Etikettarkiv: Religion

Myten om den ”mörka” medeltiden

Anhängare av vad som brukar kallas ”konflikthypotesen” menar att kristendom och vetenskap står i motsatsförhållande på ett teologiskt, filosofiskt och/eller historiskt plan. Man hävdar bl.a. att kristna och framförallt den institutionaliserade kyrkan, aktivt förtryckt vetenskaplig utveckling och förföljt vetenskapens förgrundsmän genom historien, vilket man borde förvänta sig (eller åtminstone inte bli förvånad över) om kristen tro i sig är oförenlig med vetenskap. En vanligt förekommande uppfattning är att medeltiden (ca 500-1500) var en speciellt ”mörk” tid (jfr engelskans ”dark ages”) där vetenskapens utveckling var starkt motarbetad av en auktoritär religiös överhet och knappt (om ens alls) några vetenskapliga framsteg gjordes. Jag ämnar här redogöra för hur vetenskapshistorikerna Michael Shank och David Lindberg ser på den så kallade ”mörka” medeltiden utifrån deras bidrag till Ronald Number’s antologi Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion.

Number’s bok rekommenderas varmt för övrigt och är inte någon kristen försvarsskrift (jfr kapitel 9 som har titeln [The Myth] ”That Christianity Gave Birth to Modern Science”. Kristendomen var inte den enda orsaken till att modern vetenskap uppstod). Av 25 författare är 12 ateister, 8 kristna, en jude, en muslim, en buddhist och två ”övriga”.

Synen på medeltiden som en period av vetenskapligt bakåtsträvande har enligt Shank i princip försvunnit bland historiker som forskar om tidsperioden, men det verkar som att nutida populärvetenskap (och den svenska skolan) inte riktigt har hängt med i svängarna. Carl Sagan, i sin bok Cosmos från 1980 (senare även TV-serie), tar upp framstående tänkare från det antika Grekland till nutid men lämnar ett hål på över 1000 år efter Hypatia (ca. 350-415) och återupptar historien igen först vid Leonardo da Vinci (1452-1519). Gapet däremellan benämns som ”en tragiskt förlorad möjlighet för mänskligheten”. Jag antar att du, om du liksom jag gått i en svensk skola, håller med om att Sagans utläggning av vetenskapshistorien låter bekant eller åtminstone passande med bilden som målades upp under skoltiden här i Sverige också, i mitt fall främst på naturkunskapslektionerna. Men varför håller inte nutida vetenskapshistoriker med om denna bild?

Universiteten

Påståendet att den medeltida kyrkan aktivt försökte stoppa vetenskapliga frågeställningar verkar rimma illa med kyrkans agerande under samma period. Shank skriver:

”John Heilbron, ingen apologet för Vatikanen, prickade rätt när han började sin bok The Sun in the Church med följande ord: ’Den Romersk Katolska Kyrkan gav mer finansiellt och socialt stöd till studiet av astronomi i över sex århundraden, från återförvärvandet av antik lärdom under den sena medeltiden fram till upplysningen, än några andra, förmodligen än alla andra, institutioner.’” (Numbers, Kindle Location 242)

Kom ihåg att det var runt 1200-talet som universiteten uppkom – med aktivt stöd från påven dessutom. Shank påpekar att teologi inte var det enda som studerades vid de första universiteten – ca 30% av allt kursmaterial bestod av ämnen och texter som behandlade den naturliga världen. Dessutom krävdes studier motsvarande en magisterexamen innan man ens hade tillåtelse att studera teologi, vilket innebar att majoriteten av alla studenter aldrig läste teologi eller bibliska studier, utan snarare icke-religiösa ämnen så som logik, juridik, naturfilosofi och matematik. Alla universitet hade inte en teologisk fakultet och nyare universitet fick inte inrätta någon överhuvudtaget innan den senare medeltiden. Shank summerar:

”Om den medeltida kyrkan hade för avsikt att nedslå eller förtrycka vetenskapen, gjorde den verkligen ett kolossalt misstag i att tolerera – för att inte tala om att stödja – universiteten.” (Numbers, Kindle Location 250)

Teologin

Det vore i sammanhanget relevant att också ta upp den teologiska hållning som kyrkan under medeltiden hade till vad vi idag skulle kalla vetenskap, så som studier av naturen, matematik, logik etc. David Lindberg som skrivit det första kapitlet i Number’s antologi attackerar myten att kristendomens uppkomst medförde slutet på antik vetenskap. Lindberg påpekar att kyrkofäderna, särskilt Augustinus, flitigt använde dåtida kunskap om naturen, grekisk naturfilosofi osv. i sina tolkningar av Bibeln och att detta fortsatte att vara vägledande för kyrkan under medeltiden. Vetenskaperna (grekisk naturfilosofi, matematik, logik etc.) skulle inte upphöjas till att ta Guds plats och de hade inte inneboende värde, men däremot var de värdefulla verktyg, inte minst för att kunna förstå Bibeln.

Lindberg sammanfattar den teologiska hållningen som genomsyrade tidsperioden:

”Vetenskapen ska inte älskas, men användas. Denna attityd mot vetenskaplig kunskap skulle frodas under medeltiden och långt in i den moderna tiden. Vore det inte för denna inställning hade medeltida Européer säkerligen haft mindre vetenskaplig kunskap, inte mer” (Numbers, Kindle Location 217)

Lindbergs framställning av kyrkans teologiska hållning till vetenskap under medeltiden går som hand i handske med Shank’s framställning av hur kyrkan faktiskt agerande.

Exempel på vetenskapliga framsteg

Till sist kan det vara relevant för påståendet om den ”mörka” medeltiden att se några exempel på vetenskapliga framsteg som faktiskt gjordes under medeltiden. Mats Selander har sammanställt många av de viktigaste individerna från tidig medeltid till 1400-talet (Selander 2017, ss. 77-82) som bidrog till den vetenskapliga utvecklingen. Även Shank ger en kort lista. Här följer några axplock:

Johannes Philoponos (490-570). Argumenterade mot flera av Aristoteles teser utifrån sin kristna tro och gick emot påståenden som att universum är evigt eller att vakuum är omöjligt. Föreslog även en impetus-teori för rörelse som Buridan och Galileo m.fl. byggde vidare på.

