Etikettarkiv: Sebastian Ibstedt

Vetenskapens kristna rötter – del 2

Vi såg i den föregående artikeln hur kristendomen spelade en avgörande roll i den moderna vetenskapens uppkomst. Många av vetenskapens pionjärer var kristna och för dem utgjorde tron en motivation att utforska Guds skapelse. Detta gäller än idag. John Goodenough, 2019 års nobelpristagare i kemi för utvecklingen av litiumjonbatteriet, sade nyligen: ”Som forskare ärar vi skaparen genom att försöka förstå skapelsen och hur den fungerar. Det finns inget mer realistiskt sätt att hedra och ära skaparen än genom vetenskapliga undersökningar. Och om vi kan åstadkomma tillämpad vetenskap som gagnar mänskligheten tycks det mig att vi älskar vår nästa som oss själva. Det är de två största budorden.” (Gunther 2018)

Förutom motivation så krävs en fascination och ett aktivt intresse av att förstå skapelsen. I denna anda skrev fysikern Richard Feynman: ”Samma spänning, samma vördnad och mysterium, återkommer igen och igen när vi studerar ett problem tillräckligt noggrant. Med mer kunskap kommer ett djupare, mer förunderligt mysterium, vilket lockar oss att tränga ännu djupare. Vi oroas aldrig för att svaret kan visa sig vara en besvikelse, men med glädje och tillförsikt vänder vi på varje ny sten och finner oanade besynnerligheter, vilka leder till ytterligare förunderliga frågor och mysterier – sannerligen ett storslaget äventyr!” (Feynman 1958, 262)

Men oavsett hur stor längtan och passion man har att förstå hur världen fungerar, är det inte tillräckligt för att man ska kunna bedriva vetenskap. Det krävs något mer, nämligen att vetenskap är möjligt. I den här artikeln ska vi se närmare på en nödvändig förutsättning för vetenskap och var denna kommer ifrån.

Vetenskap förutsätter förutsägbarhet

Alla naturvetare vill förstå skapelsen, men det är inte tillräckligt. För att vetenskap ska kunna bedrivas, måste naturen också vara sådan att den är möjlig att utforska och begripa. Den vetenskapliga förståelsen av världen förutsätter nämligen ett antal antaganden om hur verkligheten är beskaffad. Filosofen Joshua Moritz (2017) har påpekat att dessa nödvändiga antaganden är metafysiska till sin natur och inte empiriska, dvs de kan själva inte bevisas med den vetenskapliga metoden. Det handlar, skriver Moritz, om sådant som naturens regelbundenhet och förutsägbarhet, att omvärlden är objektiv och existerar oberoende av oss, att världen är begripbar på ett sätt som överensstämmer med våra kognitiva förmågor, att samma naturlagar gäller överallt i universum, osv.

Vi ska titta närmare framför allt på den första av dessa antaganden, om naturens regelbundenhet och förutsägbarhet. Vad innebär detta? Det är lätt att föreställa sig en värld som inte styrdes av naturlagar och där vad som helst skulle kunna ske när som helst. När jag sitter och äter fiskpinnar kanske maten plötsligt förvandlas till en levande fisk. När jag kör bil kanske gravitationen upphör att existera och jag börjar sväva, eller teleporteras tillbaka där jag började. En handling för att uppnå ett mål kräver att det går att förutse vad som ska hända. Jag skulle tex aldrig kunna skriva den här texten om datorn plötsligt förvandlades till en hamster. Det är på samma sätt med vetenskap – för att vi ska kunna bedriva vetenskap måste världen för det första vara förutsägbar, och för det andra måste vi tro att den är förutsägbar. (Plantinga 2011, 271) I en värld utan naturlagar skulle det vara helt omöjligt att beskriva naturens händelser på ett vetenskapligt sätt för det skulle inte finnas någon regelbundenhet. En värld som däremot beter sig på ett regelbundet och förutsägbart går att beskriva systematiskt med den vetenskapliga metoden. Fysikern och filosofen Mariano Artigas har skrivit att antagandet att världen är ordnad är en nödvändig förutsättning för vetenskapen, för om man inte tror att det finns ordning i världen vore vårt sökande efter en sådan ordning meningslös. (Artigas 2000, 44)

Jorden båda sidor NASA BlueMarble-2001-2002
Vi måste ha något att undersöka för att bedriva vetenskap, och varför kan vi undersöka naturen?

