Etikettarkiv: Samtal

Gud – återkomsten

Idag ska vi fokusera på något som låter som en uppföljare till en framgångsrik film, hemma hos oss går dvd-skivan med Tog Story 2 varm, för en tid sedan var vi och såg den tredje uppföljaren (Toy Story 4).

Fokusämnet är dock ingen film, inte ens en så banbrytande film som Tog Story; den första helanimerade 3D-filmen.

200px-Toy_Story_logo
Banbrytande, men inte dagens huvudämne

Nej det vi idag ska kika på är snarare en termometer, en hjälp att för varandra i samtalet om livsåskådning, om tro, om religion, om ateism, om neutral, om utgångspunkt och mandat i samtalet om att leva tillsammans i 2000-talets Sverige, alltså idag och nu och här. Med termometer menar jag att vi ofta kan betrakta världen från lite olika håll, med olika ingångsvärden, men samtidigt förutsätta, eller rent av kräva, att alla ska se den som jag. Några ord om det skrev jag om för en tid sedan i en bloggpost just kallade: ”Hur varmt är badvattnet”, den handlar bland annat om hur det är att komma ut som kristen och hur du som inte är kristen kan och den som är kristen kan uppfatta och prata om saker och ting.

Nu till termometern, den är röd, men innehålla ringet kvicksilver, det är en bok av Joel HalldorfGud : Återkomsten.

img_5831
Kan exempelvis köpas hos Duvan i Piteå

Man kan säga att detta är en bokrecension, likt den som Tobias Sunnerdahl redan gjort, men jag vill egentligen inte tillföra något mer än han gjort, men visa på hur samtalet kan vinna på att föras tillsammans istället för mot varandra, när vi har olika bild och utgångspunkt för religionens plats och roll i samhället. Denna text blir en slags symbios av att en ateistiskt troende, eller någon som tror sig vara en neutral betraktare alltid ändå står på endast en plats, inte på alla platser, vi är inte neutrala, jag slogs återigen av detta och hur klokt det är formulerat i boken och hur, jag tror i alla fall, att var och en oavsett trosövertygelse kan hålla med om det.

Denna text är också en symbios av Joel Samuelssons tankar om Pascals vad, om att det är vettigt, klokt och spelteoretiskt vist att hålla sig till Gud, att anamma en gudstro, framför att inte göra det.

Det jag med dessa många ord vill är att betona vikten av att se värdet hos den andre, och eftersom den lilla, konstiga klicken i Sverige och i svenskt samhälle är den religiösa människan så är det denna lilla klick som jag vill lyfta fram (jag räknade ut att huvudgudstjänsten i vår församling besöks av 5 promille av kommunens befolkning (fler blir det ju om alla gudstjänster i hela Kristi kropp räknas, men fler än 10 % av kommunens befolkning går det nog inte att räkna med som att de är aktivt med i en kyrka i Lycksele)).

Boken har, kan man säga, en undertitel: Hur religionen kom tillbaka och vad det betyder.

Och det jag tycker lyfts fram på ett gott sätt är religionens roll, och då framförallt väckelsens i kristenheten under 1800-talet och tidigt 1900-tal, i att bereda marken för den moderna demokratin och hur religionen i nutiden är en nödvändig komponent för att inte populism som målar ett ”vi mot dom”, ska ta vid där den liberala demokratin har svårt att fylla våra liv. Den liberala demokratiin är bra i kampen, men behöver något mer då kampen är över, den behöver hjälp att fylla på med gemenskaper som fyller liven vi lever med relation, med kött och blir, med gemenskap.

Mjaha, vad blev det apologetiska av detta? Tja, denna blogg rör sig i gränslandet mellan kristen tro, mellan rent förakt av den, mellan intresse av dess tankegods och vad den kristna torn säger, och vad alternativen säger. Så i det gränslandet kan det vara bra för den som högljutt står på barrikaden och skanderar: ”Bort med kyrkklockornas klang!”, ”Ner med prästerskapet!”, ”All religion ska bort ur offentligheten” det kan vara klokt att fråga sig vad som driver en själv, vad finns hos de andra, vad vill den där irriterande minoriteten som får mäktiga imperier att skälva, som får onda samhällsstrukturer att förändras, vad är det med de som vandrar vägen, de som hyllar en död gammal snickare, vad har de att komma med?

