Etikettarkiv: Psykologi

Är Bibeln intolerant? Förtryckande? Sexistisk? Homofobisk? Förlegad? Irrelevant?

Intressanta frågor allt det där, och en intressant bok av Amy Orr-Ewing, med en kortare titel på engelska: Why trust the Bible? Och faktiskt är det nog mest den engelska titeln som helt och fullt ger rättvisa åt bokens innehåll, den är allra mest fokuserad på om man kan ha tillit till Bibeln.

Japp du har gissat rätt; det är ännu en bokrecension! Vi får säga som bibelboken Predikaren:

Låt varna dig min son ingen ände finns på det myckna bokskrivandet och mycket studerande gör kroppen trött! (Predikaren 12:12)

Nu är ju detta ingen podd så det är svårt att springa en runda för att stärka kroppen medan man tar del av detta, men kanske kan du motionera före eller efter läsandet av bloggposten? Och gör du det efter kan du ju fundera på om boken är något för dig?

Boken lär väl mest bli använd av kristna som funderar över de frågor boken behandlar, eller den som vill eller behöver rusta sig för vänner och bekantas frågor eller ifrågasättande av Bibeln och den kristna tron; och den har då verkligen gott om förtjänster.

166349f6-2b39-40c3-8a4f-8e764208497a-4465-000000f998fab943_file

Ett kanske ännu intressantare sätt att använda den vore som komplement i någon form av upptäckargrupp eller samtalsforum bland vänner, grannar, i kyrkan, på universitetet eller i något av skolans sammanhang så att den fick möta både kritiker som är av annan tro (ateistisk, religiös, agnostisk eller vad för tro/livsåskådning man nu omfattar) och de som är positivare inställd till den! Bli gärna först med detta i Sverige! För jag tänker att denna bok, precis som de flesta jag skrivit recensioner över, är goda att ta del av för den som är allt ifrån direkt fientligt inställd, till positivt nyfiken på den kristna tron!

Är sanningen om icke-kristna att man undviker sanningen av fel skäl? Vad gäller Bibeln kan jag ibland fundera; man accepterar oftast gängse historieskrivning om Julius Caesar, Hannibal, Sokrates med flera, men så fort Bibeln kommer på tal så räcker inga källor i världen till för att styrka den och den kan omöjligen själv vara historisk källa (detta var lite tillspetsat, jag vet), fler tankar om det finns bland annat i Svenska Apologetiksällskapets resursbank.

Men sanningen om att man har en ateistisk, agnostisk eller annan tro kan också vara att man tycker sig ha mött och konfronterats med den kristna tron; eller kort sagt man har varit i kyrkan eller mött kristna och det har lett till att man inte kan tro på vad de säger sig tro på.

Sanningen om dig och mig och våra respektive livsåskådningar kan också mycket väl vara att vi mött livet och att det formats oss på olikasätt vilket gör att en titt på till exempel kristen tro vid första och kanske andra anblicken inte får oss att visa forska vidare. 

Livsåskådning, tro och kristen tro är mer komplext än bara sanningsfrågan och här är en bit som jag menar att Orr-Ewing förtjänstfullt arbetar med genom boken! Redan i inledningen så slår hon an tonen genom att hon säger att hon värdesätter böcker som styrker Bibelns historicitet, men att om vi vet att Bibeln är historiskt trovärdig så väcker det fler frågor, kanske lite som Mark Twain (eventuellt) sade:

markt-twain-bibeln

Så varför ska jag då läsa boken? Jo den ger nämligen dig och mig,( och våra kamrater etc) en god grund för att i vår moderna värld som kanske inte bara bryr sig om just sanning; utan där det också är viktigt med de etiska och psykologiska aspekterna av saker! Hon gör det med 10 frågeställningar som hon på ett lättöverskådligt och enkelt, men ändå välarbetat, sätt går igenom. Och ja, några avdelningar handlar om den kristna trons trovärdighet, annat om dess mer faktiska tillgångar och att hur den hör hemma i det 21:a århundradets tankevärld och din och min vardag! 

a2ffdef1-af4f-40e4-bfa0-db2b2659b9a4-4465-000000f9d0e6d9fb_file

Hon rundar av den här dubbelheten i den sista delen genom att berätta om sina föräldrar; pappan som aldrig kommit på att det är sanning som är skälet att tro på kristendomen, inte det han sökt med andlighet, känslor etc och mamman som hela sin internatskoletid tvingats sitta på tråkiga anglikanska gudstjänster, har mött kyrkan helt enkelt! Men som båda med några månaders mellanrum ändå kommer till tro.

Vad gäller de rent faktiska sannings– eller trovärdighetsdelarna så är förstås avsnitten 2-4 i fokus. De är lättillgängliga och innehåller vad varje människa som funderar över om kristen tro är trovärdig bör förhålla sig till, lite av standardforskning eller standardvetenskap (men som verkligen inte tycks vara allmängods hos många som har en ateistisk eller agnostisk tro),

Ett speciellt spännande, men inte lika vedertaget är sid 45 och däromkring om nytestamentliga skrifter i Qumran. Det har vi lite kort berört vid ett annat tillfälle och det finns nog mycket forskning kvar att göra, men tesen i Orr-Ewings bok är att det finns fler än ett citat från Nya Testamentet i Döda havsrullarna. Om det gör det så säger det ju en hel del då Qumran tycks övergivet omkring Jerusalems förstöring, år 70, och då har vi ju tydligt tidiga dokument som blir viktiga för kanonhistorien och ålderns på Bibelns texter (just detta hur tidiga, hur nära inpå Jesu liv de faktiskt tycks skrivna och hur ännu tidigare mycket material i Bibelns Nya Testamente (som sedan är med i Bibelns böcker) är väldigt fascinerande och trosstärkande, eller om vi ska uttrycka oss lite neutralare, väldigt intressant).

Något som gör att en ateistiskt troende, eller agnostiskt troende, eller religiöst troende av annan tro än den kristna; att också du kan ha behållning av boken, är att frågorna är av rätt allmän karaktär och av Orr-Ewing och fler än mig, skulle jag tro, upplevs vara vanliga i samtal med troende av annan art än kristna.

Det är imponerande att få bredden i frågorna, pastorala omsorgen om de viktiga frågorna, men ändå lyckas få till en bra grundbok och dessutom i kort och överskådligt format; kristen tro utifrån ett historiskt sammanhang, utifrån ett etiskt och ett psykologiskt. Dessutom lätt att ta till sig, som vanligt (frestades jag att säga) så är det kanske inte alltid skälen för den kristna trons sanning och historicitet som hindrar, utan att man väljer att låta sin bias, sina förutfattade meningar om den kristna tron sätta sig över förnuftet, som gör att man inte kan anamma boken.

Men jag tror att som den är uppställd så kan man inleda samtal med den som förespråkar bokens ställningstaganden, eller motsätter sig dem och samtala igenom punkt för punkt och se vart skälen leder! 

Den ger klara slutsatser som man kan argumentera med (eller mot), men den ger liksom inte fritt spelrum till dina eller mina förutfattade meningar, vårt bias. Och att den dessutom hjälper till lite med funderande inte bara om sanningsfrågan utan om andra aspekter som är viktiga i vår samtid så har den ett än mer aktuellt värde än om den bara fokuserade på gudstron i sig rätt oantastliga historiska förankring (där väl Jesu uppståndelsen är lika välgrundad som vilken annan (antik) historisk persons hela liv!   

Som samtalsdokument är den god, som faktabas är den korrekt och lättöverskådlig och frågorna kan fungera även för en ateistiskt troende att fundera på i sin kammare (boken är så tunn att du kan smyga in den under kudden utan att någon märker att du är otrogen eller hädar din och dina trosfränders föreställningsvärld). 

Med förhoppning om god läsning, och att jag inte varit allt för vass mot den som har en annan tro än min, jag önskade mest uppmuntra till läsning (Orr-Ewing har en mycket trevligare approach än jag…)! 

/ Martin Walldén

Ett mirakel eller placebo? – Inför konferensen 14 september!

Här kommer så ännu en försmak inför helgens konferens, Hajdi Moche ger några tankar inför sitt seminarium!

