Etikettarkiv: Micah Fryxelius

Ondskans problem

Det finns intet nytt under solen. Ondskans problem, som i filosofiska kretsar är känt som teodicéproblemet, är förmodligen lika gammalt som ondskan själv, och ett vanligt argument mot kristen tro. Vad som kanske är mindre känt är detta: i stora delar av den filosofiska sfären anses det rent logiska problemet vara löst sedan länge, även om det känslomässiga problemet kvarstår. Den kristne författaren Lactantius formulerade redan på 300-talet problemet informellt såhär; 

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Problemet uppstår bara i en ideologi där Gud finns, är allsmäktig och god, och ondska finns – det uppstår egentligen enbart för de abrahamitiska, monoteistiska religionerna. För vi kan tänka oss en värld där det finns gudar som inte är goda eller gudar som strider med varandra för att ingen är allsmäktig – det skulle förklara varför ondskan finns. Frågeställningen har alltså ingen som helst relevans för huruvida gudar eller det övernaturliga existerar – den behandlar enbart karaktären hos påstådd existerande gud och koherensen i specifika religioner. Om du som läser den här texten tänker – “det kan inte finnas någon gud eftersom det finns för mycket ondska,” ja, då gör du helt enkelt ett logiskt felslut. Om du däremot tänker: “det finns för mycket ondska för att någon abrahamitisk/god och allsmäktig gud ska kunna finnas…” så förstår jag att du tänker så eftersom det inte är lika uppenbart fel. Men inte desto mindre är det fel. Åtminstone är det fel gällandes den kristne Guden – vilket är vad jag kommer behandla här.

Det är orimligt att ställa upp ett problem som handlar om bristen på koherens hos den kristne Guden och tron utan att faktiskt tala om den kristne Guden och hur denne beskrivs av Bibeln. Så om du inte är villig att öppna en Bibel för att svara på frågan, så är den inte ärligt ställd. Och om du öppnar Bibeln och läser den kan du hitta flera goda svar på frågan – eller åtminstone olika delar av frågan. Jobs bok behandlar frågan ur ett djupt emotionellt perspektiv även om boken för den filosofiskt lagde, mig själv inkluderad, inte alltid ger ett riktigt tillfredsställande svar. 1 Mosebok behandlar ondskans inträde i världen och dess konsekvenser, och många av de historiska böckerna förklarar i detalj hur hemsk ondskan kan vara och hur det går när Gud faktiskt väljer att göra det vi längtar efter – sätter stopp för ondskan. (syndafloden till exempel) Profetböckerna, evangelierna och breven i Nya Testamentet presenterar alla lösningen och slutet på problemet – och kanske framför allt anledningen till att Gud inte stoppar ondskan här och nu. Låt mig först klara upp några vanliga missförstånd om teodicéproblemet;

Guds allmakt

När jag var ung hände det ibland att folk försökte reta mig för min kristna tro med att säga “Kan Gud skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den?” Om jag svarade nej så sa de att Gud inte var allsmäktig eftersom han inte klarade av det. Om jag svarade ja, så sa de att då kan han ju inte lyfta stenen, och då är han ju inte allsmäktig. Det tog ett par år innan jag insåg att problemet låg i definitionen för allmakt. En viktig distinktion ligger nämligen i logisk och ologisk allmakt. Om Gud kan göra logiskt omöjliga saker så kan han skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den – och sedan lyfta den ändå. Det kan vara både sant och falskt att han kan lyfta stenen, samtidigt, eftersom logikens lagar inte längre gäller. Om vi har att göra med en Gud som är ologiskt allsmäktig så kan han utan tvekan skapa en värld som är ond och kalla den god, och ändå vara god samtidigt som han är ond. Detta är en nonsens-Gud, och inte den Gud som Bibeln beskriver. Enligt Bibeln finns det ett antal saker Gud inte kan göra; Han kan till exempel inte ljuga (Hebr 6:18, 1 Sam 15:29, Tit 1:2), förändras (Mal 3:6, Hebr 13:8, Jak 1:17) eller frestas till mörker och ondska (Jak 1:13, 1 Joh 1:5). Det betyder att det finns saker som vi som människor alltid kommer att kunna förhålla oss till, helt enkelt för att Gud är orubblig i dessa avseenden. Men eftersom Gud inte förändras betyder det att hans allmakt är begränsad av hans natur. Gud kan inte ändra på sig själv – för att inte kunna lyfta stenen skulle han behöva ändra på sig själv snarare än stenen, eftersom han skulle behöva ta bort sin egen förmåga att kontrollera materia. Så svaret är helt enkelt nej – Gud kan inte skapa en sten så stor att han inte kan lyfta den. Inte heller kan han ljuga om den saken!

