Etikettarkiv: Religion

Kan apologetik bli kontraproduktivt?

En intressant och och måhända oväntad fråga möter oss idag, när vi också säger tack för samarbetet så här långt och Guds välsignelse över fortsättningen till Teddy Donobauer! Frågan som ställs handlar om apologetikens verkan och har bäring på dess yttersta syfte. Från min synvinkel så är syftet ett slags kombination av olika ingångar som givetvis ahr olika verkan, för likväl som att få del av evangeliet i kortform:
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.
Likväl som att det kan antingen mötas med öppna eller stängda öron och ögon och hjärtan av den sin inte är kristen så kan apologetiken mötas olika, för någon en väg in till gemenskap med Jesus, för andra ett sätt att bygga upp än fler falska hinder framför sin dörr.
img_9533
Se, jag står vid dörren och bultar.Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. (Uppenbarelseboken 3:20)
Som påminnelse till oss som sysslar med apologetik tjänar också att fundera på syftet med det vi gör, allt bör göras utifrån att fler ska få lära känna Jesus, intet bör göras för att briljera på någons bekostnad, allt göras i kärlek, och kanske får jag lägga till, i vetskap om att sanningen är Jesus och sanningen är det som gör oss människor fria!
Så med detta innanför västen så ger vi oss in i denna slutproduktion på detta forum!
/ Martin Walldén, bloggredaktör

Kan apologetik bli kontraproduktivt?

Under några år har jag nu följt med i detta forum och delgivit en del åsikter och insikter som alla inryms under begreppet ”försvar för den kristna tron”. Detta är mitt sista inlägg och en avskedshälsning till både medaktörerna och detta forums läsare. Skälen till att jag väljer att avsluta mitt deltagande är flera. Vid 72 års ålder saktar man ner frivilligt innan man tvingas till det av hälsoskäl. Med en full agenda i en rad andra fora blir det för lite tid över för att riktigt hänga med i alla turer och propåer och att hinna svara på olika stråk och strata inom området. Det blir liksom varken hackat eller malet som ordspråket säger. Ett annat skäl är att livet lär en att man inte behöver synas jämt för att få lov att finnas. Och sist men inte minst: ingen är oumbärlig!

Men det rubricerade skälet väger tyngst, även om det ser ut som en fråga endast. Frågan är dock retorisk och det är det jag vill visa i mitt sista inlägg. Det kan inte hjälpas att jag förmodligen upprepar några saker som jag och andra även tidigare har pekat på. Ni får ta det som att gubben börjar bli geggig i roten!

Kristen apologetik syftar till att göra det kristna tron minst lika sannolik som ett tolkningsparadigm för livet som alla andra motsvarande modeller. Den tar alltså upp tävlan på en viss specifik spelplan för att i (mer eller mindre) ädel kamp mot andra livsåskådningar presentera sig som ett fullvärdigt alternativ till en helhetssyn på den förnimbara verkligheten. På den nivån är apologetiklaget utrustat med filosofer, logiker, retoriker, teologer och en rad ’bröbackar’ med anfallares agenda samt någon sjukvårdsman som är där för att omhulda de blesserade i de ordstrider som uppstår mellan laget och världen. (En del skulle kalla bröbackarna för evangelister med en envis störighet att jämt dra in Gud och eviga personliga val i debatten.)

Att göra den kristna världsbilden sannolik och attraktiv är alltså en av dess föregivna ”verksamhetsberättelser” och då självfallet målsättningar. För att detta företag skall anse sig ha lyckats har alltså människor som tidigare inte hade någon uppfattning, eller var fientligt inställda till ”kristendom”, ändrat ståndpunkt och ser nu Kristendom som en plausibel och helt möjlig livshållning. Intellektuellt har de förstått att trons olika utsagor hänger samman på ett relativt förnuftigt sätt och de har fått möta sanna och verifierbara utsagor som underlag för att också anse att en rad, om än inte i strikt naturalistiskt vetenskaplig mening, har ”bevisbara element” ändå kan vara ’sanna’ i en eller annan mening. I takt med att de insett att deras egen förkristna verklighetsuppfattning inte var mer vetenskapligt bevisbar än kristendomens har de hunnit inse att vetande inte förkommer utan ett mått av troende, oavsett vilken världsbild de har haft.

De kan således ha drabbats av en insikt om att det inte bara är förnuftigt att vara kristen och därmed utsätta världen för en granskning i dess ljus, utan de kan till och med anse att en personlig delaktighet i något av de fora som kallar sig ”kristna församlingar” är ett logiskt steg. Tron på kristendomen tycks förutsätta delaktighet i en organiserad ordning och medföra en gradvis anpassning till den psykosociala miljö i vilken denna världsbild uppehålls och omhuldas.

img_9534
Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika, fulla ljus därinne klart få skina. Då blir Guds under sett och känt! (Svenska Psalmboken m. fl. nr. 109 Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid

När de har förstått att målet för kristen tro är en karaktärsdaning med följande livsresultat: ”Andens frukt, å andra sidan, är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet; inga lagar förbjuder sådant, tvärtom”så har de inga tunga skäl att inte vilja få se dessa egenskaper i sina egna liv. Men stopp och belägg! Nu har vi ju plötsligt glidit över från apologetiken som en rent akademisk, intellektuell och filosofiskt betingad uppsättning av försanthållanden, och vi har krupit in under skinnet på människan och hävdar att det skulle ha varit något fel på oss innan detta skedde!? För det där som skulle kunna vara en livskvalitet är ju inte detsamma som den apologetiska dialektiken. Den förutsätter inga förändringar på etiska och moraliska områden. Apologetiken kan förbli ’ren’ och skär intellektuell pingpong som bara leder till fler diskussioner utan livsavgörande betydelse. Det kan den, och det lyckas den tydligen med och det är inte så få som tror att det är dess ”raison d’etre”, dess skäl att existera. Dess mindre välartade tvillingbroder är polemiken, som ofta uppstår i dess kölvatten och som sällan tillför mer ljus men ofta betydande hetta i debatten.

 

Men apologetik som inte har till målsättning att förändra människan är inte ”kristen”. Jag är fullt på det klara med att inte heller tillhörighet till en ”kristen” församling med nödvändighet har personlig karaktärsdaning som mål. Men då är det heller inte en ”kristen” församling i någon reell mening. Men säger många, är det inte bra förmätet att hävda att en människa verkligen behöver förändras?(Särskilt om man jämför vanliga hyggliga människor med t e x de högerkristna krafterna i USA, typ liksom.) Är det inte så att Gud, om Gud är kärlek, accepterar oss som vi är? Hur kan du påstå att jag skulle vara på något sätt en sämre människa än du bara för att jag inte är ”kristen”?

Det beror alldeles på med vilken rätt vi kallar något alls för ”kristet”.

