Etikettarkiv: Micael Grenholm

Varför evolution och ateism är oförenliga

Jag kan inte räkna alla de gånger jag har hört ateister säga: ”Jag tror inte på Gud, jag tror på evolutionen.” Många utgår från att om evolutionsteorin är sann, är ateismen sann. Evolutionsbiologen och nyateisten Richard Dawkins har hamrat hem denna koppling, och även en del kristna håller instinktivt med.

Men tänk om…

evolution atheism

…evolutionsteorin är oförenlig med ateism?

Låt mig introducera dig till Alvin Plantingas evolutionära argument mot naturalismen (förkortas EAAN utifrån engelskan). Plantinga är en av världens mest inflytelserika nu levande filosofer, och hans argument har diskuterats på högsta filosofiska nivå i flera decennier. Här är ett exempel:

 

På grund av den omfattande diskussionen om argumentet finns det många nyanser, invändningar och fördjupningar att ta del av. I detta inlägg kommer jag enbart kortfattat introducera argumentet i en enkel form och illustrera det med en groda. För den som vill ha fördjupning är det bara att googla.

Plantingas argument i ett nötskal

Plantinga definierar naturalism som att det inte finns någon Gud eller något som liknar Gud. Om evolutionen har ägt rum i en sådan värld är den inte styrd av någon högre makt, utan de processer som driver den framåt är mekanismer såsom slumpmässig mutation, naturligt urval, med mera. De organismer som främjas av evolution är naturligtvis de som överlever, ”survival of the fittest” som Darwin uttryckte det.

Plantinga påpekar att detta gäller hela organismen, inklusive dess eventuella hjärna. Evolutionen främjar hjärnor som tänker tankar som gör att organismen överlever.

Men. Det spelar ingen roll om dessa tankar är sanna eller inte.

closeup photography of a frog

Tänk dig en groda. Den ser flugor, sticker ut sin tunga och äter dem, hittar en grodfru och ynglar av sig. Framgångsrik evolution, generna sprids vidare. Det vi vet om denna groda är att dess hjärna orsakar handlingar som gör att den överlever.

Men vad är innehållet i dessa tankar? Är de sanna? Det kan vara så att grodan tänker sanna tankar: flugor är flugor som ska ätas, grodflickor är grodflickor som ska uppvaktas, och så vidare.

Men vi kan också tänka oss en groda som har allvarliga hallucinationer. Den kanske tror att den är en drake som skjuter miniatyrflamingos med en laserpistol fastmonterad i munnen. Ju fler flamingos som skjuts ner, desto mer poäng får grodan. Andra grodor tror den är svampar som man ska para sig med för att få bonuspoäng. Och dess yngel ärver samma bisarra föreställningsvärld.

Båda dessa tankebanor leder till samma resultat – grodan äter och får barn – så för en naturalistiskt styrd evolution spelar det ingen roll om grodan tror att den är en groda eller en laserskjutande drake. Tankarnas innehåll är irrelevant, det är beteendena som tankarna orsakar som avgör huruvida organismen överlever.

Här bränner det till för ateisterna. För vi är dessa grodor, enligt dem. Vi är lika materialistiskt konstruerade och evolutionärt orsakade som grodor.

Nå, vi är övertygade om att vi är de grodor som tänker sanna tankar om omvärlden. Men kan vi garantera det, utifrån att både evolution och naturalism är sant?

Plantinga svarar nej på den frågan.

En person som tror att både evolutionsteorin och naturalismen är sann har ingen anledning att lita på sin egen hjärna. Och har man inte det saknar man anledning att tro på naturalistisk evolution, eftersom man använde sin hjärna för att komma fram till de slutsatserna.

 

 

Två vanliga invändningar

Ateisters respons ser oftast ut på ett av följande två sätt: antingen medger man att våra hjärnor är opålitliga och ger till och med argument för det (utifrån studier om hur minnet ibland fyller i saker som inte har hänt mm), eller så hävdar man att sanna tankar har ett så självklart överlevnadsvärde att det blir orimligt att tänka sig organismer som tänker massa falskheter och ändå överlever.

Den första invändningen missar poängen. Det vi diskuterar är inte om hjärnan kan begå misstag, utan om de tankar vi tänker har något med sanning överhuvudtaget att göra. Och det är något vi alla utgår från för att ens kunna ha en diskussion. Om ens världsbild gör att man måste ifrågasätta att man ens kan tänka sammanhängande tankar som har med verkligheten att göra, bör man byta världsbild. Man saknar rationell grund att tänka att ens tankar inte funkar.

