Etikettarkiv: Profetior

Genom tron vet vi


I tidigare bloggposter har jag delat tankar om hur den kristna tron är beskaffad. Jag har gång på gång gjort gällande att det finns betydligt mer som talar för en tro på Gud, om än inte vilken Gud som helst, än för tron att någon Gud inte skulle finnas.

Låt mig nämna några skäl till varför jag tror att Gud har talat klartext i sitt ord och att själva gåvan att kommunicera med ord är en bra indikator på det som ordet hävdar om oss: vi är verbalt kommunikativa varelser som trots alla lögner som också omger oss ändå kan tala sanningen.

Det första för mig avgörande skälet är den beskrivning av människan sådan hon är som föreläggs på i stort sett varenda sida i bibeltexten. Det är själva det faktum att om jag lägger en bibelsida bredvid en dagstidning så finner jag att de beskrivningar av mänsklig aktivitet som omger mig i båda texterna inte bara samstämmer i en beskrivning av människans beteende utan också bekräftar den moraliska ambiens som hela tiden finns där. Vi blev utestängda från ett paradis, men slutar inte tro oss om att bygga en replik. Vi lärde oss skillnaden mellan gott och ont men saknar förmågan att konsekvent göra det goda. Vi beskrivs av bibeln och av samtidens krönikörer med samma slag av eftermälen och tillmälen. Alla våra svagheter redovisas kristallklart i bibeltexterna, och det är inte så konstigt att vi känner igen oss, de är nämligen skrivna just av det skälet att vi skulle ta till oss insikterna om våra tillkortakommanden från andras misstag i det förflutna så att vi skulle slippa göra om alla misstag själva. Många av de misstag som människor kan göra är direkt dödande, varför det är smart att lära sig av andras misstag. Vi lever helt enkelt inte läge nog att göra särskilt många misstag på egen hand. Men det krävs ödmjukhet för att lära av andras misstag. Men här spelar den evolutionhysteriska villfarelsen in: i en helt grundlös tillförsikt om att hela tiden bli allt bättre och överlägsna tidigare generationers medlevare fnyser vi åt tanken att vi skulle vara dem lika som var så ”primitiva” att de inte ens hade smartphone.

 

image/jpeg
Vad är då en människa att du tänker på henne? En dödlig att du tar dig an honom?Psaltaren 8:5

Som student av människosläktet under snart sagt 70 år så har det varit mig till oändlig glädje att ha ett slags schablon för vad som är mänskligt möjligt och därför också troligt. När Pontus Pilatus förde ut den inför människomassan förhatlige Nasareén undslapp han sig en dramaturgisk gest: ” Se Mannen” sa han. (Just det: Ecce Homo kommer därifrån.)  Nu var den mannen i alla delar så annorlunda än alla andra män att blotta gesten retade upp folkmassan än mer. I sin ovilja att visa sig vara långt mindre människa än han var gjorde de som i allt väsentligt sker idag. De som visar oss på våra brister elimineras ur synfältet: alltså ”Korsfäst korsfäst.” Men det är inte bara individen som står dr dömd av massan som fångar min blick. Det är också hur enkelt det är att leda och förföra massorna i sig. 
I stort sett samma människor som den fredagsmorgonen vrålade sig hesa i pöbelrop hade bara någon dag tidigare hyllat honom som möjligheten till en uppfyllelse av ett tusenårigt hopp om politisk självständighet undan ockupanterna från än Grekland, än Egypten, än Persien än Rom. De laddade sina hyllningsrop med ambitioner som de hade grumliga förställningar om. Massans beteendeskala har gjort mig alltmer misstänksam mot alla massbeteenden. När någon hävdar att ”så tänker ju alla” inser jag oftast att då har nog massan blivit pålurad något som den inte begriper.
Min egen mor, nu 95 år befann sig i Berlins Olympiastadium när 100.000 propagandarusiga tyskar med hitlerhälsningens utsträckta arm vrålade Ja till Adolfs Hitlers fråga: ”Vill ni det totala kriget?”
Mor berättar: ”Jag hörde nån som skrek ja alldeles intill mig! Det var jag.. Hon var vid det laget bara en tonåring. Massornas lättleddhet beror på bristen av den själens ballast som bland annat utgörs av Guds närvaro i människan. Denna närvaro är inte en fråga om ’försanthållande’ utan om verklig närvaro av Guds egen ande.  Jag vet det är rena grekiskan för den som tror att kristen tro är en slags mental inställning enbart.