Fysikern Paul Davies är inne på samma spår och har sagt att man inte kan vara vetenskapsman om man tror att universum är en meningslös slumphändelse: ”All science proceeds on the assumption that nature is ordered in a rational and intelligible way. You couldn’t be a scientist if you thought the universe was a meaningless jumble of odds and ends haphazardly juxtaposed. When physicists probe to a deeper level of subatomic structure, or astronomers extend the reach of their instruments, they expect to encounter additional elegant mathematical order. And so far this faith has been justified.” (Davies 2007)

Det är dock inte tillräckligt att det finns naturlagar och att världen beter sig på ett förutsägbart sätt. För att vi ska kunna beskriva världen på ett vetenskapligt sätt måste vi också anta att samma naturlagar gäller överallt, d v s att naturen är enhetlig. Naturens enhetlighet är ett antagande som måste göras innan en vetenskaplig utforskning av naturen är möjlig. Eftersom detta antagande ligger till grund för att tolka våra observationer, kan den inte själv bevisas vetenskapligt, då varje försök att göra det vore att resonera i en cirkel. Samtidigt är det nödvändigt antagande, och filosofen Roger Trigg har skrivit att alternativet till antagandet om naturens enhetlighet är att helt ge upp vetenskapen. (2015, 100) Även Karl Popper noterade att naturens enhetlighet är ett metafysiskt antagande snarare än empiriskt, och att utan detta antagande vore praktiskt vetenskapligt arbete otänkbart, då denna princip är nära kopplad till möjligheten att göra induktiva härledningar. (Popper 2005, 250) Vetenskapen kräver alltså att det finns ordning och reda i naturen. Men frågan kvarstår – vilken rätt har vi att förvänta oss att det verkligen finns en sådan ordning? Varför finns det naturlagar överhuvudtaget?

Varifrån kommer tanken på naturens ordning?

Att naturen är ordnad och beter sig på ett förutsägbart sätt kan tyckas vara så självklart att det knappt ens är värt att diskutera. Men det är långt ifrån självklart att det skulle vara på det sättet. I många kulturer har man faktiskt inte tänkt sig att universum är lagstyrt och förutsägbart. Vetenskapshistorikern och fysikern Stanley Jaki (1990) har gjort en genomgång av olika kulturers förhållande till vetenskap och har noterat att innan vetenskapen tog fart på allvar i Europa, hade det förekommit åtminstone ett halvt dussin kulturer och i alla dessa hade vetenskapen varit dödfödd. Bara vid ett tillfälle under mänsklighetens historia, under perioden 1250 – 1650, fanns de rätta förutsättningarna för vetenskapen att slå rot. När Jaki har sökt en förklaring till varför vetenskapen inte uppstod i någon annan kultur, har han funnit ett gemensamt drag: I stora kulturer där vetenskapen inte tog fart har man inte haft något begrepp om naturlagar eller naturens regelbundenheter. Man har där haft panteistiska och animistiska religioner utan tro på en personlig rationell laggivare eller skapare. Enligt Jaki var det först när tron på en personlig rationell skapare hade befästs i det allmänna tänkandet i Europa som det intellektuella klimatet var bördigt nog för vetenskapen att växa fram. Det var under medeltiden som denna tro blev tillräckligt etablerad och med detta möjliggjordes en tro på universums rationalitet och utforskbarhet och en tillit till de empiriska och kvantitativa metoder som vetenskapen bygger på.

Ibland tänker man att vetenskapen uppstod först när man började ifrågasätta kristendomen på 1700-talet. Men Jaki är inte den ende som istället spårar vetenskapens uppkomst till det kristna Europa. När nobelpristagaren Melvin Calvin beskrev sina egna reflektioner kring vetenskap, tog han först upp övertygelsen att universum är ordnat. Calvin skriver: 

“As I try to discern the origin of that conviction, I seem to find it in a basic notion discovered 2000 or 3000 years ago, and enunciated first in the Western world by the ancient Hebrews: namely, that the universe is governed by a single God, and is not the product of the whims of many gods, each governing his own provinence according to his own laws. This monotheistic view seems to be the historical foundation for modern science.” (Calvin 1969, 258)

Även vetenskapshistorikern Alfred North Whitehead har konstaterat att vetenskapen förutsätter tron på en ordning i naturen, och att tron på denna ordning har sitt ursprung i medeltidens övertygelse om Guds rationalitet. Whiteheads förklaring är att tron på att vetenskap är möjligt, vilket ju är en förutsättning för att vetenskap ska kunna bedrivas, direkt härstammar från den medeltida teologin. I denna ingår tron att världen i grunden inte är ett godtyckligt mysterium, utan ett resultat av en medveten rationell Gud med en plan och en vilja för skapelsen. (Whitehead 1997, 13–20)

