Etikettarkiv: Moral

Bokrecension: Is God a moral monster?

Is God a moral monster? Bokomslag
Is God a moral monster?

Titel: Is God a Moral Monster? – Making Sense of the Old Testament God

Författare: Paul Copan

Utgiven: 2011 av Baker Books

Det är inte ovanligt att bli ställd tuffa frågor från skeptiker när man är kristen. Om Gud finns, varför finns det ondska? Varför skulle kristendomen vara sann och ingen annan religion? Har inte vetenskapen motbevisat Gud? Och så vidare. En relativt påläst skeptiker kanske påpekar att Gud är omoralisk och sedan hänvisar denne till verser från Gamla Testamentet som till synes verkar besynnerliga om man läser dem för första gången utan att förstå kontexten. Exempel på sådana texter är när Gud ber Abraham offra sin son Isak som ett brännoffer till Honom, när Josua blir beordrad av Gud att gå till krig mot Kanaans land eller Guds till synes stränga straff mot Hebréer som inte lyder Hans lag. Skeptiker kan även hänvisa till Tora lag, som Mose fick av Gud i Sinai, där man finner lagar som till synes verkar förespråka slaveri, vara sexistiska mot kvinnor eller innehålla extremt stränga dödsstraff. Hur kan man som kristen svara mot dessa anklagelser?

I boken ”Is God a Moral Monster?” ger Paul Copan en mycket välbehövlig och lättläst kontext till många av de svåra frågor vi ibland ställer oss själva när vi läser Bibeln. Vi i västvärlden är så avlägsna, både kulturellt och tidsmässigt från den tid då de gammaltestamentliga Hebréerna levde att vi kan reagera mycket starkt över de händelser som berättas om i Bibeln. Copan gör en noggrann undersökning av klagomål som ateister vanligtvis pekar ut i Bibeln.

Paul Copan
Paul Copan

Boken är uppdelad i fyra delar. I den första delen ger Copan en introduktion till ny-ateisterna och de klagomål de vanligtvis riktar mot den kristna tron. I den andra delen svarar Copan mot de vanligare generella klagomålen om Guds handlingar och moral. I den tredje (och största) delen, pratar Copan om Tora lag och Josuas krig mot Kanaans land. Avslutningsvis, i den fjärde delen pratar Copan om hur den kristna tron påverkat människans moral.

Copan besvarar bland annat frågor som ”Varför sanktionerar Gud slaveri?”, ”Är Tora lag sexistisk?” och ”Är Gud skyldig till etnisk rensning?”. Copan förklarar på ett lättbegripligt sätt hur gammal israelisk kultur ger kontext till exempelvis varför vissa av de mer omtalade lagarna i Tora lag finns. 

Boken är en ögonöppnare. När Copan förklarar hur kulturen såg ut, vilka förhållanden Israel levde under och vad Gud hade för uppsåt med lagarna, får man en helt annan syn på Tora lag. Man inser att Gud skapade lagen dels för att människor skulle behandlas humant, även slavar, kvinnor och barn. Lagar som på ytan kan verka respektlösa mot slavar eller sexistiska mot kvinnor, visar Copan att de egentligen var till för deras egna beskydd.

När Copan exempelvis pratar om slaveri i Gamla Testamentet, jämför han Tora lag med den hantering av slavar som berättats om av Frederick Douglass när han levde i Antebellum, USA under 1800-talet. Han visar då att den form av slaveri som skrevs om i Bibeln, gav slavar mycket mer frihet och rättvisa jämfört med vad afrikanska slavar i Amerika blev utsatta för. Copan hänvisar till exempel till lagar där en människa inte får bli kidnappad och såld som slav, för då skulle både kidnapparen och slavägaren stenas till döds. Hade denna lag följts under 1800-talets Antebellum, hade slaveri i Amerika aldrig kunnat existera. Dessutom skulle slavar enligt Tora lag släppas fria var sjunde år så de kunde välja att jobba någon annanstans. En slav skulle då även få all sin skuld likviderad, samt bli given en generös avskedsgåva av sin dåvarande mästare. Slaveri i forntida Israel, menar Copan, var inte helt olikt ett kontraktsarbete.

Slaveri i Antebellum, Georgia (från New York Historical Society)

Detta är bara ett exempel på hur Copan ger en annorlunda syn på gammaltestamentlig hebreisk kultur och det får den bild som ny-ateisterna försöker måla om Bibeln att verka mindre trovärdig. När jag avslutat boken får jag uppfattningen att den kärlek som Gud visar i Jesus, också är befintlig i gamla testamentet. Gud bryr sig om människor, inklusive de som har det svårast i samhället. Copan visar hur Guds kärlek är konsekvent genom hela Bibeln och vi som kristna kan lita på hela Guds ord utan att känna oro för det som ny-ateisterna ibland klagar på i gamla testamentet.

Sökande efter livets mening – Del 2

Meningslöshet eller en transcendent Skapare

Vår filosof hade i föregående kapitel funnit sig ett svar, men också en fråga. Svaret på “finns en mening med livet” är antingen “nej” med all den förtvivlan som följer, eller så är det “ja”, men förutsätter ett ursprung till denna mening – ett ursprung som i sin tur är kopplat till vårt ursprung. Detta är egentligen ganska logiskt, insåg han, eftersom “anledningen till att vi finns” (alltså meningen med livet) måste komma före själva faktumet att vi finns. Orsak föregår verkan, som man säger i filosofin. Men det svaret hade också väckt en ny fråga: Vad har orsakat vårt liv, och för vilket syfte?

Det svaret som stod närmast till hands i biologin var självfallet föräldrarna. De bestämde sig för att agera på ett sätt som kunde skapa mig, tänkte vår filosof med bultande saknad i sitt hjärta. Samtidigt slog det honom att föräldrarna inte hade en aning om att han skulle bli just han, med sina talanger och brister. Det slog honom också att hans föräldrar nog inte hade haft så mycket plan eller syfte med hans liv innan han existerade – han var inte ett planerat barn. Om meningen med livet, och därmed också värdet i livet, hängde på hur väl ens föräldrar planerat ens liv, eller hur mycket föräldrarna önskade att få ett barn, så skulle det självfallet skapa en ganska mörk människosyn i jämförelse med likavärdesprincipen. Han drog sig till minnes de folk som genom historien satt ut sina barn i skogen, eller kulturer där man offrat barn. En blandning av sorg och vrede infann sig en kort stund i hans hjärta – men han var ändå tvungen att tänka tanken att om det inte finns en mening med livet för varken barnen i fråga eller föräldrarna, finns det knappast heller något fel med den ondskan.

Nu kanske du som läsare funderar över vad kopplingen är mellan “meningen med livet” och människovärdet? Som filosofen kommit fram till i föregående kapitel, så bestäms ett objekts värde av en Värderare (en handelsman) – värde är något relativt, något som föds ur relationella och tänkande varelser. En tavlas värde bestäms utifrån dess skönhet för de som ska beskåda den, eftersom meningen med tavlan, som dess målar-skapare bestämt, är att beskådas. Ett verktygs värde bestäms utifrån dess användbarhet, eftersom meningen med verktyget är att hjälpa till i arbete. På samma sätt som både tavlors och verktygs värden är nära sammankopplade med deras mening och deras syfte, så är människovärdet baserat på meningen med människans liv. Om ingen mening finnes, finns heller inget människovärde annat än det vi godtyckligt bestämmer. Han hoppade över det steget i sina tankar – för honom var det självklart efter alla gånger han i livet kopplat meningslöshet till värdelöshet och vice versa.

Men föräldrarna är ju faktiskt ursprunget till just mig, tänkte vår tänkare. Ändå visste de inte att just jag skulle bli jag – alltså kan inte mitt syfte vara personligt om de är mitt enda ursprung. Då bestämde han sig för att gå ett steg längre i tanken – finns det ett mer allmänmänskligt syfte att förhålla sig till? Kanske inte ett syfte för just varje enskild persons existens, men människans? Vad skapade människan som art, snarare än just individen?

Vad var det som hade skapat det mänskliga väsendet? Evolution, svarade mannen instinktivt. Naturen skapade mänskligheten. Han skrev på sitt papper ”Vi blev skapade av Naturen för att…”, men stannade. Han insåg att han hade använt ordet ”natur” med ett stort ”N”, vilket innebär att han gav den ett namn som om den vore en person. Han försökte avsluta meningen. Vad för resonemang hade naturen för att skapa oss? Han kunde inte komma på något. Resonemang måste komma från något som kan resonera överhuvudtaget, men han kände enbart till mänskligheten som kunde göra detta. Det är därför människan kallas kreativ, drog mannen som slutsats. Vi kunde skapa saker för att vi kunde ge dem ett syfte, med ett resonerande sinne. Om vi är skapade av naturen, så har vi varken syfte eller mening, för naturen är inte kapabel att ge syfte eller mening.

Vår man höll på att bli desperat. Om skaparen är den enda som kan ge oss ett syfte, och vår skapare är naturen som inte kan ge oss detta, så har vi ingen anledning att leva. Full av sorg vände han sig till slutsatsen att det inte finns någon mening med livet. Han klarade inte av att tänka på det, han var tvungen att ta en promenad och få lite luft. Han tittade ut genom lägenhetens fönster för första gången under dagen, och han insåg att det höll på att bli väldigt sent. Solen höll åter på att gå ner. Han tyckte att detta var mycket skönt; solnedgången var trots allt mycket lugnande och vacker. Han bytte från morgonrock till riktiga kläder. Han lämnade lägenheten i all hast i ett försök att komma undan de obehagliga tankarna så fort som möjligt. Ju mer han tänkte på att lämna tankarna bakom sig, ju mer hann de upp honom. Eftersom han bodde i småstadens utkant, kom han snart ut på ett stort fält, med en liten kulle i mitten. Han gick mot kullen, medan han beundrade landskapet omkring honom. Gräset svajade mjukt, smått skimrandes i solljuset: Det hade tydligen regnat under dagen. Han kom fram och satte sig ner utan att bekymra sig om det våta och kalla gräset. Medan han bevittnade himlen skifta färg från blå till gul, från gul till rosa, häpnade han över naturen.

En tanke slog honom. Naturen är också en produkt, precis som mänskligheten. Naturen är som en fabrik som producerar och väljer ut saker, därför kallas det naturligt urval. Men en fabrik måste också skapas, den måste ha blivit byggd av någon intelligent. Såvida inte naturen är intelligent, måste det finnas en skapare för att det ska finnas en mening med livet. Är naturen intelligent och kreativ? frågade mannen sig själv. Nej! Den arbetar i system, systematiskt. Det är en fabrik som arbetar. Han letade efter en penna och något att skriva på. Han hittade både ock; pennan i jackan, och en servett. Det var samma servett som han hade använt för dikten den föregående dagen, och medan han vek upp servetten skrattade han åt dikten. Han skrev ner följande; ”Antingen så finns det ingen mening med livet, eller så blev naturen skapad av någonting.”. Han la tillbaka servetten i fickan, och fortsatte bevittna skyn. Stjärnor lyste många och mycket klart här ute, utanför staden. Han ville fortfarande slåss mot påståendet att det inte finns någon mening med livet, och därför valde han att överväga att naturen var skapad. Övervägandes just det, ändrades hans syn på stjärnorna. Vad som än skapat dem var ett kreativt geni, en konstnär. Det kändes konstigt att tänka ”Vad” när egenskaperna var så mänskliga. Han bestämde sig för att använda ”vem” i sina tankar.

Mannen beslutade sig för att han varit ute länge nog; Två timmar hade passerat och solen hade gått ner bortom horisonten för länge sedan. Han gick tillbaka till sin lägenhet i fullständig tystnad, med få tankar. Han slappnade av lite, med vetskapen att han skulle återuppta arbetet när han kom hem. Kvällen var skön, med perfekt temperatur och ljussättning. Lukten från regnet låg fortfarande kvar i luften; luften kändes så ren, och det fanns inga orosmoment, inte ens när han kommit till stadens utkant. Allt var lugnt.

