Etikettarkiv: Naturlagar

Finjustering del 2: Är finjusteringen verkligen osannolik?

I det förra inlägget diskuterade vi vad som menas med att universum är finjusterat och hur universums grundläggande egenskaper måste vara extremt välkalibrerade för att intelligent liv ska vara möjligt. Om t ex gravitationskonstanten, den kosmologiska konstanten eller universums initiala entropinivå vore bara minimalt annorlunda, skulle evolutionen och existensen av intelligent liv inte vara möjlig. Om exempelvis den kosmologiska konstanten vore annorlunda med 1/10120 skulle universum antingen ha kollapsat igen efter big bang innan liv hann bildas, eller expanderat så snabbt att inga tyngre grundämnen kunde bildas. Vi kan göra en jämförelse med att kasta en dartpil tvärs över det synliga universum och träffa en piltavla, vilket har en sannolikhet på 1/1060 – en ren  barnlek i jämförelse. Jämfört med vilka värden dessa egenskaper skulle kunna ha är det ett extremt litet intervall som tillåter intelligent liv.

Vi såg i den förra artikeln att denna anmärkningsvärda finjustering utgör ett stöd för den teistiska hypotesen – att universum är designat för att tillåta intelligent liv. Författaren Douglas Adams är dock skeptisk till att universums finjustering stödjer en sådan slutsats: En vattenpöl är anpassad till hålet som den befinner sig i, det är inte hålet som är anpassat till vattenpölen. Adams poäng verkar vara att vattenpölen och hålet är en analogi till människan och universum: människan anpassad till universum och inte universum till människan. Det är inte universum som är finjusterat för att tillåta intelligent liv utan intelligent liv har evolverat under de villkor som universum har givit det. Har Douglas Adams, med denna manöver, bortförklarat finjusteringen? För att kunna svara på detta behöver vi gå igenom vilka förklaringar som står till buds och hur vi skiljer mellan dem.

Hur kan vi förklara finjusteringen?

Att universum är finjusterat innebär (1) att universums natur­­konstanter och startförhållanden måste vara väldigt exakt inställda för att universum ska tillåta intelligent liv (dvs intelligens på jämförbar nivå med människan), och (2) att vi lever i ett sådant universum. Att vi lever i ett universum som tillåter intelligent liv är förstås ingen nyhet (även om man ibland kan undra hur intelligent mänskligheten egentligen är), men att ett sådant universum måste vara väldigt exakt kalibrerat har blivit alltmer uppenbart de senaste årtiondena i och med att vi har fått ökad kunskap om universums egenskaper. För att intelligent liv ska utvecklas krävs åtminstone någon form av stabil energikälla, och detta är bara möjligt om universums har vissa grundläggande egenskaper.

Det är mycket viktigt att inse att när man säger att universum är finjusterat är det inte samma sak som att säga att det är designat/skapat. Finjusteringen, definierad som kombinationen av (1) och (2) ovan, är idag ett okontroversiellt och vetenskapligt relativt väletablerat faktum. Påståendet är metafysiskt neutralt i förhållande till Gud, ateism, multiversum etc. Det är ett påstående om universums egenskaper men det säger i sig inte någonting om varför universum har dessa egenskaper.Det finns olika förklaringar till varför universum är finjusterat. I det förra inlägget inlägget tog vi upp två av dessa teorier: Teism (att universum är skapat av Gud för att tillåta intelligent liv) och naturalistiskt singel-universum (universum är inte skapat av Gud, och det finns inga andra universa förutom vårt). Det finns dock andra förklaringar förutom dessa två. Filosofen Man Ho Chan (2017, 68) gjorde en grov klassificering av de olika förklaringarna i sin doktorsavhandling:

Det finns grundläggande två typer av förklaringar: strikt natur­veten­skapliga förklaringar samt personliga förklaringar. I ett annat blogginlägg har jag diskuterat dessa två typer av förklaringar i mer detalj: En strikt natur­veten­skaplig förklaring motiverar en påståendes sanning via observationer som beskrivs med stokastiska eller deterministiska lagar (ex: vattenkitteln på spisen kokar för att molekylerna har hög kinetisk energi).  En personlig förklaring motiverar ett påståendes sanning via intentionalitet hos en agent (ex: vattenkitteln kokar för att jag tänkte bjuda på te). Chan gör en liknande indelning men använder termerna naturalistiska respektive icke-naturalistiska förklaringar.

Naturalistiska förklaringar till den kosmiska finjusteringen använder endast natur­­veten­­skapliga typer av förklaringar. De kan basera sig på en multiversummodell eller singel-universummodell. Om vårt universum är en del av ett större multiversum, kan man tänka sig att det finns ett slags universumgenerator som producerar nya universa, eller att det bara är ett kallt faktum att det finns en massa olika universa och att vårt universum är ett av alla universa som existerar. En singel-universum­modell kan bygga på att det finns en hittills okänd naturlag som förklarar finjusteringen, eller att det är en slumphändelse att vårt universum råkar vara livstillåtande – vi har haft tur helt enkelt! (Chan har även en kategori “Övrigt” men det är oklart vad denna innehåller annat än en kombination av slump och supernaturlag.)

Bland icke-naturalistiska förklaringar kan man tänka sig en teistisk förklaring, dvs att Gud har skapat ett finjusterat universum, eller någon annan förklaring såsom gnosticism, panteism eller panenteism.

Att skilja mellan förklaringarna

Hur kan vi skilja mellan alla dessa olika förklaringar? I den förra artikeln använde vi oss av den sk likelihood-principen. Den säger att när vi har två hypoteser att ta hänsyn till, talar en observation till förmån för den hypotes under vilken observationen är mest sannolik (eller minst osannolik). Vi jämförde två förklaringar: hypotesen att universum är skapat av Gud med avsikten att tillåta intelligent liv (den teistiska hypotesen T) och hypotesen att det inte finns någon Gud som har skapat universum samt att vårt universum är det enda som finns (den naturalistiska singel-universumhypotesen NSU). Enligt NSU-hypotesen är det väldigt osannolikt att universum skulle vara finjusterat, men enligt T är det inte osannolik. Finjusteringen stämmer alltså bättre med att Gud har skapat universum än med den alternativa hypotesen naturalistiskt singel-universum.

Vad säger detta om T-hypotesens riktighet? Likelihood-principen har framförallt att göra med en teoris förklaringsförmåga eller prediktions­förmåga. Detta är viktiga egenskaper hos en vetenskaplig teori men det är ingen garanti för att hypotesen är sann – det kan nämligen finnas ytterligare data som vi inte tagit hänsyn till som talar emot hypotesen och till förmån för alternativa hypoteser. Detta lyftes upp av Johan Franzon i några hjälpsamma kommentarer till den föregående artikeln: Det räcker inte att titta på vilken förklaringsförmåga Guds existens (T) har, vi måste också fundera på sannolikheten för Guds existens. Om vi säger att finjusteringen är mer väntad om universum är skapat av Gud jämfört med om det inte är det, så innebär inte det automatiskt att finjusteringen gör Guds existens mer sannolik än alternativet. Vi kan uttrycka det på följande sätt: Att T har större förklaringsförmåga än NSU, innebär att den observerade finjusteringsdatan är mer väntad, givet T än den är givet NSU. Men innebär det innebär inte att T är mer sannolik än NSU givet den observerade finjusteringsdatan! För att finjusteringen ska kunna hjälpa oss att säga att Guds existens är mer sannolik än Guds icke-existens måste vi nämligen också ta hänsyn till viss bakgrundsinformation.