Det faktum att Gud inte kan ljuga tillsammans med det faktum att han är allvetande gör honom nästan nödvändigt logisk till sin natur (detta kan härledas mer rigoröst, men det gör vi inte här), vilket innebär att hans allmakt är begränsad av logiska lagar och regler, men inte fysiska. Det förklarar också varför människor som är skapade till Hans avbild kan tänka logiskt på ett sätt som motsvarar verklig sanning – något som är svårt att förklara ur ett rent biologiskt perspektiv. Varför skulle våra biokemiska impulser och mutationer producera sant tänkande, snarare än tänkande som enbart gagnar vår överlevnad? Varför skulle världen vara förståelig överhuvudtaget?

Om man förstår vad Bibeln menar med allmakt kan man alltså redan nu inse att det finns potentiella svar på teodicéproblemet om t.ex. godhet och ondska logiskt omöjligt kan existera var för sig, eller ifall det av någon annan anledning är logiskt omöjligt för Gud att förhindra ondska utan att förändras eller vara ond. Till exempel skulle man kunna argumentera på följande sätt;

1) För att kunna förhindra all ondska, måste man vara ond. (genom att vara tyrannisk och frihetsberövande)
2) Gud är inte ond
Slutsats: Gud kan inte förhindra all ondska

Men detta argument kan inte övertyga alla av förståeliga anledningar. Man kanske inte anser att tolerans av ondska är en god egenskap, eller så kanske man tänker att det inte vore frihetsberövande och tyranniskt om man inte skapar varelserna med frihet till att börja med. Man kan också tänkas ifrågasätta om det verkligen kan finnas ett liv efter detta utan sorg och ondska och smärta, men med friheten intakt, om Gud inte kunde skapa ett sådant liv här. Det är min personliga invändning mot detta argument – alltså skulle jag vilja ha något bättre svar än så. Som tur är har Bibeln det (annars hade jag kanske känt ett behov av att omvärdera min tro)!

Godhet, ondska och lidande

I denna tid då ordet “tolerans” hyllas så högt är jag förvånad att inte fler reagerar när folk säger att någon som är fullständigt god måste göra allt i sin makt för att stoppa all ondska. Är inte tolerans en god egenskap som handlar om att i viss utsträckning tillåta ondska för att slutresultatet ska bli bättre? Är en förälder verkligen god om den skyddar barnet från alla potentiella faror och skador? Vi famlar i mörkret efter en definition på godhet för att sedan säga att Gud inte är god om han inte anpassar sig efter just vår definition av godhet. Men om vi istället lyssnar på varför Gud inte stoppar all redan existerande ondska, så får vi en glimt av vad godhet är; “Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” (2 Petr 3:9b) Svaret är alltså;
Gud tillåter ondska i detta liv för att han vill rädda oss från evig död.
Nåd och tålamod, tolerans och kärlek. Det är av godhet Gud tillåter ondska. Men hur är det då med mer allmänt lidande eller naturkatastrofer som inte är direkta konsekvenser av våra egna handlingar?

