Etikettarkiv: Moral

Genom tron vet vi


I tidigare bloggposter har jag delat tankar om hur den kristna tron är beskaffad. Jag har gång på gång gjort gällande att det finns betydligt mer som talar för en tro på Gud, om än inte vilken Gud som helst, än för tron att någon Gud inte skulle finnas.

Låt mig nämna några skäl till varför jag tror att Gud har talat klartext i sitt ord och att själva gåvan att kommunicera med ord är en bra indikator på det som ordet hävdar om oss: vi är verbalt kommunikativa varelser som trots alla lögner som också omger oss ändå kan tala sanningen.

Det första för mig avgörande skälet är den beskrivning av människan sådan hon är som föreläggs på i stort sett varenda sida i bibeltexten. Det är själva det faktum att om jag lägger en bibelsida bredvid en dagstidning så finner jag att de beskrivningar av mänsklig aktivitet som omger mig i båda texterna inte bara samstämmer i en beskrivning av människans beteende utan också bekräftar den moraliska ambiens som hela tiden finns där. Vi blev utestängda från ett paradis, men slutar inte tro oss om att bygga en replik. Vi lärde oss skillnaden mellan gott och ont men saknar förmågan att konsekvent göra det goda. Vi beskrivs av bibeln och av samtidens krönikörer med samma slag av eftermälen och tillmälen. Alla våra svagheter redovisas kristallklart i bibeltexterna, och det är inte så konstigt att vi känner igen oss, de är nämligen skrivna just av det skälet att vi skulle ta till oss insikterna om våra tillkortakommanden från andras misstag i det förflutna så att vi skulle slippa göra om alla misstag själva. Många av de misstag som människor kan göra är direkt dödande, varför det är smart att lära sig av andras misstag. Vi lever helt enkelt inte läge nog att göra särskilt många misstag på egen hand. Men det krävs ödmjukhet för att lära av andras misstag. Men här spelar den evolutionhysteriska villfarelsen in: i en helt grundlös tillförsikt om att hela tiden bli allt bättre och överlägsna tidigare generationers medlevare fnyser vi åt tanken att vi skulle vara dem lika som var så ”primitiva” att de inte ens hade smartphone.

 

image/jpeg
Vad är då en människa att du tänker på henne? En dödlig att du tar dig an honom?Psaltaren 8:5

Som student av människosläktet under snart sagt 70 år så har det varit mig till oändlig glädje att ha ett slags schablon för vad som är mänskligt möjligt och därför också troligt. När Pontus Pilatus förde ut den inför människomassan förhatlige Nasareén undslapp han sig en dramaturgisk gest: ” Se Mannen” sa han. (Just det: Ecce Homo kommer därifrån.)  Nu var den mannen i alla delar så annorlunda än alla andra män att blotta gesten retade upp folkmassan än mer. I sin ovilja att visa sig vara långt mindre människa än han var gjorde de som i allt väsentligt sker idag. De som visar oss på våra brister elimineras ur synfältet: alltså ”Korsfäst korsfäst.” Men det är inte bara individen som står dr dömd av massan som fångar min blick. Det är också hur enkelt det är att leda och förföra massorna i sig. 
I stort sett samma människor som den fredagsmorgonen vrålade sig hesa i pöbelrop hade bara någon dag tidigare hyllat honom som möjligheten till en uppfyllelse av ett tusenårigt hopp om politisk självständighet undan ockupanterna från än Grekland, än Egypten, än Persien än Rom. De laddade sina hyllningsrop med ambitioner som de hade grumliga förställningar om. Massans beteendeskala har gjort mig alltmer misstänksam mot alla massbeteenden. När någon hävdar att ”så tänker ju alla” inser jag oftast att då har nog massan blivit pålurad något som den inte begriper.
Min egen mor, nu 95 år befann sig i Berlins Olympiastadium när 100.000 propagandarusiga tyskar med hitlerhälsningens utsträckta arm vrålade Ja till Adolfs Hitlers fråga: ”Vill ni det totala kriget?”
Mor berättar: ”Jag hörde nån som skrek ja alldeles intill mig! Det var jag.. Hon var vid det laget bara en tonåring. Massornas lättleddhet beror på bristen av den själens ballast som bland annat utgörs av Guds närvaro i människan. Denna närvaro är inte en fråga om ’försanthållande’ utan om verklig närvaro av Guds egen ande.  Jag vet det är rena grekiskan för den som tror att kristen tro är en slags mental inställning enbart.

Det är för att vi genom skrifternas vittnesbörd lärt känna inte bara oss själva och vad vi är kapabla  till, utan också sett den lodlina som Gud själv håller upp för oss för vad som verkligen menas med att vara människa  som vi förstår ved som menas med att bli född på nytt. Ingen apologetisk artikel i världen kan så i grund förändra hela människan. Där hjärtat inte omformats och getts nytt innehåll har hjärnan liten nytta av kunskap.

Ett andra starkt skäl till att ha en kristen övertygelse kommer ur det som kallas för profetiorna: Mellan 1500 och 400 år före Jesu ankomst till världen gjordes det detaljerade förutsägelser om vad Han skulle komma att göra och säga och utsättas för under sina dryga tre decennier i livet. Detaljerna är så specifika att även den mest skeptiska människa med en god förmåga till att göra sannolikhetskalkyler blir häpen när det kan ställas upp en lista på mängder av kritiska ”tillfälligheter” (det är vad vaneskeptikerna kallar dem) som alla uppfylldes och bevittnades och nedskrevs för vår skull. Vad är bevis? I det flesta fall visar det sig att bevis är beroende på förutfattad mening. Det som någon inte anser kunna finnas får ju helt enkelt heller inte finnas för då faller ju allt. Exempel: Guds röst faller över en grupp människor som alla deltar i något de inte förfogar över. Några hör och förstår, de andra säger ”Oj vad det åskar idag”. (Oavsett om himmelen är klarblå vid tillfället.)  Närhelst en naturalistisk ’förklaring’ presenteras lockas människor att tro att det är allt som finns. Att själva naturen är ett enda gigantiskt under blir ju inte så tydligt med den piratlappen för båda ögona.

Den i nutiden mest dominanta profetiska verkligheten är att åse hur världen beter sig i och runt fenomenet det judiska folket. Igen: på punkt efter punkt uppfylls löften som Gud har gett till det judiska folket, och dag för dag sker det saker som var otänkbara före 1948. Men som nu uppfylls med allt kraftigare vridmoment. Det som sker i Israel och Jerusalem är den balanspunkt vid viken hela världens öden kommer att avgöras, så säger skriften och så agerar världens makter. Judeehat är hävstång för att jaga judar till Israel, Det är deras enda säkra tillflyktsort. Samma natner som driver dem ut hatar dem för att de bygger bostäder åt dem som drivs bort från sina gamla hemländer.  En viss Richelieu vid Napoleons hov blev ombedd att ge ett enda bevis för Guds existens. Svaret blev ’Les Juifs, monsigneur!” ”Judarna ers nåd.” Det äör förunderligt hur människor kan vara åsyna vittnen till ett dagligt inträffande av uppfyllda förutsägelser utan att ta någon notis om att det är på det viset.

För tänk om bibeln har rätt om den framtida historien? Då har den ju också rätt om den ursprungliga historien. After att ha studerat hela bibeln som ett sammanhängande dokument med en och samma berättelse i 66 volymer i snart 50 år har omfånget av dessäkthet och sanningshalt blivit en självklarhet. Den talar helt enkelt sanning om människans belägenhet, men hon ser sig ogärna i spegeln, för lögnen ger mer tröst. Jodå, har Bibeln rätt då sitter människan på pottkanten rejält. Och då kan det ju tänkas att människor reflekterar över vad det är som hon har missat. Så gladeligt som det svenska samhället har kastat ut de tio Guds bud lika surt skördas nu effekterna. ”Endast i dig min Gud finner mitt hjärta sin ro” Hette det förr då när budet om att sätta Gud först var normalt (inte så att alla som sa det gjorde det, men ändå) Titta nu på hur bra vi klarar oss med psykofarmaka i miljardkronors klass, hur generationer saknar framtidshopp. Se hur ’du skall inte ha begär till din nästas ..någonting’ har ersatts av ett lögn och stöldvälde utan motstycke. Hur avund höjts till skyarna som ’kamp för mina rättigheter’. Ja listan kan göras precis hur lång so helst. Den disintegration som samhället uppvisar har direkta kopplingar till det som har skett i historien, ända tillbaka till början.

