Etikettarkiv: Religion

Bokrecension av ”Gud: återkomsten”

Veckans bloggpost är en recension av Joel Halldorfs bok: Gud: Återkomsten – Hur religionen kom tillbaka och vad det betyder av Tobias Sunnerdal.

Det är en lättläst och intressant bok. Alla kapitel är mellan 4 och 12 sidor långa. Ofta har akademiker en talang att säga ganska lite med väldigt många ord, men i den här boken är det tvärtom. Det är lätt att följa med i argumenten, och Halldorf har en tydlig röd tråd. Han skriver bara det som är nödvändigt för förståelsen av tesen, och håller sig till ämnet, väldigt kortfattat och tydligt. Den innehåller även väldigt många fotnoter för den som är intresserad av källor och fortsatt läsning. Det är utan tvekan en av de intressantaste böckerna jag läst på länge. Och en bok jag skulle önska att fler läste – alla som på något sätt är intresserade av religion, samhälle eller politik. Boken är betydligt intressantare än mina tankar om boken, och därför ska jag försöka sammanfatta en argumentationslinje som har apologetisk karaktär.

Länge tänkte sociologer att religionen höll på att försvinna, och snart skulle vara försvunnen. Men vi kan konstatera att den prognosen inte stämde. Tvärtom håller vårt samhälle på att bli post-sekulärt, och religioner syns mer och mer. Det är tema i böcker och tv-serier. Kända personer talar om sin tro i radio. Den politiska debatten svämmar över av debatter om religiösa symboler och kläder, religiösa friskolor och muslimska böneutrop. Och både i Sverige och i världen är det allt fler som blir troende, men ateismen backar. 

Det är många fler som går på gudstjänst än som går på bio eller tittar på allsvensk fotboll. Men till skillnad från sporten dyker bara religiösa upp i nyheterna när det hänt något dramatiskt (sprängdåd, pedofili osv). Tänk dig bilden av allsvensk fotboll utan att matcher gick på TV, eller att det rapporterades om vardagslunken i serien. Om det enda som syntes var huliganbråk och mutor. Då skulle nog många (som inte är insatta) vara oroliga och vilja förbjuda sport. Media ger alltså en snedvriden bild av samfund, kyrkor och religiösa.

Ett av de vanligaste argumenten mot t.ex. kristen tro är att religion är farligt, orsakar krig, och utgör ett hot mot vårt demokratiska samhälle. Och det är frågor som Halldorfs bok behandlar. Frågan i boken är inte om ”religion” är sann eller inte, utan om den utgör ett hot mot demokratin, eller är en tillgång för demokratin.

Bildresultat för gud återkomsten
Foto: Joel Halldorf

Halldorf konstaterar att religion inte är ett enhetligt fenomen. Det finns knappast någon enda gemensam nämnare som är gemensam för alla religioner, eller som inte delas av något sekulärt. (Tro på Gud utesluter bl.a. buddism. Tro på saker som inte går att bevisa inkluderar även alla sekulära politiska åskådningar, livsåskådningar och tron på mänskliga rättigheter.) Religion är en alldeles för bred kategori som inte tar hänsyn till olika livsåskådningars egenart. Tänk om vi t.ex. skulle vända på steken och uttala oss kategoriskt om det sekulära. Att sekulärhumanister, nazister, kommunister, liberaler och kapitalister inte har så mycket gemensamt är ganska självklart. Vi kan inte säga att sekulära ideologier är positiva eller negativa utan att zooma in och titta på en specifik tradition. På samma sätt går det inte att tala om religion i allmänhet. Men för att kommentera påståendet att religion är orsak till alla krig kan vi konstatera att endast 7 % av historiens alla konflikter anses kunna betraktas som religiösa konflikter. Att dra in alla bidrag till religiösa organisationer för att en del gått till extremister blir ungefär som att förbjuda idrott för att MMA är våldsamt, eller dra in allt presstöd för att en del gått till högerextrema ”Fria tider”.  Eller varför inte förbjuda sekulära organisationer eftersom NMR är antidemokratiska? Men av någon anledning tycker många att det är okej att generalisera på det sättet när det kommer till religion.

Det som behövs för att ett demokratiskt samhälle ska fungera är ett demokratiskt ekosystem. Ett starkt civilsamhälle där människor är organiserade i mindre gemenskaper som skapar samhörighet, mening och gemenskap. Där människor fostras demokratiskt på gräsrotsnivå. Där ett sådant civilsamhälle finns har demokratiska styrelseskick vuxit fram. Där det inte finns har det varit väldigt svårt att införa ett demokratiskt statsskick ”uppifrån”. Det finns många studier som visar på sambandet mellan föreningsliv och demokrati. Alla typer av föreningsliv, som innebär att människor organiseras, bildar gemenskaper och praktiserar demokrati på gräsrotsnivå bör ses som en stor tillgång tills motsatsen har bevisats. Oavsett om det är församlingar, fotbollsklubbar eller politiska/ideologiska föreningar utgör de en stor tillgång för vårt demokratiska samhälle. 

Församlingar har varit otroligt viktiga för Sveriges demokratiska utveckling. När Sveriges första frikyrkoförsamling bildades 1848, hade den en föreningsmodell som var demokratisk och där män och kvinnor hade lika rösträtt. Alltså mer än 70 år innan kvinnor fick rösträtt i Sverige. Och som en liten minoritet som ville ha rätt att praktisera sin tro (och slippa det statliga lutherska religionstvånget) var frikyrkan mycket drivande för religionsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet. Frikyrkomedlemmar var klart överrepresenterade i riksdagen och drev igenom dessa reformer. Det är några exempel som visar hur viktig frikyrkan har varit för att forma vårt demokratiska samhälle.

Är religiösa en tillgång idag då? Mycket av de senaste 70 årens filosoferande har handlat om hur vi ska kunna vara redo nästa gång staten blir ond. Vi har nazismen och kommunismen nära i tid. Det är viktigt att inse att minoriteter som bildar täta, alternativa gemenskaper gör samhället motståndskraftigare. Nästan alla frihetskämpar har backats upp av någon typ av gemenskap. Sophie Scholl hade studentföreningen ”Vita rosen”, Martin Luther King hade sin baptistförsamling och Nelson Mandela hade ANC-rörelsen. Säga vad man vill om Jehovas vittnen, men till skillnad från de flesta andra vägrade de salutera Hitler på 1930-talet.

