Etikettarkiv: Subjektiv

Genom tron vet vi


I tidigare bloggposter har jag delat tankar om hur den kristna tron är beskaffad. Jag har gång på gång gjort gällande att det finns betydligt mer som talar för en tro på Gud, om än inte vilken Gud som helst, än för tron att någon Gud inte skulle finnas.

Låt mig nämna några skäl till varför jag tror att Gud har talat klartext i sitt ord och att själva gåvan att kommunicera med ord är en bra indikator på det som ordet hävdar om oss: vi är verbalt kommunikativa varelser som trots alla lögner som också omger oss ändå kan tala sanningen.

Det första för mig avgörande skälet är den beskrivning av människan sådan hon är som föreläggs på i stort sett varenda sida i bibeltexten. Det är själva det faktum att om jag lägger en bibelsida bredvid en dagstidning så finner jag att de beskrivningar av mänsklig aktivitet som omger mig i båda texterna inte bara samstämmer i en beskrivning av människans beteende utan också bekräftar den moraliska ambiens som hela tiden finns där. Vi blev utestängda från ett paradis, men slutar inte tro oss om att bygga en replik. Vi lärde oss skillnaden mellan gott och ont men saknar förmågan att konsekvent göra det goda. Vi beskrivs av bibeln och av samtidens krönikörer med samma slag av eftermälen och tillmälen. Alla våra svagheter redovisas kristallklart i bibeltexterna, och det är inte så konstigt att vi känner igen oss, de är nämligen skrivna just av det skälet att vi skulle ta till oss insikterna om våra tillkortakommanden från andras misstag i det förflutna så att vi skulle slippa göra om alla misstag själva. Många av de misstag som människor kan göra är direkt dödande, varför det är smart att lära sig av andras misstag. Vi lever helt enkelt inte läge nog att göra särskilt många misstag på egen hand. Men det krävs ödmjukhet för att lära av andras misstag. Men här spelar den evolutionhysteriska villfarelsen in: i en helt grundlös tillförsikt om att hela tiden bli allt bättre och överlägsna tidigare generationers medlevare fnyser vi åt tanken att vi skulle vara dem lika som var så ”primitiva” att de inte ens hade smartphone.

 

image/jpeg
Vad är då en människa att du tänker på henne? En dödlig att du tar dig an honom?Psaltaren 8:5

Som student av människosläktet under snart sagt 70 år så har det varit mig till oändlig glädje att ha ett slags schablon för vad som är mänskligt möjligt och därför också troligt. När Pontus Pilatus förde ut den inför människomassan förhatlige Nasareén undslapp han sig en dramaturgisk gest: ” Se Mannen” sa han. (Just det: Ecce Homo kommer därifrån.)  Nu var den mannen i alla delar så annorlunda än alla andra män att blotta gesten retade upp folkmassan än mer. I sin ovilja att visa sig vara långt mindre människa än han var gjorde de som i allt väsentligt sker idag. De som visar oss på våra brister elimineras ur synfältet: alltså ”Korsfäst korsfäst.” Men det är inte bara individen som står dr dömd av massan som fångar min blick. Det är också hur enkelt det är att leda och förföra massorna i sig. 
I stort sett samma människor som den fredagsmorgonen vrålade sig hesa i pöbelrop hade bara någon dag tidigare hyllat honom som möjligheten till en uppfyllelse av ett tusenårigt hopp om politisk självständighet undan ockupanterna från än Grekland, än Egypten, än Persien än Rom. De laddade sina hyllningsrop med ambitioner som de hade grumliga förställningar om. Massans beteendeskala har gjort mig alltmer misstänksam mot alla massbeteenden. När någon hävdar att ”så tänker ju alla” inser jag oftast att då har nog massan blivit pålurad något som den inte begriper.
Min egen mor, nu 95 år befann sig i Berlins Olympiastadium när 100.000 propagandarusiga tyskar med hitlerhälsningens utsträckta arm vrålade Ja till Adolfs Hitlers fråga: ”Vill ni det totala kriget?”
Mor berättar: ”Jag hörde nån som skrek ja alldeles intill mig! Det var jag.. Hon var vid det laget bara en tonåring. Massornas lättleddhet beror på bristen av den själens ballast som bland annat utgörs av Guds närvaro i människan. Denna närvaro är inte en fråga om ’försanthållande’ utan om verklig närvaro av Guds egen ande.  Jag vet det är rena grekiskan för den som tror att kristen tro är en slags mental inställning enbart.

Det är för att vi genom skrifternas vittnesbörd lärt känna inte bara oss själva och vad vi är kapabla  till, utan också sett den lodlina som Gud själv håller upp för oss för vad som verkligen menas med att vara människa  som vi förstår ved som menas med att bli född på nytt. Ingen apologetisk artikel i världen kan så i grund förändra hela människan. Där hjärtat inte omformats och getts nytt innehåll har hjärnan liten nytta av kunskap.