Artikeln finns om pdf, anmälningsformulär och flera försmaksartiklar återfinns i slutet av artikeln!

68510857_10156987903517839_3464724330699554816_o

Mirakel eller placebo?

Anta att person A har en sjukdom som denne får pågående medicinsk behandling för. Personen tillfrisknar från sin sjukdom efter att en annan person har bett för dennes sjukdom. Kan vi veta om detta verkligen var ett mirakulöst tillfrisknande? Eller kan det ha varit placebo?

Många gånger lyfts placebo som en invändning mot mirakler eller helanden från sjukdomstillstånd. Kritiker som lyfter detta kan till exempel mena att helandet eller miraklet har sitt ursprung i något som inte är på riktigt – något inbillat eller påhittat. Andra kritiker kan lyfta placebo för att mena att det potentiella miraklet kommer ur någon form av önsketänk. Invändningen är intressant, både vad gäller anspråket om vad placebo-effekten är och hur ett potentiellt helande kan förklaras av placebo. Hur mycket sanning ligger i den här typen av invändning?

Innan detta kan diskuteras närmare behöver en korrekt förståelse av vad placebo-effekten är finnas, liksom en förståelse för hur och när placebo kickar in. Om inte, riskerar placebo att användas som bortförklaring för tillfrisknande på ett slentrianmässigt sätt. 

Faktum är att placebo-effekten på många sätt har format dagens medicinska kunskap och sjukvården vi har nu, eftersom bra medicinska studier bör kontrollera för placebo-effekten när nya behandlingar/mediciner testas. Så för att kunna undersöka huruvida ett tillfrisknande är placebo eller ett äkta mirakel behöver nedanstående frågor klargöras och diskuteras.

  • Vad är placebo?
  • När kan placebo-effekten kicka in?
  • När funkar inte placebo?
  • Funkar placebo för alla?
  • Vad krävs för att ett mirakel med största sannolikhet inte är placebo?
  • När kan ett påstått mirakel eventuellt vara placebo?
  • Kan man skapa sig ett eget placebo-mirakel?

 

Detta kommer göras på seminariet Ett mirakel eller placebo? på konferensen “Mirakler och Guds existens” i Roseniuskyrkan i Stockholm den 14 september. Välkommen!

/ Hajdi Moche
Leg. Psykolog & Doktorand i psykologi

Artikeln som pdf

Anmälan:

Läs gärna också: Dokumenterade mirakler och dess kritiker, Pascals vad

Utöver dessa kommer också Mats Selander och David Kärrsmyr medverka! Och det blir tillfälle till samtal, bön och lovsång!

Är jag med i en sekt?

För drygt två veckor sen befann jag mig på andra sidan jorden och närvarade på en konferens med kyrkan min församling tillhör. Vi var nästan 2000 personer samlade, alla med samma fokus; att evangelisera och följa Jesus mönster med lärjungaträning. Förutom en del evangeliserande på gator, var vi till största del samlade i en stor sal och lyssnade på predikan, diskuterade, lovsjöng och bad. Under dessa stormöten dök en tanke upp i mitt huvud ett par gånger under dagarna som konferensen höll på, vilken kommer vara fokus för detta blogginlägg.

“Är det här en sekt?”

När jag såg ut det enorma människohavet, när nästan alla hade armarna upplyfta eller när alla gjorde samma rörelse (pga en del ur en lovsång) eller sa samma sak (för att uppmuntra varandra) blev den uniforma sekt-liknande känslan ibland påtaglig och denna tanke dök upp i mitt huvud. När sedan kyrkans huvudpastor talade och han fick starka applåder efteråt, tänkte jag  “Är han denna kyrkas karismatiske ledare, som sekter brukar karaktäriseras utav?” När han själv sa att folk hade frågat eller sagt till honom att han var med i en sekt, så matchade det tanken som dök upp i mitt huvud vid dessa fåtal gånger.

Det får mig att tänka på när jag under förra terminen handledde jag en grupp psykologstudenter (pga min position som undervisande doktorand) i en diskussion kring sekter i en kurs om grupp- och socialpsykologi. I slutet av diskussionen, när de diskuterat de socialpsykologiska delarna av hur sekter bildas, vilka människor som dras med och vad gemenskap i sekter innebär, frågade jag dem följande fråga, med syfte att utmana: “Kan ni som framtida psykologer, med denna kunskap om sekter, själva bli indragna i en sekt?” De svarade att det kunde de säkert. Och samtidigt som jag frågade detta tänkte jag själv på de tillfällena när andra skämtsamt har sagt till mig att jag tillhör en en sekt eller, mindre skämtsamt, sagt att jag är hjärntvättad på grund av min tro.  

800px-Carved_Rope_Knot_-_Detail_of_sculpture_in_St_Michael's_Cemetery,_Dumfries_-_1
Att vara bunden och ofri i en sekt, är det samma sak som att vara kristen? Bild: Wiki Commons

Att bli kritiserad för att tillhöra en sekt som kristen tycks inte vara något nytt påfund. Paulus, den tidiga aposteln, blev själv anklagad för samma sak. I Apostlagärningarna 24:5 kan vi läsa att Paulus blev anklagad för vara “en samhällsfara” samt vara ledaren för “nasareernas sekt”. Längre fram (Apo 24:14-16) kan vi läsa att han försvarade sig mot dessa anklagelser genom att säga “Men det bekänner jag för dig att jag enligt ‘den vägen’ som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna.” Finns det något i den kristna tron som påminner om en sekt, då? Är vi en samhällsfara? Kristna anses ju typ redan vara det i vissa länder, där till exempel religion är förbjudet.

Låt oss undersöka vad en sekt är då. Sekter karaktäriseras bland annat av att ha en, stark karismatisk ledare, att vara slutna från utomstående grupper/samhället, ha stark gruppgemenskap och påtaglig “groupthink” (medlemmar i gruppen håller med om saker utan att yttra saker som kan vara motsägande mot den rådande normen, t ex för att inte uppfattas som onödigt tvär eller vara “outlier”).

Är jag, och mina kristna syskon runt om i världen (och kanske specifikt mina syskon i kyrkan på andra sidan jorden som vi besökte), med i en sekt då? Låt oss undersöka de olika delarna. Den starka, karismatiska ledaren skulle då behöva vara Jesus. Följer vi en pastor eller präst mer än Jesus kanske det skulle kunna vara en sekt. Faktum är att många sekter har religiösa inslag, men där innehållet eller strukturen för gemenskapen är förvrängt än från Bibelns övergripande innehåll. Men för oss kristna är det Jesus som vi följer och tillber. Utgör Hans lära något som skulle kunna liknas en samhällsfara då? Eller som pekar på att vi ska sluta oss från omvärlden? Nej, snarare tvärtom. Vi uppmuntras att söka kontakt med andra, evangelisera, hjälpa människor och visa att vi är Jesus lärjungar genom att leva ett liv fullt av goda gärningar och helighet. Har vi groupthink och säger inte emot? Vi är förvisso fria att kritisera Jesus och Hans lära, men vi kan ofta göra det aktiva valet att sätta Hans lära före vår. Det betyder inte att vi blint måste följa denna ledare. Men om Han är den kristna Guden – en fullkomlig, all-vis och kärleksfull Gud – , finns det någon bättre att följa – inklusive oss själva?

Under konferensen drog jag sedan slutsatsen att “Nej, jag tillhör inte en sekt”. Jag tillhör Jesus, och med det Hans grupp av lärjungar. Genom den grupp jag numera tillhör – Guds älskade barn – är jag förevigt fullkomnad i min nya identitet och liv. Låter det som ett sekt-likt påstående? Kanske. Men inte om evangeliet är sant.

 

/ Hajdi Moche

Vad vore livet utan relationer?