Återigen satte han sig ner, den här gången vid en sen timma. Han tog upp servetten och skrev ner på papper det som han skrivit på den innan. Nu visste han att han var tvungen att komma på vem som skapat naturen och indirekt honom själv, och han behövde också veta av vilken anledning. Vad kunde han möjligtvis veta om skaparen? Kunde det skapade berätta något om honom? Kunde naturen visa vem som var dess formgivare? Det var den tvungen till, som en målning visar en del av konstnären. Till att börja med var han tvungen att separera skaparen från skapelsen. Målaren blir inte tavlan, även om den visar en del av hans egenskaper. På samma sätt blir inte skaparen skapelsen, naturen. Han drog sig till minnes vad han lärt sig i naturkunskapen; Universum består av de grundläggande egenskaperna tid, rum och materia. Skaparen måste stå bortom dessa, han är tvungen att vara större, och inte begränsad av dessa; annars skulle han vara del av det skapade. Han måste vara oförstörbar och odefinierbar av våra lagar om materia. Han kunde inte vara begränsad av rum, vilket innebär att han inte skulle ta någon plats. Han skulle kunna färdas i oändlig hastighet, vara överallt och ingenstans. Han kunde inte begränsas av tid. Han skulle vara utan början och slut. Oändligheten och vidare, evig. Han skulle enligt vår standard ha all kraft och makt. Eftersom han skapat naturlagarna, borde han också kunna bryta dem. Eftersom han skapat fabriken, kan han förstöra den eller bygga om den. Så vitt vi kan förstå skulle han vara allsmäktig. Vår filosof fick huvudvärk av att försöka skapa en bild i sitt huvud av detta eviga, immateriella, allsmäktiga väsende. Inte att undra på – immateriella saker är svåra att föreställa sig!

Vem än skaparen kunde tänkas vara, måste han vara mer  kreativ än någon av hans skapelser, smartare, visare, mer empatisk, godare, mer rättvis och så vidare – eller åtminstone förstå koncepten bättre. Hur skulle en programmerare kunna skapa en robot som var smartare än honom själv? Det skulle inte vara möjligt. Kanske skulle den vara bättre på enskilda uppgifter, specialiserad för dessa, men som en fullständig skapelse skulle den inte kunna överglänsa skaparen. Smartare än Einstein, visare än Yoda (han skrattade åt sitt eget intresse för Star Wars, och liknelsen), och mer rättvis än någon domare. Han kunde inte mutas (både för rättvisans skull, men också eftersom det är svårt att hitta något man skulle kunna muta en allsmäktig varelse med). Vår filosof insåg att han tänkte på någon form av gudom. Han frågade genast; Kan det finnas flera gudar, eller bara en? Han funderade en stund. Hans tankar kring vem eller vilka de transcendenta skapelsevarelserna kan tänkas vara förtjänar ett eget kapitel – för tillfället får vi nöja oss med följande slutsats;

Antingen finns ingen mening med livet, eller så är världen och/eller människan skapad av en (eller flera) immateriell, evig, icke-rumslig och allsmäktig varelse som ger oss en mening.


Är filosofens tankar orimliga i något steg? Skriv dina invändningar i kommentarerna! Och vem vet, kanske kommer vissa av dina frågor besvaras i nästa del av berättelsen?

Sökande efter livets mening – Del 1

Meningslöshet eller ett meningsfullt ursprung

Orden upprepades om och om igen i hans huvud: ”Du är värdelös!” Hela hans jag ville motsäga de tre orden, men ändå kunde han inte finna någon anledning till att de inte skulle stämma. Varje gång han funderade över meningen med livet kom han fram till samma slutsats; Det finns ingen mening, inga anledningar och ingen orsak. Hur kunde han då ha något värde, överhuvudtaget? Han kunde inte skaka av sig tankarna medan han stirrade ut genom fönstret i den nästan tomma tågvagnen. En äldre dam satt tyst i andra änden av vagnen, med glasögon hängandes på nästippen. Hon hostade våldsamt en liten stund, så våldsamt att hon vek sig dubbel och endast den vita bollen av hår på hennes huvud syntes. När hon satte sig upp igen, upptäckte han en bok som vilade i hennes händer. Den läderinbundna bokens titel var osynlig för vår deprimerade man. Boken hon läste måste antingen ha varit en komedi eller en romantisk novell, för damen kunde inte sluta le. Det var något irriterande för vår passagerare att den här kvinnan kunde vara så obekymrad när han själv kämpade med livets mening. Han vände sig mot fönstret igen för att finna att spegelbilderna nu var tydligare. Han kunde se en man sitta bara några steg därifrån. Mannen tittade också ut genom fönstret med ett bekymrat ansiktsuttryck. Hans gråa rock och mörka hår ingav en perfekt bild av en tyngd man. ”Äntligen! Någon som är vettig!” tänkte han för sig själv, eftersom han antog att mannen antingen la märke till livets svårigheter eller ännu bättre; kanske funderade även han över livets mening? Något tröstad av tanken att han inte var helt ensam med sorgsna tankar, såg mannen förbi spegelbilderna för att se solen gå ner. Han kom på en klent inspirerad dikt:

Solen går ner, än en gång,
Om och om igen, samma sång,
Har solnedgången varit annorlunda?
Eller tar den alltid samma runda?

Han skrev ner den, enbart ämnad för sin egen underhållning. Han tyckte alltid att det var roligt att titta på gamla, enligt hans egen åsikt dåliga, dikter och tänka att det åtminstone var hans hjärta som talade, även om orden inte alltid kom ut som de skulle. Han lade ner servetten han skrivit dikten på i fickan, och påmindes än en gång om vad han hade tänkt på. Det spelade ingen roll vad han gjorde med sitt liv: Nästan helt säkert hade någon gjort det förut. Även om vissa detaljer av handlingen skulle vara annorlunda på grund av tidsåldern, hade det förmodligen gjorts tidigare fast på ett annat sätt. Kunde man någonsin göra något helt nytt? Skapa en helt ny ton, en som aldrig tidigare funnits? Kunde man verkligen skapa något nytt för solen att lysa på, eller kunde man bara omplacera det som redan fanns? Hans station ropades ut i tågets högtalare. Vad spelade det för roll om han gick av eller stannade? Av ren vana tog han sina ägodelar och ställde sig upp, sina tankar till trots. Han lämnade tåget och gick ut på den övergivna perrongen.

Halva himlen var svart med ett fåtal stjärnor skinandes, medan den andra halvan snart skulle vara lika svart trots att det var en tunn rosa linje vid horisonten. En kort och ganska behaglig promenad i sensommarens värme skulle föra honom till hans lägenhet. Promenaden hade varit behaglig, det vill säga, om det inte hade varit för de tre orden som fortfarande upprepades i hans huvud. Detta och en massa andra tankar hemsökte honom under resten av den natten. Han kunde inte skaka av sig tankarna, oavsett hur mycket han försökte. Som tur var hade han kommit hem en fredagskväll, vilket innebar att han inte hade något inplanerat följande morgon. Brist på sömn kunde man hantera så länge man inte behövde jobba hårt följande dag.

När han gick upp klockan tio på morgon, efter fyra timmars sömn, satte han på sig sin morgonrock, satte i två toastmackor i brödrosten och startade datorn. Eftersom han alltid hittat bra svar på Wikipedia så sökte han, något road av sin egen idé, efter ”Livets mening” i dess gigantiska databas. Han hittade som vanligt en artikel. Han började läsa. Men artikeln hade ett alltför avancerat språk för att han skulle känna sig bekväm, så han kollade på rubrikerna. Han kunde inte hitta något som tilltalade honom där heller. Han satte sig i soffan och frågade sig själv vad han kommit på dittills och började rita tankekartor. Han frågade sig själv: ”Finns det en mening med livet?” Han hade inget svar. Eftersom han inte hade något svar, skrev han två separata papper, det ena med svaret ”Nej” och den andra med svaret ”Ja”. Härifrån kunde han fortsätta. Han hade fullständigt glömt bort sina mackor i brödrosten, han hade viktigare saker i åtanke. Även om han verkligen ville svara ”Ja” och undersöka det alternativet först, ville han också vara rationell och täcka alla möjligheter, och därför började han istället med ”Nej”.

Vilka var de logiska följderna av att det inte fanns någon mening med livet? Då skulle vi inte ha något att leva för. Varför skulle man då leva? Det finns inga anledningar. För vad är väl meningen med livet annat än anledningen till att vi finns och ska fortsätta finnas? Självmord skulle vara en frestande tanke – åtminstone för just honom, som under många år brottats med livets meningslöshet och sorger. Om det inte finns någon mening med livet, skulle det inte heller finnas någon mening med andras liv, tänkte han. Det skulle innebära att mord inte borde vara olagligt eller omoraliskt. Och ifall någon skulle åka i fängelse, vad skulle det spela för roll? Det finns ingen anledning att inte vara där. Inte några logiska anledningar utifrån denna förutsättning i alla fall. Det skulle dock inte vara så trevligt att vara i fängelse, men vad skulle det spela för roll för andra människor? Självfallet skulle människovärde också vara en illusion. Ifall det inte finns någon anledning till en varas existens eller användning av en vara, så har den inget värde. Du köper inte något utan en anledning. Rysande vid tanken, kände han sig färdig med det alternativet. Därmed vände han sig till ordet ”Ja” som var skrivet i stora bokstäver på det andra pappret.

Han kände sig något uppmuntrad av det positiva ordet, och i bättre stämning tack vare den barnsliga handstilen. Efter att ha tänkt en stund, kom han till en intressant frågeställning: Om det fanns en mening med livet, vem skulle då bestämma denna mening? Han hade hört diskussioner om detta på gymnasiet. Religiösa galningar och lika tokiga ateister försökte alltid övertyga varandra om de olika meningarna med livet. Han försökte minnas vad de faktiskt hade sagt. Han hade funnit diskussionernas hetta motbjudande och hade dragit sig undan närhelst de inträffat. Några av ateisterna hade nämnt att ”vi själva bestämmer anledningarna för våra liv, våra meningar.” Genom att göra en liknelse med en handelsman med en vara hade de troende sagt att hans vara inte kan bestämma sitt eget värde eller sin egen mening, utan att enbart handelsmannen eller skaparen kan göra detta. De icketroende svarade dock att det inte var samma sak. ”Vi har ingen skapare, ingen anledning, men vi kan komma på en själva.”, något liknande mindes han att de hade de sagt. Medan han tänkte en stund över påståendet kom han på att ateisterna faktiskt erkänt att de inte hade någon riktig mening, vilket ledde dem tillbaka till alternativet han redan eliminerat. Han funderade än en gång över alternativet ”Nej”, men tyckte fortfarande att det var mycket bristfälligt. Trots detta var han tvungen att lämna alternativet öppet, ifall han inte hade någon annanstans att ta vägen. Dock visste han att om detta var sant, att det inte fanns någon mening med livet, så skulle han begå självmord. Han skulle inte kunna komma på en mening på egen hand. Alldeles för många hade sagt till honom att han var värdelös och att han inte hade någon anledning att leva. Andra människor kanske kunde hitta på sin egen mening med livet att trösta eller lura sig med – meningen hade ju på intet sätt varit verklig då den inte hade någon förankring i ens faktiska existens utan var helt påhittad och lika godtycklig som ingen mening alls. Mannen tänkte för sig själv: kanske en riktig mening med livet faktiskt innebär att det finns någon som bestämmer meningen. Någon som formar oss för ett syfte. Eller något. Dock var tanken på ”Någon” mycket mer attraktiv, eftersom liknelsen med handelsmannen och varan lämnat sitt spår av mänskliga varelser i tankarna. ”Om vi valde våra egna meningar skulle de bara vara påhittade, och allt vore en lögn. Självmord vore det enda logiska sättet att se igenom den lögnen. Om något annat valde åt oss, något som skapade oss, då skulle vi verkligen ha ett liv värt att leva, leva för det syftet.” Oavsett var något tvunget att bestämma meningen, syftet – om det fanns, det vill säga. Klockan slog tre.

Tankarna som är nedskrivna är enbart en sammanfattning. Hans sinne vandrade iväg åt alla håll i försök att finna kryphål. Men det kunde han inte. Han insåg att han inte ätit på hela morgonen, och att han började få ont i huvudet. Han tog sina kalla bröd från brödrosten, kvarlämnade från morgonen, och hällde upp lite äppeljuice. Det var ingen avancerad måltid men god nog, speciellt för en hungrig man. När han ätit klart så passerade några tankar som handlade om äpplen. (Han kunde inte hjälpa det, han stirrade på juicepaketet) Han tänkte på Isaac Newton och gravitationslagen. Han tänkte på sin ungdom, när han och hans vänner inte alldeles för sällan hade pallat äpplen från grannens gård. Han undrade också varför klumpen på strupen kallades för Adamsäpple, och för en kort stund skrattade han för sig själv tack vare ett skämt han nyligen hört om äpplen och maskar. Han satte sig ner i soffan igen, nu med mycket mer energi men även mycket mer förvirrad. Han hade glömt bort alla sina filosofier om livet. Inte långt därefter somnade han.