Gerbert av Aurillac (senare påve Silvester II, ca 945-1003). Införde arabiska siffror i Europa.

Vilhelm av Conches (ca 1090-1154). Skiljde på primära och sekundära orsaker, där Gud var den primära orsaken till naturens upprätthållande medan de sekundära orsakerna rörde orsaksrelationer i naturen. Han letade på grund av detta efter oföränderliga lagar i naturen. Kanske låter bekant?

Robert Grosseteste (ca 1170-1253). Betonade användningen av matematiken för att beskriva naturen och bidrog därmed till att grundlägga den matematiska fysiken.

Roger Bacon (1214-1292). Såg vetenskapen som en hjälp att sprida kristen tro. Skrev mycket om optik. Gillade hantverk och teknologi (till skillnad från många av dem som var inspirerade av grekisk filosofi) och spekulerade bl.a. om möjligheten att skapa bilar, flygplan, kanoner och teleskop.

Witelo (ca 1230-1275). Skrev medeltidens största avhandling om optik som i sin tur inspirerade Keplers forskning om ljus.

William av Saint-Cloud (aktiv mot slutet av 1200-talet). Först att använda en slags hålkamera (camera obscura) för att se solförmörkelser.

Thomas Bradwardine (1290-1349). Lyckades formulera en matematisk formel för rörelse som gällde alla situationer. Använde sig av logaritmer, vilket man tidigare hade trott upptäcktes år 1614 av John Napier.

Jean Buridan (ca 1300-1361). Utvecklade en impetus-teori (med inspiration från Johannes Philoponos), föregrep Galileos fysikaliska teorier och lade grunden för mekanik.

Listan kan göra flera gånger längre än detta, men jag tror att poängen blivit tillräckligt tydlig: Den vetenskapliga utvecklingen stannade verkligen inte av under medeltiden.

Sammanfattning

Vi har här sett flera skäl att ifrågasätta den populära uppfattningen att medeltiden var en mörk tid för vetenskapen och att kristendomen (framförallt den institutionaliserade kyrkan) förtryckte dess framväxt. Kyrkans agerande och dess teologiska hållning i stort pekar på att det motsatta är fallet. Kyrkan hjälpte – snarare än stjälpte – framväxten av modern vetenskap. När vi dessutom undersöker vilka framsteg som faktiskt gjordes, ter sig påståendet att medeltiden skulle utgöra en ”mörk” period för vetenskapen ohållbart; det verkar kräva en mycket illvillig tolkning av det historiska materialet.

Shank avslutar sitt kapitel med följande ord:

”Mellan 1150 och 1500 hade fler läskunniga Européer haft tillgång till vetenskapligt material än någon av deras föregångare i tidigare kulturer, till stor del tack vare uppkomsten av, den snabba utvecklingen av och det naturfokuserade kursmaterialet vid, de medeltida universiteten. Om den medeltida kyrkan hade för avsikt att undertrycka frågor om naturen måste den varit fullständigt maktlös eftersom den totalt misslyckades att nå sitt mål.” (Numbers, Kindle Location 304)

Anhängare av konflikthypotesen kan därmed inte använda en så kallad ”mörk” medeltid för att stödja sin teori. Det vore helt enkelt att bygga historiska luftslott.

Referenser:

Shank, Michael H., ”That the Medieval Christian Church Suppressed the Growth of Science”, i Numbers, i Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Location 218-298.

Lindberg, David C., ”That the rise of Christianity was responsible for the demise of ancient science”, i Numbers, Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Location 101-217.

Selander, Mats, Utan Jesus ingen mobil i fickan: Om hur kristen tro lade grunden för modern vetenskap, CredoAkademin, Falun, 2017, ss. 77-82.

Annonser

Varför vetenskapen behöver överge metodologisk naturalism

I vårt samtal om Dokumenterade mirakler som Pennys Kultursällskap arrangerade för en månad sedan sa Humanisternas f.d. ordförande Christer Sturmark att han välkomnar vetenskapliga studier som försöker etablera miraklers existens och att han var säker på att den som lyckas göra det på ett övertygande sätt kommer få Nobelpriset.

Jag blev mycket glad av att höra detta och delar förstås Sturmarks längtan efter att se fler bönestudier och mirakelstudier. Jag hoppas att min bok ska inspirera fler att undersöka vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) och att den filosofiska diskussionen om kopplingen mellan VOTEB, mirakler och Gud fördjupas.

Jag och Sturmark är därmed överens om att vetenskapen inte ska använda sig av metodologisk naturalism (MN). MN är inställningen att vetenskaplig metod inte kan acceptera övernaturliga förklaringsmodeller, även om det överaturliga skulle finnas. I Dokumenterade mirakler illustrerar jag det med:

”…om paleontologen Petter observerar att ett dinosaurieskelett reser sig upp ur jorden och dansar balett är han fri att tro att det han ser är sant, men han kan inte publicera händelsen i en naturvetenskaplig tidskrift då den strider mot den vetenskapliga världsbilden.”

MN är extremt utbrett och är det som vanligtvis praktiseras även av troende forskare. Prästen och teologen Bengt Holmbergs skriver i artikeln ”Att läsa bibeln som om Gud inte fanns”: ”I akademisk undervisning och forskning om bibelns texter är Gud inte med som historisk aktör, impulsgivare, orsak eller påverkande faktor[…] det beror på att vetenskap av alla slag bygger på data som är åtkomliga för alla.”*

Holmberg beskriver detta som nödvändigt när han har undervisat religionsvetenskap på Lunds universitet och studenterna utgör en salig blandning troende och icke-troende, kristna och icke-kristna. Genom att enbart prata om naturliga processer och fenomen är det åtkomligt för alla oberoende av deras livsåskådning, för alla är vi överens om att naturen finns.