Lidande är något vi ofta förknippar med ondska – ibland är det till och med så vi definierar ondska: det som orsakar lidande. Så länge ingen skadas eller alla är med på det så tycker man att det är okej. Men hur ser det ut egentligen? För att träna och bli stark så kräver det ofta en viss typ av lidande. Att lära sig från misstag kräver en del lidande här och nu – men i längden mindre lidande än att återupprepa misstagen. Att själv lida för att hjälpa andra är självuppoffring – det är vackert och gott. Det ultimata exemplet i Bibeln på både godhet och lidande är Jesu död på korset för oss som inte förtjänar det. Mycket förändring, både god och ond, gör ont, för det är inte lätt att förändras. Det kan vara smärtsamt att ta kritik och det är inte lätt att erkänna att man behöver förändras – växtvärk är inte alltid så kul heller! Men om nu lidande kan leda till goda förändringar, då är det inte heller nödvändigtvis ont att orsaka lidande. Det kan till och med vara en kärleksfull och god handling att fostra någon – både för personens skull, men också andras. Vi har fängelser för just det syftet – vi orsakar en viss nivå av lidande och frihetsberövning för att lära människor vad som är rätt och vad som är fel, och för att skydda andra. Kritik, eller som vissa kallar det, “dömande”, har samma syfte. Bibeln säger om vår relation till Gud, att “ni har glömt uppmaningen som talar till er som söner: Min son, förakta inte Herrens fostran och tappa inte modet när han tuktar dig, för den Herren älskar tuktar han och han agar var son han har kär.” (Hebr 12:5-6) och om Jesus Kristus; “Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande. När han sedan var fullkomnad blev han källan till evig frälsning för alla som lyder honom,” (Hebr 5:8) Ibland kan man helt klart önska, för tillfället, att Gud älskade en lite mindre än han gör, och lät oss leva i ondska utan ingripande! Men när man senare får bli en källa till godhet, kärlek, och förändring, då har Gud tagit det smärtsamma och gjort något gott av det.

Varför så mycket ondska och lidande?

Ja, varför har Gud så mycket tålamod och tolerans med ondskan för tillfället, för att potentiellt rädda ett par stycken som kanske kan räddas? Jesus tar upp en liknelse för att illustrera problemet;
Himmelriket är som en man som sådde god säd i sin åker. Men medan folket sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån kommer då ogräset? Han svarade: Detta har en fiende gjort. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi ska gå och samla ihop det? Nej, svarade han, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar ut ogräset. Låt båda växa tillsammans fram till skörden. När skördetiden är inne, ska jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen för att brännas. Men vetet ska ni samla in i min lada.” (Matt 13:24b-30)
Liknelsen förklaras i Matt 13:36-43 – “fienden” här är Djävulen, vetet är Guds barn, och ogräset onda människor. I den här texten är det uppenbart att Gud vet att han kommer att rädda folk, eller snarare, han vet att vissa kommer att gå under som annars skulle bli räddade, om han tar itu med all ondska nu på en gång – han kan se vetet som inte är fullvuxet ännu. Här ges också en del av ett svar till hur ondskan kom in i världen – Fienden planterade den här. Dock finns det självfallet utrymme för fortsatta frågeställningar; hur kunde Fienden lyckas plantera ondskan här, hur blev han ond – var han alltid ond? Kort och gott är ondskans ursprung en lite större frågeställning som inte ryms i just detta inlägg, utan får bli ett helt eget i framtiden.

Avslutningsvis är min fråga till dig;
Om Gud är allsmäktig och fullständigt god, och vet att han kan rädda människor genom att vänta med att göra sig av med all ondska och allt lidande i världen, hur skulle han då kunna låta bli att vänta för att rädda dessa människor? Och om han nu verkligen väntar tills bägaren rinner över, trots allt lidande som skadar de människor han älskar, hur hårt tror du då inte att Han kommer slå till när han väl straffar ondskan? Och det, mina vänner, är ondskans verkliga problem.

Varför tro på “kristendom” när kristna inte ens kan enas om vad det är?

Det finns ortodoxa kristna, katolska kristna och protestantiska kristna. Det finns baptister, det finns lutheraner, det finns kalvinister. Det finns ungjordskreationister och teistiska evolutionister. Det finns kristna som är okej med homosexualitet, och kristna som är emot det. Och i princip alla är övertygade om att just de har rätt och alla tusentals andra religioner och inriktningar har fel – varför tro på någon av dem? Varför inte bara gå ett steg längre… och säga att alla har fel?