Små alternativa gemenskaper är inte bara bra för att göra motstånd när samhället håller på att spåra ur, de kan också föra samhället framåt. Ofta kommer radikala idéer från små minoriteter, för att långt senare omfamnas av majoriteten. Kväkare och väckelsefromma drev frågan om slaveriets avskaffande (och kallades för naiva idealister utan förståelse för samhällsekonomi – jämför med Sveriges kristna råds uttalande för generös flyktingpolitik idag). Baptister och frälsningssoldater låg långt före samhället i jämställdhetsfrågor (lika rösträtt för kvinnor och kvinnor som ledare). Homogenitet hämmar kreativitet, men mångfald och avvikande åsikter bidrar till nytänkande och kreativitet. 

Hur ska då samhället förhålla sig till religion? I grunden bör församlingar ses som något positivt, och en tillgång för samhället. Vi behöver starka idéburna gräsrotsrörelser, och samhället har faktiskt inte råd att vara kräsna. Dessa rörelser och gemenskaper bör även få synas i samhället på samma villkor som alla andra. Både när det kommer till ljud, kläder och skolor. Av två skäl. För det första är det aldrig bra när staten börjar lägga sig i vilka som ska få höras, hur människor ska klä sig eller exakt hur alla ska tänka – det är en farlig väg att gå som aldrig slutat väl. Och för det andra skapar det missnöje, motstånd och parallellsamhällen om en grupp inte får finnas med i det vanliga samhället, och om en minoritet upplever att staten lagstiftar mot dem. Då drar de sig undan, betonar ofta sin särart ännu starkare, och missnöjet växer.

Staten ska vara sekulär, men det innebär inte att samhället (alltså alla personer, relationer och organisationer inom Sverige) är eller ska vara det. Ett demokratiskt samhälle förutsätter att alla får synas och höras med sina åsikter. Att även religiösa får höras på samma sätt som alla andra är en förutsättning för demokratin, och motverkar dessutom parallellsamhällen och radikalisering. 

Utöver det skriver Halldorf mycket intressant om liberalism, individualism och nationalism, och visar hur de brister i att forma och upprätthålla ett demokratiskt gott samhälle, men det får diskuteras någon annan gång. Här har fokus varit att argumentera för att kristna, såväl som andra religioner, ska få synas och höras i samhället, och att religiösa organisationer i grunden är bra och viktiga för demokratin och samhället (inte skadliga hot, som det ibland kan påstås). Det är också huvudtesen i Halldorfs mycket läsvärda bok. 

/ Tobias Sunnerdal

Annonser

Ungdomar är såååå passionerade för apologetik!

Min fru sommarjobbade på ett äldreboende i år, och fick en dag av en kollega plötsligt frågan: ”Tror du på objektiv moral?” Han var ateist och hade suttit och diskuterat det moraliska Gudsbeviset med sina klasskompisar på gymnasiet. Det som för bara några år sedan ansågs vara förbehållet akademiska filosofer, är numera det man tjötar om innan gympan.

I somras var jag en av ledarna för tonårsbibelskolan på Götabro och höll några lektioner om apologetik. Intresset var solskarpt, frågorna haglade och ungdomarna ville veta mer, mer, mer om hur man bemöter kristendomskritikernas argument. Flera av dem gick med i Svenska apologetiksällskapets FB-grupp när det blev lunchrast.

Samma sommar höll Tobias Sunnerdahl, ledamot av SAS styrelse, i två apologetiska seminarier på Gullbrannalägret. Det första handlade om Guds existens, det andra om Jesu historicitet. Båda seminarierna besöktes av uppskattningsvis 500 ungdomar, mer än halva lägret.

20180914_200708.jpg

I fredags var jag på Folkungakyrkans ungdomsgrupp i Stockholm och ledde en samtalskväll utifrån vårt koncept Ärliga frågor: apologetik för tonåringar. Det blev en stormsuccé. Ungdomarna ställde så bra och tänkvärda frågor om Bibeln, Guds makt, tro med mera. De hade fokus hela kvällen och var riktigt tacksamma efteråt. Ungdomsledarna vill att vi kommer fler gånger.

Apologetik må vara ett tråkigt ord, men vad ordet åsyftar är något som är otroligt relevant och engagerande inte minst för kristna ungdomar. Jag skrev om detta i Sändaren för några veckor sen:

Försök sätta dig in i hur det är att vara ung kristen i Sverige i dag. Det du får höra om kristendom och religion i skolan från både klasskamrater och lärare är ofta av en helt annan art än det du hör i kyrkan. Forskning visar att svenska skolor ofta har en ateistisk grundinställning i undervisningen. Icketroende ungdomar fångar ofta upp huvudlösa påståenden om religion från internet (såsom att Jesus aldrig har funnits eller att religion orsakar alla krig) som deras kristna klasskamrater ofta inte vet hur de ska svara på.

Kristna ungdomar spenderar betydligt mer tid i skolan än i kyrkan. Med tanke på att kristendomskritiken är så utbredd, radikal och har en status av att vara ”intelligent” och ”rationell”, är den stora frågan inte varför många ungdomar lämnar församlingarna, utan varför det är några som stannar!

Den kognitiva dissonansen mellan att under flera år höra att Jesus uppstod på söndagen och att mirakler är omöjliga på måndagen blir till slut outhärdlig för många ungdomar. Lösningen ligger då i att antingen tona ner trons betydelse, eller överge den helt.

Hur kan vi som församlingar adressera detta? Genom att ge plats för ärliga frågor i vårt ungdomsarbete och hjälpa ungdomarna tänka apologetiskt. De behöver kunna lyfta invändningar som de möter i klassrummen eller på sociala medier, och få hjälp att formulera svar på dem.

Tiden är verkligen mogen för en apologetisk revolution bland unga. Låt oss sätta oss ner med dem, gräva i saker de får höra i skolan och på nätet, och hjälpa dem formulera svar på det hopp vi äger.

Varför just kristen? -del2

Här redovisar jag nu mitt andra skäl till varför jag är just kristen, och det handlar om den Gudsmedvetna människan.

                                                        Människans andliga DNA

På samma sätt som vi människor har ett personligt DNA(1), som talar om för oss vem du och jag är, så har vi ett andligt DNA, som också talar om för oss vem du och jag är. Jag för min del har erkänt och bejakat mitt andliga DNA, att jag som människa är Gudsmedveten och bär på en inneboende Gudslängtan. Flera årtionden av sekularisering i vårt land har inte kunnat eliminera eller utplåna detta DNA och Ateism, sekulärhumanism och andra Gudlösa ismer har inte kunnat redovisa några trovärdiga skäl till varför jag skulle förneka eller försöka  förklara bort vårt andliga DNA. Därför är jag en kristen.