Människor är relationella varelser. Det betyder att vi är gruppvarelser, att vi är i behov av andra människor för att förstå världen, förstå oss själva och kunna orientera i vad det innebär att leva ett mänskligt liv. Vi använder ständigt andra människor som referensram och söker relationer med andra på en mängd olika sätt. Faktum är att vi inte hade överlevt många dagar efter födseln om det inte hade varit för relationer med andra människor. Ett spädbarn är i akut behov av relationer med vuxna, som kan ta hand om en, för att överleva. Så fundamentalt är relationer för människans existens. I vuxen ålder fyller inte relationer riktigt samma överlevnadsfunktion, men vi vet från en mängd forskning att ensamhet har många negativa konsekvenser för människans hälsa – psykiskt och fysiskt¹. Relationer är alltså fundamentala för människans existens, men också viktiga för vår lyckonivå. En livslång studie från Harvard visade bland annat att de som levde längst, hade bäst hälsa och var lyckligast var personer som hade haft goda, mening- och tillitsfulla relationer med andra under sitt liv². I tidigare inlägg har lycka diskuterats och här bidrar jag med en pusselbit i lyckosökandet, att goda relationer är  superviktiga för att uppleva lycka. Relationer med andra människor är alltså livsviktigt, både för överlevnad och för att vi ska må bra och vara lyckliga.

Det för oss in på en större fråga: varför är det så? Vad är anledningen till att människor är relationella? Här kommer svaret självklart se olika ut beroende på världsbild. Vad tror du själv? Vad är anledningen till att människor söker och behöver relationer för att må bra och vara lyckliga? Handlar det om dess överlevnadsvärde, det vill säga sätt för oss att bevara vår avkomma samt att kunna föröka oss? Adaption? Det är möjliga förklaringar, och vissa världsbilder utgår ifrån dessa. Handlar då kärleken, värmen, smärtan och komplexiteten som relationer utgör i människors liv om (samt reduceras till) en överlevnadsfråga?

En annan förklaring är att relationer – och kärlek – är syftet med människans existens. I mitt förra inlägg (se här) diskuterades meningen med livet. Där lyftes att meningen med livet är att lära känna och följa Gud, inte att uppnå lycka, men att människan blir komplett – och därmed lycklig – när en relation med Gud upprättas. Jämför det med följande citat från Charles Spurgeon:

Man was made in the image of God, and nothing will satisfy man but God, in whose image he was made.

Denna tes medför alltså att meningen med livet är relationell. Människans sökande efter relationer och kärlek, samt vetskapen att människor blir lyckligare av att ha goda mellanmänskliga relationer, kan därmed härledas till och pekar mot Guds existens.  

Vi kan från Bibeln veta att Gud är relationell. Han är både relationell inom sig själv, genom att Han är tre i en (tre personer men ett Gudsväsen: Fadern, Sonen och den Helige Anden), men Gud är också relationell med sin skapelse: med oss människor. Faktum är att hela evangeliet, det kristna budskapet, placerar relationer i centrum. Det kristna budskapet utgår från att Gud skapade människan för att ha relation med henne, liksom vi människor har relation med varandra.

Men trots att vi människor söker, skapar och upprätthåller relationer, tycker de flesta att relationer också är komplexa, komplicerade och ofta bristfälliga. Relationer är ju inte lätta, utan många problem och konflikter uppstår och härstammar från relationer. De flesta av oss har till exempel någon gång blivit brända i en mellanmänsklig relation. Faktum är att människans existens och historia (konst, poesi, litteratur m.m.) präglas av berättelser om brustna relationer och hur vi söker att återupprätta och korrigera dessa imperfekta relationer. Stefan Gustavsson, erkänd apologet i Sverige, sa en sak om relationer, människan och Gud som har fastnat hos mig. Han lyfte fram att anledningen till att de viktiga, men bristfälliga och brustna relationerna som människans existens präglas av härstammar från att den ursprungliga relationen – den med Gud – är brusten. När den är brusten, blir alla andra relationer också brustna.

Men här kommer en annan del av evangeliet in: den del där Gud önskar att återupprätta den brustna relationen som finns med sin skapelse, med oss. Guds önskan om detta och hans relationella karaktär ser vi tydligast i Jesus. Jesus, personen som kristendomens sanningsanspråk bygger på och som gjorde anspråk på att vara Gud, var ytterst relationell under sina år på jorden. Han sökte kontakt med olika slags människor på otroligt många sätt: med de utstötta, sjuka men också med de med hög status. Han bemötte människor på ett sätt som visade prov på sanning, mildhet och kärlek. Jesus var den perfekta psykologen, tänker jag ofta. Han visste precis hur man skulle möta människor, oavsett vem de var eller vilken livssituation de befann sig i. Han sökte upp människor och spenderade sin tid här i relationer med andra. Jesus visade inte bara på Guds relationella karaktär och inte heller hur vi människor kan vara relationella mot varandra i frid, glädje och kärlek, men framförallt hur Guds plan och önskan var att återupprätta den ursprungliga, men brustna, relationen med oss.

Om du utgick från att Gud finns och visste att Han önskade att du ville lära känna Honom, vad skulle ditt gensvar vara?

¹Se bland annat: https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ensamhet-ar-farligt-for-halsan
https://www.1177.se/vastra-gotaland/liv–halsa/psykisk-halsa/ensamhet-skadar-var-halsa/
² Se bland annat: https://news.harvard.edu/gazette/story/2017/04/over-nearly-80-years-harvard-study-has-been-showing-how-to-live-a-healthy-and-happy-life/
https://www.health.harvard.edu/newsletter_article/the-health-benefits-of-strong-relationships

Är lycka meningen med livet?

I mitt förra inlägg skrev jag om hur människans längtan efter fullständig lycka pekar mot Gud. Men denna längtan efter lycka, och sökandet efter lycka, är den rätt? Och med rätt menas om den strävan verkligen ska utgöra meningen med våra liv? Många menar, antingen explicit eller implicit, att livet handlar om att bli lycklig, och helst så lycklig som möjligt. Det kan innebära att uppfylla sina drömmar eller sig själv samt att sträva efter att ständigt nå en fylligare lycka. (Just dessa ambitioner kan dock vara produkten av en individualistisk kultur. I en mer kollektivistisk kultur kanske ambitionen ser annorlunda ut, men även där finns idéer om hur lycka nås.)

Men är denna ständiga strävan efter lycka en strävan som kommer ge oss tillfredsställelse en dag? Tesen här kommer vara: nej, meningen med livet är inte att bli lycklig – oavsett hur man konstruerar lycka. Låt oss först göra en parallell till detta utifrån hur positiv psykologi studerar lycka, och sedan beskriva skillnaden mellan vad samhället tenderar att lyfta fram som meningen i livet och vad det kristna budskapet säger.

I förra inlägget beskrevs positiv psykologi kort; vetenskapen som bland annat undersöker vad som gör människor lyckliga eller vad som skiljer lyckliga från mindre lyckliga människor. När man studerar lycka inom detta område finns det främst två sätt att tänka kring och mäta lycka: hedonism och eudaimonia. När lycka studeras utifrån hedonism mäts det på tre sätt: mängden positiva känslor, mängden negativa känslor samt livstillfredsställelse. En hög lyckonivå är därmed många positiva känslor i relation till få negativa känslor och en hög livstillfredsställelse. Eudaimonia handlar istället om att skapa ett varaktigt tillstånd av välgång i livet. Här eftersöks inte känslor eller intensiva stunder av lycka utan fokus ligger på att skapa ett blomstrande (“flourishing”) liv med mening och dygder. Det betyder att lycka här inte kommer ur att göra saker som ger positiva känslor, utan att göra sådant som istället känns meningsfullt eller dygdigt. Ett sådant exempel är att uppfostra barn, vilket stundtals kan innebära väldigt många negativa känslor men som ofta ändå upplevs meningsfullt och lyckosamt. Eudaimonia innebär därmed att positiva känslor inte är målet, till skillnad från hedonism, men likväl att positiva känslor kan komma ur andra saker man gör.

På liknande sätt som hedonism och eudaimonia har två olika perspektiv på hur positiva känslor och lycka hänger ihop – antingen att de är ett viktigt mål eller att de följer av andra handlingar – kan en parallell göras till synen på lycka och meningen i livet. Enligt dagens samhälle finns yttringar som menar att meningen med livet är att uppnå och uppleva lycka (oavsett om man tänker på lycka utifrån hedonism eller eudaimonia). På samma sätt som positiva känslor är mål för lycka enligt hedonism, så är lycka målet med livet enligt dagens samhälle. Om meningen med livet istället beskrivs utifrån kristendom, kommer slutsatsen kring lycka se annorlunda ut och liknas vid eudaimonia:s syn på positiva känslor och lycka. Den kristna världsbilden säger att meningen med livet är att lära känna och leva för Gud. Målet i livet är därmed att ha en relation med och leva för Gud, inte att uppnå lycka. Men detta mål kommer innebära likväl lycka. På samma sätt som positiva känslor är en följd av ett blomstrande och dygderikt liv enligt eudaimonia, är lycka en följd av att ha en relation med och ära Gud enligt den kristna världsbilden.