Den andra invändningen fungerar inte heller. Naturligtvis är det uppenbart för oss att sanna tankar har överlevnadsvärde, inte minst för att vi själva är övertygade om att vi för det mesta tänker sanna tankar. Men tankar med falskt innehåll kan fortfarande leda till beteenden som gör att organismer överlever, och det enda den naturalistisika evolutionära processen bryr sig om är överlevnad – inte sanning.

Faktum är att om naturalistisk evolution är det enda som formar organismer finns ingen anledning att betrakta en sådan hallicunerande groda som mindre sannolik än en som tänker sanna tankar. Det är, som Plantinga uttrycker det, 50/50.

Om vi däremot tänker oss att Gud har skapat oss, antingen genom att styra evolutionen eller på något annat sätt, försvinner problemet. Han kan då se till att våra hjärnor inte bara skapar beteenden som får oss att överleva, utan också hushåller tankar som korrekt representerar omvärlden och hjälper oss förstå den.

Kristna har alltså all anledning att lita på sina hjärnor. Ateister kan tyvärr inte vara lika säkra på den saken.

Här beskriver professor Plantinga argumentet med egna ord.

Dokumenterade mirakler och dess kritiker – konferensen 14 september!

Kanske har det inte undgått dig? Svenska apologetiksällskapet bjuder till konferens!

68510857_10156987903517839_3464724330699554816_oLäs mer om konferensen här!

Längst ned finns också anmälningsformuläret eller så följer du länken: Anmälan

I några inlägg framöver kommer vi få del av några smakbitar, eller om man så vill tuggummin, som en försmak av vad konferensen kommer att bjuda på.

Först ut är Micael Grenholm, hans paper finns som pdf efter texten.

Dokumenterade mirakler och dess kritiker av Micael Grenholm

I min bok Dokumenterade mirakler försöker jag visa att det rimligt och rationellt att tro på miraklers existens. Jag utgår från många olika exempel på det jag kallar för VOTEB: vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön. Boken innehåller över 50 exempel, men det är bara ett litet urval. Därefter argumenterar jag filosofiskt för åtminstone vissa VOTEB med stor sannolikhet är mirakler. Argumentet, som presenteras i kapitel 14, ser ut som följer: 

    1. VOTEB beror antingen på naturliga eller övernaturliga fenomen.
    2. Naturliga fenomen som förklarar VOTEB är okända.
    3. Många VOTEB finns.
    4. Sannolikheten att samtliga VOTEB beror på okända naturliga fenomen är mycket låg.
    5. Alltså är sannolikheten att minst ett VOTEB beror på övernaturliga fenomen mycket hög.
    6. Alltså är det mycket sannolikt att övernaturliga fenomen finns.

Jag anser att detta argument är sunt och att det därför är rationellt att tro att mirakler – övernaturliga fenomen – existerar. I slutet av boken argumenterar jag för att detta också innebär att Gud finns, och jag förklarar varför jag tror på den kristna Guden snarare än någon annan gud.

De flesta som har kritiserat boken har pinsamt nog inte läst den, men jag har även blivit varse om invändningar både ateister och teister har efter att de gått igenom materialet. Ateister har framför allt attackerat premiss 3 och 4 ovan. Det främsta argumentet mot premiss 3 har något förvånande varit att läkare ställer felaktiga diagnoser. Jag säger förvånande därför att detta uttrycker en låg syn på läkarvetenskapen, och jag ägnar några rader i bokens åttonde kapitel åt att påpeka hur inkonsekvent man måste vara för att driva detta. Om man normalt litar på sjukvården till den grad att man är beredd att låta den söva ner en och skära i en med knivar kan man inte plötsligt avfärda den som inkompetent. Men det är vad flera ateistiska läsare av boken har gjort, en kallade till och med läkare för ”korkade”. Här känner sig alltså naturalister lockade att förakta vetenskap för att på ett logiskt sätt kunna behålla sin naturalism.

Invändningarna mot premiss 4 har framför allt gått ut på att jag inte kvantifierar osannolikheten på ett matematiskt sätt, och därmed kan den inte tas på allvar. En läsare menar att med min argumentation måste man tro på horoskop: sannolikheten att alla horoskop som slår in är naturlig slump borde vara mycket mindre än sannolikheten att stjärnorna hade rätt, om mitt argument håller.

Vad gäller kvantifiering är det inte ett nödvändigt kriterium för att bedöma något som osannolikt. Jag skriver detta på ett tåg, och gissar att det är osannolikt att jag skulle överleva om jag skulle öppna fönstret och hoppa ut när tåget åker i full fart. Jag behöver inte göra någon ekvation för att komma fram till det, och det behöver inte du heller. Med det sagt är det inte omöjligt att försöka kvantifiera min argumentation. 