Allting vi vet om kristen tro har sitt ursprung och sin inramning och framtida utvärderingschema fastlagt i sitt urkund. Det är biblioteket ’Biblias’ mening och syfte och plats. När något kallas ”kristet”, trots att det på alla väsentliga punkter avviker från Bibeln, så finns det inget skäl att fortfarande använda den nomenklaturen. Vem skulle komma på tanken att skriva ut Karl Marx ur ”Kapitalet” och sedan hävda att man kan äta upp kakan men ändå ha den kvar? Om ”kristen” inte solitt och exklusivt baseras på ”Kristus” är resten snömos, rappakalja och förvanskning av urkund.

image
Bibelns världsbild i centrum

Hur beskriver Bibeln människan? Som både en ”kunde ha varit” och ”men är inte”. Eller för att beskriva det från samma text som den positiva karaktärsdaning som indikerades ovan: ”köttets gärningar (dvs den naturliga människans) är tydliga och manifesta: otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, trolldom, ovänskap, kiv, avund, vrede, genstridighet, tvedräkt, partisöndring, missunnsamhet, mord, fylleri, vilt leverne och annat sådant om vilket jag säger er, precis som jag har varnat tidigare, den som håller fast vid dessa aldrig kan bli delaktig i Guds rike.” Tala gärna om för mig hur väl den beskrivningen stämmer med vad som dagligen strömmar ut i alla de info- flöden som fyller allt livsutrymme med oöverskådliga floder av digitalt skräp. (Läsaren är förstås undantaget som bekräftar regeln.)

Apologetik som enbart mental ekvilibrism rår inte på människan sådan hon ter sig och är. Och framför allt är det ingen apologetik i sann kristen mening om den inte utmanar människan på den väsentligaste punkten av alla. ”Du skall inga andra gudar ha vid sidan om mig”. Varje människa har en ”gud” vare sig de vill tillstå det eller ej. För de som kallar sig agnostiker eller ateister är deras Gud deras eget Jag, deras totala tillit står till deras förmåga att utesluta ”Gud”, helt beroende på deras egen tankeverksamhet. För den ohämmade materialisten är det makten över konsumptionen, över pengar och andra inomvärldsliga statusmarkörer. För naturalisten är det ”Naturen’ som är gud. För den vetenskapligt högutbildade är det ”vetenskapen”, och så vidare i all uppfinningsrik mångfald. För de som identifierar sig efter sin sexualitet är det könet och lusten. Det finns knappast någonting i den skapade världen som inte har blivit föremål för någons tillbedjan.

Ingen blir ”kristen” utan att detta ”jag” i grund kapitulerar inför Kristus. Det är inte en huvudsak, det är en hjärtesak. Tusentals människor är lockade att tro att medlemskap i en kristlig förening är vad som ”krävs” eller är liktydigt med att förefalla vara kristen. Inte ens att vara en godhjärtad understödjare av välgörenhet eller ”internationell rättvisa” är i sig att vara kristen. Det är lika otroligt att goda gärningar skulle förvandla dig till en ”kristen” som att du skulle bli bil för att du föddes i ett garage. Även de onda gör gott åt sin hund och katt.

Det är här som det blir tydligt: Kristen apologetik som inte för var människa till insikt om sitt avgudaaltare, eller som rent av skapar en illusion om att ”Din Gud” är nöjd med att du tänker på honom ibland är fullständigt kontraproduktiv. Det kapslar in och döljer nämligen då vad den ”Kristna” tron har som enda kärna. Varken det intellektuella försanthållandet eller det egenrättfärdiga ’godhjärtade’, varken den religiösa likriktningen eller den kristendomliga verksamheten har något att komma med inför detta: ” Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig ska komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Fars vilja. Många ska säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med ditt namn och drivit ut onda andar med ditt namn och gjort många kraftgärningar med ditt namn? Men då ska jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni förbrytare.” ”Jag har aldrig känt er.” Den som inte inser hur ryslig den möjligheten är att få det tilltalet i tidens slut har långt till Himmelriket. ”Ni har aldrig, trots alla timmar av diskussion i religiösa frågor kommit ett steg närmare till att lära känna mig. Ni talar om mig men inte med mig, ni filosoferar om mig men vägrar komma till mig. Ni läser skrifterna för ni tror att ni hittar sanningen i dem, men vill inte komma till mig för att få det liv om vilka de vittnar.”

Men ser du: en apologetik som effektivt döljer denna utgång för någon är kontraproduktiv och istället för att leda till att varje människa omvänder sig och gör bättring från sin onda väg leder den till att själva duktigheten i argumentationen om kristliga ting immuniserar mot det som är evangeliets kärna: ”Detta är evigt liv, att de känner Gud och den som Gud har sänt: Jesus Kristus.””Vad hjälper det en människa om hon vinner varenda debatt på SAS forum men förlorar sin själ?

img_9535
”Följ mig,” säger Jesus, på vilket vi var och en har att respondera

Jag har fått lite bassning då och då för att jag ’predikar för mycket’. Nå det blir inget mer av det störningsmomentet från min penna. Jag har sagt mitt. Om ”apologetik” immuniserar människor mot evangeliets totalangrepp på den förlorade människan för att rädda henne från sig själv, och som vaccinerar mot omvändelsens nödvändighet, och att detta är vad människor vill ha, så är det ingenting som jag kan stå upp för, varken på SAS eller på något annat forum i livet. Kristus gav inte sitt liv för att jag skulle drälla med sanningen eller humma och ahaha om vad som står skrivet.

Jag vill kunna träda fram inför Kristi domstol med ett glädjebankande och tillbedjande hjärta, utan fruktan och utan att skämmas för evangeliet. Hans godkännande är värt allt. Mitt bästa för Hans högsta.

Teddy Donobauer
Doncaster 28 november 2018

Annonser

Veckans boktips – En enda Gud Allah eller Jesus?

Veckans bloggpost är ett boktips, för att få stämningen kanske följande slinga kan hjälpa någon del av oss? !

Idag tänkte jag säga några ord om en lite djupare bok, men kanske ändå mer lättläst, än Repor i bordsskivan som var aktuell i inslaget ovan, boken heter:

En enda Gud Allah eller Jesus? – En före detta muslim granskar bevisen för islam och kristen tro. 

och författaren heter:

Nabeel Qureshi

Betraktad som en deckare så ger denna bok ytterst lite spänning, man kan liksom i titeln ana hur det kommer att sluta (En före detta muslim granskar…, Ja, få se, vilket av alternativen kommer att vinna efter 352 sidor?) så oavsett hur mycket Quereshi skulle försöka skapa någon osäkerhet om hur det kommer att gå, eller vad han kommer att finna starkast argument för, så är det inte en spänningsroman. Det blir lite som att göra en film om Titanic där spänningsmomentet skulle kretsa omkring ifall hon kommer fram hel och hållen till New York eller inte, vilket de flesta nog vet svaret på. Dock så är det så att populära filmer om detta drama ändå kan göras, men ur en annan vinkel, vilket också är denna boks strategi!