Vi kan förstås inte ge några exakta värden på sannolik­heten för att Gud har skapat universum, men vi kan ändå uppskatta om det är mer eller mindre sannolikt jämfört med konkurrerande teorier. Följande avsnitt är en liten avstickare för att förklara hur betingade sannolik­heter hjälper oss att jämföra hypoteser med varandra.

Betingade sannolikheter hjälper oss att dra slutsatser

Inom sannolikhetsteorin kan betingade sannolik­heter beräknas för oberoende händelser. Om vi har två händelser A och B, kan den betingade sannolik­heten skrivas som p(A|B), vilket utläses som sannolik­heten för händelsen A, givet händelsen B. Betingade sannolikheter är flitigt använda inom statistik och vetenskaplig slutledning. Exempel: Frågan “vad är sannolikheten för att Spock har cancer (händelse A) om Spock är rökare (händelse B)” är ett exempel på betingad sannolikhetsberäkning.

Från definitionen av betingad sannolikhet kan man härleda Bayes sats som beskriver hur de två händelserna A och B hänger ihop:

p(\textrm{A}\vert \textrm{B})p(\textrm{B}) = p(\textrm{B}\vert \textrm{A})p(\textrm{A})

(1)

Bayes sats  kan användas för att beräkna sannolikheten för en hypotes H givet viss evidens E. Genom att sätta in dessa i ekvation (1), får vi ekvation (2):

p(\textrm{H}|\textrm{E})=\frac{p(\textrm{E}|\textrm{H})p(\textrm{H})}{p(\textrm{E})}

(2)

Denna formel har en mycket enkel uttydning. H är hypotesen som vi vill beräkna sannolik­heten för (exempel: Spock har cancer) och E är evidensen som vi ska utvärdera H gentemot (Spock är rökare). Den vänstra sidan av ekvationen, p(H|E), betyder alltså helt enkelt sannolik­heten för H givet E (sannolik­heten för att Spock har cancer givet att han röker). p(H) är den sk a-priori-sannolik­heten (sannolik­heten för att Spock har cancer utan hänsyn till informationen att han är rökare) och p(E) är slutligen a-priori-sannolik­heten för evidensen (sannolik­heten för att Spock är rökare oavsett informationen ifall han har cancer).Vi kan använda Bayes sats för att få en bättre uppskattning av sannolik­heten att Spock har cancer givet att han röker: Om vi antar att 5% av befolkningen har cancer så utgör detta vår a-priori-sannolik­het för att han har cancer, dvs p(H) = 0,05. Om 10% av befolkningen i allmänhet är rökare (dvs p(E) = 0,10), men det är dubbelt så många med cancer som röker (p(E|H) = 0,20), så kan vi beräkna sannolik­heten för att Spock har cancer givet att han röker genom att sätta in dessa värden i ekvation (2):

p(\textrm{Spock har cancer}\vert \textrm{Spock r\"oker)} = \frac{0,20 \times 0,05}{0,1} = 0,10

Sannolikheten för att Spock har cancer är alltså i vårt fiktiva exempel 10%, vilket är en mycket bättre uppskattning än a-priori-sannolik­heten på 5%. Bayes sats hjälper oss alltså att uppskatta sannolik­heten för en hypotes (Spock har cancer) givet viss evidens (Spock är rökare). Men Bayes sats hjälper oss också att uppskatta sannolik­heten för två hypoteser så att vi kan jämföra dem med varandra givet samma evidens. Om vi har två hypoteser, H₁ och H₂, som vi vill jämföra givet viss evidens E, kan skriva denna jämförelse som förhållandet p(H1|E)/p(H2|E). Med hjälp av ekvation (2) får vi då ekvation (3):

\frac{p(\textrm{H}_1\vert \textrm{E})}{p(\textrm{H}_2\vert \textrm{E})} = \frac{p(\textrm{H}_1)}{p(\textrm{H}_2)} \times \frac{p(\textrm{E} \vert \textrm{H}_1)}{p(\textrm{E} \vert \textrm{H}_2)}

(3)

I ekvation (3) har vi tre kvoter: I den första kvoten jämförs de två hypoteserna givet evidensen, i den andra kvoten jämförs a-priori-sannolikheterna, dvs hur troliga hypoteserna är utan hänsyn till den specifika evidensen, och i den tredje jämförs hur väl hypoteserna förklarar den givna evidensen. Vi ska nu tillämpa ekvation (3) på den kosmiska finjusteringen.

Sannolikheten av NSU och T givet F

Finjusteringsargumentet kan formuleras som en jämförelse mellan två sannolik­heter. Om T = hypotesen att Gud har skapat universum för att tillåta intelligent liv, NSU = hypotesen att det finns ett enda universum och att det inte är skapat av Gud och F = observationen att universum måste vara finjusterat för att tillåta intelligent liv, så kan vi jämföra hypoteserna T och NSU, givet F, enligt ekvation (4):

\frac{p(\textrm{T}\vert \textrm{F})}{p(\textrm{NSU}\vert \textrm{F})} = \frac{p(\textrm{T})}{p(\textrm{NSU})} \times \frac{p(\textrm{F} \vert \textrm{T})}{p(\textrm{F} \vert \textrm{NSU})}

(4)

Den första kvoten jämför T med NSU givet vår kunskap om universums finjustering. Den andra kvoten jämför a-priori-sannolik­heterna, dvs sannolik­heterna bortsett från vår kunskap om finjusteringen, för T och NSU. Den tredje kvoten jämför de båda hypotesernas förklaringsförmåga – hur väntat är det att universum ska vara finjusterat givet T respektive NSU?

I det förra blogginlägget diskuterade vi följande två premisser:

  • Premiss 1: Existensen av finjustering är inte osannolik givet T.
  • Premiss 2: Existensen av finjustering är väldigt osannolik givet NSU.

Från dessa premisser och likelihood-principen drog vi slutsatsen att finjusteringen talar starkt till förmån för designhypotesen framför ett naturalistiskt singel-universum. Premisserna betyder att p(F|T) är mycket större än p(F|NSU), och därmed blir den tredje kvoten i ekvation (4) stor, dvs p(F|T) / p(F|NSU) ≫ 1. Den finjustering som universum uppvisar är alltså mycket mer sannolik enligt hypotesen att Gud har skapat det jämfört med om vi lever i ett naturalistiskt singel-universum.

Hur är det med den andra kvoten i ekvation (4)? A-priori-sannolik­heter är ofta svåra att uppskatta inom vetenskapen. Man skulle därför kunna nöja sig med att jämföra hypotesernas förklaringsförmåga och säga att universums finjustering stämmer bättre (är mer väntad) med T än med NSU. Om a-priori-sannolik­heterna skulle vara lika stora, kommer p(T) och p(NSU) att ta ut varandra och den första kvoten kommer att vara lika stor som den sista, dvs p(T|F) / p(NSU|F) = p(F|T) / p(F|NSU) ≫ 1. Detta får en intressant konsekvens för bevisbördan: Om naturalisten vill undvika att teism är mer sannolikt än ett naturalistiskt singel-universum, så måste naturalisten göra det troligt att den andra kvoten är extremt liten. A-priori-sannolik­heten för ett naturalistiskt singel-universum måste i så fall vara mycket större än a-priori-sannolik­heten för ett teistiskt universum. Om inte detta kan visas, talar finjusteringen mycket starkt till förmån för teism framför ett naturalistiskt singel-universum.