Här finns dock två problem. För det första: ett påstående är inte är mer sant för att fler kan acceptera det. För det andra: naturalistiska påståenden är inte nödvändigtvis mer åtkomliga än supernaturalistiska. Även om det skulle vara fler som håller med om historiebeskrivningen att Jesu kropp ruttnade i en grav än historiebeskrivningen att han uppstod, har man fortfarande missat Holmbergs ambition av att vara åtkomlig för alla eftersom en hel del tror att uppståndelsen är ett historiskt faktum.

MN sticker ut från andra vanliga kriterier på vetenskaplighet – observerbarhet, upprepningsbarhet och falsifierbarhet – i och med att MN sätter upp ett kriterium för innehållet i det som ska studeras snarare än att beskriva metod. Kanske vill någon försvara detta genom att hävda att det övernaturliga är omöjligt att observera, upprepa och/eller falsifiera. Men om det vore sant är MN ett överflödigt kriterium, och för att ta reda på huruvida det är sant måste vi överge MN i det vetenskapliga arbetet. Vi kan inte ta reda på om övernaturliga fenomen kan observeras om vi har bestämt oss för att utesluta det övernaturliga från vår undersökning innan den ens har ägt rum.

Forskarna Tobias Hägerland och Cecilia Wassén försöker lösa problemet genom att betona att det är skillnad på det som är sant enligt vetenskapen och det som verkligen är sant: Jesus kanske historiskt uppstod från döden även om en historiker inte kan föreslå det som en vetenskaplig hypotes. Men vetenskapen ägnar sig åt falsk marknadsföring om den inte försöker hjälpa oss veta vad som verkligen händer och har hänt. Vetenskapens självaste existensberättigande är att berätta sanningen för oss. Att då på förhand utesluta en rejäl bit av möjlig verklighet, inte som en slutsats av vetenskapligt arbete utan som en förutsättning för den, är inget mindre än antivetenskapligt.

De flesta forskare är överens om att utomjordingar inte har besökt jorden, men det beror inte på att man på förhand har uteslutit att det omöjligen kan ha hänt. Filosofen Mats Wahlberg har påpekat att om astronomer resonerade kring rymdvarelser som naturalister resonerar kring mirakler ”skulle vi få läsa böcker som klargör att utomjordingar under inga tänkbara förhållanden kan figurera i vetenskapliga förklaringar. Inte ens om de svävar med rymdskepp över alla större städer.”**

Av samma anledning är det irrationellt att betrakta mirakler som ovetenskapliga innan man ens försökt hitta dem vetenskapligt. Därför måste den metodologiska naturalismen överges.

Här kan du läsa mer om Dokumenterade mirakler.


Referenser

*Holmberg, Bengt, 2008: ”Att läsa bibeln som om Gud inte fanns”, Svensk Teologisk Kvartalskrift, vol. 84, nr. 2, ss. 58–64.

** ”Kristen tro visst förenlig med vetenskap”, Dagen, 10 februari, s. 20.

Vilken religion är sann? – Del 1

Att välja en religion att tillhöra – om man väljer någon överhuvudtaget – är ett av de största besluten en människa fattar under sitt liv. Innan en person gör detta val, vilken efterforskning behöver denne ha gjort innan? Behöver den göra någon överhuvudtaget?

Vägen till att fatta ett sådant beslut kan se ut på många olika sätt. För vissa personer tas beslutet efter djup efterforskning, vilket vi ser i personer som Lee Strobel och J Warner Wallace. Dessa två personer, ena journalist och andra mordutredare, blev kristna efter att ha undersökt evangeliernas trovärdighet. För andra tas beslutet efter en upplevelse av något slag, vilket till exempel ses hos många muslimer i Mellanöstern som blir kristna efter att ha mött Jesus i sina drömmar. Och för ytterligare andra kan det vara av att de hört religionens budskap sedan barnsben och sedan själva valt att tro. Förutom dessa tre sätt finns det säkert minst ett tiotal andra sätt att komma fram till vilken religion man vill tillhöra.

Men med tanke på mängden religioner som finns därute, hur väljer man? Behöver man undersöka alla religiösa böcker för att veta vilken som är rätt? Och behöver man undersöka varje religion för att veta vilken som är sann? Om vi bara tar de fem största religionerna innebär det att en person skulle behöva jämföra kristendomen, mot islam, mot judendom, mot hinduism, mot buddhism. Det innebär då också att Bibeln behöver jämföras med Koranen, med Tanakh, med Vedaskrifterna och med Tripitaka.

Första steget i beslutet att välja vilken religion att tillhöra är att erkänna att alla religioner har exklusivistiska anspråk, dvs. att varje religion har trosuppfattningar som innebär att endast deras religion är sann och övriga religioner inte är det. I detta första steg ingår också att inse att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt. Detta går lätt att undersöka genom att till exempel titta närmare på de anspråk som religionerna gör när det kommer till exempelvis synen på Gud/gudar, livets uppkomst, frälsning, efterliv m.m. Detta innebär till exempel att de monoteistiska religionerna (det finns bara en Gud) och polyteistiska religionerna (det finns flera gudar) säger emot varandra. Detta finner vi enkelt stöd för om vi utgår från logikens andra lag, motsägelselagen. Denna lag säger att två motsägelsefulla saker inte kan vara sanna samtidigt, till exempel kan det inte vara sant att jag både existerar och inte existerar samtidigt. Applicerat på religionsfrågan innebär det att religioner som menar att det bara finns en enda gud och religioner som menar att det finns flera gudar inte båda kan vara sanna samtidigt.

Ett annat exempel på att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt är deras syn på frälsning. Om vi bara undersöker synen på det inom två av de monoteistiska religionerna, islam och kristendomen, ser vi att de har olika anspråk, som gör att inte båda kan vara sanna samtidigt. Islams syn, i stora drag, utgår ifrån att frälsning kommer ur att en människas onda gärningar är färre än dennes goda gärningar, likt en vågskål där de goda gärningarna ska väga tyngst. Kristendomen anser istället att frälsning inte kan komma från människan själv utan genom tron på Jesus Kristus, som anses vara Guds son. Tillgång till himlen (frälsning) kan alltså inte både komma från människan själv – som islam främst förespråkar (genom att göra fler goda än onda gärningar) -, och samtidigt inte komma från människan själv  – som kristendomen förespråkar (tron på Jesus som frälser). Förutom dessa två exempel finns det flera andra sätt att dra slutsatsen att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt, och att de har trosuppfattningar som exkluderar att andra religioner också är sanna.

