Etikettarkiv: Martin Walldén

Gud – återkomsten

Idag ska vi fokusera på något som låter som en uppföljare till en framgångsrik film, hemma hos oss går dvd-skivan med Tog Story 2 varm, för en tid sedan var vi och såg den tredje uppföljaren (Toy Story 4).

Fokusämnet är dock ingen film, inte ens en så banbrytande film som Tog Story; den första helanimerade 3D-filmen.

200px-Toy_Story_logo
Banbrytande, men inte dagens huvudämne

Nej det vi idag ska kika på är snarare en termometer, en hjälp att för varandra i samtalet om livsåskådning, om tro, om religion, om ateism, om neutral, om utgångspunkt och mandat i samtalet om att leva tillsammans i 2000-talets Sverige, alltså idag och nu och här. Med termometer menar jag att vi ofta kan betrakta världen från lite olika håll, med olika ingångsvärden, men samtidigt förutsätta, eller rent av kräva, att alla ska se den som jag. Några ord om det skrev jag om för en tid sedan i en bloggpost just kallade: ”Hur varmt är badvattnet”, den handlar bland annat om hur det är att komma ut som kristen och hur du som inte är kristen kan och den som är kristen kan uppfatta och prata om saker och ting.

Nu till termometern, den är röd, men innehålla ringet kvicksilver, det är en bok av Joel HalldorfGud : Återkomsten.

img_5831
Kan exempelvis köpas hos Duvan i Piteå

Man kan säga att detta är en bokrecension, likt den som Tobias Sunnerdahl redan gjort, men jag vill egentligen inte tillföra något mer än han gjort, men visa på hur samtalet kan vinna på att föras tillsammans istället för mot varandra, när vi har olika bild och utgångspunkt för religionens plats och roll i samhället. Denna text blir en slags symbios av att en ateistiskt troende, eller någon som tror sig vara en neutral betraktare alltid ändå står på endast en plats, inte på alla platser, vi är inte neutrala, jag slogs återigen av detta och hur klokt det är formulerat i boken och hur, jag tror i alla fall, att var och en oavsett trosövertygelse kan hålla med om det.

Denna text är också en symbios av Joel Samuelssons tankar om Pascals vad, om att det är vettigt, klokt och spelteoretiskt vist att hålla sig till Gud, att anamma en gudstro, framför att inte göra det.

Det jag med dessa många ord vill är att betona vikten av att se värdet hos den andre, och eftersom den lilla, konstiga klicken i Sverige och i svenskt samhälle är den religiösa människan så är det denna lilla klick som jag vill lyfta fram (jag räknade ut att huvudgudstjänsten i vår församling besöks av 5 promille av kommunens befolkning (fler blir det ju om alla gudstjänster i hela Kristi kropp räknas, men fler än 10 % av kommunens befolkning går det nog inte att räkna med som att de är aktivt med i en kyrka i Lycksele)).

Boken har, kan man säga, en undertitel: Hur religionen kom tillbaka och vad det betyder.

Och det jag tycker lyfts fram på ett gott sätt är religionens roll, och då framförallt väckelsens i kristenheten under 1800-talet och tidigt 1900-tal, i att bereda marken för den moderna demokratin och hur religionen i nutiden är en nödvändig komponent för att inte populism som målar ett ”vi mot dom”, ska ta vid där den liberala demokratin har svårt att fylla våra liv. Den liberala demokratiin är bra i kampen, men behöver något mer då kampen är över, den behöver hjälp att fylla på med gemenskaper som fyller liven vi lever med relation, med kött och blir, med gemenskap.

Mjaha, vad blev det apologetiska av detta? Tja, denna blogg rör sig i gränslandet mellan kristen tro, mellan rent förakt av den, mellan intresse av dess tankegods och vad den kristna torn säger, och vad alternativen säger. Så i det gränslandet kan det vara bra för den som högljutt står på barrikaden och skanderar: ”Bort med kyrkklockornas klang!”, ”Ner med prästerskapet!”, ”All religion ska bort ur offentligheten” det kan vara klokt att fråga sig vad som driver en själv, vad finns hos de andra, vad vill den där irriterande minoriteten som får mäktiga imperier att skälva, som får onda samhällsstrukturer att förändras, vad är det med de som vandrar vägen, de som hyllar en död gammal snickare, vad har de att komma med?

/ Martin Walldén

Förr var alla kristna – några ord om kvinnlig rösträtt

Skärmavbild 2019-06-04 kl. 22.29.31 om man betänker att detta är en apologetisk blogg, som i skärningspunkten mellan kristen tro och andra livsåskådningar vill samtala, vill förklara och försvara den kristna tron, för det som nu finns att tillgå som veckan bloggpost är ett tolv år gammalt examensarbete om kvinnlig rösträtt, eller om vi nu ska vara petiga allmän rösträtt. 

Anledningen till att det kan passar sig, eller att det går an, som man kanske kan säga utan övriga jämförelser…

Nå anledningen är inte att verk av undertecknad och firade diktare har samma höjd, nej, men vid Uppsala Universitet producerade jag denna skrift som följer och som undersöker hur relevanta och gångbara bibelreferenser var för motståndet till att införa kvinnlig, eller då snarare, allmän rösträtt.