                                                           Något allmänmänskligt

Under den mänskliga historiens gång och i alla kulturer och miljöer, så kan vi se att Gudsmedvetande och Gudslängtan har varit och är något allmänmänskligt. Det har handlat om existentiella frågor, altarbyggen, gravplatser, offer och tillbedjan till en ”okänd Gud”, men som de ändå i sina hjärtan och samveten har vetat eller anat, att han finns.(2) Förklaringen till dessa allmänmänskliga erfarenheter är, att varje människa är skapad  av Gud, genom Gud och till Gud. Gudsmedvetande och Gudslängtan är nedlagt av Gud i oss var och en och det tar sig så tydliga uttryck, alltifrån innerlig tillbedjan till aggressiv förnekelse av Gud.(3)

                                                         Inte vilken Gud som helst

Det handlar inte om att vara medveten om vilken Gud som helst av alla så kallade ”gudar” i den religiösa ljungeln, eller att längta efter en opersonlig och oidentifierad Gud. Den Gud som jag talar och skriver om är en evig och personlig Gud, som presenterar sig själv i skapelsen, i Bibeln, i historien, i våra samveten och erfarenheter, men framför allt i och genom Jesus Kristus.(4)

                                                         Gudsförnekarens dilemma

”Dilemma”: bryderi, knipa, svårt val.(5)

Att vara upptagen med att förneka Gud är ett dilemma, därför att om Gud inte finns, då behöver vi aldrig förneka eller försöka förklara bort hans existens. Men det är just detta som är Gudsförnekarens dilemma: Den Gud som de påstår inte finns, lägger de ändå ned så mycket av tid, energi och tankeförmåga på, för att förneka eller försöka att förklara bort. Detta är både irrationellt och ologiskt.

Detta dilemma framkommer så tydligt då jag läser och lyssnar till vad vår tids främsta Gudsförnekare och opinionsbildare skriver och säger. Jag ger här några exempel:

– Christer Sturmark, som är både sympatisk och karismatisk och trevlig att umgås med. I hans böcker: ”Tro och vetande 2.0”(6)  och ”Upplysning i det 21:a århundradet”(7)  så möter vi Sturmark mitt uppe i en intellektuell brottningskamp mellan de två verklighetsuppfattningarna: Gud finns inte och Gud finns. Jag har läst Christer Sturmarks böcker och mött honom i två debatter, i Stockholm och på Löttorps Camping, så jag har kommit i ”klinch” med hans intellektuella brottningskamp angående Guds existens och Guds icke-existens. 

– Richard Dawkins i hans bok: ”Illusionen om Gud”(8) och i andra böcker som han har skrivit och i debatter av olika slag, så förnekar Dawkins frenetiskt och aggressivt Guds existens. Genom hänvisningar till evolution och ”det naturliga urvalet”, som han menar har gjort Gud ”överflödig”, och genom retoriska knep och genom att konstruera en egen Gudsbild, så förnekar han Guds existens. Men ett av problemen som Dawkins har i detta är, att den gud som han förnekar är inte den Gud som jag tror på, utan den gud som är i enlighet med den ”gudsbild” som han själv har konstruerat. Dawkins missar helt enkelt målet med sin agitation. 

                                                                                                                                                                – Lawrence M. Krauss, en god vän till Richard Dawkins, i sin bok: ”Ett universum ur ingenting”(9),  som verkligen var tänkt av Krauss, att ge Guds existens dödsstöten. Dawkins utgår ifrån biologi, och då evolutionsbiologi, medan Krauss utgår ifrån fysik, men deras gemensamma agenda är att förneka Guds existens.  Men det får en motsatt effekt även hos Krauss, därför att han genom hela boken kommer tillbaka till den Gud vars existens han skulle ge dödsstöten. Föga trovärdigt, därför att hans upptagenhet av Gud talar sitt eget och tydliga språk, precis som det gör hos Sturmark och Dawkins och deras ”lärjungar”.

– Reaktioner och kommentarer till vad jag skriver på mina bloggar vittnar verkligen om detta dilemma som vår tids Gudsförnekare lever med. Så länge de får driva ”sin agenda”, så tror de sig ha ett övertag, men så fort de får motfrågor och blir redovisningsskyldiga om den grund som de själva står på, då visar det sig vilket dilemma som de lever med, och då har det ingenting att ”svara upp med”. Ett dilemma som för somliga av dem har blivit till ett oövervinnerligt komplex, som gör att de inte kan släppa ”Gudsfrågan”. Det är tydligt, att det inte är enkelt att förneka den Gud som de innerst inne vet finns.  

Till sist några ord ifrån Bibeln som sammanfattar detta som jag har skrivit här:

Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan.(10)  Ett evighetsmedvetande som är direkt sammankopplat med människans Gudsmedvetande och Gudslängtan. Intiutivt så vet människan, att fortsättning följer efter den fysiska döden, och inget av deras argument tycks bita på detta evighetsmedvetande.

Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden.(11)  Såsom vatten är ett livsvillkor för hjorten, så är Gud ett livsvillkor för oss människor.

DÄRFÖR ÄR JAG KRISTEN!

Väl mött! 

/ Bength Gustafson

 

Källor: (1) DNA: Människans genetiska kod. I vårt DNA finns våra personliga egenskaper som gör, att du är du och jag är jag. (Vad är DNA? – geneticcode.se) (2) Apg. 17:16-34. v.23. (3) 1 Mos. 1:26. Rom. 11:36. Pred. 3:11. (4) Jes. 40:28. Rom. 1:19-20. Hebr. 11:3. Ps. 33:6-9. 148:1-6. Job. 38:1-42:6. Joh. 1:1. 17:17. Jes. 45:11. Apg. 23:1. Rom. 2:15. 9:1. 2 Kor. 1:12. 4:2. Fil. 2:13. Joh. 1:14, 18. 10:30, 37-38. 14:6-11. (5) Bonniers Lexikon. Band 23. Ordbok. (6) Nya Doxa. 2006. (7) Fri Tanke förlag. 2015. (8) Leopard förlag. 2007. (9) Fri Tanke förlag. 2012. (10) Pred. 3:11. (11) Ps. 42:2-3.a. 

Kristendom eller kristendomare?

Det råder en mäktig förvirring omkring begreppet ’kristen’, det rasslar vilt i träden när man talar om ’kristendom’, och känt är att ordet ’kristen’ har kidnappats av alla möjliga intressegemenskaper som på olika nivåer söker legitimitet för sina föreställningar om sin egen godhet. Också de finns som använder ”kristna” begrepp till försvar för föreställningar som i allt väsentligt är den kristna trons raka motsats. Vi har allt från politiserade och kollektiva åsiktsapparater till superindividualistiska och sällsamt ofta helt egotrippade enmanshower, allt finns på skalan. Begreppet kristen har i stor omfattning kopplats loss ifrån ”Kristus”, eller så har den ”Kristus” som man åberopar förlorat all markkontakt med den ”Kristus”  som de så kallade ”heliga skrifterna” redogör för.