Det finns däremot flera vanliga liknelser som argumenterar för motsatsen, som menar att alla religioner egentligen är desamma i grunden. Det finns till exempel liknelsen om att “alla stigar leder till toppen av berget” eller liknelsen med elefanten och de blinda skötarna som beskriver olika delar av elefanten. Dessa liknelser lyckas fånga in att religioner har likheter men fallerar i att beskriva religioners olika trosuppfattningar på ett sanningsenligt och ärligt sätt. En känd apologet, Ravi Zacharias, beskrev det såhär “There are fundamental differences [between religions], at best there are superficial similarities. [However,] I often wrongly hear that all religions are fundamentally the same and superficially different.” Vad han beskriver är alltså samma sak som jag argumenterar för ovan: det finns likheter mellan religioner, men deras svar på grundläggande frågor är de djupgående olika – och därmed exklusiva varandra.

Så första steget mot att välja religion är att erkänna att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt. Men för att välja religion, måste alla frågor jämföras för alla religioner? Är det ens möjligt att göra det? I nästa blogginlägg tänkte jag diskutera denna fråga lite närmare, och framförallt hur man kan undersöka trovärdigheten och sannolikheten för en religions sanningshalt. Men hur skulle du själv angripa denna fråga? Hur skulle du gå tillväga för att välja religion, om du inte redan gjort det? Finns det sätt som är bättre och sämre att göra det på?

Är jag med i en sekt?

För drygt två veckor sen befann jag mig på andra sidan jorden och närvarade på en konferens med kyrkan min församling tillhör. Vi var nästan 2000 personer samlade, alla med samma fokus; att evangelisera och följa Jesus mönster med lärjungaträning. Förutom en del evangeliserande på gator, var vi till största del samlade i en stor sal och lyssnade på predikan, diskuterade, lovsjöng och bad. Under dessa stormöten dök en tanke upp i mitt huvud ett par gånger under dagarna som konferensen höll på, vilken kommer vara fokus för detta blogginlägg.

“Är det här en sekt?”

När jag såg ut det enorma människohavet, när nästan alla hade armarna upplyfta eller när alla gjorde samma rörelse (pga en del ur en lovsång) eller sa samma sak (för att uppmuntra varandra) blev den uniforma sekt-liknande känslan ibland påtaglig och denna tanke dök upp i mitt huvud. När sedan kyrkans huvudpastor talade och han fick starka applåder efteråt, tänkte jag  “Är han denna kyrkas karismatiske ledare, som sekter brukar karaktäriseras utav?” När han själv sa att folk hade frågat eller sagt till honom att han var med i en sekt, så matchade det tanken som dök upp i mitt huvud vid dessa fåtal gånger.

Det får mig att tänka på när jag under förra terminen handledde jag en grupp psykologstudenter (pga min position som undervisande doktorand) i en diskussion kring sekter i en kurs om grupp- och socialpsykologi. I slutet av diskussionen, när de diskuterat de socialpsykologiska delarna av hur sekter bildas, vilka människor som dras med och vad gemenskap i sekter innebär, frågade jag dem följande fråga, med syfte att utmana: “Kan ni som framtida psykologer, med denna kunskap om sekter, själva bli indragna i en sekt?” De svarade att det kunde de säkert. Och samtidigt som jag frågade detta tänkte jag själv på de tillfällena när andra skämtsamt har sagt till mig att jag tillhör en en sekt eller, mindre skämtsamt, sagt att jag är hjärntvättad på grund av min tro.  

800px-Carved_Rope_Knot_-_Detail_of_sculpture_in_St_Michael's_Cemetery,_Dumfries_-_1
Att vara bunden och ofri i en sekt, är det samma sak som att vara kristen? Bild: Wiki Commons

Att bli kritiserad för att tillhöra en sekt som kristen tycks inte vara något nytt påfund. Paulus, den tidiga aposteln, blev själv anklagad för samma sak. I Apostlagärningarna 24:5 kan vi läsa att Paulus blev anklagad för vara “en samhällsfara” samt vara ledaren för “nasareernas sekt”. Längre fram (Apo 24:14-16) kan vi läsa att han försvarade sig mot dessa anklagelser genom att säga “Men det bekänner jag för dig att jag enligt ‘den vägen’ som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna.” Finns det något i den kristna tron som påminner om en sekt, då? Är vi en samhällsfara? Kristna anses ju typ redan vara det i vissa länder, där till exempel religion är förbjudet.

Låt oss undersöka vad en sekt är då. Sekter karaktäriseras bland annat av att ha en, stark karismatisk ledare, att vara slutna från utomstående grupper/samhället, ha stark gruppgemenskap och påtaglig “groupthink” (medlemmar i gruppen håller med om saker utan att yttra saker som kan vara motsägande mot den rådande normen, t ex för att inte uppfattas som onödigt tvär eller vara “outlier”).

Är jag, och mina kristna syskon runt om i världen (och kanske specifikt mina syskon i kyrkan på andra sidan jorden som vi besökte), med i en sekt då? Låt oss undersöka de olika delarna. Den starka, karismatiska ledaren skulle då behöva vara Jesus. Följer vi en pastor eller präst mer än Jesus kanske det skulle kunna vara en sekt. Faktum är att många sekter har religiösa inslag, men där innehållet eller strukturen för gemenskapen är förvrängt än från Bibelns övergripande innehåll. Men för oss kristna är det Jesus som vi följer och tillber. Utgör Hans lära något som skulle kunna liknas en samhällsfara då? Eller som pekar på att vi ska sluta oss från omvärlden? Nej, snarare tvärtom. Vi uppmuntras att söka kontakt med andra, evangelisera, hjälpa människor och visa att vi är Jesus lärjungar genom att leva ett liv fullt av goda gärningar och helighet. Har vi groupthink och säger inte emot? Vi är förvisso fria att kritisera Jesus och Hans lära, men vi kan ofta göra det aktiva valet att sätta Hans lära före vår. Det betyder inte att vi blint måste följa denna ledare. Men om Han är den kristna Guden – en fullkomlig, all-vis och kärleksfull Gud – , finns det någon bättre att följa – inklusive oss själva?