Synen på världen som ordnad och rationell var alltså ett oerhört viktigt bidrag som den kristna skapelsetanken förde med sig. Den judisk-kristna traditionen har alltid betonat att Gud, och i förlängningen hans skapelse, är rationell och ordnad, som det stor i boken Syraks vishet: ”Sin vishets storverk har han inrättat väl, och från evighet till evighet äro de sig lika.” (42:21) Jämför detta med den judisk-kristna världsbildens tidiga konkurrenter: I animistiska religioner med flera gudar eller i den grekiska filosofin där världen var en otydlig och ofullkomlig skugga av den andliga tillvaron, fanns inte samma tilltro till att den skulle bete sig på ett ordnat sätt. (Pearcey och Thaxton 1994) Samma sak kan sägas om de asiatiska kulturerna: Man såg på Gud som en varelse som var antingen för opersonlig eller för godtycklig för att detta skulle få några uppenbara konsekvenser på tillvaron. (Whitehead 1997) Den arabiska, babyloniska, kinesiska, egyptiska, grekiska, hinduiska och mayakulturen  saknade alla tron på en transcendent skapare som givit skapelsen fysikaliska lagar att rätta sig efter. Istället tänkte man sig universum som en organism som styrdes av en uppsjö gudar och som gick genom cykler av död och återuppståndelse. Här erbjöd den kristna världsbilden något helt annat, en skapare som inte själv var del av skapelsen, som hade givit den fasta spelregler, och som dessutom hade givit människan i uppdrag att utforska dessa spelregler. (Woods 2005, 77)

Ett ordnat universum från en ordnad Gud

Jaki har sammanfattat Gamla testamentets syn på skapelsen som att världen är skapad av en oändligt vis och förnuftig Gud som har lagt ned lagbundenhet och syfte i den. Regelbundenheten är synlig omkring oss: årstidernas skiftningar, stjärnornas banor på himlavalvet, planeternas rörelser och naturkrafternas förutsägbarhet – alla är de skapade av den som själv kan litas på utan undantag. Eftersom Skriften säger att Gud ”har ordnat allt efter mått och tal och vikt” (Vish 11:20) kunde antikens kristna hålla fast vid skapelsens rationalitet och medeltidens forskare kunde börja utforska skapelsen med empiriska och kvantitativa metoder. (Jaki 1990)

Här är det läge för en liten utvikning. Man kan göra en jämförelse med det som Platon kallade Eutyfrons dilemma. I Platons dialog Eutyfron ställer Sokrates frågan ifall någonting är gott därför att gudarna vill det, eller om gudarna vill någonting därför att det är gott. Om vi väljer alternativ 1, att någonting är gott därför att gudarna vill det, blir det goda godtyckligt därför att oavsett vad gudarna skulle vilja, vore det gott. Om gudarna skulle anse att hat är gott och kärlek är ont, eller vilja tortera småbarn, skulle vi vara tvungna att säga att hat är bättre än kärlek och vi skulle haft en moralisk plikt att tortera småbarn, vilket vore absurt. Om vi å andra sidan väljer alternativ 2, att gudarna vill någonting därför att det är moraliskt gott, blir moralen oberoende av gudarna, moralen är då en kraft som även gudarna måste lyda under. Oavsett vilket vi väljer, kan gudarna aldrig utgöra grunden för moralen.

Vissa religionskritiker idag har missförstått den kristna tron och försökt tillämpa Eutyfrons dilemma på den för att argumentera för att Gud inte kan utgöra grund för moralen. Men medan de grekiska gudarna aldrig kunde förklara var moralen kom ifrån, kan den kristna tron det. Den kristna tron föll inte i något av dikena utan löste problemet genom att förklara att Gud är god. Guds vilja är inte godtycklig utan baseras på hans karaktär, hans egen natur. Den kristna världsbilden drabbas inte av Eutyfrons dilemma därför att det helt enkelt vore omöjligt för Gud att anse att hat är gott och kärlek är ont, och Guds natur är oföränderlig. En av de tidiga tänkarna som påtalade detta var Thomas av Aquino. Han betonade att Guds vilja och i förlängningen hans befallningar är en direkt konsekvens av Guds natur. Thomas menade också att på samma sätt som Gud till sitt väsen med nödvändighet är moraliskt god, är han till sitt väsen rationell och intelligent. Av detta följer också att Gud handlar i världen på ett rationellt sätt, med en intelligent plan som vi åtminstone delvis kan begripa och utröna. Gud sätter inte bara upp moraliska lagar enligt Thomas, utan naturlagar – regler för hur naturen ska bete sig. Thomas uppfattning är dominerande i den kristna teologin och många av vetenskapens pionjärer hade en liknande syn på Guds väsen och gärningar som Thomas. (Plantinga 2011, 273–74)