Fanns det något mer skäl än att han ville sprida dammiga luntor? Ja, det är ju i dagarna (24 maj) 100 år sedan själva riksdagsbeslutet togs som sedan ledde till att en betydligt större del av Sveriges befolkning sedan i valet till riksdagen kunde rösta 1921 (rätt mycket saknades till vår demokrati, men rätt mycket var tillstädes också.

Nå varför det då? Jo det hävdas ibland att ”alla var kristna förr” och det gör att de ord av förundran inför Skaparen som till exempel vetenskapens pionjärer ofta ger uttryck för devalveras, de har liksom (tänker man) inte så mycket annat val än att säga att de tror på Gud. Men jag hävdar att förvisso präglades Europas samhällen under lång tid av kristna tankar och derivat därifrån, men att alla personer var troende eller uttryckte det av något yttre tvång, det håller nog inte sträck. De såg nog Gud i sin vetenskap eller dylikt om de sade det, Newton och andra av den moderna vetenskapens fäder såg helt enkelt både Gud och vetenskapen!

Men denna uppsats som nu strax kommer fram i texten visar förstås på ett mycket senare skede och endast egentligen längst upp i Sverige beslutande organ, Riksdagen, och längst fram i rösträttskampen, men det ger en fingervisning om huruvida alla var kristna i ett land där det skulle dröja mer än en generation innan det blev möjligt att gå ur rikskyrkan utan att inträda i ett annat trossamfund!

Här kommer den, en märklig bit apologetik, men kanske en förnöjsam läsning ändå!?

Kvinnorösträttsfrågan och Bibeln – Bibliska argument i riksdagsdebatten och i tidskriften Rösträtt för kvinnor

Allt gott! / Martin Walldén

Sokrates vittnar: ”Jesus har uppstått!”

Kanske är det svårt att lägga ord i munnen på en redan avliden person, i alla fall om man vill göra anspråk på att de ska vara korrekta, så kanske ska det sägas redan nu:

Sokrates sa mig veterligen inget om Jesu uppståndelse!

En orsak kan vara att han var död redan då Jesus dog och följaktligen även då han uppstod?

Dock spelade han gudomlig fotboll!

Jag tänkte i denna bloggpost reflektera kring några saker om kring påskens stora händelser, påsk har i västkyrkan firats för ett par veckor sedan, för något kortare tid sedan i de ortodoxa kyrkorna. Det som framförallt kommer att avhandlas är förstås vad sjutton som hände? Varför blev det en sådan våg i tiden? Varför föranledde en avrättad man, långt ifrån maktens centrum, en sådan omvälvning i tiden att vi fortfarande skriver bloggposter om honom och det fortfarande finns drösvis med människor som vill lägga tid på att argumentera mot honom och hans existens? Påsken kan sägas uppmärksammades av ungefär tre miljarder människor, så något bör väl ligga bakom detta?

Så frågan är i korthet: Finns det något som tyder på att anledningen är att den döde Jesus lämnade sin grav?

Det blir dock som sagt först en vända förbi Sokrates

img_1853
Sokrates, känd för sin frågande metod, för sin död genom att svepa en bägare gift och för att hålla sina drifter i schack!

Sokrates var en av de klassiska filosoferna i det gamla Grekland. Han har inflytande genom till exempel den ”sokratiska metoden”; alltså att ställa frågor till sin motpart och genom dem resonera sig fram, eller genom dem få motståndarens argument att falla. Han blev mot slutet av sitt ungefär sjuttioåriga liv anklagad av de styrande i Athen för att missakta gudarna och för att förleda ungdomen och dömdes till att dö genom att dricka en bägare gift.

Den främsta källan till kunskap om Sokrates är hans lärjunge Platon, själv skrev nämligen Sokrates ingenting. I Platons berättelse om Sokrates så omfattar denne rätt starkt en platonsk världsbild, så en ständig fråga då man läser Platons verk med Sokrates är vem man möter egentligen, Platon eller Sokrates eller kanske någon mix? Den andra källan till Sokrates är en annan av hans lärjungar: Xenofon, kanske mest känd för sina berättelser om sina krigiska verksamheter?

Inget av ovanstående anses som särskilt kontroversiellt eller osäkert, vågar jag påstå.

img_1854.jpg
Platon, Sokrates lärjunge och främste skildrare av hans liv och lära.

Platons skrifter, som kanske är de bäst bevarade av dessa två källor, skrevs under senare delen av 400-talet före Kristus och in till ungefär mitten av 300-talet före Kristus. De lästa kopiorna vi har är från 900-talet efter Kristus.

Men ett möte med Tacitus kanske kan vara intressant också?

Här finns det inget sportvideo att visa så vi går direkt in på hans verk om de romerska kejsarna. Det är nog det verk som han är mest känd för, och ett verk gärna citerad i kristen apologetik också, men här ska vi inte läsa på om kejsar Nero och de kristna, utan om Tacitus själv och hans uppdragsgivare. Verket består av två delar Historiae och Annales i vilka de romerska kejsarna från Augustus död år 14 efter Kristus till och med Domitianus död år 96 efter Kristus.

Varför skrev inte Tacitus om vad som hände sedan?

