Etikettarkiv: Mirakler

Varför en Gud är rimligare än många gudar (eller: X-Men-argumentet för monoteism)

Detta är en uppföljare till mitt förra inlägg ”Hur går vi från att mirakler finns till att Gud finns” och är, liksom det inlägget, hämtat från min nysläppta bok Dokumenterade mirakler. Tyvärr hängde inte fotnoterna med, så för att se dem, och massa dokumenterade mirakler, rekommenderar jag boken.

Vad är Gud?

Precis som med mirakler finns det inget konsensus kring vad Gud innebär. En del encyklopedier menar att Gud är maximalt stormed tillhörande attribut som allvetande, allsmäktig och allgod, en ultimat verklighet” helt enkelt. Detta stämmer väl in på den monoteistiska förståelsen av Gud: som en enda allsmäktig skapare och härskare av universum.

Oxford Dictionary däremot gör en åtskillnad mellan den monoteistiska förståelsen av Gud: skaparen av och härskaren över universum och källan till all moralisk auktoritet, och den polyteistiska förståelsen: en övermänsklig varelse eller ande som tillbes för att den har makt över naturen eller mänskliga öden. Polyteistiska religioner tror på flera gudar, såsom asatron eller hinduismen. Nationalencyklopedin föredrar den senare gudsdefinitionen: något övernaturligt med avgörande inflytande över tillvaron i olika religioner.

Med andra ord finns det i grund och botten två skilda föreställningar om Gud:

A. En maximal varelse som utgör grunden för allt annat.

B. En övernaturlig varelse med makt över naturen.

Ofta illustreras skillnaden mellan dessa två förståelser genom att skriva Gud med stort G eller litet g. Gud med stort G är maximal, skaparen av universum och orsaken till allt annat som existerar, en allsmäktig och allvetande varelse. I kontrast till detta står gudar med litet g som förvisso är mäktigare än oss människor men som inte behöver vara allsmäktiga eller grunden för allt annat som finns (figur 15:1).

Skärmavbild 2019-05-08 kl. 17.01.09
Figur från Dokumenterade mirakler s. 249.

Om vi väljer definition B har vi ett solklart svar på frågan om miraklers existens innebär Guds existens: jajamen! Oavsett vad för typ av övernaturliga varelser som orsakar mirakulösa VOTEB, oavsett vilken religiös förståelse av dem som är sann, kan vi inte frångå att de är övernaturliga varelser med makt över naturen på grund av det faktum att de gör mirakler. Enligt definition B är även det som en kristen skulle kalla för ängel, eller det som en muslim skulle kalla djinn, gudar.

På så sätt blir det svårt att betrakta en världsbild som inkluderar mirakelgörande övernaturliga varelser för ateistisk. Ateismen innebär avsaknad av tro på alla sorters gudar, inte bara den monoteistiska storhet som tillbes i abrahamitiska religioner, och som definition A syftar på. Mirakler innebär existensen av någon form av Gud, antingen enligt definition A eller B.

Men låt oss säga att definition B är för bred och inte lika intressant som definition A. Det är trots allt A de flesta av oss i västvärlden tänker på när vi pratar om Gud, och det är den definitionen jag som kristen använder. Har vi någon anledning att tro att mirakler bekräftar existensen av just en sådan Gud? Kan vi inte lika gärna tänka oss en värld där flera olika minigudar, ingen av dem allsmäktig eller skapare av universum, utför de mirakler vi ser omkring oss?

Polyteismens problem

Definition A tillåter bara en Gud: två eller flera allsmäktiga, maximala varelser som utgör grunden för allt annat innebär logiska motsägelser. Polyteistiska religioner har därför traditionellt nöjt sig med begränsade gudar enligt definition B. Gudarna i grekisk och romersk mytologi, eller vår egen nordiska asatro, är inte allsmäktiga och definitivt inte allgoda. De bråkar med varandra, får barn med varandra och har bestämda, avgränsade zoner där de kan använda sina övernaturliga krafter. Många av dem är inte eviga utan föddes en gång i tiden.

Som vi såg ovan kan det som polyteismen kallar gudar även finnas i en monoteistisk världsbild: de är då andar, änglar och andra lägre stående varelser. Frågan är om det är rimligare än en polyteistisk värld där ingen av alla gudar är en Gud typ A. Jag menar att det är det. Jag ser inte hur polyteismen kan stå på egna ben.