Om vi mycket konservativt räknat säger att det finns 50 VOTEB i världen, och om det inte finns någon anledning att betrakta mirakler som omöjliga eller extremt osannolika, så torde sannolikheten att alla VOTEB beror på okända naturliga fenomen ligga på 0,005 om vi inte tar hänsyn till något annat. Men därtill behöver vi uppmärksamma att olika VOTEB ser väldigt olika ut, att ”okända” förklaringar normalt betraktas som osannolika och att flera som har upplevt VOTEB även menar sig ha upplevt saker som förutsägelser, profetiska syner, osv. så sjunker sannolikheten ännu mer. Om vi är restriktiva och enbart ger ett sannolikhetsvärde på 0,1 till vart och ett av dessa omständigheter landar sannolikheten för naturalismen på 0,000005. Och detta utgår från att det enbart finns 50 VOTEB! Eftersom studier indikerar att det finns hundratusentals gör en mer realistisk sannolikhetsbedömning att sannolikheten för naturalismen närmast försvinner.

Jag har även fått annan kritik mot boken, bland annat från kristna. Mer om det och vad exempelvis Christer Sturmark har att säga får ni höra på mitt seminarium på konferensen Mirakler och Guds existens i Roseniuskyrkan, Stockholm, 14 september!

Micaels paper som pdf. 

Och här kan du anmäla dig:

Varför vetenskapen behöver överge metodologisk naturalism

I vårt samtal om Dokumenterade mirakler som Pennys Kultursällskap arrangerade för en månad sedan sa Humanisternas f.d. ordförande Christer Sturmark att han välkomnar vetenskapliga studier som försöker etablera miraklers existens och att han var säker på att den som lyckas göra det på ett övertygande sätt kommer få Nobelpriset.

Jag blev mycket glad av att höra detta och delar förstås Sturmarks längtan efter att se fler bönestudier och mirakelstudier. Jag hoppas att min bok ska inspirera fler att undersöka vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) och att den filosofiska diskussionen om kopplingen mellan VOTEB, mirakler och Gud fördjupas.

Jag och Sturmark är därmed överens om att vetenskapen inte ska använda sig av metodologisk naturalism (MN). MN är inställningen att vetenskaplig metod inte kan acceptera övernaturliga förklaringsmodeller, även om det överaturliga skulle finnas. I Dokumenterade mirakler illustrerar jag det med:

”…om paleontologen Petter observerar att ett dinosaurieskelett reser sig upp ur jorden och dansar balett är han fri att tro att det han ser är sant, men han kan inte publicera händelsen i en naturvetenskaplig tidskrift då den strider mot den vetenskapliga världsbilden.”

MN är extremt utbrett och är det som vanligtvis praktiseras även av troende forskare. Prästen och teologen Bengt Holmbergs skriver i artikeln ”Att läsa bibeln som om Gud inte fanns”: ”I akademisk undervisning och forskning om bibelns texter är Gud inte med som historisk aktör, impulsgivare, orsak eller påverkande faktor[…] det beror på att vetenskap av alla slag bygger på data som är åtkomliga för alla.”*

Holmberg beskriver detta som nödvändigt när han har undervisat religionsvetenskap på Lunds universitet och studenterna utgör en salig blandning troende och icke-troende, kristna och icke-kristna. Genom att enbart prata om naturliga processer och fenomen är det åtkomligt för alla oberoende av deras livsåskådning, för alla är vi överens om att naturen finns.

Här finns dock två problem. För det första: ett påstående är inte är mer sant för att fler kan acceptera det. För det andra: naturalistiska påståenden är inte nödvändigtvis mer åtkomliga än supernaturalistiska. Även om det skulle vara fler som håller med om historiebeskrivningen att Jesu kropp ruttnade i en grav än historiebeskrivningen att han uppstod, har man fortfarande missat Holmbergs ambition av att vara åtkomlig för alla eftersom en hel del tror att uppståndelsen är ett historiskt faktum.

MN sticker ut från andra vanliga kriterier på vetenskaplighet – observerbarhet, upprepningsbarhet och falsifierbarhet – i och med att MN sätter upp ett kriterium för innehållet i det som ska studeras snarare än att beskriva metod. Kanske vill någon försvara detta genom att hävda att det övernaturliga är omöjligt att observera, upprepa och/eller falsifiera. Men om det vore sant är MN ett överflödigt kriterium, och för att ta reda på huruvida det är sant måste vi överge MN i det vetenskapliga arbetet. Vi kan inte ta reda på om övernaturliga fenomen kan observeras om vi har bestämt oss för att utesluta det övernaturliga från vår undersökning innan den ens har ägt rum.