Detta är fullständigt rimliga frågor – därför är vi inte först med att ställa dem, och inte heller är jag först med att svara på dem. Skulle det förvåna dig om jag sa att betydelsen av oenigheten i kyrkan diskuterades flitigt redan inom hundra år efter Jesu korsfästelse? Alla blir vi förvirrade av splittring i världen, från den välkända politiska splittringen, till den passionerade religiösa splittringen, till den kanske något mindre välkända vetenskapliga splittringen i flera frågor, discipliner och ämnen. Det mest intressanta med splittring är att splittringen i sig är splittrande. När man inte är villig att faktiskt ta reda på svaren tillsammans, då slutar det ofta med att man väljer sida. Det är förståeligt att man inte arbetar fram svaren eftersom det är ett långt och mödosamt arbete att söka reda på sanning – men när man väljer ståndpunkt utan goda orsaker, så leder det ofta till förakt såväl som intellektuell förstoppning. Föraktet leder till att man förkastar idéer, inte för att det är dåliga idéer, utan för att fel personer har dem. Partiskhet får en att anamma idéer okritiskt. Att “gå ett steg längre”, som vissa uttrycker det, handlar just om detta. Man förkastar idéer på grund av föraktet för religiösa människor och tankar, inte på grund av att man har skäl för att en idé i sig skulle vara felaktig. Efter detta fördömande, anammar man relativt okritiskt vad man menar är det “neutrala” och “naturliga”. Att “gå ett steg längre” är att ta det föraktet som tyvärr ofta visas mellan troende samfund och till stor del ligger till grund för splittringen, och gå ett steg längre. Man abdikerar frågan istället för att ta ställning. Och det är irrationellt, men också fullt känslomässigt förståeligt. Varför är det irrationellt? Det vill jag svara på i tre punkter;

1) Splittringen är inte så omfattande som den låter.

Om det verkligen var så att folk inte kunde enas om något, ja, då hade vi verkligen haft problem, och det gäller alla delar av samhället. De flesta idag kan ändå enas om att det är bra att rädda människor från t.ex. svält och fattigdom, även om “högern” och “vänstern” har olika tankar om hur detta bäst görs. Är dessa olika tillvägagångssätt skäl att totalt strunta i att hjälpa människor i nöd? Ungjordskreationister och teistiska evolutionister kan enas om att det är fullständigt orimligt att tänka sig att världen har kommit till av sig själv eller att människan inte skulle ha en speciell roll i skapelsen, med goda skäl, även om de skiljer sig i både sin teologiska tolkning av Bibeln såväl som sin tolkning av olika vetenskapliga resultat. Betyder dessa skillnader att båda har fel om allt, eller att frågan är oviktig? Nej verkligen inte! Barndöpare och vuxendöpare kan hålla med varandra om att dopet är viktigt, och att alla troende bör ha ett dop i sitt liv. De kristna som är okej med homosexualitet och de som inte är det, håller med varandra om att Gud älskar alla människor och vill dem väl, och håller med varandra om att alla behöver Guds nåd. Tyvärr är det inte dessa gemensamma ståndpunkter som syns bäst. Kristna diskuterar inte speciellt ofta huruvida Jesus uppstod från de döda. Det är något apologeter diskuterar med de som inte tror – för om man tror att Jesus har uppstått från de döda, ja, då har man redan det viktigaste gemensamt. De flesta andra frågor bleknar i jämförelse.