Först och främst behöver vi fråga oss vad som egentligen begränsar gudarnas makt? Varför kan Poseidon enbart kontrollera havet men inte stjärnorna? Varför kan Tor kasta blixtar men inte spruta eld? Om ingen gud är allsmäktig, vem sätter upp spelreglerna som avgör vad gudarna kan göra? Svaret är förstås: ingen. Gudarna får sina olika begränsade krafter utan synbar anledning i de polyteistiska myterna.

Bildresultat för magneto scarlet witch quicksilver
Magneto och hans märkliga barn

Gudarna är därmed ganska lika superhjältarna X-Men, som har hejdlöst olika superkrafter med förklaringen att de alla har en muterad gen, x-genen. Vad x-genen orsakar är helt upp till serietidningsförfattarens preferenser, inte någon logisk genetik. På så sätt får Magneto, vars superkraft är att skapa magnetiska kraftfält, barnen Quicksilver och Scarlet Witch: den förra är supersnabb och den senare är magisk.

Du behöver inte bemöda dig med att försöka komma på någon form av logisk process som gör att magnetiska gener medför snabbhet respektive magi, för en sådan finns inte. Samma oförklarliga uppdelning av olika övernaturliga egenskaper möter oss i polyteistiska religioner.

Om det finns en A-Gud med allmakt kan man förstå hur han delar ut olika domäner och egenskaper till de lägre stående B-gudarna. Men en polyteistisk värld utan någon A-Gud är svår att begripa sig på. Mats Selander har även på ett övertygade sätt visat i sin bok Utan Jesus ingen mobil i fickan att vetenskapen växte fram ur en kristen världsbild med en enda rationell Gud som lagt tillvarons grund, medan den polyteistiska synen på världen leder till kosmisk anarki där man inte bör förvänta sig att saker går att begripa. Accepterar vi vetenskap, bör vi inte acceptera polyteism.

På grund av dessa problem med renodlad polyteism har även världens största polyteistiska religion, hinduismen, omfamnat tron på en A-Gud. Religionsvetaren Lance Nelson skriver angående tron på de hinduiska gudarna, som på sanskrit kallas deva: Notera att medan hinduer tror på många deva, är många också monoteister i meningen att de erkänner endast en enda Allsmäktig Varelse, en Gud eller Gudinna som är källan till och härskaren över alla deva. Enligt Ninian Smart har de flesta hinduer denna tro.

Vi är därför berättigade att säga att om det finns B-gudar, så finns det med stor sannolikhet även en A-Gud. Därmed innebär miraklers existens att en Gud enligt definition A också existerar: en maximal varelse som utgör grunden för allt annat.

Att be till och söka denna Gud bör vara högst upp på din att göra-lista.

Dokumenterade mirakler kan beställas här eller varhelst böcker säljs!

Annonser

Rasistargumentet mot mirakler

David Humes essä ”Om mirakler” (1748) är något av det mest inflytelserika som har skrivits på ämnet, och utgör den främsta grunden till varför så många idag förnekar att mirakler kan ske. Jag har tidigare bemött Humes resonemang men vill i detta blogginlägg fokusera på hur Hume tänker om människoraser och hur dessa tankar påverkade hans mirakelkritik. Humes rasistiska naturalism har haft stort inflytande på västerländskt tänkande, något ickevästliga tänkare varit snabba på att påpeka.

Hume skriver i sin essä att mirakler observeras framför allt i ”ignoranta och barbariska nationer”, och om människor i civiliserade länder tror på sådant är det för att berättelserna har förmedlats genom generationerna från en ignorant och barbarisk kultur. Hume menar att allt eftersom världen blir mer ”upplyst” kommer tron på det övernaturliga falla bort, och de som håller fast vid en sådan tro uppvisar samma sort ignorans och irrationalitet som de infödingar i vilkas kulturer vidskepelserna uppstod.

hume
David Hume (1711-1776)

Det behöver knappt sägas, men Humes kolonialistiska uppdelning av världen mellan det civiliserade Europa och den barbariska resten är, ironiskt nog, rätt barbarisk. Hans föreställning om att mirakler enbart bevittnas av de ignoranta är på samma sätt väldigt ignorant. Inte minst därför att Hume själv skriver några sidor senare om att mirakler har bevittnats av lärda män i Frankrike, Upplysningens högborg:

De sjukas tillfrisknande, de döva som hörde och de blinda som såg omtalades överallt som de normala effekterna graven gav. Men än mer extraordinärt är att många av miraklerna omedelbart bevisade på fläcken inför domare med oifrågasatt integritet, bekräftade av vittnen med meriter och status i lärd ålder, på  den mest eminenta scenen i världen idag…Och vad har vi för att motsäga en sådan sky av vittnen, om inte hur absolut omöjligt det är att sådana mirakulösa händelser, som de berättar om, har inträffat? Och detta kommer sannerligen, enligt alla förnuftiga människor, ensamt räknas som en tillräcklig refutering. (Hume 1748)

Humes rabblande om barbari behöver förstås utifrån den kolonialistiska och rasistiska världsbild som han delade med många andra européiska intellektuella vid denna tid. Han skrev i en fotnot till essän Of National Characters: ”Jag misstänker att negrerna [eng: the Negroes] och generellt sett alla andra människoarter (ty det finns fyra eller fem stycken) är naturligt underlägsna de vita. Det har aldrig funnits en civiliserad nation som inte har upprätthållts av vita, inte heller någon individ som varit eminent i handling eller tanke.” (Hume 1753).

williams
Francis Williams (1700-1771)

Hume hävdar vidare att inte en enda mörkhyad slav i Europa uppvisar tecken på genialitet. Han förutsätter att bli emotsagd och tillägger därför att jamaicanen Francis Williams, poet utbildad på Cambridge som skrev uppskattad lyrik på latin, enbart upprepar ord som vita har lärt honom likt en papegoja. Detta publicerades enbart fem år efter publiceringen av essän om mirakler.

Att Hume tar så lätt på mirakelberättelser kan inte särskiljas från det faktum att han betraktade många av dem som rapporterade om dem som ociviliserade idioter. De antika judar som författade Bibeln var enligt Hume barbarer, varför han räknar det de menar sig ha observerat (exempelvis uppståndelser) som icke-observerat. Att de antika greker och romare som Hume ofta inspireras av delade judarnas supernaturalistiska världsbild är något Hume tycks blunda för (Johnson 1999). Han definierar alla kulturer som tror på mirakler som ignoranta, trots att antika civilisationer som Indien och Kina knappast förtjänar den beskrivningen (Keener 2013, s. 223).

Det finns en påfallande likhet mellan Humes argumentation mot miraklers existens och intelligenta icke-européers existens (Taliaferro & Hendrickson 2002). Utifrån Humes kontext är båda väldigt sällsynta, något han tolkar som att bevisen för naturalism och mörkhyad dumhet är väldigt starka. Francis Williams lärdom betraktas som mirakulös av Hume, och då han inte vill tro på mirakelberättelser ger han en ”naturlig” förklaring i enlighet med en kolonialistisk världsbild: karln är som en papegoja.

Att enbart kalla Hume för barn av sin tid är ett alltför lättvindigt sätt att refutera hans resonemang. Motbevisen fanns tillgängliga för honom, som John Immerwahr (1992) påpekar: ”det fanns ett antal utbildade och begåvade svarta som rörde sig i kretsar som Hume kände till. Om Hume hade varit verkligt intresserad av bevis mot sin position skulle han inte ha svårt att finna den.” Chin Liew Ten (2002) poängterar att Hume i andra arbeten argumenterar för att fattiga vita uppvisar blek kulturell och intellektuell begåvning på grund av socioekonomiska faktorer. Att Hume vägrar applicera samma resonemang på svarta beror blott på fördomar: samma sorts fördomar som han enligt Ten bygger sin mirakelkritik på.

hwa yung.jpg
Hwa Yung

Forskare i majoritetsvärlden har inte varit sena att poängtera hur Humes etnocentriska tänkande har influerat den västerländska bilden av mirakeltro. Justo Gonzáles (2001) skriver att det är vanligt bland moderna, intelligenta tänkare i Latinamerika att betrakta mirakler som verkliga. Hwa Yung (2009) påpekar att frågan om miraklers existens är en icke-fråga i stora delar av Asien därför att det övernaturliga erfars relativt regelbundet och man delar inte Upplysningens världsbild om ett stängt universum. Regina Eya (1992) påpekar att när västerländska forskare avvisar väldokumenterade fall av övernaturligt helande som omöjliga använder de sig av ett paradigm som utsluter afrikansk erfarenhet från ekvationen. Att överhuvudtaget beskriva naturalism som ”upplyst” är ju att säga att alla supernaturlistiska kulturer världen över är förmörkade.

Naturligtvis innebär ett förnekande av miraklers existens inte med nödvändighet att man är rasist. Men Humes försvarare bör fundera allvarligt på varför de förkastar Humes förnekelse av jamaicanska poeters existens samtidigt som de tycker att han säger något vettigt när han med i princip samma metod förnekar miraklers existens. 