/ Martin Walldén

Ett mirakel eller placebo? – Inför konferensen 14 september!

Här kommer så ännu en försmak inför helgens konferens, Hajdi Moche ger några tankar inför sitt seminarium!

Artikeln finns om pdf, anmälningsformulär och flera försmaksartiklar återfinns i slutet av artikeln!

68510857_10156987903517839_3464724330699554816_o

Mirakel eller placebo?

Anta att person A har en sjukdom som denne får pågående medicinsk behandling för. Personen tillfrisknar från sin sjukdom efter att en annan person har bett för dennes sjukdom. Kan vi veta om detta verkligen var ett mirakulöst tillfrisknande? Eller kan det ha varit placebo?

Många gånger lyfts placebo som en invändning mot mirakler eller helanden från sjukdomstillstånd. Kritiker som lyfter detta kan till exempel mena att helandet eller miraklet har sitt ursprung i något som inte är på riktigt – något inbillat eller påhittat. Andra kritiker kan lyfta placebo för att mena att det potentiella miraklet kommer ur någon form av önsketänk. Invändningen är intressant, både vad gäller anspråket om vad placebo-effekten är och hur ett potentiellt helande kan förklaras av placebo. Hur mycket sanning ligger i den här typen av invändning?

Innan detta kan diskuteras närmare behöver en korrekt förståelse av vad placebo-effekten är finnas, liksom en förståelse för hur och när placebo kickar in. Om inte, riskerar placebo att användas som bortförklaring för tillfrisknande på ett slentrianmässigt sätt. 

Faktum är att placebo-effekten på många sätt har format dagens medicinska kunskap och sjukvården vi har nu, eftersom bra medicinska studier bör kontrollera för placebo-effekten när nya behandlingar/mediciner testas. Så för att kunna undersöka huruvida ett tillfrisknande är placebo eller ett äkta mirakel behöver nedanstående frågor klargöras och diskuteras.

  • Vad är placebo?
  • När kan placebo-effekten kicka in?
  • När funkar inte placebo?
  • Funkar placebo för alla?
  • Vad krävs för att ett mirakel med största sannolikhet inte är placebo?
  • När kan ett påstått mirakel eventuellt vara placebo?
  • Kan man skapa sig ett eget placebo-mirakel?

 

Detta kommer göras på seminariet Ett mirakel eller placebo? på konferensen “Mirakler och Guds existens” i Roseniuskyrkan i Stockholm den 14 september. Välkommen!

/ Hajdi Moche
Leg. Psykolog & Doktorand i psykologi

Artikeln som pdf

Anmälan:

Läs gärna också: Dokumenterade mirakler och dess kritiker, Pascals vad

Utöver dessa kommer också Mats Selander och David Kärrsmyr medverka! Och det blir tillfälle till samtal, bön och lovsång!

Tro rätt tro fel, är det du eller jag som avgör det?

Dia Psalma funderade över detta under det förra milleniet.

Denna blogg vill vara till för oss som funderar i frågor kring tro, kring kristen tro mer specifikt. Denna blogg vill också kunna fungera som en mötesplats där frågor och tankar bryts och funderas med varandra.

För att det ska fungera på ett sätt som främjar möten och godhet så håller vi oss med en del enklare regleringar kring detta, de återfinns här och går i korthet ut på att vi önskar saklighet i samtalet genom att bloggpostförfattarens artikel och dess poäng är huvudfokus i ett eventuellt samtal, vidare så vill vi att personangrepp är helt frånvarande i ett eventuellt samtal.

Det är också så att en del bloggpostartiklar går att kommentera andra inte.

Allt gott och god läsning och gott samtal önskar jag er!

/ Martin Walldén, bloggredaktör

Kommentar? Var god dröj!

Tyvärr är det så att för närvarande dröjer publiceringen av den som kommenterar på vår blogg, vi ber om överseende med detta!

Anledningen är att vi ser över hur samtalet ska kunna föras på bloggen framöver och i nutid och några som då kommenterat hamnar lite i kläm.

