Etikettarkiv: Ontologi

”Kom igen, det där är ju gammal skit!” – Är kristen tro förlegad?

Det tycks finnas en idé eller en föreställning i Sverige som säger att det är förlegat och omodernt att tro på Gud och att vara kristen. Denna föreställning tycks också säga att det var normalt att man var troende förr i tiden, men att vi nu vet bättre och därför – om vi är kloka – lämnat det bakom oss, både som individer och som samhälle. Det är samma princip som synen på jordens plats i vårt solsystem, där majoriteten numera anser att det är förlegat att tro att jorden är i centrum av vårt universum (den geocentriska världsbilden). Vi vet att människor förr trodde på den geocentriska världsbilden, men att vi idag vet att det är solen som är centrum i vårt solsystem (den heliocentriska världsbilden). På liknande sätt menar man alltså att det är en allmän kunskap att kristendomen är förlegad. ”Förr trodde folk på Gud och Jesus, men nu vet vi bättre och vet att det är falskt.” Men en viktig fråga är såklart om detta sanningsanspråk är sant. Är det en allmängiltig kunskap att kristendomen är förlegad och omodern? Och kan man vara en rationell, modern människa och samtidigt tro (och dessutom komma till tro) på Jesus och Gud?

Jag tror att skälen till att denna föreställning finns i samhället är många. En del i det handlar nog om en felaktig syn på debatten mellan vetenskap och tro, där man hävdar att vi idag vet att Gud inte finns (och därför bör man inte heller tro på Honom). Det kan också handla om synen på hur, och av vem, religion uppstod (människan eller Gud?). Ytterligare ett skäl som kan spela in kan vara synen på vad som särskiljer myter/sagor och verkligheten, där man menar att troende tycks blanda ihop dessa. Låt oss gå igenom dessa olika skäl och undersöka dem lite närmare.

Har vi kunskap idag, som man inte hade förr, som säger oss att Gud och Jesus inte är sanna? Har vetenskapen motbevisat Gud? Det korta svaret är nej. Det finns många skäl till detta korta svar, men för att inte riskera att skriva en bok om detta, ska jag bara nämna några saker. En sådan sak är att skiljelinjen mellan tro och vetande inte är kategorisk eller vattentät – utan skillnaden mellan tro och vetande är flytande. Till exempel definieras kunskap ofta som ”sann, berättigad tro”. Den definitionen visar att kunskap i sig kräver tro; sådan som är sann – vilket är precis vad kristendomen hävdar om sig själv (sann tro).
En annan aspekt är idéen att vetenskapen står för det rationella och tron för det irrationella, där rationella människor håller sig till kunskap och irrationella människor till trosföreställningar. Men i verkligheten har självklart alla människor både kunskap och trosföreställningar som styr dem i deras vardag på olika sätt. Även vetenskap bygger på vissa trosföreställningar, om man benämner de filosofiska grundantaganden inom vetenskap som trosföreställningar. Det är vetenskapsfilosofiska antagande som man bara måste ”tro” på, kollektivt, för att kunna bedriva vetenskap – utan att det finns något vetenskapligt sätt att bevisa att dessa antaganden är sanna.
Ytterligare ett skäl är att vetenskapen har viktiga begränsningar för vad den kan uttala sig om, utan att för den sakens skull hävda att det inte finns något rationellt att säga bortom dessa begränsningar (hävdar man det närmar man sig scientism, en överdriven tro på vetenskap som process och fenomen). Vetenskap bedrivs för att förklara ting/företeelser och mekanismerna bakom dessa, men kan till exempel sällan svara på frågan ”varför?”. John Lennox, professor i matematik på Oxford, har använt följande anekdotiska exempel för att illustrera detta:
”Varför kokar tekannan? Ett svar är att värmen på plattan får molekylerna i vattnet att röra på sig snabbare och snabbare, tills plattan når en viss temperatur då vattnet börjar koka. Ett annat svar är att den kokar för att jag vill ha en kopp te.”
Dessa två förklaringsmodeller krockar inte, utan båda kan vara lika sanna. Här särskiljer man på mekanism (eng. ”mechanism”) och agens (eng. ”agency”). Vetenskap kan i mångt och mycket förklara mekanismerna bakom saker, men inte agensen. Det finns även annat som vetenskapen inte tillfredställande kan uttala sig om, men som ändå existerar och är sant, rationellt och meningsfullt.

7e67b145-df16-4137-b7ea-d25d27d10c54-635-0000001a70e5dea1_file-1.jpg
Är Gud trovärdig? Är vetenskapen allt?

I diskussionen mellan vetenskap och tro är det många som använder Galileo Galilei som ett exempel för att lyfta fram vetenskapens position till religionen, där religionen står för det förlegade och förtryckande och vetenskapen för nytänkande och utveckling. Men faktum är att Galilei var troende kristen hela sin livstid, även när han var i husarrest. Även han förstod att vetenskap och religion inte är motsättningar och att man utan problem kan vara rationell, kristen och vetenskapsman. Han ska bland annat ha sagt ”Bibeln lär oss om vägen till himlen, inte om himlarnas vägar.” (eng. “The bible teaches us how to go to heaven, not how the heavens go”).

Ett annat skäl till att många anser att tron är förlegad kommer från svaret på vad man tror är uppkomsten av religion. Är det vi människor som har skapat religioner och övernaturliga trosföreställningar? Många hävdar det och kan då mena att religionen inte längre fyller ett syfte – dels för att religionen inte lyckades förklara saker om världen och universum och dels för att vi idag har ersatt religionens funktion med välfungerande samhällen och vetenskap. Man menar då att religion uppkom för att man försökte förklara världen runt en, men då det misslyckades – medan vetenskapen har lyckats – så kan man nu lämna religionen och anse den vara förlegad. Även här kan man lyfta fram Galileos citat ovan för att visa att man då kanske misstolkar religionens syfte och uppkomst. Ett skäl till att man tror att människan har skapat religion kan till viss del också bero på religionspsykologiska teorier. Många av dessa har nämligen en underton av att förklara religionens uppkomst som ett resultat av social gemenskap med behov av sammanhållning, struktur och att förstå världen runt omkring dem samt som ett resultat av vissa hjärnprocesser, till exempel att vi övertolkar händelseförlopp och ger dem en överdriven mening. Föreställningen i samhället pekar alltså på den skapade sfären av religionen – att vi människor har skapat tron på Gud -, men att det i den yttersta verkligheten inte existerar någon sådan Gud. Detta är dock ett antagande man gör a priori, utan att ta i beräkning många andra aspekter som backar upp tron och Guds existens.