Som ateist vad har denna bloggpost med mig att göra?

För en kristen kan man kanske ana att det finns en poäng att läsa denna bok, att ta del av argumenten och jämförelsen med den muslimska tron, men om man har en ateistisk tro då? Finns det någon poäng eller behållning då? Eller något skäl att läsa den?

Ett skäl skulle nog vara för att ytterligare kika på detta med huruvida man kan klumpa ihop religion i en klump, här får man en rätt god och lättillgänglig jämförelse mellan de två största av världens religioner, två varom det ofta sägs att de har en gemensam grund, samma Gud med mera.

Eller som muslim?

Om man är muslim då, vad finns det för skäl att läsa den då? Kanske just att den inte utgår ifrån ett kristet perspektiv på Koranen, sanning, islam, Jesus och andra frågor utan börjar i hur en muslim resonerar om saken. Följer man då tråden genom boken så kommer man kanske till en punkt där man behöver hitta svar på invändningarna från bokens författare för att kunna vidhålla sin tor, eller får gå emot sitt förnuft.

Själva bokrecensionen

Rent läsmässigt är den gott skriven genom att vi får följa Qureshis resa i förhållande till lärosatser, i förhållande till sin muslimska kultur och sina kristna vänner, vi ställs inför bokens olika resonemang och frågeställningar och överväganden tillsammans med en person som brottas med dem och samtidigt en som förklarar varför just vissa frågor innebär en brottning; för en muslim är ju självklart inte frågan om det kan finnas en transcendent Gud någon stor sak (som när en ateist och en kristen samtalar om sin respektive tro, men däremot att eller om Jesus dog på korset (vilket för många, särskilt forskare och akademiker, i Sverige och Europa och USA nog i stor utsträckning ses som ”säkert som ‘amen’ i kyrkan”).

Ännu ett skäl till att läsa denna bok är att den ger lite mer varför Qureshi blev kristen, och hur några andra blev det, trots att det kostade på att konvertera (bland annat möter vi en kvinna från Saudi-Arabien), men det är ändå mer som en bakgrund, om än effektfull och läsvärd, än själva berättelsen (han har skrivit mer om detta i boken Jag sökte Allah och fann Jesus).

Nya lärdomar eller återupptäckande är en annan väldigt stor behållning av boken. Allt ifrån hur Koranen tillkom, att den inte tillkom på arabiska, att den är väldigt väldokumenterat utrensad och ansad, de filosofiska implikationerna av en evig Koran, av hur Paulus och kyrkomötet i Nicaea används på ett rätt så ohistoriskt sätt, hur en muslim relaterar till Koranen och invändningar emot densamma, hur man ser på Muhammed och hans roll, vad som faktiskt finns för källor till Koranens tidiga historia och Muhammeds liv och leverne.

Några exempel på ämnen som behandlas:

  • Sharia kontra evangeliet
  • Tawhid eller treenigheten
  • Muhammed eller Jesus – två olika religionsstiftare
  • Dog Jesus på korset? ”Men de dödade honom inte och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så” (Sura 4.157)
  • Uppstod Jesus från de döda?
  • Påstod Jesus att han var Gud?
  • Är Muhammed Guds profet?
  • Är Koranen Guds ord?

De flesta av dessa ämnen är för mig inte nya, till och med rätt så välprenetrerade, och ändå så är vinkeln lite annorlunda så att det tillför mig nytt, eller så är en viss aspekt av dessa frågor lite annorlunda i samtal med en muslim vilket ger lite andra infallsvinklar vilket öppnar och vidgar vyerna!

Omdöme

Jag tycker boken är välskriven och lättillgänglig, särskilt inledningsvis då man får följa personer och får frågor som ansluter till ämnet, mot slutet är det som om författaren hoppas och tror att vi är med på tåget utan så många sådana extra sidvändarfinesser, och det är vi nog många av oss, men det ger en känsla av att boken är lite mindre välarbetad i slutet vad gäller läsupplevelsen. Boken är dock skarp i sina slutsatser, vänlig i sitt bemötande av den andre och eftersom vi som läser den vet att den är på stort allvar för åtminstone författaren så vill i alla fall jag gärna ta del av det som står och då detta också är skarpsinnigt och till och med ger ny kunskap och nya perspektiv (trots att rubrikerna inte ger skäl kanske att det) då är det bara att rekommendera boken!

 

Bokrecension av ”Gud: återkomsten”

Veckans bloggpost är en recension av Joel Halldorfs bok: Gud: Återkomsten – Hur religionen kom tillbaka och vad det betyder av Tobias Sunnerdal.

Det är en lättläst och intressant bok. Alla kapitel är mellan 4 och 12 sidor långa. Ofta har akademiker en talang att säga ganska lite med väldigt många ord, men i den här boken är det tvärtom. Det är lätt att följa med i argumenten, och Halldorf har en tydlig röd tråd. Han skriver bara det som är nödvändigt för förståelsen av tesen, och håller sig till ämnet, väldigt kortfattat och tydligt. Den innehåller även väldigt många fotnoter för den som är intresserad av källor och fortsatt läsning. Det är utan tvekan en av de intressantaste böckerna jag läst på länge. Och en bok jag skulle önska att fler läste – alla som på något sätt är intresserade av religion, samhälle eller politik. Boken är betydligt intressantare än mina tankar om boken, och därför ska jag försöka sammanfatta en argumentationslinje som har apologetisk karaktär.

Länge tänkte sociologer att religionen höll på att försvinna, och snart skulle vara försvunnen. Men vi kan konstatera att den prognosen inte stämde. Tvärtom håller vårt samhälle på att bli post-sekulärt, och religioner syns mer och mer. Det är tema i böcker och tv-serier. Kända personer talar om sin tro i radio. Den politiska debatten svämmar över av debatter om religiösa symboler och kläder, religiösa friskolor och muslimska böneutrop. Och både i Sverige och i världen är det allt fler som blir troende, men ateismen backar. 

Det är många fler som går på gudstjänst än som går på bio eller tittar på allsvensk fotboll. Men till skillnad från sporten dyker bara religiösa upp i nyheterna när det hänt något dramatiskt (sprängdåd, pedofili osv). Tänk dig bilden av allsvensk fotboll utan att matcher gick på TV, eller att det rapporterades om vardagslunken i serien. Om det enda som syntes var huliganbråk och mutor. Då skulle nog många (som inte är insatta) vara oroliga och vilja förbjuda sport. Media ger alltså en snedvriden bild av samfund, kyrkor och religiösa.

