

Det som behövs för att ett demokratiskt samhälle ska fungera är ett demokratiskt ekosystem. Ett starkt civilsamhälle där människor är organiserade i mindre gemenskaper som skapar samhörighet, mening och gemenskap. Där människor fostras demokratiskt på gräsrotsnivå. Där ett sådant civilsamhälle finns har demokratiska styrelseskick vuxit fram. Där det inte finns har det varit väldigt svårt att införa ett demokratiskt statsskick ”uppifrån”. Det finns många studier som visar på sambandet mellan föreningsliv och demokrati. Alla typer av föreningsliv, som innebär att människor organiseras, bildar gemenskaper och praktiserar demokrati på gräsrotsnivå bör ses som en stor tillgång tills motsatsen har bevisats. Oavsett om det är församlingar, fotbollsklubbar eller politiska/ideologiska föreningar utgör de en stor tillgång för vårt demokratiska samhälle. 

Församlingar har varit otroligt viktiga för Sveriges demokratiska utveckling. När Sveriges första frikyrkoförsamling bildades 1848, hade den en föreningsmodell som var demokratisk och där män och kvinnor hade lika rösträtt. Alltså mer än 70 år innan kvinnor fick rösträtt i Sverige. Och som en liten minoritet som ville ha rätt att praktisera sin tro (och slippa det statliga lutherska religionstvånget) var frikyrkan mycket drivande för religionsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet. Frikyrkomedlemmar var klart överrepresenterade i riksdagen och drev igenom dessa reformer. Det är några exempel som visar hur viktig frikyrkan har varit för att forma vårt demokratiska samhälle.

Är religiösa en tillgång idag då? Mycket av de senaste 70 årens filosoferande har handlat om hur vi ska kunna vara redo nästa gång staten blir ond. Vi har nazismen och kommunismen nära i tid. Det är viktigt att inse att minoriteter som bildar täta, alternativa gemenskaper gör samhället motståndskraftigare. Nästan alla frihetskämpar har backats upp av någon typ av gemenskap. Sophie Scholl hade studentföreningen ”Vita rosen”, Martin Luther King hade sin baptistförsamling och Nelson Mandela hade ANC-rörelsen. Säga vad man vill om Jehovas vittnen, men till skillnad från de flesta andra vägrade de salutera Hitler på 1930-talet.

Små alternativa gemenskaper är inte bara bra för att göra motstånd när samhället håller på att spåra ur, de kan också föra samhället framåt. Ofta kommer radikala idéer från små minoriteter, för att långt senare omfamnas av majoriteten. Kväkare och väckelsefromma drev frågan om slaveriets avskaffande (och kallades för naiva idealister utan förståelse för samhällsekonomi – jämför med Sveriges kristna råds uttalande för generös flyktingpolitik idag). Baptister och frälsningssoldater låg långt före samhället i jämställdhetsfrågor (lika rösträtt för kvinnor och kvinnor som ledare). Homogenitet hämmar kreativitet, men mångfald och avvikande åsikter bidrar till nytänkande och kreativitet. 

Hur ska då samhället förhålla sig till religion? I grunden bör församlingar ses som något positivt, och en tillgång för samhället. Vi behöver starka idéburna gräsrotsrörelser, och samhället har faktiskt inte råd att vara kräsna. Dessa rörelser och gemenskaper bör även få synas i samhället på samma villkor som alla andra. Både när det kommer till ljud, kläder och skolor. Av två skäl. För det första är det aldrig bra när staten börjar lägga sig i vilka som ska få höras, hur människor ska klä sig eller exakt hur alla ska tänka – det är en farlig väg att gå som aldrig slutat väl. Och för det andra skapar det missnöje, motstånd och parallellsamhällen om en grupp inte får finnas med i det vanliga samhället, och om en minoritet upplever att staten lagstiftar mot dem. Då drar de sig undan, betonar ofta sin särart ännu starkare, och missnöjet växer.

Staten ska vara sekulär, men det innebär inte att samhället (alltså alla personer, relationer och organisationer inom Sverige) är eller ska vara det. Ett demokratiskt samhälle förutsätter att alla får synas och höras med sina åsikter. Att även religiösa får höras på samma sätt som alla andra är en förutsättning för demokratin, och motverkar dessutom parallellsamhällen och radikalisering. 