Följande anekdotiska exempel illustrerar ytterligare ett skäl för att visa att det är förlegat att tro på Gud: ”När jag var liten trodde jag på jultomten, men nu när jag blivit äldre och fått mer kunskap om världens beskaffenhet, vet jag att jultomten inte finns på riktigt.” Det illustrerar att Gudstroende är som de som tror på myter/sagor. Om det inte handlar om jultomten kan det vara någon annan myt, saga eller väsen som människor tidigare har trott på, men som med utveckling (individens åldersmässiga utveckling eller samhällets utveckling) inte längre tror på. När vi blir äldre vet vi att jultomten inte finns. Gör man ändå det, så är man lite konstig. Därför blir det som att Gudstroende folk är lite konstiga om de fortfarande, i vuxen ålder, tror på Gud. Jultomten, eller någon annan myt/sagofigur, likställs alltså med Gud. Även här tyder det på en överdriven förenkling av vad tron är och vad den bygger på. Då förbiser man de många skäl till varför tron är rimlig och trolig, bland annat ett rad Gudsargument, de historiska bevisen för Jesus, manifestationer av Guds existens än idag (till exempel helanden) m.m.

Sammantaget så finns det flera goda skäl till att anse att den rådande föreställningen – att det är förlegat att tro på Gud och vara kristen – inte återspeglar verkligheten på ett korrekt sätt. Att hävda att vetenskap har motbevisat Bibeln och Guds existens är inkorrekt av flera anledningar, bland annat för att vetenskapen inte sysslar med metafysiska frågor. Att tro att religion finns för att folk behöver det eller för att vår hjärna lurar oss är också ett ogrundat antagande, på samma sätt som det är att likställa tron på Gud och Jesus med tron på sagor/myter/väsen. Denna föreställning tycks fortleva och spridas, vilket på flera sätt är problematiskt och tragiskt eftersom det oberättigat hindrar folk att lära känna den Gud som skapat och älskar oss. Och slutligen: en föreställning är inte sann, även om alla tror på den.

Annonser

Vi har inte råd med Gud?!

Vi har inte plats för Gud. Han lägger sig för mycket i våra liv.

I en tidigare bloggpost hävdade jag att det är ytterst tveksamt om någon kan göra anspråk på att vara intelligent nog att förkasta Gud av förståndsmässiga skäl. Det jag menar är att förutsättningen för att  förkasta Guds existens är att man först kan omfatta det man sedan förkastar. Men förmågan att förstå Gud skulle i sig förutsätta kapaciteten att förstå det som är oerhört mycket större människan själv. Ett motargument brukar vara att människan mycket väl kan föreställa sig det som är större än henne själv, till exempel universums oändliga utbredning, men det är bara föreställningen om en av tillvarons dimensioner, den som omfattar den fysiskt observerbara världen. Föreställningen att det är allt som finns går inte att härleda från det som finns.

Om en människa kunde ”förstå”, dvs i sig själv kunna härbärgera hela Guds existens, skulle den som är skapad kunna omfatta skaparen och därmed vara förmer än denne. Någon sådan människa har världen ännu inte sett. ”Förståelsen” skulle inte bara vara av intellektuellt försanthållande slag utan en faktisk förståelse på alla de plan av insikt som är kroppens, själens och den mänskliga andens begreppsapparater. Det skulle i sin tur förutsätta en ’tro’ på Gud och tilltro till Gud som lät Gud vara den som Gud säger sig vara enligt det som kallas Guds ord. Mycket Gud blir det. För att kunna förkasta något måste det först förstås. Annars förkastar man en nid eller vrång bild av något som alltid är större än bilden i sig.

Om jag då hävdar att det är av helt andra skäl som människor förkastar tanken på en Gud måste jag ju rimligen ha bra på fötterna för det alternativa skälet. Är det så att vi människor möter tillvaron på ett intellektuellt plan först? Är det av intellektuella skäl som spädbarnet skriker om det är hungrigt, blöjblött eller uttröttat? Knappast. Vad är det som är primärt för människovarandet? Relationen till omvärlden. Den relationen är mångfaldig och först i andra eller tredje hand intellektuell. Många går genom livet utan att någonsin förstå sig själva på ett intellektuellt eller ens intelligent sätt.

Vår oförmåga att förstå oss själva är roten till en oerhörd mängd mänskliga och mellanmänskliga problem. Om det vore en fråga om förmåga till intellektuell analys och därpå tillämpning av en lösning på det planet skulle världen inte se ut som den gör. Våra behov, vår sökning av vår plats i tillvaron har mängder av andra mer väsentliga inslag.

Vem är jag?

Varför är jag här?

När jag nu är här, hur skall jag leva här?

Innan någon av dessa frågor börjar ställas har en annan fråga ofta trängt sig före:

Vem har gjort allt detta?

 

Barn vet snart att saker och ting kan synas eller inte synas. En tid vet barnet inte om det som inte syns verkligen finns.. ”Tittutleken” är en existentiell brygga mellan den synliga och den osynliga världen. Om pappa försvinner bakom ett skynke kan han ha upphört finnas, tills dess att barnet vet att det som inte syns inte därför behöver ha slutat existera.

Vi ger barn prylar att dänga till för att få rörelse i dem, vi ger legobitar därför att byggandet och görandet av den lockande förebilden på locket är  både motoriskt skolande och tankeväckande medskapande. Barnet vet instinktivt att ingen rymdfarkost avbildad på locket uppstår av sig själv utan är en tillverkad produkt. Dels av ingenjörerna på Lego DK, dels av barnet i sig. Alla barn är så intelligenta att de snabbt vet att ingenting gör sig självt. Det är först umgänget med en förvirrad vuxenvärld som  förmår dem att tro att något alls uppstår ur intet. Det kräver år av inbillning att förställa sig att något blir till utan anledning, funktion eller mening.

Sökandet efter den egna identiteten är utan tvekan en av de knivigaste uppgifterna i livet. Jag mötte för länge sedan en man som hade vuxit upp under eländiga omständigheter i Gamla stan i Stockholm. Yngst av alla barn i en stor syskonskara fick han inget eget namn utan kallades, kanske ibland även kärleksfullt, ”boskiten”. När han hunnit bli skolmogen, eller i varje fall gammal nog att tvingas till skolbänken uppstod problemet med ett något lämpligare namn. Identitet och namn är oerhört väsentliga företeelser i livet. Många hittar aldrig förbi etikett stadiet. De heter något, men är inte något. De lever i en värld där de förväntas vara något, få en godtagbar definition inom ramen för den världsbild som är comme il faux i deras samtid. Att det ofta misslyckas omvittnas av vår mentalhygieniska verklighet.

Att vara till, och finna sig i sitt varande är en central del av det mänskliga. Den som aldrig finner sig hemma i tillvaron kommer att fly från den på tusentals olika sätt. Alla har det gemensamt att de är destruktiva, om än på lång sikt. Att vi finns till kan vi i längden inte förneka om vi än hatar det och försöker blända ut till och med själva påminnelsen om det. Och hur vi än kommer till rätta med varandet så återstår mötet med tillvarons andra ben: görandet.

”När jag nu onekligen är här, hur skall jag då leva?”

Eller för att uttrycka det med den gängse formeln: vad är moral och etik? Kan jag leva som jag vill eller finns det parametrar som inte kan överträdas om jag vill leva vidare?  Det är nu som det blir tydligt att frågan om Guds existens med nödvändighet upphör att vara intellektuell diskussion om ”någots” existens till konsekvensen av denna ”närvaro”. Om Guds existens tillåts kan det inte undvikas att följa upp den insikten med ”ja men vad gör Gud då”.