Forskarna Tobias Hägerland och Cecilia Wassén försöker lösa problemet genom att betona att det är skillnad på det som är sant enligt vetenskapen och det som verkligen är sant: Jesus kanske historiskt uppstod från döden även om en historiker inte kan föreslå det som en vetenskaplig hypotes. Men vetenskapen ägnar sig åt falsk marknadsföring om den inte försöker hjälpa oss veta vad som verkligen händer och har hänt. Vetenskapens självaste existensberättigande är att berätta sanningen för oss. Att då på förhand utesluta en rejäl bit av möjlig verklighet, inte som en slutsats av vetenskapligt arbete utan som en förutsättning för den, är inget mindre än antivetenskapligt.

De flesta forskare är överens om att utomjordingar inte har besökt jorden, men det beror inte på att man på förhand har uteslutit att det omöjligen kan ha hänt. Filosofen Mats Wahlberg har påpekat att om astronomer resonerade kring rymdvarelser som naturalister resonerar kring mirakler ”skulle vi få läsa böcker som klargör att utomjordingar under inga tänkbara förhållanden kan figurera i vetenskapliga förklaringar. Inte ens om de svävar med rymdskepp över alla större städer.”**

Av samma anledning är det irrationellt att betrakta mirakler som ovetenskapliga innan man ens försökt hitta dem vetenskapligt. Därför måste den metodologiska naturalismen överges.

Här kan du läsa mer om Dokumenterade mirakler.


Referenser

*Holmberg, Bengt, 2008: ”Att läsa bibeln som om Gud inte fanns”, Svensk Teologisk Kvartalskrift, vol. 84, nr. 2, ss. 58–64.

** ”Kristen tro visst förenlig med vetenskap”, Dagen, 10 februari, s. 20.

Varför en Gud är rimligare än många gudar (eller: X-Men-argumentet för monoteism)

Detta är en uppföljare till mitt förra inlägg ”Hur går vi från att mirakler finns till att Gud finns” och är, liksom det inlägget, hämtat från min nysläppta bok Dokumenterade mirakler. Tyvärr hängde inte fotnoterna med, så för att se dem, och massa dokumenterade mirakler, rekommenderar jag boken.

Vad är Gud?

Precis som med mirakler finns det inget konsensus kring vad Gud innebär. En del encyklopedier menar att Gud är maximalt stormed tillhörande attribut som allvetande, allsmäktig och allgod, en ultimat verklighet” helt enkelt. Detta stämmer väl in på den monoteistiska förståelsen av Gud: som en enda allsmäktig skapare och härskare av universum.

Oxford Dictionary däremot gör en åtskillnad mellan den monoteistiska förståelsen av Gud: skaparen av och härskaren över universum och källan till all moralisk auktoritet, och den polyteistiska förståelsen: en övermänsklig varelse eller ande som tillbes för att den har makt över naturen eller mänskliga öden. Polyteistiska religioner tror på flera gudar, såsom asatron eller hinduismen. Nationalencyklopedin föredrar den senare gudsdefinitionen: något övernaturligt med avgörande inflytande över tillvaron i olika religioner.

Med andra ord finns det i grund och botten två skilda föreställningar om Gud:

A. En maximal varelse som utgör grunden för allt annat.

B. En övernaturlig varelse med makt över naturen.

Ofta illustreras skillnaden mellan dessa två förståelser genom att skriva Gud med stort G eller litet g. Gud med stort G är maximal, skaparen av universum och orsaken till allt annat som existerar, en allsmäktig och allvetande varelse. I kontrast till detta står gudar med litet g som förvisso är mäktigare än oss människor men som inte behöver vara allsmäktiga eller grunden för allt annat som finns (figur 15:1).

Skärmavbild 2019-05-08 kl. 17.01.09
Figur från Dokumenterade mirakler s. 249.

Om vi väljer definition B har vi ett solklart svar på frågan om miraklers existens innebär Guds existens: jajamen! Oavsett vad för typ av övernaturliga varelser som orsakar mirakulösa VOTEB, oavsett vilken religiös förståelse av dem som är sann, kan vi inte frångå att de är övernaturliga varelser med makt över naturen på grund av det faktum att de gör mirakler. Enligt definition B är även det som en kristen skulle kalla för ängel, eller det som en muslim skulle kalla djinn, gudar.

På så sätt blir det svårt att betrakta en världsbild som inkluderar mirakelgörande övernaturliga varelser för ateistisk. Ateismen innebär avsaknad av tro på alla sorters gudar, inte bara den monoteistiska storhet som tillbes i abrahamitiska religioner, och som definition A syftar på. Mirakler innebär existensen av någon form av Gud, antingen enligt definition A eller B.

Men låt oss säga att definition B är för bred och inte lika intressant som definition A. Det är trots allt A de flesta av oss i västvärlden tänker på när vi pratar om Gud, och det är den definitionen jag som kristen använder. Har vi någon anledning att tro att mirakler bekräftar existensen av just en sådan Gud? Kan vi inte lika gärna tänka oss en värld där flera olika minigudar, ingen av dem allsmäktig eller skapare av universum, utför de mirakler vi ser omkring oss?