Så även om jag bortsåg från den personliga och dagliga gemenskapen med Gud genom Guds ande och Guds ord så skulle jag ha överväldigande bevis för att bibeln måste vara sannare än allt annat som är skrivet. (Inklusive denna bloggtext!)
Och vet ni vad: alla angreppen på Bibeln och möjligheten att den talar sanning bekräftar tilltron till den hundra gånger om. Något som så ivrigt förnekas måste ju slå hårt på någon nervknut i botten på denna mänsklighet, att den febrilt kämpar emot ända till sin död och egen undergång, hellre än att kapitulera inför den Gud i vilken vi alla lever, andas och är till.

Men ser ni: oavsett vad vi tror eller inte, så kommer alla att böja sina knän och bekänna att Jesus är Herre. Det är bara så klokt att göra det friviligt! Medan man har liv nog att komma på bättre tankar.

/ Björn Donobauer  Doncaster 7 November

Annonser

En vanlig dag med eller utan Gud?

Dag efter dag passerar utan att vi kanske alltid reflekterar så mycket över det. Vardagen är för de flesta ganska inrutad och fylld av rutiner som ger trygga hållpunkter och ett meningsfullt innehåll. Vi stannar sällan upp inför det som är invant och tillsynes självklart för oss. Men vad händer om vi gör det? Vad händer om vi faktiskt gör halt och tillåter oss att ärligt undersöka och utvärdera hur väl vår bild och uppfattning av vardagen och världen stämmer överens med verkligheten?

Jag kommer nu att beskriva ett förlopp över en ganska vanlig dag i livet för de flesta, och sedan visa hur Gud finns med mellan raderna när vi börjar bryta ner innehållet.

Föreställ dig detta:

Du vaknar på måndagsmorgonen. Du bestämmer dig för att gå upp, äta frukost och göra iordning dig för att åka iväg till jobbet. På vägen till jobbet är du bara centimeter från att köra på en cyklist och drar en lättnadens suck för att det hela inte slutade värre. Skärrad av tillbudet kör du ännu mer uppmärksamt resten av vägen. Väl framme på jobbet kommer du ihåg att du lovat en kollega att lämna tillbaka en film du lånat. Kollegan var väldigt tydlig med att filmen behövde återlämnas senast idag. Du suckar lite över ditt dåliga minne och sätter dig i bilen och åker hem och hämtar filmen på förmiddagsrasten. Kollegan blir glad över din pålitlighet. På jobbet presenteras ett nytt långsiktigt projekt som verkar intressant. Trots måndagskänslan i övrigt så får du lite ny arbetsglädje och motivation för det mål som du och dina kollegor tillsammans ska försöka nå. Jobbet känns faktiskt meningsfullt för första gången på ganska länge.

Efter arbetsdagen känner du ett behov av att komma ut och röra på dig och bestämmer dig för att ta en skogspromenad i det fina vädret. Du känner dig tillfredsställd med livet och njuter av naturen som står i full blomning och är en fröjd för dina sinnen. När du kommer hem så möts du av din partner innanför dörren som möter dig med ett leende och ger dig en kram. Du slås av en djup tacksamhet över att få känna sådan kärlek och tillit till personen framför dig.

Efter middagen sätter du dig i soffan och slår på nyheterna. Staden du bor i har skakats av ett brutalt mord och du nås av nyheten att en gärningsman äntligen är identifierad och gripen. Du stänger av, skakar ledsamt på huvudet åt eländet medan du hoppas på att rättvisa kommer att skipas.

Trött efter en lång dag kryper du tillslut i säng. Det sista du minns att du hinner tänka innan du somnar är ifall du ska lämna bilen hemma imorrn och ta bussen till jobbet. Det är ju bättre för miljön, och sen var händelsen med cyklisten imorse mycket obehaglig.

skc3a4rmavbild-2018-10-31-kl-21-33-27-e1541018108845.png
En vanlig dag, vilken som helst, vittnar den om Gud?

Kände du igen dig? Vardagen är förhoppningsvis inte alltid fullt så dramatisk, men i övrigt var det väl ett ganska realistiskt nedslag i en av livets många vardagar?

Det är inte sällan vi tänker att de svåra existentiella och filosofiska frågorna handlar om det stora och ogripbara i livet, men i själva verket så genomsyrar de allt vi gör i både stort och smått. Som det vi utför en helt vanlig dag i livet. Vår vardag handlar till stor del om vår världsbild. Frågan jag därför vill ställa är: Vad gör det för skillnad om Gud existerar jämfört med om han inte existerar den här ovan beskrivna dagen?

Låt oss undersöka! Vi börjar från början:
– ” Du bestämmer dig för att gå upp, äta frukost och göra iordning dig för att åka iväg till jobbet.”

Du gör detta av egen fri vilja (nåja, just på måndagsmorgon kanske det mer är på tvång). Vi ser oss som personliga varelser som fattar egna självständiga beslut.

  • Om Gud finns så existerar en immateriell verklighet och en grund för att vårt medvetande är mer än vår fysiska hjärna. Vi har verklig fri vilja som agenter med intentioner, och är inte programmerade maskiner utan ansvar för våra handlingar.
  • Om Gud inte existerar och den yttersta verkligheten är enbart materiell, finns ingen reell fri vilja att tala om. Då är det bara en illusion och ditt agerande och din upplevelse av fri vilja är bara resultatet av atomernas placering i din hjärna just då.

– ”På vägen till jobbet är du bara centimeter från att köra på en cyklist och drar en lättnadens suck för att det hela inte slutade värre. Skärrad av tillbudet kör du ännu mer uppmärksamt resten av vägen.”

Du blir skärrad för scenariot som kunde ha hänt eftersom du vet att en påkörning av cyklisten troligtvis skulle innebära skada och lidande, i värsta fall död.

  • Om Gud finns så har varje människa ett inneboende och okränkbart värde av Gud givet. Varje människa är skapad till Guds avbild och är unik och värdefull. Du är inte resultatet av en slump utan Gud har valt att skapa just dig.
  • Om Gud inte existerar är det inget mer speciellt med människor än med stenar, bananflugor eller bilar. Då är människan enbart materia bland annan materia och människovärdet blir något vi tillskriver oss själva som människor, utan en objektiv grund.

    – ”Väl framme på jobbet kommer du ihåg att du lovat en kollega att lämna tillbaka en film du lånat. Kollegan var väldigt tydlig med att filmen behövde återlämnas senast idag. Du suckar lite över ditt dåliga minne och sätter dig i bilen och åker hem och hämtar filmen på förmiddagsrasten.”

    Du har lovat något och sätter värde på att hålla ditt löfte, på samma sätt som du vill tala sanning och inte ljuga.

  • Om Gud finns så existerar objektiva moraliska värden som rätt och fel. Vårt samvete är den moraliska kompass som Gud har lagt ner sin lag i hos alla människor. Vi kan lita på att vår moraliska intuition relaterar till en verklig objektiv moralisk lag.
  • Om Gud inte existerar så är moraliska värden bara subjektiva och godtyckliga. Varför skulle det vara fel att bryta ett löfte? Det finns ingen yttersta, oföränderlig standard för rätt och fel utan människan själv är alltings mått.

    – ”På jobbet presenteras ett nytt långsiktigt projekt som verkar intressant. Trots måndagskänslan i övrigt så får du lite ny arbetsglädje och motivation för det mål som du och dina kollegor tillsammans ska försöka nå. Jobbet känns faktiskt meningsfullt för första gången på ganska länge.”

    Att känna meningsfullhet, arbeta mot mål och se syften med saker och ting är grundläggande viktigt för oss människor. Utan detta blir vi snabbt desillusionerade och i värsta fall deprimerade.

  • Om Gud finns så finns det också en objektiv mening och ett syfte med din och min existens, och när vi upplever mening, syfte och mål i vardagliga delar av tillvaron så går det också att förankra i verkligheten utanför oss själva.
  • Om Gud inte existerar så finns det heller ingen objektiv mening eller något syfte med vår existens. Det finns ingen tanke bakom universums eller vår egen existens och det vi gör på ett personligt plan som kan upplevas meningsfullt och värdefullt blir enbart subjektivt. Mening, syfte och mål blir ytterst sett en illusion.

    – ”Efter arbetsdagen känner du ett behov av att komma ut och röra på dig och bestämmer dig för att ta en skogspromenad i det fina vädret. Du känner dig tillfredsställd med livet och njuter av naturen som står i full blomning och är en fröjd för dina sinnen.”

    Du tar in den härliga upplevelsen via dina sinnen och känner njutning. Du ser skönheten i den blomstrande naturen runt omkring dig.