Gud gör, och gjorde allt som är. Utan andra undantag än sig själv. Gud är nämligen existensens och varandet yttersta grund.

Därför äger Gud allt som är inklusive människan. Och gör anspråk på det.

Guds intresse är att hålla allt Gud gjort vid sitt syfte. Dess mening består på basis av dess bestämning.

Gud har därför givit inte bara existensberättigandet utan också terminer för existensen.

Gud har med andra ord talat om hur tillvaron kan optimeras för hela skapelsen.

Det är nu som det bibliska begreppet ”stötesten” blir fullt synligt. Här är det nämligen som mänskligheten snubblar och oåterkalleligen faller på ansiktet. ”Intellektuellt kan jag kanske förställa mig en slags skapande kraft, men om du börjar prata om att denna skapare har rätt att lägga sig i mitt liv, då tar det eld i Kapernaum, då trampar du mig på mina tår!”

Jag hävdar att majoriteten av alla som förkastar Gud gör det av moraliska skäl. De vill se sig själva som gudar med makt över sig själva och med full kapacitet att leda sina liv till full belåtenhet för sin samtid och omvärld, utan inblandning från någon utifrån agerande, vare sig Gud eller Djävul.

 

Vi har inte råd med Gud för Gud har synpunkter på hur vi lever.

Umgås du alls med dessa frågor vet du att Gud först gav lagen för att sedan när vi klart visat att vi inte klarade av att leva under den ge nåden. Lagens uppgift är först att bevara hela tillvaron och ge oss optimala förutsättningar för att inte bara överleva i den utan även leva väl inom den. Konsekvensen är att avstegen från den ordningen omedelbart leder till en skörd som är bitter och besk och oundvikligen leder till ”döden” i många bemärkelser.

Låt mig lista några få av tusentals konsekvenser av att vi inte vill veta av lagstiftningen som Gud ger oss för livet i Guds värld.

Vi har ersatt Gud med andra gudar.  Denna tillbedjan av falska och ofta perverterade ’gudar’ kostar oss enorma summor av mänskligt lidande, av ekonomisk misär, av andlig fattigdom och av utstuderad grymhet mellan människor. Ingen är egentligen helt gudlös. De har bara bytt ut sin föreställning om Gud mot en föreställning om en ”icke-gud” som ofta uppvisar betydande likheter med den vision de har om sitt eget bästa jag. Det de önskar att de vore, Gud förutan, har de upphöjt till den plats som Gud borde ha i deras liv.

Vi har slutat tala sanning med varandra. Det falska vittnesbördet är basen i världens nyhetsförmedling. Media skapar  numera de nyheter de väljer att förmedla. Förtigandet av det som inte får plats i prejudicerade tolkningsmodeller förtigs. Politiker går till val på den ena osanningen efter den andra och blir valda av samma väljare gång efter gång. Spelet fungerar därför att de milda lögnerna omhuldas av mer eller mindre alla, och alla sitter still i båten. Sanningen får inte sägas, den behöver nämligen förtigas för att människoriket skall byggas på människans bekostnad.

Du ska inte ha begärelse. Hur skulle en värld se ut där inte drivkraften till den s k utvecklingen är just habegäret? Ajöss med alla orättfärdiga ekonomiska missförhållanden, ajöss med råkapitalismen, adjö med särintresset fackföreningar. Ajöss med undermåliga produkter som med nödvändighet måste ersättas med nya och dyrare. Adjö med utsugningen av jordens resurser för att tillfredsställa det som betraktas som mänskliga behov trots att många av dem inte motsvarar någon egentlig nödvändighet utan bara är konstlade och skapade behov. Skapade av dem som tjänar på dem. Tron att dessa produkter motsvarar omsorg om medmänniskorna är tunnare än en oljefilm på ett förstört vattendrag.

Du skall inte stjäla. Behöver jag lista? Stöld av idéer och immateriell egendom, stöld av namn, ära och heder, stöld av egendom och liv. Stöld av allt som habegäret inte förmår producera själv. Stöld via skattsedel och avgiftssystem, stöld av rätten att protestera mot stölderna.

Du skall inte döda. Men kalla det inte för att döda då går det bra. Förneka biologiska verkligheter och gör våra rättigheter att döda gällande över andras rätt till liv. Fortsätt att tillåta droger och rusmedel att lemlästa och döda människor, tillåt skadliga miljöer i utvecklingens namn. Kan det bara beskattas och återföra pengar till statskassan är det ok.

Äktenskapstrohet? Föräldrarespekt?  Skojar du?

Det skulle vara en bok på tusen sidor om jag lusläste alla våra moraliska skäl till att inte ha med Gud att göra. Inte minst då för att även den kristenhet som nu existerar har så många avsteg från Guds ordning på sitt samvete. Inte kan vi peka finger som har händerna fulla av vårt eget tigande om vår egen del i värdeglidningen bort från den en gång för alla givna ordningen.

Det är av moraliska skäl människorna inte vill veta av Gud. Bekvämt är att hävda intellektuella skäl. Men de är  obefintliga vid jämförelse med den mångfald skäl som finns i den moraliska sfären.

För många år sedan talade vi med ett grannpar i villaområdet i Danderyd. Efter en helkväll då vi presenterade helheten i den bibliska världsbilden satt Herr S tyst. Sedan sa han eftertänksamt: ”Jag kan se hur det hela hänger ihop, och om jag ville acceptera Guds existens skulle jag kunna tro som du beskriver det. Men jag kan inte tro det. Det skulle betyda alldeles för mycket av förändringar i mitt eget liv.”

Så sant som det är sagt!

Björn Donobauer, Doncaster 22 maj 2018

Finns synd?

För drygt två år sen frågade jag min kristna vän, som jag brukade diskutera tro med, om begreppet synd. Jag frågade ”Vadå synd? Vad är det?” I mina ögon fanns det nämligen inget som kallades synd. Jag tänkte att visst, folk gör saker som inte alltid blir bra; misstag och felsteg, som ibland tyvärr går ut över andra medmänniskor. Men i bästa fall, kan man då försöka rätta till det. Det är helt enkelt så alla människor funkar. Vi kan försöka bättra oss, lära oss av våra felsteg och hjälpa varandra att undvika göra felsteg mot andra. Vi kan också välja att se det goda framför det negativ och att fokusera på att göra mycket gott för andra istället.

Sen har vi den kristna världsbilden som säger att synden är lika verklig som luften vi andas eller kroppen vi lever i. Även andra religioner talar om synd, framförallt de monoteistiska religionerna (judendom och islam). Så var lämnar det oss? Finns synd? Och vad är i så fall det?