Det är för att vi genom skrifternas vittnesbörd lärt känna inte bara oss själva och vad vi är kapabla  till, utan också sett den lodlina som Gud själv håller upp för oss för vad som verkligen menas med att vara människa  som vi förstår ved som menas med att bli född på nytt. Ingen apologetisk artikel i världen kan så i grund förändra hela människan. Där hjärtat inte omformats och getts nytt innehåll har hjärnan liten nytta av kunskap.

Ett andra starkt skäl till att ha en kristen övertygelse kommer ur det som kallas för profetiorna: Mellan 1500 och 400 år före Jesu ankomst till världen gjordes det detaljerade förutsägelser om vad Han skulle komma att göra och säga och utsättas för under sina dryga tre decennier i livet. Detaljerna är så specifika att även den mest skeptiska människa med en god förmåga till att göra sannolikhetskalkyler blir häpen när det kan ställas upp en lista på mängder av kritiska ”tillfälligheter” (det är vad vaneskeptikerna kallar dem) som alla uppfylldes och bevittnades och nedskrevs för vår skull. Vad är bevis? I det flesta fall visar det sig att bevis är beroende på förutfattad mening. Det som någon inte anser kunna finnas får ju helt enkelt heller inte finnas för då faller ju allt. Exempel: Guds röst faller över en grupp människor som alla deltar i något de inte förfogar över. Några hör och förstår, de andra säger ”Oj vad det åskar idag”. (Oavsett om himmelen är klarblå vid tillfället.)  Närhelst en naturalistisk ’förklaring’ presenteras lockas människor att tro att det är allt som finns. Att själva naturen är ett enda gigantiskt under blir ju inte så tydligt med den piratlappen för båda ögona.

Den i nutiden mest dominanta profetiska verkligheten är att åse hur världen beter sig i och runt fenomenet det judiska folket. Igen: på punkt efter punkt uppfylls löften som Gud har gett till det judiska folket, och dag för dag sker det saker som var otänkbara före 1948. Men som nu uppfylls med allt kraftigare vridmoment. Det som sker i Israel och Jerusalem är den balanspunkt vid viken hela världens öden kommer att avgöras, så säger skriften och så agerar världens makter. Judeehat är hävstång för att jaga judar till Israel, Det är deras enda säkra tillflyktsort. Samma natner som driver dem ut hatar dem för att de bygger bostäder åt dem som drivs bort från sina gamla hemländer.  En viss Richelieu vid Napoleons hov blev ombedd att ge ett enda bevis för Guds existens. Svaret blev ’Les Juifs, monsigneur!” ”Judarna ers nåd.” Det äör förunderligt hur människor kan vara åsyna vittnen till ett dagligt inträffande av uppfyllda förutsägelser utan att ta någon notis om att det är på det viset.