Polyteismens problem

Definition A tillåter bara en Gud: två eller flera allsmäktiga, maximala varelser som utgör grunden för allt annat innebär logiska motsägelser. Polyteistiska religioner har därför traditionellt nöjt sig med begränsade gudar enligt definition B. Gudarna i grekisk och romersk mytologi, eller vår egen nordiska asatro, är inte allsmäktiga och definitivt inte allgoda. De bråkar med varandra, får barn med varandra och har bestämda, avgränsade zoner där de kan använda sina övernaturliga krafter. Många av dem är inte eviga utan föddes en gång i tiden.

Som vi såg ovan kan det som polyteismen kallar gudar även finnas i en monoteistisk världsbild: de är då andar, änglar och andra lägre stående varelser. Frågan är om det är rimligare än en polyteistisk värld där ingen av alla gudar är en Gud typ A. Jag menar att det är det. Jag ser inte hur polyteismen kan stå på egna ben.

Först och främst behöver vi fråga oss vad som egentligen begränsar gudarnas makt? Varför kan Poseidon enbart kontrollera havet men inte stjärnorna? Varför kan Tor kasta blixtar men inte spruta eld? Om ingen gud är allsmäktig, vem sätter upp spelreglerna som avgör vad gudarna kan göra? Svaret är förstås: ingen. Gudarna får sina olika begränsade krafter utan synbar anledning i de polyteistiska myterna.

Bildresultat för magneto scarlet witch quicksilver
Magneto och hans märkliga barn

Gudarna är därmed ganska lika superhjältarna X-Men, som har hejdlöst olika superkrafter med förklaringen att de alla har en muterad gen, x-genen. Vad x-genen orsakar är helt upp till serietidningsförfattarens preferenser, inte någon logisk genetik. På så sätt får Magneto, vars superkraft är att skapa magnetiska kraftfält, barnen Quicksilver och Scarlet Witch: den förra är supersnabb och den senare är magisk.

Du behöver inte bemöda dig med att försöka komma på någon form av logisk process som gör att magnetiska gener medför snabbhet respektive magi, för en sådan finns inte. Samma oförklarliga uppdelning av olika övernaturliga egenskaper möter oss i polyteistiska religioner.

Om det finns en A-Gud med allmakt kan man förstå hur han delar ut olika domäner och egenskaper till de lägre stående B-gudarna. Men en polyteistisk värld utan någon A-Gud är svår att begripa sig på. Mats Selander har även på ett övertygade sätt visat i sin bok Utan Jesus ingen mobil i fickan att vetenskapen växte fram ur en kristen världsbild med en enda rationell Gud som lagt tillvarons grund, medan den polyteistiska synen på världen leder till kosmisk anarki där man inte bör förvänta sig att saker går att begripa. Accepterar vi vetenskap, bör vi inte acceptera polyteism.

På grund av dessa problem med renodlad polyteism har även världens största polyteistiska religion, hinduismen, omfamnat tron på en A-Gud. Religionsvetaren Lance Nelson skriver angående tron på de hinduiska gudarna, som på sanskrit kallas deva: Notera att medan hinduer tror på många deva, är många också monoteister i meningen att de erkänner endast en enda Allsmäktig Varelse, en Gud eller Gudinna som är källan till och härskaren över alla deva. Enligt Ninian Smart har de flesta hinduer denna tro.

Vi är därför berättigade att säga att om det finns B-gudar, så finns det med stor sannolikhet även en A-Gud. Därmed innebär miraklers existens att en Gud enligt definition A också existerar: en maximal varelse som utgör grunden för allt annat.

Att be till och söka denna Gud bör vara högst upp på din att göra-lista.

Dokumenterade mirakler kan beställas här eller varhelst böcker säljs!

Jag lämnade ateismen – idag mår jag bättre än någonsin

Debattartikel inskickad till (och nekad av) Metro.

Hanna Larsdotters text om att lämna frikyrkan berörde mig verkligen. Smärtan och svårigheten i att befinna sig mittemellan två världar är något jag verkligen kan relatera till. Att Hanna kallas för ”avhoppare” och behandlas illa av kristna släktingar är verkligen inte okej.

Jag känner också igen mig i Hannas berättelse av att byta världsbild. Jag är uppvuxen i en prästfamilj men slutade tro på Gud i yngre tonåren. När jag fyllt 15 insåg jag de förfärliga existentiella konsekvenserna av att leva i en ateistisk värld. Allt liv kommer utplånas. Det finns ingen frälsning och andra chans. De som dött före mig är borta för alltid.