I Bibeln definieras synd som en överträdelse av Guds lag eller som rebelliskhet mot Gud. Vi har valt bort Gud, vänt honom ryggen och gått vår egen väg – och synden kvarhåller den distansen mellan oss och Gud. Man kan jämföra synd med brott i ett juridiskt system. En person som begår en överträdelse från samhällets uppställda lag blir automatiskt straffbar. Den personen anses vara lagligt ansvarig för sin handling och behöver då vara beredd på att ta konsekvenserna för det, utifrån vad samhällets juridiska system har bestämt (såvida inte personen bedöms ha varit psykiskt ”sjuk” vid tidpunkten). Utan lagen skulle vi därmed inte ha några brott som ger ”standardiserade” konsekvenser. På liknande sätt blir det med synd. Utan Gud, ingen synd.

Jag tror att en viktig anledning till att syndabegreppet inte existerar i den sekulära världsbilden är för att man inte tror att vi är moraliskt ansvariga gentemot någon. I alla fall inte mot någon mer än mot den eller de personer som blir påverkade av ens handlingar. Man skulle förenklat kunna tänka på vårt moraliska ansvar i två dimensioner, vilka jag lekmannamässigt kallar för den horisontella dimensionen och den vertikala dimensionen. Låt mig förklara vad jag menar med detta.

När jag ser tillbaka till hur jag tänkte om synd och moraliskt ansvar inser jag att jag utgick från att mina handlingars påverkan endast existerade i den horisontella dimensionen. Med det menar jag den mellanmänskliga dimensionen; där vi alla människor finns i ett oupplösligt samspel. I den dimensionen är vi alla är på samma nivå och vi står ständigt i relation till varandra. Där är vi också moraliskt ansvariga gentemot varandra. Skadar, eller hjälper, jag en annan person så anses jag vara moraliskt ansvarig för mitt ”goda” eller ”onda” handlande (och vad som är ont och gott bygger i sig på att det finns en objektiv grund för godhet – här, Gud – men det ska jag inte fördjupa mig i denna gång). Det är alltså lätt att se att vi lever i ett ständigt samspel av att mina handlingar påverkar och påverkas av andras handlingar – vilka vi intuitivt också utgår ifrån att vi bär ett ansvar för.

Däremot uppenbarades det för mig, sakta och under en lång tidsperiod, att det även finns en vertikal dimension. Den innebär att jag står i relation till något väsensskilt högre än mig. Jag är inte helt fristående utan jag som människa, tillsammans med alla andra människor, står också i relation till Gud. Det är alltså inte bara jag och mina medmänniskor som finns, utan även Gud finns med i ekvationen. Med den insikten och förståelsen blev det tydligt att mina handlingars moraliska tyngd även har en vertikal dimension. Jag har Gud över mig och jag är moraliskt ansvarig gentemot Gud. Mina handlingar, när de ställs i relation till Gud – och inte bara till mina medmänniskor -, gör att vissa (många?) av mina handlingar tillfaller kategorin synd. Så vad innebär det då för oss?

Jag tror att majoriteten håller med om att det inte finns någon perfekt människa. Vi har förmodligen alla någon gång ljugit eller snackat illa om andra – kanske till och med hatat andra. Majoriteten har nog stulit någon gång, varit avundsjuka eller giriga – eller helt enkelt låtit bli att göra gott mot medmänniskor när vi har haft möjlighet. Skulle vi specificera oss och även undersöka de tio budorden (som vi för enkelhetens skull kan benämna som Guds lag), så har alla säkerligen någon gång brutit mot en eller flera av dessa bud. Vi har därmed, utifrån Bibeln, alla gjort sådant som kan definieras som synd – och blir därmed straffbara inför Gud.

Så å ena sidan har vi den sekulära världsbilden som säger att synd inte existerar och å andra sidan den bibliska världsbilden (och andra religioners) som säger att vi ständigt syndar mot Gud och våra medmänniskor. Om vi är moraliskt ansvariga mot våra medmänniskor men även mot Gud – vad innebär det då för oss? Jo, det innebär bland annat att vi alla – eftersom ingen människa är perfekt – har syndat mot Gud. Visst? Det innebär också att vi alla på något vis har brutit mot Guds lag och därmed blir straffbara. Däremot stannar, turligt nog, inte den kristna världsbilden med att peka ut oss som syndare och rebeller mot Guds lag. Istället talar kristendomen framförallt om att Gud själv kom till jorden, som Jesus, för att ta detta straff för våra synder. Med Guds kärlek och nåd har vi blivit skonade för våra brott mot Gud; våra synder. Och ingen mindre än Gud själv tog straffet, konsekvenserna, istället för oss. Det säger något om vilken stor nåd och längtan Gud har för och till oss människor. Eller vad säger du?

Finns Gud?

Frågan är så vanlig och så utbredd, att vi kan säga att den är allmänmänsklig. Även ateister och agnostiker ställer den frågan. Frågan är lika gammal som människan och har funnits i alla tider, miljöer och kulturer, och är minst lika aktuell idag, trots att vårt samhälle är så sekulariserat som det är.

Jag har skrivit ett par bloggtexter under rubriken: ”Det motsägelsefulla inom ateismen – Ett Gudsbevis”. Dessa bloggtexter har rönt ett stort intresse, men också orsakat både heta och långa diskussioner. Och somliga har hävdat, att jag är ”helt ute och cyklar”, alltså att jag har helt fel. Och det må så vara, att människor hävdar det.

Eftersom jag är kristen och tror på en evig och personlig Gud som har personliga egenskaper/karaktärsdrag, så koncentrerar jag min fråga till just honom. Finns Gud verkligen? Kan jag veta, bortom alla tvivel, att den Gud finns som jag tror på?

Enligt kristen tro, så presenterar Gud sig själv i skapelsen, i Bibeln, i historien, i människors liv, erfarenheter och samveten, men framför allt i och genom Jesus Kristus, Guds Son. Men frågan är ändå: Finns Gud verkligen?

Jag är väl medveten om, att tron på Gud av somliga blandas ihop med tro på tomtar och troll, på olika fantasifoster som ”spagettimonster” etc, på asagudarna Tor och Oden och på religionernas många olika ”gudar”. Men nu skalar jag bort allt detta, och min fråga gäller enbart den Gud som jag som kristen tror på. Finns Gud verkligen, eller är han enbart en mänsklig idé ibland alla andra idéer och föreställningar som finns i den mänskliga idé- och föreställningsvärlden?

KAN FILOSOFIN GE OSS SVAR?

Inom filosofin och i s.k. ”filosofiska skolor” så har filosofer, så länge de har funnits, ägnat sig åt Gudsfrågan. Och genom olika filosofiska resonemang och tankemodeller, så har de ägnat sig åt Gudsfrågan. Man har ställt fram teoretiska/filosofiska ”bevis” och ”motbevis” av olika slag. Men har de kommit fram till något svar som gör att vi, bortom alla tvivel, vet att Gud finns eller att Gud inte finns? Svaret är NEJ.

Alltså behöver vi söka svaret någon annan stans. Men det betyder inte att jag påstår, att det filosofiska resonemanget och tänkandet inte har något berättigande och ska därför avslutas. Men något definitivt och slutgiltigt svar på Gudsfrågan kan filosofin inte ge oss.

KAN VETENSKAPEN GE OSS SVAR?