Denna syn på skapelsen har influerat olika vetenskapliga grenar sedan dess, alltifrån evolutionsbiologer som förundras över organismernas grundläggande likhet och hur deras förändring kan beskrivas med ett fåtal evolutionära principer (se t ex Wilson 1998, 4) till fysiker såsom Stephen Hawking som har beskrivit att universum ger ett överväldigande intryck av att vara ordnat. ”Ju mer vi upptäcker av universum, desto mer märker vi att det styrs av rationella lagar. Om man ville, skulle man kunna säga att denna ordning var Guds verk. Einstein trodde så.” (Benford 2002, 29)

Man kan gå ett steg längre. Alvin Plantinga har påpekat att om vetenskapens uppgift är att beskriva den här ordningen, kommer den endast att vara framgångsrik om det faktiskt är möjligt för oss människor att göra just det. Med andra ord, vetenskapen kan lyckas bara om naturlagarna inte är för komplicerade, djupa eller på annat sätt obegripliga för oss. Även denna tanke, påpekar Plantinga, stämmer med tron på människan som skapade av Gud. Gud har inte bara skapat lagar för hur universum ska fungera, utan lagar som vi, åtminstone någorlunda väl, kan förstå. En av vetenskapens pionjärer, Kepler, skrev att lagarna var inom mänsklighetens räckvidd och att Gud ville att vi skulle förstå dem så att vi kunde ta del av hans eget perspektiv. (Plantinga 2011, 277)

Så här avslutningsvis kanske någon säger att vetenskapen förvisso växte fram tack vare en kristen världsbild, men idag utgör inte kristendomen grunden för vetenskapen. Kristendomen betraktas, åtminstone i västvärlden, ofta som en privatsak som enskilda vetenskapsmän kan hålla sig till, men som inte påverkar det vetenskapliga arbetet. Thaxton och Pearcey (1994, 42) konstaterar att vetenskapen idag fortfarande lever på det kapital som den kristna grunden gav den, men hur långt kommer detta kapital att räcka? Hur länge kommer det kristna arvet att fortsätta ge sitt stöd till vetenskapen, och vad skulle kunna ersätta den kristna tron som metafysisk grund? Kanske kan vetenskapen någon gång komma att frigöra sig från det kristna arvet. Men om den gör det så har den ingen metafysisk grund för de antaganden som den bygger på – att universum har naturlagar, att samma lagar gäller överallt och att människan är kapabel till att förstå dessa lagar. Olika försök att ersätta den kristna världsbilden med en annan grund för vetenskapen har i allmänhet gått i en riktning som är direkt destruktiv för det vetenskapliga arbetet. Whitehead har noterat att sedan David Humes tid har den filosofiska trenden inom vetenskapen varit att förneka vetenskapens rationalitet. (1997, 4) Den som följer i Humes fotspår har ingen anledning att acceptera ens en så grundläggande princip som orsak och verkan, d v s att någonting kan leda till någonting annat.

Vi har sett att om Gud finns, kan vi förvänta oss att världen är ordnad och begriplig och att naturlagarna är oföränderliga över tid och rum. Vi kan vänta oss att universum beter sig likadant imorgon som det gjorde igår, samt att människan är förmögen att, åtminstone på ett grundläggande plan, förstå hur tillvaron fungerar. Men om Gud inte finns, varför skulle vi vänta oss något av detta? Varför förvänta sig att det existerar någonting överhuvudtaget, och i synnerhet att människor existerar? Att induktion är möjligt och att universum kan beskrivas matematiskt? Teismen ger vetenskapen en rationell, logisk och pålitlig grund, vilket svårligen kan sägas om en ateistisk världsbild. När kristendomen har gjorts till en privatsak, har vetenskapsmän behållit en ”vetenskaplig tro”, för att använda Whiteheads ord, men har inte längre någon rationell grund för denna tro. Utan en skapare förblir vetenskapen förvisso ett framgångsrikt projekt, men med sina grundantaganden fritt hängande i tomma luften. Francis Collins, ledare för kartläggningen av människans arvsmassa (Human Genome Project) och idag ordförande för amerikanske sjukvårdsmyndigheten (National Institute of Health), har sagt att ”Bibelns Gud är arvsmassans Gud”. Med denna världsbild, att det finns en ordningens och förnuftets Gud som skapat ett universum som också speglar dessa egenskaper, och som dessutom givit oss förmågan att tänka och utforska hans skapelse, kan vetenskapens nödvändiga antaganden ges en rationell grund.