För tänk om bibeln har rätt om den framtida historien? Då har den ju också rätt om den ursprungliga historien. After att ha studerat hela bibeln som ett sammanhängande dokument med en och samma berättelse i 66 volymer i snart 50 år har omfånget av dessäkthet och sanningshalt blivit en självklarhet. Den talar helt enkelt sanning om människans belägenhet, men hon ser sig ogärna i spegeln, för lögnen ger mer tröst. Jodå, har Bibeln rätt då sitter människan på pottkanten rejält. Och då kan det ju tänkas att människor reflekterar över vad det är som hon har missat. Så gladeligt som det svenska samhället har kastat ut de tio Guds bud lika surt skördas nu effekterna. ”Endast i dig min Gud finner mitt hjärta sin ro” Hette det förr då när budet om att sätta Gud först var normalt (inte så att alla som sa det gjorde det, men ändå) Titta nu på hur bra vi klarar oss med psykofarmaka i miljardkronors klass, hur generationer saknar framtidshopp. Se hur ’du skall inte ha begär till din nästas ..någonting’ har ersatts av ett lögn och stöldvälde utan motstycke. Hur avund höjts till skyarna som ’kamp för mina rättigheter’. Ja listan kan göras precis hur lång so helst. Den disintegration som samhället uppvisar har direkta kopplingar till det som har skett i historien, ända tillbaka till början.

Så även om jag bortsåg från den personliga och dagliga gemenskapen med Gud genom Guds ande och Guds ord så skulle jag ha överväldigande bevis för att bibeln måste vara sannare än allt annat som är skrivet. (Inklusive denna bloggtext!)
Och vet ni vad: alla angreppen på Bibeln och möjligheten att den talar sanning bekräftar tilltron till den hundra gånger om. Något som så ivrigt förnekas måste ju slå hårt på någon nervknut i botten på denna mänsklighet, att den febrilt kämpar emot ända till sin död och egen undergång, hellre än att kapitulera inför den Gud i vilken vi alla lever, andas och är till.

Men ser ni: oavsett vad vi tror eller inte, så kommer alla att böja sina knän och bekänna att Jesus är Herre. Det är bara så klokt att göra det friviligt! Medan man har liv nog att komma på bättre tankar.

/ Björn Donobauer  Doncaster 7 November

Annonser

”Det hände sig vid den tiden…”

 

En vanlig invändning mot den kristna tron är baserad på en skepsis mot historiska fakta och data som de är angivna i skrifterna. Man bortser från att den modus av akademisk faktapresentation som är gängse idag är en relativt nutida uppfinning och att frånvaron av den formen ingalunda betyder att det man ändå meddelar skulle vara felaktigt bara för att formen är en annan. Frågeställningarna är oändliga och där man inte tycker sig se att det som står i bibeltexten ovedersägligen bekräftas av utomstående källor så tar man avstånd från budskapet i texten med dess föregivet bristfälliga historicitet som ursäkt. Dock är det frånvaro av bekräftelse, inte närvaron av ovedersägliga motbevis som ger utslaget.

Det är att märka att denna slags kritik nästan alltid uteblir för andra historiska företeelser som detta till trots accepteras som historiskt säkerställda, ofta på betydligt svagare faktaunderlag. Men dessa gör ju heller aldrig anspråk på att vara del av Guds tilltal till människan. Och det är just den springande punkten när det gäller ”julevangeliet” som det slarvigt kommit att kallas. Det som hände sig vid den tiden var nämligen något som radikalt ingriper i världshistorien och som ställer all annan historia inför ett tolkningsparadigm som människan i gemen inte vill kännas vid. Skälet är att om det som ’hände vid den tiden’ är vad det utger sig för att vara så måste all världshistoria skrivas om i ljuset av att ingen makt i världen har någonsin existerat utan att den i en eller annan bemärkelse varit underordnad den verkliga Makten.

Det är en myt att all makt utgår från folket. Det är ett teologiskt faktum att ”hela världen är i den Ondes våld.” Det är en prognos inför framtiden att ”inför Honom varje knä skall böja sig och erkänna att Han är konungarnas Konung och Herrarnas Herre”. Det är ett påstående att ”Han leder konungarnas hjärtan som vattenbäckar och ger jordens riken åt vem Han vill”, och ingen människa kan ändra detta faktum på en enda millimeter av sin bredd hur många eoner tid än förflyter.