Då tänker jag närmast på ”den vetenskapliga metoden” som används för att utforska den verklighet som vi lever i, och då den materiella verkligheten. Där har den sin räckvidd och sitt berättigande. Men kan vi genom ”den vetenskapliga metoden” komma fram till ”bevis” som gör att vi, bortom alla tvivel, vet att Gud finns eller att Gud inte finns? Även här är svaret NEJ.

Alltå behöver vi även när det gäller vetenskapen och då ”den vetenskapliga metoden” söka svaret någon annan stans. Vilket inte betyder, att vi för den sakens skull underkänner ”den vetenskapliga metoden”, utan vi enbart konstaterar, att det ligger utanför den metodens räckvidd och möjligheter, att ge oss ett definitivt och slutgiltigt svar på Gudsfrågan.

KAN MÄNNISKORS ERFARENHET GE OSS SVAR?

Både JA och NEJ.

När människor bärs av en övertygelse som gör att det kan säga: Jag vet av erfarenhet, att Gud finns. Då är svaret JA. Och det är vad kristen tro och kristet liv grundläggande handlar om, nämligen att veta och vara övertygad utifrån erfarenhet, att Gud finns. Jag vet på vem jag tror och vidare, att tron till sin natur är övertygelse och baserad på fakta. Och såsom kristna genom alla tider har sagt: Vi kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört.(1) Alltså vad vi har erfarenhet av. Detta när det gäller den kristna tron, som är en gåva ifrån Gud till var och en som vill ha med honom att göra. Den tro, som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.(2) Tro och erfarenhet som gör att vi, bortom alla tvivel, vet att Gud finns.

Den kristna tron i motsats till den mänskliga tron, som till sin natur har invändningar, reservationer och tvivel. Därför finns det också människor som riktar in sig på att tvivla, ifrågasätta och förneka den erfarenheten. Och det har de sin fulla rätt att göra, men det förändrar inte erfarenheten.

Men om människor säger: Jag vet av erfarenhet, att Gud inte finns. Då är svaret NEJ. Och det av den anledningen, att de själva är osäkra och inte övertygade. De vet helt enkelt inte, bortom alla tvivel, att Gud inte finns, därför att erfarenheten saknas. De kan inte säga, att av erfarenhet vet jag, att Gud inte finns. Jag har i varje fall inte läst eller lyssnat till någon människa som har sagt det.

Gudsfrågan lever och överlever

Det är ett faktum, att Gudsfrågan lever och den överlever även i de mest sekulariserade länder och miljöer, som t.ex Sverige.

DE TVÅ ALTERNATIVEN

Det finns enbart två alternativ: Antingen finns Gud, eller så finns han inte.

  1. Finns Gud idag, då har han alltid funnits och kommer alltid att finnas i tid och evighet.
  2. Finns inte Gud idag, då har han aldrig funnits och kommer aldrig att finnas, vare sig i tid eller evighet.

För mig som kristen är det tveklöst alternativ 1 som gäller.(3)

Väl mött!

/ Bength Gustafson

 

Källa: (1) 2 Tim. 1:12. Hebr. 11:1. Apg. 1:1-3. v.3. 4:19-20. 1 Kor. 15:3-9. 1 Joh. 1:1-5. (2) Judas brev v. 3. Rom. 12:3. 4:18-21. (3) Ps. 90:1-2. v.2. Dan. 2:20. Upp. 1:8. 21:5-6. Jes. 44:6.

Jag kan inte tro…tror jag

I mitt senaste inlägg I denna blog handlade det om att en intellektuell övertygelse inte i sig räcker for att vara en troende. Kristen blir man inte for att man accepterar vissa faktiska förhållanden. Kristen ar man först när det man haller for sant också blir en grundläggande fortrosten på det och framfor allt den som tron handlar om.

Det är ju uppenbart att det finns stora svårigheter for samtidens människor att komma till tro. Annars skulle det ju inte vara sa att bara några fa procent faktiskt bekänner sig som kristna i ett land som for bara några generationer sedan kallade sig ‘kristet’. Den sekularisering som svept bort kristenheten hänger intimt samma med just skalen till att människor inte säger sig längre kunna tro.

Jag skall lista några skäl till varför det är så svårt att tro på det kristna budskapet. Några av dem har en bitter smak och är skäl till ständig rannsakan hos oss som säger oss tro.

1 Den näst intill totala okunnigheten om den faktiska historien

Det kristna budskapet föddes genom ett folks historia  som omspänner världshändelser över tusentals år. Dessa händelser pågar fortfarande. I den ansamlade textmassan från det som pågick i den verkliga världen under tusentals år, tecknas den utveckling som nu pågar. Det är det så kallade profetiska, framåtblickande innehållet i Bibeln. Saknar man insikten om den historiska verkligheten är det i det närmaste obegripligt att händelser i historisk tid och i det fysiska rummet skulle kunna vara existentiellt viktiga i nutiden. Särskilt som nutidens människor är övertygade om att deras nuvarande nivå av kunskap och insikt är den enda kunskap och insikt som har någon betydelse. Att de skulle ha förlorat kunskap och blivit fördummade och sinnesslöa av sin okunnighet kan de ju inte föreställa sig. Men de har heller inga instrument for att helt befria sig från insikten. Ju mer studiet av s k förlorade kulturer sker ju fler förbluffande insikter får vi om hur mycket kunskap som gått förlorad för oss. Hur gjorde dessa ’primitiva’ folk när de uppnådde resultat inför vilka vi bara står frågande i all vår inbillade ”utveckling”?


2 Tron kan inte baseras på lögner

De allra flesta barn frågar de vuxna om  ”vem har gjort det eller det”. De har kommit till världen utan det mesta av det som senare kommer att prägla dem och har ännu inte lurats tro att någonting sker utan att det finns en bakomliggande verklighet. Deras dagliga liv är en serie händelser som de söker förklaringar till. De vet med osviklig säkerhet sambandet mellan ett visst slags skrik och nappflaskan eller bröstets uppdykande i deras omedelbara behovssynfält. De har en medfödd förståelse av orsak och verkan.
De frågar oss om ”skaparen” till tingen omkring dem för att de vet med sig att ingenting gör sig självt. Så småningom frågar de oss vuxna. Inte för att de behöver veta vad de redan tror, utan for att finna ut om det som de tror har acceptans i den vuxenvärld till vilken de med lock och pock skall anpassas. Det är då som de gradvis tvingas förskjuta sin medfödda instinktiva kunskap. De vet att om hamstern parar sig med sin hona sa blir det hamsterbäbisar. Det är den grundordning som allt levande är underlagd. De reproducerar bara vad det genetiskt är programmerade för. Genom umgängen med de vuxna lärs de dock något annat: ge hamstrarna bara tillräckligt mycket tid att para sig och de kommer med evolutionär nödvändighet att en dag föda fram ett helt annat genetiskt väsenskilt  djur. De har aldrig sett det, ingen av deras vuxna förebilder har någonsin sett det, ingen människa på jorden har någonsin upplevt det och det saknas alla vetenskapliga bevis for det. Men det är den accepterade tron. Och plats i vuxenvärlden är bara vikt for dem som anpassar sig till det rådande paradigmet.