Utöver det skriver Halldorf mycket intressant om liberalism, individualism och nationalism, och visar hur de brister i att forma och upprätthålla ett demokratiskt gott samhälle, men det får diskuteras någon annan gång. Här har fokus varit att argumentera för att kristna, såväl som andra religioner, ska få synas och höras i samhället, och att religiösa organisationer i grunden är bra och viktiga för demokratin och samhället (inte skadliga hot, som det ibland kan påstås). Det är också huvudtesen i Halldorfs mycket läsvärda bok. 

/ Tobias Sunnerdal

Annonser

Apologetik del 7 – Korstågen=den sanna kristendomen!?

Detta är sjunde delen av min serie om hur det är att komma ut som kristen i landet Sverige, där vår officiella religion/dogm inte är den kristna varianten, och några av de invändningar man kan mötas av då.

2017-10-24 18.05.23När jag växte upp då fick vi i skolan höra om Medeltiden och den romersk-katolska kyrkan som styrde allt med järnhand och de som tyckte olika hamnade inför inkvisitionen.

De inte bara var totalitära och hindrade andra kristendomsvarianter och brände folk på bål, de var också emot kunskap och hindrade det fina från antiken och blomma ut och inte förrän vi äntligen blev kvitt detta ok av kristendom kunde den moderna vetenskapen växa fram (wow, härlig mening, jag tror att jag ska återanvända den i ett inlägg om Gud och vetenskap! 🙂 men de var också obarmhärtiga mot andra religioner vilket främst yttrade sig i de korståg som påven Urban II initierade och som sedermera tog stora proportioner och mängder av oskyldiga muslimer, judar och arabiska kristna blev mördade!

Under Medeltiden styrde kyrkan och man hade inkvistion, vetenskapsfientlighet och korståg som paradgrenar och eftersom kyrkan bestämde så måste detta väl vara kristendomens innersta kärna? Själva dess essens?

Nu förtiden tror jag att ledare som George W Bush och hans retorik och korståg mot terrorister och hur man ser på honom som konservativ kristen och det faktum att en del vapen och vapendetaljer i exv amerikanska armén har bibelord med sig från fabriker gör ganska mycket för att bibehålla den här tanken att radikal kristendom det är att slakta andra ERGO:

kristen tro är verkligen inget för normala människor!

Även på det lokala planet har kyrkan en osnygg historia; i den del av Svenska kyrkan där jag verkar (inom Sápmi, Lycksele församling) så har man en osnygg historia gentemot ursprungsbefolkningen och till detta samiska jubileumsår har Svenska kyrkan gett ut en vitbok för övergrepp som Svenska kyrkan som en del av statsförvaltningen varit med i. Liknande verkar ha förekommit gentemot romer och andra.

Jag har även själv beskrivit min, en del år äldre, kamrats öden i samband med sin konfirmation då prästen nekade deltagande på grund av att han inte hade en kostym (vilket hans mamma inte hade råd med).

Vi har även kristnas inblandning i våldsamheter gentemot abortkliniker, HBTQ-samhället med mera med mera.

Så här kan man säkert fortsätta länge, och som kristen kan det vara svårt att hitta utvägen ur detta, man kan sitta och hoppas på en öppen nödutgång, men tyvärr är det så att inte ens det lilla i denna exposé som inte är sant (alltså detta om kyrkan som  förtryckare och omöjliggörare av vetenskap (jag ska försöka återkomma till det i en bloggpost längre fram, men en försmak finns här)) räddar situationen särskilt mycket.

Så hur är det då? Är inte kristen tro något för normala människor? Eller får vi vara kristna lite trots allt; ”jag är i alla fall inte ond/min kyrka är snäll och vänlig”.

Några tankar på vägen

Dels har inte kristen tro med snällhet att göra utan den handlar om sanning och sanningen skulle kunna vara att detta är en god kristendomstolkning och att det är en sann bild av Guds vilja och att Gud finns och då är det ju ok!

Men själva poängen i min bloggpost är om det är en sann bild av Gud och den kristna tron?

Pergamentrulle hebreiska Lutherresa
Bibeln ställer frågan: Förstår du vad du läser?

Bibeln ger svaret, men kan alla förstå?