I ett nästkommande inlägg kommer relation med Gud vidareutvecklas och förklaras, men här är fokus på lycka och meningen med livet. Denna extremt stora fråga, som människor i alla tider har brottats med, har sitt svar i Gud. Detta behöver inte innebära att kristna personer har “all figured out” utan frågan kan vara stor även för den kristna. Att livet däremot existerar och att människan söker mening i sitt liv pekar på Guds existens. Och vice versa, Guds existens pekar mot att livet har mening – vilket är varför människor genom världshistorien har sökt efter denna mening.

Frågan om mening är också möjlig att klargöra genom att dela upp den i meningen med livet och meningen i livet. Detta går att beskriva på följande sätt: syftet med vår existens utgör meningen med livet, medan innehållet i vår existens utgör meningen i livet. Vi kan fylla våra liv med lycka, men det är inte meningen till vår existens. Faktum är att första gången jag hörde det kristna svaret på frågan kring meningen med livet tyckte att svaret var rätt trist (vid den tidpunkten var jag inte kristen). “Var det allt?”, tänkte jag. Det kristna svaret på meningen med livet och lycka tyckte jag lät förminskande, trist och kanske till och med inhumant (fokus är ju på Gud istället för på mig själv). När jag nu, som kristen, tänker på den reaktionen ser jag hur extremt fel jag hade – denna uppfattning kunde inte vara mer fel. Att leva för och med Gud är meningen med (och i) livet – och det livssyftet medföljer en lycka och frid som är så djupgående att inget annat går att mäta upp mot det.

Finns fullständig lycka?

Vad skiljer lyckliga människor från mindre lyckliga människor? Vilka faktorer gör att människor ”blomstrar” och mår väl i sitt liv?

Detta är frågor som kan studeras inom positiv psykologi. Under utbildningen fördjupade jag mig i detta vetenskapliga område och gjorde bland annat en egen studie i det. Trots att jag skulle kunna skriva flera inlägg om vad studier om lycka har visat ska jag låta bli, eftersom detta inte är rätt forum. Däremot kan jag fastslå att det är tydligt att människor söker lycka. I dagens samhälle gör människor det kanske mer intensivt än något annat. Huruvida detta sökande är bra eller inte kommer inte heller vara i fokus här, utan jag nöjer mig med att deskriptivt återge denna tendens att människor söker och längtar efter sann, ihållande lycka; ett slags tillstånd av perfekt fullständighet.

Finns det dock någon som är fullständigt lycklig hela tiden? Nej, troligtvis inte. Finns det däremot många som längtar efter och söker det? Som vill uppleva fullständig lycka och frid i sitt liv? Ja, sannolikt. De flesta vill nog erfara mer än de korta ögonblick av fullständig glädje och lycka som vi trots allt ibland upplever – vi vill ha det mer fullständigt och ihållande. Denna längtan och sökande efter lycka som finns hos människor går till exempel att se i hur självhjälpsböcker om att förbättra ens liv, saker med diverse “lyckocitat”, tidningar och filmer som säljer idéer för att nå lycka m.m. säljs och florerar i samhället.

Låt oss ha en liten minnesresa: Tänk tillbaka på någon gång när du varit otroligt törstig eller fruktansvärt hungrig eller varit i akut behov att gå på toan. Alla har sannolikt upplevt det någon gång. Känslan att i sådana stunder få dricka, äta eller gå på toa är djupt tillfredsställande. Dessa beskrivna behov finns naturligt hos oss och kan lyckligtvis tillfredsställas med existensen av vatten, mat och toa (eller motsvarande facilitet). Faktum är att hunger som fenomen sannolikt vore otänkbart om mat eller magen (med funktion att processa mat) inte fanns. Här blir det viktigt att göra en distinktion mellan naturliga och artificiella behov. Naturliga behov är sådana som är universella – de finns hos alla, oavsett kultur, tidsålder m.m. – medan artificiella behov är sådana som beror på tidsålder, kultur m.m. Att jag vill leva i en Harry Potter-värld kan därmed inte anses vara ett naturligt behov, hur mycket jag än längtar efter det. Det är istället ett artificiellt behov/längtan som uppkommit till följd av att jag lever under denna tidsålder, i denna del av världen samt har läst böckerna. Längtan efter fullständighet och ihållande lycka tillhör snarare ett naturligt behov, då det kan kan ses genom världshistorien (via litteratur, konst m.m.) och är oberoende av kultur och land.

Människor har alltså naturliga behov och dessa behov kan tillfredsställas. Behoven pekar oss mot något som existerar i världen (mat, vatten mm) som kan tillfredsställa oss. I Maslows behovshierarki – en psykologisk modell över mänskliga behov som många hört talas om – finns ovanstående behov återgivna i de lägre delarna av hierarkin. Högst upp i denna hierarkimodell finns människans behov/längtan efter självförverkligande; att bli allt det som man har potential att bli och vara. Visserligen är Maslows behovshierarki enbart en teori och ur vetenskaplig synvinkel har den lite stöd för sig, men den gör väl i att försöka förklara mänskliga behov – där lycka och självförverkligande beskrivs som högst åtråvärda.

Det tycks alltså finnas en tendens hos människan att längta efter att nå fullständig lycka. I mitt förra inlägg skrev jag om tendensen att tro på en andlig värld har genomsyrat mänsklighetens historia. Dessa två tendenser – att vi naturligt längtar efter fullständig, ihållande lycka och frid samt tendensen att tro på att det finns en mäktig metafysisk värld som påverkar oss – menar jag mycket väl kan höra samman. De hänger ihop genom att de pekar mot samma sak: existensen av Gud. Låt mig förklara.

Ovan beskrev jag att ett naturligt behov pekar mot existensen av något som kan tillfredsställa behovet. Med samma logik betyder det att vår längtan och vårt sökande efter det perfekta tillståndet pekar oss mot att något sådant också finns. Det pekar på att det finns något som kan tillfredsställa det, som kan stilla vår längtan. Det vi längtar efter, men som inte finns att nå i denna värld och under vår livstid, pekar oss mot att det egentligen finns något som kan stilla vår längtan: Gud. Denna längtan går illustrativt att beskriva som en längtan efter himmelriket på jorden – vilket pekar mot att något sådant också finns. Vi må alla inte nå det, på samma sätt som att det ibland händer att vissa personer dör av törst för att de inte får tillgång till vatten som kan släcka deras törst, men det existerar ändock.  

Det går alltså kortfattat att beskriva resonemanget på två olika sätt.

  1. Gud finns. Därför längtar vi efter att få uppleva fullständig lycka, glädje, skönhet, rättvisa, frid och förnöjsamhet – för den fullständigheten finns i honom.
  2. Vi längtar efter perfekt fullständighet i livet. Det pekar oss mot existensen av Gud, som kan tillfredsställa denna längtan, genom att Han är fullständig.  

C.S Lewis har också skrivit om denna mänskliga längtan och beskriver det på följande sätt (på engelska):

“Creatures are not born with desires unless satisfaction for those desires exists. A baby feels hunger: well, there is such a thing as food. A duckling wants to swim: well, there is such a thing as water. Men feel sexual desire: well, there is such a thing as sex. If I find in myself a desire which no experience in this world can satisfy, the most probable explanation is that I was made for another world. If none of my earthly pleasures satisfy it, that does not prove that the universe is a fraud. Probably earthly pleasures were never meant to satisfy it, but only to arouse it, to suggest the real thing.”