Tacitus första historieverk Historiae behandlar förvisso döda kejsare, men i relativ närhet i tid (den tycks ha påbörjats före 105 efter Kristus och avslutats omkring 109 efter Kristus). Den behandlar alla avslutade kejsarkapitel (förutom kejsar Nerva som regerade knappt två år efter Domitianus), dvs den innehåller allt den kan om man vill berätta om vad som skett på kejsarämbetsfronten.

Detta för oss till en tredje antik historiker

Nämligen Lukas, eller som vi kanske känner honom ”evangelisten Lukas”. Han berättar om Paulus som är viktig i skildringen av Jesu uppståndelse, han är en tidig återgivare av händelsen och berättar om en mängd kända vittnen till denna händelse. Paulus hävdar att de flesta vittnena lever när han skriver och han återger en slags formaliserad skildring av det som hänt efter att Jesus döda kropp lagts i graven, en slags trosbekännelse, en sådan återgivning som medvetet formas först efter en stund omkring en händelse.

Nå Lukas berättar om Jesu liv, död och uppståndelse i sin första bok, den vi känner som Lukasevangeliet. I sin andra bok berättar han om vad som sker sedan med stor tyngdpunkt på Paulus liv. Det vi ska läsa här är endast ett mot stycke, nämligen avslutningen:

Där stannade han i hela två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom, och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.

Apostlagärningarna 28:30-31

Vad händer sedan?

Ja det får vi inte veta. De enda uppgifter vi sedan har är att Paulus dog under kejsar Neros förföljelser, alltså senast år 68 efter Kristus. Det berättar de så kallade kyrkofäderna. Men när vi nu i kapitel efter kapitel nu kämpat oss fram genom det romerska imperiet, varför får vi inte veta hur det slutar? Ett möjligt svar är ju att det inte fanns något slut? Alltså inte då när Lukas skrev texten, Lukas tycks själv varit med på delar av resan, en god gissning är att denna företogs innan Paulus dog och att när Lukas och Paulus skiljdes åt så skrev Lukas denna skildring.

Vad innebär det?

Jo det innebär att livsteckningen i Lukasevangeliet är skrivet före år 68, och rätt långt före eftersom det ska hinna bli en resa till efter det med Paulus. Samma logik som med Tacitus, hans skildring slutar med det den kan skildra, eftersom resten inte hänt, samma bör kunna anses om Lukas!

När skrevs det då?

Tja en god gissning är att båda Lukas verk skrevs före år 68. De finns bevarade tillsammans med det mesta av övriga bibelböcker från ca. 150 år efter att de nedtecknades i Cheaster Beatty och med hela Bibelns Nya Testamente från ca. 300 år efter att de nedtecknades (Codex Sinaiticus). Lite närmare än 1200 år som för Sokrates!

Någon slags sammanfattning av Sokrates, Tacitus och Lukas

Vad vill då denna soppa ge för smak till påsktiden?

Jo lite av följande: Sokrates anses känd, fast källorna är honom närstående (lärjungar) och endast två och dessutom med ett stort tidsavstånd från nedtecknade till våra dagars kopior.

Bibelns källor, och då också uppståndelsens, är nära i tid och dessutom fler till antalet (fyra evangelier, en Apostlagärningar, ett antal brev (de viktigaste Paulus brev)), dessutom stöds de positiva källorna av fiendesidan (som Tacitus, Josefus m. fl.).

Slutsatsen blir!?

Okej, Sokrates har inte vittnat, men bedömningen av det vi vet om honom gör att vi bör ta i beaktande att Paulus säger:

Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit.

1 Korinthierbrevet 15:1-6

Här är liksom en annan nivå av vittnen som kan bekräfta något, mer än 500 stycken, det är fler än två! Som man dessutom kan få träffa eller i alla fall bli facebookvänner med (eller vad man nu hade för sociala medier på den tiden).

Även Tacitus har bidragit med att dessa är i livet, eftersom bedömningen av hans verk ger att Apostlagärningarna är skriven före Paulus död, och då också hans omvittnande om Jesu uppståndelse.

Texten om alla vittnen är dessutom betydligt nyare så tidigt och på den plats det skedde och med kända vittnen som fortfarande kunde frågas så kan en liten byggsten till påskens stora katedral tydligt ses: Det är ingen sentida myt utan ett tidigt vittnesbörd, ja samtida med den kristna kyrkans födelse!

/ Martin Walldén

Jesus – Fakta och indicier. En bokrecension av Fallet Jesus

Hur kommer det sig att det nu blir (ytterligare) en bokrecension? Vore det inte bättre med några handfasta råd till kristna bröder och systrar eller någon tuff motargumentation mot någon invänding från andra livsåskådningar än den kristna?

Kanske är det ovanstående också viktigt, men kanske är det inte så dumt för Jesu efterföljare och hans begabbare att få några tankar om en bok som ger ganska mycket och är lättillgänglig? Så låt mig få presentera: Fallet Jesus av Lee Strobl!

img_9997.jpg
Fallet Jesus, av Lee Strobel, en bra hållplats på resan med eller till Jesus!