/ Sebastian Ibstedt

 

Referenser

Artigas, Mariano. 2000. The Mind of the Universe: Understanding Science and Religion. Radnor, Penn: Templeton Foundation Press.

Benford, Gregory. 2002. ”Leaping the Abyss”. Reason, nr 4 (april). https://reason.com/2002/04/01/leaping-the-abyss-2/.

Calvin, Melvin. 1969. Chemical Evolution: Molecular Evolutiontowards the Origin of Living Systems on the Earth and Elsewhere. Oxford: Oxford U.P.

Davies, Paul. 2007. ”Taking Science on Faith”. The New York Times, 24 november 2007, avs. Opinion. https://www.nytimes.com/2007/11/24/opinion/24davies.html.

Feynman, Richard. 1958. ”The Value of Science”. I Frontiers in Science: A Survey, av Edward Hutchings. Basic Books.

Gunther, Maria. 2018. ”John Goodenough skapade batteriet i all bärbar elektronik”. DN, 5 maj 2018. https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/john-goodenough-skapade-batteriet-i-all-barbar-elektronik.

Jaki, Stanley L. 1990. Science and creation: from eternal cycles to an oscillating universe. Lanham, MD: University Press of America.

Moritz, Joshua M. 2017. ”Christian Theology of Creation and the Metaphysical Foundations of Science”. Journal of Biblical and Theological Studies 2 (2): 180–207.

Pearcey, Nancy, och Charles B. Thaxton. 1994. The soul of science: Christian faith and natural philosophy. Turning point Christian worldview series. Wheaton, Ill: Crossway Books.

Plantinga, Alvin. 2011. Where the conflict really lies: science, religion, and naturalism. New York: Oxford University Press.

Popper, Karl. 2005. The Logic of Scientific Discovery. http://public.ebookcentral.proquest.com/choice/publicfullrecord.aspx?p=254228.

Trigg, Roger. 2015. Beyond Matter: Why Science Needs Metaphysics. Templeton Press.

Whitehead, Alfred North. 1997. Science and the Modern World: Lowell Lectures, 1925. New York: The Free Press.

Wilson, Edward O. 1998. Consilience: the unity of knowledge. 1st ed. New York: Knopf : Distributed by Random House.

Woods, Thomas E. 2005. How the Catholic Church Built Western Civilization. Washington, DC : Lanham, MD: Regnery Pub. ; Distributed to the trade by National Book Network.

Judas Iskariots död

Vem var Judas?
Judas Iskariot är den av Jesu lärjungar som alltid framställts i dålig dager. Redan när Jesu lärjungar räknas upp i Matt 10:4 får Judas epitetet ”han som skulle förråda honom”. Evangelierna berättar att Judas under skärtorsdagsnatten utlämnade Jesus till de romerska soldaterna, vilket så småningom ledde till att Jesus korsfästes. Efter sin uppståndelse visar sig Jesus för ”de elva lärjungarna” (Matt 28:16). Någon fattas alltså – Judas. Detta har tolkats som att Guds vrede drabbade honom efter hans förräderi och han dog. Exakt hur detta gick till finns det dock skilda beskrivningar av. Syftet med denna artikel är att belysa dessa olika beskrivningar för att försöka förstå hur Judas dog.

Problemformulering
Judas Iskariots död är ett av de ställen som oftast tas upp för att exemplifiera interna inkonsistenser i Bibeln. Tanken är att om Bibeln säger emot sig själv, är det problematiskt att hävda att Bibeln är Guds ofelbara ord. Den klassiska kristna uppfattningen är att Bibeln är ofelbar, men om det finns texter i Bibeln som säger emot varandra måste åtminstone en av dem vara fel. Eller? Judas förrådde Jesus och efteråt tog han livet av sig, så långt är evangelisterna överens, men de tycks ge olika besked om hur detta gick till.