Vad är “the real thing”, som han skriver? Jo, en kontakt med och möjligheten att vara med Gud. Att vår längtan pekar oss mot existensen av Gud behöver visserligen inte peka oss mot den kristna guden, men den pekar oss mot existensen av en övernaturlig värld – på samma sätt som tendensen att människor genom historien har trott på en övernaturlig dimension också pekar mot existensen av en sådan värld. Däremot säger denna längtan att det i så fall behöver vara en fullständig gud som är källan till lycka, frid, glädje, godhet, rättvisa, skönhet, sanning och förnöjsamhet – en beskrivning som passar in på den kristna guden.

Försök till att tillfredsställa detta behov och längtan efter perfekt lycka kan göras med hjälp av andra saker, men eftersom vår längtan pekar oss mot något som inte finns i världen, kommer inget på jorden fullt ut kunna tillfredsställa det – bara “arouse it” som C.S Lewis beskriver i ovannämnda citat.

Så slutligen, vill man att denna längtan en dag ska tillfredsställas krävs en övernaturlig relation – den med Gud. Lyckligtvis är det inte bara en tom längtan vi har, utan en sådan tillfredsställande relation är också möjlig att uppnå. Hur då? Jo, tack vare Jesus.

Gud – en neurologisk övertolkning?

Varför tror människor på Gud överhuvudtaget? Är det ett psykologiskt och neurologiskt ”påhitt”? Eller finns en Gud; en allsmäktig och himmelsk Fader som råder över universum och människor? (Här utgår jag ifrån en kristen definition utav Gud).

Utgångspunkten för detta inlägg kommer vara observationen att människor naturligt tycks tro på en andlig, metafysisk värld. Det är något som till exempel bevittnats i de flesta kulturer genom mänsklighetens historia. Visserligen har tron skiljt sig åt i olika kulturer och epoker, där olika gudar har varit i fokus, men slutsatsen kvarstår att tro på högre makter genomsyrar människans världshistoria. Vi kan även se denna tendens hos barn. Barn tycks nämligen naturligt förstå konceptet av Gud, oavsett om de är uppvuxna i ett religiöst hem eller inte. De flesta barn tenderar klassiskt att tänka på Gud likt en skäggig man i himlen, men beroende på om de är troende eller inte så kommer denna bild dock att förändras med åldern – där troende barns bild av Gud blir alltmer komplex och abstrakt, medan personer som inte är troende tenderar att tänka på Gud som den skäggiga mannen i himlen även upp i vuxen ålder. Det finns även forskningsstudier som visar att en stor del människor kan uppge och beskriva en eller flera specifika upplevelser av något övernaturligt eller spirituellt. Alla dessa benämner såklart inte denna/dessa upplevelser med ord som Gud eller liknande, men att många kan beskriva en metafysisk upplevelse är ändå intressant*.

Detta är bara tre exempel, men de pekar ändå mot slutsatsen att det är vanligt och naturligt att människan tror på en högre makt; på något bortom oss själva som finns runt oss och som kan påverka oss på olika sätt. Men varför? Var kommer tendensen att tro på och ha en förståelse för konceptet Gud ifrån?

Denna naturliga tendens till att söka efter och tro på en andlig värld kan förklaras på olika sätt. Vissa anser att det pekar på att en sådan värld också finns; att denna tendens till och med kan ses som ett mänskligt behov – som även kan tillfredsställas. Jag kommer återkomma till detta lite närmare i ett kommande inlägg. Andra ifrågasätter detta och menar att vår naturliga tro och tendens att söka Gud är en biprodukt av vår hjärna, till exempel av vår hjärnas hotsystem eller vår tendens att se mönster och tänka i orsak-verkan-samband. Vi kan exemplifiera detta lite närmare genom att återgå till ovannämnda forskningsfynd att många människor har beskrivit specifika upplevelser av metafysisk eller spirituell karaktär. Här kan man fundera på varför så många kan uppge att de har upplevt något sådant. Ett svar på den frågan skulle då, utifrån ovanstående resonemang, kunna baseras på att alla människor har samma sorts hjärna, vilken ”lurar” oss att tro att vi upplever något övernaturligt – men att något sådant egentligen inte finns. Dessa upplevelser kan då ses som en slags restprodukt från en evolutionär utveckling. Det andra svaret på frågan skulle vara att dessa metafysiska upplevelser pekar mot att en metafysisk värld och Gud faktiskt är verkliga.

Frågan kan alltså formuleras som följande: Har andliga upplevelser och tendensen att tro på högre makter sitt ursprung i hjärnan eller kommer de från något utanför hjärnan? Frågan kan likställas med frågan om vilket som kom först; hönan eller ägget.** Med ytterligare andra ord; är tankar på gud – och upplevelser av en andlig värld – en produkt av hjärnans aktivitet eller är hjärnans aktivitet en fysisk manifestation av en andlig värld? Här går svaren självklart isär och, föga förvånande, lite beroende på vilken världsbild man har.

En viktig punkt i sammanhanget är att en neurologisk förklaring inte nödvändigtvis reducerar upplevelsen till något neurologiskt. Låt mig ge ett exempel. Vid beröring (bl a när du letar efter dina nycklar i jackfickan) kommer till exempel aktivitet i de övre delarna av hjärnan (parietalloben, även kallad hjässloben) kunna observeras. Det innebär dock inte att beröringen inte är “verklig” (eller, från exemplet, nycklarna). Allt vi upplever ”filtreras” genom hjärnan, dvs. manifesteras i hjärnaktivitet på något sätt, eftersom hjärnan är människans primära redskap för att förnimma och uppleva saker – fysiska som metafysiska. Därför kan en viss sorts hjärnaktivitet, som uppstår när människor har en spirituell upplevelse, inte säga oss något om ursprunget till det.

Men det finns studier där man lyckats skapa metafysiska upplevelser genom att stimulera vissa delar i hjärnan (bl a via en slags magnethjälm – som dock har kritiserats av flera) eller injicera vissa substanser. Ett mycket intressant fenomen, eller hur? Men betyder det att metafysiska upplevelser enbart är artificiella och resultatet av kemin i hjärnan? Nej, den slutsatsen vore fel att dra eftersom en framkallad upplevelse inte per automatik kan leda till slutsatsen att den naturliga varianten av upplevelsen är overklig. Vi kan ta ett analogt light-exempel på det: Att jag med tankens kraft framkallar en frustration över tanken på att min bil inte startar, betyder inte att jag inte faktiskt på riktigt varit frustrerad över att min verkliga bil inte startat. Alltså: att det finns tekniker för att skapa en upplevelse av något metafysiskt skulle lika gärna kunna beskrivas med att vi har en neurologisk förmåga till gudsupplevelser.

Att människor genom historien (och än idag) tenderar att tro på och uppleva metafysiska saker samt att barn naturligt förstår Gud är en intressant observation. Även om vissa vill hävda det, så kommer inte vetenskapliga metoder kunna reducera eller eliminera dessa till att enbart handla om att en viss sorts aktivitet i hjärnan övertolkas av oss. Varför? Jo, för att vetenskapen inte kan uttala sig om existensen av en eventuell metafysisk värld. Om en sådan värld finns och vi ibland kan uppleva den med vårt sinne är det inte konstigt att upplevelsen också kan observeras i vår hjärna, eftersom människan är beroende av detta organ för att uppleva världen – inklusive den metafysiska världen.   

/ Hajdi Moche

*Newberg, A. B., & Waldman, M. R. (2010). How God changes your brain: Breakthrough findings from a leading neuroscientist. New York: Ballantine Books Trade Paperbacks.
** Även om forskningsfynd i denna fråga faktiskt tyder på att ägget kom först.

”Sån där kristen typ”

Detta kommer kanske inte vara ett direkt apologetiskt inlägg, men det kanske kan ge en viss förklaring till den kristna trons vardag, eller åtminstone kristnas vardag.

För nästan exakt 2 år sen fattade jag vad jag fortfarande tycker är mitt livs bästa beslut: att välja tron på Gud och att ta emot Jesus som Herre och Frälsare i mitt liv.