När vår filosof vaknade upp tog det inte lång tid innan han fann sina tidigare anteckningar. Vad kunde möjligen bestämma vår mening, vårt värde? Han funderade en stund. Hans första tanke var att en människa skulle göra det, en monark, eller regeringen på något sätt. Vad skulle då vårt syfte och vårt värde ligga i? Ifall regeringen skulle välja, så skulle det vara samhällsvärdet i ekonomi. Det skulle skapa ett hårt samhälle, om regler skulle bli satta enligt ekonomiska värden, tänkte mannen. Den som inte hade ett jobb skulle då vara mindre värd, varför skulle han leva? Vem som helst som hade ett handikapp skulle avlivas omgående, kostnaden för deras omsorg skulle vara för hög. Privat ekonomi skulle också vara problematisk. Om någon var rik så skulle den genast bli en måltavla för regeringen; De borde ha pengarna. Vår filosof lät tankarna gå till Förintelsen. De svaga som blev dödade hänsynslöst, och de rika judarna dödade för att bekosta kriget. Allt detta gjordes genom valet av deras ledare, som bestämde att judarna inte hade något värde i nationens ögon. Statligt val av värde och mening kunde inte vara korrekt, eller? Kunde någon människa bestämma? Skulle inte hon bli påverkad av sin egen bakgrund? Hon skulle sätta sig själv som standarden för en perfekt människa, och sedan döma resten. De som skiljer sig mest från en själv, är de som är minst värda. Nej, det kunde inte stämma. En enda människa eller en regering kunde inte bestämma värdet eller målen.

Kunde någon annan art, som apor eller fiskar, bestämma? Nej, samma problem skulle uppstå, svarade mannen i sin monolog. Den arten skulle döma efter sin egen standard. Kunde stenarna bestämma? Icke, skrockade mannen för sig själv. Han tyckte att det var dårskap att ens tänka på en sten som bestämde något. Han tänkte åter igen tillbaka till sina gymnasieår och de religiösa galningarna. ”Skaparen bestämmer syftet” fångade hans intresse. Alla kreativa varelser skapar av någon anledning. En byggmästare bygger ett hus för att skydda den hemlösa familjen från väder och vind (eller av den enkla anledningen att få betalt). Hammaren var skapad för att man skulle bygga med den. Dock kunde den missbrukas om den användes som vapen. Han begrundade ordet ”missbruk”. Förutsätter inte det ordet att det finns ett syfte, mål eller en mening, något rätt sätt att bruka varan? Hammarens skapare måste vara den som bestämmer vad missbruk innebär för just hans specifika objekt. Kan någon annan bestämma syftet? Kan någon annan bestämma varför den hammaren var skapad? Syfte och mening måste förutsätta att objektet blev skapat. Skapat av ett sinne som bestämt sig för ett syfte. Man kan dock skapa av inga skäl alls eller godtyckliga skäl, därför innebär inte skapelse nödvändigtvis syfte. Men nu var ju inte frågan om ifall det skett en skapelse eller inte, utan om det finns ett syfte och en mening med livet. Och om det finns ett syfte, förutsätter det syftet ett meningsfullt ursprung – ett slags skapare. Helt plötsligt var inte de religiösas ord riktigt lika dåraktiga i vår filosofs ögon.


Är filosofens tankar orimliga i något steg? Skriv dina invändningar i kommentarerna! Och vem vet, kanske kommer vissa av dina frågor besvaras i nästa del av berättelsen?

Det här med ”objektiv” moral

På senare tid har jag i flera olika sammanhang diskuterat objektiv moral och känt ett behov av att klargöra mina egna tankar på ämnet. Särskilt hjälpsam för min egen del var en intervju med Dr. Erik Wielenberg, en ateist och filosof som försvarar objektiv moral. Här följer ett pågående resonemang som jag hoppas kan vara till hjälp i våra diskussioner.

När vi diskuterar objektiv moral, särskilt i förhållande till det moraliska Gudsargumentet finns det flera grundläggande frågor som måste hållas isär för att undvika missförstånd.

  1. Vad menar man med ”objektiv” moral?
  2. Finns objektiv moral?
  3. Om objektiv moral finns, hur vet vi vad som är moraliskt rätt/fel i en specifik situation?
  4. Om objektiv moral finns, vilken är den bästa förklaringen/grunden till detta?

Jag kommer här att begränsa diskussionen till (1), samt några invändningar mot (2) taget från verkliga konversationer jag haft och som jag tror kan hjälpa oss att tänka klarare i diskussioner om objektiv moral. Problemet med många invändningar mot (2) är att de ofta sammanblandas med (3) eller att man inte förstått (1). För en akademisk diskussion av (4) rekommenderas debatten mellan Erik Wielenberg och William Lane Craig.

Vad menar man med ”objektiv” moral?

När någon hävdar att moralen är objektiv finns menar de något i stil med: ”Det finns moraliska sanningar som är oberoende av vad människor tror och tänker om dessa sanningar, dvs. att det i varje moralisk situation/för varje moralisk handling finns ett korrekt svar på frågan ’Är detta moraliskt rätt/felaktigt/gott/ont?’, oberoende av vad människor tycker i frågan”.

Moralen är objektiv på samma sätt som det universum vi lever i, i den bemärkelsen att det finns ett rätt svar på frågan huruvida universum har en början eller inte, huruvida elektroner existerar eller inte, oavsett vad någon som du och jag tänker eller tycker om dessa saker. Ett annat exempel är logikens lagar; moralen är objektiv på samma sätt som vi anser att logikens lagar är giltiga och bindande för alla, oavsett vad folk tycker. Det spelar ingen roll om någon hävdar att det kan finnas gröna gurkor som inte är gröna. Det spelar ingen roll om varenda människa på hela jorden trodde att det kunde finnas gröna gurkor som inte är gröna – det skulle fortfarande var en logisk omöjlighet. På samma sätt menar moralrealister (de som hävdar att moralen är objektiv) att det inte spelar någon roll ifall hela världen anser att folkmord är moraliskt rätt (eller fel!) – det avgör inte huruvida det finns ett rätt svar på frågan.

Finns objektiv moral? Några invändningar.

Invändning A

  • A1. Om moralen vore objektiv så skulle alla (eller majoriteten av) människor haft samma uppfattning i alla moraliska frågor.
  • A2. Alla (eller majoriteten av) människor har inte samma uppfattning i moraliska frågor.
  • Slutsats: Därför är moralen inte objektiv.

Svar: Invändningen brukar oftast komma enbart i form av A2: Folk tycker ju uppenbart olika i moraliska frågor! Men för att det ska bli ett argument krävs det att man underförstått antar någon version av premiss A1. Detta antagande är dock problematiskt, av flera skäl:

  1. Vi ställer inte samma höga krav i någon annan fråga som rör objektiva sakförhållanden. Du och jag kan vara oense om vilken väg som tar oss snabbast hem med cykel, men vi drar aldrig slutsatsen att det därför inte finns något rätt svar.
  2. Tvärtom, vår oenighet och passionerade argumentation om varför den andra har fel, förutsätter att vi båda tror att det finns ett objektivt rätt svar, dvs. ett svar som inte är beroende av vad någon av oss tycker. Den passionerade oenigheten i moraliska frågor som abort, dödshjälp, sexualetik osv. förutsätter nästan alltid att vi behandlar frågorna som om det fanns ett objektivt – rätt – svar. ”Den andra personen har ju fel – inte bara för att jag eller ’alla’ andra tycker det!”. Detta skulle i sig kunna användas som argument för att moralen faktiskt är objektiv så länge vi saknar skäl att tro motsatsen.
  3. Notera att vi i vår argumentation om den snabbaste vägen hem skulle kunna vara överens – och ändå ha fel! Vi kan föreställa oss en värld där alla tror att mord är objektivt fel samtidigt som moralen inte är objektiv. Här tror jag att grundproblemet blir tydligt: påståendet att alla (eller majoriteten av) människor borde ha samma uppfattning om moralen vore objektiv, behandlar objektiv moral som om den vore beroende av vad människor tycker i moraliska frågor, när själva definitionen av objektiv moral är att den inte beror på vad människor tycker eller uppfattar. Det skulle till och med kunna finnas en objektiv moral som vi inte kan uppfatta överhuvudtaget (vissa psykopater skulle förmodligen kunna sägas ha denna upplevelse).

Invändning B

  • B1. För att vara rationellt berättigade att tro något (t.ex. att moralen är objektiv) så måste det gå att mäta/verifiera på ett objektivt eller ”neutralt” sätt. (På samma sätt som naturvetenskapliga experiment verifierar fysiska förhållanden på ett objektivt eller ”neutralt” sätt).
  • B2. Moral går inte att mäta/verifiera på ett objektivt eller ”neutralt” sätt.
  • Slutsats: Vi är därför inte rationellt berättigade att tro att moralen är objektiv.

Svar: Filosofer skiljer ibland på två typer av invändningar mot ett påstående vilket kanske kan vara hjälpsamt för någon: (1) underminerande invändningar (undercutting defeaters) och (2) motbevisande/vederläggande invändningar (rebutting defeaters). Notera att invändningen i fråga här inte ger något skäl att tro att moralen inte är objektiv (motbevisande/vederläggande invändning). Däremot ger invändningen en anledning att ifrågasätta dina skäl att tro att moralen är objektiv (underminerande invändning). Även om slutsatsen stämmer betyder det alltså inte att moralen inte är objektiv, däremot betyder det att du inte är rationellt berättigad att tro detta. Låt oss nu undersöka argumentets hållbarhet.

Om vi är petiga så skulle vi kunna påpeka att ingen kunskap vi har är objektiv eller neutral i meningen ”helt oberoende av vår subjektiva upplevelse/uppfattning”. Försök komma på något du vet som du inte fått genom ditt eget första-personperspektiv. Jag tror dock vi anar ungefär vad invändningen är ute efter – Ett kontrollerat vetenskapligt experiment i ett laboratorium kommer med hög sannolikhet att producera ett resultat som är oberoende av vad forskarna själva tycker/känner/upplever, till exempel vid vilken temperatur som vattnen kokar. Moralen verkar däremot mycket mindre ”konkret” och testbar än detta. Hur skulle då en moralrealist svara på B1?

Huvudargumenten för objektiv moral grundar sig i den personliga intuitionen de allra flesta av oss har i moraliska frågor. Ett exempel skulle kunna vara: ”Det tycks mig som att även om hela världen trodde att det var moraliskt rätt att äta småbarn för kul, så skulle de ha fel”. Moralrealisten tar denna intuition på allvar och säger att så länge det inte finns någon vederläggande invändning som ger oss skäl att tro motsatsen så är vi rationellt berättigade att tro att denna intuition motsvarar verkligheten; det är verkligen fel – oavsett vad någon tycker – att äta småbarn för skojs skull. Moralrealisten förnekar alltså B1 och hävdar att du kan vara rationell att tro saker som tycks dig vara fallet till dess att motsatsen bevisats.

Nåväl, vi kan egentligen lämna svaren ovan helt åt sidan. Problemet med att acceptera B1 är det inte bara skulle underminera tron på objektiv moral utan även tron på B1 själv – Du kan inte verifiera B1 på ett ”objektivt” eller ”neutralt” sätt. Det uppfyller helt enkelt inte sina egna kriterier för rationell tro. Om B1 stämmer är du inte rationellt berättigad att tro att B1 stämmer.

Invändning C: Detta är ett fall av special pleading – moralrealisten gör ett godtyckligt undantag endast när det gäller moral. Allt annat vi tror baserar vi ju inte på intuition.

Svar: Detta är inte ett godtyckligt undantag. Vi tror alla massor av saker som i slutändan grundar sig på intuition. Är du inte rationell i att tro att du inte lever i the Matrix? Är du inte rationell i att tro att universum inte skapades för 2 timmar sedan med inbyggt minne? Vad grundar du det på? ”Objektiva” undersökningar i vetenskapliga testmiljöer? Knappast.

Du är rationell i att tro dessa saker till dess att du fått skäl att tro motsatsen. Det skulle kunna vara så att du lever i the Matrix. Men så länge du inte fått ett rött piller av Morpheus så har du ingen anledning att tro att det är fallet. Moralrealisten stödjer sin tro på objektiv moral på samma princip: Du är rationell i att tro att moralen är objektiv innan du fått skäl att tro motsatsen. Om du godkänner att du är rationellt berättigad att tro att du inte lever i the Matrix eller i en 2 timmar gammal värld, men underkänner moralrealistens tro på objektiv moral måste du ge ett skäl till varför moralrealisten inte ska ta sin intuition på allvar när det kommer till moral. Bördan ligger alltså på den som förnekar objektiv moral, det är den som måste komma med det röda pillret som visar att våra moraliska intuitioner är en illusion.

Invändning D: Om moralens objektivitet inte beror på vad folk tycker, hur kan vi då använda vårt eget tyckande för att argumentera för att moralen är objektiv?