Det förefaller finnas en ’carte  blanche’ till att göra vad man vill av just detta ord ’”kristen”. Hur blev det möjligt? Och vad har det för effekter? Och av vilken anledning kan vem som helst ta sig friheten att utnyttja begreppet för syften som omedelbart skulle avslöjas om det funnes en ’riktmall’ för vad det betyder?

Ta begreppet ’kristen humanistisk” människosyn. När jag på slutet av sjuttiotalet skrev en bok om de svenska politiska partiernas människosyn beskrev jag hur de alla använde sig av just det begreppet i en eller annan omskrivning för att göra gällande att man stod på en gedigen och solid grund av ”kristen humanism”. Det häpnadsväckande i denna terminologi är att att man sammanblandar två diametralt motsatta utgångspunkter och rör ihop den ena enskilda meningen med den andra och på så sätt skapar en skenbar och tillfällig allians mellan olja och vatten.

Det skall till en alldeles exceptionell tankesvikt för att göra den kopplingen. Kristen människosyn börjar inte med människan, den börjar med människan skapad av någon som har full äganderätt över henne och hennes livsrum. Humanismen kommer inte på tiotusen timmars resa en millimeter närmare den utgångspunkten.  Att koppla loss ”kristen” från ”Gud” är som att förneka Karl Marx och Josef Engels inflytande över kommunismens tankegods. Folk ginge i taket om någon försökte sig på det tricket, men när det gäller vad som är kristet går det alldeles utmärkt, och inte protesterar kyrkorna nämnvärt.

Inte undra på att en del av dem som sett ljuset tog sig för pannan och sa, ”å heliga enfald”.  I det ögonblicket som ”kristen” inte längre har sin förankring i en radikalt annorlunda världsbild än materialismens trånga korridor, förlorar sig dess dynamik i blott ännu en retorisk floskel.

Den gängse granskningsmetoden utgår från att bara det ’vetenskapligt’ synbara kan finnas. Människor letar argument som skulle möjliggöra att den kristna tron kan tvingas in i den rena materialismens världsbild och ändå överleva! Det går inte! Har aldrig gått och kommer aldrig att gå. Premisserna för  ett sådant resonemanget är helt fel i grunden.

Så här säger den heliga skrift: ”Genom tron vet vi att det som finns till, har kommit till av det som inte syns. Det som nu existerar har något icke-materiellt att tacka för sin existens”. ”I Kristus skapades allt, det skapades genom Honom, till Honom och för Honom.” Tron på Jesus Kristus är alltså utgångspunkten för en förståelse av tillvarons dubbla verklighet som varande en fysisk gestaltning av metafysiska realiteter. Att då söka efter ”kristen tro” i enbart fysiska termer är som att önska sig ett skal utan kärna där man ville knäcka skalet för att finna en nöt. Bara ett nöt tror sig kunna finna det metafysiska på enbart fysiska premisser.  Som jag har påpekat i tidigare bloggar så är samtliga nyckelbegrepp för vår omvärldsbetraktelse ”icke vetenskapligt beläggbara axiom”, Ingen har ännu visat att ” vetenskaplig sanning” kan visas vara ett ”vetenskapligt beläggbart begrepp.”

Ord som ”naturen”, ”bevis”, ”vetenskap” förutsätter ett trosförhållande om dessas existens. Saknas den tron blir ingenting studerbart. Att något finns att studera förutsätter att studenten tror att det finns, och att det är konstant över tid så att det kan studeras. Teoribildningen om tingen baseras inte på resultatet av studiet om tingen. Tanken skapar förutsättningen för studiet, inte tvärtom. Och tanken är som sådan inte nödvändigtvis belastad av bevisbördan om att vara sann.  Agorafobi och arachniofobi finns oavsett om torg eller spindlar äter människor eller ej. Lägg till att en teoribildning står för sig själv på grund av hur väl den passar människors föreställningar. Oavsett om den är ”sann” eller inte.

Men det var ett sidospår. Vad har ”kristen” med ”Kristus” att göra?  

Kristen är den, och enbart den, som har tillägnat sig en insikt om de anspråk som Kristus själv levde och dog , och uppstod för att göra gällande. Dessa anspråk översätts genom samma textsamling som redovisar dem, till en beskrivning av en kvalitet av liv och  beskrivning av en serie förhållningssätt till omvärlden som alla har sin grund i en bestående verklighet. ”Många andra ting gjorde Jesus, men dessa som är skrivna, skrevs för att ni genom tron på Honom skulle få del av det liv som Han ger.”

Texterna är skrivna som en ramberättelse för ett liv som ska kunna levas. De är inte skrivna för att besvara alla de frågor som man kan ställa, men  svarar på alla de frågor som en människa bör ställa sig under livets gång. Vilka är dessa frågor?

Vem är jag?

Vem tillhör jag?

Vems är den värld som jag lever i?

Hur skall jag leva rätt?

Vad är meningen med mitt liv?

Finns Gud?

Vänd på det. Är det någon människa som inte ställt sig en eller alla dessa frågor? Bibelns skrifter svarar på dessa frågor och lämnar väldigt lite oklarhet om svarens allmängiltighet. Men om så är fallet, varför är det modernt att inte bry sig om de svaren? Frågorna har ju inte upphört. Sedan människan varit medveten om sig själv har samma frågor ställts och ställs alltfort. Varför vägrar hon då att leta efter svaren där de finns?

Därför att när hon nalkas bibeltexten går den henne förnär. Texterna är helt annorlunda än all annan text. De är inte ett studiematerial för att tillfredsställa intellektuell nyfikenhet, även om det kan vara ett bra skäl att studera dem. Att nalkas skrifterna ur akademisk synvinkel är att missa deras faktiska syfte. De är framför allt först en spegel för människan i moraliskt avseende. ”Ljuset kom till människorna, men de ville inte veta av det, för ljuset avslöjar för människan att hennes gärningar är onda.” Det är denna spegelbild som människan inte vill se. För när hon eller han träder fram inför den spegeln ser hon bakom sin spegelbild den Människoson som visar vad människan var skapad som och avsedd för. Kristus är inte bara en förebild. Han är också måttstocken för alla efterapningar. Det är entydigt att ”kristen” är man inte för att man strävar efter att imitera en stor förebilds liv. Kristen är den som genom en medveten handling i kraft av tron på sanningen har överlämnat sig själv till Honom som är kapabel att i den troendes liv gestalta sitt eget liv. ”Kristen” är därför liktydigt med: ”Christianoi” dvs  människor i vilka Kristus är en levande närvaro.