Jag hade så mycket ångest, maten slutade smaka. Jag försökte döva det med spel och underhållning, och hade antagligen lyckats om jag inte hade följt med pappa på gudstjänst och hört trosbekännelsen: ”Vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv.”

Förstås! Gud kan rädda mig från döden. Jag öppnade Bibeln och fann att evigt liv var ett ämne Jesus återkom till gång på gång. Men hur visste jag att det inte var för bra för att vara sant?

Jag bad innerligt att Gud skulle visa sig för mig, och under ett års tid hände något märkligt: varje gång jag lade mig för att sova på kvällen såg jag Jesus framför mig. Oavsett om det var honom eller hemläxan jag tänkte på.

Under åren har jag sett och dokumenterat många mirakulösa händelser som har stärkt min tro på Gud. Idag mår jag bättre än någonsin.

Det är viktigt att gå dit bevisen leder, och om Hanna till skillnad från mig inte ser goda skäl till att vara kristen ska hon naturligtvis inte vara det. Men att välja ateism istället tycker jag är ett dåligt val.

Ateism är inte bara existentiellt deprimerande, den kan omöjligen motivera varför det skulle finnas saker som ett människovärde, mänskliga rättigheter eller objektiva moraliska fakta. Det är inte saker som observeras vetenskapligt. Om de skulle finnas, hur vi fick reda på dem och varför har vi någon moralisk plikt att bry oss om dem?

Kanske är det detta Hanna syftar på när hon beskriver hur hon är fri från ”regler och system”. Från ett ateistiskt synsätt är det, för att citera Richard Dawkins, lika evolutionärt godtyckligt att vi tycker att våldtäkt är fel som att vi har fem fingrar istället för sex.

Jag tror dock inte att Hanna Larsdotter egentligen tror att moralen är en godtycklig illusion, och därmed bekänner hon sig fortfarande till regler och system. De kanske inte är uppenbarade i en helig skrift, men det förvärrar bara problemet: hur vet vi då att de är sanna?

Detta är ett av många skäl till att jag inte tror att ateismen är sann, och det är jag djupt tacksam för. Om du som läser detta också är besviken på ateismen finns det många poddar och böcker att tillgå som hjälper dig finna en rationell grund för gudstro. Jag garanterar att det du finner där är mycket mer hoppfyllt och ångestdämpande!

Micael Grenholm

Pastor och författare


Micael Grenholms podd- och boktips för sökare:

Tips på poddar:

Reasonable Faith

Unbelievable

Jesusfolket

Tips på böcker:

Kristen på goda grunder av Stefan Gustavsson 

Ateisten som visste för mycket av Andy Bannister


Är Metro partiska?

Jag har frågat Metro varför de inte tog in min text och har än så länge inte fått något svar. Det är möjligt att de tyckte att den var för lång eller svår. Men när jag söker på vilken typ av material som tidningen publicerar under kategorin ”kristendom” och ”religion” framträder ett tydligt mönster. Nästan alla artiklar är kritiska till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet.

Några artiklar som sticker ut är prästen Karin Öhagens kritik av kvinnoprästmotståndare och Lisa Magnussons kritik av humanisterna – den senare är väldigt uppfriskande. Men även där är konfliktbilden en öppen, tolerant och postmodern tro vs en tro som gör exklusiva sanningsanspråk och är säker på sin sak (något som kallas fundamentalism både vad gäller evangelikala kristna och humanister).

Hanna Larsdotters artikel är märklig, den kategoriseras som debatt men erbjuder podd- och boktips. Att Metro inte aktivt söker upp någon från ett annat perspektiv, och inte accepterar försök till sådant, tyder på partiskhet. Det saknas evangelikala röster i Metro.

Att evangelikala kristna ofta är dåliga på att nå ut till ”sekulär” media spelar säkert in, men det kan i sin tur förstärkas över att de har försökt och inte fått utrymme. Kristna medier såsom tidningen Dagen startades för att pingstvänner marginaliserades i allmän media.

Om Metro enbart publicerade perspektiv från den politiska högern och utmålade vänsteråsikter som extrema hade nog många reagerat. Visst, tidningar får publicera vad de vill, men en grundläggande journalistisk spelregel är att sträva ”efter att återge alla parters ståndpunkter.” Metro har vid flera tillfällen publicerat kritiskt material mot frikyrklig kristendom, men låter så vitt jag kan se nästan aldrig frikyrkliga komma till tals.

Det är inte något vi ska rycka på axlarna åt och ignorera, utan vi bör kontakta Metro och be dem skärpa sig.