Intresseväckande

Det som tilltalar mig är framförallt att vi i intervjuform får följa Lee Strobls egen resa från ateist till kristen. En resa som inte är helt olik min resa, som dock började och slutade som ganska konservativt kristen i en evangelisk-luthersk kyrka. Resan, för Strobl,  började med att hans fru, Leslie, blev kristen:

Leslie, [min fru], förbluffade mig hösten 1979 genom att meddela att hon blivit kristen. Jag himlade med ögonen och beredde mig på det värsta, och kände mig som offer för ett bedrägeri. Jag hade gift mig med Leslie – den roliga, bekymmerslösa, risktagande Leslie – och nu befarade jag att hon skulle förvandlas till någon slags sexuellt hämmad och pryd typ som skulle byta ut vår uppåtsträvande livsstil mot bönevakor och volontärarbete i smutsiga soppkök.

Detta är bakgrunden, en missmodig herre som finner tillvaron förstörd, men som snart upptäcker något annat:

Istället blev jag glatt överraskad – rent av fascinerad – av de djupgående förändringarna i hennes karaktär, hennes redbarhet och självförtroende. Till sist ville jag gå till botten med vad det var som åstadkom dessa fina men viktiga förskjutningar i min frus attityder, så jag satte igång med en helhjärtad granskning av de fakta som talade för och emot kristendomen.

Läsvänlig!

På inte så många sidor så lyckas också Strobl ta oss med till flera av de där svåra frågorna om den kristna trons historiska förankring. Varje kapitel inleds med ett kriminalfall ifrån hans tid som journalist på Chicago Tribune, fall som sedan har stor bäring som exempel inför den fråga som avhandlas i det kapitlet. Själva undersökningen av ämnet är sedan en intervju med en expert på området, men intervjun är inte rakt av nedtecknad utan vi som läsare får del mer av ett sammanhang som om två romanpersoner talar med varandra. Alltså ett samtal utifrån den intervju som varit.

Båda dessa grepp; alltså att ge en helt vanlig tidningsverklighetshändelse som exempel att fasta i och bli intresserad av och en intervju att fördjupa sig i är goda ingångar och gör att man på ett lätt sätt kommer i ämnen som omfattar hyllmetrar, säkert hyllkilometrar av rätt tung och svårtillgänglig litteratur.

Exempel på ämnen

Boken är indelad i tre delar (del 1 om de dokument som pratar om Jesus, del 2 om Jesus som person och del 3 om uppståndelsen) och varje del har delar som i intervjuns form och med tidningsexemplet som ingång behandlar en aspekt av frågan.

Till exempel så är delen om dokumenten både fokuserad på Bibeln och dess manuskript, hur nära i tid de nedtecknades från händelsen de berättar om, hur nära i tid till denna första nedteckning som vi har kvar kopior, eller nutida dokument, och hur många kopior vi har, och så jämförs detta med andra personer eller händelser ifrån antiken eller tiden däromkring och dess dokumentation. Men denna del handlar också om andra manuskript som omtalar Jesus och om arkeologi i relation till Bibeln m.m.

Den andra delen behandlar Jesus som person, vad vi kan veta om honom, om hans karaktär, hans självmedvetenhet eller inte, egentligen frågan om han kan vara Guds son, Guds Messias och om han kan vara en galning eller ej.

Den tredje delen av boken går igenom uppståndelsen, vad vi kan finna för skäl till den, kan denna mirakulösa, ovanliga händelse verkligen ha hänt? Är det inte en fråga om tro bara? Uppståndelsen behandlas utifrån medicinska aspekter, Jesu kropp och graven den ledas i, vittnesmålen om att han setts och andra fakta och omständigheter som kan peka mot Jesu uppståndelse, om detta är den korrekta tolkningsnyckeln till det som hänt i historien.

Inledningssidan av Fallet Jesus; ett exempel på hur boken knyter an ett kriminalfall till ett ämne som berör Jesus.

Men fördjupning då?

En sak som jag uppskattar mycket med boken är att trots omsorgen om läsaren att kunna  på ett enkelt sätt ta sig igenom boken och tillgodogöra sig det material som finns framställt så att man efter bokens genomläsning kan själv bilda sig en uppfattning, eller fälla ett domslut, så har den ännu mer att ge. Den ger inte bara ett faktamässigt underlag för ett avgörande för Kristus, den avslutar också varje kapitel med samtals-, eller reflektionsfrågor och den är generös med noter för att man själv ska kunna fördjupa sig i olika ämnen. Detta gör liksom pricken över i! För mig har det blivit en källa till inspiration att söka än mer kunskap om olika saker och lett till införskaffandet av många tjocka böcker, men också god reflektion med människor och i enskildhet på min kammare.

Så varför ska jag läsa den?

Om du är kristen så ger den på ett gott sätt ganska mycket kött på benen, om du inte är kristen så ger den skäl att ompröva detta ställningstagande och ger rätt stor utmaning till  världsbilden, den gör Bibeln lite mer svårrundad då det gäller att omfatta en världsbild som byter på vetande.

Att den sedan ger en god bild av hur min väg till en välgrundad tro, välgrundad också i hjärnan, såg ut det ser jag som en ren bonus!

Frid och välsignelser till er alla!