I Matt 27.3–10 läser vi:
Men då Judas, som hade förrått Jesus, såg att Jesus var dömd, ångrade han sig och lämnade tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna och de äldste och sade: ”Jag har syndat och förrått oskyldigt blod.” De svarade: ”Vad rör det oss? Du vill se det så.” Då kastade han silvermynten i templet och gav sig av. Sedan gick han och hängde sig. Översteprästerna tog mynten och sade: ”Det är inte tillåtet att lägga dem i offerkistan, eftersom det är blodspengar.”
Och de beslöt att för dessa pengar köpa Krukmakaråkern till begravningsplats för främlingar. Därför kallas den åkern än i dag Blodsåkern.
Då uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia: Och jag tog de trettio silvermynten, det pris ‘som Israels barn hade satt på honom som hade värderats, och jag gav dem som betalning för Krukmakaråkern, så som Herren hade befallt mig.

Vi noterar att 1) Judas dog genom hängning; 2) översteprästerna köpte krukmakaråkern för pengarna; och 3) Krukmakaråkern kom att kallas Blodsåkern därför att den köptes för blodspengar.

Om vi istället läser vad Petrus säger i Apg 1:18–20 får vi en annan beskrivning av händelseförloppet:
”Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern. I Psaltaren står det skrivet: Hans gård skall bli öde, ingen skall bo där, och: Hans ämbete skall en annan få.”

Här noterair vi att 1) Judas dog genom att han föll framstupa så att hans inälvor rann ut; 2) Han köpte åkern före sin död; samt att 3) Blodsåkern kom att kallas så för att Judas dog där.

Skillnad Matt 27:3–10 och Apg 1:18–20
Dödsorsak
Judas hängde sig
Judas föll framstupa
Vem köpte åkern
Översteprästerna köpte åkern
Judas köpte åkern
Etymologi
Kallas Blodsåkern för att den köptes för blodspengar
Kallas blodsåkern för att Judas dog där

Det är lätt att förstå varför Judas död brukar lyftas fram som ett av de tydligaste exemplen på motsägelser i Bibeln – det verkar sannerligen som att det är två olika traditioner som har tagit plats i Bibeln. Konstigt nog verkar den tidiga kyrkan inte ha förstått texterna som att den ena motbevisade den andra, för i så fall hade de inte båda tagits med i Bibeln. Det faktum att två så uppenbart olika berättelser ändå finns med bör väcka misstanken att vi kanske inte förstår texten på samma sätt som den tidiga kyrkan gjorde. Innan vi avfärdar texterna bör vi därför undersöka om det finns något sätt att förstå texterna på som inte vållar motsägelser.

Problem 1: Judas dödsorsak
Jerusalems topologi
Enligt traditionen motsvarar den aktuella Krukmakaråkern/Blodsåkern Hinnoms dal, ett fält där krukmakarna hämtade lera. När marken grävdes upp efter lera, gick det sedan inte att använda den för odling men dög som gravplats åt främlingar och fattiga som inte hade råd att begravas på en vanlig gravplats (Conrad 1991; France 2015, 28).
En rättsläkare som försöker rekonstruera ett dödsfall kan få stor hjälp av att veta hur omgivningen ser ut. Alla som har varit i Jerusalem vet att omgivningen är väldigt kuperad, och det gäller inte minst Hinnomdalen. Från botten av dalen kan man se sju till tolv meter höga nästan lodräta klippor (McDowell 1992, 130). Än idag växer träd på avsatserna ovanför klipporna. Det är tänkbart att Judas hängde sig i något av träden som växte över en avsats och att grenen gick av så att han föll framstupa och hans kropp slogs sönder.
Om Judas dog av hängningen så är det mycket möjligt att han fick hänga kvar ett tag, eftersom ingen jude skulle vilja ta ner en död kropp på en sabbat och dessutom under påskhögtiden. Kanske fick kroppen hänga där tills den ruttnade (vilket inte tar så lång tid när det är varmt) och så trillade ner och sprack.
Det finns också en annan möjlighet, nämligen att grenen som Judas fäste repet i var död och torr (det finns många döda och torra träd i Hinnoms dal även idag). Om det då kom en stark vindpust så skulle grenen kunnat ha gått av, och Judas (antingen död eller levande) skulle ha rasat ner i avgrunden. Matteus skriver att när Jesus dog så brast förlåten i templet i två delar, jorden skakade och klipporna rämnade (Matt 27:51). Om Judas nu hängde i en torr, död gren på en klippavsats så är det knappast otänkbart att den gick av vid jordbävningen (Archer 2001, 344). Kanske var det helt enkelt så att grenen som Judas hängde i brast och han föll till marken, och därefter slängde han sig ut för en klippbrant.