Rasistargumentet mot mirakler

David Humes essä ”Om mirakler” (1748) är något av det mest inflytelserika som har skrivits på ämnet, och utgör den främsta grunden till varför så många idag förnekar att mirakler kan ske. Jag har tidigare bemött Humes resonemang men vill i detta blogginlägg fokusera på hur Hume tänker om människoraser och hur dessa tankar påverkade hans mirakelkritik. Humes rasistiska naturalism har haft stort inflytande på västerländskt tänkande, något ickevästliga tänkare varit snabba på att påpeka.

Hume skriver i sin essä att mirakler observeras framför allt i ”ignoranta och barbariska nationer”, och om människor i civiliserade länder tror på sådant är det för att berättelserna har förmedlats genom generationerna från en ignorant och barbarisk kultur. Hume menar att allt eftersom världen blir mer ”upplyst” kommer tron på det övernaturliga falla bort, och de som håller fast vid en sådan tro uppvisar samma sort ignorans och irrationalitet som de infödingar i vilkas kulturer vidskepelserna uppstod.

hume
David Hume (1711-1776)

Det behöver knappt sägas, men Humes kolonialistiska uppdelning av världen mellan det civiliserade Europa och den barbariska resten är, ironiskt nog, rätt barbarisk. Hans föreställning om att mirakler enbart bevittnas av de ignoranta är på samma sätt väldigt ignorant. Inte minst därför att Hume själv skriver några sidor senare om att mirakler har bevittnats av lärda män i Frankrike, Upplysningens högborg:

De sjukas tillfrisknande, de döva som hörde och de blinda som såg omtalades överallt som de normala effekterna graven gav. Men än mer extraordinärt är att många av miraklerna omedelbart bevisade på fläcken inför domare med oifrågasatt integritet, bekräftade av vittnen med meriter och status i lärd ålder, på  den mest eminenta scenen i världen idag…Och vad har vi för att motsäga en sådan sky av vittnen, om inte hur absolut omöjligt det är att sådana mirakulösa händelser, som de berättar om, har inträffat? Och detta kommer sannerligen, enligt alla förnuftiga människor, ensamt räknas som en tillräcklig refutering. (Hume 1748)

Humes rabblande om barbari behöver förstås utifrån den kolonialistiska och rasistiska världsbild som han delade med många andra européiska intellektuella vid denna tid. Han skrev i en fotnot till essän Of National Characters: ”Jag misstänker att negrerna [eng: the Negroes] och generellt sett alla andra människoarter (ty det finns fyra eller fem stycken) är naturligt underlägsna de vita. Det har aldrig funnits en civiliserad nation som inte har upprätthållts av vita, inte heller någon individ som varit eminent i handling eller tanke.” (Hume 1753).

williams
Francis Williams (1700-1771)

Hume hävdar vidare att inte en enda mörkhyad slav i Europa uppvisar tecken på genialitet. Han förutsätter att bli emotsagd och tillägger därför att jamaicanen Francis Williams, poet utbildad på Cambridge som skrev uppskattad lyrik på latin, enbart upprepar ord som vita har lärt honom likt en papegoja. Detta publicerades enbart fem år efter publiceringen av essän om mirakler.

Att Hume tar så lätt på mirakelberättelser kan inte särskiljas från det faktum att han betraktade många av dem som rapporterade om dem som ociviliserade idioter. De antika judar som författade Bibeln var enligt Hume barbarer, varför han räknar det de menar sig ha observerat (exempelvis uppståndelser) som icke-observerat. Att de antika greker och romare som Hume ofta inspireras av delade judarnas supernaturalistiska världsbild är något Hume tycks blunda för (Johnson 1999). Han definierar alla kulturer som tror på mirakler som ignoranta, trots att antika civilisationer som Indien och Kina knappast förtjänar den beskrivningen (Keener 2013, s. 223).

Det finns en påfallande likhet mellan Humes argumentation mot miraklers existens och intelligenta icke-européers existens (Taliaferro & Hendrickson 2002). Utifrån Humes kontext är båda väldigt sällsynta, något han tolkar som att bevisen för naturalism och mörkhyad dumhet är väldigt starka. Francis Williams lärdom betraktas som mirakulös av Hume, och då han inte vill tro på mirakelberättelser ger han en ”naturlig” förklaring i enlighet med en kolonialistisk världsbild: karln är som en papegoja.