/ Martin Walldén

Teologi för ateister del 3 – Bara snälla barn får äta kakan!

Det har blivit dags för del tre av serien Teologi för ateister. Denna vinjett handlar om den där guden som en ateistiskt troende säger sig inte tro på, men som man bekämpar. Problemet är bara allt för ofta att det inte är en gud som en kristen heller tror på. I denna form kikar vi lite på några olika teologiska spörsmål; poängen för dig som ateistiskt troende är att kunna skjuta på rätt mål och för dig som kristen att se att det bara är Jesus som vi behöver avhandla och fokusera på, andra, uppdiktade, gudar får svara för sig! Del 1 läser du här: Gud räddar bara mobbare och del 2: Kommer du till helvetet? Denna serie blir förstås personligt präglad, men jag försöker utgå från ett ganska allmänt kristet förhållningssätt.

[How do] you get pie in the sky when you die!

En variant av att det är himlen som räknas har vi i sången,  skapad av Joe Hill och här framförd av Pete Seegers. Det är en parodi på en kristens evighetshopp och vad det ger för ljus över livet här. Just evighetens ljus över livet är dock en annan berättelse än vad jag vill berätta här, men frågan är ändå hur man får den där pajen!?

Många som är av en annan trosuppfattning (vilket ofta på denna blogg är av ateistisk art)  tycks mena att anledningen till de kristnas lite skenheliga sätt att leva är att de vill liksom förtjäna en plats i himlen, därför blir det också ytligt och lite stomatolleende över en kristen, det gäller att se ut som om man gör allt rätt, alltid är god, så att man kan ta del av det där saliga i himlen.

stomatol

En fattig bonddräng, gör så gott en kan!?

Här har vi det! Vi ska göra så gott vi kan, det är grejen! Eller? Ja nog kommer Gud se till våra omständigheter det tror jag:

Av den som har fått mycket skall det krävas mycket… (Lukasevangeliet 12:48)

Men då är det väl klart? Om vi anstränger oss mycket, då får vi komma till himlen?! Och då visar ju detta för övrigt att religion bara är en grej som uppkommit genom människans historia för när vi är goda då ökar vi vår ställning i gruppen och gruppen ökar sina möjligheter, alltså är religion bara något som ger oss överlevnadsmässiga fördelar!?

Men så var ju frågan hur vi kom till himlen?

Jag kanske ska betona att detta inte pekar ut vem som kommer till himlen, bara att gärningarna tycks inte så viktiga som vi kanske lätt tror (varför dock en kristen tycker, eller kanske hellre bör tycka, att gärningar är viktiga (om det är rädsla för straff av Gud eller vad det är) det återkommer vi till i en annan del av denna bloggpostserie)).

Så då öppnar vi tingsåret 2019, eller vilket år slutet på tiden nu blir!? I slutet tycks det faktiskt bli dom, efter vad vi gjort.

Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.

(Uppenbarelseboken  20:11-15)

Blir jag dömd för smutstvätten och dammet under sängen!?

Absolut! Det är oerhört viktigt hur vi över, vad vi gör med vår frihet, med våra liv! Absolut! Gud är inte fokuserad på ”pie in the sky when you die” endast, utan på hela våra liv! Jag tror inte att denna dom som det här står omär särskilt rolig, jag tänker den som en filmvisning eller återvändande till det vi gjort tillsammans med den som är fullkomlig kärlek, men som ser all vår smutsiga byk. Dock så är det inte smutstvätten som han fokuserar på utan hur ren den blir då han ser på den! 

Hur blir jag då uppskriven i Livets bok?

Ja det kanske är en lämplig avslutning!? Förs och sist så är det i den kristna traditionen så att det handlar om en relation med Jesus, det är hela grejen, inte hur jag lever eller vad jag tror, utan att jag lever med honom (lite som med vilken person som helst, att tro eller inte tro på en persons existens är inget man gör, man lever med personen om man har en relation).

En viktig vers i sammanhanget säger så här:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.

(Romarbrevet 10:9-10)

En vers som brukar användas för att sammanfatta Bibeln säger så här:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

(Johannesevangeliet 3:16-17)

 

Allt gott till er alla!

/ Martin Walldén

(På andra forum: wallden.wordpress.com och Goda grunder)

Apologetik del 10 – Fria eller fälla

När man kommer ut som kristen så är det några saker som man ofta råkar ut för, eller upptäcker eller får vara med om. Som en liten guide, som en medvandrares, eller som en liten guide till den kristna världen för den som har en annan tro finns denna bloggpostserie.

img_7436
Jag vill komma ut! Eller om det är in?!

Idag vill jag peka på det som ibland framkommer; att många tycks anse att en kristen tror på en väldigt vacker saga, och att den är som allra vackrast i decembermörkret när berättelsen liksom vänder mörkret till ljus! Det är bara en saga, men den gör att vi tänker stjärnor och ljus och den handlar om godhet och ljuset som övervinner mörkret, gott så!

Julens berättelse kan ses som en ganska svag länk i argumentationen kring Bibelns trovärdighet, vi har inga utombibliska källor till ängelns besök hos Maria, inga utombibliska källor som berättar om jungfrufödseln.