Detta inlägg är ett bearbetat utdrag från min kommande bok om dokumenterade mirakler. Läs mer om boken och skriv upp dig för nyhetsbrevet om den här.

Referenser:

Eya, Regina, 1992: ”Healing and Exorcism: The Psychological Aspects”, i Manus, Chris, et. al. (red.), Healing and Exoricsm: The Nigerian Experience (Attakwu, Enugu: Spiritan International School of Theology), ss. 44-55.

Gonzáles, Justo, 2001: Acts: The Gospel of the Spirit, (Ossining, NY: Orbis Books), ss. 84f.

Hume, David, 1748: ”Of Miracles”, i An Enquiry Concerning Human Understanding, min översättning.

Hume, David, 1753: Of National Characters, min översättning.

Immerwahr, John, 1992: ”Hume’s Revised Racism”, Journal of the History of Ideas, vol. 53, nr. 3 s. 485.

Johnson, David, 1999: Hume, Holism and Miracles (Ithaca, NY: Cornell Univeristy Press), s. 80.

Keener, Craig, 2013: Miracles (Grand Rapids, MI: Baker Academic), ss.223-224.

Taliaferro, Charles och Hendrickson, Anders, 2002: ”Hume’s Racism and His Case against the Miraculous”, Philosophia Christi, vol 4, nr 2, ss. 427-441.

Ten, Chin Liew, 2002: ”Hume’s Racism and Miracles”, The Journal of Value Inquiry, vol. 36, ss. 101–107.

Yung, Hwa, 2009: Mangoes or Bananas?: The Quest for an Authentic Asian Christian Theology (Oxford: Regnum), s. 230.

Treenighetsmodellen för att demonstrera kristendomens sanning

Jack Deere berättar i Surprised by the Power of the Spirit hur han en gång hamnade bredvid en missionerande ateist på ett flygplan. Hon frågade vad han jobbade med, och han svarade pastor. Det gjorde att hon genast satte igång med att förklara hur hemskt religion är, varför Gud inte finns och hur elak han måste vara om han trots allt fanns. Jack försökte tränga sig in i samtalet vid flera tillfällen, utan framgång. Efter att hon oavbrutet hade predikat i en halvtimme sa hon dock plötsligt: ”Vad tycker du?”

Jack blev överumplad av frågan. ”Vad jag tycker? Jag tycker att du är en syndare som behöver en frälsare.”

Hon började gråta. ”Ja, så är det”. Hennes raseri var en fasad för att hålla hennes syndanåd på armslängds avstånd. Jack hjälpte henne ta emot Jesus som sin frälsare där och då under flygresan.

Under det följande året prövade Jack yttra den gyllene frasen ”Jag tycker att du är en syndare som behöver en frälsare” till alla ickekristna han mötte. Varför ändra på ett vinnande koncept, liksom? Resultatet blev dock, förvånande nog, att dessa frälsningsbehövande syndare blev upprörda, kränkta och arga. Jack började misstänka att han kanske inte hade knäckt evangelisationens Da Vinci-kod utan snarare att den Helige Ande uppenbarade för honom vad just den här kvinnan behövde höra. Andra kan behöva faktiska anledningar till att tro på budskapet som presenteras. Fortsätt läsa Treenighetsmodellen för att demonstrera kristendomens sanning

Beror helanden på placeboeffekten?

Jag har ett kroniskt funktionshinder. Jag kan inte svälja tabletter. Det spelar ingen roll hur små de är, får jag inte pulverisera dem är det omöjligt för mig att medvetet få ner dem. Av misstag har jag genom åren råkat svälja alltifrån blåbär till vindruvor, men när jag förväntas åstadkomma något liknande på eget initiativ är det som att be mig gå på lina över Höga kusten.

En vacker oktoberdag 2012 satt jag således och skräckfyllt betraktade en vit tablett, stor som en M&M, som låg framför mig på köksbordet. Jag hade precis kommit hem efter en två veckors sjukhusvistelse där jag hade genomlidit gallstenar och kraftigt sänkta blodvärden. Det sägs att gallsten är det närmaste man kan komma känslan av att föda barn, men ärligt talat föredrog jag det jämfört med att svälja den lastbil som låg framför mig på tallriken.

Min ömma moder föreslog att vi skulle dela den mitt itu. Läkarna hade förvisso kraftfullt betonat att den skulle sväljas hel, men då det inte var en kapsel bedömde vi att en halvering av tabletten inte var någon fara. Inuti var den ljusbrun. Jag stoppade in en halva i munnen och försökte lönlöst att svälja den. Den smakade mintchoklad.