Svar: Jag hoppas att svaret på denna invändning ska vara möjligt att uthämta från resonemanget ovan. Moraliska sanningar (t.ex. påståendet ”det är fel att äta småbarn för skojs skull”) baseras inte på vad någon tycker. Däremot kan din intuition om att det är fel att äta småbarn för skojs skull utgöra ett skäl att tro att moralen är objektiv; enligt moralrealisten är den förklaringen till din intuition att den säger dig något om hur verkligheten faktiskt är beskaffad.

Jag hoppas detta kan hjälpa oss att tänka klarare i frågan om objektiv moral. Vill återigen rekommendera intervjun med Dr. Erik Wielenberg då den är mycket värdefull för att förstå hur moralrealister (kristna som icke-kristna) försvarar objektiv moral. En bra sammanfattning av hur moralrealism definieras finns här.

/Joachim Arting

Genom tron vet vi


I tidigare bloggposter har jag delat tankar om hur den kristna tron är beskaffad. Jag har gång på gång gjort gällande att det finns betydligt mer som talar för en tro på Gud, om än inte vilken Gud som helst, än för tron att någon Gud inte skulle finnas.

Låt mig nämna några skäl till varför jag tror att Gud har talat klartext i sitt ord och att själva gåvan att kommunicera med ord är en bra indikator på det som ordet hävdar om oss: vi är verbalt kommunikativa varelser som trots alla lögner som också omger oss ändå kan tala sanningen.

Det första för mig avgörande skälet är den beskrivning av människan sådan hon är som föreläggs på i stort sett varenda sida i bibeltexten. Det är själva det faktum att om jag lägger en bibelsida bredvid en dagstidning så finner jag att de beskrivningar av mänsklig aktivitet som omger mig i båda texterna inte bara samstämmer i en beskrivning av människans beteende utan också bekräftar den moraliska ambiens som hela tiden finns där. Vi blev utestängda från ett paradis, men slutar inte tro oss om att bygga en replik. Vi lärde oss skillnaden mellan gott och ont men saknar förmågan att konsekvent göra det goda. Vi beskrivs av bibeln och av samtidens krönikörer med samma slag av eftermälen och tillmälen. Alla våra svagheter redovisas kristallklart i bibeltexterna, och det är inte så konstigt att vi känner igen oss, de är nämligen skrivna just av det skälet att vi skulle ta till oss insikterna om våra tillkortakommanden från andras misstag i det förflutna så att vi skulle slippa göra om alla misstag själva. Många av de misstag som människor kan göra är direkt dödande, varför det är smart att lära sig av andras misstag. Vi lever helt enkelt inte läge nog att göra särskilt många misstag på egen hand. Men det krävs ödmjukhet för att lära av andras misstag. Men här spelar den evolutionhysteriska villfarelsen in: i en helt grundlös tillförsikt om att hela tiden bli allt bättre och överlägsna tidigare generationers medlevare fnyser vi åt tanken att vi skulle vara dem lika som var så ”primitiva” att de inte ens hade smartphone.

 

image/jpeg
Vad är då en människa att du tänker på henne? En dödlig att du tar dig an honom?Psaltaren 8:5

Som student av människosläktet under snart sagt 70 år så har det varit mig till oändlig glädje att ha ett slags schablon för vad som är mänskligt möjligt och därför också troligt. När Pontus Pilatus förde ut den inför människomassan förhatlige Nasareén undslapp han sig en dramaturgisk gest: ” Se Mannen” sa han. (Just det: Ecce Homo kommer därifrån.)  Nu var den mannen i alla delar så annorlunda än alla andra män att blotta gesten retade upp folkmassan än mer. I sin ovilja att visa sig vara långt mindre människa än han var gjorde de som i allt väsentligt sker idag. De som visar oss på våra brister elimineras ur synfältet: alltså ”Korsfäst korsfäst.” Men det är inte bara individen som står dr dömd av massan som fångar min blick. Det är också hur enkelt det är att leda och förföra massorna i sig. 
I stort sett samma människor som den fredagsmorgonen vrålade sig hesa i pöbelrop hade bara någon dag tidigare hyllat honom som möjligheten till en uppfyllelse av ett tusenårigt hopp om politisk självständighet undan ockupanterna från än Grekland, än Egypten, än Persien än Rom. De laddade sina hyllningsrop med ambitioner som de hade grumliga förställningar om. Massans beteendeskala har gjort mig alltmer misstänksam mot alla massbeteenden. När någon hävdar att ”så tänker ju alla” inser jag oftast att då har nog massan blivit pålurad något som den inte begriper.
Min egen mor, nu 95 år befann sig i Berlins Olympiastadium när 100.000 propagandarusiga tyskar med hitlerhälsningens utsträckta arm vrålade Ja till Adolfs Hitlers fråga: ”Vill ni det totala kriget?”
Mor berättar: ”Jag hörde nån som skrek ja alldeles intill mig! Det var jag.. Hon var vid det laget bara en tonåring. Massornas lättleddhet beror på bristen av den själens ballast som bland annat utgörs av Guds närvaro i människan. Denna närvaro är inte en fråga om ’försanthållande’ utan om verklig närvaro av Guds egen ande.  Jag vet det är rena grekiskan för den som tror att kristen tro är en slags mental inställning enbart.

Det är för att vi genom skrifternas vittnesbörd lärt känna inte bara oss själva och vad vi är kapabla  till, utan också sett den lodlina som Gud själv håller upp för oss för vad som verkligen menas med att vara människa  som vi förstår ved som menas med att bli född på nytt. Ingen apologetisk artikel i världen kan så i grund förändra hela människan. Där hjärtat inte omformats och getts nytt innehåll har hjärnan liten nytta av kunskap.

Ett andra starkt skäl till att ha en kristen övertygelse kommer ur det som kallas för profetiorna: Mellan 1500 och 400 år före Jesu ankomst till världen gjordes det detaljerade förutsägelser om vad Han skulle komma att göra och säga och utsättas för under sina dryga tre decennier i livet. Detaljerna är så specifika att även den mest skeptiska människa med en god förmåga till att göra sannolikhetskalkyler blir häpen när det kan ställas upp en lista på mängder av kritiska ”tillfälligheter” (det är vad vaneskeptikerna kallar dem) som alla uppfylldes och bevittnades och nedskrevs för vår skull. Vad är bevis? I det flesta fall visar det sig att bevis är beroende på förutfattad mening. Det som någon inte anser kunna finnas får ju helt enkelt heller inte finnas för då faller ju allt. Exempel: Guds röst faller över en grupp människor som alla deltar i något de inte förfogar över. Några hör och förstår, de andra säger ”Oj vad det åskar idag”. (Oavsett om himmelen är klarblå vid tillfället.)  Närhelst en naturalistisk ’förklaring’ presenteras lockas människor att tro att det är allt som finns. Att själva naturen är ett enda gigantiskt under blir ju inte så tydligt med den piratlappen för båda ögona.

Den i nutiden mest dominanta profetiska verkligheten är att åse hur världen beter sig i och runt fenomenet det judiska folket. Igen: på punkt efter punkt uppfylls löften som Gud har gett till det judiska folket, och dag för dag sker det saker som var otänkbara före 1948. Men som nu uppfylls med allt kraftigare vridmoment. Det som sker i Israel och Jerusalem är den balanspunkt vid viken hela världens öden kommer att avgöras, så säger skriften och så agerar världens makter. Judeehat är hävstång för att jaga judar till Israel, Det är deras enda säkra tillflyktsort. Samma natner som driver dem ut hatar dem för att de bygger bostäder åt dem som drivs bort från sina gamla hemländer.  En viss Richelieu vid Napoleons hov blev ombedd att ge ett enda bevis för Guds existens. Svaret blev ’Les Juifs, monsigneur!” ”Judarna ers nåd.” Det äör förunderligt hur människor kan vara åsyna vittnen till ett dagligt inträffande av uppfyllda förutsägelser utan att ta någon notis om att det är på det viset.

För tänk om bibeln har rätt om den framtida historien? Då har den ju också rätt om den ursprungliga historien. After att ha studerat hela bibeln som ett sammanhängande dokument med en och samma berättelse i 66 volymer i snart 50 år har omfånget av dessäkthet och sanningshalt blivit en självklarhet. Den talar helt enkelt sanning om människans belägenhet, men hon ser sig ogärna i spegeln, för lögnen ger mer tröst. Jodå, har Bibeln rätt då sitter människan på pottkanten rejält. Och då kan det ju tänkas att människor reflekterar över vad det är som hon har missat. Så gladeligt som det svenska samhället har kastat ut de tio Guds bud lika surt skördas nu effekterna. ”Endast i dig min Gud finner mitt hjärta sin ro” Hette det förr då när budet om att sätta Gud först var normalt (inte så att alla som sa det gjorde det, men ändå) Titta nu på hur bra vi klarar oss med psykofarmaka i miljardkronors klass, hur generationer saknar framtidshopp. Se hur ’du skall inte ha begär till din nästas ..någonting’ har ersatts av ett lögn och stöldvälde utan motstycke. Hur avund höjts till skyarna som ’kamp för mina rättigheter’. Ja listan kan göras precis hur lång so helst. Den disintegration som samhället uppvisar har direkta kopplingar till det som har skett i historien, ända tillbaka till början.

Så även om jag bortsåg från den personliga och dagliga gemenskapen med Gud genom Guds ande och Guds ord så skulle jag ha överväldigande bevis för att bibeln måste vara sannare än allt annat som är skrivet. (Inklusive denna bloggtext!)
Och vet ni vad: alla angreppen på Bibeln och möjligheten att den talar sanning bekräftar tilltron till den hundra gånger om. Något som så ivrigt förnekas måste ju slå hårt på någon nervknut i botten på denna mänsklighet, att den febrilt kämpar emot ända till sin död och egen undergång, hellre än att kapitulera inför den Gud i vilken vi alla lever, andas och är till.

Men ser ni: oavsett vad vi tror eller inte, så kommer alla att böja sina knän och bekänna att Jesus är Herre. Det är bara så klokt att göra det friviligt! Medan man har liv nog att komma på bättre tankar.

/ Björn Donobauer  Doncaster 7 November

En vanlig dag med eller utan Gud?

Dag efter dag passerar utan att vi kanske alltid reflekterar så mycket över det. Vardagen är för de flesta ganska inrutad och fylld av rutiner som ger trygga hållpunkter och ett meningsfullt innehåll. Vi stannar sällan upp inför det som är invant och tillsynes självklart för oss. Men vad händer om vi gör det? Vad händer om vi faktiskt gör halt och tillåter oss att ärligt undersöka och utvärdera hur väl vår bild och uppfattning av vardagen och världen stämmer överens med verkligheten?

Jag kommer nu att beskriva ett förlopp över en ganska vanlig dag i livet för de flesta, och sedan visa hur Gud finns med mellan raderna när vi börjar bryta ner innehållet.

Föreställ dig detta:

Du vaknar på måndagsmorgonen. Du bestämmer dig för att gå upp, äta frukost och göra iordning dig för att åka iväg till jobbet. På vägen till jobbet är du bara centimeter från att köra på en cyklist och drar en lättnadens suck för att det hela inte slutade värre. Skärrad av tillbudet kör du ännu mer uppmärksamt resten av vägen. Väl framme på jobbet kommer du ihåg att du lovat en kollega att lämna tillbaka en film du lånat. Kollegan var väldigt tydlig med att filmen behövde återlämnas senast idag. Du suckar lite över ditt dåliga minne och sätter dig i bilen och åker hem och hämtar filmen på förmiddagsrasten. Kollegan blir glad över din pålitlighet. På jobbet presenteras ett nytt långsiktigt projekt som verkar intressant. Trots måndagskänslan i övrigt så får du lite ny arbetsglädje och motivation för det mål som du och dina kollegor tillsammans ska försöka nå. Jobbet känns faktiskt meningsfullt för första gången på ganska länge.

Efter arbetsdagen känner du ett behov av att komma ut och röra på dig och bestämmer dig för att ta en skogspromenad i det fina vädret. Du känner dig tillfredsställd med livet och njuter av naturen som står i full blomning och är en fröjd för dina sinnen. När du kommer hem så möts du av din partner innanför dörren som möter dig med ett leende och ger dig en kram. Du slås av en djup tacksamhet över att få känna sådan kärlek och tillit till personen framför dig.

Efter middagen sätter du dig i soffan och slår på nyheterna. Staden du bor i har skakats av ett brutalt mord och du nås av nyheten att en gärningsman äntligen är identifierad och gripen. Du stänger av, skakar ledsamt på huvudet åt eländet medan du hoppas på att rättvisa kommer att skipas.

Trött efter en lång dag kryper du tillslut i säng. Det sista du minns att du hinner tänka innan du somnar är ifall du ska lämna bilen hemma imorrn och ta bussen till jobbet. Det är ju bättre för miljön, och sen var händelsen med cyklisten imorse mycket obehaglig.

skc3a4rmavbild-2018-10-31-kl-21-33-27-e1541018108845.png
En vanlig dag, vilken som helst, vittnar den om Gud?