Det enda raka bedömningskriteriet för den största delen av världens kristna skulle jag tro är Bibeln; det bör i alla fall vara det! Och då är ju frågan egentligen om det finns bibelstöd för dessa saker som den kristna kyrkan i olika samfund gjort!? Och kanske vad de rörelser gjort som inte direkt ingår i den kristna kyrkan? Här är vi då genast på ett svårt område, inte så mycket för att frågan är omöjlig att besvara eller att det skulle vara så extremt svårt att få fram rimliga hållningar ur Bibelns texter, nej svårigheten är vem vi pratar med! Det här samtalet kan komma att kräva lite tålamod vilja/förmåga att sätta sig in i vad Bibeln säger, det krävs också lite kunskap och lite vana vid bibelläsning för att se kopplingar etc, precis som det krävs viss vana och kunskap för att snabbt och enkelt tillgodogöra sig mydighetstext, sportreferat, ungdomsslang, yrkesjargong och andra specifika texter eller språkvarianter. Om detta är ett samtal över internet så är det nästan dags att här fundera på att avsluta det (bara nästan alltså) för det kräver lite mer samtal än vad som är jättevanligt i sådan här debatter på internet är min erfarenhet, men vi ska ju försöka förstås!

Håll dig till Jesus!

Eller i alla fall till Nya Testamentet, för att blanda in det Gamla Testamentet (GT) blir rätt komplicerat och rätt onödigt, det är absolut så att GT har en hel del svårsmälta ställen, men i det här fallet kan man med fog säga att de hör till det förbund, eller snarare det sätt som förbundet skulle hållas på som gällde för det judiska folket och inte det fullbordade förbundet eller det sätt som förbundet ska hållas av alla oss som lever efter Jesus och som inte är judar. Det är utifrån till exempel Jesu bergspredikan rätt tydligt att det mesta ska tydas genom Jesu liv och person vilket också är den kristna kyrkan ingång i detta; Evangeliet ligger dolt i det Gamla Testamentet och det Gamla Testamentet förklaras i Evangeliets ljus!  

Nu kanske någon börjar förstå vilket samtal som väntar!

Vad mycket teologi!

Vad svåra sammanhang!

Vad ointresserad jag blir!

Men här kommer så poängen!

Wow, fanns det en sådan också!?

Poängen är att detta angrepp på den kristna tron är tvådelad:

För oss kristna där det gäller att ta till oss vad Bibeln säger om hur vi ska leva, där vi måste veta att krig aldrig ingår i vad vi gör. Vi måste läsa vad Bibeln säger och läsa sammanhangen, när Jesus säger att han inte kommit med fred utan svärd då måste vi läsa fortsättningen där vi också får se att det inte är Jesus som kommer mana till krig utan konsekvensen av att han finns och säger sig vara den han är etc och människors hörsammande respektive icke-hörsammande och efterföljande av honom kommer att leda till spänningar. Vi vet att Bibelns texter inte innehåller positiva omdömen om homosexuell livstil, men att inte visa kärlek mot andra fördöms mycket hårdare, att inte vara otrogen sin hustru nämns oerhört många fler gånger (ja till och med att se på en annan kvinna än sin hustru med åtrå är att vara otrogen). Visst finns det etiska ställningstaganden som gör en kristen obekväm i dagens Sverige i Bibeln, men vad jag ser så finns det inget som rättfärdigar något av det som denna artikel inleddes med.

För den ateistiska/icke-kristna trosbekännaren. För vederbörande är det ju så att för att anklagelsen ska vara giltig så måste du finna stöd i Bibeln och då duger ofta inte gammal skåpmat som man fiskat upp på något forum utan det krävs att man kan visa att Jesus legitimerar korstågen och dylikt.

Eftersmak

Detta är nog det  konstigaste stycke apologetiska text jag någonsin författat, kanske kommer vi aldrig se dess like från mitt tangentbord igen, men poängen är alltså att allt en kyrka gör är inte efterföljelse av Jesus eller trohet mot Gud, en del är helt enkelt beroende på att kyrkan består av människor och människan i den kristna tron är inte alltigenom god, utan en Guds avbild som blivit skadad i syndafallet.

Tack för mig och jag finns tillhands för förtydliganden av den myckna textmassan! / Martin Walldén