Men jag tror att vi kan säga mer än så om a-priori-sannolik­heten för Guds existens. Alldeles oavsett finjusteringen är teism nämligen inte mycket mer osannolikt än naturalism. Varför? A-priori-sannolik­heter beräknas inte i ett vakuum utan utifrån viss bakgrundsinformation. Bakgrundsinformationen är helt enkelt den kunskap som vi har om världen minus finjusteringsevidensen. I denna bakgrundsinformation ingår fortfarande andra argument för teism såsom Al-Ghazalis kosmologiska argument (kalaamargumentet), Leibniz kosmologiska argument (kontingensargumentet), Plantingas ontologiska argument, CS Lewis behovsargument, det moraliska argumentet, argumentet från intentionalitet, omständigheterna kring Jesu uppståndelse, VOTEB, miljontals människors egna erfaren­heter av Gud, etc. Många skäl för teism har presenterats på SAS:s blogg. Så jag tror att man på goda grunder kan argumentera för att a-priori-sannolik­heten för teism är större än för ateism, inklusive ett ateistiskt singel-universum. Åtminstone kan man säga att den inte verkar vara mindre, och definitivt inte tillräckligt liten för att kompensera för den tredje kvoten i ekvation (4)). Det verkar alltså rimligt att p(T)/p(NSU) ≥ 1. Ekvationen (4) blir då följande:

\frac{p(\textrm{T}\vert \textrm{F})}{p(\textrm{NSU}\vert \textrm{F})} = \underbrace{\frac{p(\textrm{T})}{p(\textrm{NSU})}}_{\geq 1} \times \underbrace{\frac{p(\textrm{F} \vert \textrm{T})}{p(\textrm{F} \vert \textrm{NSU})}}_{\gg 1} \gg 1

(5)

Ekvation (5) innebär att det är mycket mer sannolikt att Gud har skapat universum för att tillåta intelligent liv, än hypotesen att det finns ett enda universum som inte är skapat av Gud. Det är viktigt att man har klart för sig vad slutsatsen är. Slutsatsen är beroende av vilka hypoteser vi jämför. Hittills har vi sagt att teism är mycket mer sannolik jämfört med ett naturalistiskt singel-universum, men vi har ännu inte sagt något om andra hypoteser, t ex multiversumhypotesen. Vi ska återkomma till denna.

Två sätt att göra naturalismen mer sannolik

Slutsatsen att finjusteringen gör Guds existens mer sannolik än ett naturalistiskt singel-universum är förstås inte invändningsfri. Hur kan naturalisten gå vidare för att göra p(NSU|F) större?

Ett sätt är förstås att omvärdera den andra kvoten, dvs att visa att a-priori-sannolik­heten för ett naturalistiskt singel-universum är väldigt stor i förhållande till sannolik­heten för Guds existens. (Den måste vara väldigt stor för att kompensera för att den tredje kvoten talar till T:s fördel.) Detta innebär att man behöver visa att det finns mycket bättre skäl att tro att Gud inte finns än att Gud finns. Man behöver då ta itu med Al-Ghazalis kosmologiska argument, Plantingas kosmologiska argument, människors personliga erfaren­heter av Gud, och alla andra skäl, och i gengäld ge oberoende och mycket starkare skäl för att tro att Gud inte finns. Om a-priori-sannolik­heten för NSU blir tillräckligt hög i förhållande till a-priori-sannolik­heten för Guds existens så skulle det kunna kompensera för att den betingade sannolik­heten för finjustering med avseende på NSU är väldigt låg.

Ett annan strategi som naturalisten kan ta till för att göra NSU mer sannolik är att omvärdera den tredje kvoten, t ex genom att visa att finjusteringen ändå inte är så extremt osannolik givet ett naturalistiskt singel-universum. Om p(F|NSU) är närmare 1 än 0, kan det göra att p(NSU|F) blir en rimlig slutsats. Kanske kan den rentav bli högre än p(T|F) – i så fall skulle det vara mycket svårt att ta finjustering som argument för Guds existens, även om finjusteringen utgör ett stöd för teism (dvs även om p(T|F) > p(T)).

Försvar av NSU, strategi 1: Supernaturlag

I skissen över olika förklaringar till den kosmiska finjusteringen finns det två varianter av naturalistiskt singeluniversum. Den ena säger att finjusteringen är en slump, den andra säger att det finns en supernaturlag. Hittills har vi tänkt oss att universum råkar vara finjusterat och i så fall blir p(F|NSU) extremt liten. Men om det istället finns en okänd supernaturlag som förklarar universums finjustering så är inte finjusteringen osannolik. Då är den nödvändig, d.v.s. p(F|NSU) = 1. Vi nämnde kort denna strategi i föregående inlägg. Låt oss titta lite närmare på denna teori och varför den inte verkar lösa problemet.

Invändning 1. Enligt teorin måste universum vara sådant att det tillåter liv. Det är alltså fysikaliskt omöjligt att universum inte skulle tillåta liv. Men bara att leka med tanken verkar närmast absurt. Vad är det för märklig naturlag som gör att universum måste ha sådana egenskaper att det tillåter liv? Konstanterna (t ex den kosmologiska konstanten) och storheterna (t ex förhållandet mellan elektronens och protonens massa) är inte styrda av naturlagar utan är förenliga med olika tänkbara formuleringar av naturlagarna. Så varför skulle de inte kunna vara annorlunda enligt denna okänd naturlag? Och även om en okänd supernaturlag skulle kunna förklara natur­­konstanterna, varför tro att den också skulle förklara universums startvillkor?

Det finns inga indikationer på att en sådan naturlag existerar. Man skulle därför kunna betrakta detta försök att höja p(F|NSU) som ett slags “naturalism of the gaps”, eller “kunskapsluckornas naturalism”. Dvs, man postulerar att det kan finnas okända naturlagar som förklarar allting, när vi inte har någon anledning att tro att någon sådan lag existerar.

Invändning 2. En supernaturlag får motsägelsefulla egenskaper. Den ska nämligen kunna förklara och förutsäga all finjustering, men den får inte själv lov att vara finjusterad. Det ska alltså gå att härleda den kosmologiska konstantens värde, universums massdensitet, gravitationskonstanten och elektronens/protonens massa från den här lagen. Dessa värden måste vara finjusterade, men supernaturlagen får inte själv vara finjusterad! Det är viktigt att dessa konstanters och storheters finjustering är ett resultat just av supernaturlagen och inte kommer någon annanstans ifrån, för annars är det inte supernaturlagen som är förklaringen.

Universums finjustering är alltså en egenskap som är direkt härledbar från supernaturlagen. Men i så fall har man bara flyttat upp problemet ett snäpp, för varifrån kommer den finjustering som finns inbakad i supernaturlagen? Astronomerna Bernard Carr och Martin Rees påpekar problemet här: “Even if all apparently anthropic coincidences could be explained in this way, it would still be remarkable that the relationships dictated by physical theory happened also to be those propitious for life.” (Carr och Rees 1979, 612) Det räcker alltså inte för ateisten att postulera att det skulle kunna finnas en supernaturlag, man måste också visa att en sådan inte själv är finjusterad, annars löser man ingenting. Men att säga att det skulle kunna finnas en supernaturlag som förutsäger finjusteringen men som inte själv är finjusterad verkar mest vara en lek med ord. Det ger oss ingen som helst anledning att tro att det faktiskt finns en sådan.

Invändning 3. För några år sedan tänkte man sig att M-teorin eller supersträngteorin skulle kunna vara en supernaturlag som förklarade universums finjustering. Det har dock visat sig vara precis tvärtom. M-teorin fungerar bara om vi lever i ett 11-dimensionellt universum. Men M-teorin förklarar inte varför det skulle finnas 11 dimensioner, snarare än 2, 7 eller 829. Detta är alltså just ett sådant exempel på finjustering som gör att en supernaturlag inte kan förklara finjusteringen. Det har också visat sig att M-teorin inte alls säger att universum behöver vara sådant att det tillåter liv. Det finns ungefär 10500 matematiskt giltiga lösningar på M-teorin. Dessa lösningar har olika värden på natur­konstanter och storheter, och det är bara en ytterst liten bråkdel som är livstillåtande. Enligt M-teorin är det alltså inte nödvändigt att universum är livstillåtande. En del författare har missförstått M-teorin och tänker att  den säger att det finns 10500 parallella universa. Men M-teorin är inte en multiversumteori, den ger oss en helt enkelt en väldigt lång lista med olika värden som natur­konstanterna skulle kunna ha, där endast en mycket liten andel kan tillåta liv.