Men att skriva det där sista – ”att ta emot Jesus som Herre och Frälsare” – utan att exakt veta vilka som läser detta, gör mig (tyvärr) lite lätt obekväm. En anledning till det är ett bemötande som jag ibland har fått av vänner, bekanta, familjemedlemmar m.fl. – som pikat/hånat/kritiserat detta val. Jag ska vara ärlig och säga att det flera gånger gör ont att uppleva. Jag menar dock inte att ta på mig en offerkofta här, för jag känner mig verkligen inte som något offer i detta val – utan jag ser mig som dotter till självaste Gud, älskad av universums mäktiga skapare. Det är en överväldigande insikt.

Men jag förstår också dessa sorters reaktioner, för ibland får jag ett “utanförsperspektiv” på mig själv och på det jag säger. Och i de stunderna tänker jag hur extremt främmande det måste låta att höra om Gud, Jesus, det kristna evangeliet om man själv inte är troende – och även står ganska långt ifrån de tankegångarna (som man troligtvis gör om man är en sekulär svensk). Så var det i alla fall ibland för mig innan jag blev troende. När jag hörde folk prata om dessa saker, tyckte jag stundtals att de talade tomma ord utan någon förankring i verkligheten. Så ibland när jag nu själv pratar om dessa saker med folk, och jag får det där utzoomade perspektivet på mig själv, känns det nästan som att jag pratar ett annat språk. Mina ord om Gud, Jesus och kristendomens evangelium tycks säkert, för den som jag talar med, låta underliga och nästan skrattretande. Jag har märkt det på olika sätt; det kan vara ögonkontakt personerna sinsemellan, ett hånfullt (men gömt) ansiktsuttryck, ett flin eller nästan ett föraktfullt skratt. Återigen, rätt jobbiga reaktioner att se. Dessa erfarenheter är jag också ganska säker på att jag inte är ensam om, utan att andra kristna också fått uppleva. Men för att även nyansera bilden så bemöts jag/vi självklart av andra, mer öppna och positiva reaktioner också.

55dc840262a8d heliocentrisk världsbild
Olika världsbild ger krockar och kanske också oförstående!? Bild: Schoolido

I mitt första inlägg (på sociala medier) om min nyvunna tro skrev jag att mitt tillkännagivande nästan kändes som att ”komma ut ur garderoben”. Det kanske låter konstigt och får många – icke-troende som troende – att höja på ögonbrynen. Men att beskriva sin kristna tro i ett publikt sammanhang på det sättet var, för mig (utifrån ett person-centrerat perspektiv), nervöst. Vilka reaktioner skulle jag få? Skulle folk tycka att jag är konstig? Och hur skulle bilden av mig förändras bland de som läste mitt inlägg?

Vi människor har ett basalt behov av att kategorisera vår omvärld för att kunna ta in, begripa och orientera oss i världen. Annars skulle vi uppleva vardagen som fragmentarisk och väldigt kaotisk. Vi behöver sätta saker i ett sammanhang och i relation till andra mentala representationer vi har av vår omvärld. Detta innebär att vi per automatik kategoriserar alla intryck vi får på ett för-oss-meningsfullt sätt. Så när jag ”kom ut” med att jag blivit kristen visste jag att jag troligtvis skulle kategoriseras om i många av läsarnas huvuden. Kanske så “illa” som att kategoriseras om från kategorin ”som de flesta andra människor” till kategorin ”kristen” – allt vad den kategorin inbegrep för den specifika läsaren. Beroende på tidigare erfarenheter av kristna, kyrkan, kristendom m.m. skulle jag läggas till i denna kristen-kategori hos läsaren. Men kanske, hoppades (och hoppas) en del av mig, att genom att personer läste om min väg till kristendomen och mina tankar om trons verklighet så skulle även kategorin för personen förändras. För även om vi alla kategoriserar våra erfarenheter, så förändrar också våra erfarenheter kategoriseringen. Om jag till exempel enbart sitter på fyrbenta stolar kommer jag tänka att det är så stolar ser ut, men när jag för första gången sätter mig på en trebent eller enbent stol, så kommer kategorin ”stol” förändras. (Finns filosofiska diskussioner om hur man förklarar en entitets egenskaper på ett korrekt sätt, samtidigt som man undviker att beskriva en annan entitet – till exempel vad en bil är utan att också beskriva buss eller cykel samtidigt?).

Det innebär att mina möten med mina nära och kära kommer förändra vad kristen-kategorin för dem är. Här är min förhoppning att den kategorin nyanseras, och till och med uppskattas. Men också att rationalitet och relevans – för alla, inte bara en subgrupp av samhällets medborgare – blir en naturlig del av folks representation av kristendom (och av kristna, men främst kristendom – för kristnas beteende är inte avgörande för kristendomens sanningsanspråk). Eftersom en viktig del för min väg in i kristendomen var genom undersökande av skäl, bevis och koherens/korrespondens så är jag övertygad om att det kristna budskapet är rationellt, relevant och sant – för mig och andra. I sammanhanget vill jag lyfta ett citat från C.S. Lewis (som även finns här på bloggen):

“Christianity, if false, is of no importance and if true, of infinite importance. The only thing it cannot be is moderately important.”

Innan jag avslutar vill jag kort återgå till reaktionerna och frågeställningarna som jag (och säkert många andra kristna) fått höra och bemöta till följd av valet att tro på Jesus som Herre och Frälsare. Är vi hjärntvättade? Är vi ute på hal is och har vi nästan vanföreställningar? Finns det skäl för folk i vår omgivning, som inte är kristna, att bli oroliga för oss? Dessa saker som ibland uttrycks sägs säkert med välmening. Speciellt om man upplever oro över att kristendomen nästan liknar en sekt, frånkopplad verkligheten som vi lever i.

Jag förstår det. Och jag är öppen för kritiken. Jag är också beredd att utmana andras världsbild och trosföreställningar, men också att bli utmanad i min världsbild. Det har jag blivit innan och det ledde mig till den världsbild jag har nu. Som sagt: jag tycker fortfarande att beslutet att ta emot Jesus som Herre, och att ge mitt liv till honom, är det bästa beslutet jag fattat. Tron bär, tron gör mig till en bättre människa och tron står på en stadig grund – för mig men precis lika mycket för varenda annan människa på denna jord.

/ Hajdi Moche

Vi har inte råd med Gud?!

Vi har inte plats för Gud. Han lägger sig för mycket i våra liv.

I en tidigare bloggpost hävdade jag att det är ytterst tveksamt om någon kan göra anspråk på att vara intelligent nog att förkasta Gud av förståndsmässiga skäl. Det jag menar är att förutsättningen för att  förkasta Guds existens är att man först kan omfatta det man sedan förkastar. Men förmågan att förstå Gud skulle i sig förutsätta kapaciteten att förstå det som är oerhört mycket större människan själv. Ett motargument brukar vara att människan mycket väl kan föreställa sig det som är större än henne själv, till exempel universums oändliga utbredning, men det är bara föreställningen om en av tillvarons dimensioner, den som omfattar den fysiskt observerbara världen. Föreställningen att det är allt som finns går inte att härleda från det som finns.

Om en människa kunde ”förstå”, dvs i sig själv kunna härbärgera hela Guds existens, skulle den som är skapad kunna omfatta skaparen och därmed vara förmer än denne. Någon sådan människa har världen ännu inte sett. ”Förståelsen” skulle inte bara vara av intellektuellt försanthållande slag utan en faktisk förståelse på alla de plan av insikt som är kroppens, själens och den mänskliga andens begreppsapparater. Det skulle i sin tur förutsätta en ’tro’ på Gud och tilltro till Gud som lät Gud vara den som Gud säger sig vara enligt det som kallas Guds ord. Mycket Gud blir det. För att kunna förkasta något måste det först förstås. Annars förkastar man en nid eller vrång bild av något som alltid är större än bilden i sig.

Om jag då hävdar att det är av helt andra skäl som människor förkastar tanken på en Gud måste jag ju rimligen ha bra på fötterna för det alternativa skälet. Är det så att vi människor möter tillvaron på ett intellektuellt plan först? Är det av intellektuella skäl som spädbarnet skriker om det är hungrigt, blöjblött eller uttröttat? Knappast. Vad är det som är primärt för människovarandet? Relationen till omvärlden. Den relationen är mångfaldig och först i andra eller tredje hand intellektuell. Många går genom livet utan att någonsin förstå sig själva på ett intellektuellt eller ens intelligent sätt.