3 Människan lever i illusionen av att vara ”oskriven”

Det vill säga hon tror att hon utifrån sig själv är slutlig och ensam avgörare av vad som är sant och falskt. Hon ser sig som det fulcrum på vilket sanningen balanserar och hon ser sig tveklöst som kapabel att se rätt och fel och fritt kunna välja. Det är Bibelns första viktiga budskap att så inte är fallet. Vägran att förstå essensen i de första tre kapitlen i 1 Mosebok är förödande for hela mänskligheten. Gud skapade människan till sin avbild. Förutsättningen för avbilden att förbli trogen sin förebild baseras på människans förhållningssätt till den skapelseordning som hon själv inte vara sig har åstadkommit eller äger, utan satts som förvaltare för. Villkoret är lojalitet och underordnande under skaparen. Bedrägeriet som introduceras är att människan skulle kunna vara ”domare” over rätt och fel om hon bara frigör sig från den relation till Gud i vilken människan förblir underordnad, förblir vid det ursprungliga kontraktet.

Som läsaren lätt kan förvissa sig om gjorde Adam inte det. Gud skapade honom i Guds egen avbild. Men Adam lämnar sin primära status och blir självväldig. Och alla hans avkommor bär denna nya, förvanskade bild av vad människan borde ha varit. Samma bild som Jesus Kristus uppvisade under sitt liv, genom sina verk och sina ord. Människan förhåller sig alltså inte neutral till sanningen, hon har en ’bias’ till lögnen från den tragiska begynnelse då hon trodde på den första lögnen ”Frigör dig från Gud och du blir Gudalik. (Hur mycket mer lik Gud kan man bli om man redan är skapad till Guds avbild?) Ni skall då veta skillnaden mellan sanningen och lögnen.” Jo nog kan vi veta skillnaden mellan dem, men vi saknar förmågan att av den insikten allena göra vad som är sant och rätt. Vi är redan under effekten av lögnen. Vi lever inte i värld av klara sanningar å ena sidan och rena lögner å den andra sidan. Vi lever i halvsanningens skumrask och hellögnens 99% samstämmighet med sanningen. Hela världen är i lögnarens våld. Den enda ”sanning” som finns är att finna i den andre Adam (Kristus) som kom för att vända ut och in på lögnen och avslöja den för vad den är.

4 ”Ni kan inte tro därför att ni hellre har er ära och ert beröm från människor än från Gud”

Anpassning är nyckelordet. Anpassning till den förljugenhet som hävdar att vad som sker är rätt, att vad som är samtidens konsensus med nödvändighet måste vara sanningen och anpassning till den rådande lögnens ordning om du vill leva någorlunda välbeställt och ha framgång i livet. Att söka idolstatus genom att hålla patenterade lögner vid liv är en förutsättning for att vara människors gunstling. Den som inte avviker från den linjen att ’göra som Svensson gör’ kan inte tro på Gud eller Guds ord. Att vara ’normalsvensk’ är oförenligt med att vara troende kristen. För vad som är normalsvenskt frågar inte efter Gud. Avskyr att få sina attityder och ideologier avslöjade för att vara kejsarens nya kläder. Sitt still i den lackande båten annars drunknar vi alla. Hur skulle en akademiker kunna gå emot sin samtids förljugenhet? Hur skulle en biolog finna forskningsanslag om hen ville undersöka frågor utanför den accepterade normen? Hur skulle en teolog få examen om hen ställde sig upp och sa sig ha upptäckt att Guds ord är den enda sanna värdemätaren på allt vad lära och liv heter?

5 Ni kan inte tro därför att ni tittar på kristenhetens faktiska beteende 

Här gör det ont för oss som håller före att Kristus är den han säger sig vara. Den bild som den sammantagna kyrkliga beteendekatalogen uppvisar för världen är antagligen den största enskilda anledningen till att människorna inte vill tro, eller säger sig inte kunna tro. Om och om igen hörs det: men titta på hur de religiösa organisationerna beter sig, bade nu och i historisk tid. Titta på dem där de uppvisar sin egenart och hävdar sig vara sanna i någon mening allt medan de hävdar att just deras egenart är sannare än andras. ”Är Kristus delad?” frågar Paulus. Jo det är han. Ett makabert styckmord har skett och likdelarna finns i förfärande omfattning. Där vi genom de troendes kärlek och sammanhållning skulle visa världen att Gud har sänt sin Son till världen för att rädda den undan den dom den redan står under så får de icke troende vatten på sin kvarn dag efter dag.  ”Börja upprensningen vid min helgedom” säger Gud genom profeterna. Man städar inte en trappa nerifrån.


Det är en hjärtesorg att kyrkorna är sådana de är. Det är en förnekelse av allt Gud har sagt borde gälla . Däri har ni rätt. Ni kan inte tro därför att så mycket av vad som hålls för ’tro’ bland de troende är sa långt ifrån ”den tro som en gång för alla förmedlats till de heliga” det överhuvudtaget är möjligt att komma.

Men ni slipper ända inte undan. Ingen har bett er tro på kyrkan. Den har aldrig varit ett objekt för tron. ”Tron kommer av predikan, och predikan kommer i kraft av Kristi ord.” Det är fortfarande Kristus och tron på honom som är det enda trosobjektet som kan rädda människan ur sin vilsna okunnighet. ”Vi predikar ju inte oss själva, utan Jesus Kristus och honom korsfäst!”

Och när jag betänker vad de som säger sig inte kunna tro bevisligen ända tror. Då förstår jag att det finns ännu ett skäl till att inte tro. Om det som Guds ord säger trots allt är sant, så har hela världen gatt på en magnifik blåsning. Och vem vill erkänna det? Hur skulle alla dessa högmodiga, ursinnigt självfixerade och selfietyngda smågudar kunna böja sin nacke och inse att det enda som räddar dem är en komplett omvändelse och sinnesändring? Det skulle ju vara en händelse som fick Nobelprisbelönade forskningsframsteg att se ut som ett gruskorn bredvid Himalaya. Och ända är det just det som tron handlar om: ett steg ut ur den egna självvalda eller besinningslöst accepterade världsbilden till en ny verklighet. Ett liv i Guds värld på Gudgivna premisser. Priset är högt. Men det är värt det.

Av Teddy Donobauer

”Herre, jag tror, hjälp min otro”

Bloggposten som pdf

”Jag tror därför talar jag”

Det är lätt att glömma att kristen tro egentligen inte kan föras i bevis i strikt vetenskaplig mening. Apologetik är att göra trons fundament tillgängligt för granskning av trons olika försanthållanden, men det är aldrig nog att komma fram till ett accepterande av dessa trons satsers rimlighet ur logisk vetenskaplig synvinkel. I en berömd text i Johannes evangeliet möter en av den tidens mest lärda världens och Israels Messias. (Joh kap 3)

”Mästare/rabbi vi vet att det är från.   Gud du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.”