Ingenstans blir denna den bakomliggande världsmaktens styrning klarare än i det säregna mötet mellan Gaius Julius Caesars adoptivson Caesar Augustus och barnet som föds i Betlehem en senvintermorgon någon gång år 5 eller 6 före vår nutida tideräkning. (Det enda som antagligen är 100% säkert att det inte skedde på ”julnatten” år noll.) Barnet som föds har en förhistoria flera tusentals år längre än den romerska nobilitetens olika släkter kunde redovisa.

Den som kom in i världen under dessa små omständigheter är ett uppfyllande av ett löfte från mänsklighetens urhistoria. ”Jag skall sätta fiendskap mellan Kvinnans säd och Ormens säd, ormynglet skall stinga Kvinnans avkomma i hälen, men det barnet skall krossa ormens huvud.” Han som föds är i direkt nedstigande led en son till Abraham, Isak och Jakob. Det löfte som Gud gav Abraham att ”Genom dig och din avkomma skall alla världens folk bli välsignade” träder in i världen på en sedan hundratals år tidigare förutsagd plats genom skeenden beslutade och iscensatta av sin samtids och en av världshistoriens mäktigaste politiska och religiösa makthavare: Augustus Caesar. Till yttermera visso en av de mest väldokumenterade makthavarna från den tiden. Lukas, (grek?) läkaren, Kristusefterföljaren som lever sitt liv under Augustus och Tiberius och de följande romerska kejsarnas tid har sina data klara och meddelar oss vad som skedde ”offstage” från den belysta maktscenen, och det skulle ta några decennier till innan Rom kände av anspråken från den snickarson som föddes långt ifrån elfenbenspalatsen.

Det var om honom som det redan tusentals år före ”Augustus” hade sagts att han skulle vara av liknande slag som ”Melkizedek”. ”Och Melkizedek, kungen i Salem medförde bröd och vin till mötet med Guds vän Abraham. Han var präst åt Gud den Högste.” Efter hans ordning kom till sist den som är efter Melkizedeks art, inte efter Aarons. (Abraham mötte Melkizedek långt före både

löftet om Isak och fyrahundra år innan lagen och prästerskapet under leviterna skapades) Och den ende som Gud sände att vara alla prästers präst och den som bar fram ett sista fullkomligt avslut av alla föregående offer är den som kallas ”Den Högstes Son”.

Profeten Jesajas utsagor från tiden från 739 f v t till 679 innefattar den andra nyckeltexten som ger ”julen” sin teologiska tyngd. ”En son, ett barn, blir fött åt oss, och på hans skuldror kommer makten att vila, namnet han får skall vara Underbar i Råd, Mäktig Gud, Evig Fader, Fredens Furste. Hans rikes tillväxt och dess fred kan ingen hejda, på Davids tron och över den tronens rike kommer han att etablera och vidmakthålla sitt rike med rättfärdighet och rättvisa allt framgent.”

Julens budskap är att denna son, detta bevis om Guds närvaro, denne Immanuel, föddes under Augustus Caesars regeringstid. Budskapet är och var att världsmakten är lydkonung under Gud. Det är Augustus annektering av Judeén något decennium tidigare som föranleder den folkräkning och skattskrivning som skedde under tiden då Quirinius var landsshövding i Syrien. Det är den erövringen av landet som tvingar fram ett synliggörande av det romerska rikets senaste ackvisition i sina befolkningsdetaljer, och skapar insikt om dess fiskala möjligheter som skatteintäktsland. Uppbörden varierade i olika delar av riket. I en del länder beskattades enbart de vuxna männen, i andra hushållen som sådana, lantbruk och andra sysselsättningar beskattas olika. Den civila strukturen var inte lika utvecklad överallt i nationens olika delar. Skatteuppbörd kräver en betydande byråkratisk apparat.