Kände du igen dig? Vardagen är förhoppningsvis inte alltid fullt så dramatisk, men i övrigt var det väl ett ganska realistiskt nedslag i en av livets många vardagar?

Det är inte sällan vi tänker att de svåra existentiella och filosofiska frågorna handlar om det stora och ogripbara i livet, men i själva verket så genomsyrar de allt vi gör i både stort och smått. Som det vi utför en helt vanlig dag i livet. Vår vardag handlar till stor del om vår världsbild. Frågan jag därför vill ställa är: Vad gör det för skillnad om Gud existerar jämfört med om han inte existerar den här ovan beskrivna dagen?

Låt oss undersöka! Vi börjar från början:
– ” Du bestämmer dig för att gå upp, äta frukost och göra iordning dig för att åka iväg till jobbet.”

Du gör detta av egen fri vilja (nåja, just på måndagsmorgon kanske det mer är på tvång). Vi ser oss som personliga varelser som fattar egna självständiga beslut.

  • Om Gud finns så existerar en immateriell verklighet och en grund för att vårt medvetande är mer än vår fysiska hjärna. Vi har verklig fri vilja som agenter med intentioner, och är inte programmerade maskiner utan ansvar för våra handlingar.
  • Om Gud inte existerar och den yttersta verkligheten är enbart materiell, finns ingen reell fri vilja att tala om. Då är det bara en illusion och ditt agerande och din upplevelse av fri vilja är bara resultatet av atomernas placering i din hjärna just då.

– ”På vägen till jobbet är du bara centimeter från att köra på en cyklist och drar en lättnadens suck för att det hela inte slutade värre. Skärrad av tillbudet kör du ännu mer uppmärksamt resten av vägen.”

Du blir skärrad för scenariot som kunde ha hänt eftersom du vet att en påkörning av cyklisten troligtvis skulle innebära skada och lidande, i värsta fall död.

  • Om Gud finns så har varje människa ett inneboende och okränkbart värde av Gud givet. Varje människa är skapad till Guds avbild och är unik och värdefull. Du är inte resultatet av en slump utan Gud har valt att skapa just dig.
  • Om Gud inte existerar är det inget mer speciellt med människor än med stenar, bananflugor eller bilar. Då är människan enbart materia bland annan materia och människovärdet blir något vi tillskriver oss själva som människor, utan en objektiv grund.

    – ”Väl framme på jobbet kommer du ihåg att du lovat en kollega att lämna tillbaka en film du lånat. Kollegan var väldigt tydlig med att filmen behövde återlämnas senast idag. Du suckar lite över ditt dåliga minne och sätter dig i bilen och åker hem och hämtar filmen på förmiddagsrasten.”

    Du har lovat något och sätter värde på att hålla ditt löfte, på samma sätt som du vill tala sanning och inte ljuga.

  • Om Gud finns så existerar objektiva moraliska värden som rätt och fel. Vårt samvete är den moraliska kompass som Gud har lagt ner sin lag i hos alla människor. Vi kan lita på att vår moraliska intuition relaterar till en verklig objektiv moralisk lag.
  • Om Gud inte existerar så är moraliska värden bara subjektiva och godtyckliga. Varför skulle det vara fel att bryta ett löfte? Det finns ingen yttersta, oföränderlig standard för rätt och fel utan människan själv är alltings mått.

    – ”På jobbet presenteras ett nytt långsiktigt projekt som verkar intressant. Trots måndagskänslan i övrigt så får du lite ny arbetsglädje och motivation för det mål som du och dina kollegor tillsammans ska försöka nå. Jobbet känns faktiskt meningsfullt för första gången på ganska länge.”

    Att känna meningsfullhet, arbeta mot mål och se syften med saker och ting är grundläggande viktigt för oss människor. Utan detta blir vi snabbt desillusionerade och i värsta fall deprimerade.

  • Om Gud finns så finns det också en objektiv mening och ett syfte med din och min existens, och när vi upplever mening, syfte och mål i vardagliga delar av tillvaron så går det också att förankra i verkligheten utanför oss själva.
  • Om Gud inte existerar så finns det heller ingen objektiv mening eller något syfte med vår existens. Det finns ingen tanke bakom universums eller vår egen existens och det vi gör på ett personligt plan som kan upplevas meningsfullt och värdefullt blir enbart subjektivt. Mening, syfte och mål blir ytterst sett en illusion.

    – ”Efter arbetsdagen känner du ett behov av att komma ut och röra på dig och bestämmer dig för att ta en skogspromenad i det fina vädret. Du känner dig tillfredsställd med livet och njuter av naturen som står i full blomning och är en fröjd för dina sinnen.”

    Du tar in den härliga upplevelsen via dina sinnen och känner njutning. Du ser skönheten i den blomstrande naturen runt omkring dig.

  • Om Gud finns har han designat oss och vi kan lita på att våra sinnen är gjorda för att fungera med syftet att vi genom dem kan ta in information från vår omvärld. Vi upplever skönhet eftersom skönhet, liksom godhet, är något verkligt och har sin grund i Gud själv.
  • Om Gud inte existerar finns det ingen tanke bakom dina sinnen. Det finns ingen grund för att förlita sig på att de är i kontakt med en verklighet utanför dig själv. Likadant är det med förnuftet. Skönheten du upplever syftar inte till att vara skönhet utan blir endast föremål för din egen personliga smak.

– ”När du kommer hem så möts du av din partner innanför dörren som möter dig med ett leende och ger dig en kram. Du slås av en djup tacksamhet över att få känna sådan kärlek och tillit till personen framför dig.”

Kärleken är stark och får oss att göra nästan vad som helst för den vi älskar. Den möter ett oerhört djupt behov inom varje människa.

  • Om Gud finns så är han också kärlekens ursprung. Kärlek är något relationellt och Gud, som är treenig, är kärlek till sitt själva väsen. Kärlek är något gott och verkligt existerande, och vi kan älska eftersom Gud älskat oss först.
  • Om Gud inte existerar så reduceras kärlek i bästa fall bara till en känsla precis som rädsla eller ilska. Att älska eller hata någon, vad gör det ena bättre eller sämre, det är ju bara kemiska reaktioner i vår hjärna?

    – ”Staden du bor i har skakats av ett brutalt mord och du nås av nyheten att en gärningsman äntligen är identifierad och gripen. Du stänger av och skakar ledsamt på huvudet åt eländet medan du hoppas på att rättvisa kommer att skipas.”

    Vårt rättssamhälle är byggt på moraliska värderingar såsom att det är fel att döda andra människor och att det krävs ett straff för skulden som uppkommit för att rättvisa ska skipas.

  • Om Gud finns, så existerar objektiva moraliska värden. Rätt och fel existerar som mer än bara personliga åsikter. Det goda som är rätt är grundat i Gud själv som till sitt själva väsenär både god och rättvis. Gud själv utgör den högsta och oföränderliga standarden.
  • Om Gud inte existerar så är moralen endast ett mänskligt påfund, en social överenskommelse. Det går inte att hävda att en viss människas moral är bättre eller sämre än någon annans, för på vilka objektiva grunder ska vi bedöma det?

    Låt oss nu sammanfatta och identifiera de saker som blir avgörande och som berört de olika delarna av den beskrivna dagen. Det handlar om åtminstone åtta områden:

  • Fri vilja
  • Människovärde
  • Objektiva moraliska värden – gott/ont, rätt/fel,
  • Mening
  • Mål
  • Syfte
  • Våra sinnen
  • Verkliga begrepp som kärlek och rättvisa

 

Vi har bara skrapat lite på ytan av dessa områden och syftet här var inte att ge en uttömmande förklaring på varje punkt, det tillåter inte utrymmet. Poängen var istället att visa på hur Gud på ett ofrånkomligt sätt hör ihop med det allra mest vardagliga i våra liv.

 

Som tidigare nämnts så kan vi välja att gå vidare med livet utan att stanna upp och fundera över vilken världsbild vi anammar och låter oss påverkas av. Vår världsbild är ju en del av det vi bygger vår identitet på, och faller den så faller vi på ett sätt med den. Men faller vår världsbild sönder betyder det att något annat är sant istället. För sanningen kommer vi inte undan. Vill man upphäva en sanning så går det endast att göra genom att införa en annan sanning, inte genom att radera själva sanningsbegreppet som sådant. Det kan ge viss tröst eftersom det innebär att allt inte plötsligt flyter, utan att det finns en fast grund att stå kvar på i utgångsläget.

Vi kan välja att undvika att utforska vilken världsbild som är logisk sammanhängande, trovärdig och möjlig att leva efter. Det valet måste självklart få vara upp till oss var och en. Men låt oss då komma ihåg att livet består av ett stort antal sådana här vardagar, och om en enda sådan vardag

faktiskt är otroligt svår, för att inte säga helt omöjlig, att verkligen leva ut konsekvent enligt en världsbild som utesluter Gud, hur mycket svårare blir då inte livet som helhet att få ihop utan Gud?

 

/ Emelie Rynningsjö

Guldmyntfoten och de tre björnarna – om Gud som moralens garant och rättesnöre

Det som nu kommer att vara bloggposten huvudärende; att en kristen gudstro är en garant för att det finns verkligt rätt och fel, har dryftats många gånger. Det finns vanliga och säkert ovanliga invändningar, här ska vi se på några olika sätt att se på Gud som moralens garant. 

Först ett ord om de där björnarna, de träffade ju inte sagofenomenet Guldmyntfoten utan Guldlock (en riktig sagofigur, eller etablerad kanske man ska säga, för sagofigurer kanske inte riktigt finns!?). Det handlar alltså om flickan Guldlock som kommer till ett hus, rör lite saker, äter lite mat, med mera, och allt visar sig tillhöra tre björnar som bor i huset. De upptäcker spår efter henne: ”Någon har ätit av min mat”, ”Någon har sovit i min säng, och gör det fortfarande” är några citat som mitt minne återger från barndomens sagoläsande. Mer av sagan finns här. 

The_Three_Bears_-_Project_Gutenberg_eText_17034
Guldlock och de tre björnarna. Från vänster: Mamma Björn, Barnet Björn, Pappa Björn. Frånvarande: Guldlock

Nu ska vi gå över till den helt fiktiva sagan om Guldmyntfoten och de tre björnarna eller hur pengars värde garanteras och omfamnas. Jag räknar med att denna titel kommer att göra den till en storsäljare i åldrarna 5-7 år! 

Det var en gång tre björnar som ville göra något annat i livet än att gå i ide. De bestämde sig för att köpa upp blåbär av blåbärstrollen med hjälp av pengar de själva gjorde. 

Den första björnen hon tog fram papper och penna och började rita ett fint mönster, så skrev hon en siffra som motsvarade det antal kottar som den var värd (som vi alla vet är blåbärstrollens enda glädje i livet som är större än att plocka blåbär att få fatt i kottar). 

Hon kom till det första blåbärstrollet, halade fram sin fina sedel och förväntade sig få rikligt med blåbär! Men blåbärstrollet skakade på huvudet, för honom var inte lappen värd en enda kotte, och inga blåbär ville han därför ge björnen. ”Men jag tycker den är värd det!” insisterade björnen. Ett annat troll kom vägen förbi, hon kände björnen och tyckte att den var värd flera kottar och gav björnen blåbär för sedeln. 

Den andre björnen, han samlade ihop kottar, han band dem samman med band och skrev utanpå de hopknutna kottarna antalet av dem och allt annat man behövde veta för att förstå att det var fina kottar! Han gick och mötte blåbärstrollen, de bytte glatt till sig kottar mot blåbär och de uppskattade att det stod mer förklarat och garanterat på omslaget till kottarna! 

Den tredje björnen hon började samla in kottar tills hon hade ett stort förråd, sedan gjorde hon ett antal papperssedlar och skrev på var och en av dem upp den andel av kottarna man fick för varje sedel. Hon gav sig iväg på blåbärsjakt och fann snart några blåbärstroll, hon visade dem på sedlarna och berättade om sina insamlade kottar och att närhelst de kom till henne så kunde de visa lappen och få det bestämda antalet kottar i utbyte mot den. Blåbärstrollen blev nöjda och bytte glatt bort sina blåbär mot sedlarna! 

För den som undrar vad detta har med guldmyntfot eller moral att göra så ska vi börja med pengarna och spara moralen till sist. 

Vi börjar med pengar i sig. Guldmyntfot, eller vilken metallfot som helst innebär att det finns en referensenhet i en viss metall gentemot man vilken sedan värderar andra metallmynt (de ska ha ett sådant metallvärde som om de var gjorda i referensenhetens metall, till exempel Sveriges silvermyntfot (här finns mer beskrivet kring detta). Det mest kända och mest imposanta utfallet av detta är världens största mynt, våra svenska plåtmynt och framförallt tio silverdaler kopparmynt där kopparvärdet skulle motsvara silvervärdet hos tio silverdaler. 