Sammanfattningsvis kan vi säga att utsikterna för att hitta en supernaturlag som förutsäger universums finjustering ser mörka ut, och de har mörknat ytterligare i och med M-teorin. Om en sådan supernaturlag skulle hittas i framtiden, är det svårt att komma undan att den också måste vara finjusterad. Vi har därför ingen anledning att tro att p(F|NSU)=1.

Försvar av NSU, strategi 2: Slump

Om finjusteringen är verklig, dvs om evolutionen och existensen av intelligent liv bara kan ske i ett fåtal av alla möjliga universa, så ropar detta efter en förklaring. Vissa filosofer (t ex Wong 2009) har dock sagt att trots att universum är finjusterat av en slump, behöver detta inte förklaras. Det spelar alltså ingen roll att p(NSU|F) är låg, det gör det inte till en orimlig förklaring. Man kan jämföra med ett lotteri med totalt en miljon lotter. Alla lotter är sålda till olika personer så sannolik­heten för en enskild person att vinna är 1/106. Om alla lotter är sålda så måste någon vinna. Om jag vinner lotteriet så vore det en helt felaktig slutsats att säga “det är så osannolikt att jag skulle vinna, lotteriet måste vara riggat!”. Nej, någon måste ju vinna och det är lika osannolikt för alla, så att någon vinner betyder inte att lotteriet var riggat. På samma sätt, menar den som vill försvara slumphypotesen, måste något universum existera. Det betyder inte att universum är riggat, precis som lotteriet inte behöver vara riggat. Alla möjliga universa är lika osannolika, men det betyder inte att “det kosmiska lotteriet” är riggat. Med andra ord, någon måste vinna lotteriet och det finns därför ingenting som behöver “förklaras” när en viss person vinner. På så sätt finns det ingenting som måste förklaras bara för att vårt universum har “vunnit”. Det är inget speciellt med vårt universum, det är bara en i mängden. 

Hur ska vi tänka kring det här argumentet? Filosofen Peter van Inwagen är i alla fall inte imponerad. Tvärtom. Han menar rentav att jämförelsen mellan ett lotteri och den kosmiska finjusteringen måste vara ett av de mest irriterande dumma argumenten i filosofins hela historia (van Inwagen 2014, 204)! Van Inwagen ställer istället upp en annan liknelse som han menar bättre beskriver finjusteringen: Antag att jag befinner mig i en situation där jag måste dra ett strå bland 1 048 576 strån av olika längd. Om jag inte drar det kortaste strået så kommer jag omedelbart att dödas, så snabbt att jag inte ens hinner märka att jag inte dragit det kortaste strået. Motvilligt drar jag ett strå, och upptäcker till min förvåning att jag fortfarande lever och håller i det kortaste strået. Vilken slutsats drar jag? I brist på ytterligare information, skriver Van Inwagen, är följande slutsats fullt rimlig: jag drog inte strået av en slump, utan hela situationen är riggad. Knippen med strån är organiserad så att jag på något sätt skulle dra det kortaste strået. Det är helt enkelt bara fjantigt, fortsätter Van Inwagen, att argumentera för att något strå måste dras, och det är lika osannolikt att dra det kortaste som att dra det 256 057:e kortaste. Om jag hade dragit det 256 057:e kortaste hade det inte krävt någon särskild förklaring, och eftersom det är lika osannolikt att dra det kortaste kräver inte det heller någon förklaring. Detta resonemang är nonsens enligt Van Inwagen – vi skulle aldrig acceptera en sådan icke-förklaring.

Vi kan göra Van Inwagens liknelse ännu tydligare: Antag att jag behövde upprepa samma procedur 20 gånger, dvs att jag 20 gånger på raken behövde dra det kortaste strået, med förbundna ögon. Om jag inte lyckas alla gångerna, kommer jag att avrättas efter den 20:e dragningen. I ett sådant läge skulle jag verkligen inte nöja mig med att lite nonchalant konstatera “någon sekvens av strån måste dras, så det är inget konstigt att jag fortfarande lever”. Nej, jag skulle direkt misstänka att hela situationen är designad så att jag ska överleva. 

Van Inwagen menar att stråanalogin bättre beskriver situationen med universums finjustering än lotterianalogin. Anledningen är att lotterianalogin förutsätter att det inte är något speciellt med den lott som dras – att alla är likvärdiga. Men stråanalogin och finjusteringen har det gemensamt att det faktiskt är något speciellt med utfallen – vi överlever! Att, som t ex Wong (2009) säga att det faktum att liv är möjligt inte gör vårt universum speciellt, förminskar betydelsen av liv (Chan 2017, 70). Intelligenta levande varelser är på alla nivåer högt organiserade och intrikata, och skiljer sig på avgörande sätt från t ex stenar och andra strukturer som är likformiga eller slumpmässiga. Intelligenta levande varelser kommunicerar, skapar föremål, förstår och bedriver vetenskap och utvecklas. Allt detta gör att ett livstillåtande universum på ett avgörande sätt skiljer sig från ett som inte tillåter liv. Van Inwagen (2014, 205) menar att när vi (1) har ett stort antal valmöjligheter, och om det (2) är något speciellt med utfallet som blir utvalt jämfört med andra möjligheter, så är det, såvida vi inte har någon anledning att tro annorlunda, rimligt att tro att valet inte är en slumphändelse. Denna princip innebär inte automatiskt att bara för att en speciell händelse är osannolik och vi inte kan komma på någon annan förklaring, så beror det på design. Men den innebär att man inte utan vidare kan anta att det inte krävs någon förklaring. Alla osannolika händelser är inte likvärdiga.

Principen är alltså att händelser som är osannolika och som är speciella på något sätt, dvs som skiljer sig på något annat sätt från alla andra möjliga utfall, kräver en förklaring. Det verkar som att denna princip måste upprätthållas, annars skulle ingenting någonsin behöva förklaras och grunden för all vetenskap bli förstörd.

Men hur speciellt är egentligen livet så som vi känner till det just nu? Vi ska avsluta detta inlägg med att fundera kring om livet hade kunnat se annorlunda ut. Vi återvänder till Douglas Adams vattenpöl.

Vad krävs av en existentiellt reflekterande vattenpöl?

När vattenpölen vaknar upp tänker den att hålet som den ligger i är perfekt anpassat för den. Så bra anpassat att även om solen värmer och pölen blir mindre, kommer hålet fortfarande att passa den perfekt. Visst måste hålet vara skapat bara för vattenpölens skull? Men i själva verket är det pölen som passar bra i hålet, inte tvärtom. Adams menar att om vi tänker oss att universum är anpassat för människan gör vi samma misstag som pölen: vi vänder på orsak och verkan. En värld som skapats av Gud för att möjliggöra människor och en värld där människor passar väl in därför att de har evolverats under de omständigheterna kan se likadan ut enligt Adams. Så vilken slutsats är den rätta?