Under konferensen drog jag sedan slutsatsen att “Nej, jag tillhör inte en sekt”. Jag tillhör Jesus, och med det Hans grupp av lärjungar. Genom den grupp jag numera tillhör – Guds älskade barn – är jag förevigt fullkomnad i min nya identitet och liv. Låter det som ett sekt-likt påstående? Kanske. Men inte om evangeliet är sant.

 

/ Hajdi Moche

Är lycka meningen med livet?

I mitt förra inlägg skrev jag om hur människans längtan efter fullständig lycka pekar mot Gud. Men denna längtan efter lycka, och sökandet efter lycka, är den rätt? Och med rätt menas om den strävan verkligen ska utgöra meningen med våra liv? Många menar, antingen explicit eller implicit, att livet handlar om att bli lycklig, och helst så lycklig som möjligt. Det kan innebära att uppfylla sina drömmar eller sig själv samt att sträva efter att ständigt nå en fylligare lycka. (Just dessa ambitioner kan dock vara produkten av en individualistisk kultur. I en mer kollektivistisk kultur kanske ambitionen ser annorlunda ut, men även där finns idéer om hur lycka nås.)

Men är denna ständiga strävan efter lycka en strävan som kommer ge oss tillfredsställelse en dag? Tesen här kommer vara: nej, meningen med livet är inte att bli lycklig – oavsett hur man konstruerar lycka. Låt oss först göra en parallell till detta utifrån hur positiv psykologi studerar lycka, och sedan beskriva skillnaden mellan vad samhället tenderar att lyfta fram som meningen i livet och vad det kristna budskapet säger.

I förra inlägget beskrevs positiv psykologi kort; vetenskapen som bland annat undersöker vad som gör människor lyckliga eller vad som skiljer lyckliga från mindre lyckliga människor. När man studerar lycka inom detta område finns det främst två sätt att tänka kring och mäta lycka: hedonism och eudaimonia. När lycka studeras utifrån hedonism mäts det på tre sätt: mängden positiva känslor, mängden negativa känslor samt livstillfredsställelse. En hög lyckonivå är därmed många positiva känslor i relation till få negativa känslor och en hög livstillfredsställelse. Eudaimonia handlar istället om att skapa ett varaktigt tillstånd av välgång i livet. Här eftersöks inte känslor eller intensiva stunder av lycka utan fokus ligger på att skapa ett blomstrande (“flourishing”) liv med mening och dygder. Det betyder att lycka här inte kommer ur att göra saker som ger positiva känslor, utan att göra sådant som istället känns meningsfullt eller dygdigt. Ett sådant exempel är att uppfostra barn, vilket stundtals kan innebära väldigt många negativa känslor men som ofta ändå upplevs meningsfullt och lyckosamt. Eudaimonia innebär därmed att positiva känslor inte är målet, till skillnad från hedonism, men likväl att positiva känslor kan komma ur andra saker man gör.

På liknande sätt som hedonism och eudaimonia har två olika perspektiv på hur positiva känslor och lycka hänger ihop – antingen att de är ett viktigt mål eller att de följer av andra handlingar – kan en parallell göras till synen på lycka och meningen i livet. Enligt dagens samhälle finns yttringar som menar att meningen med livet är att uppnå och uppleva lycka (oavsett om man tänker på lycka utifrån hedonism eller eudaimonia). På samma sätt som positiva känslor är mål för lycka enligt hedonism, så är lycka målet med livet enligt dagens samhälle. Om meningen med livet istället beskrivs utifrån kristendom, kommer slutsatsen kring lycka se annorlunda ut och liknas vid eudaimonia:s syn på positiva känslor och lycka. Den kristna världsbilden säger att meningen med livet är att lära känna och leva för Gud. Målet i livet är därmed att ha en relation med och leva för Gud, inte att uppnå lycka. Men detta mål kommer innebära likväl lycka. På samma sätt som positiva känslor är en följd av ett blomstrande och dygderikt liv enligt eudaimonia, är lycka en följd av att ha en relation med och ära Gud enligt den kristna världsbilden.

I ett nästkommande inlägg kommer relation med Gud vidareutvecklas och förklaras, men här är fokus på lycka och meningen med livet. Denna extremt stora fråga, som människor i alla tider har brottats med, har sitt svar i Gud. Detta behöver inte innebära att kristna personer har “all figured out” utan frågan kan vara stor även för den kristna. Att livet däremot existerar och att människan söker mening i sitt liv pekar på Guds existens. Och vice versa, Guds existens pekar mot att livet har mening – vilket är varför människor genom världshistorien har sökt efter denna mening.

Frågan om mening är också möjlig att klargöra genom att dela upp den i meningen med livet och meningen i livet. Detta går att beskriva på följande sätt: syftet med vår existens utgör meningen med livet, medan innehållet i vår existens utgör meningen i livet. Vi kan fylla våra liv med lycka, men det är inte meningen till vår existens. Faktum är att första gången jag hörde det kristna svaret på frågan kring meningen med livet tyckte att svaret var rätt trist (vid den tidpunkten var jag inte kristen). “Var det allt?”, tänkte jag. Det kristna svaret på meningen med livet och lycka tyckte jag lät förminskande, trist och kanske till och med inhumant (fokus är ju på Gud istället för på mig själv). När jag nu, som kristen, tänker på den reaktionen ser jag hur extremt fel jag hade – denna uppfattning kunde inte vara mer fel. Att leva för och med Gud är meningen med (och i) livet – och det livssyftet medföljer en lycka och frid som är så djupgående att inget annat går att mäta upp mot det.