  • Om Gud finns har han designat oss och vi kan lita på att våra sinnen är gjorda för att fungera med syftet att vi genom dem kan ta in information från vår omvärld. Vi upplever skönhet eftersom skönhet, liksom godhet, är något verkligt och har sin grund i Gud själv.
  • Om Gud inte existerar finns det ingen tanke bakom dina sinnen. Det finns ingen grund för att förlita sig på att de är i kontakt med en verklighet utanför dig själv. Likadant är det med förnuftet. Skönheten du upplever syftar inte till att vara skönhet utan blir endast föremål för din egen personliga smak.

– ”När du kommer hem så möts du av din partner innanför dörren som möter dig med ett leende och ger dig en kram. Du slås av en djup tacksamhet över att få känna sådan kärlek och tillit till personen framför dig.”

Kärleken är stark och får oss att göra nästan vad som helst för den vi älskar. Den möter ett oerhört djupt behov inom varje människa.

  • Om Gud finns så är han också kärlekens ursprung. Kärlek är något relationellt och Gud, som är treenig, är kärlek till sitt själva väsen. Kärlek är något gott och verkligt existerande, och vi kan älska eftersom Gud älskat oss först.
  • Om Gud inte existerar så reduceras kärlek i bästa fall bara till en känsla precis som rädsla eller ilska. Att älska eller hata någon, vad gör det ena bättre eller sämre, det är ju bara kemiska reaktioner i vår hjärna?

    – ”Staden du bor i har skakats av ett brutalt mord och du nås av nyheten att en gärningsman äntligen är identifierad och gripen. Du stänger av och skakar ledsamt på huvudet åt eländet medan du hoppas på att rättvisa kommer att skipas.”

    Vårt rättssamhälle är byggt på moraliska värderingar såsom att det är fel att döda andra människor och att det krävs ett straff för skulden som uppkommit för att rättvisa ska skipas.

  • Om Gud finns, så existerar objektiva moraliska värden. Rätt och fel existerar som mer än bara personliga åsikter. Det goda som är rätt är grundat i Gud själv som till sitt själva väsenär både god och rättvis. Gud själv utgör den högsta och oföränderliga standarden.
  • Om Gud inte existerar så är moralen endast ett mänskligt påfund, en social överenskommelse. Det går inte att hävda att en viss människas moral är bättre eller sämre än någon annans, för på vilka objektiva grunder ska vi bedöma det?

    Låt oss nu sammanfatta och identifiera de saker som blir avgörande och som berört de olika delarna av den beskrivna dagen. Det handlar om åtminstone åtta områden:

  • Fri vilja
  • Människovärde
  • Objektiva moraliska värden – gott/ont, rätt/fel,
  • Mening
  • Mål
  • Syfte
  • Våra sinnen
  • Verkliga begrepp som kärlek och rättvisa

 

Vi har bara skrapat lite på ytan av dessa områden och syftet här var inte att ge en uttömmande förklaring på varje punkt, det tillåter inte utrymmet. Poängen var istället att visa på hur Gud på ett ofrånkomligt sätt hör ihop med det allra mest vardagliga i våra liv.

 

Som tidigare nämnts så kan vi välja att gå vidare med livet utan att stanna upp och fundera över vilken världsbild vi anammar och låter oss påverkas av. Vår världsbild är ju en del av det vi bygger vår identitet på, och faller den så faller vi på ett sätt med den. Men faller vår världsbild sönder betyder det att något annat är sant istället. För sanningen kommer vi inte undan. Vill man upphäva en sanning så går det endast att göra genom att införa en annan sanning, inte genom att radera själva sanningsbegreppet som sådant. Det kan ge viss tröst eftersom det innebär att allt inte plötsligt flyter, utan att det finns en fast grund att stå kvar på i utgångsläget.

Vi kan välja att undvika att utforska vilken världsbild som är logisk sammanhängande, trovärdig och möjlig att leva efter. Det valet måste självklart få vara upp till oss var och en. Men låt oss då komma ihåg att livet består av ett stort antal sådana här vardagar, och om en enda sådan vardag

faktiskt är otroligt svår, för att inte säga helt omöjlig, att verkligen leva ut konsekvent enligt en världsbild som utesluter Gud, hur mycket svårare blir då inte livet som helhet att få ihop utan Gud?

 

/ Emelie Rynningsjö

Guldmyntfoten och de tre björnarna – om Gud som moralens garant och rättesnöre

Det som nu kommer att vara bloggposten huvudärende; att en kristen gudstro är en garant för att det finns verkligt rätt och fel, har dryftats många gånger. Det finns vanliga och säkert ovanliga invändningar, här ska vi se på några olika sätt att se på Gud som moralens garant. 

Först ett ord om de där björnarna, de träffade ju inte sagofenomenet Guldmyntfoten utan Guldlock (en riktig sagofigur, eller etablerad kanske man ska säga, för sagofigurer kanske inte riktigt finns!?). Det handlar alltså om flickan Guldlock som kommer till ett hus, rör lite saker, äter lite mat, med mera, och allt visar sig tillhöra tre björnar som bor i huset. De upptäcker spår efter henne: ”Någon har ätit av min mat”, ”Någon har sovit i min säng, och gör det fortfarande” är några citat som mitt minne återger från barndomens sagoläsande. Mer av sagan finns här. 

The_Three_Bears_-_Project_Gutenberg_eText_17034
Guldlock och de tre björnarna. Från vänster: Mamma Björn, Barnet Björn, Pappa Björn. Frånvarande: Guldlock

Nu ska vi gå över till den helt fiktiva sagan om Guldmyntfoten och de tre björnarna eller hur pengars värde garanteras och omfamnas. Jag räknar med att denna titel kommer att göra den till en storsäljare i åldrarna 5-7 år! 

Det var en gång tre björnar som ville göra något annat i livet än att gå i ide. De bestämde sig för att köpa upp blåbär av blåbärstrollen med hjälp av pengar de själva gjorde. 

Den första björnen hon tog fram papper och penna och började rita ett fint mönster, så skrev hon en siffra som motsvarade det antal kottar som den var värd (som vi alla vet är blåbärstrollens enda glädje i livet som är större än att plocka blåbär att få fatt i kottar). 

Hon kom till det första blåbärstrollet, halade fram sin fina sedel och förväntade sig få rikligt med blåbär! Men blåbärstrollet skakade på huvudet, för honom var inte lappen värd en enda kotte, och inga blåbär ville han därför ge björnen. ”Men jag tycker den är värd det!” insisterade björnen. Ett annat troll kom vägen förbi, hon kände björnen och tyckte att den var värd flera kottar och gav björnen blåbär för sedeln. 

Den andre björnen, han samlade ihop kottar, han band dem samman med band och skrev utanpå de hopknutna kottarna antalet av dem och allt annat man behövde veta för att förstå att det var fina kottar! Han gick och mötte blåbärstrollen, de bytte glatt till sig kottar mot blåbär och de uppskattade att det stod mer förklarat och garanterat på omslaget till kottarna! 

Den tredje björnen hon började samla in kottar tills hon hade ett stort förråd, sedan gjorde hon ett antal papperssedlar och skrev på var och en av dem upp den andel av kottarna man fick för varje sedel. Hon gav sig iväg på blåbärsjakt och fann snart några blåbärstroll, hon visade dem på sedlarna och berättade om sina insamlade kottar och att närhelst de kom till henne så kunde de visa lappen och få det bestämda antalet kottar i utbyte mot den. Blåbärstrollen blev nöjda och bytte glatt bort sina blåbär mot sedlarna! 

För den som undrar vad detta har med guldmyntfot eller moral att göra så ska vi börja med pengarna och spara moralen till sist. 

Vi börjar med pengar i sig. Guldmyntfot, eller vilken metallfot som helst innebär att det finns en referensenhet i en viss metall gentemot man vilken sedan värderar andra metallmynt (de ska ha ett sådant metallvärde som om de var gjorda i referensenhetens metall, till exempel Sveriges silvermyntfot (här finns mer beskrivet kring detta). Det mest kända och mest imposanta utfallet av detta är världens största mynt, våra svenska plåtmynt och framförallt tio silverdaler kopparmynt där kopparvärdet skulle motsvara silvervärdet hos tio silverdaler. 

8 daler silvermynt
8 daler silvermynt. Ett präktigt stort mynt, men inte lika stort som ett 10 dalers silvermynt koppar! Foto: StAnshelm

Detta kan sedan utvidgas till att gälla alla pengar, att de motsvarar ett riktigt metallvärde, att de alltså kan växlas in mot metall (guld, silver eller vad det kan vara). 

Efter denna lilla pekuniära utflykt ska vi ta oss till moralen där följande två ståndpunkter ofta målas upp: Antingen finns bara den förste björnen eller den andre björnen. Om bara björnen som säger att lapparna är värda ett visst antal kottar finns så är det bara så för att han sagt så, inte för att det på något objektivt sätt är så. 