Ett av de vanligaste argumenten mot t.ex. kristen tro är att religion är farligt, orsakar krig, och utgör ett hot mot vårt demokratiska samhälle. Och det är frågor som Halldorfs bok behandlar. Frågan i boken är inte om ”religion” är sann eller inte, utan om den utgör ett hot mot demokratin, eller är en tillgång för demokratin.

Bildresultat för gud återkomsten
Foto: Joel Halldorf

Halldorf konstaterar att religion inte är ett enhetligt fenomen. Det finns knappast någon enda gemensam nämnare som är gemensam för alla religioner, eller som inte delas av något sekulärt. (Tro på Gud utesluter bl.a. buddism. Tro på saker som inte går att bevisa inkluderar även alla sekulära politiska åskådningar, livsåskådningar och tron på mänskliga rättigheter.) Religion är en alldeles för bred kategori som inte tar hänsyn till olika livsåskådningars egenart. Tänk om vi t.ex. skulle vända på steken och uttala oss kategoriskt om det sekulära. Att sekulärhumanister, nazister, kommunister, liberaler och kapitalister inte har så mycket gemensamt är ganska självklart. Vi kan inte säga att sekulära ideologier är positiva eller negativa utan att zooma in och titta på en specifik tradition. På samma sätt går det inte att tala om religion i allmänhet. Men för att kommentera påståendet att religion är orsak till alla krig kan vi konstatera att endast 7 % av historiens alla konflikter anses kunna betraktas som religiösa konflikter. Att dra in alla bidrag till religiösa organisationer för att en del gått till extremister blir ungefär som att förbjuda idrott för att MMA är våldsamt, eller dra in allt presstöd för att en del gått till högerextrema ”Fria tider”.  Eller varför inte förbjuda sekulära organisationer eftersom NMR är antidemokratiska? Men av någon anledning tycker många att det är okej att generalisera på det sättet när det kommer till religion.

Det som behövs för att ett demokratiskt samhälle ska fungera är ett demokratiskt ekosystem. Ett starkt civilsamhälle där människor är organiserade i mindre gemenskaper som skapar samhörighet, mening och gemenskap. Där människor fostras demokratiskt på gräsrotsnivå. Där ett sådant civilsamhälle finns har demokratiska styrelseskick vuxit fram. Där det inte finns har det varit väldigt svårt att införa ett demokratiskt statsskick ”uppifrån”. Det finns många studier som visar på sambandet mellan föreningsliv och demokrati. Alla typer av föreningsliv, som innebär att människor organiseras, bildar gemenskaper och praktiserar demokrati på gräsrotsnivå bör ses som en stor tillgång tills motsatsen har bevisats. Oavsett om det är församlingar, fotbollsklubbar eller politiska/ideologiska föreningar utgör de en stor tillgång för vårt demokratiska samhälle. 

Församlingar har varit otroligt viktiga för Sveriges demokratiska utveckling. När Sveriges första frikyrkoförsamling bildades 1848, hade den en föreningsmodell som var demokratisk och där män och kvinnor hade lika rösträtt. Alltså mer än 70 år innan kvinnor fick rösträtt i Sverige. Och som en liten minoritet som ville ha rätt att praktisera sin tro (och slippa det statliga lutherska religionstvånget) var frikyrkan mycket drivande för religionsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet. Frikyrkomedlemmar var klart överrepresenterade i riksdagen och drev igenom dessa reformer. Det är några exempel som visar hur viktig frikyrkan har varit för att forma vårt demokratiska samhälle.

Är religiösa en tillgång idag då? Mycket av de senaste 70 årens filosoferande har handlat om hur vi ska kunna vara redo nästa gång staten blir ond. Vi har nazismen och kommunismen nära i tid. Det är viktigt att inse att minoriteter som bildar täta, alternativa gemenskaper gör samhället motståndskraftigare. Nästan alla frihetskämpar har backats upp av någon typ av gemenskap. Sophie Scholl hade studentföreningen ”Vita rosen”, Martin Luther King hade sin baptistförsamling och Nelson Mandela hade ANC-rörelsen. Säga vad man vill om Jehovas vittnen, men till skillnad från de flesta andra vägrade de salutera Hitler på 1930-talet.

Små alternativa gemenskaper är inte bara bra för att göra motstånd när samhället håller på att spåra ur, de kan också föra samhället framåt. Ofta kommer radikala idéer från små minoriteter, för att långt senare omfamnas av majoriteten. Kväkare och väckelsefromma drev frågan om slaveriets avskaffande (och kallades för naiva idealister utan förståelse för samhällsekonomi – jämför med Sveriges kristna råds uttalande för generös flyktingpolitik idag). Baptister och frälsningssoldater låg långt före samhället i jämställdhetsfrågor (lika rösträtt för kvinnor och kvinnor som ledare). Homogenitet hämmar kreativitet, men mångfald och avvikande åsikter bidrar till nytänkande och kreativitet. 

Hur ska då samhället förhålla sig till religion? I grunden bör församlingar ses som något positivt, och en tillgång för samhället. Vi behöver starka idéburna gräsrotsrörelser, och samhället har faktiskt inte råd att vara kräsna. Dessa rörelser och gemenskaper bör även få synas i samhället på samma villkor som alla andra. Både när det kommer till ljud, kläder och skolor. Av två skäl. För det första är det aldrig bra när staten börjar lägga sig i vilka som ska få höras, hur människor ska klä sig eller exakt hur alla ska tänka – det är en farlig väg att gå som aldrig slutat väl. Och för det andra skapar det missnöje, motstånd och parallellsamhällen om en grupp inte får finnas med i det vanliga samhället, och om en minoritet upplever att staten lagstiftar mot dem. Då drar de sig undan, betonar ofta sin särart ännu starkare, och missnöjet växer.

Staten ska vara sekulär, men det innebär inte att samhället (alltså alla personer, relationer och organisationer inom Sverige) är eller ska vara det. Ett demokratiskt samhälle förutsätter att alla får synas och höras med sina åsikter. Att även religiösa får höras på samma sätt som alla andra är en förutsättning för demokratin, och motverkar dessutom parallellsamhällen och radikalisering. 

Utöver det skriver Halldorf mycket intressant om liberalism, individualism och nationalism, och visar hur de brister i att forma och upprätthålla ett demokratiskt gott samhälle, men det får diskuteras någon annan gång. Här har fokus varit att argumentera för att kristna, såväl som andra religioner, ska få synas och höras i samhället, och att religiösa organisationer i grunden är bra och viktiga för demokratin och samhället (inte skadliga hot, som det ibland kan påstås). Det är också huvudtesen i Halldorfs mycket läsvärda bok. 

/ Tobias Sunnerdal

Ungdomar är såååå passionerade för apologetik!

Min fru sommarjobbade på ett äldreboende i år, och fick en dag av en kollega plötsligt frågan: ”Tror du på objektiv moral?” Han var ateist och hade suttit och diskuterat det moraliska Gudsbeviset med sina klasskompisar på gymnasiet. Det som för bara några år sedan ansågs vara förbehållet akademiska filosofer, är numera det man tjötar om innan gympan.