8 daler silvermynt
8 daler silvermynt. Ett präktigt stort mynt, men inte lika stort som ett 10 dalers silvermynt koppar! Foto: StAnshelm

Detta kan sedan utvidgas till att gälla alla pengar, att de motsvarar ett riktigt metallvärde, att de alltså kan växlas in mot metall (guld, silver eller vad det kan vara). 

Efter denna lilla pekuniära utflykt ska vi ta oss till moralen där följande två ståndpunkter ofta målas upp: Antingen finns bara den förste björnen eller den andre björnen. Om bara björnen som säger att lapparna är värda ett visst antal kottar finns så är det bara så för att han sagt så, inte för att det på något objektivt sätt är så. 

Om bara björnen som kommer med själva kottarna, som i sig är något, då blir björnen i sig onödig, kottarna finns honom förutan och de är objektivt sätt värda sitt antal blåbär antingen björnen finns eller inte.

Nu tror jag att jag frångår sagoberättelsen för att kanske tydligare säga vad jag tänker. 

Man brukar hävda att om det är Gud som är upphovet till det moraliska rättesnöret så är moralen subjektiv, inte helt som det som kan höras ibland som en nidbild av vårt moderna samhälle ”Om det känns rätt så är det rätt”, men bra nära. Det är helt enkelt rätt bara för att Gud säger det, eller tycker det eller. 

Det första vi kan lära av Guldmyntfoten och de tre björnarna är att det kan sammanfalla godheten och Gud; det är gott och Gud är god. Gud är god och det är gott det Gud säger/anbefaller. 

Det andra vi kan lära är att det skulle kunna vara så att kottarna fanns, att moralen finns, och att den är frikopplade från Gud, men vad händer då? Moral är själva rätt och fel, själva vårt rättesnöre, men kottar i skogen finnas, de påverkar då inte någon, moralen kan finnas, men ger då inga implikationer, det finns ingen grund för att vi ska följa den. Det är en större invändning mot en ateistisk moral, kanske kan man resonera sig fram till att det skulle kunna finnas etik Gud förutan, men moral, etikens utlevelse, varför skulle det vara bättre än något annat? 

Men med Gud i ekvationen så blir saken den att rätt och fel får en garant, den finns grundad i Gud själv, den finns nedlagd i hans skapelse människan, eftersom den finns i Gud/hos Gud så förpliktar den för alla och den garanteras för alla! 

I och med att moralen finns med hos den som en gång i tidens slut ska döma världen då ger den oss förpliktelser (hos Luther talar man om lagens tre bruk: 1 – Att ha ordningar i tillvaron, samhällen, polis etc. 2 – Att driva till Kristus (att människan inser att vi kan inte vara helt goda, kärleksfulla, endast i Jesu död på korset kan vi få bukt med vår ondska). 3 – Som förlåten syndare (det som i dagligt tal kallas kristen) får vi viljan att för Jesu skull (inte av rädsla för straff, eller för att skryta med våra handlingar/vår godhet) och hjälpen av Anden att gör gott) och den ger också en garanti för att den kommer att gälla alla. På den yttersta domen då kommer rättvisa att skipas, rättfärdighet att bestå, rätten kommer föras till seger. 

Nu blev det en liten predikan på slutet, det är lätt hänt (en yrkesskada skulle man kunna säga), men huvudstycket i vad jag vill säga är att med guldmyntfotens hjälp vill jag främst bemöta detta med att Gud är en subjektiv moralgrund, det är gott och Gud vill det kan sägas sammanfatta den delen. Sedan lade jag ut texten till varför det, trots att det finns kottar i skogen och kanske kan finnas någon slags etik, eller någon slags moralens grund Gud förutan, ändå blir annorlunda om Gud är med i moralfundamentet.

Allt gott till er alla! / Martin Walldén

Ateismens ömma punkter

Denna post är nu stängd för kommentarer, återkommer om huruvida debatten fortsätter i ett annat forum / Martin Walldén bloggredaktör

Bakgrunden till det som jag skriver i denna bloggtext är:

− Som kristna blir vi ofta utmanade och vår kristna tro ifrågasätts och nagelfars av ateister och sekulärhumanister. De flesta kristna tiger och viker undan, oftast för att slippa konfrontation, men också för att de saknar kunskap och argument för att kunna bemöta utmaningarna. Och jag anklagar inte någon kristen för detta. Men för egen del kom jag till ett beslut i mitt kristna liv i slutet på 1960-talet och under mina teologistudier i början på 1970-talet, att jag ska stå upp till försvar för kristen tro och Bibeltro. Det som vi kallar för apologetik och som kanske är mer viktigt idag än någonsin tidigare, då vi lever i ett av Europas och världens mest sekulariserade länder, Sverige.

− Detta livsavgörande beslut har gjort, att jag av och till har hamnat i den s.k. ”hetluften”, både i media och i offentliga debatter. Och jag klagar inte över detta och ikläder mig definitivt inte någon s.k. ”offerkofta”, för ytterst handlar det om en kallelse ifrån den Gud som jag tror på.

− Under årens lopp, så har jag ”gått i clinch” med det som jag vill kalla för ”ateismens ömma punkter”, vilket har fört med sig skiftande reaktioner, alltifrån respekt till den totala respektlösheten ifrån ateister och sekulärhumanister.

− I allt detta så har jag ägnat mig åt studier av ateisters och sekulärhumanisters böcker, tidskrifter och artiklar och jag har även lyssnat på vad de säger.(1)

− I mitt bloggskrivande från den 1 maj 2013 och fram till nu, så har jag fått en ansenlig mängd kommentarer ifrån ateister och sekulärhumanister på mina bloggars kommentarsfält.(2)  Jag är tacksam för den läsekrets av ateister och sekulärhumanister som jag har, och för alla de frågor, kommentarer och reaktioner som jag har fått ifrån dem under årens lopp. Självklart är jag även tacksam för alla andra läsare och för deras inlägg.

Reaktionerna ifrån ateister och sekulärhumanister visar när man har tryckt på en öm punkt eller påtalat ateismens bräcklighet. Här har jag sett ett återkommande mönster. Inte hos alla, men hos tillräckligt många för att jag kan se, att de har blivit störda och irriterade över att deras ateism har ”satts under lupp”. Här tar jag upp tolv ”ömma punkter”, där jag har sett detta återkommande mönster. Det kan säkert finnas flera ”ömma punkter” än just dessa, men jag nämner dessa tolv här eftersom det framför allt är dem som jag har mött och konfronterats med.

1. När de förlorar initiativet och inte själva får sätta agendan och får sista ordet.

På sina egna forum är det ok att de gör så, men när de befinner sig på kristna och på sina meningsmotståndares forum, då har man rätt att förvänta ett mer respektfullt beteende ifrån deras sida, men denna ”ömma punkt” tar tydligen ut sin rätt. Men det ska också sägas, att det finns ateister som visar den respekten.

2. När deras ateism ifrågasätts.

Här märker man ovanan hos ateister, att få sin ateism ifrågasatt och att inte få ”sitta i förarsätet” och angripa och ifrågasätta kristen tro och kristet liv. Av somliga ateister reaktioner att döma, så verkar det som att de har ”blivit tagna på sängen” då deras osmakligt och personangrepp sänker deras egen trovärdighet.

3. När deras ”Gudsupptagenhet” påtalas.

Detta är verkligen ”en het potatis”. Kommentarerna och reaktionerna på mina två senaste bloggtexter på detta forum visade verkligen detta. Där tog jag upp just ateister nästa upptagenhet av Gud i sitt tänkande och i sin argumentation. Ingen behöver dra samma slutsats som jag gjorde där och då, att det är ett ”Gudsbevis”, men att försöka förneka sin ”Gudsupptagenhet”, det är mot bättre vetande. Det är bara att läsa och lyssna till vad ateister och sekulärhumanister själva skriver och säger.

4. När ödmjukhet kommer på tal.

Det uppseendeväckande i detta är, att det är ateisterna själva som talar om ödmjukhet. De efterlyser nämligen ödmjukhet hos mig och även hos andra kristna, då vi skriver och säger, att vi vet att Gud finns och att vi kan veta vem och hurudan Gud är. Men de missar något väsentligt, nämligen att ödmjukhet är ett centralt Bibliskt begrepp och först och främst handlar om vår grundhållning av ödmjukhet inför Gud.(3)

Till detta hör det faktum, att ateister inte vet, att Gud inte finns. Och det har jag förståelse för, att detta är en ”öm punkt” som stör dem. Hur gärna skulle de inte vilja kunna säga, att nu vet vi, att Gud inte finns. Men den dagen lyser fortfarande med sin frånvaro.

5. När evolutionsteorins begränsning och orimlighet påtalas.

Då syftar jag inte enbart på att evolutionsteorin är begränsad till endast arternas uppkomst i djur- och växtriket, vilket i sig är en besvärande begränsning, då evolutionsteorin ofta används som ett argument mot Guds existens. Utan det frapperande är, att de måste sträcka sig bortom denna begränsning och är då beredda att tro på vilka ”mirakler” som helst som evolutionen och ”det naturliga urvalet” har klarat av att utföra under loppet av årmiljoner och årmiljarder, bara de slipper att ha Gud som förklaring. T.ex när det gäller så ”ytterligt fulländade och komplicerade organ”som exempelvis ögat.

Att föreställa sig att ögat med all sin komplexitet, skulle ha kunnat utformas genom ett naturligt urval, verkar ju iallra högsta grad absurt.

Detta enligt Charles Darwin.(4)

6.   När vetenskapens och ”den naturvetenskapliga metodens” begränsade räckvidd påtalas.

Ett faktum som ogärna vill erkännas, men som alla egentligen är medvetna om.

7.   När vår mänskliga kunskaps begränsning kommer på tal.

”Vår mänskliga kunskap är ett styckverk”.(5)  Detta faktum gäller oss var och en, vare sig vi förnekar Gud eller tillbeder honom.

Låt oss läsa några kloka ord av professor Stefan Einhorn: ”Vi ska naturligtvis tro på vår förmåga att förstå vår omvärld, samtidigt som vi aldrig får förlora vår ödmjukhet. Vi måste komma ihåg, att vi har oändliga vidder kvar att utforska. Man kan säga, att om den totala kunskapen om allt motsvarade en stor stad, så har vi hitills samlat så mycket kunskap att den skulle rymmas i en skokartong i en av stadens garderober”.(6)

8.   När ett absolut och objektivt sanningsbegrepp kommer på tal.

Absolut och objektiv sanning förutsätter en personlig, evig och allvetande Gud. När det då finns människor som säger, att det inte finns en absolut och objektiv sanning, så har de i samma ögonblick som de säger det, tillstått att det finns ett sådant sanningsbegrepp.

9.   När intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål bakom skapelsen påtalas.

När vi som kristna påtalar vad som nödvändigtvis måste ligga bakom livets ursprung och uppkomst, bakom de fysiska lagarnas och universums uppkomst, bakom de olika arternas uppkomst i djur- och växtriket och bakom människans skapelse, nämligen intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål, då är detta en stötesten och en ”öm punkt” för ateister.

Därför att då förs våra tankar till en personlig och evig Gud som Designer och Skapare som står bakom hela skapelsen.

Detta är inte långsökt på något vis, därför att all vår mänskliga erfarenhet lär oss vad som förutsätts för att något ordnat, helt och pedagogiskt ska kunna komma till stånd. Nämligen bakomliggande intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål bakom allt vad vi människor talar, skriver och gör.

Detta är också förklaringen till varför Richard Dawkins tillskriver evolutionen och ”det naturliga urvalet” rent ”Gudomliga egenskaper”.(7)  Dawkins förstår vad som krävdes för att kunna resultera i t.ex livets och medvetandets uppkomst, komplexa ting och design,men han vill inte acceptera att Gud finns. Just därför tillskriver han evolutionen och ”det naturliga urvalet” samma egenskaper som Gud har.

10.   När godhet och moral ska förklaras och motiveras.

”God och moral utan Gud ” är något som upptar mycket av ateisters och sekulärhumanisters tid och tankemöda. I sina böcker ”Tro och vetande 2.0” och i ”Upplysning i det 21:a århundradet”, så uppehåller sig Sturmark vid detta tema: ”God utan Gud – om godhet, ondska och moral”.(8)  Det är uppenbart, att det är svårt för ateister och sekulärhumanisters att kunna argumentera för godhet och moral, utan att ta med Gud i bilden. Gud är något av ett ”komplex” då godhet och moral ska avhandlas.