Det jag tänkte spetsa in mig på idag är hur vi förhåller oss till antika källor, i all enkelhet, men med uppmaningen att fria eller fälla trovärdighetsomdömet efter samma måttstock!

Det blir inget revolutionerande eller djuplodande, men ändå en rätt viktig iakttagelse jag gjort i samtal och diskussioner och debatter som jag själv deltagit i och sådant jag tagit del av från andra, en inte så ringa del av detta kunde gott läsas av historielärare och religionslärare, att fria eller fälla och att veta med vilken säkerhet man talar om sådan som varit är av vikt och av vikt att ge vidare, det är viktigt med källkritik både av dagens fake news och gårdagens händelser! Jag tar avstamp i Julius Caesar och Lukas.

Vi börjar i Lukasevangeliet kapitel 2 (Folkbibelns översättning)

Jesu födelse

1 Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus✱ utgick ett påbud att hela världen✱ skulle skattskrivas. 2 Detta var den första skattskrivningen✱, och den hölls när Quirinius✱ styrde i Syrien. 3 Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad.
4 Så reste också Josef från staden Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad som kallas Betlehem, eftersom han var av Davids hus och släkt. 5 Han kom för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade som var havande.
6 Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, 7 och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i gästrummet✱.
8 I samma trakt fanns några herdar som låg ute och vaktade sin hjord om natten. 9 Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket rädda. 10 Men ängeln sade: ”Var inte rädda! Jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket: 11 I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren✱. 12 Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”

13 Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

14 ”Ära åt Gud i höjden, och frid på jorden bland människor som han älskar.”✱

15 När änglarna hade lämnat dem och återvänt till himlen, sade herdarna till varandra: ”Vi måste gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren låtit oss veta!” 16 De skyndade i väg och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban. 17 När de hade sett det, berättade de vad som var sagt till dem om detta barn. 18 Alla som hörde det förundrades över vad herdarna berättade för dem. 19 Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta.
20 Och herdarna vände hem och prisade och lovade Gud för allt de fått höra och se, just så som det hade blivit sagt till dem.

Ett slags sammanfattning som vid tidpunkten då detta skrivs synes rätt balanserad och som är enkel att finna (på Wikipedia) återges här:

Forskare vet inte exakt vilket år eller dag som Jesus föddes. Enligt Matteusevangeliet och Lukasevangeliet ägde Jesu födelse rum under Herodes regeringstid som varade fram till kungens död år 4 f.Kr.[3] Emellertid beskriver Lukasevangeliet att Jesus föddes i samband med den första skattskrivningen av de romerska provinserna Syrien och Judeen, under Quirinius, vilken inträffade år 6 e.Kr.[4] Bibelforskare har traditionellt försökt att förena dessa uppgifter, men vissa forskare ser detta som ett misstag av författaren till Lukas evangelium.[5] Det är dock mycket möjligt att det i Lukasevangeliet talas om dels en folkräkning under kejsar Augustus och dels den skattskrivning i provinsen Syrien som hölls år 8 f.Kr. då Quirinius hade det militära ansvaret för provinsen.[6] Den allmänna uppfattningen bland bibelforskare är idag ett födelsedatum som inföll mellan åren 7 och 4 f.Kr.[7]Av de fyra evangelierna är det bara Matteus– och Lukasevangeliet som redogör för Jesu genealogi.[8] Redogörelserna i de båda evangelierna är dock väsentligt olika[9] och samtida lärda ser i allmänhet släkttavlorna som teologiska konstruktioner.[10] Vissa har menat att Matteus vill understryka att Jesus var ett messianskt barn av kunglig härstamning, då han nämner kung Salomo, medan Lukas släktforskning är prästerlig och nämner Levi.[11]En annan förklaring som Peter Fjellstedt anger är att Lukas visar Marias stamtavla, medan Matteus visar Josefs.[12] Båda släkttavlorna visar att Jesus var släkt med kung David och därigenom även med Abraham. Listorna mellan Abraham och David är identiska, men skiljer sig åt mellan David och Josef. Matteus börjar med Salomo och fortsätter med kungarna i Juda rike till den sista kungen, Jojakin. Efter Jojakin avslutas raden kungar då Juda erövrades och folket fördes bort till Babylon. Således visar Matteus att Jesus var en avkomling till kungarna i Israel. Lukas släktforskning är längre än Matteus och går tillbaka till Adam och ger fler namn mellan David och Jesus.

Jesu liv börjar enligt Lukasevangeliet i staden Nasaret i Galileen i nuvarande Israel. Det berättas där hur ängeln Gabriel besökte en ung israelitisk kvinna vid namn Maria och förkunnade att hon skulle föda en son som skulle kallas ”den Högstes son” (alltså Guds son). Det skulle ske genom den Helige Ande, utan medverkan av någon man. Marias trolovade Josef var alltså enligt Nya Testamentet inte far till barnet, och Maria betraktas i den kristna kyrkan traditionellt som jungfru. Josef nämns bara ett fåtal gånger, när författarna beskriver Jesu barndom. Han nämns inte en enda gång i texterna efter att Jesu offentliga verksamhet börjat.