Först kan vi konstatera att för att en vattenpöl ska börja ställa existentiella frågor måste vissa förutsättningar vara uppfyllda. Först måste big bang äga rum och universum måste expandera med precis rätt hastighet så att det inte kollapsar igen eller så att partiklar inte separeras för snabbt för att stjärnor ska kunna bildas. Detta är viktigt för om universum expanderar för snabbt skulle bara väte, helium, litium och beryllium existera. Utan syrgas blir det inget vatten, inga vattenpölar och inga existentiella funderingar. För att det ska bli syrgas måste stjärnor bildas och i deras inre tyngre grundämnen via nukleosyntes, vilket kräver att de fyra fundamentala krafterna (starka kärnkraften, svaga kärnkraften, elektromagnetiska kraften, gravitationskraften) har exakt de värden som de har. 

Nu känner vi inte till vattenpölens fysiologiska egenskaper, men för att en vattenpöl ska kunna fundera på tillvarons mysterier krävs ett nervsystem och detta kräver metaller, proteiner, cellmembran osv. Detta kräver kolatomer, vilka i sin tur bildas från berylliumatomer via en mycket finjusterad process. Sammanfattningsvis kan sägas att för att vattenpölen ska komma till slutsatsen att hålet är designat (eller någon annan slutsats överhuvudtaget) krävs ett stort mått av finjustering!

Är det kolchauvinistiskt att säga att universum är finjusterat?

Adams liknelse skulle kunna tolkas som en kritik mot vad vi skulle kunna kalla kolchauvinism eller karbocentrism. Victor Stenger (2006) har lyft det här problemet: Allt liv som vi känner till är kolbaserat, men Stenger menar att det kan finnas andra sorters liv med andra kemiska byggstenar. Att liv måste vara kolbaserat är ett antagande som vi gör enbart för att vi själva är kolbaserade, menar Stenger, men kanske kan man tänka sig kiselbaserat liv? Dock löser detta inte all finjustering. Universum måste fortfarande expandera med rätt hastighet så att stjärnor kan bildas vilket är nödvändigt för att tyngre grundämnen ska formas. I annat fall hade bara de allra lättaste grundämnena existerat och detta räcker inte för att liv ska vara möjligt, oavsett vilken kemisk grund det har.

När vi definierade finjustering ovan sade att vi att det handlar om liv med intelligens som är jämförbar med människans, men mycket finjustering är mer generell än så. Om tex den kosmologiska konstanten vore lite annorlunda skulle det inte finnas något universum alls, och inget liv, vare sig kolbaserat, kiselbaserat eller baserat på något annat grundämne. Inget universum – inget liv.

Men det är dessutom så att anledningen till att vi fokuserar på kolbaserat liv inte enbart handlar om kolchauvinism. Att kemiforskningen ofta delas in i organisk kemi (som studerar kolets kemi) och oorganisk kemi (som studerar all annan kemi) beror inte bara på att människan består av kol, utan också på att kol är ett helt unikt ämne. Detta blir t ex tydligt när vi räknar på hur många olika kemiska föreningar man kan bilda mellan väte och de grundämnen som ingår i samma period som kol i periodiska systemet:

Litium4
Beryllium6
Bor38
Kol29019
Kväve65
Syre21
Fluor6
Neon0
Antal kemiska föreningar som ämnena i samma period som kol kan bilda med väte

Kol sticker verkligen ut – det går att bilda väldigt många fler kemiska föreningar än med något annat element (Lewis, Barnes, och Schmidt 2016). Detta gör kol till unikt optimalt som grund för livet och som grund för informations­bärande molekyler såsom DNA eftersom kolföreningar kan bli väldigt stora. Kolföreningar har också andra bra egenskaper såsom att vara metastabila, vilket innebär att de är tillräckligt stabila för att inte lösas upp spontant, men tillräckligt instabila för att informationen ska kunna läsas och modifieras av cellens maskiner. Tack vare metastabiliteten är kolföreningar tillräckligt stabila för att kunna tjäna som cellens byggstenar, men är samtidigt tillräckligt kemiskt reaktiva för att med endast ett litet tillskott av energi kunna användas vid kemiska reaktioner (Denton 2002, 109).

Det kemiskt mest likartade grundämnet, kisel, delar förvisso vissa kemiska egenskaper med kol och en del forskare har därför föreslagit att liv skulle kunna vara kiselbaserat istället för kolbaserat. Kisel kan dock bara bilda 55 föreningar med väte, att jämföras med kolets 29019  (Lewis, Barnes, och Schmidt 2016). Kiselföreningar är inte lika stabila som kolföreningar och kan inte bilda lika långa kedjor. Därför är de inte lika effektiva informations­molekyler. (Denton 2002, 106). Värt att påpeka är också att motsvarigheten till CO₂ (koldioxid), SiO₂ (kiseldioxid), är en kristall. Så om vi vore kiselbaserade istället för kolbaserade skulle metabolismen inte bilda en vattenlöslig gas i våra celler, den skulle bilda sand. Klart mer opraktiskt!

Det betyder inte att sådant liv inte skulle kunna existera, men ett universum där enbart kiselbaserat liv är möjligt vore klart mindre optimalt för uppkomsten av varelser med intelligens jämförbar med vår och alltså vore ett sådant universum mindre finjusterat. Det verkar alltså som att kolbaserat liv har störst möjligheter att evolvera till livsformer med en jämförbar intelligens med människan. Samtidigt är det välkänt att den process som producerar merparten av allt kol i universum (trippel-alfa-processen) är finjusterad. Den fungerar genom att tre heliumatomer kombineras till en kolatom i stjärnors inre, men detta är bara möjligt om energinivån hos kolatomen är exakt vad den är. Vore den lite annorlunda skulle det bildas för lite kol, för lite syre eller för lite av båda (Oberhummer, Csoto, och Schlattl 1999; Adams 2019, 52–56).

Molekylärbiologen Michael Denton (2002, 108–109) skriver: Det totala antalet och diversiteten av möjliga kemiska strukturer som kan konstrueras från kol, syre, väte och kväve är i praktiken obegränsad. Nästan varje tänkbar kemisk struktur och egenskap kan sättas ihop. Tillsammans utgör dessa element ett universellt kemiskt konstruktionskit, vilket är idealiskt anpassat för konstruktionen av komplexa kemiska maskiner … En slående aspekt av denna enorma molekylära mångfald är att dessa atomer – kol, väte, syre, och kväve – är bland de första atomer som tillverkas i stjärnor och också bland de vanligaste i hela kosmos. Och det är anmärkningsvärt att två av dessa – väte och syre – bildar vatten, den miljö som omger kolbaserat liv. Det är som om livets biokemi redan från skapelsens början var nedlagd i mekanismerna som konstruerar atomer. Som om naturen redan från början hade detta som slutmål.” 

Om vi går tillbaka till Star Trek så säger Spock vid ett tillfälle: “Life as we know it is universally based on some combination of carbon compounds, but what if life exists based on another element? For instance, silicon.” I Star Trek kan vi hitta massor av exempel på liv som inte är kolbaserat. Det är baserat på kisel, något flytande ämne, abstrakt energi osv. Men precis som filosoferande vattenpölar är detta science fiction. Verklig vetenskap indikerar starkt att universum faktiskt är finjusterat för att tillåta liv.

Slutsatser

I det föregående inlägget tog vi upp några konkreta exempel på finjustering. I detta långa inlägg har vi diskuterat vilka förklaringar som finns och hur vi kan skilja mellan dem, speciellt mellan hypotesen att Gud skapat universum för att tillåta intelligent liv (den teistiska hypotesen T) och den naturalistiska singel-universum-hypotesen (NSU).