Vi jobbar på att ordna detta!

Och…ingen behöver vara orolig att man skrivit sin kommentar i onödan, eller lagt möda på formuleringar för så lågt som den håller sig inom bloggens riktlinjer så kommer den att publiceras, om inte annat i fältet till inlägget Kommentarslask.

/Martin Walldén, bloggredaktör

Apologetik del 4 – Är Sebbe Staxx och Ulf Ekman apologetiska?

Jag hade en kamrat som är gott och väl 30 år äldre än mig. Vi har delat många stunder och samtalat rätt så mycket. Det jag idag främst tänkte på var när han berättade om sin konfirmation, eller att han inte fick konfirmeras för att hans mamma inte hade råd med kostym till honom! Jag minns hans känsla av ledsenhet, hur han frågade varför inte prästen försökt hjälpa till med att orda något. Och jag minns min förundran; varför gjorde inte prästen något? Och än mer: Varför gav inte min vän upp om Jesus?

Det här är en del i en serie av bloggposter som är tänkta att kunna kasta lite nytt ljus över situationer där en kristens omgivning reflekterat eller oreflekterat intar en negativ eller ifrågasättande eller avvisande hållning; situationer som var och en kristen kan hamna i och kanske kan känna igen sig i, tänker jag. Men även den som inte är kristen kan ha glädje av det jag skriver kan jag tänka, för nya perspektiv eller förståelse för andras världsbild kan leda till att man börjar tala med varandra istället för om varandra och då kan verkligt goda grejer hända!

Du är nu i färd med att läsa det kanske svåraste argumentet för kristen tro; både att ta till sig och att avfärda om man är ateistiskt troende, men också den som är svårast att använda och veta när det är rätt tillfälle att ta upp om man är kristen. Det är inte svår att förstå, men kräver nästan att man likt jag och min vän har en relation så att man kan ta en kaffe och språka lite. Så min uppmaning blir: fundera över det som tas upp här, ge det en möjlighet att tala till hjärtat och minns att detta är inte ett fullständigt argument, men en del i ett stort pussel av olika argument, detta argument kan hjälpa dig att ta ett steg tillbaka och kanske få syn på det där som blir till i utrymmet mellan, mellan avvisande av logiska resonemang, mellan vårt fyllande av vår tid med annat än det viktigaste. En video från Lapplandsveckan 2017 får illustrera mellanrummen och vad som kan finnas där!

Livet blev inte heller senare enkelt för min vän, den enda riktigt pålitligt och återkommande vännen blev flaskan och spriten. Så småningom kom han i kontakt med den kurs- och lägergård där jag tillbringat många somrar och andra otaliga stunder under uppväxten, gården heter Stegeborgsgården och ligger på det sköna Vikbolandet, platsen för min vagga och uppväxt! Där började han finna sin plats, få en uppgift och flaskan fick sakta, sakta och med en del återfall släppa taget om honom. För mig har han alltid funnit som en trevlig, äldre herre och så småningom som en vän, på denna oas i min tillvaro (och nog även hans).

Men frågan för dagen är: Varför slutade inte hans relation med Jesus i det ögonblick prästen i hans tycke stängde ut honom från konfirmationen?  Där och då blev nog intresset att söka vidare i kyrkans tro inte så stort, men varför fann han senare vägen åter, vad lockade, vad mötte han, vem var han i Jesu ögon?

Vad finns hos Jesus? Vad finner människor hos honom? Varför förändras liv och samhällen av honom? Sebbe Stax är nog ingen apologet, men den förvandling Sebastian Stakset genomgått kan få oss att ana lite om kraften hos Jesus. Ta gärna del av vad han sa i Almedalen i samtal med olika politiker.  

Stakstet almedalen large

 

Ulf Ekman är inte helt okänd och lite aktuell igen genom att ha ett sommarprat Sveriges Radios program Sommar, lyssna till de första fem minuterna av hans sommarprat och tänk att så är det för så många; de reagerar negativt på att deras son, maka, vän blivit kristen och blir kanske rädd att denne blivit lurad, men sedan när de märker skillnaden på den de känner väl eller på sin fiende då anar de att det är något med denne Jesus, något som man bara kommer åt om man är beredd på att pröva i en relation tror jag.