I somras var jag en av ledarna för tonårsbibelskolan på Götabro och höll några lektioner om apologetik. Intresset var solskarpt, frågorna haglade och ungdomarna ville veta mer, mer, mer om hur man bemöter kristendomskritikernas argument. Flera av dem gick med i Svenska apologetiksällskapets FB-grupp när det blev lunchrast.

Samma sommar höll Tobias Sunnerdahl, ledamot av SAS styrelse, i två apologetiska seminarier på Gullbrannalägret. Det första handlade om Guds existens, det andra om Jesu historicitet. Båda seminarierna besöktes av uppskattningsvis 500 ungdomar, mer än halva lägret.

20180914_200708.jpg

I fredags var jag på Folkungakyrkans ungdomsgrupp i Stockholm och ledde en samtalskväll utifrån vårt koncept Ärliga frågor: apologetik för tonåringar. Det blev en stormsuccé. Ungdomarna ställde så bra och tänkvärda frågor om Bibeln, Guds makt, tro med mera. De hade fokus hela kvällen och var riktigt tacksamma efteråt. Ungdomsledarna vill att vi kommer fler gånger.

Apologetik må vara ett tråkigt ord, men vad ordet åsyftar är något som är otroligt relevant och engagerande inte minst för kristna ungdomar. Jag skrev om detta i Sändaren för några veckor sen:

Försök sätta dig in i hur det är att vara ung kristen i Sverige i dag. Det du får höra om kristendom och religion i skolan från både klasskamrater och lärare är ofta av en helt annan art än det du hör i kyrkan. Forskning visar att svenska skolor ofta har en ateistisk grundinställning i undervisningen. Icketroende ungdomar fångar ofta upp huvudlösa påståenden om religion från internet (såsom att Jesus aldrig har funnits eller att religion orsakar alla krig) som deras kristna klasskamrater ofta inte vet hur de ska svara på.

Kristna ungdomar spenderar betydligt mer tid i skolan än i kyrkan. Med tanke på att kristendomskritiken är så utbredd, radikal och har en status av att vara ”intelligent” och ”rationell”, är den stora frågan inte varför många ungdomar lämnar församlingarna, utan varför det är några som stannar!

Den kognitiva dissonansen mellan att under flera år höra att Jesus uppstod på söndagen och att mirakler är omöjliga på måndagen blir till slut outhärdlig för många ungdomar. Lösningen ligger då i att antingen tona ner trons betydelse, eller överge den helt.

Hur kan vi som församlingar adressera detta? Genom att ge plats för ärliga frågor i vårt ungdomsarbete och hjälpa ungdomarna tänka apologetiskt. De behöver kunna lyfta invändningar som de möter i klassrummen eller på sociala medier, och få hjälp att formulera svar på dem.

Tiden är verkligen mogen för en apologetisk revolution bland unga. Låt oss sätta oss ner med dem, gräva i saker de får höra i skolan och på nätet, och hjälpa dem formulera svar på det hopp vi äger.

Varför just kristen? -del2

Här redovisar jag nu mitt andra skäl till varför jag är just kristen, och det handlar om den Gudsmedvetna människan.

                                                        Människans andliga DNA

På samma sätt som vi människor har ett personligt DNA(1), som talar om för oss vem du och jag är, så har vi ett andligt DNA, som också talar om för oss vem du och jag är. Jag för min del har erkänt och bejakat mitt andliga DNA, att jag som människa är Gudsmedveten och bär på en inneboende Gudslängtan. Flera årtionden av sekularisering i vårt land har inte kunnat eliminera eller utplåna detta DNA och Ateism, sekulärhumanism och andra Gudlösa ismer har inte kunnat redovisa några trovärdiga skäl till varför jag skulle förneka eller försöka  förklara bort vårt andliga DNA. Därför är jag en kristen.

                                                           Något allmänmänskligt

Under den mänskliga historiens gång och i alla kulturer och miljöer, så kan vi se att Gudsmedvetande och Gudslängtan har varit och är något allmänmänskligt. Det har handlat om existentiella frågor, altarbyggen, gravplatser, offer och tillbedjan till en ”okänd Gud”, men som de ändå i sina hjärtan och samveten har vetat eller anat, att han finns.(2) Förklaringen till dessa allmänmänskliga erfarenheter är, att varje människa är skapad  av Gud, genom Gud och till Gud. Gudsmedvetande och Gudslängtan är nedlagt av Gud i oss var och en och det tar sig så tydliga uttryck, alltifrån innerlig tillbedjan till aggressiv förnekelse av Gud.(3)

                                                         Inte vilken Gud som helst

Det handlar inte om att vara medveten om vilken Gud som helst av alla så kallade ”gudar” i den religiösa ljungeln, eller att längta efter en opersonlig och oidentifierad Gud. Den Gud som jag talar och skriver om är en evig och personlig Gud, som presenterar sig själv i skapelsen, i Bibeln, i historien, i våra samveten och erfarenheter, men framför allt i och genom Jesus Kristus.(4)

                                                         Gudsförnekarens dilemma

”Dilemma”: bryderi, knipa, svårt val.(5)

Att vara upptagen med att förneka Gud är ett dilemma, därför att om Gud inte finns, då behöver vi aldrig förneka eller försöka förklara bort hans existens. Men det är just detta som är Gudsförnekarens dilemma: Den Gud som de påstår inte finns, lägger de ändå ned så mycket av tid, energi och tankeförmåga på, för att förneka eller försöka att förklara bort. Detta är både irrationellt och ologiskt.

Detta dilemma framkommer så tydligt då jag läser och lyssnar till vad vår tids främsta Gudsförnekare och opinionsbildare skriver och säger. Jag ger här några exempel:

– Christer Sturmark, som är både sympatisk och karismatisk och trevlig att umgås med. I hans böcker: ”Tro och vetande 2.0”(6)  och ”Upplysning i det 21:a århundradet”(7)  så möter vi Sturmark mitt uppe i en intellektuell brottningskamp mellan de två verklighetsuppfattningarna: Gud finns inte och Gud finns. Jag har läst Christer Sturmarks böcker och mött honom i två debatter, i Stockholm och på Löttorps Camping, så jag har kommit i ”klinch” med hans intellektuella brottningskamp angående Guds existens och Guds icke-existens. 

– Richard Dawkins i hans bok: ”Illusionen om Gud”(8) och i andra böcker som han har skrivit och i debatter av olika slag, så förnekar Dawkins frenetiskt och aggressivt Guds existens. Genom hänvisningar till evolution och ”det naturliga urvalet”, som han menar har gjort Gud ”överflödig”, och genom retoriska knep och genom att konstruera en egen Gudsbild, så förnekar han Guds existens. Men ett av problemen som Dawkins har i detta är, att den gud som han förnekar är inte den Gud som jag tror på, utan den gud som är i enlighet med den ”gudsbild” som han själv har konstruerat. Dawkins missar helt enkelt målet med sin agitation. 