Det är just den politiska bestämda handlingen som också tvingar fram resan från Nasareth i Galileén till Bethlehem i Judeén. Ett beslut om att alla skulle skattskrivas på sin födelseort (i parförhållanden dock mannens födelseort) satte en massiv folkvandring i rullning. För det unga förlovade och havande paret spelar bakgrunden i storpolitiken ingen större roll, annat än att den tjänar till att skapa de förutsättningar som sedan länge ingick i det hopp om Messias ankomst som profeterna sedan länge klarlagt. ”Du Betlehem Efrata, den minsta av Juda städer…” (Men var skulle den födas som kunde identifiera sig som livets bröd om inte i Beit Lechem, brödhuset?) Att Maria var medveten om att detta inte var någon vanlig nedkomst att vänta gjorde nog viss ängslan oundviklig.

Gaius Julius Caesar var den som avslutade Roms mångåriga ställning som republik. Caesar är inte ännu en titel utan ett familjenamn. Han föddes med kejsarsnitt, på engelska ”the caesarian section”, efter latinets ord för snitt. Ur denna fysiska verklighet skapas ett familjenamn. Men också den egendomliga möjligheten att regenterna, kejsarna, som nu följer inte längre anses vara vanligt folk för de är ” a cut above the commoners”, snäppet över det vanliga folket alltså.

Gaius Julius mördas i mars 44 f v t. Två år senare görs han till Gud av senaten. Han deifieras! I sitt testamente förordnade han sin släkting, systersonen Octavianus till arvtagare av hela sin kvarlåtenskap, inklusive regeringsmakten. Att det inte var en lätt övergång kan man lätt läsa sig till i diverse historiska verk. (Encyclopedia Britannica, Gibbons: The rise and fall of Rome etc) Tillsammans med två andra generaler bildas ett triumvirat, efter en initial delning av riket vidtar dock snart kampen om det totala herraväldet. Augustus kom ut ”on top.” Hans framfart är blodig men rättfärdigas förstås av maktens tillskyndare som nödvändig blodspillan för att skapa det fredsrike, den Pax Augusta, som i nära tusen år skulle dominera Europa och mellersta östern sam stora delar av Afrika. Han bar ändå officiellt titeln; Princeps Pax, fredsfurste. (Bland annat röjer Octavianus sin egen halvbror, drottning Cleopatras son med Julius Ceasar, Ceasarion, ur vägen genom mord.)

Han lyckas ge sken av att återinföra republiken medan han i själva verket lägger all makt under sig och i utbyte mot senatsplatser åt sina jasägare dompterar och dominerar han generalförsamlingen som generöst belönar honom med den ena hederstiteln efter den andra. Han tar över titeln och uppdraget som ”Pontifex Maximus” efter Lepidus. Det betyder ”den störste brobyggaren” mellan

Gud och människorna. En titel som påvarna utan en blinkning numera har som sin. Det finns visserligen redan en enda medlare mellan Gud och människor, nämligen Jesus Kristus, men några decennier innan han föds i Betlehem sitter den kronan som gjuten på Octavianus huvud. Augustus blir han för att han ju direkt efter faderns bortgång adopterats av den ’Gud’ som senaten utropat och således är sonen ’Den Högstes Son’. Augustus betyder just ”den mest upphöjde”, och har en koppling till augurernas (spådomsskråets) uppgift att tolka himmelns påbud åt människorna, alltså en prästerlig tjänst. Augustus är också redan tidigt medveten om sin militära status och tar titeln Imperator, dvs ”Arméns anförare.” Han samlar all religiös och politisk makt under en enda hand. Det kommer att upprepas ännu en gång i världshistorien. Den ekonomiska makten lägger han likaledes under sig genom att kontrollera kornleveranserna från Egypten till Rom.