Vi har i detta väldigt långa inlägg sett att finjusteringen är extremt osannolik givet NSU och att olika försök att göra den mer sannolik inte fungerar speciellt bra. Med hjälp av Bayes sats har vi sett att universums finjustering därför gör NSU till en extremt osannolik förklaring till universums finjustering. Samtidigt verkar finjusteringen inte alls vara lika osannolik enligt T som den är enligt NSU och finjusteringen utgör därför ett starkt stöd för T jämfört med NSU. Så här långt tyder alltså finjusteringen på att universum är skapat av Gud. I nästa inlägg ska vi titta närmare på några invändningar mot den här slutsatsen och hur multiversumhypotesen utgör en alternativ förklaring till finjusteringen.

Vi kan på goda grunder betrakta den naturalistiska singel-universum-hypotesen som falsifierad. Vi behöver därför diskutera vad som har kommit att bli den huvudsakliga utmanaren till hypotesen att Gud har skapat universum för att tillåta intelligent liv: hypotesen att det finns oändligt många universa och att vårt universum är enbart en i mängden. Finns det bara tillräckligt många universa så kommer även extremt osannolika händelser att inträffa i några av dem. I nästa inlägg ska vi titta närmare på ifall multiversumhypotesen utgör en värdig utmanare till teismen.

Referenser

Adams, Fred C. 2019. ”The degree of fine-tuning in our universe — and others”. Physics reports 807 (maj): 1–111.

Carr, B. J., och M. J. Rees. 1979. ”The anthropic principle and the structure of the physical world”. Nature 278 (5705): 605–12.

Chan, Man Ho. 2017. ”The fine-tuned universe and the existence of God”. PhD, Hong Kong Baptist University. https://repository.hkbu.edu.hk/etd_oa/447.

Denton, Michael. 2002. Nature’s Destiny: How the Laws of Biology Reveal Purpose in the Universe. Simon and Schuster.

Inwagen, Peter van. 2014. Metaphysics. Westview Press.

Lewis, Geraint F., Luke A. Barnes, och Brian Schmidt. 2016. A Fortunate Universe: Life in a Finely Tuned Cosmos. 1 edition. Cambridge University Press.

Oberhummer, Heinz, Attila Csoto, och Helmut Schlattl. 1999. ”Fine-tuning carbon-based life in the universe by the triple-alpha process in red giants”. arXiv [astro-ph]. arXiv. http://arxiv.org/abs/astro-ph/9908247.

Stenger, Victor. 2006. ”Is the Universe Fine-Tuned for Us?” I Why Intelligent Design Fails: A Scientific Critique of the New Creationism, redigerad av Taner Edis och Matt Young, None ed. edition, 172–84. Rutgers University Press.

Wong, Wai-Hung. 2009. ”The cosmic lottery”. International Journal for Philosophy of Religion 66 (3): 155.

Vetenskapens kristna rötter – del 2

Vi såg i den föregående artikeln hur kristendomen spelade en avgörande roll i den moderna vetenskapens uppkomst. Många av vetenskapens pionjärer var kristna och för dem utgjorde tron en motivation att utforska Guds skapelse. Detta gäller än idag. John Goodenough, 2019 års nobelpristagare i kemi för utvecklingen av litiumjonbatteriet, sade nyligen: ”Som forskare ärar vi skaparen genom att försöka förstå skapelsen och hur den fungerar. Det finns inget mer realistiskt sätt att hedra och ära skaparen än genom vetenskapliga undersökningar. Och om vi kan åstadkomma tillämpad vetenskap som gagnar mänskligheten tycks det mig att vi älskar vår nästa som oss själva. Det är de två största budorden.” (Gunther 2018)

Förutom motivation så krävs en fascination och ett aktivt intresse av att förstå skapelsen. I denna anda skrev fysikern Richard Feynman: ”Samma spänning, samma vördnad och mysterium, återkommer igen och igen när vi studerar ett problem tillräckligt noggrant. Med mer kunskap kommer ett djupare, mer förunderligt mysterium, vilket lockar oss att tränga ännu djupare. Vi oroas aldrig för att svaret kan visa sig vara en besvikelse, men med glädje och tillförsikt vänder vi på varje ny sten och finner oanade besynnerligheter, vilka leder till ytterligare förunderliga frågor och mysterier – sannerligen ett storslaget äventyr!” (Feynman 1958, 262)

Men oavsett hur stor längtan och passion man har att förstå hur världen fungerar, är det inte tillräckligt för att man ska kunna bedriva vetenskap. Det krävs något mer, nämligen att vetenskap är möjligt. I den här artikeln ska vi se närmare på en nödvändig förutsättning för vetenskap och var denna kommer ifrån.

Vetenskap förutsätter förutsägbarhet

Alla naturvetare vill förstå skapelsen, men det är inte tillräckligt. För att vetenskap ska kunna bedrivas, måste naturen också vara sådan att den är möjlig att utforska och begripa. Den vetenskapliga förståelsen av världen förutsätter nämligen ett antal antaganden om hur verkligheten är beskaffad. Filosofen Joshua Moritz (2017) har påpekat att dessa nödvändiga antaganden är metafysiska till sin natur och inte empiriska, dvs de kan själva inte bevisas med den vetenskapliga metoden. Det handlar, skriver Moritz, om sådant som naturens regelbundenhet och förutsägbarhet, att omvärlden är objektiv och existerar oberoende av oss, att världen är begripbar på ett sätt som överensstämmer med våra kognitiva förmågor, att samma naturlagar gäller överallt i universum, osv.

Vi ska titta närmare framför allt på den första av dessa antaganden, om naturens regelbundenhet och förutsägbarhet. Vad innebär detta? Det är lätt att föreställa sig en värld som inte styrdes av naturlagar och där vad som helst skulle kunna ske när som helst. När jag sitter och äter fiskpinnar kanske maten plötsligt förvandlas till en levande fisk. När jag kör bil kanske gravitationen upphör att existera och jag börjar sväva, eller teleporteras tillbaka där jag började. En handling för att uppnå ett mål kräver att det går att förutse vad som ska hända. Jag skulle tex aldrig kunna skriva den här texten om datorn plötsligt förvandlades till en hamster. Det är på samma sätt med vetenskap – för att vi ska kunna bedriva vetenskap måste världen för det första vara förutsägbar, och för det andra måste vi tro att den är förutsägbar. (Plantinga 2011, 271) I en värld utan naturlagar skulle det vara helt omöjligt att beskriva naturens händelser på ett vetenskapligt sätt för det skulle inte finnas någon regelbundenhet. En värld som däremot beter sig på ett regelbundet och förutsägbart går att beskriva systematiskt med den vetenskapliga metoden. Fysikern och filosofen Mariano Artigas har skrivit att antagandet att världen är ordnad är en nödvändig förutsättning för vetenskapen, för om man inte tror att det finns ordning i världen vore vårt sökande efter en sådan ordning meningslös. (Artigas 2000, 44)

Jorden båda sidor NASA BlueMarble-2001-2002
Vi måste ha något att undersöka för att bedriva vetenskap, och varför kan vi undersöka naturen?

Fysikern Paul Davies är inne på samma spår och har sagt att man inte kan vara vetenskapsman om man tror att universum är en meningslös slumphändelse: ”All science proceeds on the assumption that nature is ordered in a rational and intelligible way. You couldn’t be a scientist if you thought the universe was a meaningless jumble of odds and ends haphazardly juxtaposed. When physicists probe to a deeper level of subatomic structure, or astronomers extend the reach of their instruments, they expect to encounter additional elegant mathematical order. And so far this faith has been justified.” (Davies 2007)

Det är dock inte tillräckligt att det finns naturlagar och att världen beter sig på ett förutsägbart sätt. För att vi ska kunna beskriva världen på ett vetenskapligt sätt måste vi också anta att samma naturlagar gäller överallt, d v s att naturen är enhetlig. Naturens enhetlighet är ett antagande som måste göras innan en vetenskaplig utforskning av naturen är möjlig. Eftersom detta antagande ligger till grund för att tolka våra observationer, kan den inte själv bevisas vetenskapligt, då varje försök att göra det vore att resonera i en cirkel. Samtidigt är det nödvändigt antagande, och filosofen Roger Trigg har skrivit att alternativet till antagandet om naturens enhetlighet är att helt ge upp vetenskapen. (2015, 100) Även Karl Popper noterade att naturens enhetlighet är ett metafysiskt antagande snarare än empiriskt, och att utan detta antagande vore praktiskt vetenskapligt arbete otänkbart, då denna princip är nära kopplad till möjligheten att göra induktiva härledningar. (Popper 2005, 250) Vetenskapen kräver alltså att det finns ordning och reda i naturen. Men frågan kvarstår – vilken rätt har vi att förvänta oss att det verkligen finns en sådan ordning? Varför finns det naturlagar överhuvudtaget?