                                                                                                                                                                – Lawrence M. Krauss, en god vän till Richard Dawkins, i sin bok: ”Ett universum ur ingenting”(9),  som verkligen var tänkt av Krauss, att ge Guds existens dödsstöten. Dawkins utgår ifrån biologi, och då evolutionsbiologi, medan Krauss utgår ifrån fysik, men deras gemensamma agenda är att förneka Guds existens.  Men det får en motsatt effekt även hos Krauss, därför att han genom hela boken kommer tillbaka till den Gud vars existens han skulle ge dödsstöten. Föga trovärdigt, därför att hans upptagenhet av Gud talar sitt eget och tydliga språk, precis som det gör hos Sturmark och Dawkins och deras ”lärjungar”.

– Reaktioner och kommentarer till vad jag skriver på mina bloggar vittnar verkligen om detta dilemma som vår tids Gudsförnekare lever med. Så länge de får driva ”sin agenda”, så tror de sig ha ett övertag, men så fort de får motfrågor och blir redovisningsskyldiga om den grund som de själva står på, då visar det sig vilket dilemma som de lever med, och då har det ingenting att ”svara upp med”. Ett dilemma som för somliga av dem har blivit till ett oövervinnerligt komplex, som gör att de inte kan släppa ”Gudsfrågan”. Det är tydligt, att det inte är enkelt att förneka den Gud som de innerst inne vet finns.  

Till sist några ord ifrån Bibeln som sammanfattar detta som jag har skrivit här:

Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan.(10)  Ett evighetsmedvetande som är direkt sammankopplat med människans Gudsmedvetande och Gudslängtan. Intiutivt så vet människan, att fortsättning följer efter den fysiska döden, och inget av deras argument tycks bita på detta evighetsmedvetande.

Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden.(11)  Såsom vatten är ett livsvillkor för hjorten, så är Gud ett livsvillkor för oss människor.

DÄRFÖR ÄR JAG KRISTEN!

Väl mött! 

/ Bength Gustafson

 

Källor: (1) DNA: Människans genetiska kod. I vårt DNA finns våra personliga egenskaper som gör, att du är du och jag är jag. (Vad är DNA? – geneticcode.se) (2) Apg. 17:16-34. v.23. (3) 1 Mos. 1:26. Rom. 11:36. Pred. 3:11. (4) Jes. 40:28. Rom. 1:19-20. Hebr. 11:3. Ps. 33:6-9. 148:1-6. Job. 38:1-42:6. Joh. 1:1. 17:17. Jes. 45:11. Apg. 23:1. Rom. 2:15. 9:1. 2 Kor. 1:12. 4:2. Fil. 2:13. Joh. 1:14, 18. 10:30, 37-38. 14:6-11. (5) Bonniers Lexikon. Band 23. Ordbok. (6) Nya Doxa. 2006. (7) Fri Tanke förlag. 2015. (8) Leopard förlag. 2007. (9) Fri Tanke förlag. 2012. (10) Pred. 3:11. (11) Ps. 42:2-3.a. 

Kristendom eller kristendomare?

Det råder en mäktig förvirring omkring begreppet ’kristen’, det rasslar vilt i träden när man talar om ’kristendom’, och känt är att ordet ’kristen’ har kidnappats av alla möjliga intressegemenskaper som på olika nivåer söker legitimitet för sina föreställningar om sin egen godhet. Också de finns som använder ”kristna” begrepp till försvar för föreställningar som i allt väsentligt är den kristna trons raka motsats. Vi har allt från politiserade och kollektiva åsiktsapparater till superindividualistiska och sällsamt ofta helt egotrippade enmanshower, allt finns på skalan. Begreppet kristen har i stor omfattning kopplats loss ifrån ”Kristus”, eller så har den ”Kristus” som man åberopar förlorat all markkontakt med den ”Kristus”  som de så kallade ”heliga skrifterna” redogör för.

Det förefaller finnas en ’carte  blanche’ till att göra vad man vill av just detta ord ’”kristen”. Hur blev det möjligt? Och vad har det för effekter? Och av vilken anledning kan vem som helst ta sig friheten att utnyttja begreppet för syften som omedelbart skulle avslöjas om det funnes en ’riktmall’ för vad det betyder?

Ta begreppet ’kristen humanistisk” människosyn. När jag på slutet av sjuttiotalet skrev en bok om de svenska politiska partiernas människosyn beskrev jag hur de alla använde sig av just det begreppet i en eller annan omskrivning för att göra gällande att man stod på en gedigen och solid grund av ”kristen humanism”. Det häpnadsväckande i denna terminologi är att att man sammanblandar två diametralt motsatta utgångspunkter och rör ihop den ena enskilda meningen med den andra och på så sätt skapar en skenbar och tillfällig allians mellan olja och vatten.

Det skall till en alldeles exceptionell tankesvikt för att göra den kopplingen. Kristen människosyn börjar inte med människan, den börjar med människan skapad av någon som har full äganderätt över henne och hennes livsrum. Humanismen kommer inte på tiotusen timmars resa en millimeter närmare den utgångspunkten.  Att koppla loss ”kristen” från ”Gud” är som att förneka Karl Marx och Josef Engels inflytande över kommunismens tankegods. Folk ginge i taket om någon försökte sig på det tricket, men när det gäller vad som är kristet går det alldeles utmärkt, och inte protesterar kyrkorna nämnvärt.

Inte undra på att en del av dem som sett ljuset tog sig för pannan och sa, ”å heliga enfald”.  I det ögonblicket som ”kristen” inte längre har sin förankring i en radikalt annorlunda världsbild än materialismens trånga korridor, förlorar sig dess dynamik i blott ännu en retorisk floskel.

Den gängse granskningsmetoden utgår från att bara det ’vetenskapligt’ synbara kan finnas. Människor letar argument som skulle möjliggöra att den kristna tron kan tvingas in i den rena materialismens världsbild och ändå överleva! Det går inte! Har aldrig gått och kommer aldrig att gå. Premisserna för  ett sådant resonemanget är helt fel i grunden.