Vart vill jag komma då? Ja att det finns otaliga människor som fått sina liv förvandlade av ett möte med Jesus; alltså att de blivit kristna. Dessa berättelser är dock oftast som tydligast ju närmare vi står en person. Ett flertal gånger har jag förundrats över det liv som tänts i förut slocknade ögon; det mod som någon fått som trots hot om utvisning till en i stort sätt säker död vill leva med Jesus och låta döpa sig.

Är det ett bra argument för den kristna tron sanning? Det beror nog på, men den som ägnar sig åt bara tankeboxning mot den kristna tron bör nog söka lite djupare, det kan vara som så att man hindrar sig själv från det bästa som kan hända.

Var kan jag få veta mer? Tja ett sätt är att vända sig till närmsta kyrka och undra helt enkelt vad Jesus kan göra! Eller läsa en bok av Lee Strobl; en känd kristen författare som trodde han förlorat sin fru när hon kom hem och sa att hon blivit kristen, eller kanske något ur Göran Skyttes bok Förvandlingar – från död till liv där han beskriver några sådana möten. Kontakta Elise Lindqvist – Ängeln på Malmskillnadsgatan, hon vet att berätta!

Allt gott och lycka till med pusslandet! / Martin Walldén

PS. Är de apologetiska då? Ulf och Sebastian? Ja, det vill jag mena i alla fall! Deras liv förändrades genom mötet med Jesus säger de! Varför kan de säga det? är frågan som vill besvaras! En utmaning tänker jag för den ateistiskt troende och en uppmuntran att ta till sig för den kristne! DS

De första delarna i bloggpostserien är:

Del 1 – Att vara kristen i skolan, på jobbet, bland vännerna – Hur varmt är badvattnet?

Del 2 – Att tro på en gammal sagobok

Del 3 – Varför tror du inte på jultomten då?

Apologetik del 1: Att vara kristen i skolan, på jobbet, bland vännerna – Hur varmt är badvattnet?

Att vara kristen i Sverige är hur odramatiskt som helst, vi riskerar inte att förses med svart huva och tvingas ned på knä på Medelhavets strand för att halshuggas, bara för att vi tror på Jesus Kristus. När jag gick i skolan kom det ut en bok om en skolskjutning i USA, den hette: Hon svarade ”ja” och finns nu som film. Förövaren hade frågat flickan som såg på mig från bokomslaget: ”Är du kristen?” och hon svarade: ”Ja”. Han sköt henne i huvudet.
Sådant behöver vi inte konfronteras med i Sverige. Tack gode Gud! Men ofta nog är det svårt att säga ”Jag är kristen”.

Det här är första delen i en bloggpostserie tänkt som stöd till alla oss som trivs med Jesus, med kyrkan vi är med i, som ändå skäms eller tvekar en smula när frågan vad vi tror på kommer, vi som gärna svarar att vi såg på skidor eller var på fotbollsmatch i helgen, fast höjdpunkten var ungdomskvällen eller gudstjänsten eller bönegrupper.

Den är också tänkt som en möjlighet för dig som inte delar den kristna tron att se på både tron och alternativa verklighetsbilder med mina ögon.

Bloggpostserien är skriven av en kille som heter Martin Walldén, en kille som ägnat hela barndomen åt att växa upp i kyrkan, som hade många av sina bästa vänner i kyrkan, som där upplevde en miljö som var varm och tillåtande och som fick honom att växa, men som då högstadieläraren frågade vilka som var kristna i klassen ändå inte våga räcka upp handen, bara mina två andra trosfränder vågade.

Jag tänkte så här i första inlägget i serien dela några tankar om vad det är vi ger oss in i då vi offentligt bekänner oss som kristna (alltså vid de tillfällen då vi inte kan slingra oss undan utan faktiskt måste medge att vi är kristna). Badvattnet i rubriken är vår samtid och dess kulturyttringar, grundfilosofi och åsiktsriktningar. Vi kan tänka oss en bassäng med vatten, den kan objektivt beskrivas ha en temperatur på X grader Celsius, men ändå kommer en person som just kommer upp ifrån en isvak att beskriva upplevelsen och temperaturen som mycket annorlunda jämfört med den som just kommer ut ifrån en bastu. Du och jag som kristna kommer från ett sammanhang, den som inte tror på Jesus kommer från ett annat. Vi möts på ett och samma ställe, men våra upplevelser och våra förutfattade meningar om vår tid och det vi samtalar om skiljer sig ändå åt väldigt ofta.