Om bara björnen som kommer med själva kottarna, som i sig är något, då blir björnen i sig onödig, kottarna finns honom förutan och de är objektivt sätt värda sitt antal blåbär antingen björnen finns eller inte.

Nu tror jag att jag frångår sagoberättelsen för att kanske tydligare säga vad jag tänker. 

Man brukar hävda att om det är Gud som är upphovet till det moraliska rättesnöret så är moralen subjektiv, inte helt som det som kan höras ibland som en nidbild av vårt moderna samhälle ”Om det känns rätt så är det rätt”, men bra nära. Det är helt enkelt rätt bara för att Gud säger det, eller tycker det eller. 

Det första vi kan lära av Guldmyntfoten och de tre björnarna är att det kan sammanfalla godheten och Gud; det är gott och Gud är god. Gud är god och det är gott det Gud säger/anbefaller. 

Det andra vi kan lära är att det skulle kunna vara så att kottarna fanns, att moralen finns, och att den är frikopplade från Gud, men vad händer då? Moral är själva rätt och fel, själva vårt rättesnöre, men kottar i skogen finnas, de påverkar då inte någon, moralen kan finnas, men ger då inga implikationer, det finns ingen grund för att vi ska följa den. Det är en större invändning mot en ateistisk moral, kanske kan man resonera sig fram till att det skulle kunna finnas etik Gud förutan, men moral, etikens utlevelse, varför skulle det vara bättre än något annat? 

Men med Gud i ekvationen så blir saken den att rätt och fel får en garant, den finns grundad i Gud själv, den finns nedlagd i hans skapelse människan, eftersom den finns i Gud/hos Gud så förpliktar den för alla och den garanteras för alla! 

I och med att moralen finns med hos den som en gång i tidens slut ska döma världen då ger den oss förpliktelser (hos Luther talar man om lagens tre bruk: 1 – Att ha ordningar i tillvaron, samhällen, polis etc. 2 – Att driva till Kristus (att människan inser att vi kan inte vara helt goda, kärleksfulla, endast i Jesu död på korset kan vi få bukt med vår ondska). 3 – Som förlåten syndare (det som i dagligt tal kallas kristen) får vi viljan att för Jesu skull (inte av rädsla för straff, eller för att skryta med våra handlingar/vår godhet) och hjälpen av Anden att gör gott) och den ger också en garanti för att den kommer att gälla alla. På den yttersta domen då kommer rättvisa att skipas, rättfärdighet att bestå, rätten kommer föras till seger. 

Nu blev det en liten predikan på slutet, det är lätt hänt (en yrkesskada skulle man kunna säga), men huvudstycket i vad jag vill säga är att med guldmyntfotens hjälp vill jag främst bemöta detta med att Gud är en subjektiv moralgrund, det är gott och Gud vill det kan sägas sammanfatta den delen. Sedan lade jag ut texten till varför det, trots att det finns kottar i skogen och kanske kan finnas någon slags etik, eller någon slags moralens grund Gud förutan, ändå blir annorlunda om Gud är med i moralfundamentet.

Allt gott till er alla! / Martin Walldén

Ateismens ömma punkter

Denna post är nu stängd för kommentarer, återkommer om huruvida debatten fortsätter i ett annat forum / Martin Walldén bloggredaktör

Bakgrunden till det som jag skriver i denna bloggtext är:

− Som kristna blir vi ofta utmanade och vår kristna tro ifrågasätts och nagelfars av ateister och sekulärhumanister. De flesta kristna tiger och viker undan, oftast för att slippa konfrontation, men också för att de saknar kunskap och argument för att kunna bemöta utmaningarna. Och jag anklagar inte någon kristen för detta. Men för egen del kom jag till ett beslut i mitt kristna liv i slutet på 1960-talet och under mina teologistudier i början på 1970-talet, att jag ska stå upp till försvar för kristen tro och Bibeltro. Det som vi kallar för apologetik och som kanske är mer viktigt idag än någonsin tidigare, då vi lever i ett av Europas och världens mest sekulariserade länder, Sverige.

− Detta livsavgörande beslut har gjort, att jag av och till har hamnat i den s.k. ”hetluften”, både i media och i offentliga debatter. Och jag klagar inte över detta och ikläder mig definitivt inte någon s.k. ”offerkofta”, för ytterst handlar det om en kallelse ifrån den Gud som jag tror på.

− Under årens lopp, så har jag ”gått i clinch” med det som jag vill kalla för ”ateismens ömma punkter”, vilket har fört med sig skiftande reaktioner, alltifrån respekt till den totala respektlösheten ifrån ateister och sekulärhumanister.

− I allt detta så har jag ägnat mig åt studier av ateisters och sekulärhumanisters böcker, tidskrifter och artiklar och jag har även lyssnat på vad de säger.(1)

− I mitt bloggskrivande från den 1 maj 2013 och fram till nu, så har jag fått en ansenlig mängd kommentarer ifrån ateister och sekulärhumanister på mina bloggars kommentarsfält.(2)  Jag är tacksam för den läsekrets av ateister och sekulärhumanister som jag har, och för alla de frågor, kommentarer och reaktioner som jag har fått ifrån dem under årens lopp. Självklart är jag även tacksam för alla andra läsare och för deras inlägg.

Reaktionerna ifrån ateister och sekulärhumanister visar när man har tryckt på en öm punkt eller påtalat ateismens bräcklighet. Här har jag sett ett återkommande mönster. Inte hos alla, men hos tillräckligt många för att jag kan se, att de har blivit störda och irriterade över att deras ateism har ”satts under lupp”. Här tar jag upp tolv ”ömma punkter”, där jag har sett detta återkommande mönster. Det kan säkert finnas flera ”ömma punkter” än just dessa, men jag nämner dessa tolv här eftersom det framför allt är dem som jag har mött och konfronterats med.

1. När de förlorar initiativet och inte själva får sätta agendan och får sista ordet.

På sina egna forum är det ok att de gör så, men när de befinner sig på kristna och på sina meningsmotståndares forum, då har man rätt att förvänta ett mer respektfullt beteende ifrån deras sida, men denna ”ömma punkt” tar tydligen ut sin rätt. Men det ska också sägas, att det finns ateister som visar den respekten.

2. När deras ateism ifrågasätts.

Här märker man ovanan hos ateister, att få sin ateism ifrågasatt och att inte få ”sitta i förarsätet” och angripa och ifrågasätta kristen tro och kristet liv. Av somliga ateister reaktioner att döma, så verkar det som att de har ”blivit tagna på sängen” då deras osmakligt och personangrepp sänker deras egen trovärdighet.

3. När deras ”Gudsupptagenhet” påtalas.

Detta är verkligen ”en het potatis”. Kommentarerna och reaktionerna på mina två senaste bloggtexter på detta forum visade verkligen detta. Där tog jag upp just ateister nästa upptagenhet av Gud i sitt tänkande och i sin argumentation. Ingen behöver dra samma slutsats som jag gjorde där och då, att det är ett ”Gudsbevis”, men att försöka förneka sin ”Gudsupptagenhet”, det är mot bättre vetande. Det är bara att läsa och lyssna till vad ateister och sekulärhumanister själva skriver och säger.

4. När ödmjukhet kommer på tal.

Det uppseendeväckande i detta är, att det är ateisterna själva som talar om ödmjukhet. De efterlyser nämligen ödmjukhet hos mig och även hos andra kristna, då vi skriver och säger, att vi vet att Gud finns och att vi kan veta vem och hurudan Gud är. Men de missar något väsentligt, nämligen att ödmjukhet är ett centralt Bibliskt begrepp och först och främst handlar om vår grundhållning av ödmjukhet inför Gud.(3)

Till detta hör det faktum, att ateister inte vet, att Gud inte finns. Och det har jag förståelse för, att detta är en ”öm punkt” som stör dem. Hur gärna skulle de inte vilja kunna säga, att nu vet vi, att Gud inte finns. Men den dagen lyser fortfarande med sin frånvaro.

5. När evolutionsteorins begränsning och orimlighet påtalas.

Då syftar jag inte enbart på att evolutionsteorin är begränsad till endast arternas uppkomst i djur- och växtriket, vilket i sig är en besvärande begränsning, då evolutionsteorin ofta används som ett argument mot Guds existens. Utan det frapperande är, att de måste sträcka sig bortom denna begränsning och är då beredda att tro på vilka ”mirakler” som helst som evolutionen och ”det naturliga urvalet” har klarat av att utföra under loppet av årmiljoner och årmiljarder, bara de slipper att ha Gud som förklaring. T.ex när det gäller så ”ytterligt fulländade och komplicerade organ”som exempelvis ögat.

Att föreställa sig att ögat med all sin komplexitet, skulle ha kunnat utformas genom ett naturligt urval, verkar ju iallra högsta grad absurt.