Kan apologetik bli kontraproduktivt?

En intressant och och måhända oväntad fråga möter oss idag, när vi också säger tack för samarbetet så här långt och Guds välsignelse över fortsättningen till Teddy Donobauer! Frågan som ställs handlar om apologetikens verkan och har bäring på dess yttersta syfte. Från min synvinkel så är syftet ett slags kombination av olika ingångar som givetvis ahr olika verkan, för likväl som att få del av evangeliet i kortform:
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.
Likväl som att det kan antingen mötas med öppna eller stängda öron och ögon och hjärtan av den sin inte är kristen så kan apologetiken mötas olika, för någon en väg in till gemenskap med Jesus, för andra ett sätt att bygga upp än fler falska hinder framför sin dörr.

img_9533
Se, jag står vid dörren och bultar.Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. (Uppenbarelseboken 3:20)

Som påminnelse till oss som sysslar med apologetik tjänar också att fundera på syftet med det vi gör, allt bör göras utifrån att fler ska få lära känna Jesus, intet bör göras för att briljera på någons bekostnad, allt göras i kärlek, och kanske får jag lägga till, i vetskap om att sanningen är Jesus och sanningen är det som gör oss människor fria!
Så med detta innanför västen så ger vi oss in i denna slutproduktion på detta forum!
/ Martin Walldén, bloggredaktör

Kan apologetik bli kontraproduktivt?

Under några år har jag nu följt med i detta forum och delgivit en del åsikter och insikter som alla inryms under begreppet ”försvar för den kristna tron”. Detta är mitt sista inlägg och en avskedshälsning till både medaktörerna och detta forums läsare. Skälen till att jag väljer att avsluta mitt deltagande är flera. Vid 72 års ålder saktar man ner frivilligt innan man tvingas till det av hälsoskäl. Med en full agenda i en rad andra fora blir det för lite tid över för att riktigt hänga med i alla turer och propåer och att hinna svara på olika stråk och strata inom området. Det blir liksom varken hackat eller malet som ordspråket säger. Ett annat skäl är att livet lär en att man inte behöver synas jämt för att få lov att finnas. Och sist men inte minst: ingen är oumbärlig!

Men det rubricerade skälet väger tyngst, även om det ser ut som en fråga endast. Frågan är dock retorisk och det är det jag vill visa i mitt sista inlägg. Det kan inte hjälpas att jag förmodligen upprepar några saker som jag och andra även tidigare har pekat på. Ni får ta det som att gubben börjar bli geggig i roten!

Kristen apologetik syftar till att göra det kristna tron minst lika sannolik som ett tolkningsparadigm för livet som alla andra motsvarande modeller. Den tar alltså upp tävlan på en viss specifik spelplan för att i (mer eller mindre) ädel kamp mot andra livsåskådningar presentera sig som ett fullvärdigt alternativ till en helhetssyn på den förnimbara verkligheten. På den nivån är apologetiklaget utrustat med filosofer, logiker, retoriker, teologer och en rad ’bröbackar’ med anfallares agenda samt någon sjukvårdsman som är där för att omhulda de blesserade i de ordstrider som uppstår mellan laget och världen. (En del skulle kalla bröbackarna för evangelister med en envis störighet att jämt dra in Gud och eviga personliga val i debatten.)

Att göra den kristna världsbilden sannolik och attraktiv är alltså en av dess föregivna ”verksamhetsberättelser” och då självfallet målsättningar. För att detta företag skall anse sig ha lyckats har alltså människor som tidigare inte hade någon uppfattning, eller var fientligt inställda till ”kristendom”, ändrat ståndpunkt och ser nu Kristendom som en plausibel och helt möjlig livshållning. Intellektuellt har de förstått att trons olika utsagor hänger samman på ett relativt förnuftigt sätt och de har fått möta sanna och verifierbara utsagor som underlag för att också anse att en rad, om än inte i strikt naturalistiskt vetenskaplig mening, har ”bevisbara element” ändå kan vara ’sanna’ i en eller annan mening. I takt med att de insett att deras egen förkristna verklighetsuppfattning inte var mer vetenskapligt bevisbar än kristendomens har de hunnit inse att vetande inte förkommer utan ett mått av troende, oavsett vilken världsbild de har haft.

De kan således ha drabbats av en insikt om att det inte bara är förnuftigt att vara kristen och därmed utsätta världen för en granskning i dess ljus, utan de kan till och med anse att en personlig delaktighet i något av de fora som kallar sig ”kristna församlingar” är ett logiskt steg. Tron på kristendomen tycks förutsätta delaktighet i en organiserad ordning och medföra en gradvis anpassning till den psykosociala miljö i vilken denna världsbild uppehålls och omhuldas.

img_9534
Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika, fulla ljus därinne klart få skina. Då blir Guds under sett och känt! (Svenska Psalmboken m. fl. nr. 109 Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid

När de har förstått att målet för kristen tro är en karaktärsdaning med följande livsresultat: ”Andens frukt, å andra sidan, är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet; inga lagar förbjuder sådant, tvärtom”så har de inga tunga skäl att inte vilja få se dessa egenskaper i sina egna liv. Men stopp och belägg! Nu har vi ju plötsligt glidit över från apologetiken som en rent akademisk, intellektuell och filosofiskt betingad uppsättning av försanthållanden, och vi har krupit in under skinnet på människan och hävdar att det skulle ha varit något fel på oss innan detta skedde!? För det där som skulle kunna vara en livskvalitet är ju inte detsamma som den apologetiska dialektiken. Den förutsätter inga förändringar på etiska och moraliska områden. Apologetiken kan förbli ’ren’ och skär intellektuell pingpong som bara leder till fler diskussioner utan livsavgörande betydelse. Det kan den, och det lyckas den tydligen med och det är inte så få som tror att det är dess ”raison d’etre”, dess skäl att existera. Dess mindre välartade tvillingbroder är polemiken, som ofta uppstår i dess kölvatten och som sällan tillför mer ljus men ofta betydande hetta i debatten.