Hinnoms dal

Fyra sätt att förstå texten
När man läser de båda beskrivningarna av dödsorsaken ser man att de inte utesluter varandra – Matteus skriver inte att Judas inte föll, och Petrus säger inte att Judas inte hängde sig. Det finns åtminstone tre möjliga sätt att harmonisera de båda redogörelserna: 1) Judas dog när han hängde sig och föll sedan utför ett stup så att buken sprack, 2) Judas dog inte av hängningen men grenen brast och han föll utför ett stup så att buken sprack, 3) Grenen brast och Judas föll till marken, och slängde sig sedan utför ett stup. Det finns alltså flera möjliga sätt att harmonisera texterna, och när vi tar hänsyn till förhållandena kring Jerusalem och hur det kan ha sett ut på Krukmakaråkern så framstår dessa förklaringar inte som särskilt orimliga.

En del kommentatorer har lyft fram en möjlig fjärde förklaring, nämligen att ordet som översätts med ”föll framstupa” (prenes) egentligen är en felstavning och att ett mycket närliggande ord (presthes) som istället betyder ”svullna upp” återfinns i vissa senare manuskript (Pache 1985, 154). Detta ger ju en annan bild av vad Petrus beskriver.

En möjlig femte tolkning
Alla de tre synoptiska evangelierna beskriver Judas förräderi som förutsagda av skrifterna och kända av Jesus i förväg. Markusevangeliet och Lukasevangeliet går inte i detaljer kring hur Judas slutade sina dagar, men Matteusevangeliet innehåller denna mer utförliga beskrivning. Vad är Matteus syfte med att inkludera denna beskrivning? Vi får ha i åtanke Matteusevangeliets särprägel: Den är skriven för judar och huvudintentionen jämfört med de övriga evangelierna är att visa att Jesus är den utlovade Messias. Det är därför som Matteus oftare än någon av de andra evangelisterna använder frasen ”… för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna”, och det är därför han hänvisar till skrifterna när Judas dör.
När man använder sig av arketyper i skriften tillåter det en viss poetisk frihet. Både profeten Jeremia (Jer 18:2–6) och profeten Sakarja (Sak 11:12–13) beskriver händelser som påminner om denna. Sakarjas beskrivning ligger närmare (”Och HERREN sade till mig: ”Kasta det åt krukmakaren!” – det härliga pris som de ansåg mig vara värd. Och jag tog de trettio silversiklarna och kastade dem i HERRENS hus åt krukmakaren.”), men ändå väljer Matteus att referera till Jeremia. En trolig anledning skulle kunna vara att passagen i Jeremia är starkare förknippad med dom och straff, och det är detta underliggande budskap som Matteus vill förmedla.
Kanhända använder sig Matteus av en typologi när han beskriver Judas öde. Kombinationen av orden ”gav sig av” och ”hängde sig” används nämligen även i den grekiska översättningen av gamla testamentet, Septuaginta, i 2 Sam 17:23:
”När Ahitofel såg att hans råd inte följdes, sadlade han sin åsna och bröt upp och for hem till sin stad, och sedan han hade ordnat med sitt hus, hängde han sig. Så dog han och blev begravd i sin fars grav.”
Ahitofel var en högt aktad personlig rådgivare till kung David men förrådde honom till förmån för Absalom under dennes revolt. En tidig rabbinsk tolkning (rätt eller fel) associerar Ps 41:10 (skriven av David) med denna händelse: ”Också min vän som jag litade på, han som åt mitt bröd, lyfter sin häl mot mig.” De tidiga kristna läste denna vers som en förebild för hur Judas skulle förråda Jesus (Conrad 1991, 167).

Evangelisten Johannes skriver (Joh 13:18):
”Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften skall fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig.”
Med tanke på Matteus intention att visa på kopplingen mellan det nya och det gamla förbundet, och kopplingen mellan kung David och Jesus, är det möjligt att intentionen i hans redogörelse var att visa att Judas genom sitt förräderi, ånger och död uppfyllde den arketyp som Ahitofel utgjorde. I så fall kanske Matteus inte alls avser att beskriva hur Judas dog, utan hänvisningen till hängning är en hänvisning till Ahitofels förräderi (Conrad 1991). Om denna tolkning är korrekt, finns ingen motsättning mellan Matteus och Petrus redogörelser.
Sammanfattningsvis så kan vi vara ganska säkra på att Judas åtminstone var död efter den händelse som Apostlagärningarna skildrar, dels för att det är minst sagt svårt att överleva att inälvorna rinner ut, dels för att syftet med Petrus tal är att han efterlyser en ersättare till Judas. Det finns däremot ingenting i varken Apostlagärningarnas eller Matteus redogörelse som utesluter den andra.