Vi lever i ett sammanhang som automatiskt klumpar ihop dumhet med kristen tro, som njuter av att säga att ”Jag tror på vetenskapen”, ett samhälle som tycks tro att detta är normen trots att det är ganska ovanligt i jämförelse med övriga länder i världen.

Du och jag har uppförsbacke, vi kommer från den goa värmen i bastun där tron ger oss mening och sammanhang, där vänner rycker om och stöttar varandra, där smarta filosofer skriver böcker och debatterar offentligt om den kristna trons sanning och koherens, om Bibelns trovärdighet och nyateismens tillkortakommanden, men så i den där bassängen där vi just möter någon som upplever verklighetens badvatten helt annorlunda då flyger de goda argumenten bort, vi snubblar och tystnar. Denna första bloggpost kommer jag inte förse någon med något som helst material för att bemöta den andre som inte alls har så goda skäl som kanske både vi själva och den icketroende lätt tror, påhejad av omvärlden, jag kommer bara belysa att det är inte så konstigt att vi tystnar, allt tycks tala emot oss, men jag vill komma med en uppmuntran: VAR OCH EN AV OSS KAN SLIPPA STÅ UTAN SVAR!

 

Från ett håll kan det se ut som en oerhörd uppförsbacke,
nästan omöjlig att ta sig uppför
Från ett annat håll är det en knappt märkbar liten sluttning

Kanske verkar det vara en oöverstiglig backe detta att kunna åtminstone lite grand försvara sin kristna tro, men jag tror att det handlar om att vår samtid får oss att tro att berget måste bestigas på icke-kristnas vis. Så är det inte, berget har många vägar upp och en del är lättare, men upp till toppen kommer man ändå!

Eller annorlunda uttryckt:
Många invändningar mot kristen tro är inte så allvarliga eller svåra som vi och icke-troende tycks tro eller mena, men för att vi ska förstå att vi inte är ensamma om att uppleva att det blåser snålt när man kommer ut som kristen vill jag ge er tre nutida, offentliga exempel på personer som utan att ha gjort något dåligt, bara gjort det de skulle, ändå råkat i blåsväder på grund av att de är kristna.

Elisabeth Svantesson
När hon utsågs till arbetsmarknadsminister av regeringen Reinfeldt blev det mycket skriverier om hennes tidigare medlemskap i Livets ord och Ja till Livet. Man hade till och med en omröstning på Aftonbladets hemsida om det var ett problem att Svantesson tidigare varit med i Livets ord, vilket 72 % ansåg.

Alice Bah-Kuhnke
Hon fick ett veritabelt drev mot sig när hon skulle bli ny kulturminister. Hon sa i en intervju: ”Jag får aldrig så många hatbrev som när jag säger att jag är kristen. Är inte det intressant? Och då är jag ändå både svart och kvinna.”

Per Eriksson
Per Eriksson hamnade i blåsväder innan han ens hade tillträtt som rektor för Lunds universitet 2009. När det blev känt att Per Eriksson är praktiserande kristen – tidigare pingstvän, nu tillhörande Hyllie Parkkyrka, en frikyrka ansluten till Baptistkyrkan, blev det hetsig debatt.
Lärare vid Naturvetenskapliga fakulteten hävdade att Erikssons frikyrkliga bakgrund stod i kontrast till Universitetets värderingar. Frågan nådde ända upp i riksdagen.

Tack för att du följt med så här långt! Nästa gång börjar vi vandra uppför motlutet genom att se på någon eller några invändningar som vi möter som kristna på fikarasten, på träningen eller när vi träffar andra människor som inte delar vår tro på annat sätt.

Även den som inte omfattar den kristna tron inbjuds följa med vandringen uppför backen, låt oss slå följe!

Del 2 kommer redan på lördag!