Detta enligt Charles Darwin.(4)

6.   När vetenskapens och ”den naturvetenskapliga metodens” begränsade räckvidd påtalas.

Ett faktum som ogärna vill erkännas, men som alla egentligen är medvetna om.

7.   När vår mänskliga kunskaps begränsning kommer på tal.

”Vår mänskliga kunskap är ett styckverk”.(5)  Detta faktum gäller oss var och en, vare sig vi förnekar Gud eller tillbeder honom.

Låt oss läsa några kloka ord av professor Stefan Einhorn: ”Vi ska naturligtvis tro på vår förmåga att förstå vår omvärld, samtidigt som vi aldrig får förlora vår ödmjukhet. Vi måste komma ihåg, att vi har oändliga vidder kvar att utforska. Man kan säga, att om den totala kunskapen om allt motsvarade en stor stad, så har vi hitills samlat så mycket kunskap att den skulle rymmas i en skokartong i en av stadens garderober”.(6)

8.   När ett absolut och objektivt sanningsbegrepp kommer på tal.

Absolut och objektiv sanning förutsätter en personlig, evig och allvetande Gud. När det då finns människor som säger, att det inte finns en absolut och objektiv sanning, så har de i samma ögonblick som de säger det, tillstått att det finns ett sådant sanningsbegrepp.

9.   När intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål bakom skapelsen påtalas.

När vi som kristna påtalar vad som nödvändigtvis måste ligga bakom livets ursprung och uppkomst, bakom de fysiska lagarnas och universums uppkomst, bakom de olika arternas uppkomst i djur- och växtriket och bakom människans skapelse, nämligen intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål, då är detta en stötesten och en ”öm punkt” för ateister.

Därför att då förs våra tankar till en personlig och evig Gud som Designer och Skapare som står bakom hela skapelsen.

Detta är inte långsökt på något vis, därför att all vår mänskliga erfarenhet lär oss vad som förutsätts för att något ordnat, helt och pedagogiskt ska kunna komma till stånd. Nämligen bakomliggande intelligens och förnuft, plan, mening, syfte och mål bakom allt vad vi människor talar, skriver och gör.

Detta är också förklaringen till varför Richard Dawkins tillskriver evolutionen och ”det naturliga urvalet” rent ”Gudomliga egenskaper”.(7)  Dawkins förstår vad som krävdes för att kunna resultera i t.ex livets och medvetandets uppkomst, komplexa ting och design,men han vill inte acceptera att Gud finns. Just därför tillskriver han evolutionen och ”det naturliga urvalet” samma egenskaper som Gud har.

10.   När godhet och moral ska förklaras och motiveras.

”God och moral utan Gud ” är något som upptar mycket av ateisters och sekulärhumanisters tid och tankemöda. I sina böcker ”Tro och vetande 2.0” och i ”Upplysning i det 21:a århundradet”, så uppehåller sig Sturmark vid detta tema: ”God utan Gud – om godhet, ondska och moral”.(8)  Det är uppenbart, att det är svårt för ateister och sekulärhumanisters att kunna argumentera för godhet och moral, utan att ta med Gud i bilden. Gud är något av ett ”komplex” då godhet och moral ska avhandlas.

Med tanke på de avslöjanden som har kommit fram under de senaste veckorna genom hashtaggen ”Me too”, då kvinnor ifrån hela världen har trätt fram och berättat om mäns ”taffsande” och ”nedlåtande sexspråk” i både medie-, idrotts- och underhållningsvärlden, så är frågan om Gudlöshet och sexism hör samman? Vi lever i ett Gudlöst och sekulariserade samhälle som just nu skakas om av sin sexism. Godhet, allmängiltiga normer och objektiv moral är tydligen trångbodda i vårt Gudlösa och sekulariserade samhälle. Håller allt tal om ”God utan Gud” på att kollapsa i vår s.k. ”upplysta tid”?

11.  När evigheten kommer på tal.

Även här hämtar jag ex. ifrån Christer Sturmarks bok: ”Upplysning i det 21:a århundradet”, där Sturmark är ärlig i sin redovisning. Sturmark skriver: ”Personligen tror jag inte på ett liv efter döden, men jag vet att många religiösa människor har en sådan tro. Jag har respekt för denna tro: Jag kan inte erbjuda någon ersättning för en sådan tro. … jag kan inte bidra med en förtröstan om ett liv efter detta”.(9)  Framtidstro och evighetshopp som ändå är något så mänskligt närvarande under alla tider och varhelst vi människor bor i världen. Men heder åt Christer Sturmark för hans ärliga och uppriktiga vittnesbörd!

12.  När Jesus presenteras.

Jesus är utan jämförelse den största ”stötestenen” och den mest ”ömma punkten” inom ateismen. Något som är helt i linje med vad Bibeln säger om Jesus.

Jesus som historisk person och hans omutliga och kompromisslösa anspråk som han gör angående sig själv, och hans uppståndelse från de döda. Och att Jesus är deras och vår enda räddning för tid och evighet.(10) Vem som helst som inte personligen har mött Jesus, kan stöta sig på detta. Det erkänner jag villigt.

Ateisternas tro

Ateism kan definieras på lite olika sätt, men det som ateisterna har gemensamt det är, att de tror pånågot. Det är inte så, att ateismen gör att ateister inte tror på något, för det gör dom i allra högsta grad. De tror på vetenskapen, på ”den naturvetenskapliga metoden”, på vetenskapliga artiklar och på evolutionsteorin och på ”det naturliga urvalet”. De tror på det som kan utforskas och ”bevisas” av vår materiella och inomvärldsliga verklighet. Därför är det också så känsligt för ateister när vi som kristna påtalar begränsningar av det som kan utforskas och ”bevisas”. Därav deras skiftande reaktioner.

När detta är sagt om ateisternas tro, då måste det också sägas, att vi får inte blanda ihop deras tro med den tro som Gud ger åt var och en som ärligt och uppriktigt vill ha med Gud att göra. Den tro, som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.(11) Den tro som är en gåva från Gud och som innebär, att veta och att vara övertygad.(12)  Den tro som i Bibeln kallas för ”hjärtats tro”(13) och som står i ett motsatsförhållande till vår mänskliga tro, som vi kan kalla ”huvudets tro”. Utifrån ”huvudets tro”så ifrågasätts och förnekas Guds existens, medan ”hjärtats tro” leder till en relation med Gud och en övertygelse om att Gud finns och om vem och hurudan Gud är.

Men det ska också sägas, att utifrån ”hjärtats tro” så påverkas och formas även ”huvudets tro” hos oss som kristna människor, och så upphävs mer och mer motsatsförhållandet mellan ”hjärtats” och ”huvudets tro” hos oss kristna. Detta som i Bibeln kallas för ”sinnets förnyelse” och ”själens frälsning” och som är ett mål för vår kristna tro.(14)

Guds kärlek till ateister

Vi får inte glömma bort, att Gud älskar ateister, och det ska vi som kristna också göra, och gärna ha dem i vår vänkrets och bjuda hem dem till våra hem. Och vi behöver aldrig skämmas inför dem, för att vi är kristna och Bibeltroende, och vi ska alltid vara redo stt ge dem tydliga och genomtänkta skäl för den tro vi har.(15) Även om de inte där och då accepterar våra svar och skäl. Men vi sår in ”frön” eller ”säd” i deras liv och personligheter, som längre fram kan bära mycket frukt.

För mig personligen har kontakten och vänskapen med ateister varit och är både nyttig och berikande. Dels för att se och höra hur de tänker och resonerar, och dels för att järn ger skärpa åt järn; så skärper den ena människan den andra.(16) För mig som en övertygad kristen, så skärps jag upp i min kontakt och umgängelse med ateister, och min kristna tro och övertygelse bekräftas gång på gång. Och speciellt när kontakten och vänskapen bygger på en ömsesidig respekt, och då även när min kristna tro angrips och ifrågasätts. För det hör självklart till bilden, att så sker.

Väl mött!