Enligt Lukasevangeliet fick paret till följd av ovan nämnda folkräkning bege sig till staden Betlehem, strax söder om Jerusalem. Maria födde där sin son och lade honom i en krubba (matho) för djur, eftersom det var fullbelagt i härbärget. I samband med födelsen uppenbarade sig en stor grupp änglar för några herdar i närheten. Enligt Matteus evangelium fick den unga familjen en tid senare besök av stjärntydare (de tre vise männen) som kom resande österifrån med gåvor till barnet i form av guld, rökelse och myrra. Männen frågade i hovet i Jerusalem om judarnas nyfödde konung. Kung Herodes den store blev misstänksam över denne ”konung” och lät döda alla gossebarn under 2 år i trakten (se Barnamorden i Betlehem). Jesu familj lyckades dock fly till Egypten och återvände först när kungen var död. De bosatte sig i Nasaret för att undvika att leva under Herodes son och efterträdare Herodes Archelaos styre.[13] När Jesus var 12 år besökte han enligt Lukasevangeliet Jerusalems tempel och förde kloka samtal med de lärda. Det finns inga uppgifter i Nya Testamentet om vad Jesus gjorde eller var han befann sig mellan 12- och 30-årsåldern.

I Markusevangeliet, Bibel 2000, kallas Jesus för en snickare. Matteus säger enligt Bibel 2000 att han var son till en snickare. Det grekiska ordet som används i evangeliet är tekton som betyder ”byggmästare”, vilket tyder på att han kan ha varit en hantverkare, till exempel en timmerman.

Nu till själva mitt ärende, som kan vara av vikt både för dig som är kristen och för dig som är troende av annat slag (ateist, annan religiös tro eller dylikt), ett vanligt sätt att betrakta Lukas uppgifter är att han snurrat tillsaker eller berättar saker som inte är sant eftersom vi inte känner till denna skattskrivning från andra källor, eller att han talar om skattskrivningen som inträffade år 6 efter Jesu födelse. Det som ofta förbises är att Lukas visst nämner denna skattskrivning, men i sin andra bok Apostlagärningarna där han skriver:

Efter honom, medan skattskrivningen pågick, kom Judas från Galileen och lyckades dra med sig många människor. Men också han miste livet, och hela skaran som hade följt honom skingrades.

(Apostlagärningarna 5:37)

Till saken hör att Josefus anger att detta uppror skedde under den skattskrivning som var år 6 efter Kristus.

Så Lukas är, vad vi vet, ensam om att berätta om denna första skattskrivning (dock kan man resonera om den finns omnämnd indirekt).

Så var då tärningen kastad och vi går till:

Julius Caesar!

Han krigade och stod i på många håll, vi är många som kan tänka på citat som han ska ha yttrat, vi kanske t o m kan dem på latin!

File:Flag of France.svg
Erövrade Julius Caesar Gallien/Frankrike!? ”Läs allt om ‘et!

Gallien (ungefär nuvarande Frankrike) införlivades av Julius (innan han var Caesar), så småningom även Brittanien i denna veva.

Men vem berättar om detta? Jo, Julius Caesar själv! I sina minnesanteckningar. Ändå lär vi oss detta i skolan, och vi bygger hela populärkulturberättelser på detta!

Här kan jag tycka att antalet skriftliga källor som berättar om respektive händelse tycks rätt så lika?

Men Lukas är ju tendensi…religiös!?

Lukas berättar absolut med ett syfte, ett slags berättande som inte är helt okänt eller obrukat för romerska kejsare och andra makthavare. Skillnaden är väl att Lukas syftar inte främst till att framhäva sig själv, medan en del av mytbildning kring en romersk kejsare just vill göra det. Berättelserna om Julius Caesar liknar i mångt och mycket Erikskrönikan eller berättelserna om Gustav Vasa och hans förehavanden (en del av den berättelsen kan fortfarande skådas i det före detta Mariakoret i Uppsala domkyrka, en slags idealisering av sig och framhävande av de ideal som ses som bra)!

 

File:Gustav Vasa tomb.jpg
Gustav Vasas gravvård i Mariakoret i Uppsala domkyrka. Runt omkring är citat och målningar som framhäver hans styre och person. Bild: Adville

Så att Lukas ensam nämner en skattskrivning, som i hans återgivning inte kan vara den som inträffade år 6 efter Kristus, gör honom inte per definition felaktig. Det hade förstås varit bättre om det hade funnits ännu fler skriftbelägg, men med den övriga information som Lukas ger som har hållit för granskning så kan vi nog med fog anse honom trovärdig även här!

Så en glad advent och en god jul önskar jag er!

/ Martin Walldén

Teologi för ateister del 2 – Kommer du till helvetet?

Så kommer vi då till den brinnande (1) frågan om helvetet. Det har blivit dags för del två av serien Teologi för ateister. Denna vinjett handlar om den där guden som en ateistiskt troende säger sig inte tro på, men som man bekämpar. Problemet är bara allt för ofta att det inte är en gud som en kristen heller tror på. I denna form kikar vi lite på några olika teologiska spörsmål; poängen för dig som ateistiskt troende är att kunna skjuta på rätt mål och för dig som kristen att se att det bara är Jesus som vi behöver avhandla och fokusera på, andra, uppdiktade, gudar får svara för sig! Del 1 läser du här: Gud räddar bara mobbare

När detta skrivs så är det den fjärde juli, USA:s nationaldag, nationalsången The star-spangled banner kommer nog att sjungas och spelas på många håll. Ett exempel härpå finns att beskåda här nedan.