Vår oförmåga att förstå oss själva är roten till en oerhörd mängd mänskliga och mellanmänskliga problem. Om det vore en fråga om förmåga till intellektuell analys och därpå tillämpning av en lösning på det planet skulle världen inte se ut som den gör. Våra behov, vår sökning av vår plats i tillvaron har mängder av andra mer väsentliga inslag.

Vem är jag?

Varför är jag här?

När jag nu är här, hur skall jag leva här?

Innan någon av dessa frågor börjar ställas har en annan fråga ofta trängt sig före:

Vem har gjort allt detta?

 

Barn vet snart att saker och ting kan synas eller inte synas. En tid vet barnet inte om det som inte syns verkligen finns.. ”Tittutleken” är en existentiell brygga mellan den synliga och den osynliga världen. Om pappa försvinner bakom ett skynke kan han ha upphört finnas, tills dess att barnet vet att det som inte syns inte därför behöver ha slutat existera.

Vi ger barn prylar att dänga till för att få rörelse i dem, vi ger legobitar därför att byggandet och görandet av den lockande förebilden på locket är  både motoriskt skolande och tankeväckande medskapande. Barnet vet instinktivt att ingen rymdfarkost avbildad på locket uppstår av sig själv utan är en tillverkad produkt. Dels av ingenjörerna på Lego DK, dels av barnet i sig. Alla barn är så intelligenta att de snabbt vet att ingenting gör sig självt. Det är först umgänget med en förvirrad vuxenvärld som  förmår dem att tro att något alls uppstår ur intet. Det kräver år av inbillning att förställa sig att något blir till utan anledning, funktion eller mening.

Sökandet efter den egna identiteten är utan tvekan en av de knivigaste uppgifterna i livet. Jag mötte för länge sedan en man som hade vuxit upp under eländiga omständigheter i Gamla stan i Stockholm. Yngst av alla barn i en stor syskonskara fick han inget eget namn utan kallades, kanske ibland även kärleksfullt, ”boskiten”. När han hunnit bli skolmogen, eller i varje fall gammal nog att tvingas till skolbänken uppstod problemet med ett något lämpligare namn. Identitet och namn är oerhört väsentliga företeelser i livet. Många hittar aldrig förbi etikett stadiet. De heter något, men är inte något. De lever i en värld där de förväntas vara något, få en godtagbar definition inom ramen för den världsbild som är comme il faux i deras samtid. Att det ofta misslyckas omvittnas av vår mentalhygieniska verklighet.

Att vara till, och finna sig i sitt varande är en central del av det mänskliga. Den som aldrig finner sig hemma i tillvaron kommer att fly från den på tusentals olika sätt. Alla har det gemensamt att de är destruktiva, om än på lång sikt. Att vi finns till kan vi i längden inte förneka om vi än hatar det och försöker blända ut till och med själva påminnelsen om det. Och hur vi än kommer till rätta med varandet så återstår mötet med tillvarons andra ben: görandet.

”När jag nu onekligen är här, hur skall jag då leva?”

Eller för att uttrycka det med den gängse formeln: vad är moral och etik? Kan jag leva som jag vill eller finns det parametrar som inte kan överträdas om jag vill leva vidare?  Det är nu som det blir tydligt att frågan om Guds existens med nödvändighet upphör att vara intellektuell diskussion om ”någots” existens till konsekvensen av denna ”närvaro”. Om Guds existens tillåts kan det inte undvikas att följa upp den insikten med ”ja men vad gör Gud då”.

Gud gör, och gjorde allt som är. Utan andra undantag än sig själv. Gud är nämligen existensens och varandet yttersta grund.

Därför äger Gud allt som är inklusive människan. Och gör anspråk på det.

Guds intresse är att hålla allt Gud gjort vid sitt syfte. Dess mening består på basis av dess bestämning.

Gud har därför givit inte bara existensberättigandet utan också terminer för existensen.

Gud har med andra ord talat om hur tillvaron kan optimeras för hela skapelsen.

Det är nu som det bibliska begreppet ”stötesten” blir fullt synligt. Här är det nämligen som mänskligheten snubblar och oåterkalleligen faller på ansiktet. ”Intellektuellt kan jag kanske förställa mig en slags skapande kraft, men om du börjar prata om att denna skapare har rätt att lägga sig i mitt liv, då tar det eld i Kapernaum, då trampar du mig på mina tår!”

Jag hävdar att majoriteten av alla som förkastar Gud gör det av moraliska skäl. De vill se sig själva som gudar med makt över sig själva och med full kapacitet att leda sina liv till full belåtenhet för sin samtid och omvärld, utan inblandning från någon utifrån agerande, vare sig Gud eller Djävul.

 

Vi har inte råd med Gud för Gud har synpunkter på hur vi lever.

Umgås du alls med dessa frågor vet du att Gud först gav lagen för att sedan när vi klart visat att vi inte klarade av att leva under den ge nåden. Lagens uppgift är först att bevara hela tillvaron och ge oss optimala förutsättningar för att inte bara överleva i den utan även leva väl inom den. Konsekvensen är att avstegen från den ordningen omedelbart leder till en skörd som är bitter och besk och oundvikligen leder till ”döden” i många bemärkelser.

Låt mig lista några få av tusentals konsekvenser av att vi inte vill veta av lagstiftningen som Gud ger oss för livet i Guds värld.

Vi har ersatt Gud med andra gudar.  Denna tillbedjan av falska och ofta perverterade ’gudar’ kostar oss enorma summor av mänskligt lidande, av ekonomisk misär, av andlig fattigdom och av utstuderad grymhet mellan människor. Ingen är egentligen helt gudlös. De har bara bytt ut sin föreställning om Gud mot en föreställning om en ”icke-gud” som ofta uppvisar betydande likheter med den vision de har om sitt eget bästa jag. Det de önskar att de vore, Gud förutan, har de upphöjt till den plats som Gud borde ha i deras liv.

Vi har slutat tala sanning med varandra. Det falska vittnesbördet är basen i världens nyhetsförmedling. Media skapar  numera de nyheter de väljer att förmedla. Förtigandet av det som inte får plats i prejudicerade tolkningsmodeller förtigs. Politiker går till val på den ena osanningen efter den andra och blir valda av samma väljare gång efter gång. Spelet fungerar därför att de milda lögnerna omhuldas av mer eller mindre alla, och alla sitter still i båten. Sanningen får inte sägas, den behöver nämligen förtigas för att människoriket skall byggas på människans bekostnad.

Du ska inte ha begärelse. Hur skulle en värld se ut där inte drivkraften till den s k utvecklingen är just habegäret? Ajöss med alla orättfärdiga ekonomiska missförhållanden, ajöss med råkapitalismen, adjö med särintresset fackföreningar. Ajöss med undermåliga produkter som med nödvändighet måste ersättas med nya och dyrare. Adjö med utsugningen av jordens resurser för att tillfredsställa det som betraktas som mänskliga behov trots att många av dem inte motsvarar någon egentlig nödvändighet utan bara är konstlade och skapade behov. Skapade av dem som tjänar på dem. Tron att dessa produkter motsvarar omsorg om medmänniskorna är tunnare än en oljefilm på ett förstört vattendrag.

Du skall inte stjäla. Behöver jag lista? Stöld av idéer och immateriell egendom, stöld av namn, ära och heder, stöld av egendom och liv. Stöld av allt som habegäret inte förmår producera själv. Stöld via skattsedel och avgiftssystem, stöld av rätten att protestera mot stölderna.

Du skall inte döda. Men kalla det inte för att döda då går det bra. Förneka biologiska verkligheter och gör våra rättigheter att döda gällande över andras rätt till liv. Fortsätt att tillåta droger och rusmedel att lemlästa och döda människor, tillåt skadliga miljöer i utvecklingens namn. Kan det bara beskattas och återföra pengar till statskassan är det ok.

Äktenskapstrohet? Föräldrarespekt?  Skojar du?

Det skulle vara en bok på tusen sidor om jag lusläste alla våra moraliska skäl till att inte ha med Gud att göra. Inte minst då för att även den kristenhet som nu existerar har så många avsteg från Guds ordning på sitt samvete. Inte kan vi peka finger som har händerna fulla av vårt eget tigande om vår egen del i värdeglidningen bort från den en gång för alla givna ordningen.