Bengt Gustafsson

Källor: (1) Både kända och okända, döda och nu levande ateister och sekulärhumanister. (2) Världen Idag, World Press och Inblick. (3) 1 Petr. 5:6. Jak. 4:10. (4) ”Om arternas uppkomst”, av Charles Darwin. Bokförlaget Natur och Kultur. 2000. Sid. 143. I kap. ”Stötestenar för teorin”. Sid. 132-159. (5) 1 Kor. 13:9, 12. (6) ”Den sjunde dagen”, av Stefan Einhorn. Bokförlaget Forum. 2003. Sid.36. (7) ”Illusionen om Gud”, av Richard Dawkins. Leopard Förlag. 2006. Sid. 154-161. ”Svar på den nya ateismen”, av Scott Hahn och Benjamin Wiker. Fredestad Förlag. 2009. Sid. 69-71, 100-101. (8) ”Tro och vetande 2.0”. Nya Doxa. 2006.  Sid. 124-142. ”Upplysning i det 21 århundradet”. Fri Tanke Förlag. 2015. Sid. 209-228. (9) Sid. 15-16. (10) Både Gamla och Nya testamentets vittnesbörd om Jesus. Matt. 11:4-6. 13:57. 15:12. Mark. 6:3. Luk. 7:22-23. Rom. 9:33. Joh. 3:16-21. 14:6. Apg. 1:3. (11). Judas brev v.3. (12) Rom. 12:3. 2 Tim. 1:12. Hebr. 11:1, 11. Rom 4:18-21. (13) Rom. 10:10. (14) Rom. 12:2. 1 Petr. 1:9. (15). 1 Petr. 3:15. Kol. 4:5-6. (16) Ords. 27:17.

Guds godhet och tillvarons oändliga lidande

Ett återkommande tema i samtal med människor är förekomsten av det onda i världen och den troendes föreställning att det trots det observerbara eländet skulle finnas en god Gud och skapare bortom eländet. Man får inte ihop det liksom. Men premisserna för resonemanget är fel.
För om ett sådant samtal skall vara meningsfullt torde man börja med att definiera vad som är ’god’ och ’ond’. Som jag förstår det efter att ha brottats med etik och moralfilosofi i ett halvt sekel, finns det bland annat följande alternativa värderingsgrunder för vad som är just gott och ont.

a) Definitionen av vad som är gott och ont baseras på den talandes egennytta. Det ”jag” gillar är gott och det jag ogillar och inte vill utsättas för är ont. En generell konsensus om vad som då är gott kan inte vare sig förutsättas eller avgränsas. Jag-centreringen döljer nämligen möjligheten att själva det talande jaget redan är ”ond” i en eller annan bemärkelse. Myten om människan som grundläggande ”god” måste nämligen först verifieras innan man kan utgå från det. Ett samtal om vad som är ont och gott baserat på egennytta och egenintresse blir lätt ett förbital och inte just ett samtal. Men invänder någon, de flesta människor är ju överens om vad som är någorlunda rätt..eller?

I Norden är det fel att ha sexuellt förhållande till en underårig (enligt vårt kollektiva godtyckes definition) individ. I den muslimska världen med mångfalt fler individer är det inte det. Med vilken ’egennyttorätt’ anser vi oss vara bättre på det goda än hela den muslimska världen? Kutymer och sedvänjor har uppenbarligen normativ effekt på vad som anses vara ’gott’. Men det är ingen objektiv standard, det är kollektivt godtycke. Makthavares normer pådyvlas individen och individen gör som makten gör. Den moraliska egennyttan säger att det är onyttigt för mig att ha en annan standard för gott och ont än vad som är nyttigt för mitt egenintresse.

b) ”Kollektivetiken” har en annan utgångspunkt. Den innebär att det som är rätt aldrig kan definieras på förhand utan måste avgöras från andra utgångspunkter. Idag kan det vara gott att göra si eller så, i morgon kan det vara fel. Den aktuella situationens egna parametrar bestämmer vad som blir rätt i det ögonblick som jag reagerar på den uppkomna situationen. Handlingen kan egentligen inte kritiseras annat än om min respons på utmaningen åsamkar andra aktörer skada. Ledorden är ”största möjliga nytta för det största möjliga antalet” och förväntar av den handlande individen att den har en från den egna nyttan avskild ’bredblick’ som inrymmer ett större perspektiv än den egennytta som ovan beskrivits. Att det i praktiken inte blir någon större skillnad visas lätt om man påpekar att det bland många anses fult att vara privatkapitalist medan man utan vidare kan ingå i ett sammanhang som omhuldar skråväsende och partikamratskap med betydande kollektivkapitalism. Egennyttan döljs igen men nu i ett kollektivt rättfärdigande av ansamlingen av makt och penningmedel. Att dessa maktmedel sedan används på ett sätt som utomstående anser vara ”fel” är liksom inte intressant så länge de som har ”rätt” har makten.

Om inte arbetsgivares girighet hade utsatt arbetstagare för underskott och ovärdiga arbetsförhållanden hade fackföreningsrörelsen aldrig haft ett skäl att existera. Dess existens är ett underbetyg åt arbetsgivare med oskäliga vinstförväntningar som utnyttjar människors utsatthet. Deras ”ondska” är dock bara deras  egenintresse att göra sig rika på andras bekostnad. Om egenintresse alltid är fel, blir det mindre fel om det är en majoritet som har det?

Motverkansfaktorn facklig kamp visar sig dock åstadkomma samma effekt åt andra hållet. ”Om du inte är med i facket får du inget jobb”. Avgränsning betingad av egenintresset, ett kollektivt sådant denna gång. Är majoritetsuppfattningar rätt bara för att de omhuldas av ett flertal?

Det är rätt som ger många fler vad de vill ha än om några få vill samma sak?

Läsaren märker att ”gott och ont” lätt och oundvikligen glider över på och inlemmar  frågan om ”rätt och fel”. Kan något vara gott som är fel? Kan det onda vara rätt? Utan att ha definierat vad som är rätt eller fel från en annan utgångspunkt än vare sig egennyttan eller kollektivetiken blir samtalet ansträngt och mynnar ut i insikten att nog inte finns något som kan kallas absolut rätt eller fel. Om inte…

c) …det finns en objektiv standard som gäller för alla. Den som inhandlar en hushållsmaskin eller elektronisk manick får alltid med en bruksanvisning. Den garantisedel som oftast medföljer innehåller mängder av finstilt text som nästan ingen läser förrän manicken slutar fungera. Men att åberopa garantin förutsätter läsandet av och tillämpandet av det regelverk som tillverkaren har angivit. I det ögonblick manicken används felaktigt upphör varje garantiåtagande från tillverkarens sida. Detta förhållande känner alla till även om de flesta aldrig ägnar en tanke åt det.

Hela den värld i vilken vi lever är en något mer omfattande, men inte desto mindre av någon tillverkad och ytterst fint kalibrerad, ’apparat’ vars handhavande kräver tillverkarens instruktioner och deras tillämpning. När allt annat misslyckas, läs instruktionerna! Upphovsmannarätten regleras i lag och skyddar produkter från annat bruk  än avsett. Icke så när det gäller hela världen, där struntar majoriteten i det finstilta. När handhavandet inte överensstämmer med avsikten sker orätt, och det orätta blir något ont. Det som sedan kallas för det onda är således en konsekvens av att den objektiva standard som delgivits av den ursprunglige tillverkaren och ägaren frångåtts. Universell är den lag som säger att du skördar vad du sår. Och att konsekvenserna för missbruk ofrånkomligen kommer att vara något annat än den ursprungliga avsikten är också väl känt. Den som inköper ett fordon förväntas hålla trafikreglerna, den som kör mot rött bryter mot fordonets syfte och förvandlar det till ett mordredskap. Är fordonet ont? Nej men handhavaren är det i det ögonblick han åsidosätter tillverkarens intentioner.

Den kristna tron håller för sant att hela världen tillhör dess skapare och att skaparen givit en objektiv allmängiltig standard för dess handhavande. Inte bara har Gud gjort allt skönt för sin tid, Gud har också påtalat alla konsekvenser av avsteg från den standarden. Bibeln beskriver konsekvenserna in i minsta detalj. Den beskriver också att människorna ideligen och ända ifrån början konsekvent har tummat på alla dessa regler och därför skadat sig själva och sitt livsrum med förödande effekter för hela skapelsen. Bibeln refererar ca 480 gånger till ’ond’. 99% av dem återförs till människornas egen ondska. Myten att människan skulle vara god i sig är lika sann som att hävda att ett klot som är viktat genom inpassningen av ett lättare material på en punkt skulle tillåta att klotet rullar rakt. Eller om du vill, att ett obalanserat hjul på bilen inte skulle märkas under färd.

Men finns då ingen fristående ’ondska’? Kan vi verkligen göra gällande att det är människans agerande som ger upphov till allt ont? Finns inte den där ’djävulen’ som styr och ställer över människor? Och i så fall, har Gud inte skapat detta onda också? Och om så, har du inte Gud själv ansvaret för denna ondska?