 

Men apologetik som inte har till målsättning att förändra människan är inte ”kristen”. Jag är fullt på det klara med att inte heller tillhörighet till en ”kristen” församling med nödvändighet har personlig karaktärsdaning som mål. Men då är det heller inte en ”kristen” församling i någon reell mening. Men säger många, är det inte bra förmätet att hävda att en människa verkligen behöver förändras?(Särskilt om man jämför vanliga hyggliga människor med t e x de högerkristna krafterna i USA, typ liksom.) Är det inte så att Gud, om Gud är kärlek, accepterar oss som vi är? Hur kan du påstå att jag skulle vara på något sätt en sämre människa än du bara för att jag inte är ”kristen”?

Det beror alldeles på med vilken rätt vi kallar något alls för ”kristet”.

Allting vi vet om kristen tro har sitt ursprung och sin inramning och framtida utvärderingschema fastlagt i sitt urkund. Det är biblioteket ’Biblias’ mening och syfte och plats. När något kallas ”kristet”, trots att det på alla väsentliga punkter avviker från Bibeln, så finns det inget skäl att fortfarande använda den nomenklaturen. Vem skulle komma på tanken att skriva ut Karl Marx ur ”Kapitalet” och sedan hävda att man kan äta upp kakan men ändå ha den kvar? Om ”kristen” inte solitt och exklusivt baseras på ”Kristus” är resten snömos, rappakalja och förvanskning av urkund.

image
Bibelns världsbild i centrum

Hur beskriver Bibeln människan? Som både en ”kunde ha varit” och ”men är inte”. Eller för att beskriva det från samma text som den positiva karaktärsdaning som indikerades ovan: ”köttets gärningar (dvs den naturliga människans) är tydliga och manifesta: otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, trolldom, ovänskap, kiv, avund, vrede, genstridighet, tvedräkt, partisöndring, missunnsamhet, mord, fylleri, vilt leverne och annat sådant om vilket jag säger er, precis som jag har varnat tidigare, den som håller fast vid dessa aldrig kan bli delaktig i Guds rike.” Tala gärna om för mig hur väl den beskrivningen stämmer med vad som dagligen strömmar ut i alla de info- flöden som fyller allt livsutrymme med oöverskådliga floder av digitalt skräp. (Läsaren är förstås undantaget som bekräftar regeln.)

Apologetik som enbart mental ekvilibrism rår inte på människan sådan hon ter sig och är. Och framför allt är det ingen apologetik i sann kristen mening om den inte utmanar människan på den väsentligaste punkten av alla. ”Du skall inga andra gudar ha vid sidan om mig”. Varje människa har en ”gud” vare sig de vill tillstå det eller ej. För de som kallar sig agnostiker eller ateister är deras Gud deras eget Jag, deras totala tillit står till deras förmåga att utesluta ”Gud”, helt beroende på deras egen tankeverksamhet. För den ohämmade materialisten är det makten över konsumptionen, över pengar och andra inomvärldsliga statusmarkörer. För naturalisten är det ”Naturen’ som är gud. För den vetenskapligt högutbildade är det ”vetenskapen”, och så vidare i all uppfinningsrik mångfald. För de som identifierar sig efter sin sexualitet är det könet och lusten. Det finns knappast någonting i den skapade världen som inte har blivit föremål för någons tillbedjan.

Ingen blir ”kristen” utan att detta ”jag” i grund kapitulerar inför Kristus. Det är inte en huvudsak, det är en hjärtesak. Tusentals människor är lockade att tro att medlemskap i en kristlig förening är vad som ”krävs” eller är liktydigt med att förefalla vara kristen. Inte ens att vara en godhjärtad understödjare av välgörenhet eller ”internationell rättvisa” är i sig att vara kristen. Det är lika otroligt att goda gärningar skulle förvandla dig till en ”kristen” som att du skulle bli bil för att du föddes i ett garage. Även de onda gör gott åt sin hund och katt.

Det är här som det blir tydligt: Kristen apologetik som inte för var människa till insikt om sitt avgudaaltare, eller som rent av skapar en illusion om att ”Din Gud” är nöjd med att du tänker på honom ibland är fullständigt kontraproduktiv. Det kapslar in och döljer nämligen då vad den ”Kristna” tron har som enda kärna. Varken det intellektuella försanthållandet eller det egenrättfärdiga ’godhjärtade’, varken den religiösa likriktningen eller den kristendomliga verksamheten har något att komma med inför detta: ” Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig ska komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Fars vilja. Många ska säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med ditt namn och drivit ut onda andar med ditt namn och gjort många kraftgärningar med ditt namn? Men då ska jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni förbrytare.” ”Jag har aldrig känt er.” Den som inte inser hur ryslig den möjligheten är att få det tilltalet i tidens slut har långt till Himmelriket. ”Ni har aldrig, trots alla timmar av diskussion i religiösa frågor kommit ett steg närmare till att lära känna mig. Ni talar om mig men inte med mig, ni filosoferar om mig men vägrar komma till mig. Ni läser skrifterna för ni tror att ni hittar sanningen i dem, men vill inte komma till mig för att få det liv om vilka de vittnar.”

Men ser du: en apologetik som effektivt döljer denna utgång för någon är kontraproduktiv och istället för att leda till att varje människa omvänder sig och gör bättring från sin onda väg leder den till att själva duktigheten i argumentationen om kristliga ting immuniserar mot det som är evangeliets kärna: ”Detta är evigt liv, att de känner Gud och den som Gud har sänt: Jesus Kristus.””Vad hjälper det en människa om hon vinner varenda debatt på SAS forum men förlorar sin själ?

img_9535
”Följ mig,” säger Jesus, på vilket vi var och en har att respondera

Jag har fått lite bassning då och då för att jag ’predikar för mycket’. Nå det blir inget mer av det störningsmomentet från min penna. Jag har sagt mitt. Om ”apologetik” immuniserar människor mot evangeliets totalangrepp på den förlorade människan för att rädda henne från sig själv, och som vaccinerar mot omvändelsens nödvändighet, och att detta är vad människor vill ha, så är det ingenting som jag kan stå upp för, varken på SAS eller på något annat forum i livet. Kristus gav inte sitt liv för att jag skulle drälla med sanningen eller humma och ahaha om vad som står skrivet.

Jag vill kunna träda fram inför Kristi domstol med ett glädjebankande och tillbedjande hjärta, utan fruktan och utan att skämmas för evangeliet. Hans godkännande är värt allt. Mitt bästa för Hans högsta.

Teddy Donobauer
Doncaster 28 november 2018

Veckans boktips – En enda Gud Allah eller Jesus?

Veckans bloggpost är ett boktips, för att få stämningen kanske följande slinga kan hjälpa någon del av oss? !

Idag tänkte jag säga några ord om en lite djupare bok, men kanske ändå mer lättläst, än Repor i bordsskivan som var aktuell i inslaget ovan, boken heter:

En enda Gud Allah eller Jesus? – En före detta muslim granskar bevisen för islam och kristen tro. 

och författaren heter:

Nabeel Qureshi

Betraktad som en deckare så ger denna bok ytterst lite spänning, man kan liksom i titeln ana hur det kommer att sluta (En före detta muslim granskar…, Ja, få se, vilket av alternativen kommer att vinna efter 352 sidor?) så oavsett hur mycket Quereshi skulle försöka skapa någon osäkerhet om hur det kommer att gå, eller vad han kommer att finna starkast argument för, så är det inte en spänningsroman. Det blir lite som att göra en film om Titanic där spänningsmomentet skulle kretsa omkring ifall hon kommer fram hel och hållen till New York eller inte, vilket de flesta nog vet svaret på. Dock så är det så att populära filmer om detta drama ändå kan göras, men ur en annan vinkel, vilket också är denna boks strategi!

Som ateist vad har denna bloggpost med mig att göra?

För en kristen kan man kanske ana att det finns en poäng att läsa denna bok, att ta del av argumenten och jämförelsen med den muslimska tron, men om man har en ateistisk tro då? Finns det någon poäng eller behållning då? Eller något skäl att läsa den?

Ett skäl skulle nog vara för att ytterligare kika på detta med huruvida man kan klumpa ihop religion i en klump, här får man en rätt god och lättillgänglig jämförelse mellan de två största av världens religioner, två varom det ofta sägs att de har en gemensam grund, samma Gud med mera.

Eller som muslim?

Om man är muslim då, vad finns det för skäl att läsa den då? Kanske just att den inte utgår ifrån ett kristet perspektiv på Koranen, sanning, islam, Jesus och andra frågor utan börjar i hur en muslim resonerar om saken. Följer man då tråden genom boken så kommer man kanske till en punkt där man behöver hitta svar på invändningarna från bokens författare för att kunna vidhålla sin tro, eller får gå emot sitt förnuft.

Själva bokrecensionen

Rent läsmässigt är den gott skriven genom att vi får följa Qureshis resa i förhållande till lärosatser, i förhållande till sin muslimska kultur och sina kristna vänner, vi ställs inför bokens olika resonemang och frågeställningar och överväganden tillsammans med en person som brottas med dem och samtidigt en som förklarar varför just vissa frågor innebär en brottning; för en muslim är ju självklart inte frågan om det kan finnas en transcendent Gud någon stor sak (som när en ateist och en kristen samtalar om sin respektive tro, men däremot att eller om Jesus dog på korset (vilket för många, särskilt forskare och akademiker, i Sverige och Europa och USA nog i stor utsträckning ses som ”säkert som ‘amen’ i kyrkan”).

Ännu ett skäl till att läsa denna bok är att den ger lite mer varför Qureshi blev kristen, och hur några andra blev det, trots att det kostade på att konvertera (bland annat möter vi en kvinna från Saudi-Arabien), men det är ändå mer som en bakgrund, om än effektfull och läsvärd, än själva berättelsen (han har skrivit mer om detta i boken Jag sökte Allah och fann Jesus).

Nya lärdomar eller återupptäckande är en annan väldigt stor behållning av boken. Allt ifrån hur Koranen tillkom, att den inte tillkom på arabiska, att den är väldigt väldokumenterat utrensad och ansad, de filosofiska implikationerna av en evig Koran, av hur Paulus och kyrkomötet i Nicaea används på ett rätt så ohistoriskt sätt, hur en muslim relaterar till Koranen och invändningar emot densamma, hur man ser på Muhammed och hans roll, vad som faktiskt finns för källor till Koranens tidiga historia och Muhammeds liv och leverne.

Några exempel på ämnen som behandlas:

  • Sharia kontra evangeliet
  • Tawhid eller treenigheten
  • Muhammed eller Jesus – två olika religionsstiftare
  • Dog Jesus på korset? ”Men de dödade honom inte och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så” (Sura 4.157)
  • Uppstod Jesus från de döda?
  • Påstod Jesus att han var Gud?
  • Är Muhammed Guds profet?
  • Är Koranen Guds ord?

De flesta av dessa ämnen är för mig inte nya, till och med rätt så välprenetrerade, och ändå så är vinkeln lite annorlunda så att det tillför mig nytt, eller så är en viss aspekt av dessa frågor lite annorlunda i samtal med en muslim vilket ger lite andra infallsvinklar vilket öppnar och vidgar vyerna!

Omdöme

Jag tycker boken är välskriven och lättillgänglig, särskilt inledningsvis då man får följa personer och får frågor som ansluter till ämnet, mot slutet är det som om författaren hoppas och tror att vi är med på tåget utan så många sådana extra sidvändarfinesser, och det är vi nog många av oss, men det ger en känsla av att boken är lite mindre välarbetad i slutet vad gäller läsupplevelsen. Boken är dock skarp i sina slutsatser, vänlig i sitt bemötande av den andre och eftersom vi som läser den vet att den är på stort allvar för åtminstone författaren så vill i alla fall jag gärna ta del av det som står och då detta också är skarpsinnigt och till och med ger ny kunskap och nya perspektiv (trots att rubrikerna inte ger skäl kanske att det) då är det bara att rekommendera boken!