Det är av moraliska skäl människorna inte vill veta av Gud. Bekvämt är att hävda intellektuella skäl. Men de är  obefintliga vid jämförelse med den mångfald skäl som finns i den moraliska sfären.

För många år sedan talade vi med ett grannpar i villaområdet i Danderyd. Efter en helkväll då vi presenterade helheten i den bibliska världsbilden satt Herr S tyst. Sedan sa han eftertänksamt: ”Jag kan se hur det hela hänger ihop, och om jag ville acceptera Guds existens skulle jag kunna tro som du beskriver det. Men jag kan inte tro det. Det skulle betyda alldeles för mycket av förändringar i mitt eget liv.”

Så sant som det är sagt!

Björn Donobauer, Doncaster 22 maj 2018

När väljer man att dö för en lögn?

Nu har de flesta i Sverige firat påsk (eller gör under kommande helg, för våra ortodoxt kristna syskon) och vad är inte mer naturligt att skriva om här, om inte anledningen till att vi ens firar denna högtid – eller åtminstone har fler röda dagar än vanligt. Låt mig börja med ett scenario.

Om jag skulle säga att två plus två är fem, istället för fyra – vad skulle du säga då?

Troligtvis att det inte stämmer och kanske även att jag ljuger – vilket du skulle ha rätt i. Faktum är att det går emot all kunskap som även jag har i ämnet. Både kunskap jag har utifrån observationer med mina egna sinnen och utifrån externa källor. Jag ser, hör och känner att två plus två är fyra, inte fem. Det är även något som andra personer har beskrivit och vittnat om; mina mattelärare, föräldrar, ja, även forskare och politiker. Två plus två är fyra. Jag håller den kunskapen för sann. (För att kunskap ska kunna benämnas som kunskap behöver det finnas ett element av sanning i kunskapen; annars vore den påhitt. Men det är ett sidospår som jag inte ska fördjupa mig i denna gång.)

Så, för att återgå, om jag plötsligt skulle bestämma mig för att försöka sprida lögnen att två plus två är fem, istället för fyra, skulle jag sannolikt snabbt få mothugg av andra. Skulle jag trots det fortsätta hålla fast vid denna lögn – så pass att jag skulle bli hotad och slagen och utfryst (även om det i detta fall vore osannolikt) – skulle jag rimligtvis ganska snabbt därefter ge mig, erkänna att jag försökt sprida en lögn och att också jag vet att två plus två är fyra.

Vart vill jag komma, kanske ni undrar? Jo, jag vill med detta väldigt simpla (och kanske lite intetsägande) exempel påvisa principen att människor inte är villiga att dö för något som de vet är en lögn. Däremot kan de vara villiga att dö för något som de själva är övertygade om är sant (även när andra inte delar samma som övertygelse). Jag är säker på att jag inte skulle dö för min påhittade lögn; att två plus två är fem. Jag skulle däremot vara mer villig (även om jag inte vore det heller) att dö för att två plus två är fyra. Men återigen, vad har detta med påsken att göra?

Bland historiker som studerat kristendomen och Bibeln finns det några sakuppgifter som det finns ett väldigt starkt historiskt stöd för och som nästan varenda historiker – troende som ateist – anser vara väldigt trovärdiga. Dessa har lagts samman av en historiker (Gary Habermas) till det som kallas den minimala faktaansatsen (min översättning, eng. ”minimal fact approach”). Det finns väldigt mycket att skriva om dessa, men jag ska bara lyfta en aspekt bland dessa. Den som berör förvandlingen bland de 11 lärjungarna – och senare även två andra; skeptikern Jakob, som var Jesus halvbror samt Paulus, juden som förföljde och ville döda kristna och deras rörelse – före och efter Jesus påstådda uppenbarelse, efter korsfästelsen. För att förstå förvandlingen så behöver man såklart först ha fastlagt och begrundat två andra utav dessa sakuppgifter; att den historiske personen Jesus från Nasaret dog på korset och att kvinnor hittade graven, där han lagts, tom. Detta inlägg kommer inte gå in närmare på just dessa sakuppgifter, men däremot vilar inlägget på dem.

Lärjungarna (med Jakob samt senare även Paulus) hävdade ju starkt att de hade sett, upplevt, känt och hört den uppståndne Jesus. De gick från att vara rädda och känna sig kuvade efter att Jesus korsfästelse – mannen som de följt i tre år och gett upp allt för – till att, efter deras påstådda möten med den uppståndne Jesus, frimodigt gå ut på torg och gator för att berätta om detta. De var så övertygade att de var villiga att dö för detta – och dessförinnan utstå förföljelse, misshandel, utfrysning från det judiska sammanhanget, hot och fängelsevistelser.

Däremot finns det vissa teorier, som också lutar sig på de två ovannämnda sakuppgifterna (att Jesus korsfästes och att graven hittades tom), som menar att lärjungarna bara hittade på att de upplevt den uppståndne Jesus; att de hade diktat ihop denna historia själva. Men är det en rimlig teori? Är den trovärdig?

Samma princip som jag skrev om ovan gäller lärjungarna – att människor inte är villiga att dö för något som de vet är en lögn men däremot kan man vara villiga att dö för något som de är övertygade om är sant. Människor kan sträcka sig långt för att göra och följa det de tror på men ger ofta snabbt vika för saker de själva inte är övertygade om. Om inte, märks det ofta i deras berättelse, som brukar vara motsägelsefull, bristfällig eller spretig personerna sinsemellan. Dessutom hade det, om uppståndelsen nu hade varit en påhittad historia, till exempel varit mer begripligt och smart att låta några av männen vara de som först vittnade om att graven hade hittats tom, för att ge större legitimitet till berättelsen – eftersom kvinnornas vittnesbörd på den tiden inte togs på allvar.

I Första Korintierbrevet 15:17 skriver Paulus, den mest radikalt omvända skeptikern: Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder.”

Lägg märke till det första han skriver här; ”…om inte Kristus har uppstått, då är er tro meningslös…” Vad är en meningslös tro? Jo, en tro utan någon betydelse, som inte har någon bäring och som inte gör någon inverkan för de som tror. När denna Paulus, som gick från att hata de kristna – så pass mycket att han var involverad i att förfölja och mörda dem – till att bli omvänd till den grad att han blev en av de främste förespråkarna för kristendomen, skriver detta kan vi förstå att uppståndelsen är en big deal. Vi kan också förstå att Paulus var helt övertygad om att uppståndelsen var en äkta, historisk händelse – inte en påhittad lögn som lärjungarna hade diktat ihop tillsammans, som han senare anslöt sig till. Är det en lögn, trots allt som pekar på motsatsen, skulle det möjligtvis kunna kvala in som en av mänsklighetens största bedrifter; en lögn som ingen (trots hundratals vittnen) kunde spräcka hål i och som spred sig så kraftfullt att folk nästan 2000 år senare fortfarande tror på den och kommer till tro på den.

Många historiker hävdar, utifrån de historiska sakuppgifterna, att den starkaste teorin för förvandlingen hos lärjungarna, Jakob och Paulus med andra är att uppståndelsen faktiskt är en sann, historisk händelse som skedde på riktigt – trots sin övernaturlighet. Inte att de hittade på en lögn som de spred och var villiga att bli förföljda och dödade för, utan för att de på riktigt hade sett den uppståndne Jesus och att detta förändrade deras syn på allt vad livet inbegriper.

Om det nu är så att apostlarna var så övertygade om sanningshalten i deras fysiska upplevelse av den uppståndne Jesus att de höll fast vid sin berättelse i flera decennier trots alla svåra omständigheter de fick utstå, och som de spred till så många de kunde så länge de levde – vad innebär det då för dig, nästan 2000 år senare i Sverige? Det är svårt att förneka att vi, kristna som okristna, lever i följderna av Jesus liv (annars hade vi till exempel inte precis haft flera röda dagar). Men vad betyder uppståndelsen och vilken bäring kan den få för ditt liv nu?

Jag utmanar dig som läst att gräva i detta och att våga undersöka det.

/ Hajdi Moche