Etikettarkiv: Religion

Vilken Jesus ska jag tro på? – En bokrecension

Det har blivit en del böcker lästa, det har blivit en del bokrecensioner skrivna, ändå kommer det ännu fler, kanske dags att påminna om vad böckernas bok säger om detta?

För övrigt, min son, ta varning:

Det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.

Predikaren 12:12

Jag gillar böcker och jag gillar böcker om Jesus och jag gillar böcker om den historiske Jesus och jag gillar böcker om den historiske Jesus med många fotnoter för vidare studier.

Det här är en bok som jag liksom endast i förbifarten och inte av intresse bar med mig ut från det dignande bokbordet som Duvan dukade upp: Vilken Jesus ska jag tro på? av Lee Strobel , betalat den har jag dock! Men den hade en ganska jobbig titel, jag för min del var inte så intresserad i fler frågor än om den Jesus som framträder i Nya Testamentet är samma som den historiske Jesus. Därför blev den stående i bokhyllan länge, men då jag väl tog fram den så visade det sig att denna lilla skrift (nåja drygt 300 sidor, men i alla fall) innehöll en hel rad pärlor! Så för att inte du ska göra samman misstag som jag och låta denna stå orörd allt för länge så kommer här en slags recension och lite exempel på vad man kan finna innanför pärmarna (om du ärver boken efter en botaniker så kan du förstås finna än mer än det jag berättar om).

d103a368-4d54-4919-a022-824b7d8fb017-1699-000000636e154c84_file
Gömmer sig en skatt eller rent av en godispåse innanför dessa pärmar? Ja, faktiskt också för någon som är van att läsa apologetisk litteratur!

Det som kanske direkt slår en vid påbörjandet av att läsa denna bok är att den, likt ofta i Strobels fall, börjar med något intresseväckande, här utifrån sitt besök i Evergreen Cementary där drygt 400 personer tragiskt ligger begravda efter ett stort kollektivt självmord (förutom barnen som itvingades gift), allt detta på grund av att de följt en falsk messiasgestalt i döden. Han tar sitt avstamp i denna tragedi med tanken om att:

Trosläror får väldigt påtagliga konsekvenser. (Sid. 8)

Så boken är mestadels lättläst, men med relevanta exempel och ovidkommande, men tolkande berättelser från Strobels eget liv och från andra sammanhang, en god läsbarhet således!

Men har den något innehåll då? Jo, det få jag säga! Den är indelade i 6 ”Utmaningar” för en klassisk bild av Jesus, de flesta är mer eller mindre aktuella i nutiden, en del har varit i säck innan de kom i påse (alltså varit ett sätt att angripa den klassiska bilden av Jesus under långa tider).

Vi börjar i Tomasevangeliet och dess kompisar. Här är en av huvudlinjerna att de gnostiska evangelier som framträder ofta i debatten som ska ha bevarat en ursprungligare bild av Jesus och som blivit bortpetade ur Bibeln, denna syn har svårt att hävda sig då den granskas. Dels är källmaterialet inte äldre än för de evangelier som finns med i Bibeln, dels så är de tydligt bortkopplade ifrån den semitiska värld som Jesus levde i, dels så visar han på att man kan finna ett mått av skiljaktigheter i den tidiga kristna världen, men inte på en del punkter där de nu framförda berättelserna om Jesus skiljer sig stort.

En rad dokument med jesusberättelser som inte finns med i Bibelns Nya Testamente tas upp för diskussion.

Sedan fortsätter man med att ta upp om kyrkan förvanskat texterna, man kikar på vad vi kan veta om evangeliernas trovärdighet då vi inte har tillgång till originalskrifterna.

Jesu uppståndelse tas upp och här kommer en del saker som är gott att ha i bakgrunden då man samtalar om kristen tro, antingen från en kristen eller ateistisk tro, till exempel den genomgång av fakta som förklarar varför det historiskt återstår att tro på en uppståndelse för den avrättade Jesus från Nasaret, eller ha en rätt avancerad annan form av förklaring, en som har svårt att klara av Ockhams rakknivDet är vad historien ger oss för valmöjligheter. Denna utmaningsdel tar också upp en del alternativa hypoteser och synar dem i sömmarna, till exempel detta att Jesus svimmade av på korset och kom till sans igen i graven.

Jesus var en gammal hednisk gud! Är en utmaning som boken tar sig an. Den visar på att de påstådda likheterna inte är så stora och att beläggen för att en stor del av dem fanns före Jesus från Nasaret är mycket tveksamma, det tycks mer än troligt att en del av dem snarare lånar från berättelsen om Jesus! 

Borde man inte få välja vad man ska tro på? Är inte Bibeln och kristen tor lite intolerant? I avslutningen tas denna och en del andra frågeställningar upp och diskuteras.

img_7405
Kan man bedöma några bevis efter att ha läst boken?

Till slut, hur är den som apologetisk litteratur? Jag blev glatt överraskad efter att ha lösgjort boken från sin långa olästhet i bokhyllan, den ger en god bild av varför det är värt att ta upp en bok till; Bibeln, och efter att ha läst till exempel Johannesevangeliet fråga sig:

Om det här är sant, vad betyder det för mig då?

Och svaret på det är förstås att det betyder att du och jag har en hemvist i himlen, ett hopp i nutiden och ett löfte om liv med Gud!

Med hopp om god läsning! / Martin Walldén

Jesus historiens huvudperson – en bokrecension

Så har det blivit ännu en bokrecension, denna gång av Markus Ringbäcks bok Jesus – Historiens huvudperson. Det är en behändig bok med lite över hundra sidor, ändå tar den upp många av de viktiga bitarna omkring kristen tro.

img_6555img_6556

Den tar avstamp i detta att av alla miljarder människor som levt, kungar, presidenter och andra så är det ändå snickaren Jesus Josefsson från det lilla obetydliga Nasaret som på många sätt kan sägas vara historiens huvudperson. Kan det verkligen finnas skäl till att det är så? Detta är fokus för den första av bokens två delar, den är också prosaiskt namngiven till ”Del I”, så låt oss gå inte genom denna första dörr till den första delen av denna bok! 

img_6561

Ringbäck går där igenom dels lite olika argumenten för varför Jesus på goda grunder kan sägas vara historiens huvudperson; han skriver på enkel, tydlig och samtidigt innehållsrik och läsvänlig svenska vilket gör kapitlen lätta att komma in i och att komma igenom och när man läst kapitlet så är man mer berikad än innan! 

Mitt favoritkapitel i del 1 är det om att Jesus är verklig, kanske för att det knyter an till min egen brottning med Bibelns trovärdighet och om Jesus verkligen har funnits, men att på drygt tio sidor fånga så mycket av det goda skäl vi har att lita på Bibeln är riktigt bra gjort och något som man kan sätta sig ner och läsa även om man inte är jätteintresserad; en god bok för den som har en kristen tro, men också för den som har en ateistisk eller annan tro, de sidorna orkar man igenom så att man kan skaffa sig en godare bild av argumenten för Bibelns trovärdighet (om man nu inte orkar ta sig igenom det ganska digra utbud i samman genre som finns på Svenska Apologetiksällskapets blogg förstås). 

img_6558

Ringbäck fortsätter med flera goda kapitel där olika aspekter av Jesus tas upp, och det är ju bra tänker jag, trots allt finns det många vägar till Jesus, men bara en väg till Fadern så då är det ju viktigt att det finns gott om påfarter till frälsningsvägen!  

Några av de här påfarterna handlar om vad Gud kan göra, andra om vad han gjort, och ytterligare andra om Guds längtan efter dig och mig och hans vilja att söka oss. Jag tänker att vi som människor är olika och då tilltalas av olika drag hos Gud och då Ringbäck låter de få utrymme så här efter varandra utan att tappa drivet eller läsbarheten så är det endast gott! 

Kort sagt vill jag säga att Del I ger en god grund att stå på för den som börjat sina steg med Jesus rätt så nyligen, eller för den som faktiskt vill veta mer och själv kunna ta ställning till om den där Vägen (det första namn som de kristna kallades) är något att följa, den delen är också bra för den som vandrat ett tag med Jesus men vill kunna ha skäl för sin tro (främst intellektuella, men också en del av mer psykologisk eller emotionell eller rent av existentiell karaktär). 

Den andra delen av boken kallas [paus för trumvirvel……] Trommelwirbel

”Del II”

Här får vi del av fem personers förvandlade liv efter att de mött Jesus och kommit till tro. Här är det kanske mindre hjärnan som arbetar och mer exempel och personliga berättelser av hur Anden leder och förvandlar oss i mötet med den levande Guden. 

img_6560
Sara är en av de människor vi möter i bokens avslutande del.

Det är ett klokt och fint sätt tycker jag att komplettera denna första del med dess argument för att Jesus är historiens huvudperson med exempel på hur livet förvandlats av att Jesus blivit dessa människors livs huvudperson! 

Som konklusion: Boken Jesus – Historiens huvudperson rekommenderas till gammal och ung, både i livsår och i tid räknat tillsammans med Jesus, den rekommenderas också till den som lever med en annan tro än den kristna! 

/ Martin Walldén

Kan naturvetenskap och religion samexistera?

Naturvetenskapen är det mest anmärkningsvärda, det mest fantastiska och kraftfulla som människan någonsin har uppfunnit. Den har givit oss kunskap om världen som vida överträffar alla tidigare civilisationers. Genom den kan vi förutsäga vädret, bygga datorer, bota sjukdomar, flyga till månen och bygga kärnkraft. Naturvetenskapen åtnjuter ett stort förtroende hos de flesta människor idag, och man litar på att den ger oss pålitlig kunskap om verkligheten. Jag själv har haft den stora förmånen att som mikrobiolog ägna mig åt forskning för att ytterligare något öka vår kunskap om världen. Ibland har vi dock ett komplicerat förhållande till vetenskapen, vi kan tro för lite på den eller för mycket på den.

I den här artikeln ska vi se hur en övertro på vetenskapen ligger bakom mycket av den så kallade konflikthypotesen mellan vetenskap och religion. När detta händer blir vetenskapen till en ovetenskaplig filosofi, en världsåskådning som anses ersätta religionen. Detta kan få den motsatta effekten att de som är kritiska till filosofin förkastar inte bara den ovetenskapliga delen utan även den legitimt vetenskapliga. När jag i fortsättningen talar om ”vetenskap” kommer jag att syfta på naturvetenskap (eng: science) och när jag talar om ”religion” kommer jag huvudsakligen att syfta på kristendom. Anledningen är att det är dessa två storheter som ofta är aktuella i diskussionen mellan vetenskap och religion. När jag i den här artikeln diskuterar förhållandet mellan vetenskap och religion är jag inte i första hand intressant av föremålet för det vi tror, för det är klart att detta kan vara fel. Om jag tror att jorden är platt är detta uppenbart fel. Istället är jag intresserad av tro och vetenskap som vägar till kunskap, dvs kan det finnas verklig kunskap och sanning inom både vetenskapen och religionen? Kan man bedriva god vetenskap och samtidigt tro på Gud? 

Vetenskap och tro spelar inte ut varandra

En övertro på vetenskapen kan innebära att man tänker sig att vetenskapen och religionen inte kan samexistera, att de befinner sig i konflikt. ”Nu när vi har vetenskapen kan vi förpassa religionen till historiens skräpkammare”, kan man resonera. En orsak till att man tänker så kan ha att göra med okunskap kring historien – man tror att konflikt mellan vetenskap och religion har varit ett historiskt normaltillstånd. Men som vi har sett i några tidigare inlägg är detta en myt: För precis som den moderna vetenskapen är något unikt framgångsrikt i den mänskliga historien genom att den har givit oss kunskap om den fysiska världen, är just kristendomen unikt framgångsrik genom att det var den som erbjöd de metafysiska förutsättningarna som gjorde att den moderna vetenskapen uppstod just i det medeltida Europa. (1) Tanken att naturvetenskapen och kristendomen har befunnit sig i konflikt baserar sig på två böcker som publicerades under 1800-talet och som var politiskt och personligt motiverade. Dagens historiker har motbevisat denna myt. Man är överens om att kristendomen överlag har haft ett betydande positivt inflytande på naturvetenskapens utveckling. Dessutom trodde en övervägande majoritet av naturvetenskapens pionjärer på en Gud som både har skapat världen och dessutom gör mirakler idag.

Oavsett detta historiska förhållande, som även för många vetenskapshistoriker var en överraskning när bilden började klarna i början på 1900-talet, har konflikthypotesen dödsryckningar än idag. Förutom de historiska skälen formulerar man ibland filosofiska skäl till varför naturvetenskapen har gjort religionen passé. Exempelvis har evolutionsbiologen Jerry Coyne skrivit: ”Naturvetenskap [science] och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja naturvetenskapen.” (2) Anledningen är enligt Coyne att naturvetenskapen och religionen har olika metoder för nå kunskap om verkligheten, olika metoder för att utvärdera denna kunskap, samt kommer fram till motstridiga slutsatser om universum. (3)

I Sverige har föreningen Humanisterna uttryckt liknande åsikter: ”Det finns egentligen bara ett sätt som religion kan vara ”förenlig” med vetenskapen; Om de religiösa föreställningarna helt saknar empiriska sanningsanspråk, om religionen håller sig med en gudsbild som aldrig ingriper i vår verklighet, aldrig gör mirakel och aldrig hör bön. Med en opersonlig gud som existerar utanför tid och rum och aldrig gör någonting kan man komma undan en konfrontation med vetenskapen. Men en sådan religion skulle å andra sidan helt sakna förklaringsvärde för tillvarons mysterier.” (4) Om dessa författare har rätt är det lite märkligt att en så stor del av vetenskapens pionjärer, liksom en stor del av dagens vetenskapsmän, inklusive nobelpristagarna, tror på Gud. (5) Det indikerar snarare att Coynes analys, att vetenskapen är inkompatibel med religionen, inte stämmer.

En anledning till att konflikthypotesen kan leva kvar till idag är att man har missförstått både vad som menas med vetenskap och vad som menas med att tro på Gud. Jag kommer att argumentera för att båda dessa missförstånd leder till konflikt där det egentligen inte finns någon. Vi ska nu undersöka konflikthypotesen genom att se vad problemet är med att ha en övertro på vetenskapen. I en kommande artikel ska vi även undersöka vad det innebär att tro på Gud. När korrekta beskrivningar av vetenskap och religion används är det tydligt att det inte finns någon konflikt mellan dem, annat än i undantagsfall.

Vetenskap i en låda: Varför naturvetenskapen är begränsad

Naturvetenskapen kan förklara världen som vi ser omkring oss. För en del räcker det att konstatera detta, så tänker man sig att den kan förklara precis allting. Detta är ett exempel på extrapolering, dvs utifrån att naturvetenskapen kan förklara väldigt mycket, drar man slutsatsen att den kan förklara precis allting. Oxfordkemisten Peter Atkins har tex skrivit: ”Jag menar att det inte finns någonting som den vetenskapliga metoden inte kan förklara.” (6) Men är en sådan extrapolering befogad? Hur mycket kan naturvetenskapen förklara? För att kunna göra en extrapolering bör vi vara tämligen säkra på att allting som går att veta kan förklaras naturvetenskapligt. Problemet är att just eftersom den vetenskapliga metoden är begränsad, kan vi inte använda den för att dra en sådan slutsats. I så fall skulle den behöva sträcka sig utanför sig själv. Istället behöver vi använda oss av metavetenskap, dvs filosofin, för att avgöra om det finns någonting utanför det som naturvetenskapen kan förklara. Den kan alltså inte själv avgöra om det finns någonting som den inte kan förklara.

Anledningen till att naturvetenskapen är begränsad är för att vi har uppfunnit den vetenskapliga metoden som ett sätt att söka svar på vissa frågor om tillvaron. Den ger (oftast) pålitliga och goda svar på dessa frågor men vilka svar vi kan få beror på vilka frågor vi ställer: Vi har konstruerat metoden för att svara på frågor kring en begränsad del av verkligheten, sådant som har att göra att med materia, energi och andra delar av den fysisk verkligheten. Det blir därför ett missbruk av naturvetenskapen när man använder den för att försöka besvara frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

För att tydligare se varför vetenskapen är begränsad kan man göra en historisk tillbakablick. Vi människor har försökt veta många saker. Innan den moderna naturvetenskapen uppstod, gjorde man ingen tydlig åtskillnad mellan olika former av kunskap: frågor om fiskar, gudar, vulkaner, geometri, estetik och himlakroppar – allt var kunskap och behandlades på samma sätt. Förmodligen var de vetenskapliga diskussionerna mycket intressanta då varje område kunde bidra med kunskap. Men samtidigt är det ganska opraktiskt att inte skilja olika former av kunskap från varandra: det är en enorm skillnad på att ha kunskap om vilken musik som är vacker och att ha kunskap om kokpunkter för olika vätskor.

När det vetenskapliga arbetssättet långsamt började formas handlade det om att separera ut vissa typer av frågor från andra. (7) Det har jämförts med att man lade vissa frågor i en låda som man märkte upp med ”Naturvetenskap”. (8) Dessa frågor valdes ut på grundval av att de kunde undersökas på ett likartat sätt, med observationer och upprepningsbara experiment, de kunde leda till förutsägelser om tillvaron och svaren på frågorna berikade varandra på olika sätt. För flera av dessa frågor kunde man också ta matematiken till hjälp för att finna svar och svaren kunde ibland formuleras som generella naturlagar. Dessa egenskaper kan sägas vara ett ungefärliga kännetecken för hur naturvetenskapliga teorier fungerar. De förklaringar som uppfyllde dessa egenskaper lades i lådan som märktes upp med ”Naturvetenskap”.

Att separera vissa frågor från andra var en avgörande del i den moderna naturvetenskapens tillkomst. Filosofen Mary Midgley har skrivit att fysikens framgång under 1600-talet helt och hållet berodde på att dess grundare såg ett behov av att avgränsa den – att separera de fysikaliska frågorna från andra, intrasslade, frågor. (9) När Isaac Newton skrev att han kände sig som ett barn som plockade upp snäckskal på stranden, menade han inte att det bara var en tidsfråga innan fysiker kunde förklara tillvarons alla mysterier. Han menade att livet i sig är mystiskt och naturvetenskapen endast kan förklara en liten del av det. En del frågor kräver andra typer av svar. Newton kom ihåg att det fortfarande finns frågor utanför lådan – de har inte försvunnit.

Historia och moral utanför lådan

Frågorna i lådan, de naturvetenskapliga frågorna, har alltså vissa kännetecken. De har att göra med observationer och hypotesbildning, upprepningsbara experiment och materiella förklaringar. Men hur är det med frågorna som är kvar utanför lådan, de som inte uppfyllde de kriterierna för att klassificeras som naturvetenskap? En hel del av vår kunskap om världen handlar ju faktiskt inte om upprepningsbara experiment eller matematik. Exempelvis historiska händelser: Vi vet att Julius Caesar mördades den 15 mars 44 f.Kr. i Pompejus teater av bl.a. Marcus Brutus efter en sammansvärjning i den romerska senaten. Hur vet vi detta? Inte är det genom upprepningsbara experiment i alla fall. Vi kan inte återskapa Caesars död och göra ett experiment för att ta reda på om han verkligheten mördades av Brutus. Få människor skulle dock förneka att vi kan ha kunskap om historiska händelser. Historiker använder sig av historievetenskapliga metoder såsom ögonvittnesskildringar, dokumentjämförelser och arkeologi för att få kunskap om specifika händelser, inte naturvetenskapliga.

Vi kan formulera en viktig regel: Metoderna som vi använder för att få kunskap måste väljas med hänsyn till vad det är vi vill få kunskap om. Vi kan inte använda ett mikroskop för att studera stjärnor eller ett teleskop för att studera celler. Om det gäller företeelser i naturen som har att göra med upprepningsbara, observerbara händelser så är naturvetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller ekonomisk tillväxt så är ekonomivetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller historiska händelser såsom Caesars död, Napoleons krig eller t.o.m. Jesu uppståndelse är historievetenskapliga metoder lämpliga. Att en frågeställning inte befinner sig i den naturvetenskapliga lådan betyder inte att frågan inte förtjänar att ställas eller att den inte går att besvara. Det betyder kanske bara att den befinner sig i en annan låda, uppmärkt med någonting annat. Vi kan då inte begära att frågan ska kunna besvaras med naturvetenskapliga metoder. Om religionen befinner sig i en annan låda än naturvetenskapen gör inte det religiösa frågor meningslösa, det betyder bara att de naturvetenskapliga metoderna inte är tillämpliga på religiösa frågeställningar.

Mening och syfte utanför lådan

Det är inte bara frågor om historiska händelser som befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, det gäller även frågor om moral. Om jag har en rik moster så kan naturvetenskapen tala om vad som kommer att hända med henne om jag häller arsenik i hennes kaffe. Men naturvetenskapen kan aldrig tala om för mig ifall detta är ett moraliskt acceptabelt sätt att komma över hennes pengar. Svaret på den frågan får jag söka någon annanstans. Ändå är moraliska frågor absolut grundläggande för det vetenskapliga arbetssättet – får man lov att plagiera? Behöver man tala sanning i en vetenskaplig artikel? De flesta människor vet svaren på dessa frågor, men det är inte svar som vi prövar oss fram till genom upprepade experiment. Filosofen Michael Ruse menar att moralisk kunskap kan vara lika verklig och objektiv som naturvetenskaplig kunskap:

”Den man som säger att det är moraliskt acceptabelt att våldta små barn, har precis lika fel som den man som säger att 2 + 2 = 5.” (10)

Precis som Ruse skriver så kan moraliska frågor handla om fakta i lika hög utsträckning som matematiska. Enda anledning till varför någon skulle betvivla detta verkar vara om man menar att endast den naturvetenskapliga lådan kan ge verklig kunskap, men detta är ju i sig inte en naturvetenskaplig bedömning. Vi verkar faktiskt veta att det är fel att våldta småbarn trots att det inte är en naturvetenskaplig slutsats. 

Även frågor om mening och syfte befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, men även detta kan uppenbart handla om kunskap. För att se detta kan en liknelse av matematikern John Lennox vara till hjälp. (11) Min moster Ulla har bakat en tårta som är så fin och ser så god ut att den förtjänar en ordentlig undersökning. Jag skickar iväg den till världens främsta vetenskapsmän och ber dem att förklara tårtan. Näringsforskarna talar om hur många kalorier tårtan innehåller, biokemisterna talar om hur mycket fett och proteiner som finns i tårtan, kemisterna förklarar vilka atomer som bygger upp proteinerna, fysikerna förklarar vad dessa atomer består av och hur de växelverkar och matematikerna beskriver den här växelverkan med en massa eleganta ekvationer. När dessa vetenskapsmän har givit oss en uttömmande förklaring, vet vi då allt som går att veta om tårtan? Knappast. Antag att jag frågar dem varför gjordes tårtan? Matematikerna kan ställa upp hur många ekvationer de vill, men ingen matematisk ekvation eller lista över näringsämnen kan tala om för mig varför moster Ulla gjorde tårtan. Om jag vill veta svaret får jag helt enkelt fråga henne. Mening och syfte är alltså kunskap som jag får skaffa mig på andra sätt än med den vetenskapliga metoden. Notera att oavsett vilka svar som näringsforskarna och kemisterna kommer fram till, kan de aldrig säga att tårtan inte har något syfte. Men på samma sätt gör moster Ullas syfte med tårtan inte kemisternas analyser mindre värda. Det handlar om olika sorters svar som ger kompletterande information om tårtan.

Fysikern John Polkinghorne har jämfört förhållandet mellan vetenskapen och religionen med en kokande kittel: Om någon kommer hem till mig och undrar varför vattnet kokar på spisen kan jag svara att vattnet kokar för att den kinetiska energin gör att vätebindningarna bryts så vätskan övergår i gasfas. Och jag kan svara att vattnet kokar för att jag tänkte bjuda på te. Det ena är ett vetenskapligt svar, det andra är ett svar som handlar om avsikt och syfte. 

Svaret som handlar om syfte är betydelsefullt – människor drack te långt innan man visste något om vätebindningar. Det vetenskapliga svaret har fortfarande inte ersatt det andra – även om jag själv är kemiintresserad är de flesta av mina gäster förmodligen mer intresserade av att veta syftet med att vattnet kokar än den kemiska mekanismen. För att förstå tillvaron runt omkring oss behöver vi båda typerna av svar. På samma sätt är det med naturvetenskap och religion: på frågan varför universum finns kan jag svara att universum finns för att det har expanderat från en singularitet för 13 miljarder år sedan, och jag kan svara att universum finns för att en kärleksfull Gud har skapat det, upprätthåller det och ligger bakom allting som vi kan studera med den vetenskapliga metoden. De båda svaren utesluter inte varandra, de är kompatibla som två olika typer av förklaringar som tillsammans ger en mer fullödig förståelse av tillvaron. Vi kan därför utnyttja både den naturvetenskapliga och den religiösa lådan för att söka svar. Det finns inte någon anledning att spela ut dem mot varandra.

De viktigaste frågorna är inte naturvetenskapliga

Naturvetenskapen har gränser. Peter Medawar, nobelpristagare i medicin, har skrivit:

”Att det finns en gräns för vetenskapen framgår tydligt av dess oförmåga att besvara barnsligt enkla frågor som rör de stora livsfrågorna: ’Hur kom allting till?’, ’Varför är vi här?’. ’Vad är meningen med livet?’ … Det är till metafysiken, skönlitteraturen och religionen vi måste vända oss för att få svar på dessa frågor.” (12)

Han får medhåll av Francis Collins, genetikern som ledde kartläggningsprojektet av människans arvsmassa, HUGO:

”Naturvetenskap är det enda tillförlitliga sätt som finns för att förstå den naturliga världen, och dess verktyg kan, när de används på rätt sätt, frambringa djupa insikter om den materiella verkligheten. Men naturvetenskapen är maktlös när det gäller att svara på frågor som: ’Varför blev universum till?’, ’Vad är meningen med att människan finns till?’, ’Vad händer efter döden?’ En av de starkaste drivkrafterna för mänskligheten har varit att söka svar på djupa frågor och vi behöver använda både det naturvetenskapliga och det andliga perspektivets hela kraft för att förstå både det synliga och det osynliga.” (13)

Vi kan nog alla instämma med Collins i att naturvetenskapen är oerhört kraftfull när den används på rätt sätt. Lika tydligt bör det vara att naturvetenskapen får sin styrka genom att den uttalar sig endast om ett begränsat antal frågor. Den är inte allvetande, det finns frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

Vi kan nu utvärdera Jerry Coynes ord: ”Vetenskap och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja vetenskap.” I ljuset av ovanstående förstår vi nu att detta är fullständigt nonsens. Att metoderna i den naturvetenskapliga lådan fungerar bra, innebär inte att det inte finns andra lådor. Det är sant att den naturvetenskapliga metoden skiljer sig från den religiösa, men det betyder inte att vi måste välja. Det är ungefär som att hävda att vattnet kokar för att vätebindningarna bryts och därför spelar det ingen roll att du vill ha te. Non sequitur. Eller som man säger på svenska: Goddag yxskaft! Religionen och naturvetenskapen kan existera tillsammans – de ger olika typer av svar om verkligheten och vi behöver båda sorterna.

Flera förklaringar samtidigt

Låt oss utveckla ovanstående. Det är vanligt inom vetenskapen att samma föremål kan beskrivas på olika förklarande nivåer. Låt oss ta människan som exempel. Jag själv har ett medicinskt perspektiv men är molekylärbiolog från början. Jag kan beskriva människan på biokemisk nivå, cellnivå, organnivå, psykologisk nivå och populationsnivå. Alla dessa perspektiv är legitima, beroende på vad frågeställningen är. Partikelfysikern Ian Hutchinson har givit följande exempel med förklaringar av människan på olika nivåer som alla kan vara sanna utan att de utesluter varandra: (14)

  • Jag är en ansamling elektroner och kvarkar som samverkar via den svaga kärnkraften.
  • Jag är en kombination av huvudsakligen väte-, kol-, och syreatomer.
  • Jag är en fantastisk biokemisk maskin som koordineras av informationsbärande genetiska koder.
  • Jag är en komplex organisation av samverkande celler.
  • Jag är en biologisk organism, besläktad med ett stort antal andra biologiska organismer.
  • Jag är ett varmblodigt däggdjur.
  • Jag är en person, make och vän.
  • Jag är en syndare, frälst av nåd.
  • Jag är en odödlig andlig varelse, skapad till Guds avbild.

Jag är allt detta och ingen nivå utesluter någon annan nivå. Det är bara om man utgår från den så kallade scientismen – att bara den naturvetenskapliga lådan ger verklig kunskap – som det finns en konflikt mellan de olika nivåerna. Men scientismen är felaktig, ingen sådan konflikt finns. Samma sak gäller när Dawkins använder darwinismen för att ge stöd åt sin ateism. (15) Istället för att låta förklaringar som skulle kunna komplettera varandra existera tillsammans, har han bestämt att den naturvetenskapliga lådan är den enda som kan ge verklig kunskap. Därmed uppstår en konflikt som egentligen inte borde finnas. 

Även en del kristna har omedvetet accepterat delar av scientismen och Dawkins teori att det finns en konflikt mellan biologiska (eller andra naturvetenskapliga) teorier och att tro på Gud. Men eftersom olika nivåer av förklaringar kan vara sanna samtidigt, finns ingen sådan motsättning. I samma stund som Dawkins använder biologin för att uttala sig om Guds existens har han lämnat den naturvetenskapliga lådan, och konflikten är då inte mellan en naturvetenskaplig teori och Guds existens, utan mellan en ateistisk filosofi och religionen. Och att det finns en konflikt där är ju inte så konstigt. Man får de svar man letar efter.

Slutsatser

Naturvetenskap är fantastiskt. Den har till stora delar givit oss det teknologiska och medicinska välstånd vi har idag. En av de saker som gjort naturvetenskapen så framgångsrik är att den har avgränsats från andra kunskapsmässiga frågeställningar och innebär ett (relativt) tydligt och väldefinierat sätt att inhämta kunskap. Det innebär att man använder sig av observationer, hypotesprövning genom experiment och falsifiering. Men naturvetenskapliga förklaringar är bara en sorts förklaringar – andra sorter är historiska, moraliska och meningsförklaringar. Vattnet som kokar på spisen kan förklaras med både fysikaliska mekanismer och med mening och syfte och det ena utesluter inte det andra. På samma sätt förhåller sig naturvetenskapen och religionen i normala fall till varandra – de ger kompletterande beskrivningar av tillvaron.

Det finns mycket mer att säga om ämnet och frågan ifall det förekommer konflikter är ännu inte löst. Det vi har tittat på är naturvetenskapen och religionen som två legitima vägar till kunskap. Liknelsen med tevattnet får anses utgöra en generell bild av hur de förhåller sig till varandra. Men ibland kan det naturligtvis bli kontakt mellan de två, så att naturvetenskapliga slutsatser påverkar religiösa, och vice versa: De olika lådorna kan vara mer eller mindre långt ifrån varandra. Speciellt tydligt blir detta när det kommer till ursprungsfrågorna – där kan naturvetenskapen och religionen berika varandra och hjälpa oss till ökad förståelse. Hur detta kan gå till är ett eget ämne. Dessutom ger ju religionen, åtminstone den kristna, en viktig filosofisk grund för att bedriva vetenskap vilket vi redan har sett. Naturvetenskapliga teorier har varit enormt framgångsrika i att beskriva den fysiska världen omkring oss. Tillvaron är, så långt vi kan upptäcka med naturvetenskapen, regelbunden och upprepningsbar och de vetenskapliga teorierna fungerar därför utmärkt utan att behöva hänvisa till en personlig Gud. Men detta är inte ett skäl till att betrakta Gud som överspelad av vetenskapen som Humanisterna skriver. Ian Hutchinson sammanfattar: ”Kristna ser naturens likformighet inte som någonting som utestänger Gud från sin skapelse utan som ett utflöde av hans trofasthet gentemot den. Naturlagarna är sådana de är därför att Gud designade dem på det sättet och fortsatt upprätthåller dem genom sin vilja.” (16) Naturvetenskapen är upptäckten av hur universum är arrangerat i den mån det är reproducerbart och begripligt och det är samtidigt upptäckten av hur Guds plan är utformad och hur han verkar i skapelsen, en koppling som var uppenbar för många av vetenskapens pionjärer. Det finns två fallgropar här som antingen ser Gud som totalt frånvarande eller som alltför oberäknelig: Gud har inte satt igång universum, gjort det oberoende av honom och sedan gått på semester. Inte heller har han satt igång universum, gjort det oberoende av honom och ingriper lite då och då för att rätta till och justera när naturen hamnar snett. Nej, Gud upprätthåller i sin trofasthet ständigt skapelsen och naturvetenskapen utforskar lagbundenheten som följer av detta. På frågan ”kan naturvetenskap och religion samexistera?” blir svaret ett klart ja. Historien visar dessutom att detta har varit en övervägande konstruktiv samexistens.

Noter:

  1. När vetenskapshistoriker har frågat sig hur det kom sig att den moderna vetenskapen uppstod just i Europa vid medeltidens slut, har man upptäckt att det var endast där och då som de nödvändiga förutsättningarna för en vetenskaplig revolution fanns. Vetenskapen förutsätter en tro på att det finns en ordning i naturen, en regelbundenhet så att vad som helst inte kan ske när som helst. Historiker har funnit att denna uppfattning härstammar från medeltidens övertygelse om en rationell skapare. Tron på att vetenskap överhuvudtaget är möjligt har visat sig vara en direkt härstamning från den medeltida teologin: Världen är inte ett godtyckligt mysterium, det finns en rationell skapare med en plan och vilja för skapelsen, och därför kan skapelsen studeras med rationella metoder. Se Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”, 24 augusti 2019, https://svenskapologetik.wordpress.com/2019/08/24/vetenskapens-kristna-rotter/; Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter – del 2”, Svenska apologetiksällskapets blogg (blog), 09 oktober 2019, https://svenskapologetik.wordpress.com/2019/10/09/vetenskapens-kristna-rotter-del-2/. 
  2. Jerry A Coyne, Faith Versus Fact (Penguin Publishing Group, 2015), 90.
  3. Coyne, 62.
  4. Patrik Lindenfors och Christer Sturmark, ”En myt att vetenskap kan förenas med religion”, Svenska Dagbladet, 11 december 2012, avs. Debatt, https://www.svd.se/en-myt-att-vetenskap-kan-forenas-med-religion.
  5. Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”.
  6.  Peter Atkins, ”Why It’s Only Science That Can Answer All the Big Questions”, Aeon, 21 augusti 2018, https://aeon.co/ideas/why-its-only-science-that-can-answer-all-the-big-questions.
  7.  Vilket till stor del gjordes av kristna.
  8.  Liknelsen med lådan är lånad från David Hutchings, ”Does Science Have Limits?”, bethinking.org, 21 juni 2017, https://www.bethinking.org/does-science-disprove-god/does-science-have-limits.
  9.  Mary Midgley, ”Metaphysics and the Limits of Science”, The Guardian, 28 augusti 2010, avs. Opinion, https://www.theguardian.com/commentisfree/belief/2010/aug/28/philosophy-science.
  10. Michael Ruse, Darwinism defended: a guide to the evolution controversies (Reading, Mass: Addison-Wesley, Advanced Book Program/World Science Division, 1982), 275. Citerad i Richard D Alexander, The Biology of Moral Systems (Routledge, 2017).
  11. John C Lennox, Guds dödgrävare: har vetenskapen begravt Gud? (Stockholm: Credoakademin, 2010), 54.
  12.  P. B Medawar, The Limits of Science (New York: Oxford University Press, 1987), 66.
  13. Francis S Collins, Evolutionens Gud (Örebro: Libris, 2009), 19.
  14.  Ian Hutchinson, Monopolizing Knowledge: A Scientist Refutes Religion-Denying, Reason-Destroying Scientism (Belmont, Mass: Fias Publishing, 2011), 231.
  15. Se tex Richard Dawkins, Den blinde urmakaren (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1988).
  16. Hutchinson, Monopolizing Knowledge, 228.

Orsaker till krig? och en bokrecension!

När jag surfar runt på nätet ser jag då och då påståendet att religion ligger bakom större delen av krig i världen, ja hela världshistorien. Religiösa kan bära på en slags farlig, latent gnista inom sig och som riskerar att starta en enorm världsbrand. Ett slags virus. Nej, istället ska förnuft, forskning och vetenskap råda bot på religionens och vidskepelsens gissel. Mer om det lite senare. Men exakt hur vetenskaplig är den uppfattningen egentligen? Inte ett dugg. Låt oss titta lite på 1900-talets blodiga konflikter. Löper de längs med religiösa förkastningslinjer?

I första världskriget dog 17 miljoner människor. Här låg det protestantiska Tyskland i krig med det protestantiska England och det protestantiska USA. Som allierad hade Tyskland det katolska Österrike-Ungern som följaktligen låg i krig med det katolska Italien och det katolska Frankrike. För att avsluta denna ekvation, höll det katolska Mexiko på att hamna i krig med det protestantiska USA. Låter detta som ett religionskrig?

Andra världskriget är mer komplicerat, för nu var Tyskland inte längre direkt protestantiskt präglat, för istället hade nazisterna knuffat undan den gamla protestantiska junkerklassen. Hur såg nazisternas världssyn ut? De trodde att det någon gång långt tillbaka i tiden funnits ett rike, Thuleriket, befolkat av överlägsna och högstående människor med rena gener, arierna. Detta rike skingrades för vinden och arierna spreds ut över norra Europa och lämnade spår efter sig i form av gamla fornlämningar, folksagor och hällristningar. Det är därför nazisterna var så intresserade av arkeologi och folklore. Låter detta som en religiös tro? Så i detta krig denna gång byttes rollerna, så att det katolska Frankrike i krig med det katolska Italien. Innan dess var stämningen mellan nazi-Tyskland och Italien inte alls särskilt hjärtliga utan det såg snarare ut 1936 som att de som kom att bli allierade skulle bli fiender.

Däremot ska ingen kunna anklaga de fascistiska staterna för att vara oärliga i sina uppsåt, för både Tyskland och Italien var mycket öppna med vad man önsakde tillskansa sig: resurser. Det vi ser i första och andra världskriget är krig om mark, farvägar, ”lebensraum”, sädes- och oljefält. Vi ser allianser ingås och upplösas utefter vilken materiell nytta alla inblandade ansåg sig dra.

Vilket är det blodigaste kriget efter andra världskriget? Inte Vietnam, inte Korea, inte något där Israel är inblandat, utan Kongo. 8 miljoner döda. Inte ett spår av religion.

Men så kommer vi till ett område där summan av alla döda i första och andra världskriget plus Kongo når de döda. Det gäller kommunisternas utrensningar. Lågt räknat 70 miljoner döda. Ateister, som ville avskaffa religion, toppar ligan. Med förnuft och forskning skulle den bästa av världar skapas. Exakt samma slogan man faktiskt kan se nyateister använda i sin nutida kamp mot religion. (Eller ska man säga, mot väderkvarnarna?) Det hela blir inte bättre för dem ateister som står i ständig beredskap att alltid anklaga religiösa hur som helst, om man tittar närmare på socialistiska staers relationer mellan varandra. De socialistiska staterna Sovjet och Kina utkämpade med varandra gränsstrider och var egentligen fiender. Sovjet stödde Vietnam som i sin tur hamnade i krig med Kina, som hamnade i krig med det socialistiska Indien som stöddes av Sovjet. Alla dessa länder hade socialistiska regeringar. Varför förresten inte nämna vårt egna Sverige? Socialdemokraterna ville se ett socialistiskt Sverige, där stat och fackföreningar skulle ha stort inflytande över företagen. Partiledningen var osäker på exakt hur man skulle bära sig åt, medan fackföreningar ville se löntagarfonder. Vem var Sveriges ärkefiende? Inte NATO, utan landet tvärs över Östersjön, Sovjet.

Vid detta lag skulle säkert en ärlig person som säger sig inte veta så mycket om världen och vilja veta sanningen om orsakerna till krig bli misstänksam mot påståendet att religion ligger bakom de flesta krig. Skulle denna ärliga, sökande människa läsa om de första kristna hur de obeväpnade mötte martyrdöd, om de första sikherna eller Dalai Lamas skrifter, skulle han säkert slås av det stora gapet mellan vad som står skrivet och det blodiga utfallet i världen. Någonting stämmer inte när människor som försöker undvika krig beskylls för att orsaka krig. Men nutiden då, islam då? Ja, de första muslimerna var framgångsrika erövrare. Och islam har sin del i krig. Men i rättvisans namn kan man inte beskylla islam för två världskrig och att kommunisterna tömde städer och sköt bönder.

Nej, en betydligt bättre författare om krig än vildsinta nyateister är John Keegan, vars verk finns på svenska, och som undersökt olika civilisationer och armeer och politiker efter jakten på orsaken som utlöser krig. Primitiva stamfolk som massarméer. Låt oss säga att en religionsfobisk människa, gärna en ”nyateist”, skulle råka vandra in i ett möte där några militärhistoriker samlats för en årlig träff. De är nu några människor som intresserar sig för ren teknik och strategi vad gäller krig, men även ORSAKER till krig. Om en religionsfobiker skulle börja öppna munnen och prata vitt och brett om religionens roll i människans alla krig i alla kontinenter under alla tider, hur skulle han bemötas då? Historikerna skulle stirra förvånat på denne man som pratar så ömt om forskning, förnuft och framsteg, men ändå resonerar så vetenskapsvidrigt. För denne fobikers mening är inte vetenskaplig alls. De samlade militärhistorikerna skulle kanske lite överseende rekommendera fobikern att läsa den tunga tegelstenen War in Human Civilizations av Azar Gat, och efter han gjort det kan han få återkomma till nästa möte.

I Krigets historia skildrar John Keegan hur krigföringen har påverkat historiens gång samt varit en faktor i kulturens utveckling. Författaren tar sina exempel från många olika kulturkretsar och tidsperspektivet är omfattande från stenåldern fram till våra dagar. Krigets historia är ett standardverk som ger nya insikter i människans blodiga förflutna. (Text från Litteraturmagazinet)

Skulle nu nyateisten besinna sig lite och följa goda råd och skaffa sig dem böcker som nämnts, skulle han finna att författarna börjar sin långa utläggning med primitiva samhällen. Så hur våldsam är strider och fejder här? Det må se förödande ut att en artilleriraket sopar bort 20 människor i ett svep, i jämförelse med en fejd mellan två enkla stammar. Problemet här är att fejden kan gärna dra ut på tiden i flera år och det kanske inte ser så dramatiskt ut om två stammar av jägare och samlare drabbar samman och kanske två dör vid ett tillfälle. Men jämför man dessa förluster med stammarnas invånarantal, då blir förlusterna massiva. För vid nästa tillfälle kanske ytterligare två till dör. Det man dessutom missade i början i studierna av primitiva folk var att det är inte enbart i regelrätta öppna fältslag som blod pills utan de flesta dödsoffer sker i bakhåll där fienden är minimalt eller kanske inte alls beväpnad. Denna typ av strid är den som primitiva folk föredrar. Azar Gat drar en jämförelse mellan Frankrike som fört krig i flera hundra år och kartlagda primitva stammar, och resultatet lyder att dödsorsak pga våld är desto högre i de sistnämnda.

Finner vi religion vara en huvudorsak? Några av de första europeerna som överhuvudtaget mötte urinvånare kunde helt enkelt fråga dem och stå bredvid och observera deras liv. Svaren som europeerna fick varför stammar förde strider mellan varandra rörde sig om kvinnor, brunnar, fiskevatten, blodshämnd, jaktmarker. Dvs, kampen om resurser. Även arkeologin är antropologer och historiker till hjälp, då man kan studera våld mot olika kroppsdelar. Män har gärna skador på armarna, då de står inför en fiende, medan kvinnor har skador i ryggen då, de flyr från en fiende. Något utbrett mönster att krig inleddes enbart för att andra gruppers tro är värdelös och underlägsen och så stötande i ögonen att den måste bekämpas finns inte. Så orsaken till krig är främst vinningslusta och ära. Med denna post menar jag inte att religion inte skulle kunna vara en orsak alls till krig, utan bara att den orsaken är högst sekundär. Om strider äger rum bland farvatten och oljefält, där ska man vara försikitg med att klistra sina etiketter på vad man antar vara problemet.

Finns det månne i Sverige ärelystna personer fulla av vinningslusta i ådrorna? Oh ja! Visa mig en person i Sverige som inte gillar pengar! Istället för att hamna i en slags defensiv position där man alltid behöver förklara sig, kan en kristen förklara orsakerna till krig och vända på steken, om man nu hamnar i den sitsen. Säga ungefär: ”Så här ser orsakerna till krig ut. Problemet är alltså inte först och främst en religiös gnista som ligger på lur, utan vinningslystnad, som ju Sverige är fullt av. I många, många människors hjärtan finns inte en farlig religiös gnista utan en annan destruktivare. Det är inte jag som ska behöva stå i givakt och ursäkta mig, utan det är snarare så att innan man anklagar en kristen för drömmar på världsherravälde, ska man undersöka själv om inte det tumlar runt i ens egna hjärta rovlystnad. Och finner man sig oskyldig, så är det ju trevligt. Men om man finner i sitt hjärta att man vill ha mer, bättre, större, snabbare, och finna ära och inflytande, då får man stå i givakt inför oss kristna och lyssna, istället för tvärtom. För då bär man på ett virus som orsakat världskrig.

 

Vilken religion är sann? Del 2

I mitt förra blogginlägg började jag diskutera den stora frågan om hur man kan komma fram till vilken religion som är sann, och följaktligen vilken religion man vill tillhöra – om man vill tillhöra någon överhuvudtaget. Här skulle jag vilja börja med att bredda detta sökande till att även inkludera andra livsåskådningar. Att undersöka vilken livsåskådning som är sann är alltså inte begränsat till att undersöka religioner och deras anspråk. Det innebär bland annat att ateism och naturalism är minst lika viktiga att inkludera som potentiella sanna vägar att undersöka och välja. 

I förra blogginlägget beskrevs det att alla religioner inte kan vara sanna samtidigt av två anledningar. Den ena anledningen är att alla religioner har exklusivistiska anspråk, vilket innebär att religioner menar att deras religion är sann medan övriga religioner inte är det. Det kan vi se på olika sätt i de fem stora världsreligionerna. Den andra anledningen är att religioner har motsägelsefulla anspråk, vilket innebär att religioner säger emot andra religioner i viktiga frågor. En slutsats utifrån dessa två punkter blir att alla religioner antingen är falska (vilket innebär att en icke-religiös livsåskådning istället är sann) eller att endast en av religionerna är sann. 

comparative_religion_main
Vilken religon är sann?

Här kan vissa protestera och säga att möjligheten att varje religion är sann finns. Personer som yttrar det här kan då ibland illustrera det med liknelser för att visa att alla religioner visst kan vara sanna, till exempel liknelsen om de blinda elefantskötarna eller liknelsen om de olika vägarna som når upp till bergets topp. Även detta diskuterades kort i förra blogginlägget. Ett problem med denna form av argument är att dessa liknelser – och dess innebörd om att alla religioner är sanna – inte är i linje med de ovanstående två anledningarna; att religioner är exklusiva och att de säger emot varandra i sina anspråk. Därför kan inte alla religioner vara sanna. En mildare variant av detta motargument är att alla religioner innehåller spår av sanning. Detta kan mycket väl stämma, men då saknas ett ställningstagande inför de anspråk som är unika och avgörande i religionerna, till exempel vad som sker efter livet eller hur man når “paradiset”. Så även om alla religioner sanningsenligt lyfter fram att vi till exempel bör behandla våra medmänniskor på ett kärleksfullt och hjälpsamt sätt, så betyder det fortfarande inte att alla religioner är sanna. Det betyder istället att alla religioner till exempel fångat in en lära eller ett bud som – skulle jag mena – pekar mot den sanna livsåskådningen och dess innehåll. 

En nästa fråga i sökandet efter vilken religion/livsåskådning som är sann och som man vill tillhöra är om man behöver jämföra alla sinsemellan. Är det ens möjligt att jämföra dem? Den uppgiften kan te sig överväldigande eftersom det finns en mängd religioner och icke-religiösa livsåskådningar i världen. Jag skulle här säga att en alltför noggrann undersökning av varje religion inte behövs. Istället kan man följa vissa riktlinjer eller kriterier som kan guida en i processen. Jag vill här presentera två kriterier som kan tillämpas, vilka jag kallar inom-koherens (eller intrakoherens) och utom-koherens (eller interkoherens). Det här är, såvitt jag vet, inga “riktiga” begrepp men de handlar om att livsåskådningen ska vara begriplig och logisk inom sina egna anspråk men också vara förenlig och logisk i relation till vad vi vet om verkligheten. 

Det första kriteriet handlar om att det ska finnas en sammanhängande logik inom trossystemet. De anspråk som finns inom den egna religionen eller livsåskådningen behöver alltså hänga ihop på ett “sant” sätt. Om en religion till exempel uppmuntrar den troende till att göra något, eller beskriver guden/gudarna på något sätt, men samtidigt säger emot sig själv, är den inte inom-koherent. Ett exempel på när detta saknas, som ibland lyfts, är inom buddhismen. Religionen menar att målet är att bli av med begär och önskningar, men detta i sig kräver att personen önskar att bli av med sina önskningar – vilket gör det motsägelsefullt. Ett annat exempel som visar på brist av denna intrakoherens är personer som inte tror på objektiv sanning men som motsägelsefullt lever sina liv och gör uttalanden som om objektiv sanning finns (denna tro innefattas inte nödvändigtvis i en specifik livsåskådning).  

Det andra kriteriet handlar om att religionen eller livsåskådningens anspråk ska stämma överens med vad vi vet om verkligheten. Här kan man till exempel ta avstamp från vetenskapliga fynd. Ett exempel på när denna utom-koherens saknas baserar sig på att vetenskapen med goda belägg har visat att ett universum har en specifik start och ursprung. Den kunskapen om verkligheten innebär bland annat att religioner som tror på ett evigt universum sannolikt inte är sanna. Detta innebär också, i samklang med lagbundenheten som finns i universum, att religioner som tror på multipla gudar troligtvis inte är sanna (finns fler andra anledningar till varför multipla gudar inte är troligt, som inte kommer fortsätta diskuteras i detta inlägg). 

I relation till det senare kriteriet kan vissa protestera mot den kristna världsbilden genom att peka på inkoherensen mellan en god Gud och en värld fylld med ondska och lidande. Detta kan vara ett berättigat motstånd, men denna protest kan besvaras på flera sätt som innebär att koherensen inte omkullkastas, till exempel att logiken tillåter att en god Gud och ondska existerar samtidigt.  

Sammanfattningsvis kan sökandet efter den sanna religionen eller livsåskådningen underlättas när man söker efter en tillfredsställande begriplighet både inom och utåt mot verkligheten. Sökandet kan vara både enkelt och komplext, men vilken religion eller livsåskådning som är sann är en viktig fråga för varje individ. Det kommer ha enorma konsekvenser både för livet nu och för ett potentiellt liv efter döden. Och att inte göra ett ställningstagande kommer också vara ett ställningstagande.

 

av Hajdi Moche

Myten om den ”mörka” medeltiden

Anhängare av vad som brukar kallas ”konflikthypotesen” menar att kristendom och vetenskap står i motsatsförhållande på ett teologiskt, filosofiskt och/eller historiskt plan. Man hävdar bl.a. att kristna och framförallt den institutionaliserade kyrkan, aktivt förtryckt vetenskaplig utveckling och förföljt vetenskapens förgrundsmän genom historien, vilket man borde förvänta sig (eller åtminstone inte bli förvånad över) om kristen tro i sig är oförenlig med vetenskap. En vanligt förekommande uppfattning är att medeltiden (ca 500-1500) var en speciellt ”mörk” tid (jfr engelskans ”dark ages”) där vetenskapens utveckling var starkt motarbetad av en auktoritär religiös överhet och knappt (om ens alls) några vetenskapliga framsteg gjordes. Jag ämnar här redogöra för hur vetenskapshistorikerna Michael Shank och David Lindberg ser på den så kallade ”mörka” medeltiden utifrån deras bidrag till Ronald Number’s antologi Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion.

Number’s bok rekommenderas varmt för övrigt och är inte någon kristen försvarsskrift (jfr kapitel 9 som har titeln [The Myth] ”That Christianity Gave Birth to Modern Science”. Kristendomen var inte den enda orsaken till att modern vetenskap uppstod). Av 25 författare är 12 ateister, 8 kristna, en jude, en muslim, en buddhist och två ”övriga”.

Synen på medeltiden som en period av vetenskapligt bakåtsträvande har enligt Shank i princip försvunnit bland historiker som forskar om tidsperioden, men det verkar som att nutida populärvetenskap (och den svenska skolan) inte riktigt har hängt med i svängarna. Carl Sagan, i sin bok Cosmos från 1980 (senare även TV-serie), tar upp framstående tänkare från det antika Grekland till nutid men lämnar ett hål på över 1000 år efter Hypatia (ca. 350-415) och återupptar historien igen först vid Leonardo da Vinci (1452-1519). Gapet däremellan benämns som ”en tragiskt förlorad möjlighet för mänskligheten”. Jag antar att du, om du liksom jag gått i en svensk skola, håller med om att Sagans utläggning av vetenskapshistorien låter bekant eller åtminstone passande med bilden som målades upp under skoltiden här i Sverige också, i mitt fall främst på naturkunskapslektionerna. Men varför håller inte nutida vetenskapshistoriker med om denna bild?

Universiteten

Påståendet att den medeltida kyrkan aktivt försökte stoppa vetenskapliga frågeställningar verkar rimma illa med kyrkans agerande under samma period. Shank skriver:

”John Heilbron, ingen apologet för Vatikanen, prickade rätt när han började sin bok The Sun in the Church med följande ord: ’Den Romersk Katolska Kyrkan gav mer finansiellt och socialt stöd till studiet av astronomi i över sex århundraden, från återförvärvandet av antik lärdom under den sena medeltiden fram till upplysningen, än några andra, förmodligen än alla andra, institutioner.’” (Numbers, Kindle Location 242)

Kom ihåg att det var runt 1200-talet som universiteten uppkom – med aktivt stöd från påven dessutom. Shank påpekar att teologi inte var det enda som studerades vid de första universiteten – ca 30% av allt kursmaterial bestod av ämnen och texter som behandlade den naturliga världen. Dessutom krävdes studier motsvarande en magisterexamen innan man ens hade tillåtelse att studera teologi, vilket innebar att majoriteten av alla studenter aldrig läste teologi eller bibliska studier, utan snarare icke-religiösa ämnen så som logik, juridik, naturfilosofi och matematik. Alla universitet hade inte en teologisk fakultet och nyare universitet fick inte inrätta någon överhuvudtaget innan den senare medeltiden. Shank summerar:

”Om den medeltida kyrkan hade för avsikt att nedslå eller förtrycka vetenskapen, gjorde den verkligen ett kolossalt misstag i att tolerera – för att inte tala om att stödja – universiteten.” (Numbers, Kindle Location 250)

Teologin

Det vore i sammanhanget relevant att också ta upp den teologiska hållning som kyrkan under medeltiden hade till vad vi idag skulle kalla vetenskap, så som studier av naturen, matematik, logik etc. David Lindberg som skrivit det första kapitlet i Number’s antologi attackerar myten att kristendomens uppkomst medförde slutet på antik vetenskap. Lindberg påpekar att kyrkofäderna, särskilt Augustinus, flitigt använde dåtida kunskap om naturen, grekisk naturfilosofi osv. i sina tolkningar av Bibeln och att detta fortsatte att vara vägledande för kyrkan under medeltiden. Vetenskaperna (grekisk naturfilosofi, matematik, logik etc.) skulle inte upphöjas till att ta Guds plats och de hade inte inneboende värde, men däremot var de värdefulla verktyg, inte minst för att kunna förstå Bibeln.

Lindberg sammanfattar den teologiska hållningen som genomsyrade tidsperioden:

”Vetenskapen ska inte älskas, men användas. Denna attityd mot vetenskaplig kunskap skulle frodas under medeltiden och långt in i den moderna tiden. Vore det inte för denna inställning hade medeltida Européer säkerligen haft mindre vetenskaplig kunskap, inte mer” (Numbers, Kindle Location 217)

Lindbergs framställning av kyrkans teologiska hållning till vetenskap under medeltiden går som hand i handske med Shank’s framställning av hur kyrkan faktiskt agerande.

Exempel på vetenskapliga framsteg

Till sist kan det vara relevant för påståendet om den ”mörka” medeltiden att se några exempel på vetenskapliga framsteg som faktiskt gjordes under medeltiden. Mats Selander har sammanställt många av de viktigaste individerna från tidig medeltid till 1400-talet (Selander 2017, ss. 77-82) som bidrog till den vetenskapliga utvecklingen. Även Shank ger en kort lista. Här följer några axplock:

Johannes Philoponos (490-570). Argumenterade mot flera av Aristoteles teser utifrån sin kristna tro och gick emot påståenden som att universum är evigt eller att vakuum är omöjligt. Föreslog även en impetus-teori för rörelse som Buridan och Galileo m.fl. byggde vidare på.

Gerbert av Aurillac (senare påve Silvester II, ca 945-1003). Införde arabiska siffror i Europa.

Vilhelm av Conches (ca 1090-1154). Skiljde på primära och sekundära orsaker, där Gud var den primära orsaken till naturens upprätthållande medan de sekundära orsakerna rörde orsaksrelationer i naturen. Han letade på grund av detta efter oföränderliga lagar i naturen. Kanske låter bekant?

Robert Grosseteste (ca 1170-1253). Betonade användningen av matematiken för att beskriva naturen och bidrog därmed till att grundlägga den matematiska fysiken.

Roger Bacon (1214-1292). Såg vetenskapen som en hjälp att sprida kristen tro. Skrev mycket om optik. Gillade hantverk och teknologi (till skillnad från många av dem som var inspirerade av grekisk filosofi) och spekulerade bl.a. om möjligheten att skapa bilar, flygplan, kanoner och teleskop.

Witelo (ca 1230-1275). Skrev medeltidens största avhandling om optik som i sin tur inspirerade Keplers forskning om ljus.

William av Saint-Cloud (aktiv mot slutet av 1200-talet). Först att använda en slags hålkamera (camera obscura) för att se solförmörkelser.

Thomas Bradwardine (1290-1349). Lyckades formulera en matematisk formel för rörelse som gällde alla situationer. Använde sig av logaritmer, vilket man tidigare hade trott upptäcktes år 1614 av John Napier.

Jean Buridan (ca 1300-1361). Utvecklade en impetus-teori (med inspiration från Johannes Philoponos), föregrep Galileos fysikaliska teorier och lade grunden för mekanik.

Listan kan göra flera gånger längre än detta, men jag tror att poängen blivit tillräckligt tydlig: Den vetenskapliga utvecklingen stannade verkligen inte av under medeltiden.

Sammanfattning

Vi har här sett flera skäl att ifrågasätta den populära uppfattningen att medeltiden var en mörk tid för vetenskapen och att kristendomen (framförallt den institutionaliserade kyrkan) förtryckte dess framväxt. Kyrkans agerande och dess teologiska hållning i stort pekar på att det motsatta är fallet. Kyrkan hjälpte – snarare än stjälpte – framväxten av modern vetenskap. När vi dessutom undersöker vilka framsteg som faktiskt gjordes, ter sig påståendet att medeltiden skulle utgöra en ”mörk” period för vetenskapen ohållbart; det verkar kräva en mycket illvillig tolkning av det historiska materialet.

Shank avslutar sitt kapitel med följande ord:

”Mellan 1150 och 1500 hade fler läskunniga Européer haft tillgång till vetenskapligt material än någon av deras föregångare i tidigare kulturer, till stor del tack vare uppkomsten av, den snabba utvecklingen av och det naturfokuserade kursmaterialet vid, de medeltida universiteten. Om den medeltida kyrkan hade för avsikt att undertrycka frågor om naturen måste den varit fullständigt maktlös eftersom den totalt misslyckades att nå sitt mål.” (Numbers, Kindle Location 304)

Anhängare av konflikthypotesen kan därmed inte använda en så kallad ”mörk” medeltid för att stödja sin teori. Det vore helt enkelt att bygga historiska luftslott.

Referenser:

Shank, Michael H., ”That the Medieval Christian Church Suppressed the Growth of Science”, i Numbers, i Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Location 218-298.

Lindberg, David C., ”That the rise of Christianity was responsible for the demise of ancient science”, i Numbers, Ronald L. (red.), Galileo Goes to Jail and Other Myths about Science and Religion, Harvard University Press, Kindle Edition, 2009, Kindle Location 101-217.

Selander, Mats, Utan Jesus ingen mobil i fickan: Om hur kristen tro lade grunden för modern vetenskap, CredoAkademin, Falun, 2017, ss. 77-82.

Varför vetenskapen behöver överge metodologisk naturalism

I vårt samtal om Dokumenterade mirakler som Pennys Kultursällskap arrangerade för en månad sedan sa Humanisternas f.d. ordförande Christer Sturmark att han välkomnar vetenskapliga studier som försöker etablera miraklers existens och att han var säker på att den som lyckas göra det på ett övertygande sätt kommer få Nobelpriset.

Jag blev mycket glad av att höra detta och delar förstås Sturmarks längtan efter att se fler bönestudier och mirakelstudier. Jag hoppas att min bok ska inspirera fler att undersöka vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) och att den filosofiska diskussionen om kopplingen mellan VOTEB, mirakler och Gud fördjupas.

Jag och Sturmark är därmed överens om att vetenskapen inte ska använda sig av metodologisk naturalism (MN). MN är inställningen att vetenskaplig metod inte kan acceptera övernaturliga förklaringsmodeller, även om det överaturliga skulle finnas. I Dokumenterade mirakler illustrerar jag det med:

”…om paleontologen Petter observerar att ett dinosaurieskelett reser sig upp ur jorden och dansar balett är han fri att tro att det han ser är sant, men han kan inte publicera händelsen i en naturvetenskaplig tidskrift då den strider mot den vetenskapliga världsbilden.”

MN är extremt utbrett och är det som vanligtvis praktiseras även av troende forskare. Prästen och teologen Bengt Holmbergs skriver i artikeln ”Att läsa bibeln som om Gud inte fanns”: ”I akademisk undervisning och forskning om bibelns texter är Gud inte med som historisk aktör, impulsgivare, orsak eller påverkande faktor[…] det beror på att vetenskap av alla slag bygger på data som är åtkomliga för alla.”*

Holmberg beskriver detta som nödvändigt när han har undervisat religionsvetenskap på Lunds universitet och studenterna utgör en salig blandning troende och icke-troende, kristna och icke-kristna. Genom att enbart prata om naturliga processer och fenomen är det åtkomligt för alla oberoende av deras livsåskådning, för alla är vi överens om att naturen finns.

Här finns dock två problem. För det första: ett påstående är inte är mer sant för att fler kan acceptera det. För det andra: naturalistiska påståenden är inte nödvändigtvis mer åtkomliga än supernaturalistiska. Även om det skulle vara fler som håller med om historiebeskrivningen att Jesu kropp ruttnade i en grav än historiebeskrivningen att han uppstod, har man fortfarande missat Holmbergs ambition av att vara åtkomlig för alla eftersom en hel del tror att uppståndelsen är ett historiskt faktum.

MN sticker ut från andra vanliga kriterier på vetenskaplighet – observerbarhet, upprepningsbarhet och falsifierbarhet – i och med att MN sätter upp ett kriterium för innehållet i det som ska studeras snarare än att beskriva metod. Kanske vill någon försvara detta genom att hävda att det övernaturliga är omöjligt att observera, upprepa och/eller falsifiera. Men om det vore sant är MN ett överflödigt kriterium, och för att ta reda på huruvida det är sant måste vi överge MN i det vetenskapliga arbetet. Vi kan inte ta reda på om övernaturliga fenomen kan observeras om vi har bestämt oss för att utesluta det övernaturliga från vår undersökning innan den ens har ägt rum.

Forskarna Tobias Hägerland och Cecilia Wassén försöker lösa problemet genom att betona att det är skillnad på det som är sant enligt vetenskapen och det som verkligen är sant: Jesus kanske historiskt uppstod från döden även om en historiker inte kan föreslå det som en vetenskaplig hypotes. Men vetenskapen ägnar sig åt falsk marknadsföring om den inte försöker hjälpa oss veta vad som verkligen händer och har hänt. Vetenskapens självaste existensberättigande är att berätta sanningen för oss. Att då på förhand utesluta en rejäl bit av möjlig verklighet, inte som en slutsats av vetenskapligt arbete utan som en förutsättning för den, är inget mindre än antivetenskapligt.

De flesta forskare är överens om att utomjordingar inte har besökt jorden, men det beror inte på att man på förhand har uteslutit att det omöjligen kan ha hänt. Filosofen Mats Wahlberg har påpekat att om astronomer resonerade kring rymdvarelser som naturalister resonerar kring mirakler ”skulle vi få läsa böcker som klargör att utomjordingar under inga tänkbara förhållanden kan figurera i vetenskapliga förklaringar. Inte ens om de svävar med rymdskepp över alla större städer.”**

Av samma anledning är det irrationellt att betrakta mirakler som ovetenskapliga innan man ens försökt hitta dem vetenskapligt. Därför måste den metodologiska naturalismen överges.

Här kan du läsa mer om Dokumenterade mirakler.


Referenser

*Holmberg, Bengt, 2008: ”Att läsa bibeln som om Gud inte fanns”, Svensk Teologisk Kvartalskrift, vol. 84, nr. 2, ss. 58–64.

** ”Kristen tro visst förenlig med vetenskap”, Dagen, 10 februari, s. 20.