Jag rörde vid det förhållandet att man inte kan tala om ”ont” och ”gott” utan att omedelbart hamna i diskussionen om vad som är ”rätt” och ”fel”. Kan överhuvudtaget något anses vara ”rätt” om möjligheten att göra ”fel” inte finns?  Ordet rätt och ordet gott kan bara ha värde om deras respektive motsatser också existerar som ett handlingsalternativ. Men lägg märke till att dessa negativa element bara existerar som avsteg från något, det vill säga de är negationer av något. Orätt är inte ett objekt i sig utan en konsekvens av ett frånsteg från det rätta.

Ondska är inte ett skapat objekt utan en perversion av något som i sig självt är och var gott.
Det är när ett val träffas att göra vad som är orätt som det onda uppstår. Det onda är en parasit på det goda och existerar bara som sådan. Den är likt cancertumörerna en autopilot med mål att förstöra sin ’värd’ och är därmed självdestruktiv. Det onda skapar aldrig något, det förvränger bara något som var till och som kunde förvrängas. Alternativet hade varit en mekanisk värld utan något som helst moraliskt ansvar för någon. En amerikansk komediserie för länge sedan visade upp en mängd hyss och bus där det alltid slutade med ursäkten ’Oh the devil made me do it’ , ”de var Djävulen som fick mig till det”. Djävulen får visserligen till det, men bara genom att låta oss få vad vi inte borde ha när vi väl låtit oss själva sukta och lusta efter det som från början var förbjudet.

”Hela världen är i den Ondes våld”. Ja, men bara för att människornas tillstånd är detta: ”Då såg Herren att människornas ondska överallt på jorden var stor och att deras hjärtans uppsåt och tankar i allt var onda.” Onda enligt vems definition? Inte deras egen, men väl skaparens.

Att diskutera det onda utan att ha förstått vad syndafallet har åstadkommit med människan är att ha frånsagt sig alla möjligheter att förstå människans latenta ondska. Således skyller vi i samtiden på allt annat än just oss själva. Ekonomiska system är skulden, rasism bär skulden, religionen är skyldig till alla krigen, ja stort sett allt annat bär skulden för världens elände, allt annat än människan själv. Men det är på den punkten det förhåller sig precis tvärtom.

I urberättelsen om människan möter vi det hela komplexet i en ’nötskalshistoria’. Kain som dräper sin tvillingbror gör det för att han gjort avsteg från det som var känt som rätt. Hans egen insats får inget godkännande från Högsta ort och istället för att rätta in sig i vad som är rätt röjer han den ur vägen som gjorde vad rätt var. Så blir den orättfärdige ensam herre på täppan. Tillfälligt. Vad som är rätt bestäms nämligen inte av den egenmäktige och egennyttige utan av den som har upphovsmannarätten och som  har rätt att begära vad som är långsiktigt rätt och riktigt.

Djävulen lyckades få människan att tro på en lögn: ”Gud vet att när ni äter av det förbjudna trädet, då blir ni själva gudar och vet vad som är rätt och vad som är fel”. Ni kommer att bli Gudar själva och ingen skall längre tala om för er vad som är rätt eller fel!  Facit? Vi vet att vi gör fel men kan inte låta bli att göra det. Det sa han inget om! Men så är han en lögnare från begynnelsen. Kan någon ljuga som inte också talar sanning? Lögn behöver bara 1% avsteg från sanningen för att vara just det. En halvsanning är alltid en hellögn.

Vad med allt det onda i världen? Vad med alla naturkatastrofer, alla missbildade barn, all hungersnöd, alla jordbävningar och naturkatastrofer? Nog är de väl onda? De är konsekvenserna av att den värld i vilken vi lever gradvis ackumulerar allt fler konsekvenser av att skapelsen genom människornas samlade synder blir alltmer genomsyrad av sitt eget sammanbrott. ”Hela skapelsen våndas och längtar efter sin befrielse”. Den är underlagt förgängligheten, förgänglighet betyder att allt som från början fungerade korrekt gradvis når sin död och sin undergång. Eller om man så vill: sin termiska död.

Människan har en betydande del av ansvaret för processerna. Det var inte Gud som skapade den plast som nu hotar att förstöra det marina liv som så många är beroende av. Det var inte Gud som bad oss bygga kärnvapen, han gjorde kärnreaktionerna ’säkra’ i solen, han bad oss inte att så tillbedja solen att vi försökte tygla dess energimekanism på jorden. Det var inte Gud som satte kärnvapen i händerna på Iran eller Nordkorea.

Det var inte gud som fällde atombomben över Nagasaki eller Hiroshima. Det var människan.

” Var var Gud när det eller det hemska hände?” Var var Gud när ISIS skar halsen av kristna föräldrars spädbarn medan de satt i föräldrafamnen? Var var Gud under Hitlers utrotningskampanj av judar och zigenare, homosexuella och andra som bedömdes som ’entartete Menschen’?

Var är Gud när du har bestämt dig för att låta din egennytta definiera vad du tänker göra? Vill du ens ha hans inblandning?  Om inte varför frågar du då varför Gud inte förhindrar andra att göra fel? Då borde du läsa hans instruktioner, hans villkor för livet i hans värld. Om du inte inser att det du inte förebygger genom insikt och acceptans av ägarens instruktioner kommer att ha oönskade men förutsagda resultat, så gnäll inte sedan när dessa resultat oundvikligen inträffar. Gud har sådan respekt för sin skapelse att han visserligen ger oss instruktionerna men överlåter åt oss att följa dem eller låta bli.

En norsk bosättning nedom ett brant berg har skydd för den ständiga ström av västliga vindar som gör livet besvärligt just där. Berget är skogstäckt. En skogsentrepenör, som förstås inte själv bor på orten, köper skogsmarken, byborna gläds åt pengarna, skogen avverkas. Nästa vinter är snöfattig, och nästa och nästa. Men den fjärde vintern blir snöfallet ymnigare och väderförhållandena ger snön riskabla egenskaper. En skidåkare på offpistäventyr utlöser en lavin. Halva samhället försvinner ut i havet.. Var var Gud? Nästa fråga: varför frågade de inte Gud innan de bosatte sig där, innan de avverkade och sålde sin skog? Fanns det inga lavinspår där i trakten förut? Varför låter människan bli att tänka efter före? För att hennes tankar är allenast onda överallt. Ur Gud, skaparens synvinkel.

Jag har haft hönsgård och äggpullor. Ponera att en ondsint mård tar sig in under staketet och mördar alla mina höns medelst halsavslitning. Gör det mig ond? Jag äger allt, men om jag skall förhindra mården att vara mård och göra vad mårdar gör måste jag förbjuda eller bygga om mården. Jag kan inte förbjuda mården att vara det han är, om det var jag som skapat mården. Mården är inte ondsint, det är en moralisk värdering som inte finns för  något annat än människan och den fallna ängeln Lucifer i denna skapelse. Och inte ens Satan var det förrän han valde att göra vad ont är. Det är inget tvång att göra fel, det blir dock en svårbruten vana när man väl börjat.

”Ingen av er skall understå sig att säga att det är Gud som har frestat honom att göra fel, Gud frestas inte och frestar ingen, men var och en blir frestad när denne förleds av sitt eget habegär. När begäret så har blivit havande ger det liv åt och föder synden, och när synden har löpt linan ut ger den säker död.”

”Och säg till detta folk: Se jag ställer inför er två vägar, en väg till liv och en väg till död.”

Man får inget nobelpris för att inse vilken väg mänskligheten har valt.

Världen är  nog i den ondes våld, och hans medhjälpare är de som skyndar sig att göra allt det som inte Gud anser vara gott. Men det finns en gräns satt för detta tillstånd. I tiden och rummet som vi bebor. Gud har sagt det också.

Teddy Donobauer, Doncaster dem 30 Oktober 2017

Apolog-etik: hur apologeter bör tänka kring Donald Trump

Någon vecka innan det amerikanska presidentvalet förra året pratade William Lane Craig i sin undervisningsserie Defenders om hur en kristen bör tänka kring det. Han hade två poänger: att kristna mycket väl kan rösta på en brusten (”flawed”) kandidat, och att 2016 års val var särskilt viktigt för att presidenten kommer utnämna domare i Högsta Domstolen.

Alla åhörare som yttrade sig höll med och flera av dem deklarerade att de därför skulle rösta på Donald Trump. För det Craig hade yttrat var Trumpargument direktimporterade från Internet och uppfattades som det, trots att de i sig inte alls är argument för Trump. De kan ju lika gärna användas för att stödja Hillary Clinton. Det gör dem till väldigt dåliga argument.

Efter valet blossade en debatt upp i en amerikansk facebookgrupp för kristna apologeter om hur man förklarar för sina ickekristna vänner varför det var en bra idé att rösta på Trump. Jag orkade inte ta mig igenom alla kommentarer, men förbluffande många delade trådskaparens idé om att ett kristet handlande var att stödja en blåljugande, stenrik mytoman och narcissist som är helt oberäknelig och skryter om att ligga runt och begå krigsbrott.