Kristendomen som socio-religiös-psykologisk företeelse är något helt annat. Ingenting som den företeelsen uppvisar baseras nödvändigtvis på denna individuella och högst personliga relation till sanningen. Sanningen är i det bibliska språket inte vare sig ideologi, psykologi, sociologi eller teologi utan just ett förhållande mellan oss och med Gud, skaparen och Gud, frälsaren. Anspråket är enkelt: Jesus är medveten om att Han själv är Sanningen. Sanningen om Gud, Sanningen om människan, och sanningen om vad som behövs för att återföra människan till en sådan gemenskap med Gud att hon kan bli vad hon från början var ämnad till. Bibeltexterna är en nedskriven redovisning av denna sanning. Men en rent intellektuell kunskap baserad på innehållet i texterna leder aldrig till det liv varom de vittnar. ”Ni rannsakar skrifterna, för ni menar er ha livet i dem, men mig vill ni inte komma till för att få det livet.”  Att vara bibelsprängd eller teologiskt skolad är ingen självklar bas för att vara en kristen.

Många har för sig att vi tror på legender och sagor, att vi är intellektuellt undermåliga som ’går på’ vad som helst. Det är ett allvarligt misstag. Vi vet att all verklig visdom finns i Kristus. Vi vet att respekt för Gud är startpunkten för all visdom om tingen och om tiden. Vi vet att fysikens bas är metafysisk. Och vi är övertygade om att Han som en gång kom till denna sin ägodel kommer tillbaka för att göra anspråk på det som är Hans. Han är redan nu alla Kungars Kung och alla Herrars Herre. Vi tar ut hans ankomst i en framåtblickande tro. Det som gör Honom trovärdig är det pris han har betalat för oss. Samtidigt som vi tror, erkänner vi att tron är ett försanthållande om det vi hoppas. Inget hopp är ännu uppfyllt utan på kommande.

Tron är inte simpel. Men den är enkel. Den går livets frågor in på livet. Den kostar blod och hela livet. Kristen tro är ingen hobby, ingen fritidssysselsättning, ingen föreningsverksamhet. Den är ett liv, en väg genom livet, och en varmhjärtad insikt att våra liv måste få stå till Guds förfogande för att göra Jesus Kristus känd. Han själv är vårt budskap. Inte vår uppfattning om Honom.

Det är till yttermera visso svårt att idag få se Jesus Kristus som det kristna livets enda rationella skäl. Men till syvende och sist är det enbart Jesus Kristus som är ”kristen”, och det är bara när hans liv i oss kommer till uttryck som vi har rätt att göra anspråk på att vara kristna.

Det är inte lätt att följa honom, men det är värt det i det långa perspektivet.

 

/ Björn Donobauer, Doncaster, UK.

 

Teologi för ateister del 1 – Gud räddar bara mobbare!?

Det här är första delen i en sedan länge utlovad serie om den kristna tron. Den blir förstås personligt präglad, men jag försöker utgå från ett ganska allmänt kristet förhållningssätt. Att den är utlovad gör ju inte säkert att den är efterlängtad, jag har nämligen utlovat den när olika resonemang om Gud framkommit som kan behöva förklaras eller utvecklas, och ibland tänkt att den behövs när företrädare för andra trosuppfattningar än den kristna (ofta för en ateistisk tro, men inte alltid) beskrivit den Gud de inte tror på, vilket tillika är en Gud jag inte tror på, men så här sammanblandningen skett; det här anges vara den kristna trons Gud.

imageDenna gång är det några tankar om det som kallas den dubbla utgången. Bland annat lite om Gud kan vara god då bara den som passar in i kyrkans mall får komma till himlen och lite om hur man ser till att lyckas undvika evigheten med Gud.

I kristen tro talar vi ibland om frälsningsvisshet, det är något vi kan uppnå, vi kan veta att vi är räddade/frälsta, att vi lever i en relation med Jesus som har fört oss över från död till liv, i livet här och med fullbordan efter döden.

Några fler tankar om den kristna tron från undertecknad kan läsas här.

Ett vanligt bibelställe som brukar citeras för att berätta om frälsningsvisshetens möjlighet är:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. 

Romarbrevet 10:9-10

För att förklara att Gud vill rädda alla människor brukar det som kallas Lilla Bibeln anföras:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

–  Johannesevangeliet 3:16-17

Och det är på sin plats att inskärpa att det är Guds kärlek som både är upphovet till att han vill rädda alla människor och som visas just genom möjligheten att bli räddad genom honom:

Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

–  1 Johannesbrevet 1:9-10

Gud räddar inte ja-sägare!

Poängen med hela min bloggpost är att en del av de som har en ateistisk tro och inte en kristen tro verkar mena att Gud bara räddar dem som liksom gillar honom eller anpassar sig efter honom, att det inte tycks tyda på någon kärleksfull Gud utan snarare på en gud lite lik den där tuffa gängledaren på högstadiet som räddade de som gjorde som han sa och skickade de andra till mobbningshelvetet i sämsta fall.

Eller annorlunda formulerat: Är kärlekens religion, den kristna tron, så att det bara är innegänget som Gud bryr sig om, bara de som blir räddade, oavsett vad för skäl den som inte omfattar den kristna trons innehåll har för sitt ställningstagande?

Kanske förstår du inte poängen med frågan och att besvara den, då vill jag tröstande säga att det är mest ett klargörande så att du argumenterar mot rätt Gud och inte en du själv uppfinner!

Vi fortsätter med den kristna trons grundfundament: Bibeln. Det är i Bibeln inte så enkelt att finna stöd för att Gud inte är kärleksfull på detta område! Bibeln driver hela tiden linjen om frälsningsvisshet, Gud vill att vi ska kunna vara säkra på att vi tillhör honom! Vi får dopet och nattvarden som fysiska påminnelser om den andliga/osynliga verkligheten, vi får säkerhetsförklaringen att tron och bekännelsen räddar (Romarbrevet 10:9-10), vi får försäkran om att Gud vill rädda alla (Johannesevangeliet 3:16-17) och att det är Guds kärlek som ligger bakom (1 Johannesbrevet 1:9-10).

Ofrälsningsvisshet – Hädelse mot den helige Ande

Kan vi uppnå visshet om att bli ofrälsta?