Nikodemos har alltså rent intellektuellt insett att Jesu ord och gärningar bortom allt rimligt tvivel visar på att det finns en Gud, en Gud som har sänt någon att tydliggöra Gud i världen och att denne är begriplig med alla de sinnen och kapaciteter som en människa kan ha. Nikodemos har lagt ihop ett och ett och kommit till den enda logiska slutpunkten.

Men det räcker inte. Ingen kommer till tro som ett resultat av intellektuell insikt allena. Jesu svar är därför inte förbluffande. ”Sannerligen, i enlighet med all sanning, säger jag dig, att den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemos visar sig vara beredd att acceptera Messias anspråk på det intellektuella planet, men han som om sig säger sig vara  Sanningen underkänner den förståndsvissheten. Inte för att den är felaktig utan för att den är otillräcklig för det som kallas kristen tro. Så är det också med all Apologetik, leder den inte fram till det kritiska momentet att människan ser sig vara utanför ett rike, sakna tillhörighet och hemortsrätt i Guds rike, så är all den intellektuella övertygelsen bara en startpunkt, inte ett mål. Det är först när förståndet lett fram till detta personliga möte med Messias som dess rön och forskning i frågan om Gud givit ’rätt’ resultat.

Då och då ombeds vi besvara varför vi tror när det finns så många argument från de ’förståndigas’ sida som borde få oss att ta skeden i vacker hand och erkänna att det som inte vetenskapligt kan bevisas heller inte kan finnas. Varför jag inte gör det följer här:

1 Den vetenskapligt studerbara världen saknar förmågan att förklara förekomsten av en vetenskapligt studerbar värld. Det observerande studiet kan bara studera vad som är till men saknar förmåga att ställa sig utanför det som synes existera för att förklara det. Den som studerar är en del av vad den undersöker, och det är dess begränsning. Vad man kan studera kan leda fram till insikten om Skaparen, men bara under förutsättningen att det som syns vara inte upphöjs till sin egen skapare. Analogt med detta är ju ingenting i den studerbara världen annat än produkter av en producent, ingenting gör sig av sig själv. När gudsbegreppet innefattar både den kreativa tanken, den livsuppehållande dynamiken i det skapade men också antydningen om dess begynnelse så väl som dess framtida undergång, då blir den observerbara världen ytterst begriplig. Dess rörelse är från en perfekt startpunkt mot sin undergång, inte i motsatt riktning. Det kan alla studera sig fram till.

Guds ord reder upp förvirringen på den punkten. Därför tror jag att Skaparen har skapat, och förklarat skapelsens bestämning.

2 Det mänskliga självstudiet beskriver människans dubbla verklighet. ”Nästan som änglar, men alltför mycket som demoner.” Bibeln omspänner tretusen år av observationer av mänskligt beteende.

Ett dagligt läsande av mediaflödet uppvisar med förbluffande tydlighet just denna dubbelhet, detta Janusansikte. Människans möjlighet att vara sann människa ligger i hennes ursprung: Guds avbild. Hennes motsatta sida ligger i hennes avfall från detta ursprung. Varenda dagstidning deklarerar varenda dag denna absoluta sanning: ”Men människornas tankar är från begynnelsen alltigenom onda, och ingenting som de företar sig skall misslyckas dem.” Men det kommer att kosta hela världen och dem själva.

Jag tror att den enda sanna spegeln för människan är att finna i Guds ord. Det är gudsordet om människan till människan. Hennes skada är att hon vill se något annat än det spegeln visar. Hon står där inför sin verklighet för att sminka sig när hon istället borde inse varifrån hon har fallit och be om nåd att bli vad hon kunde varit.

3 Jag tror att Gud är synlig i Jesus Kristus. Jag tror att Jesus är det användarvänliga gränssnitt som både visar Gud för människan och visar människan hur människan kunde vara. Det bibliska uttrycket är detta: den ursprungliga människan, av jord och därför ’adam’, var vad vi alla kunde förblivit, men valde att sätta sig på den tron som är vikt för hennes skapare. Den ’statskuppen’ kostade oss vår egen möjlighet att vara det vi skapats till. Resten är det gradvisa och fullständiga förfallet bort från det vi var till det vi blivit. Den ’man’ som kommer till oss visar på hur människan var tänkt att vara. Och vad mera är, denne man gör vad som behövs för att återskapa och restauera den fallne ’adam’ till att bli lik den andre ’adam’. Målet för kristen tro är att bli transformerad inifrån till bli lik Jesus Kristus. Det kan aldrig uppnås genom enbart intellektuella resonemang.

Det uppnås bara genom att bli född på nytt. Jag är det.

Jag tror således att Gud är. Att Gud har gett oss skapelsen och förklarat dess relation till både Honom själv och till oss. Jag tror att det är vår vägran att leva i Guds värld på Guds villkor som föröder vår jord. Jag tror att vi skall avlägga räkenskap inför Gud för hur vi har valt att leva i Guds skapelse. Jag tror att vi är skapade till Guds avbild, men att den bilden skenat och förvanskats men kan återupprättas. Jag vet vad synd är och att ingen är utan den.

Att jag tror betyder inte att jag tror vad som helst. Det betyder att jag tagit ett steg förbi den begränsning som det mänskliga förståndet har. Världen är full av den kunskap, den information som skaparen lagt ner i den. Varje barr är ett bibliotek. Men hur länge jag än läser i det biblioteket så finns där aldrig den sista viktiga biten: vem har skapat dig så fantastisk?

Det är den viskning som barren förmedlar när förståndet tystnat till förmån för varseblivandet av det som är förbi förståndets begränsning. ’Och evigt sjunga skogarna.’  Förståndet gör bara kalhyggen åt konsumtionen. Förståndet skövlar, förgiftar och föröder. Och vaknar alltid en timma för sent.

Tron på skaparen är förvaltarens nerv. Hela skapelsen våndas och längtar efter befrielse, från människan sådan hon är. Hon är inte som hon var ämnad att vara.  Därför tror jag på skaparen och på den kunskapskälla som skaparen berett åt oss. Det finns nämligen ingen kunskap i världen som både beskriver hur tingen är och hur de hänger samman med det som kunskapen inte kan komma fram till på egen hand. Men den kunskapen finns i Guds ordet.

Kort sagt: Jag tror, därför talar jag.

”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.”

Teddy Donobauer, 25 juli 2017

 

 

 

 

Vad är sanning – del 3

Här kommer del 3, som är den sista delen i min bloggserie om Sanningen. Gå gärna tillbaks och läs del 1 och del 2, så får du med dig hela sammanhanget.