Jag njöt av att tugga godismedicinen de kommande veckorna. Vid ett tillfälle tog de slut, och när jag gick till apoteket och bad om mer granskade de receptet med rynkade pannor och sa ”Nä… den här måste du hämta ut på kirurgen.” Väl där fick jag nya tabletter i en anonym papperspåse. Jag fick aldrig se någon bipacksedel eller information om möjliga biverkningar.

Jag tror att jag fick smaka på lite placebo. Det var gott.

Placeboeffekten syftar på när ”sockerpiller” eller annan verkningslös behandling ges till patienter, och de blir ändå bättre. Det tycks som att själva tron att man får vård ger läkande effekter, snarare än enbart vården i sig själv. Redan på 1700-talet observerades det här fenomenet, och sedan dess har ”sockerpiller” och bluffinjektioner använts regelbundet i modern sjukvård. På senare tid har placebo migrerat över till läkemedelsstudier för att särskilja mellan vilken effekt substansen man vill pröva ger i sig själv och vad som är resultatet av att patienten förväntar sig att må bättre.[1]

Placeboeffekten var länge ett mysterium för sjukvården, men framväxten av psykosomatisk vård där psykisk och fysisk hälsa ses som beroende av varandra har kastat nytt ljus över placebo.[2] Precis som att ett medmänskligt bemötande med beröring, tröst och lugnande ord förbättrar läkningsprocessen kan tryggheten i att veta sig få vård vara läkande i sig själv oberoende av vårdens egna effekter.[3]

Många skeptiker har argumenterat för att vid de tillfällen då människor blir friskare efter bön så beror det på placeboeffekten. Bönen är på så vis läkande, men inte för att det leder till att Gud eller någon annan andlig varelse mirakulöst svarar på bönen utan för att den sjuke tror att bönen ger effekt, och då gör den det.

Försöker någon applicera det resonemanget på vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) begår de dock ett grundligt misstag. Jag har samtalat med flera ateister som förklarar alltifrån syn som återvänder till cancer som försvinner med placebo. Det blir universalförklaringen till alla oförklarliga tillfrisknanden, hur de än ser ut. Dessa ateister har större tro på placebo än vad många kristna har på Gud.

Verklighetens placeboeffekt är inte riktigt så magisk. En omfattande Cochrane-studie av hundratals placeboexperiment visade att effekten var väldigt begränsad, den kan reducera smärta och yrsel men inte mycket mer.[4] Placebo kan lindra symptom, men det finns inga substantiella bevis för att effekten kan bota grundsjukdomen som ger upphov till symptomen. Effekten tenderar därtill att vara väldigt tidsbegränsad. American Cancer Society konstaterar på sin hemsida:

Usually the term “placebo effect” speaks to the helpful effects a placebo has in relieving symptoms. This effect usually lasts only a short time. It’s thought to have something to do with the body’s natural chemical ability to briefly relieve pain and certain other symptoms.

Placeboeffekten är därmed begränsad både i vad den kan åstadkomma och hur länge den verkar. Därtill är den väldigt känd, det finns knappast någon doktor som inte har koll på placebo. När läkare landar i att något är vetenskapligt oförklarligt har de därmed redan uteslutit placebo och andra kända psykosomatiska effekter.

Ni kommer kunna läsa mer om detta i min kommande bok om dokumenterade mirakler som ges ut i mitten av 2019.

Noter

[1] Pohlman, Shawn et al. 2013. “The Placebo Puzzle: Examining the Discordant Space between Biomedical Science and Illness/Healing.” Nursing Inquiry 20(1): 72–73.

[2] Miller, Franklin G. et. al. 2009. “The Placebo Effect: Illness and Interpersonal Healing.” Perspectives in Biology and Medicine 52(4): 530–31.

[3] Smithbattle, Lee et al. 2016. “Placebo and the Healing Process.” Clinical Nursing Research 25(6): 587–89.

[4] Hróbjartsson, Asbjørn och Gøtzsche, Peter, 2010: ”Placebo interventions for all clinical conditions.” Cochrane Database Systematic Review, Jan 20;(1):CD003974. doi: 10.1002/14651858.CD003974.pub3.

[5] Miller et. al. 2009 gör skillnad på ”disease” och ”illness”, där det förra syftar på den biologiska dysfunktionalitet och det senare är symptom och kroppens respons på sjukdomen. ”Disease adversely affects the organism; illness adversely affects the person.” (s. 523). Deras slutsats är att placebo kan reducera någons ”illness”, men inte förändra någons ”disease”.