Att enbart kalla Hume för barn av sin tid är ett alltför lättvindigt sätt att refutera hans resonemang. Motbevisen fanns tillgängliga för honom, som John Immerwahr (1992) påpekar: ”det fanns ett antal utbildade och begåvade svarta som rörde sig i kretsar som Hume kände till. Om Hume hade varit verkligt intresserad av bevis mot sin position skulle han inte ha svårt att finna den.” Chin Liew Ten (2002) poängterar att Hume i andra arbeten argumenterar för att fattiga vita uppvisar blek kulturell och intellektuell begåvning på grund av socioekonomiska faktorer. Att Hume vägrar applicera samma resonemang på svarta beror blott på fördomar: samma sorts fördomar som han enligt Ten bygger sin mirakelkritik på.

hwa yung.jpg
Hwa Yung

Forskare i majoritetsvärlden har inte varit sena att poängtera hur Humes etnocentriska tänkande har influerat den västerländska bilden av mirakeltro. Justo Gonzáles (2001) skriver att det är vanligt bland moderna, intelligenta tänkare i Latinamerika att betrakta mirakler som verkliga. Hwa Yung (2009) påpekar att frågan om miraklers existens är en icke-fråga i stora delar av Asien därför att det övernaturliga erfars relativt regelbundet och man delar inte Upplysningens världsbild om ett stängt universum. Regina Eya (1992) påpekar att när västerländska forskare avvisar väldokumenterade fall av övernaturligt helande som omöjliga använder de sig av ett paradigm som utsluter afrikansk erfarenhet från ekvationen. Att överhuvudtaget beskriva naturalism som ”upplyst” är ju att säga att alla supernaturlistiska kulturer världen över är förmörkade.

Naturligtvis innebär ett förnekande av miraklers existens inte med nödvändighet att man är rasist. Men Humes försvarare bör fundera allvarligt på varför de förkastar Humes förnekelse av jamaicanska poeters existens samtidigt som de tycker att han säger något vettigt när han med i princip samma metod förnekar miraklers existens. 


Detta inlägg är ett bearbetat utdrag från min kommande bok om dokumenterade mirakler. Läs mer om boken och skriv upp dig för nyhetsbrevet om den här.

Referenser:

Eya, Regina, 1992: ”Healing and Exorcism: The Psychological Aspects”, i Manus, Chris, et. al. (red.), Healing and Exoricsm: The Nigerian Experience (Attakwu, Enugu: Spiritan International School of Theology), ss. 44-55.

Gonzáles, Justo, 2001: Acts: The Gospel of the Spirit, (Ossining, NY: Orbis Books), ss. 84f.

Hume, David, 1748: ”Of Miracles”, i An Enquiry Concerning Human Understanding, min översättning.

Hume, David, 1753: Of National Characters, min översättning.

Immerwahr, John, 1992: ”Hume’s Revised Racism”, Journal of the History of Ideas, vol. 53, nr. 3 s. 485.

Johnson, David, 1999: Hume, Holism and Miracles (Ithaca, NY: Cornell Univeristy Press), s. 80.

Keener, Craig, 2013: Miracles (Grand Rapids, MI: Baker Academic), ss.223-224.

Taliaferro, Charles och Hendrickson, Anders, 2002: ”Hume’s Racism and His Case against the Miraculous”, Philosophia Christi, vol 4, nr 2, ss. 427-441.

Ten, Chin Liew, 2002: ”Hume’s Racism and Miracles”, The Journal of Value Inquiry, vol. 36, ss. 101–107.

Yung, Hwa, 2009: Mangoes or Bananas?: The Quest for an Authentic Asian Christian Theology (Oxford: Regnum), s. 230.

Treenighetsmodellen för att demonstrera kristendomens sanning

Jack Deere berättar i Surprised by the Power of the Spirit hur han en gång hamnade bredvid en missionerande ateist på ett flygplan. Hon frågade vad han jobbade med, och han svarade pastor. Det gjorde att hon genast satte igång med att förklara hur hemskt religion är, varför Gud inte finns och hur elak han måste vara om han trots allt fanns. Jack försökte tränga sig in i samtalet vid flera tillfällen, utan framgång. Efter att hon oavbrutet hade predikat i en halvtimme sa hon dock plötsligt: ”Vad tycker du?”

Jack blev överumplad av frågan. ”Vad jag tycker? Jag tycker att du är en syndare som behöver en frälsare.”

Hon började gråta. ”Ja, så är det”. Hennes raseri var en fasad för att hålla hennes syndanåd på armslängds avstånd. Jack hjälpte henne ta emot Jesus som sin frälsare där och då under flygresan.

Under det följande året prövade Jack yttra den gyllene frasen ”Jag tycker att du är en syndare som behöver en frälsare” till alla ickekristna han mötte. Varför ändra på ett vinnande koncept, liksom? Resultatet blev dock, förvånande nog, att dessa frälsningsbehövande syndare blev upprörda, kränkta och arga. Jack började misstänka att han kanske inte hade knäckt evangelisationens Da Vinci-kod utan snarare att den Helige Ande uppenbarade för honom vad just den här kvinnan behövde höra. Andra kan behöva faktiska anledningar till att tro på budskapet som presenteras. Fortsätt läsa Treenighetsmodellen för att demonstrera kristendomens sanning