Varifrån kommer tanken på naturens ordning?

Att naturen är ordnad och beter sig på ett förutsägbart sätt kan tyckas vara så självklart att det knappt ens är värt att diskutera. Men det är långt ifrån självklart att det skulle vara på det sättet. I många kulturer har man faktiskt inte tänkt sig att universum är lagstyrt och förutsägbart. Vetenskapshistorikern och fysikern Stanley Jaki (1990) har gjort en genomgång av olika kulturers förhållande till vetenskap och har noterat att innan vetenskapen tog fart på allvar i Europa, hade det förekommit åtminstone ett halvt dussin kulturer och i alla dessa hade vetenskapen varit dödfödd. Bara vid ett tillfälle under mänsklighetens historia, under perioden 1250 – 1650, fanns de rätta förutsättningarna för vetenskapen att slå rot. När Jaki har sökt en förklaring till varför vetenskapen inte uppstod i någon annan kultur, har han funnit ett gemensamt drag: I stora kulturer där vetenskapen inte tog fart har man inte haft något begrepp om naturlagar eller naturens regelbundenheter. Man har där haft panteistiska och animistiska religioner utan tro på en personlig rationell laggivare eller skapare. Enligt Jaki var det först när tron på en personlig rationell skapare hade befästs i det allmänna tänkandet i Europa som det intellektuella klimatet var bördigt nog för vetenskapen att växa fram. Det var under medeltiden som denna tro blev tillräckligt etablerad och med detta möjliggjordes en tro på universums rationalitet och utforskbarhet och en tillit till de empiriska och kvantitativa metoder som vetenskapen bygger på.

Ibland tänker man att vetenskapen uppstod först när man började ifrågasätta kristendomen på 1700-talet. Men Jaki är inte den ende som istället spårar vetenskapens uppkomst till det kristna Europa. När nobelpristagaren Melvin Calvin beskrev sina egna reflektioner kring vetenskap, tog han först upp övertygelsen att universum är ordnat. Calvin skriver: 

“As I try to discern the origin of that conviction, I seem to find it in a basic notion discovered 2000 or 3000 years ago, and enunciated first in the Western world by the ancient Hebrews: namely, that the universe is governed by a single God, and is not the product of the whims of many gods, each governing his own provinence according to his own laws. This monotheistic view seems to be the historical foundation for modern science.” (Calvin 1969, 258)

Även vetenskapshistorikern Alfred North Whitehead har konstaterat att vetenskapen förutsätter tron på en ordning i naturen, och att tron på denna ordning har sitt ursprung i medeltidens övertygelse om Guds rationalitet. Whiteheads förklaring är att tron på att vetenskap är möjligt, vilket ju är en förutsättning för att vetenskap ska kunna bedrivas, direkt härstammar från den medeltida teologin. I denna ingår tron att världen i grunden inte är ett godtyckligt mysterium, utan ett resultat av en medveten rationell Gud med en plan och en vilja för skapelsen. (Whitehead 1997, 13–20)

Synen på världen som ordnad och rationell var alltså ett oerhört viktigt bidrag som den kristna skapelsetanken förde med sig. Den judisk-kristna traditionen har alltid betonat att Gud, och i förlängningen hans skapelse, är rationell och ordnad, som det stor i boken Syraks vishet: ”Sin vishets storverk har han inrättat väl, och från evighet till evighet äro de sig lika.” (42:21) Jämför detta med den judisk-kristna världsbildens tidiga konkurrenter: I animistiska religioner med flera gudar eller i den grekiska filosofin där världen var en otydlig och ofullkomlig skugga av den andliga tillvaron, fanns inte samma tilltro till att den skulle bete sig på ett ordnat sätt. (Pearcey och Thaxton 1994) Samma sak kan sägas om de asiatiska kulturerna: Man såg på Gud som en varelse som var antingen för opersonlig eller för godtycklig för att detta skulle få några uppenbara konsekvenser på tillvaron. (Whitehead 1997) Den arabiska, babyloniska, kinesiska, egyptiska, grekiska, hinduiska och mayakulturen  saknade alla tron på en transcendent skapare som givit skapelsen fysikaliska lagar att rätta sig efter. Istället tänkte man sig universum som en organism som styrdes av en uppsjö gudar och som gick genom cykler av död och återuppståndelse. Här erbjöd den kristna världsbilden något helt annat, en skapare som inte själv var del av skapelsen, som hade givit den fasta spelregler, och som dessutom hade givit människan i uppdrag att utforska dessa spelregler. (Woods 2005, 77)

Ett ordnat universum från en ordnad Gud

Jaki har sammanfattat Gamla testamentets syn på skapelsen som att världen är skapad av en oändligt vis och förnuftig Gud som har lagt ned lagbundenhet och syfte i den. Regelbundenheten är synlig omkring oss: årstidernas skiftningar, stjärnornas banor på himlavalvet, planeternas rörelser och naturkrafternas förutsägbarhet – alla är de skapade av den som själv kan litas på utan undantag. Eftersom Skriften säger att Gud ”har ordnat allt efter mått och tal och vikt” (Vish 11:20) kunde antikens kristna hålla fast vid skapelsens rationalitet och medeltidens forskare kunde börja utforska skapelsen med empiriska och kvantitativa metoder. (Jaki 1990)

Här är det läge för en liten utvikning. Man kan göra en jämförelse med det som Platon kallade Eutyfrons dilemma. I Platons dialog Eutyfron ställer Sokrates frågan ifall någonting är gott därför att gudarna vill det, eller om gudarna vill någonting därför att det är gott. Om vi väljer alternativ 1, att någonting är gott därför att gudarna vill det, blir det goda godtyckligt därför att oavsett vad gudarna skulle vilja, vore det gott. Om gudarna skulle anse att hat är gott och kärlek är ont, eller vilja tortera småbarn, skulle vi vara tvungna att säga att hat är bättre än kärlek och vi skulle haft en moralisk plikt att tortera småbarn, vilket vore absurt. Om vi å andra sidan väljer alternativ 2, att gudarna vill någonting därför att det är moraliskt gott, blir moralen oberoende av gudarna, moralen är då en kraft som även gudarna måste lyda under. Oavsett vilket vi väljer, kan gudarna aldrig utgöra grunden för moralen.