Jesus av Nasareth kallas hundratals år tidigare för den som är anföraren för Guds härskaror: ”Jahweh Sebaoth.” En tydlig vink om detta ger han inför Pontus Pilatus när denne skroderar om sin makt över Jesus vid rättegången i Jerusalem: ”Vet du inte att jag har makt över dig och ditt liv? Du hade alls ingen makt över mig om den inte givits dig från himmelen.. Tror du inte att jag kunde be min Fader om att skicka tolv legioner änglar till mitt försvar om mitt rike var av denna värld?” Rom hade en enda legion i hela området.

Augustus kallades Pater Patriae; landsfader, fädernas fader och nationens självklara beskrivare av vad som gällde även på äktenskapslagstiftningens och moralens områden. Inte bara sista utpost i juridisk mening som ordningsmaktens högsta huvud utan även den som stiftade de lagar som undersåtarna hade att efterkomma. Lex Romana bildar ännu idag grunden för det västerländska rättsväsendet.

Jesus föds alltså ca år 5 f v t. Augustus dör strax utanför Neapel i Augusti år 14 v t. Jesus är alltså i övre tonåren när Augustus ersättas av Tiberius. Tack vare Augustus och hans adoptivfar Gaius Juius Caesar har vi juli och augusti i våra almanackor.

Det hände sig vid den tiden? Det var en gång? Det råkade vara så att…? Av en händelse föddes en gosse där i Betlehem och då var genast några flinka skrivare framme och anpassade allt de visste om Augustus till den gossen? Nog var det väl judiska upprorsmakare som hittade på allt detta för att ’skriva’ om historien till sin fördel? Den tanken förs fram av en del teologer, inte minst i RKK.

Men vilket var först? Gudsordet med sina löften och profetior under minst 1800 år? Eller det romerska riket? Det finns olika möjliga perspektiv: jag sa ovan att hela världen är i den Ondes våld. Dennes förslagenhet är sådan att han genom lögnens maktmedel lägger dimridåer och skapar skogar av giftiga träd runt varje livsträd. Han kan inte hindra livets träd från att växa, men väl att det upptäcks av människorna. Vill man dölja ett gott träd gör man det i en snårskog av giftiga. När världens dittills mäktigaste härskare tar på sig alla gudomliga attribut och hävdar sig som inte bara ”Guds tjänare” utan som en ”Gud själv” så är det just för att förhindra att den verklige Guds son känns igen när Hosanna ljuder och den kommer som kommer i Herrens namn. Men se det lyckades inte. Augustus dör, men Den Högstes Son ger frivilligt upp andan när hans uppdrag är avklarat.

Men det andra alternativet är det motsatta: Allt detta som sker är en från ovan bestämd utveckling som ingen av aktörerna kunnat förhindra. Gud har inte abdikerat. Tidsrymderna är lappri! För Gud är tusen år som en dag.. Tålamodet utsträcker sig ju ännu över vår tid, men det som är förutsagt kommer att hända. Även i framtiden styr Guds hand.

Istället för att dölja barnet i krubban är det Augustus som genom sin skattskrivning sätter det i rampljuset, ett rampljus som aldrig bleknar. Augustus skapade en infrastruktur av vägar i hela riket som gjorde att det kristna budskapet kunde spridas med stor hastighet. Ett nära nog universellt ’gatuspråk’ en enkel grekiska, det s k ”Koiné” bereder vägen för en blixtsnabb spridning av ett och samma budskap över stora delar av Europa och främre Asien. Att barnets födelse inte gick alla

makter spårlöst förbi visas genom dem som kom österifrån och avsiktligt sökte judarnas nästa konung. Dessa ”turister” orsakar viss problematik hos konung Herodes. Samme Herodes som några decennier senare uppvisar sin arrogans gentemot Gud och människor när han iklädd sina regalier och praktkläder talar till folket som skolats att ge tyrannen den hyllning som denne krävde: ”Vi hör en guds röst, inte en människas”. ”Och i samma stund slog en Herrens ängel honom därför att han inte gav äran åt Gud och han åts upp av maskar och dog.” Augustus var ingalunda ensam om att anse sig vara ”Gud själv”. Både judar och sedermera kristna hade stora bekymmer med att tillbedja kejsaren som om han vore Gud. De kallades lustigt nog för just ’gudlösa’ för att de vägrade böja knä för kejsaren.