Det unika med kristen tro och kristet liv är, att dess fundament är absolut och objektiv sanning. Det sanningsbegrepp som en evig och personlig Gud står för och som är Bibelns sanningsbegrepp och Jesu sanningsanspråk. Detta till skillnad ifrån alla våra mänskliga, religiösa och vetenskapliga ”sanningar”. Även den mest ”inbitne vetenskapstroende” är medveten om vetenskapens begränsningar när det gäller ”sanningsfrågan”. Jag citerar några frågor och svar som belyser detta: ”Vad är vetenskap”? Svar: ”Ett sätt att förstå världen”. ”Är vetenskap sann”? Svar: ”Den vetenskapliga metoden innebär en möjlighet att systematiskt pröva sanningshalten i alla påståenden som omger oss. Vetenskapen har möjlighet att ge den bästa möjliga beskrivningen av sanningen utifrån vad man vet idag”. ”Ska man vara skeptisk mot vetenskap”? Svar: ”Ja, man ska nog vara lagom skeptisk mot alla påståenden. …..Ingen sanning är fullständigt bevisbar”.(19)

När det så gäller kristen tro och kristet liv, då handlar det om s.k. ”absoluter”, som t.ex ”i begynnelsen skapade Gud himmel och jord”, att Jesus har uppstått från de döda och att Jesus ska komma tillbaka igen.(20) 

  

Grunden och huset

Det finns en destinktion mellan absolut och objektiv sanning. Den skillnaden kan beskrivas såsom grunden och huset i ett fastighetsbygge. Paulus talar om detta i 1 Kor. 3:9-15. Grunden är absolut sanning och huset är objektiv sanning.

Jag ska förklara detta, men på nytt igen återger jag definitionen på absolut och objektiv sanning ifrån min förra bloggtext, del 2.

Absolut sanning: Oinskränkt, fullständig, fullkomlig, orubblig, definitiv och slutgiltig.

Inget kan läggas till eller dras ifrån.

Objektiv sanning: Saklig, opartisk och allmängiltig. Motsatsen till det osakliga och subjektiva.

Grunden är lagd

Grunden till huset är lagd av Gud, en gång för alla, och den grunden är personifierad i Jesus Kristus.(21)  Där har vi människor inget att säga till om. Grunden är lagd och den är absolut, komplett och solid. Så är det också i byggbranchen. Grunden läggs efter byggkonstens alla regler och som blivande husägare har vi inget att säga till om när det gäller grundens konstruktion och beskaffenhet. Men med huset är det annorlunda. Där har vi något att säga till om.

Huset på den grunden

Paulus säger, att var och en må se till hur han och hon bygger på den grunden.(22)  Vårt kristna liv liknas vid ett husbygge som ska byggas på den grund som Gud har lagt. Och som kristna har vi något att säga till om när det gäller vårt livs innehåll och uppbyggnad. Men precis som i byggbranchen, så måste vi förhålla oss till objektiva riktlinjer, en s.k. ”byggnadsbeskrivning”, när vi är med och bestämmer byggnadsritningar och planlösningar. I vårt fall som kristna, så är det Guds Ord som innehåller den ”byggnadsbeskrivningen”. Vårt kristna liv kan helt enkelt inte se ut hur som helst och inte heller ha vilket innehåll som helst, vare sig på insidan eller på utsidan av ”huset”. Vårt kristna liv är inte en ”rivningskåk”, och vår omgivning ska inte behöva bli förvirrade eller vilseledda när de ser på ”huset” – vårt kristna liv. Detta är något centralt och avgörande, enligt vad Jesus säger och vad vi för övrigt kan läsa i Bibeln.(23)

Vad sanningen informerar oss om

Bibeln är en sann informationskälla som aldrig kan tömmas på sitt innehåll, därför att Guds Ord är evigt, sannt och outtömligt.(24)  Därför säger också Jesus, att himmel och jord kommer att förgås, men mina ord kommer aldrig att förgås.(25) Den sanning som jag skriver om i dessa tre bloggtexter är evig, såsom Gud är evig.

Jag ger här några exempel på den information som vi kan inhämta ifrån Bibeln – denna outtömliga informationskälla:

  • Om Gud

            Om hela Gudomen och då om VEM och HURUDAN varje person i Gudomen är. Gud

            Fadern, Gud Sonen, Jesus Kristus och Gud Den helige Ande.

  • Om Skaparen och om skapelsen

            Om Gud som Designer och Skapare.

            Om Guds vilja, plan, mening, syfte och mål med sin skapelse – Guds skapelseplan.

  • Om människan

            Om människosyn och människovärdet. Om människolivets okränkbarhet ifrån

             konceptionen och allt framåt.

            Om människan och hennes evighet.

            Om människans fall och återupprättelse.

            Om konsekvenserna av människans medvetna val och beslut i livet och inför evigheten.

  • Om den andliga och om den fysiska världen och verkligheten.

            Om det andliga/övernaturliga och om det fysiska/naturliga.

  • Om vår lagbundna tillvaro.

            Om grundvalarna för vår gemensamma tillvaro.

            Om skapelseordningen som Gud förhåller sig till, och som vi människor har att förhålla oss

            till.

           Om andliga och fysiska lagar.

           Om ”lagen om sådd och skörd” – orsak och verkan – som en övergripande lag.

  • Om Djävulen och om synden.

            Om Djävulen som person och om hans rike.

            Om ”att missa målet” i livet och inför evigheten, som är grundbetydelsen av ordet Synd.

  • Om gott och ont, rätt och fel.

            Om våra samveten.

            Om ondskan i världen och i människors liv och natur.

            Om människans behov av objektiva riktlinjer i livet.

  • Om döden.

            Om vad döden är.

  • Om Frälsning.

            Om vad Frälsning är och om dess konsekvenser i livet och i evigheten.

            Om tiden och om evigheten.

            Om en ljus framtid och ett hopp.

  • Om Guds rike.

            Om ett evigt och bestående rike.

            Om det optimala nu och för evigt.

Sanning och frihet

Sanningen är befriande till sin natur, även då den är besvärande för oss. Ja, till och med obekväm och provocerande då den bryter mot våra tankar, åsikter och uppfattningar och avslöjar våra felaktiga atityder, syften och bevekelsegrunder och dess åtföljande resonemang och handlingar.

Sann frihet

Sanningen skall göra er fria.(26)  Sanningen, i motsats till lögnen och halvsanningarna, har en frigörande effekt på oss människor. Lögner och halvsanningar manipulerar, vilseleder och snärjer oss och binder upp oss, medan Sanningen gör oss fria och leder oss rätt i livet och inför framtiden och den kommande evigheten.

Väl mött!

Källor/noter: (19) Dessa frågor och svar är ur boken:”Vad är vetenskap”? Av hjärnforskare och professor i klinisk neurovetenskap, Martin Ingvar. Bokförlaget Langenskiöld. Fråga 1, 2 och 101. (Inga sidoanvisningar finns i boken). (20) 1 Mos. 1:1. Upp. 4:11. Apg. 1:1-3. v.3. 3:15. 1 Kor. 15:12-20. v.20. Apg. 1:9-11. (21) 1 Kor. 3:11. (22) 1 Kor. 3:10. (23) Matt. 5:13-16. v.16. 1 Petr. 2:12. Fil. 2:15. Kol. 1:9-10. Matt. 7:24-27. (24) Ps. 117:2. Jes. 40:8. (25) Matt. 24:35. (26) Joh. 8:31-32.