Så här säger den heliga skrift: ”Genom tron vet vi att det som finns till, har kommit till av det som inte syns. Det som nu existerar har något icke-materiellt att tacka för sin existens”. ”I Kristus skapades allt, det skapades genom Honom, till Honom och för Honom.” Tron på Jesus Kristus är alltså utgångspunkten för en förståelse av tillvarons dubbla verklighet som varande en fysisk gestaltning av metafysiska realiteter. Att då söka efter ”kristen tro” i enbart fysiska termer är som att önska sig ett skal utan kärna där man ville knäcka skalet för att finna en nöt. Bara ett nöt tror sig kunna finna det metafysiska på enbart fysiska premisser.  Som jag har påpekat i tidigare bloggar så är samtliga nyckelbegrepp för vår omvärldsbetraktelse ”icke vetenskapligt beläggbara axiom”, Ingen har ännu visat att ” vetenskaplig sanning” kan visas vara ett ”vetenskapligt beläggbart begrepp.”

Ord som ”naturen”, ”bevis”, ”vetenskap” förutsätter ett trosförhållande om dessas existens. Saknas den tron blir ingenting studerbart. Att något finns att studera förutsätter att studenten tror att det finns, och att det är konstant över tid så att det kan studeras. Teoribildningen om tingen baseras inte på resultatet av studiet om tingen. Tanken skapar förutsättningen för studiet, inte tvärtom. Och tanken är som sådan inte nödvändigtvis belastad av bevisbördan om att vara sann.  Agorafobi och arachniofobi finns oavsett om torg eller spindlar äter människor eller ej. Lägg till att en teoribildning står för sig själv på grund av hur väl den passar människors föreställningar. Oavsett om den är ”sann” eller inte.

Men det var ett sidospår. Vad har ”kristen” med ”Kristus” att göra?  

Kristen är den, och enbart den, som har tillägnat sig en insikt om de anspråk som Kristus själv levde och dog , och uppstod för att göra gällande. Dessa anspråk översätts genom samma textsamling som redovisar dem, till en beskrivning av en kvalitet av liv och  beskrivning av en serie förhållningssätt till omvärlden som alla har sin grund i en bestående verklighet. ”Många andra ting gjorde Jesus, men dessa som är skrivna, skrevs för att ni genom tron på Honom skulle få del av det liv som Han ger.”

Texterna är skrivna som en ramberättelse för ett liv som ska kunna levas. De är inte skrivna för att besvara alla de frågor som man kan ställa, men  svarar på alla de frågor som en människa bör ställa sig under livets gång. Vilka är dessa frågor?

Vem är jag?

Vem tillhör jag?

Vems är den värld som jag lever i?

Hur skall jag leva rätt?

Vad är meningen med mitt liv?

Finns Gud?

Vänd på det. Är det någon människa som inte ställt sig en eller alla dessa frågor? Bibelns skrifter svarar på dessa frågor och lämnar väldigt lite oklarhet om svarens allmängiltighet. Men om så är fallet, varför är det modernt att inte bry sig om de svaren? Frågorna har ju inte upphört. Sedan människan varit medveten om sig själv har samma frågor ställts och ställs alltfort. Varför vägrar hon då att leta efter svaren där de finns?

Därför att när hon nalkas bibeltexten går den henne förnär. Texterna är helt annorlunda än all annan text. De är inte ett studiematerial för att tillfredsställa intellektuell nyfikenhet, även om det kan vara ett bra skäl att studera dem. Att nalkas skrifterna ur akademisk synvinkel är att missa deras faktiska syfte. De är framför allt först en spegel för människan i moraliskt avseende. ”Ljuset kom till människorna, men de ville inte veta av det, för ljuset avslöjar för människan att hennes gärningar är onda.” Det är denna spegelbild som människan inte vill se. För när hon eller han träder fram inför den spegeln ser hon bakom sin spegelbild den Människoson som visar vad människan var skapad som och avsedd för. Kristus är inte bara en förebild. Han är också måttstocken för alla efterapningar. Det är entydigt att ”kristen” är man inte för att man strävar efter att imitera en stor förebilds liv. Kristen är den som genom en medveten handling i kraft av tron på sanningen har överlämnat sig själv till Honom som är kapabel att i den troendes liv gestalta sitt eget liv. ”Kristen” är därför liktydigt med: ”Christianoi” dvs  människor i vilka Kristus är en levande närvaro.

Kristendomen som socio-religiös-psykologisk företeelse är något helt annat. Ingenting som den företeelsen uppvisar baseras nödvändigtvis på denna individuella och högst personliga relation till sanningen. Sanningen är i det bibliska språket inte vare sig ideologi, psykologi, sociologi eller teologi utan just ett förhållande mellan oss och med Gud, skaparen och Gud, frälsaren. Anspråket är enkelt: Jesus är medveten om att Han själv är Sanningen. Sanningen om Gud, Sanningen om människan, och sanningen om vad som behövs för att återföra människan till en sådan gemenskap med Gud att hon kan bli vad hon från början var ämnad till. Bibeltexterna är en nedskriven redovisning av denna sanning. Men en rent intellektuell kunskap baserad på innehållet i texterna leder aldrig till det liv varom de vittnar. ”Ni rannsakar skrifterna, för ni menar er ha livet i dem, men mig vill ni inte komma till för att få det livet.”  Att vara bibelsprängd eller teologiskt skolad är ingen självklar bas för att vara en kristen.

Många har för sig att vi tror på legender och sagor, att vi är intellektuellt undermåliga som ’går på’ vad som helst. Det är ett allvarligt misstag. Vi vet att all verklig visdom finns i Kristus. Vi vet att respekt för Gud är startpunkten för all visdom om tingen och om tiden. Vi vet att fysikens bas är metafysisk. Och vi är övertygade om att Han som en gång kom till denna sin ägodel kommer tillbaka för att göra anspråk på det som är Hans. Han är redan nu alla Kungars Kung och alla Herrars Herre. Vi tar ut hans ankomst i en framåtblickande tro. Det som gör Honom trovärdig är det pris han har betalat för oss. Samtidigt som vi tror, erkänner vi att tron är ett försanthållande om det vi hoppas. Inget hopp är ännu uppfyllt utan på kommande.

Tron är inte simpel. Men den är enkel. Den går livets frågor in på livet. Den kostar blod och hela livet. Kristen tro är ingen hobby, ingen fritidssysselsättning, ingen föreningsverksamhet. Den är ett liv, en väg genom livet, och en varmhjärtad insikt att våra liv måste få stå till Guds förfogande för att göra Jesus Kristus känd. Han själv är vårt budskap. Inte vår uppfattning om Honom.

Det är till yttermera visso svårt att idag få se Jesus Kristus som det kristna livets enda rationella skäl. Men till syvende och sist är det enbart Jesus Kristus som är ”kristen”, och det är bara när hans liv i oss kommer till uttryck som vi har rätt att göra anspråk på att vara kristna.

Det är inte lätt att följa honom, men det är värt det i det långa perspektivet.

 

/ Björn Donobauer, Doncaster, UK.

 

Teologi för ateister del 1 – Gud räddar bara mobbare!?