Pax Augusta? Vem minns den idag annat än som en historisk anekdot? Pax Christi? Den finns hos alla dem som givit Fredsfursten plats i sina liv redan nu, och de har ett löfte om en tusenårig fred framför sig.
Imperatorn Augustus har inga arméer mer. Hans bro saknar landfäste både hitom och bortom evigheten. Han sover bland sina fäder, medan Faderns son sitter vid sin Faders sida och väntar på att återkomma för att döma levande och döda. Inklusive Octavianus Augustus Caesar.

”Det som hände sig vid den tiden” var att världens makter fogade sig under Gud den Högstes beslut och beredde en väg för Herren. Just så: bered en väg för Herren, berg sjunken djup stå upp. Han kommer han som fjärran var sedd som fädrens hopp.

Det mäktigaste riket i världen kunde inte annat än följa den tusenåriga planen. Stirra er inte blinda på bagatellerna i tidens gång. ”Varför larmar hedningarna och varför reser sig jordens konungar upp mot Herren och hans smorde? Han som tronar i himmelen ler, Herren bespottar dem. Han skall tala till dem i sin harm och de skall bäva under hans vrede.”

Gör inte misstaget att betrakta julevangeliet som en saga. ”När tiden var inne födde Maria en son, lindade honom och lade honom i en foderkrubba.” ”Då Gud under långa tider hade talat till fäderna och profeterna på många olika vis har han nu i denna den sista tiden talat till oss genom sin Son. Samme Son som han har insatt till att vara arvtagare till allting, genom vilken han också hade skapat hela världen. Det är han som är Guds härlighets återsken och Guds väsens sanna uttydare. Genom sin makts ord bär han allt och när han hade gjort en ände på synden genom att rena världen från den satte han sig på sin plats på högra sidan vid den Högsta makten i himmelen.”

Historien är ingalunda slumpartad. Den är i alla bemärkelser ”His story”. Vi är bara för små och klensjälade för att fatta det fullt ut. Även Caesar Augustus var bara ett redskap i Guds hand. Inte så bara dock, utan faktiskt det mest och bäst förberedda redskapet. Att fira jul är att manifestera tron på Guds överhöghet över alla tungomål, folk och stammar, över alla makter och ismer på jorden.

God Jul!
Björn Donobauer, Doncaster

Tänk om det är så

I denna bloggtext skriver jag om de uppseendeväckande händelserna på Trafiksäkerhetsverket och den påföljande politiska turbulensen i samband med den, både hos regeringen och hos oppositionen, och i den mediala ”hyperaktiviteten” som äger rum dygnet runt när sådant här händer. Denna bloggtext är inte först och främst apologetisk, men nog så viktig ändå, även för oss apologeter och för alla övriga av våra bloggläsare på SAS-bloggen.

TÄNK OM DET ÄR SÅ, att vi alla är förda bakom ljuset. Tänk om det är så, att vår regering har medvetet bedragit oss, och vi är så naiva och godtrogna, att vi låter oss bedragas av dem. Jag tänker så här: Är det verkligen rimligt att tro, att vår statsminister Stefan Löfven inte visste något om detta säkerhetshaveri – ”haveriet på Transportstyrelsen”, som statsministern själv benämner det – förrän i januari i år 2017? Andra statsråd såsom infrastrukturminister Anna Johansson, inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist visste det långt tidigare. Och haveriet” med tillhörande lagbrott ägde rum 2015, så det är en förhållandevis lång tid som vår statsminister skulle varit ovetande om vad som hänt. Mitt svar är: NEJ! Det är inte rimligt, att tro det. Men om så vore fallet, att Löfven inte visste något om detta förrän i januari i år, ja, då är det ännu allvarligare än själva ”haveriet på Transportstyrelsen”, och tilliten till vår tids politiker sjunker ytterligare och politikerföraktet byggs på.