Det beror nog lite på hur man funderar kring frågan, de flesta kristna skulle nog säga att möjligheten att gå förlorad är reell och att vi är kallade att omvända oss och följa Jesus,att vi är inte uppmanade av Gud att söka den bortre gränsen utan att sök oss nära honom, men om man nu ändå vill ihärda så skulle nog många kristna svara att om vi inte vill ha med Gud att göra så kommer vi inte behöva det. Gud skapade människor med verkliga val i sina händer, val att påverka världen genom att göra ont eller att göra gott och verkliga, riktiga val som ytterst detta: Välja att inte leva med den som är godheten, ljuset, räddningen.

För utan val skulle vi vara som robotar, vi skulle inte kunna välja/skapa/främja kärlek om vi var tvungna att att göra på ett visst sätt.

Men om man nu vill välja bort, finns det då inget sätt? Jo, man kan uppnå ofrälsningsvisshet! Frågan är dock bara hur…

Sannerligen, människorna skall få förlåtelse för allt, för sina synder och för sina hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den heliga anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd. 

–  Markusevangeliet 3:28-29

Också kan detta parallellställe anföras:

Därför säger jag er: all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas.

Matteusevangeliet 12:31

Här tycks vi ha något! Och läser vi den vidare kontexten (alltså texten runt omkring) så verkar markusstället peka mot att man ser och förstår att Jesus är Guds son eller liknande, men ändå ger djävulen äran, eller i alla fall länkar ihop det som sker med den onde. Även Hebreerbrevet tycks ha någon sådan tanke. Det är nog ändå det närmaste vi kommer, utifrån texten i Markusevangeliet är det inte helt enkelt att se vad som skett som rakt av är hädelse mot den helig Ande.

Kan jag göra något för att slippa bort ifrån förlåtelsen?

Det är ju så att vi kan vara trygga i att vi tillhör Jesus om vi gör det, men hur gör jag för att vara helt säker på att inte någonsin ha med Gud att göra? Det tråkiga svaret på detta är väl att vi kanske inte kan vara helt säkra på att jag personligen helt och fullt lyckas göra något mot honom som gör att förlåtelsen inte gäller för mig. Korset sonar  synden, för vi tycks behöva komma fram till detta att häda den helige Anden och det tycks lite för oklart vad det verkligen helt och fullt är för att vi ska kunna vara helt säkra på att lyckas.

Vad ville han nu ha sagt? Jo, egentligen detta enda: Gud visar i Bibeln sig vara nästan helt inriktad till hur man får en relation, en gemenskap med honom. Detta kallar vi att blir räddad, eller frälst eller dylikt. Gud lägger ganska lite vikt vid att berätta hur man blir oräddad.

Gud lägger inte bara möda på innegänget, de som håller med honom utan på alla människor, även de som inte är honom till lags (vilket jag inte helt visade i just denna bloggpost dock).

Till det som sagts här så kan också läggas att Jesus tycks lägga mindre vikt på hur vi lever än många kyrkor (det är inget jag fört  bevis här dock), men betonar möjligheten att leva med honom.

Framöver kan ämnen som följer kunna vara föremål för egna bloggposter i denna serie Teologis för ateister: Hur kommer jag garanterat till helvetet? Vad händer med de som dött innan Jesu födelse? Vad händer med de som inte hört, Amir i Saudi Arabien m. fl?

Vi slutar där med slutsatsen att Gud inte bara sträcker räddningens möjlighet till innelaget utan också mot dem som agerar motståndare.

Frid och välsignelser!

/ Martin Walldén

 

 

 

 

 

Einstein och Gud: Ett svar på Thomas Alms religionskritik

I sin insändare till DN Åsikt den 6:e juni 2018 försvarar Thomas Alm ateismen och utgår från att vetenskap står i motsatsförhållande till den påstått irrationella och ologiska kristna tron. Jesus är en sagofigur och Gud existerar inte, menar Alm och ställer sig själv sida vid sida med den berömde vetenskapsmannen Albert Einstein som påstås ha varit ateist. Därför menar Alm att vi inte bör vara kristna. Det är inte första gången som försvarare av ateismen gör som Alm och det är därför viktigt att utreda grunderna för påståendet att berömda vetenskapsmän är ateister.

Aalbert Einstein 20180701 36359945_2144778545536346_7502675191659495424_nVetenskap brukar premiera både ordning och precision men Alms framställning är en smula rörig. Ett större problem är att Einstein, som är Alms huvudnummer, inte var ateist. Frågan om vad Einstein trodde eller inte trodde på är dock komplicerad. Som många andra stora tänkare ville han inte reducera svårgripbara problem till tvärsäkra ståndpunkter. Därför är det viktigt att peka ut attityder och utsagor hos honom som rimligtvis inte kan komma från en ateist. Alltså en form av uteslutningsmetod. Låt oss ta ett exempel. Einstein kritiserade den probabilistiska utgångspunkten i kvantmekaniken med orden:

”I, at any rate, am convinced that he is not playing dice”
(Einstein citeras av Cox & Forshaw, 2011, sid 43). 

Einstein refererar här till Gud på ett sätt som gör det osannolikt att han var gudsförnekare. På en fråga om Einstein var panteist, gav han ett ännu klarare svar: 

”Your question is the most difficult in the world. It is not a question I can answer simply with yes or no. I am not an Atheist. […] We see a universe marvelously arranged, obeying certain laws, but we understand the laws only dimly. Our limited minds cannot grasp the mysterious force that sways the constellations.” (G.S. Viereck, 1930, sid 372-373) 

Det här är definitivt inte den bild av Einstein som målas upp av Alm och andra ateister. I själva verket hävdade Einstein att religiös tro, trots svårigheten för oss att förstå den outgrundliga kraft som ligger bakom universum, är en bättre utgångspunkt än ateismen.

Det finns fler exempel. Galileo Galilei, en annan berömd vetenskapsman, hamnade i konflikt med katolska kyrkan för sin tes att jorden kretsar kring solen men förblev kristen även när han dömdes till husarrest. Det tål också anmärkas att när Galilei ställs inför Inkvisitionen den 22 juni 1633, framhärdar han att han är och skall förbli en god katolik oavsett vad hans fiender påstår.