Med tanke på de avslöjanden som har kommit fram under de senaste veckorna genom hashtaggen ”Me too”, då kvinnor ifrån hela världen har trätt fram och berättat om mäns ”taffsande” och ”nedlåtande sexspråk” i både medie-, idrotts- och underhållningsvärlden, så är frågan om Gudlöshet och sexism hör samman? Vi lever i ett Gudlöst och sekulariserade samhälle som just nu skakas om av sin sexism. Godhet, allmängiltiga normer och objektiv moral är tydligen trångbodda i vårt Gudlösa och sekulariserade samhälle. Håller allt tal om ”God utan Gud” på att kollapsa i vår s.k. ”upplysta tid”?

11.  När evigheten kommer på tal.

Även här hämtar jag ex. ifrån Christer Sturmarks bok: ”Upplysning i det 21:a århundradet”, där Sturmark är ärlig i sin redovisning. Sturmark skriver: ”Personligen tror jag inte på ett liv efter döden, men jag vet att många religiösa människor har en sådan tro. Jag har respekt för denna tro: Jag kan inte erbjuda någon ersättning för en sådan tro. … jag kan inte bidra med en förtröstan om ett liv efter detta”.(9)  Framtidstro och evighetshopp som ändå är något så mänskligt närvarande under alla tider och varhelst vi människor bor i världen. Men heder åt Christer Sturmark för hans ärliga och uppriktiga vittnesbörd!

12.  När Jesus presenteras.

Jesus är utan jämförelse den största ”stötestenen” och den mest ”ömma punkten” inom ateismen. Något som är helt i linje med vad Bibeln säger om Jesus.

Jesus som historisk person och hans omutliga och kompromisslösa anspråk som han gör angående sig själv, och hans uppståndelse från de döda. Och att Jesus är deras och vår enda räddning för tid och evighet.(10) Vem som helst som inte personligen har mött Jesus, kan stöta sig på detta. Det erkänner jag villigt.

Ateisternas tro

Ateism kan definieras på lite olika sätt, men det som ateisterna har gemensamt det är, att de tror pånågot. Det är inte så, att ateismen gör att ateister inte tror på något, för det gör dom i allra högsta grad. De tror på vetenskapen, på ”den naturvetenskapliga metoden”, på vetenskapliga artiklar och på evolutionsteorin och på ”det naturliga urvalet”. De tror på det som kan utforskas och ”bevisas” av vår materiella och inomvärldsliga verklighet. Därför är det också så känsligt för ateister när vi som kristna påtalar begränsningar av det som kan utforskas och ”bevisas”. Därav deras skiftande reaktioner.

När detta är sagt om ateisternas tro, då måste det också sägas, att vi får inte blanda ihop deras tro med den tro som Gud ger åt var och en som ärligt och uppriktigt vill ha med Gud att göra. Den tro, som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.(11) Den tro som är en gåva från Gud och som innebär, att veta och att vara övertygad.(12)  Den tro som i Bibeln kallas för ”hjärtats tro”(13) och som står i ett motsatsförhållande till vår mänskliga tro, som vi kan kalla ”huvudets tro”. Utifrån ”huvudets tro”så ifrågasätts och förnekas Guds existens, medan ”hjärtats tro” leder till en relation med Gud och en övertygelse om att Gud finns och om vem och hurudan Gud är.

Men det ska också sägas, att utifrån ”hjärtats tro” så påverkas och formas även ”huvudets tro” hos oss som kristna människor, och så upphävs mer och mer motsatsförhållandet mellan ”hjärtats” och ”huvudets tro” hos oss kristna. Detta som i Bibeln kallas för ”sinnets förnyelse” och ”själens frälsning” och som är ett mål för vår kristna tro.(14)

Guds kärlek till ateister

Vi får inte glömma bort, att Gud älskar ateister, och det ska vi som kristna också göra, och gärna ha dem i vår vänkrets och bjuda hem dem till våra hem. Och vi behöver aldrig skämmas inför dem, för att vi är kristna och Bibeltroende, och vi ska alltid vara redo stt ge dem tydliga och genomtänkta skäl för den tro vi har.(15) Även om de inte där och då accepterar våra svar och skäl. Men vi sår in ”frön” eller ”säd” i deras liv och personligheter, som längre fram kan bära mycket frukt.

För mig personligen har kontakten och vänskapen med ateister varit och är både nyttig och berikande. Dels för att se och höra hur de tänker och resonerar, och dels för att järn ger skärpa åt järn; så skärper den ena människan den andra.(16) För mig som en övertygad kristen, så skärps jag upp i min kontakt och umgängelse med ateister, och min kristna tro och övertygelse bekräftas gång på gång. Och speciellt när kontakten och vänskapen bygger på en ömsesidig respekt, och då även när min kristna tro angrips och ifrågasätts. För det hör självklart till bilden, att så sker.

Väl mött!

Bengt Gustafsson

Källor: (1) Både kända och okända, döda och nu levande ateister och sekulärhumanister. (2) Världen Idag, World Press och Inblick. (3) 1 Petr. 5:6. Jak. 4:10. (4) ”Om arternas uppkomst”, av Charles Darwin. Bokförlaget Natur och Kultur. 2000. Sid. 143. I kap. ”Stötestenar för teorin”. Sid. 132-159. (5) 1 Kor. 13:9, 12. (6) ”Den sjunde dagen”, av Stefan Einhorn. Bokförlaget Forum. 2003. Sid.36. (7) ”Illusionen om Gud”, av Richard Dawkins. Leopard Förlag. 2006. Sid. 154-161. ”Svar på den nya ateismen”, av Scott Hahn och Benjamin Wiker. Fredestad Förlag. 2009. Sid. 69-71, 100-101. (8) ”Tro och vetande 2.0”. Nya Doxa. 2006.  Sid. 124-142. ”Upplysning i det 21 århundradet”. Fri Tanke Förlag. 2015. Sid. 209-228. (9) Sid. 15-16. (10) Både Gamla och Nya testamentets vittnesbörd om Jesus. Matt. 11:4-6. 13:57. 15:12. Mark. 6:3. Luk. 7:22-23. Rom. 9:33. Joh. 3:16-21. 14:6. Apg. 1:3. (11). Judas brev v.3. (12) Rom. 12:3. 2 Tim. 1:12. Hebr. 11:1, 11. Rom 4:18-21. (13) Rom. 10:10. (14) Rom. 12:2. 1 Petr. 1:9. (15). 1 Petr. 3:15. Kol. 4:5-6. (16) Ords. 27:17.

Guds godhet och tillvarons oändliga lidande

Ett återkommande tema i samtal med människor är förekomsten av det onda i världen och den troendes föreställning att det trots det observerbara eländet skulle finnas en god Gud och skapare bortom eländet. Man får inte ihop det liksom. Men premisserna för resonemanget är fel.
För om ett sådant samtal skall vara meningsfullt torde man börja med att definiera vad som är ’god’ och ’ond’. Som jag förstår det efter att ha brottats med etik och moralfilosofi i ett halvt sekel, finns det bland annat följande alternativa värderingsgrunder för vad som är just gott och ont.

a) Definitionen av vad som är gott och ont baseras på den talandes egennytta. Det ”jag” gillar är gott och det jag ogillar och inte vill utsättas för är ont. En generell konsensus om vad som då är gott kan inte vare sig förutsättas eller avgränsas. Jag-centreringen döljer nämligen möjligheten att själva det talande jaget redan är ”ond” i en eller annan bemärkelse. Myten om människan som grundläggande ”god” måste nämligen först verifieras innan man kan utgå från det. Ett samtal om vad som är ont och gott baserat på egennytta och egenintresse blir lätt ett förbital och inte just ett samtal. Men invänder någon, de flesta människor är ju överens om vad som är någorlunda rätt..eller?

I Norden är det fel att ha sexuellt förhållande till en underårig (enligt vårt kollektiva godtyckes definition) individ. I den muslimska världen med mångfalt fler individer är det inte det. Med vilken ’egennyttorätt’ anser vi oss vara bättre på det goda än hela den muslimska världen? Kutymer och sedvänjor har uppenbarligen normativ effekt på vad som anses vara ’gott’. Men det är ingen objektiv standard, det är kollektivt godtycke. Makthavares normer pådyvlas individen och individen gör som makten gör. Den moraliska egennyttan säger att det är onyttigt för mig att ha en annan standard för gott och ont än vad som är nyttigt för mitt egenintresse.

b) ”Kollektivetiken” har en annan utgångspunkt. Den innebär att det som är rätt aldrig kan definieras på förhand utan måste avgöras från andra utgångspunkter. Idag kan det vara gott att göra si eller så, i morgon kan det vara fel. Den aktuella situationens egna parametrar bestämmer vad som blir rätt i det ögonblick som jag reagerar på den uppkomna situationen. Handlingen kan egentligen inte kritiseras annat än om min respons på utmaningen åsamkar andra aktörer skada. Ledorden är ”största möjliga nytta för det största möjliga antalet” och förväntar av den handlande individen att den har en från den egna nyttan avskild ’bredblick’ som inrymmer ett större perspektiv än den egennytta som ovan beskrivits. Att det i praktiken inte blir någon större skillnad visas lätt om man påpekar att det bland många anses fult att vara privatkapitalist medan man utan vidare kan ingå i ett sammanhang som omhuldar skråväsende och partikamratskap med betydande kollektivkapitalism. Egennyttan döljs igen men nu i ett kollektivt rättfärdigande av ansamlingen av makt och penningmedel. Att dessa maktmedel sedan används på ett sätt som utomstående anser vara ”fel” är liksom inte intressant så länge de som har ”rätt” har makten.

Om inte arbetsgivares girighet hade utsatt arbetstagare för underskott och ovärdiga arbetsförhållanden hade fackföreningsrörelsen aldrig haft ett skäl att existera. Dess existens är ett underbetyg åt arbetsgivare med oskäliga vinstförväntningar som utnyttjar människors utsatthet. Deras ”ondska” är dock bara deras  egenintresse att göra sig rika på andras bekostnad. Om egenintresse alltid är fel, blir det mindre fel om det är en majoritet som har det?

Motverkansfaktorn facklig kamp visar sig dock åstadkomma samma effekt åt andra hållet. ”Om du inte är med i facket får du inget jobb”. Avgränsning betingad av egenintresset, ett kollektivt sådant denna gång. Är majoritetsuppfattningar rätt bara för att de omhuldas av ett flertal?

Det är rätt som ger många fler vad de vill ha än om några få vill samma sak?

Läsaren märker att ”gott och ont” lätt och oundvikligen glider över på och inlemmar  frågan om ”rätt och fel”. Kan något vara gott som är fel? Kan det onda vara rätt? Utan att ha definierat vad som är rätt eller fel från en annan utgångspunkt än vare sig egennyttan eller kollektivetiken blir samtalet ansträngt och mynnar ut i insikten att nog inte finns något som kan kallas absolut rätt eller fel. Om inte…

c) …det finns en objektiv standard som gäller för alla. Den som inhandlar en hushållsmaskin eller elektronisk manick får alltid med en bruksanvisning. Den garantisedel som oftast medföljer innehåller mängder av finstilt text som nästan ingen läser förrän manicken slutar fungera. Men att åberopa garantin förutsätter läsandet av och tillämpandet av det regelverk som tillverkaren har angivit. I det ögonblick manicken används felaktigt upphör varje garantiåtagande från tillverkarens sida. Detta förhållande känner alla till även om de flesta aldrig ägnar en tanke åt det.

Hela den värld i vilken vi lever är en något mer omfattande, men inte desto mindre av någon tillverkad och ytterst fint kalibrerad, ’apparat’ vars handhavande kräver tillverkarens instruktioner och deras tillämpning. När allt annat misslyckas, läs instruktionerna! Upphovsmannarätten regleras i lag och skyddar produkter från annat bruk  än avsett. Icke så när det gäller hela världen, där struntar majoriteten i det finstilta. När handhavandet inte överensstämmer med avsikten sker orätt, och det orätta blir något ont. Det som sedan kallas för det onda är således en konsekvens av att den objektiva standard som delgivits av den ursprunglige tillverkaren och ägaren frångåtts. Universell är den lag som säger att du skördar vad du sår. Och att konsekvenserna för missbruk ofrånkomligen kommer att vara något annat än den ursprungliga avsikten är också väl känt. Den som inköper ett fordon förväntas hålla trafikreglerna, den som kör mot rött bryter mot fordonets syfte och förvandlar det till ett mordredskap. Är fordonet ont? Nej men handhavaren är det i det ögonblick han åsidosätter tillverkarens intentioner.