Problem 2: Krukmakaråkerns förvärvande
Vem köpte då åkern? Petrus säger att Judas skaffade sig ett jordstycke för pengarna, medan Matteus skriver att översteprästerna köpte marken. Dessa påståenden säger inte nödvändigtvis emot varandra. Matteus skriver ju att översteprästerna inte kunde ta emot blodspengarna från Judas eftersom de var orena och de kunde inte läggas i offerkistan. Det här var inte konstigare än att biståndsorganisationer idag kan vägra att ta emot pengar som har förvärvats på oetiska sätt. Trots att Judas kastade silvermynten ifrån sig var det alltså rent juridiskt fortfarande hans pengar. Det är troligt att ryktet om Judas död spreds snabbt och att översteprästerna beslöt sig för att för pengarna köpa Krukmakaråkern, den plats där Judas hade hängt sig. En gravplats (som i sig var oren) var ju ett lämpligt sätt att använda de orena pengarna på (France 2015, 29; Pache 1985, 154). För att undvika rituell orenhet, var prästerna tvungna att köpa åkern i någon annans namn och valde då Judas Iskariot, eftersom det var hans pengar och eftersom de köpte marken där han hade dött.
Det finns också en språklig skillnad mellan de två passagerna. Matteus använder verbet egórasan som betyder att handla på torget, lösköpa, friköpa eller sälja. Det syftar alltså på en transaktion. Petrus i Apostlagärningarna använder istället verbet ektesato som innebär att man förvärvar, får egendomsrätt över eller övertar något (Gilbrant, Gärtner, och Kjärll 1983). Genom att använda detta ord betonar Petrus själva ägandeskapet vilket Matteus inte gör. Matteus beskriver hur prästerna lösköpte åkern för Judas pengar, men de var därmed inte självklart ägare till åkern utan det var alltjämt Judas. Leviter fick ju inte heller lov att äga mark, så översteprästerna hade i vilket fall varit tvungna att göra någon annan till ägare.
Alltså, de trettio silverpengarna som Judas fått gav han tillbaka till översteprästerna. Man skulle då kunna säga att Judas köpte blodsåkern indirekt. Han slängde ner pengarna framför prästerna, men dessa kunde inte ta emot dem utan köpte den plats där Judas hängde sig, Krukmakaråkern, till begravningsplats för främlingar. När Judas var död var platsen oren och det var därför passande att köpa marken för att använda som gravplats. Detta verkar enligt Petrus vara vad Judas förvärvade sig för sitt förräderi.

Problem 3: Etymologi
När vi har kommit så här långt inser vi också att ursprunget till namnet Blodsåkern inte är något större problem.

Petrus säger (Apg 1:18–19):

”Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas, han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern.”
Det som var ”känt för alla” var sannolikt inte bara det brutala sätt som Judas dog på, utan bakgrunden till varför han förvärvade marken och att det skedde genom blodspengar. Det finns ingen motsättning mot det som Petrus säger och det som Matteus återger. Båda ställena är överens om att åkern var köpt med blodspengar.

Slutsats
Det som vid en första anblick verkar vara två skilda och oförenliga traditioner visar sig vid en närmare analys vara möjligt att förena. Matteus huvudintresse är Jesu uppfyllelse av det gamla förbundets profetior, medan Lukas återger ett tal som Petrus höll kort efter att händelserna inträffade med syfte att utse en efterträdare till Judas. Syfte, målgrupp och sätt att framföra budskapet på skiljer sig åt, men det innebär inte att redogörelserna är oförenliga. Att avfärda nya testamentet som otillförlitligt baserat på denna förmenta motsägelse är alltså förhastat.

/ Sebastian Ibstedt

Referenser
Archer, Gleason L., Jr. 2001. New International Encyclopedia of Bible Difficulties. Supersaver ed. edition. Zondervan. https://www.amazon.com/New-International-Encyclopedia-Bible-Difficulties/dp/0310241464.
Conrad, Audrey. 1991. ”The Fate of Judas: Matthew 27:3-10”. Toronto journal of theology 7 (2). University of Toronto Press: 158–68. doi:10.3138/tjt.7.2.158.
France, R. T. 2015. Matthew: An Introduction and Commentary. InterVarsity Press.
Gilbrant, Thoralf, Bertil Gärtner, och Thorsten Kjärll. 1983. Studiebibeln: Nya testamentet. Vol. 5. Norman.
McDowell, Josh. 1992. The Best of Josh McDowell: A Ready Defense. Thomas Nelson.
Pache, René. 1985. Bibelns inspiration och auktoritet. Filadelfia.