Dokumenterade mirakler som gudsargument!? Kickstarter till 4 maj!

Hur vore det att vara med och formulera ett nytt gudsargument? Några klassiska gudsargument finns listade här och några från denna blogg finns här!

Micael Grenholm, en av Svenska Apologetiksällskapets medarbetare, har dragit igen ett Kickstarterprojekt för att dokumentära mirakel och av detta material skriva en bok och formulera ett gudsbevis/gudsargument utifrån dokumenterade/bekräftade mirakel! Spännande!

Du kan stödja detta projekt på Kickstarter och också se en presentationsvideo, notera att om inte målet är nått till den 4 maj så försvinner projektet från Kickstarter!

Här nedan kommer några urdrag ur projektets beskrivning!

Kvalité

Jag vill i min bok samla de mest högkvalitativa dokumenterade mirakler jag kan hitta. Det innebär mätbara förändringar efter bön som det saknas någon vetenskaplig förklaring till. Jag kommer fokusera på helande och leta efter exempel på när läkare har konstaterat att någon är sjuk, att de inte kan botas medicinskt och att de efter bön blivit friska på ett för vetenskapen oförklarligt sätt. Jag kallar dessa händelser för VOTEB – Vetenskapligt Oförklarliga Tillfrisknanden Efter Bön.

VOTEB kan inte förklaras med placebo eller psykosomatiska effekter, för då hade de inte varit vetenskapligt oförklarliga. Jag vill samla fall som både är så häpnadsväckande och väldokumenterade att ateismen kräver mer tro än kristendomen.

Metod

Jag ser även fram emot att intervjua människor som har upplevt helanden och deras anhöriga, läkare, vetenskapsmän, filosofer och teologer. Jag vill att boken ska ha tyngd, samtidigt som jag strävar efter att paketera det på ett lättillgängligt sätt som många kan ta till sig.

Bön

Min bön och förhoppning är att boken ska vara till uppmuntran och hopp för dem som redan tror, och en ögonöppnare och inbjudan för dem som ännu inte tror. Be gärna med mig att boken får nå dem som behöver den och att den Helige Ande inspirerar skrivandet.

 

Böner och välsignelser över projektet!

/ Martin Walldén (bloggredaktör)

PS. För lite mer bakgrund om samma ämne från Grenholm kan följande studeras:

Om vetenskapligt oförklarliga tillfrisknandet efter bön (VOTEB)

och

Vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön

Keener's Book
Keener’s bok

Craig Keeners arbete Miracles, som består av över 1000 sidor i två volymer, har hjälpt till att framför moderna mirakler som ett stödjande argument för kristendomen. Som nytestamentlig forskare stötte Keener ofta på David Humes idé om att Bibelns mirakler inte kan vara historiska händelser eftersom vi idag ”vet” att mirakler inte händer.

Genom att peka på hundratals påstådda mirakler från hela världen visar Keener att David Hume hade fel i att hävda att mirakler inte är en del av universell mänsklig erfarenhet, och han föreslår också att den bästa förklaringen för åtminstone en del av de påstådda miraklerna – särskilt de som intygas av flera vittnen och stöds av läkarundersökningar – är övernaturliga.

Apologen Gary Habermas har föreslagit att Keeners arbete kan användas i ett argument för Guds existens, och jag håller med honom. På samma sätt som Jesu mirakulösa uppståndelse kan användas som Gudsbevis, kan vi argumentera för att den bästa förklaringen till vissa väldokumenterade mirakelrapporter är att mirakler verkligen händer, och utifrån det kan vi hävda att Gud finns.

Men vad finns det då för väldokumenterade mirakelrapporter? En av de vanligaste formerna är det jag kallar VOTEB: vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön. Fler och fler forskare börjar intressera sig för detta. Det är välkänt att katolska kyrkan är noggrann med att tillfrisknanden ska bedömas vara oförklarliga enligt läkare innan kyrkan kan erkänna det som ett mirakulöst helande (se Jacalyn Duffins Medical Miracles: Doctors, Saints, and Healing in the Modern World). Men även inom protestantisk kristendom börjar man bli duktigare på att dokumentera tillfrisknanden efter bön. Candy Gunther Brown skriver om detta i Testing Prayer: Science and Healing.

Nedan är några få exempel av de hundratals jag har kommit över. Fortsätt läsa Vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön