Etikettarkiv: Saga

Att Jesus har funnits vet ingen…

Ibland kan det kännas negativt i livet, sommaren kan vara på väg bort, självklart bra grejer kan hamna i bakgrunden för mindre vettiga, Jesu kärlek kan synas sorgligt okänd för många.

Det är då lite glädjande att så här veckan före valet få skriva något om ett ännu större val; att välja att följa vår Herre och Mästare, Jesus.

Om man inte lär känna Jesus då kan man säkert lätt tro att följande kan vara sant!

Men, Robbie Williams, Jesus överger inte en plågad själ, utan tröstar och närvarar vid ens sida!

Nu kommer några uppmuntrande rader från sommaren på Gullbrannagården! / Martin Walldén, bloggredaktör.

I början av augusti varje år är det tonårsläger på Gullbrannagården. Det samlar ca 1000 ungdomar med koppling till Svenska Alliansmissionens ungdomsförbund SAU. Det här året hade jag den stora förmånen att få vara med på det här lägret och hålla i apologetisk undervisning som valbart seminarium. 

Två dagar pratade jag om hur historiciteten ser ut kring Jesus. Rubriken var ”Vad kan vi egentligen veta om Jesus?”. Kan vi veta att han funnits? Vem var han? Hur är det egentligen (rent historiskt) med uppståndelsen? Två andra dagar var rubriken ”Ett designat universum?”. Då fick jag tala om universums uppkomst, begriplighet och finjustering. Och om skapelse och evolution. 

Jag blev mycket överraskad över hur stort intresset var bland tonåringarna. Varje dag var det valbara seminarium där det fanns ganska många alternativ. Men trots det besöktes båda föredragen av ca halva lägret (alltså ca 500 personer). Vi fick byta lokal för att det kom så mycket folk. Och jättemånga kom fram efteråt och berättade hur intressant de tyckte att det var, och sa; ”Varför har vi aldrig hört det här förut?”. Många ledare från flera tonårsgrupper berättade att det blivit en snackis bland deras tonåringar, och att de hade uppskattat det mycket. Både tonåringarna som var kristna, och de som inte var kristna. Några ateister hade sagt; ”Tänk att Jesus faktiskt funnits på riktigt, att vi aldrig har hört det förut, intressant!”. Trots att det råder totalt konsensus bland historiker har vi kristna (och skolan) alltså misslyckats att förmedla det till människor. Och jättemånga tonåringar var fascinerade över att få höra att vetenskap och tro kan gå hand i hand. Det måste inte välja mellan antingen vetenskap, forskning och vad de hör i skolan eller tro, Bibeln och vad de hör i kyrkan. Det går att bejaka båda delar och ha en sammanhängande världsbild utan att behöva kompromissa åt ena eller andra hållet. Vetenskapen styrker kristen tro, istället för att motsäga den. 

Vad innebär det här? Det är viktigt för unga människor vad som är sant, och vad som är rationellt. Det vill veta om kristen tro är på riktigt, och inte bara något som hittats på. Det finns ett stort behov av apologetik för att möta dessa frågor och ge skäl för den kristna tron. Inte minst bland tonåringar.

Tyvärr visar det också att vi har varit alldeles för dåliga på att berätta om vår tro på ett trovärdigt sätt. Hur kan vi som är kristna tala om berättelserna om Jesus utan att berätta för människor att Jesus funnits på riktigt? Här måste vi skärpa till oss. Vi måste svara på de frågor som faktiskt ställs. Är det på riktigt? Finns det skäl att vara kristen? Och det är inte frågor som bara berör vuxna. Undersökningar visar att de flesta som blir kristna är under 25 år. Tonåringar vill också veta vad som är sant. Och de kan tillgodogöra sig fakta, argument och resonemang. 

Tänk om vi kristna kunde se hur stort behovet av apologetik är, och tänk om vi dessutom kunde bli lite bättre på att göra något åt det – att kommunicera fakta och trovärdiga argument. Det är det som många människor vill och behöver höra. Dessutom är det något som Bibeln uppmanar oss:

Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.

(1 Petrusbrevet 3:15).

/ Tobias Sunnerdahl

 

PS. Några tankar från bloggredaktören:

För vidare läsning rekommenderas resursbanken om Bibeln och Jesus!

Om universums finjustering, skapelse och evolution.

Om kristen tro och vetenskap.

DS

 

Annonser

Guldmyntfoten och de tre björnarna – om Gud som moralens garant och rättesnöre

Det som nu kommer att vara bloggposten huvudärende; att en kristen gudstro är en garant för att det finns verkligt rätt och fel, har dryftats många gånger. Det finns vanliga och säkert ovanliga invändningar, här ska vi se på några olika sätt att se på Gud som moralens garant. 

Först ett ord om de där björnarna, de träffade ju inte sagofenomenet Guldmyntfoten utan Guldlock (en riktig sagofigur, eller etablerad kanske man ska säga, för sagofigurer kanske inte riktigt finns!?). Det handlar alltså om flickan Guldlock som kommer till ett hus, rör lite saker, äter lite mat, med mera, och allt visar sig tillhöra tre björnar som bor i huset. De upptäcker spår efter henne: ”Någon har ätit av min mat”, ”Någon har sovit i min säng, och gör det fortfarande” är några citat som mitt minne återger från barndomens sagoläsande. Mer av sagan finns här. 

The_Three_Bears_-_Project_Gutenberg_eText_17034
Guldlock och de tre björnarna. Från vänster: Mamma Björn, Barnet Björn, Pappa Björn. Frånvarande: Guldlock

Nu ska vi gå över till den helt fiktiva sagan om Guldmyntfoten och de tre björnarna eller hur pengars värde garanteras och omfamnas. Jag räknar med att denna titel kommer att göra den till en storsäljare i åldrarna 5-7 år! 

Det var en gång tre björnar som ville göra något annat i livet än att gå i ide. De bestämde sig för att köpa upp blåbär av blåbärstrollen med hjälp av pengar de själva gjorde. 

Den första björnen hon tog fram papper och penna och började rita ett fint mönster, så skrev hon en siffra som motsvarade det antal kottar som den var värd (som vi alla vet är blåbärstrollens enda glädje i livet som är större än att plocka blåbär att få fatt i kottar). 

Hon kom till det första blåbärstrollet, halade fram sin fina sedel och förväntade sig få rikligt med blåbär! Men blåbärstrollet skakade på huvudet, för honom var inte lappen värd en enda kotte, och inga blåbär ville han därför ge björnen. ”Men jag tycker den är värd det!” insisterade björnen. Ett annat troll kom vägen förbi, hon kände björnen och tyckte att den var värd flera kottar och gav björnen blåbär för sedeln. 

Den andre björnen, han samlade ihop kottar, han band dem samman med band och skrev utanpå de hopknutna kottarna antalet av dem och allt annat man behövde veta för att förstå att det var fina kottar! Han gick och mötte blåbärstrollen, de bytte glatt till sig kottar mot blåbär och de uppskattade att det stod mer förklarat och garanterat på omslaget till kottarna! 

Den tredje björnen hon började samla in kottar tills hon hade ett stort förråd, sedan gjorde hon ett antal papperssedlar och skrev på var och en av dem upp den andel av kottarna man fick för varje sedel. Hon gav sig iväg på blåbärsjakt och fann snart några blåbärstroll, hon visade dem på sedlarna och berättade om sina insamlade kottar och att närhelst de kom till henne så kunde de visa lappen och få det bestämda antalet kottar i utbyte mot den. Blåbärstrollen blev nöjda och bytte glatt bort sina blåbär mot sedlarna! 

För den som undrar vad detta har med guldmyntfot eller moral att göra så ska vi börja med pengarna och spara moralen till sist. 

Vi börjar med pengar i sig. Guldmyntfot, eller vilken metallfot som helst innebär att det finns en referensenhet i en viss metall gentemot man vilken sedan värderar andra metallmynt (de ska ha ett sådant metallvärde som om de var gjorda i referensenhetens metall, till exempel Sveriges silvermyntfot (här finns mer beskrivet kring detta). Det mest kända och mest imposanta utfallet av detta är världens största mynt, våra svenska plåtmynt och framförallt tio silverdaler kopparmynt där kopparvärdet skulle motsvara silvervärdet hos tio silverdaler. 

8 daler silvermynt
8 daler silvermynt. Ett präktigt stort mynt, men inte lika stort som ett 10 dalers silvermynt koppar! Foto: StAnshelm

Detta kan sedan utvidgas till att gälla alla pengar, att de motsvarar ett riktigt metallvärde, att de alltså kan växlas in mot metall (guld, silver eller vad det kan vara). 

Efter denna lilla pekuniära utflykt ska vi ta oss till moralen där följande två ståndpunkter ofta målas upp: Antingen finns bara den förste björnen eller den andre björnen. Om bara björnen som säger att lapparna är värda ett visst antal kottar finns så är det bara så för att han sagt så, inte för att det på något objektivt sätt är så. 

Om bara björnen som kommer med själva kottarna, som i sig är något, då blir björnen i sig onödig, kottarna finns honom förutan och de är objektivt sätt värda sitt antal blåbär antingen björnen finns eller inte.

Nu tror jag att jag frångår sagoberättelsen för att kanske tydligare säga vad jag tänker. 

Man brukar hävda att om det är Gud som är upphovet till det moraliska rättesnöret så är moralen subjektiv, inte helt som det som kan höras ibland som en nidbild av vårt moderna samhälle ”Om det känns rätt så är det rätt”, men bra nära. Det är helt enkelt rätt bara för att Gud säger det, eller tycker det eller. 

Det första vi kan lära av Guldmyntfoten och de tre björnarna är att det kan sammanfalla godheten och Gud; det är gott och Gud är god. Gud är god och det är gott det Gud säger/anbefaller. 

Det andra vi kan lära är att det skulle kunna vara så att kottarna fanns, att moralen finns, och att den är frikopplade från Gud, men vad händer då? Moral är själva rätt och fel, själva vårt rättesnöre, men kottar i skogen finnas, de påverkar då inte någon, moralen kan finnas, men ger då inga implikationer, det finns ingen grund för att vi ska följa den. Det är en större invändning mot en ateistisk moral, kanske kan man resonera sig fram till att det skulle kunna finnas etik Gud förutan, men moral, etikens utlevelse, varför skulle det vara bättre än något annat? 

Men med Gud i ekvationen så blir saken den att rätt och fel får en garant, den finns grundad i Gud själv, den finns nedlagd i hans skapelse människan, eftersom den finns i Gud/hos Gud så förpliktar den för alla och den garanteras för alla! 

I och med att moralen finns med hos den som en gång i tidens slut ska döma världen då ger den oss förpliktelser (hos Luther talar man om lagens tre bruk: 1 – Att ha ordningar i tillvaron, samhällen, polis etc. 2 – Att driva till Kristus (att människan inser att vi kan inte vara helt goda, kärleksfulla, endast i Jesu död på korset kan vi få bukt med vår ondska). 3 – Som förlåten syndare (det som i dagligt tal kallas kristen) får vi viljan att för Jesu skull (inte av rädsla för straff, eller för att skryta med våra handlingar/vår godhet) och hjälpen av Anden att gör gott) och den ger också en garanti för att den kommer att gälla alla. På den yttersta domen då kommer rättvisa att skipas, rättfärdighet att bestå, rätten kommer föras till seger. 

Nu blev det en liten predikan på slutet, det är lätt hänt (en yrkesskada skulle man kunna säga), men huvudstycket i vad jag vill säga är att med guldmyntfotens hjälp vill jag främst bemöta detta med att Gud är en subjektiv moralgrund, det är gott och Gud vill det kan sägas sammanfatta den delen. Sedan lade jag ut texten till varför det, trots att det finns kottar i skogen och kanske kan finnas någon slags etik, eller någon slags moralens grund Gud förutan, ändå blir annorlunda om Gud är med i moralfundamentet.

Allt gott till er alla! / Martin Walldén