Vissa religionskritiker idag har missförstått den kristna tron och försökt tillämpa Eutyfrons dilemma på den för att argumentera för att Gud inte kan utgöra grund för moralen. Men medan de grekiska gudarna aldrig kunde förklara var moralen kom ifrån, kan den kristna tron det. Den kristna tron föll inte i något av dikena utan löste problemet genom att förklara att Gud är god. Guds vilja är inte godtycklig utan baseras på hans karaktär, hans egen natur. Den kristna världsbilden drabbas inte av Eutyfrons dilemma därför att det helt enkelt vore omöjligt för Gud att anse att hat är gott och kärlek är ont, och Guds natur är oföränderlig. En av de tidiga tänkarna som påtalade detta var Thomas av Aquino. Han betonade att Guds vilja och i förlängningen hans befallningar är en direkt konsekvens av Guds natur. Thomas menade också att på samma sätt som Gud till sitt väsen med nödvändighet är moraliskt god, är han till sitt väsen rationell och intelligent. Av detta följer också att Gud handlar i världen på ett rationellt sätt, med en intelligent plan som vi åtminstone delvis kan begripa och utröna. Gud sätter inte bara upp moraliska lagar enligt Thomas, utan naturlagar – regler för hur naturen ska bete sig. Thomas uppfattning är dominerande i den kristna teologin och många av vetenskapens pionjärer hade en liknande syn på Guds väsen och gärningar som Thomas. (Plantinga 2011, 273–74)

Denna syn på skapelsen har influerat olika vetenskapliga grenar sedan dess, alltifrån evolutionsbiologer som förundras över organismernas grundläggande likhet och hur deras förändring kan beskrivas med ett fåtal evolutionära principer (se t ex Wilson 1998, 4) till fysiker såsom Stephen Hawking som har beskrivit att universum ger ett överväldigande intryck av att vara ordnat. ”Ju mer vi upptäcker av universum, desto mer märker vi att det styrs av rationella lagar. Om man ville, skulle man kunna säga att denna ordning var Guds verk. Einstein trodde så.” (Benford 2002, 29)

Man kan gå ett steg längre. Alvin Plantinga har påpekat att om vetenskapens uppgift är att beskriva den här ordningen, kommer den endast att vara framgångsrik om det faktiskt är möjligt för oss människor att göra just det. Med andra ord, vetenskapen kan lyckas bara om naturlagarna inte är för komplicerade, djupa eller på annat sätt obegripliga för oss. Även denna tanke, påpekar Plantinga, stämmer med tron på människan som skapade av Gud. Gud har inte bara skapat lagar för hur universum ska fungera, utan lagar som vi, åtminstone någorlunda väl, kan förstå. En av vetenskapens pionjärer, Kepler, skrev att lagarna var inom mänsklighetens räckvidd och att Gud ville att vi skulle förstå dem så att vi kunde ta del av hans eget perspektiv. (Plantinga 2011, 277)

Så här avslutningsvis kanske någon säger att vetenskapen förvisso växte fram tack vare en kristen världsbild, men idag utgör inte kristendomen grunden för vetenskapen. Kristendomen betraktas, åtminstone i västvärlden, ofta som en privatsak som enskilda vetenskapsmän kan hålla sig till, men som inte påverkar det vetenskapliga arbetet. Thaxton och Pearcey (1994, 42) konstaterar att vetenskapen idag fortfarande lever på det kapital som den kristna grunden gav den, men hur långt kommer detta kapital att räcka? Hur länge kommer det kristna arvet att fortsätta ge sitt stöd till vetenskapen, och vad skulle kunna ersätta den kristna tron som metafysisk grund? Kanske kan vetenskapen någon gång komma att frigöra sig från det kristna arvet. Men om den gör det så har den ingen metafysisk grund för de antaganden som den bygger på – att universum har naturlagar, att samma lagar gäller överallt och att människan är kapabel till att förstå dessa lagar. Olika försök att ersätta den kristna världsbilden med en annan grund för vetenskapen har i allmänhet gått i en riktning som är direkt destruktiv för det vetenskapliga arbetet. Whitehead har noterat att sedan David Humes tid har den filosofiska trenden inom vetenskapen varit att förneka vetenskapens rationalitet. (1997, 4) Den som följer i Humes fotspår har ingen anledning att acceptera ens en så grundläggande princip som orsak och verkan, d v s att någonting kan leda till någonting annat.

Vi har sett att om Gud finns, kan vi förvänta oss att världen är ordnad och begriplig och att naturlagarna är oföränderliga över tid och rum. Vi kan vänta oss att universum beter sig likadant imorgon som det gjorde igår, samt att människan är förmögen att, åtminstone på ett grundläggande plan, förstå hur tillvaron fungerar. Men om Gud inte finns, varför skulle vi vänta oss något av detta? Varför förvänta sig att det existerar någonting överhuvudtaget, och i synnerhet att människor existerar? Att induktion är möjligt och att universum kan beskrivas matematiskt? Teismen ger vetenskapen en rationell, logisk och pålitlig grund, vilket svårligen kan sägas om en ateistisk världsbild. När kristendomen har gjorts till en privatsak, har vetenskapsmän behållit en ”vetenskaplig tro”, för att använda Whiteheads ord, men har inte längre någon rationell grund för denna tro. Utan en skapare förblir vetenskapen förvisso ett framgångsrikt projekt, men med sina grundantaganden fritt hängande i tomma luften. Francis Collins, ledare för kartläggningen av människans arvsmassa (Human Genome Project) och idag ordförande för amerikanske sjukvårdsmyndigheten (National Institute of Health), har sagt att ”Bibelns Gud är arvsmassans Gud”. Med denna världsbild, att det finns en ordningens och förnuftets Gud som skapat ett universum som också speglar dessa egenskaper, och som dessutom givit oss förmågan att tänka och utforska hans skapelse, kan vetenskapens nödvändiga antaganden ges en rationell grund.

/ Sebastian Ibstedt

 

Referenser

Artigas, Mariano. 2000. The Mind of the Universe: Understanding Science and Religion. Radnor, Penn: Templeton Foundation Press.

Benford, Gregory. 2002. ”Leaping the Abyss”. Reason, nr 4 (april). https://reason.com/2002/04/01/leaping-the-abyss-2/.

Calvin, Melvin. 1969. Chemical Evolution: Molecular Evolutiontowards the Origin of Living Systems on the Earth and Elsewhere. Oxford: Oxford U.P.

Davies, Paul. 2007. ”Taking Science on Faith”. The New York Times, 24 november 2007, avs. Opinion. https://www.nytimes.com/2007/11/24/opinion/24davies.html.

Feynman, Richard. 1958. ”The Value of Science”. I Frontiers in Science: A Survey, av Edward Hutchings. Basic Books.

Gunther, Maria. 2018. ”John Goodenough skapade batteriet i all bärbar elektronik”. DN, 5 maj 2018. https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/john-goodenough-skapade-batteriet-i-all-barbar-elektronik.

Jaki, Stanley L. 1990. Science and creation: from eternal cycles to an oscillating universe. Lanham, MD: University Press of America.

Moritz, Joshua M. 2017. ”Christian Theology of Creation and the Metaphysical Foundations of Science”. Journal of Biblical and Theological Studies 2 (2): 180–207.

Pearcey, Nancy, och Charles B. Thaxton. 1994. The soul of science: Christian faith and natural philosophy. Turning point Christian worldview series. Wheaton, Ill: Crossway Books.

Plantinga, Alvin. 2011. Where the conflict really lies: science, religion, and naturalism. New York: Oxford University Press.

Popper, Karl. 2005. The Logic of Scientific Discovery. http://public.ebookcentral.proquest.com/choice/publicfullrecord.aspx?p=254228.

Trigg, Roger. 2015. Beyond Matter: Why Science Needs Metaphysics. Templeton Press.

Whitehead, Alfred North. 1997. Science and the Modern World: Lowell Lectures, 1925. New York: The Free Press.

Wilson, Edward O. 1998. Consilience: the unity of knowledge. 1st ed. New York: Knopf : Distributed by Random House.

Woods, Thomas E. 2005. How the Catholic Church Built Western Civilization. Washington, DC : Lanham, MD: Regnery Pub. ; Distributed to the trade by National Book Network.