Men är kyrkan verkligen så enig som jag låter påskina? Jag skulle hävda… mer än så. Visste du att ortodoxa, katoliker och protestanter, ja, nästan hela den kristna världen, på något sätt använder den nicenska trosbekännelsen från 381 e.Kr.? Alternativt används ibland en något kortare, men liknande, trosbekännelse, den apostoliska trosbekännelsen. Som jag inledde denna text med att säga; vi är inte de första som ställde frågorna, och jag är inte den förste att besvara dem. Den nicenska trosbekännelsen var ett viktigt sätt att föra kyrkan tillbaka till kärnan och det man håller med varandra om redan på den tiden, och är det än idag. I princip alla kristna tror på bekännelsen. Så här lyder den, och den är definierande för vad kristen tro är:

Vi tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Vi bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

Vi kanske har olika syn på dopet, men om vi kan hålla med varandra om bekännelsen ovan, så skulle jag hävda att vi är mer enade än splittrade.

2) Splittring innebär att frågan har mer betydelse, inte mindre.

Om en person gillar chokladglass och en annan vaniljglass så blir det sällan en stor och allvarlig strid om det. Hoppas jag. Poängen är att splittring ofta beror på att frågorna spelar roll, vilket ger oss goda skäl att gräva i frågorna och försöka förstå alla sidor – speciellt då nästan alla sidor har en poäng! Och flera gånger har man poänger gemensamt, om man letar efter dem. Låt oss ta ett exempel från vardagen; Ett barn trilskas med att sätta på sig varma kläder när det ska ut i vinterkylan. En av föräldrarna tycker att man ska låta barnet springa ut, frysa, och lära sig läxan, och på så vis förhoppningsvis lära barnet både att klä sig efter väder, men också att föräldrarna faktiskt vet vad de pratar om – att barnet kan lita på dem. Det är en mycket god poäng. Den andra föräldern kanske tycker att det är för kallt, eller tror att de kommer vara ute för länge, så att barnet kanske kommer att ta faktisk skada om det inte klär sig varmt. Dessutom behöver barnet lära sig att det inte får som det vill bara för att det skriker eller bölar. Där finns också en god poäng. En situation som denna kan lätt leda till splittring mellan två föräldrar, men det betyder inte att de inte älskar varandra eller barnet, eller vill väl. Det betyder inte heller att svaret inte spelar någon roll – det kan få väldigt stora konsekvenser! Det förändrar inte sanningen om att det är kallt ute, eller att barnet fortfarande är ett barn. På samma sätt är det med kyrkliga olikheter. Vissa kyrkor har en tydlig struktur och tradition – det har en poäng och ett värde, då struktur ger trygghet, och tradition odlar samhörighet. Andra kyrkor har väldigt lite struktur – det har också en poäng och ett värde, då detta kan odla tolerans för andra uttryckssätt och öppnar upp för individuell anpassning i större mån. Båda dessa poänger gör att det spelar större roll vad man väljer, och när, då människor i olika tider och delar av livet behöver olika saker.

3) Det är irrationellt att förkasta allting, eftersom det innebär att man vägrar tänka igenom frågorna.

Två huvuden är bättre än ett. När två eller fler personer är oense får de båda orsak att studera sina argument närmare – och förbättra dem. Det är därför debatter kan vara så givande, hjälpa oss fram till sanning och göra oss till mer slipade tänkare. Vetenskapsmän i synnerhet vet värdet av att pröva många olika idéer i olika situationer. Problemet är inte de många olika idéerna eller grenarna, utan bristen på ödmjukheten att ge upp dem när de visar sig vara falska. När folk däremot är ödmjuka så är varje splittring en chans att fördjupa sin förståelse och sin kunskap, och komma närmare sanning. Att förkasta alla grenar är däremot ett effektivt sätt att sluta tänka.

Avslutning

Så vad kan jag säga mer? Argumentet som på ytan verkar förespråka att abdikera alla frågor rörande tro är vid närmare undersökning ett gott argument för att söka sig till tron. Hur kan så många tycka så olika och vara så passionerade kring saker, om det inte finns någon poäng eller någon god anledning alls som ligger bakom? Hur kan så många, som tycker så olika om allt möjligt, ändå enas om de enastående och spektakulära punkterna och påståenden som finns i den nicenska trosbekännelsen? Hur skulle alla religioner, och alla inriktningar, kunna ha helt fel? Det är frågorna jag riktar till dig, käre läsare.