Galileo.arp.300pix
Galileo Galilei vetenskapsman med stor roll för den moderna naturvetenskapens framväxt. (bild: WikiCommons)

Om Alms påstående om ateistiska vetenskapsmän har visat sig falskt blir det tyvärr inte bättre när Alm ska tolka Bibeln. Alm börjar sin bibliska utförsåkning med att påstå att Gud är ”en litterär fantasifigur vars saga nedtecknades för ca 2600—2400 år sedan.” Alm kan faktiskt inte styrka att Gud endast är en litterär figur och någon trovärdig källa till den felaktiga dateringen ges heller inte. Beskrivningar av vad Gud gjort och gör skrivs nämligen fortfarande och frågan är även vad dateringen av nedtecknandet ska bevisa. Alm klagar sedan på att det finns många olika kyrkor, ”alla med sin version av gudens vilja”. Det stämmer heller inte eftersom de flesta kyrkor använder sig av Bibeln. Dessutom visar inte det faktum att det finns många alternativ automatiskt på att inget alternativ är sant. 

Sedan försöker Alm visa att Gud är en ond envåldshärskare genom att förväxla Moses i Gamla testamentet med Gud. Alm reagerar på en befallning som Moses ger, men i passagen som Alm tar upp avviker Moses tydligt från det uppdrag han fått av Gud. Jämför Guds kommando (4 mos 31:1-2) med Moses befallning i vrede (4 mos 31:14-18). Alm förväxlar antingen Moses med Gud, eller så gör han misstaget att se Moses som en ofelbar uttydare av Guds vilja. Båda dessa synsätt är misstag. Ingen av gamla testamentets förgrundsfigurer beskrivs som ofelbara och både Moses och Kung David tillrättavisas av Gud i Gamla testamentets narrativ. (Se till exempel 4 mos 20:12, 2 sam 12:13). Det gör att Alms kritik missar målet.

Efter att ha försökt tillskriva Gud en befallning som Gud inte har befallt börjar Alm på ett fantasifullt sätt lägga till egna hemska detaljer. Alms överdrivna skildring innehåller till exempel att de tillfångatagna midjanitiska mödrarna skulle ha tvingats se sina söner och män dödas. Sedan skulle de ha blivit plågsamt dödade, fullt medvetna om att deras unga döttrar skulle begagnas som sexslavar av de gudstrogna soldaterna. Detta är en fantasifull missrepresentation av bibeltexten och den historiska kontexten. Att det knappast handlade om sexslavar har många pekat ut. Olof Edsinger korrigerar den missuppfattningen i sin bok Krigen i Gamla Testamentet (2016), och även Paul Copan och Tommy Lindén har pekat ut detta.

Olof Edsinger 20180701 36347798_10155867217604856_7913696191722815488_n
Olof Edsinger författare till Krigen i Gamla Testamentet (foto: Johan Ericson)

Men som kristna bör vi vara beredda på att det inte nödvändigtvis hjälper att korrigera dessa faktafel i en debatt. Enligt Lagen kunde inte en israelit ta till sig en kvinna, även en krigsfånge, utan att hon blev hans hustru, påpekar Lindén. Och då hade israeliterna även en förpliktelse att behandla kvinnan anständigt och ge henne en social trygghet. Att israeliter skulle våldta fångar och hålla sig med sexslavar är uteslutet enligt Toran (5 Mos 21:10-14), skriver Lindén. Men det är lärorikt att se hur Lindéns motdebattör ändå lyckas måla upp honom som en fruktansvärt oetisk person i svaret till Lindéns klargöranden. Vi tror att man kan dra en lärdom av detta. Det är viktigt att peka ut och fördöma feltolkningar av Guds ord både när sådana förekommer i Moses befallningar och när de förekommer i andra sammanhang. Vi går tillbaka till Alms ansträngda religionskritik. Efter att Alm har presenterat Moses ord som Guds ord och sedan smyckat ut det med egna hemska detaljer, så jämför han sin egen missrepresentation med Islamiska statens härjningar.

Så hur ska vi utvärdera Alms resonemang? Alms bibeltolkning är under all kritik. Och berömda vetenskapsmän – Galilei och Einstein – var helt enkelt inte ateister. I Galileis fall är det klarlagt att hans Gudstro fanns både före och efter konflikten med katolska kyrkan. I Einsteins fall är det klarlagt att han hade en tro på Gud och såg sig definitivt inte som ateist.  Det går alltså i högsta grad att kombinera en tro på Gud med en framstående vetenskaplig gärning. Alms slutsats (att eftersom berömda vetenskapsmän är ateister så bör heller inte vi vara kristna) saknar därför grund. Det som faktiskt återstår av Alms argument är bara hans egna ateistiska villfarelser.

/ Joel Samuelsson Pär Gustafsson

Kommentar: Detta är alltså den bloggpost som utannonserades för en tid sedan. Tack för denna skrift! Den bygger på ett publicerat svar av Pär Gustafsson som svar på Thomas Alms ursprungliga inlägg på DN Åsikt./ Martin Walldén (bloggredaktör). DS.

”Kom igen, det där är ju gammal skit!” – Är kristen tro förlegad?

Det tycks finnas en idé eller en föreställning i Sverige som säger att det är förlegat och omodernt att tro på Gud och att vara kristen. Denna föreställning tycks också säga att det var normalt att man var troende förr i tiden, men att vi nu vet bättre och därför – om vi är kloka – lämnat det bakom oss, både som individer och som samhälle. Det är samma princip som synen på jordens plats i vårt solsystem, där majoriteten numera anser att det är förlegat att tro att jorden är i centrum av vårt universum (den geocentriska världsbilden). Vi vet att människor förr trodde på den geocentriska världsbilden, men att vi idag vet att det är solen som är centrum i vårt solsystem (den heliocentriska världsbilden). På liknande sätt menar man alltså att det är en allmän kunskap att kristendomen är förlegad. ”Förr trodde folk på Gud och Jesus, men nu vet vi bättre och vet att det är falskt.” Men en viktig fråga är såklart om detta sanningsanspråk är sant. Är det en allmängiltig kunskap att kristendomen är förlegad och omodern? Och kan man vara en rationell, modern människa och samtidigt tro (och dessutom komma till tro) på Jesus och Gud?

Jag tror att skälen till att denna föreställning finns i samhället är många. En del i det handlar nog om en felaktig syn på debatten mellan vetenskap och tro, där man hävdar att vi idag vet att Gud inte finns (och därför bör man inte heller tro på Honom). Det kan också handla om synen på hur, och av vem, religion uppstod (människan eller Gud?). Ytterligare ett skäl som kan spela in kan vara synen på vad som särskiljer myter/sagor och verkligheten, där man menar att troende tycks blanda ihop dessa. Låt oss gå igenom dessa olika skäl och undersöka dem lite närmare.