Den kristna tron håller för sant att hela världen tillhör dess skapare och att skaparen givit en objektiv allmängiltig standard för dess handhavande. Inte bara har Gud gjort allt skönt för sin tid, Gud har också påtalat alla konsekvenser av avsteg från den standarden. Bibeln beskriver konsekvenserna in i minsta detalj. Den beskriver också att människorna ideligen och ända ifrån början konsekvent har tummat på alla dessa regler och därför skadat sig själva och sitt livsrum med förödande effekter för hela skapelsen. Bibeln refererar ca 480 gånger till ’ond’. 99% av dem återförs till människornas egen ondska. Myten att människan skulle vara god i sig är lika sann som att hävda att ett klot som är viktat genom inpassningen av ett lättare material på en punkt skulle tillåta att klotet rullar rakt. Eller om du vill, att ett obalanserat hjul på bilen inte skulle märkas under färd.

Men finns då ingen fristående ’ondska’? Kan vi verkligen göra gällande att det är människans agerande som ger upphov till allt ont? Finns inte den där ’djävulen’ som styr och ställer över människor? Och i så fall, har Gud inte skapat detta onda också? Och om så, har du inte Gud själv ansvaret för denna ondska?

Jag rörde vid det förhållandet att man inte kan tala om ”ont” och ”gott” utan att omedelbart hamna i diskussionen om vad som är ”rätt” och ”fel”. Kan överhuvudtaget något anses vara ”rätt” om möjligheten att göra ”fel” inte finns?  Ordet rätt och ordet gott kan bara ha värde om deras respektive motsatser också existerar som ett handlingsalternativ. Men lägg märke till att dessa negativa element bara existerar som avsteg från något, det vill säga de är negationer av något. Orätt är inte ett objekt i sig utan en konsekvens av ett frånsteg från det rätta.

Ondska är inte ett skapat objekt utan en perversion av något som i sig självt är och var gott.
Det är när ett val träffas att göra vad som är orätt som det onda uppstår. Det onda är en parasit på det goda och existerar bara som sådan. Den är likt cancertumörerna en autopilot med mål att förstöra sin ’värd’ och är därmed självdestruktiv. Det onda skapar aldrig något, det förvränger bara något som var till och som kunde förvrängas. Alternativet hade varit en mekanisk värld utan något som helst moraliskt ansvar för någon. En amerikansk komediserie för länge sedan visade upp en mängd hyss och bus där det alltid slutade med ursäkten ’Oh the devil made me do it’ , ”de var Djävulen som fick mig till det”. Djävulen får visserligen till det, men bara genom att låta oss få vad vi inte borde ha när vi väl låtit oss själva sukta och lusta efter det som från början var förbjudet.

”Hela världen är i den Ondes våld”. Ja, men bara för att människornas tillstånd är detta: ”Då såg Herren att människornas ondska överallt på jorden var stor och att deras hjärtans uppsåt och tankar i allt var onda.” Onda enligt vems definition? Inte deras egen, men väl skaparens.

Att diskutera det onda utan att ha förstått vad syndafallet har åstadkommit med människan är att ha frånsagt sig alla möjligheter att förstå människans latenta ondska. Således skyller vi i samtiden på allt annat än just oss själva. Ekonomiska system är skulden, rasism bär skulden, religionen är skyldig till alla krigen, ja stort sett allt annat bär skulden för världens elände, allt annat än människan själv. Men det är på den punkten det förhåller sig precis tvärtom.

I urberättelsen om människan möter vi det hela komplexet i en ’nötskalshistoria’. Kain som dräper sin tvillingbror gör det för att han gjort avsteg från det som var känt som rätt. Hans egen insats får inget godkännande från Högsta ort och istället för att rätta in sig i vad som är rätt röjer han den ur vägen som gjorde vad rätt var. Så blir den orättfärdige ensam herre på täppan. Tillfälligt. Vad som är rätt bestäms nämligen inte av den egenmäktige och egennyttige utan av den som har upphovsmannarätten och som  har rätt att begära vad som är långsiktigt rätt och riktigt.

Djävulen lyckades få människan att tro på en lögn: ”Gud vet att när ni äter av det förbjudna trädet, då blir ni själva gudar och vet vad som är rätt och vad som är fel”. Ni kommer att bli Gudar själva och ingen skall längre tala om för er vad som är rätt eller fel!  Facit? Vi vet att vi gör fel men kan inte låta bli att göra det. Det sa han inget om! Men så är han en lögnare från begynnelsen. Kan någon ljuga som inte också talar sanning? Lögn behöver bara 1% avsteg från sanningen för att vara just det. En halvsanning är alltid en hellögn.

Vad med allt det onda i världen? Vad med alla naturkatastrofer, alla missbildade barn, all hungersnöd, alla jordbävningar och naturkatastrofer? Nog är de väl onda? De är konsekvenserna av att den värld i vilken vi lever gradvis ackumulerar allt fler konsekvenser av att skapelsen genom människornas samlade synder blir alltmer genomsyrad av sitt eget sammanbrott. ”Hela skapelsen våndas och längtar efter sin befrielse”. Den är underlagt förgängligheten, förgänglighet betyder att allt som från början fungerade korrekt gradvis når sin död och sin undergång. Eller om man så vill: sin termiska död.

Människan har en betydande del av ansvaret för processerna. Det var inte Gud som skapade den plast som nu hotar att förstöra det marina liv som så många är beroende av. Det var inte Gud som bad oss bygga kärnvapen, han gjorde kärnreaktionerna ’säkra’ i solen, han bad oss inte att så tillbedja solen att vi försökte tygla dess energimekanism på jorden. Det var inte Gud som satte kärnvapen i händerna på Iran eller Nordkorea.

Det var inte gud som fällde atombomben över Nagasaki eller Hiroshima. Det var människan.

” Var var Gud när det eller det hemska hände?” Var var Gud när ISIS skar halsen av kristna föräldrars spädbarn medan de satt i föräldrafamnen? Var var Gud under Hitlers utrotningskampanj av judar och zigenare, homosexuella och andra som bedömdes som ’entartete Menschen’?

Var är Gud när du har bestämt dig för att låta din egennytta definiera vad du tänker göra? Vill du ens ha hans inblandning?  Om inte varför frågar du då varför Gud inte förhindrar andra att göra fel? Då borde du läsa hans instruktioner, hans villkor för livet i hans värld. Om du inte inser att det du inte förebygger genom insikt och acceptans av ägarens instruktioner kommer att ha oönskade men förutsagda resultat, så gnäll inte sedan när dessa resultat oundvikligen inträffar. Gud har sådan respekt för sin skapelse att han visserligen ger oss instruktionerna men överlåter åt oss att följa dem eller låta bli.

En norsk bosättning nedom ett brant berg har skydd för den ständiga ström av västliga vindar som gör livet besvärligt just där. Berget är skogstäckt. En skogsentrepenör, som förstås inte själv bor på orten, köper skogsmarken, byborna gläds åt pengarna, skogen avverkas. Nästa vinter är snöfattig, och nästa och nästa. Men den fjärde vintern blir snöfallet ymnigare och väderförhållandena ger snön riskabla egenskaper. En skidåkare på offpistäventyr utlöser en lavin. Halva samhället försvinner ut i havet.. Var var Gud? Nästa fråga: varför frågade de inte Gud innan de bosatte sig där, innan de avverkade och sålde sin skog? Fanns det inga lavinspår där i trakten förut? Varför låter människan bli att tänka efter före? För att hennes tankar är allenast onda överallt. Ur Gud, skaparens synvinkel.

Jag har haft hönsgård och äggpullor. Ponera att en ondsint mård tar sig in under staketet och mördar alla mina höns medelst halsavslitning. Gör det mig ond? Jag äger allt, men om jag skall förhindra mården att vara mård och göra vad mårdar gör måste jag förbjuda eller bygga om mården. Jag kan inte förbjuda mården att vara det han är, om det var jag som skapat mården. Mården är inte ondsint, det är en moralisk värdering som inte finns för  något annat än människan och den fallna ängeln Lucifer i denna skapelse. Och inte ens Satan var det förrän han valde att göra vad ont är. Det är inget tvång att göra fel, det blir dock en svårbruten vana när man väl börjat.

”Ingen av er skall understå sig att säga att det är Gud som har frestat honom att göra fel, Gud frestas inte och frestar ingen, men var och en blir frestad när denne förleds av sitt eget habegär. När begäret så har blivit havande ger det liv åt och föder synden, och när synden har löpt linan ut ger den säker död.”

”Och säg till detta folk: Se jag ställer inför er två vägar, en väg till liv och en väg till död.”

Man får inget nobelpris för att inse vilken väg mänskligheten har valt.

Världen är  nog i den ondes våld, och hans medhjälpare är de som skyndar sig att göra allt det som inte Gud anser vara gott. Men det finns en gräns satt för detta tillstånd. I tiden och rummet som vi bebor. Gud har sagt det också.

Teddy Donobauer, Doncaster dem 30 Oktober 2017

Apolog-etik: hur apologeter bör tänka kring Donald Trump

Någon vecka innan det amerikanska presidentvalet förra året pratade William Lane Craig i sin undervisningsserie Defenders om hur en kristen bör tänka kring det. Han hade två poänger: att kristna mycket väl kan rösta på en brusten (”flawed”) kandidat, och att 2016 års val var särskilt viktigt för att presidenten kommer utnämna domare i Högsta Domstolen.

Alla åhörare som yttrade sig höll med och flera av dem deklarerade att de därför skulle rösta på Donald Trump. För det Craig hade yttrat var Trumpargument direktimporterade från Internet och uppfattades som det, trots att de i sig inte alls är argument för Trump. De kan ju lika gärna användas för att stödja Hillary Clinton. Det gör dem till väldigt dåliga argument.

Efter valet blossade en debatt upp i en amerikansk facebookgrupp för kristna apologeter om hur man förklarar för sina ickekristna vänner varför det var en bra idé att rösta på Trump. Jag orkade inte ta mig igenom alla kommentarer, men förbluffande många delade trådskaparens idé om att ett kristet handlande var att stödja en blåljugande, stenrik mytoman och narcissist som är helt oberäknelig och skryter om att ligga runt och begå krigsbrott.

Jag har ägnat mycket tid och energi åt att bekämpa främlingsfientlighet, både för och efter publiceringen av min och Stefan Swärds bok Jesus var också flykting. När jag argumenterar för att man utifrån en kristen moral som håller gyllene regeln (Matt 7:12) för sann inte kan stödja eller hylla tvångsutvisningar från rika, trygga länder till fattiga, krisdrabbade länder, använder jag mig av samma logiska resonemang som när jag bedriver apologetik. Jag försöker systematiskt beskriva konsekvenserna och implikationerna av grundläggande kristna etiska värden.

Som apologet är jag framför allt intresserad av att människor ska vara konsekventa. Om du är ateist vill jag att du ska vara konsekvent ateist, och inte låtsas att det finns någon mening, moralisk sanning eller rationalitet enligt din världsbild. Om du är buddhist vill jag att du ska vara konsekvent buddhist och inte anse att glädje, kärlek och skratt är något positivt utan något som för oss bort från nirvana. Och är du kristen vill jag att du ska vara konsekvent kristen, och ha samma etiska värderingar som Jesus och försöka leva som honom genom Guds nåd och Ande.

Så medan jag å ena sidan gärna samarbetar med apologeter från vitt skilda traditioner och som har olika åsikter om det som står utanför klassisk apologetik, så kan jag inte hymla med att jag tycker att det är viktigt att alla kristna – och det inkluderar självfallet apologeter – har en biblisk etik som vi försöker efterleva. Det i sig exkluderar främlingsfientlig ideologi.

Därtill tycker jag det är uppenbart att personer som Trump förkastar logik och argument, och stoltserar med osanning och urspårade idéer. Att apologeter som i övrigt är intresserade av sunda argument och sanningssökande skulle finna det attraktivt är för mig obegripligt, och beror troligtvis – som mycket annan populism dessa dagar – på att deras informationsflöde är så vinklat att de inte kan se Trumprörelsen, SD med mera som de irrationella, onda rörelser de faktiskt är.

Svensk apologetik är mycket inspirerad av amerikansk och engelsk, och då är detta något viktigt att ha i bakhuvudet. Vår apologetik kommer inte vara konsekvent eller ens Jesuslik om vi inte tänker över våra moraliska ställningstaganden, och i synnerhet hur vår syn på politik och samhälle stämmer överens med våra etiska grundvärderingar. Det är inte för inte som Petrus sammankopplar apologetik och kristen livsstil i de bibelverser som blivit mest centrala för den apologetiska rörelsen:

Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har. Men gör det ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om ert goda levnadssätt i Kristus får skämmas för sitt förtal. (1 Petr 3:15-16).

Micael Grenholm

Uppdatering: Här bemöter jag delar av kritiken detta blogginlägg har fått.