Jag har ägnat mycket tid och energi åt att bekämpa främlingsfientlighet, både för och efter publiceringen av min och Stefan Swärds bok Jesus var också flykting. När jag argumenterar för att man utifrån en kristen moral som håller gyllene regeln (Matt 7:12) för sann inte kan stödja eller hylla tvångsutvisningar från rika, trygga länder till fattiga, krisdrabbade länder, använder jag mig av samma logiska resonemang som när jag bedriver apologetik. Jag försöker systematiskt beskriva konsekvenserna och implikationerna av grundläggande kristna etiska värden.

Som apologet är jag framför allt intresserad av att människor ska vara konsekventa. Om du är ateist vill jag att du ska vara konsekvent ateist, och inte låtsas att det finns någon mening, moralisk sanning eller rationalitet enligt din världsbild. Om du är buddhist vill jag att du ska vara konsekvent buddhist och inte anse att glädje, kärlek och skratt är något positivt utan något som för oss bort från nirvana. Och är du kristen vill jag att du ska vara konsekvent kristen, och ha samma etiska värderingar som Jesus och försöka leva som honom genom Guds nåd och Ande.

Så medan jag å ena sidan gärna samarbetar med apologeter från vitt skilda traditioner och som har olika åsikter om det som står utanför klassisk apologetik, så kan jag inte hymla med att jag tycker att det är viktigt att alla kristna – och det inkluderar självfallet apologeter – har en biblisk etik som vi försöker efterleva. Det i sig exkluderar främlingsfientlig ideologi.

Därtill tycker jag det är uppenbart att personer som Trump förkastar logik och argument, och stoltserar med osanning och urspårade idéer. Att apologeter som i övrigt är intresserade av sunda argument och sanningssökande skulle finna det attraktivt är för mig obegripligt, och beror troligtvis – som mycket annan populism dessa dagar – på att deras informationsflöde är så vinklat att de inte kan se Trumprörelsen, SD med mera som de irrationella, onda rörelser de faktiskt är.

Svensk apologetik är mycket inspirerad av amerikansk och engelsk, och då är detta något viktigt att ha i bakhuvudet. Vår apologetik kommer inte vara konsekvent eller ens Jesuslik om vi inte tänker över våra moraliska ställningstaganden, och i synnerhet hur vår syn på politik och samhälle stämmer överens med våra etiska grundvärderingar. Det är inte för inte som Petrus sammankopplar apologetik och kristen livsstil i de bibelverser som blivit mest centrala för den apologetiska rörelsen:

Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har. Men gör det ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om ert goda levnadssätt i Kristus får skämmas för sitt förtal. (1 Petr 3:15-16).

Micael Grenholm

Uppdatering: Här bemöter jag delar av kritiken detta blogginlägg har fått.

Vill vi ha Gud?

Vill vi ha Gud?

I mitt förra inlägg skrev jag att en möjlig anledning till att färre och färre människor tror kan vara för att de upplever att de inte behöver Gud (läs här). Jag tänkte följa det spåret här och skriva om att en annan möjlig anledning är att människor inte vill ha Gud. Ha tålamod så kommer jag dit.

För ett bra tag sen, innan jag blev kristen, lyssnade jag på en predikan där det vetenskapsfilosofiska konceptet epistemologi togs upp. Epistemologi handlar väldigt kort om hur vi kan veta det vi vet (hur vi kan nå kunskap). I denna predikan kom pastorn med en slags samhällsteori om att våra känslor utgör epistemologin i dagens samhälle. Vad han menade var att våra känslor har blivit vår moraliska kompass, som talar om huruvida saker är rätt eller fel för oss. Om jag mår bra av något så betyder det att den saken är bra och om jag mår dåligt av något så är den saken dålig. I mycket kan vi se detta runt omkring oss, till exempel i budskap som vi matas med från media, grannar, vänner m.fl. ”Så länge du mår bra utav det” eller ”Mår du inte bra av det så ska du inte göra det” kan man höra många gånger. Om detta är de budskap som vi matas med, betyder det att vi själva och våra känslor utgör grunden och kompassen för moral? Och om det är så att vi själva är våra egna kompasser, med våra flyktiga och ständigt föränderliga känslor, – finns rätt och fel överhuvudtaget?

Här finns det två olika hållningar, antingen att moral är objektiv eller att den är relativ. Objektiv moral innebär att det finns rätt och fel som gäller för alla, oavsett vart man bor, vad man tycker eller under vilken tidsepok i historien man levt. Relativ moral innebär istället att rätt och fel är något som varje människa, samhälle, land eller tidsepok får utforma själv. I samhället vi lever idag så skulle jag gissa att folk lever utifrån hållningen att moral är relativt, vilket går i linje med den rådande ide- och samhällsrörelsen postmodernism som (i yttersta korthet) säger att din sanning är din och min sanning är min (moral i detta fall). Problemet med detta är att det ofta är motsägelsefullt. Om man tänker på (o)moraliska handlingar som att våldta små barn eller att mörda och plåga människor tror jag de flesta instinktivt känner att dessa handlingar är fel – oavsett person, land och tid. Få skulle nog instinktivt hävda att sådana moraliska handlingar är relativa; att för vissa, och ibland, är det rätt att till exempel våldta barn men för andra, och andra gånger, är det fel.

Om man istället tror att det finns en objektiv moral, så torde det stärka tesen att Gud finns. Varför? Jo, för att den objektiva moralen behöver utgå ifrån en standard/grund eller en moralisk laggivare, något att mätas emot och jämföras med. Den objektiva moraliska standarden kan ju inte heller vara skapad av människan utan behöver vara bortom människan – på samma sätt som en trähylla inte kan vara skapad av träet självt utan behöver vara skapad av något bortom sig själv. Även om det går att skriva mycket om denna sak, kommer jag för tillfället lämna det därhän för att istället gå in på det jag började inlägget med.

I början av detta blogginlägg skrev jag ju att en möjlig förklaring till att färre folk tror är för att de inte vill ha Gud. Vad menar jag med det? Och hur hänger det ihop med moral, som också tagits upp här? Jo, enligt kristendomen utgör Gud standarden för vad som är rätt och fel. Kortfattat kan man säga att eftersom Gud är god så är allt som är emot Hans natur ont. Därför tycker vi att till exempel kärlek, frid och hjälpsamhet (Guds egenskaper) är goda och rätt saker att eftersträva medan lögn, hat och svek är dåliga och fel saker att eftersträva. Så genom att hävda att den kristna Guden utgör standarden för moralen så kan man säga att Gud blir vår moraliska auktoritet – med vilken våra moraliska handlingar blir jämförda mot. Vi står då under Guds makt i vad som är rätt och fel och därmed är vi inte fria att bestämma vår egen standard. Det skulle betyda att min moraliska kompass; mina känslor och upplevelser av vad jag mår bra eller dåligt utav, inte är en rättjusterad kompass. Och just denna bit tror jag för många kan kännas rätt provocerande, till den grad att många inte vill tillhöra eller ens veta av kristendomen.

För om kristendomen är sann och Gud finns, så behöver vi förhålla oss till denna moraliska auktoritet som Gud blir och som vi blir i förhållande till Honom. Det kan vara en känslig punkt för många, för det finns något hos oss som gör att vi inte vill behöva förhålla oss till Gud på det sättet. Vi vill liksom vara våra egna herrar – våra egna moraliska auktoriteter och moraliska kompasser som guidar oss fram. För i ärlighetens namn – vem vill ha en moralisk myndighet; någon annan än en själv som är herre över ens liv och som ytterst säger vad som är rätt eller fel i hur jag beter mig? Att tro på Gud kanske för många kan upplevas som kvävande. Så därför kan man gynnas av att fortsätta anta att det inte finns en standard för vad som är rätt eller fel (Gud) för då slipper man även undan från den moraliska myndighet som en objektiv moral förutsätter. Då jämförs vi människor bara sinsemellan – alla med sina brister och misstag och synder – och ingen auktoritet kan lägga sig i.

För att du lättare ska kunna navigera i var du står i allt detta, vill jag be dig som läser att svara på en fråga för dig själv. Frågan lyder som följande: Om kristendomen var sann, skulle du tro på den?

Om du tvekar eller svarar nej, vad beror det på?

En möjlig förklaring kan vara att det finns emotionella aspekter till varför du känner ett motstånd, snarare än intellektuella aspekter. Du kanske inte vill tro. För hur skulle det vara att tro och låta Gud ta över platsen som herre i ditt liv?

Låt mig som genomgått den förvandlingen ge ett svar på det: det kommer vara det bästa valet du fattar.

 

Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. (John 3:17)