Nationalsången tillkom under krig mot Storbritannien (1812-1815) och innehåller bland annat en strof om att Gud (eller Kraften) har bevarat dem som land och att de har devisen ”På Gud förtröstar vi” samt att de behöver segra då det är rättfärdigt (min starkt förenklade översättning).

Oh! thus be it ever, when freemen shall stand
Between their loved homes and the war’s desolation,
Blest with vict’ry and peace, may the Heav’n-rescued land
Praise the Pow’r that hath made and preserved us a nation!
Then conquer we must, when our cause it is just,
And this be our motto: ”In God is our trust.”
And the star-spangled banner in triumph shall wave
O’er the land of the free and the home of the brave.

Det roliga eller sorgliga är att motståndarsidans nationalsång tar sin tillflykt till samma Gud för att förgöra sina motståndare:

Det uttrycks med följande ord i vers två:

O Lord our God arise
Scatter her enemies
And make them fall
Confound their politics
Frustrate their knavish tricks
On Thee our hopes we fix
God save us all

Alltså att förgöra eller få dem att skingra sig (eller om det är de personligen som ska hackas i bitar) (återigen min förenklade översättning).

Nu till dagens poäng, vem har rätt? Vem kommer till helvetet? USA eller Storbritannien?

Kanske vet inte författare respektive framförare av sången och krigare i detta 1800-talskrig vem som skulle till helvetet, de verkar mer intresserade av att Gud är på deras sida.

Vi kan kanske söka oss vidare till andra kristna dårpippisar som i Jesu namn vet vilka som kommer till helvetet, ett exempel är efter denna bön inför ett nascarlopp då flera visste att önska den bedjande pastorn till helvetet. Dock har den efter sin virala framgång fått många andra kommentarer så kanske får man scrolla en del, kanske har de olika graderna av tillmälen med betydelsen ”burn!” raderats?

Hur som haver vi ska snart komma till poängen; kommer du till helvetet?

En utflykt till bland dem som vet exakt, det är sådana exempel som många av oss kristna får när icke-kristustroende förklarar varför de inte tror, de kan sammanfattas med ”Kyrkan suger/är ond”, inte sällan för att någon del av dem kristna kyrkan har berättat om några garanterade helvetesresenärer. Här tänkte jag till exempel på när man har förgripit sig på abortkliniker eller personal eller de som uppsökt dylika inrättningar, allt på något sätt för Jesu skull, här en lista från New York Times.

Nu till själva teologibiten

Vad är helvetet? Det beskrivs på lite olika sätt i Bibeln men ofta som mörker, en plats där man ska gråta och skära tänder. Eld och svavel och finns också förstås. I kristen tradition har lite olika element förknippats med detta, och uppräkningen här var inget komplett bibelstudium kring vad helvetet är. Jag tänker att man kort kan säga att helvetet är en tillvaro utan Gud efter döden eller efter tidens slut.

Dessa tre kommer att brinna!

Vilka kommer då till helvetet? Är det ateister som kommentarer på Svenska Apologetiksällskapets kanaler, eller är det Hitler, eller vilka kan det vara? Det är endast tre personer som vi vet får domen att de ska brinna, vi kan förstås utläsa i Bibeln att sannolikt fler kommer att gå förlorade, men det är inget digert namngivet persongalleri som gör att vi kan skjuta abortmotståndare eller invadera länder i Jesu namn. Här är de tre, sedda genom en konstnärs öga.

Bildresultat för devil in hell fire torturing
djävulen
False-Prophet-Rules
Den falske profeten
Bildresultat för odjuret
Odjuret

Djävulen, odjuret, den falske profeten.(2) That’s it.

Några bibelord i frågan:

Och vilddjuret greps tillsammans med den falske profeten, som hade gjort tecken inför vilddjuret och därigenom förlett dem som tagit emot dess märke och tillbett dess bild. Båda kastades levande i eldsjön som brinner av svavel.

Uppenbarelseboken 19:20

 

Och djävulen som förförde dem kastades i samma sjö av eld och svavel som odjuret och den falske profeten, och de skall plågas dag och natt i evigheters evighet.

Uppenbarelseboken 20:10

 

Så alltså ser vi att inga antagonister kring apologetik har företräde till varmare trakter, säkert kan man idogt i livet boka sig en resa dit, men en kristen har svårt att peka ut vem som lyckas (och tycks inte ha den uppgiften, utan har snarare uppgiften att predika glädjebudskapet om Jesus)!

Ett ofullkomligt försök att säga något om möjligheten att veta vem som köpt biljett till helvetet avslutas härmed.

Allt gott önskar jag er!

/ Martin Walldén

 

 

Fotnoter

1) Sorry, pun intended. 2) Den falske profeten tycks framträda första gången i Uppenbarelseboken kapitel 13, då som ”ett annat odjur”. Det skulle möjligen kunna röra sig om två olika gestalter. Sedan framträder han i Uppenbarelseboken framgent.