Har vi kunskap idag, som man inte hade förr, som säger oss att Gud och Jesus inte är sanna? Har vetenskapen motbevisat Gud? Det korta svaret är nej. Det finns många skäl till detta korta svar, men för att inte riskera att skriva en bok om detta, ska jag bara nämna några saker. En sådan sak är att skiljelinjen mellan tro och vetande inte är kategorisk eller vattentät – utan skillnaden mellan tro och vetande är flytande. Till exempel definieras kunskap ofta som ”sann, berättigad tro”. Den definitionen visar att kunskap i sig kräver tro; sådan som är sann – vilket är precis vad kristendomen hävdar om sig själv (sann tro).
En annan aspekt är idéen att vetenskapen står för det rationella och tron för det irrationella, där rationella människor håller sig till kunskap och irrationella människor till trosföreställningar. Men i verkligheten har självklart alla människor både kunskap och trosföreställningar som styr dem i deras vardag på olika sätt. Även vetenskap bygger på vissa trosföreställningar, om man benämner de filosofiska grundantaganden inom vetenskap som trosföreställningar. Det är vetenskapsfilosofiska antagande som man bara måste ”tro” på, kollektivt, för att kunna bedriva vetenskap – utan att det finns något vetenskapligt sätt att bevisa att dessa antaganden är sanna.
Ytterligare ett skäl är att vetenskapen har viktiga begränsningar för vad den kan uttala sig om, utan att för den sakens skull hävda att det inte finns något rationellt att säga bortom dessa begränsningar (hävdar man det närmar man sig scientism, en överdriven tro på vetenskap som process och fenomen). Vetenskap bedrivs för att förklara ting/företeelser och mekanismerna bakom dessa, men kan till exempel sällan svara på frågan ”varför?”. John Lennox, professor i matematik på Oxford, har använt följande anekdotiska exempel för att illustrera detta:
”Varför kokar tekannan? Ett svar är att värmen på plattan får molekylerna i vattnet att röra på sig snabbare och snabbare, tills plattan når en viss temperatur då vattnet börjar koka. Ett annat svar är att den kokar för att jag vill ha en kopp te.”
Dessa två förklaringsmodeller krockar inte, utan båda kan vara lika sanna. Här särskiljer man på mekanism (eng. ”mechanism”) och agens (eng. ”agency”). Vetenskap kan i mångt och mycket förklara mekanismerna bakom saker, men inte agensen. Det finns även annat som vetenskapen inte tillfredställande kan uttala sig om, men som ändå existerar och är sant, rationellt och meningsfullt.

7e67b145-df16-4137-b7ea-d25d27d10c54-635-0000001a70e5dea1_file-1.jpg
Är Gud trovärdig? Är vetenskapen allt?

I diskussionen mellan vetenskap och tro är det många som använder Galileo Galilei som ett exempel för att lyfta fram vetenskapens position till religionen, där religionen står för det förlegade och förtryckande och vetenskapen för nytänkande och utveckling. Men faktum är att Galilei var troende kristen hela sin livstid, även när han var i husarrest. Även han förstod att vetenskap och religion inte är motsättningar och att man utan problem kan vara rationell, kristen och vetenskapsman. Han ska bland annat ha sagt ”Bibeln lär oss om vägen till himlen, inte om himlarnas vägar.” (eng. “The bible teaches us how to go to heaven, not how the heavens go”).

Ett annat skäl till att många anser att tron är förlegad kommer från svaret på vad man tror är uppkomsten av religion. Är det vi människor som har skapat religioner och övernaturliga trosföreställningar? Många hävdar det och kan då mena att religionen inte längre fyller ett syfte – dels för att religionen inte lyckades förklara saker om världen och universum och dels för att vi idag har ersatt religionens funktion med välfungerande samhällen och vetenskap. Man menar då att religion uppkom för att man försökte förklara världen runt en, men då det misslyckades – medan vetenskapen har lyckats – så kan man nu lämna religionen och anse den vara förlegad. Även här kan man lyfta fram Galileos citat ovan för att visa att man då kanske misstolkar religionens syfte och uppkomst. Ett skäl till att man tror att människan har skapat religion kan till viss del också bero på religionspsykologiska teorier. Många av dessa har nämligen en underton av att förklara religionens uppkomst som ett resultat av social gemenskap med behov av sammanhållning, struktur och att förstå världen runt omkring dem samt som ett resultat av vissa hjärnprocesser, till exempel att vi övertolkar händelseförlopp och ger dem en överdriven mening. Föreställningen i samhället pekar alltså på den skapade sfären av religionen – att vi människor har skapat tron på Gud -, men att det i den yttersta verkligheten inte existerar någon sådan Gud. Detta är dock ett antagande man gör a priori, utan att ta i beräkning många andra aspekter som backar upp tron och Guds existens.

Följande anekdotiska exempel illustrerar ytterligare ett skäl för att visa att det är förlegat att tro på Gud: ”När jag var liten trodde jag på jultomten, men nu när jag blivit äldre och fått mer kunskap om världens beskaffenhet, vet jag att jultomten inte finns på riktigt.” Det illustrerar att Gudstroende är som de som tror på myter/sagor. Om det inte handlar om jultomten kan det vara någon annan myt, saga eller väsen som människor tidigare har trott på, men som med utveckling (individens åldersmässiga utveckling eller samhällets utveckling) inte längre tror på. När vi blir äldre vet vi att jultomten inte finns. Gör man ändå det, så är man lite konstig. Därför blir det som att Gudstroende folk är lite konstiga om de fortfarande, i vuxen ålder, tror på Gud. Jultomten, eller någon annan myt/sagofigur, likställs alltså med Gud. Även här tyder det på en överdriven förenkling av vad tron är och vad den bygger på. Då förbiser man de många skäl till varför tron är rimlig och trolig, bland annat ett rad Gudsargument, de historiska bevisen för Jesus, manifestationer av Guds existens än idag (till exempel helanden) m.m.

Sammantaget så finns det flera goda skäl till att anse att den rådande föreställningen – att det är förlegat att tro på Gud och vara kristen – inte återspeglar verkligheten på ett korrekt sätt. Att hävda att vetenskap har motbevisat Bibeln och Guds existens är inkorrekt av flera anledningar, bland annat för att vetenskapen inte sysslar med metafysiska frågor. Att tro att religion finns för att folk behöver det eller för att vår hjärna lurar oss är också ett ogrundat antagande, på samma sätt som det är att likställa tron på Gud och Jesus med tron på sagor/myter/väsen. Denna föreställning tycks fortleva och spridas, vilket på flera sätt är problematiskt och tragiskt eftersom det oberättigat hindrar folk att lära känna den Gud som skapat och älskar oss. Och slutligen: en föreställning är inte sann, även om alla tror på den.