TÄNK OM DET ÄR SÅ, att hela denna händelse skulle hållas hemlig och inte få komma till allmänhetens kännedom. Men när den väl blev uppdagad, då hade man en konstruerad historia klar och ”syndabockar” utsågs och avsattes. Och hela det politiska spelet inför våra ögon och öron är inget något annat än ”ett spel för gallerierna” och media spelar med, medan verkligheten är en annan och allvarligare än så. ”Konspirationsteorier” kanske någon tänker. Ja, kanske det. Men tänk om det är så, att sanningen hinner ikapp oss – det gör den alltid förr eller senare, och ju förr dess bättre – och vi får veta sådant som vi inte skulle få veta.

TÄNK OM DET ÄR SÅ, att vi står inför det sekulariserade samhällets sammanbrott. För den som läser Bibeln och även tror på det som står där, så är det inte en främmande tanke. Jesus var tydlig med att förutsäga, att tiden närmast före hans återkomst till jorden skulle bland annat kännetecknas av, att politiska och andra makthavare, nationer och folk skulle stå rådlösa inför havets och vågornas dån. (Luk. 21:25). Det hav som i Uppenbarelseboken definieras som ”folkhavet”. (Upp. 17:1, 15). I detta ”folkhav” producerar människan själv problemen, som hon sedan inte själv är kapabel att lösa, därför att hon själv är en del av problemet. Precis som i ”haveriet på Transportstyrelsen”. När jag skriver detta, då tänker jag självklart inte enbart på det nu aktuella säkerhetshaveriet, utan också på så mycket annat destruktivt som dagligen äger rum i vårt samhälle, och som tydligen ligger utanför både polismaktens och den politiska maktens möjligheter att kunna lösa. Detta som Jesus med rätta kallar för laglöshet (anarki) och kärlekslöshet. (Matt. 24:12). Jag ger här några exempel på detta: Den växande organiserade brottsligheten, brutala rån och mord, barn- och ungdomsligor, stadsdelar som polis, ambulanspersonal och brandförsvar inte kan resa till av fruktan för sina egna liv, moral- och normupplösning, sexuell lössläppthet, våldtäckter och sexuella övergrepp etc. etc. Allt detta som media dagligen rapporterar om, så vi kan inte säga att vi inget vet om detta. Till allt detta kommer det alltmer groteska och vulgära underhållningsvåldet i TV, på film, video och dataspel som sköljer över barn och ungdomar och även över vuxna i vårt land, och som ingen tycks vilja eller vågar höja så mycket som en finger emot för att sätta stopp för. Då blir det så patetiskt när politiker, skolfolk och sekulärhumanister gör gemensam sak och påtalar, att det är en farlig påverkan för barn och ungdomar i kristna friskolor och under skolavslutningar i kyrkan, men inte med ett ord invänder mot det groteska och vulgära underhållningsvåldet. Men detta säger också något om den sekulariserade och Gudlösa människans ”tunnelseende” och inkonsekventa hållning, när det gäller vad som är en farlig och destruktiv påverkan för barn och ungdomar i vårt land idag.

Om du vill läsa mer om den mentalitet och livsstil som utbreder sig mer och mer i vårt sekulariserade land, ja, då kan du läsa t.ex. 2 Tim. 3:1-5. Då kan både du och jag förstå varför vårt samhällsklimat blir mer och mer cyniskt, kallare och svårare för samhällsmedborgarna att leva i. Ett Sverige som ingen av oss egentligen vill ha.

GODE GUD, FÖRBARMA DIG ÖVER VÅRT LAND OCH FOLK !

/Bength Gustafson