Det här är första delen i en sedan länge utlovad serie om den kristna tron. Den blir förstås personligt präglad, men jag försöker utgå från ett ganska allmänt kristet förhållningssätt. Att den är utlovad gör ju inte säkert att den är efterlängtad, jag har nämligen utlovat den när olika resonemang om Gud framkommit som kan behöva förklaras eller utvecklas, och ibland tänkt att den behövs när företrädare för andra trosuppfattningar än den kristna (ofta för en ateistisk tro, men inte alltid) beskrivit den Gud de inte tror på, vilket tillika är en Gud jag inte tror på, men så här sammanblandningen skett; det här anges vara den kristna trons Gud.

imageDenna gång är det några tankar om det som kallas den dubbla utgången. Bland annat lite om Gud kan vara god då bara den som passar in i kyrkans mall får komma till himlen och lite om hur man ser till att lyckas undvika evigheten med Gud.

I kristen tro talar vi ibland om frälsningsvisshet, det är något vi kan uppnå, vi kan veta att vi är räddade/frälsta, att vi lever i en relation med Jesus som har fört oss över från död till liv, i livet här och med fullbordan efter döden.

Några fler tankar om den kristna tron från undertecknad kan läsas här.

Ett vanligt bibelställe som brukar citeras för att berätta om frälsningsvisshetens möjlighet är:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. 

Romarbrevet 10:9-10

För att förklara att Gud vill rädda alla människor brukar det som kallas Lilla Bibeln anföras:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

–  Johannesevangeliet 3:16-17

Och det är på sin plats att inskärpa att det är Guds kärlek som både är upphovet till att han vill rädda alla människor och som visas just genom möjligheten att bli räddad genom honom:

Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

–  1 Johannesbrevet 1:9-10

Gud räddar inte ja-sägare!

Poängen med hela min bloggpost är att en del av de som har en ateistisk tro och inte en kristen tro verkar mena att Gud bara räddar dem som liksom gillar honom eller anpassar sig efter honom, att det inte tycks tyda på någon kärleksfull Gud utan snarare på en gud lite lik den där tuffa gängledaren på högstadiet som räddade de som gjorde som han sa och skickade de andra till mobbningshelvetet i sämsta fall.

Eller annorlunda formulerat: Är kärlekens religion, den kristna tron, så att det bara är innegänget som Gud bryr sig om, bara de som blir räddade, oavsett vad för skäl den som inte omfattar den kristna trons innehåll har för sitt ställningstagande?

Kanske förstår du inte poängen med frågan och att besvara den, då vill jag tröstande säga att det är mest ett klargörande så att du argumenterar mot rätt Gud och inte en du själv uppfinner!

Vi fortsätter med den kristna trons grundfundament: Bibeln. Det är i Bibeln inte så enkelt att finna stöd för att Gud inte är kärleksfull på detta område! Bibeln driver hela tiden linjen om frälsningsvisshet, Gud vill att vi ska kunna vara säkra på att vi tillhör honom! Vi får dopet och nattvarden som fysiska påminnelser om den andliga/osynliga verkligheten, vi får säkerhetsförklaringen att tron och bekännelsen räddar (Romarbrevet 10:9-10), vi får försäkran om att Gud vill rädda alla (Johannesevangeliet 3:16-17) och att det är Guds kärlek som ligger bakom (1 Johannesbrevet 1:9-10).

Ofrälsningsvisshet – Hädelse mot den helige Ande

Kan vi uppnå visshet om att bli ofrälsta?

Det beror nog lite på hur man funderar kring frågan, de flesta kristna skulle nog säga att möjligheten att gå förlorad är reell och att vi är kallade att omvända oss och följa Jesus, att vi är inte uppmanade av Gud att söka den bortre gränsen utan att söka oss nära honom, men om man nu ändå vill ihärda så skulle nog många kristna svara att om vi inte vill ha med Gud att göra så kommer vi inte behöva det. Gud skapade människor med verkliga val i sina händer, val att påverka världen genom att göra ont eller att göra gott och verkliga, riktiga val som ytterst detta: Välja att inte leva med den som är godheten, ljuset, räddningen.

För utan val skulle vi vara som robotar, vi skulle inte kunna välja/skapa/främja kärlek om vi var tvungna att att göra på ett visst sätt.

Men om man nu vill välja bort, finns det då inget sätt? Jo, man kan uppnå ofrälsningsvisshet! Frågan är dock bara hur…

Sannerligen, människorna skall få förlåtelse för allt, för sina synder och för sina hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den heliga anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd. 

–  Markusevangeliet 3:28-29

Också kan detta parallellställe anföras:

Därför säger jag er: all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas.

Matteusevangeliet 12:31

Här tycks vi ha något! Och läser vi den vidare kontexten (alltså texten runt omkring) så verkar markusstället peka mot att man ser och förstår att Jesus är Guds son eller liknande, men ändå ger djävulen äran, eller i alla fall länkar ihop det som sker med den onde. Även Hebreerbrevet tycks ha någon sådan tanke. Det är nog ändå det närmaste vi kommer, utifrån texten i Markusevangeliet är det inte helt enkelt att se vad som skett som rakt av är hädelse mot den helig Ande.

Kan jag göra något för att slippa bort ifrån förlåtelsen?

Det är ju så att vi kan vara trygga i att vi tillhör Jesus om vi gör det, men hur gör jag för att vara helt säker på att inte någonsin ha med Gud att göra? Det tråkiga svaret på detta är väl att vi kanske inte kan vara helt säkra på att jag personligen helt och fullt lyckas göra något mot honom som gör att förlåtelsen inte gäller för mig. Korset sonar  synden, för vi tycks behöva komma fram till detta att häda den helige Anden och det tycks lite för oklart vad det verkligen helt och fullt är för att vi ska kunna vara helt säkra på att lyckas.

Vad ville han nu ha sagt? Jo, egentligen detta enda: Gud visar i Bibeln sig vara nästan helt inriktad på hur man får en relation, en gemenskap med honom. Detta kallar vi att blir räddad, eller frälst eller dylikt. Gud lägger ganska lite vikt vid att berätta hur man blir oräddad.

Gud lägger inte bara möda på innegänget, de som håller med honom utan på alla människor, även de som inte är honom till lags (vilket jag inte helt visade i just denna bloggpost dock).

Till det som sagts här så kan också läggas att Jesus tycks lägga mindre vikt på hur vi lever än många kyrkor (det är inget jag fört i bevis här dock), men betonar möjligheten att leva med honom.

Framöver kan ämnen som följer kunna vara föremål för egna bloggposter i denna serie Teologi för ateister: Hur kommer jag garanterat till helvetet? Vad händer med de som dött innan Jesu födelse? Vad händer med de som inte hört (som Ali i Saudi Arabien m. fl)?

Vi slutar där med slutsatsen att Gud inte bara sträcker räddningens möjlighet till innelaget utan också mot dem som agerar motståndare.

Frid och välsignelser!

/ Martin Walldén