Ett andra starkt skäl till att ha en kristen övertygelse kommer ur det som kallas för profetiorna: Mellan 1500 och 400 år före Jesu ankomst till världen gjordes det detaljerade förutsägelser om vad Han skulle komma att göra och säga och utsättas för under sina dryga tre decennier i livet. Detaljerna är så specifika att även den mest skeptiska människa med en god förmåga till att göra sannolikhetskalkyler blir häpen när det kan ställas upp en lista på mängder av kritiska ”tillfälligheter” (det är vad vaneskeptikerna kallar dem) som alla uppfylldes och bevittnades och nedskrevs för vår skull. Vad är bevis? I det flesta fall visar det sig att bevis är beroende på förutfattad mening. Det som någon inte anser kunna finnas får ju helt enkelt heller inte finnas för då faller ju allt. Exempel: Guds röst faller över en grupp människor som alla deltar i något de inte förfogar över. Några hör och förstår, de andra säger ”Oj vad det åskar idag”. (Oavsett om himmelen är klarblå vid tillfället.)  Närhelst en naturalistisk ’förklaring’ presenteras lockas människor att tro att det är allt som finns. Att själva naturen är ett enda gigantiskt under blir ju inte så tydligt med den piratlappen för båda ögona.

Den i nutiden mest dominanta profetiska verkligheten är att åse hur världen beter sig i och runt fenomenet det judiska folket. Igen: på punkt efter punkt uppfylls löften som Gud har gett till det judiska folket, och dag för dag sker det saker som var otänkbara före 1948. Men som nu uppfylls med allt kraftigare vridmoment. Det som sker i Israel och Jerusalem är den balanspunkt vid viken hela världens öden kommer att avgöras, så säger skriften och så agerar världens makter. Judeehat är hävstång för att jaga judar till Israel, Det är deras enda säkra tillflyktsort. Samma natner som driver dem ut hatar dem för att de bygger bostäder åt dem som drivs bort från sina gamla hemländer.  En viss Richelieu vid Napoleons hov blev ombedd att ge ett enda bevis för Guds existens. Svaret blev ’Les Juifs, monsigneur!” ”Judarna ers nåd.” Det äör förunderligt hur människor kan vara åsyna vittnen till ett dagligt inträffande av uppfyllda förutsägelser utan att ta någon notis om att det är på det viset.

För tänk om bibeln har rätt om den framtida historien? Då har den ju också rätt om den ursprungliga historien. After att ha studerat hela bibeln som ett sammanhängande dokument med en och samma berättelse i 66 volymer i snart 50 år har omfånget av dessäkthet och sanningshalt blivit en självklarhet. Den talar helt enkelt sanning om människans belägenhet, men hon ser sig ogärna i spegeln, för lögnen ger mer tröst. Jodå, har Bibeln rätt då sitter människan på pottkanten rejält. Och då kan det ju tänkas att människor reflekterar över vad det är som hon har missat. Så gladeligt som det svenska samhället har kastat ut de tio Guds bud lika surt skördas nu effekterna. ”Endast i dig min Gud finner mitt hjärta sin ro” Hette det förr då när budet om att sätta Gud först var normalt (inte så att alla som sa det gjorde det, men ändå) Titta nu på hur bra vi klarar oss med psykofarmaka i miljardkronors klass, hur generationer saknar framtidshopp. Se hur ’du skall inte ha begär till din nästas ..någonting’ har ersatts av ett lögn och stöldvälde utan motstycke. Hur avund höjts till skyarna som ’kamp för mina rättigheter’. Ja listan kan göras precis hur lång so helst. Den disintegration som samhället uppvisar har direkta kopplingar till det som har skett i historien, ända tillbaka till början.

Så även om jag bortsåg från den personliga och dagliga gemenskapen med Gud genom Guds ande och Guds ord så skulle jag ha överväldigande bevis för att bibeln måste vara sannare än allt annat som är skrivet. (Inklusive denna bloggtext!)
Och vet ni vad: alla angreppen på Bibeln och möjligheten att den talar sanning bekräftar tilltron till den hundra gånger om. Något som så ivrigt förnekas måste ju slå hårt på någon nervknut i botten på denna mänsklighet, att den febrilt kämpar emot ända till sin död och egen undergång, hellre än att kapitulera inför den Gud i vilken vi alla lever, andas och är till.

Men ser ni: oavsett vad vi tror eller inte, så kommer alla att böja sina knän och bekänna att Jesus är Herre. Det är bara så klokt att göra det friviligt! Medan man har liv nog att komma på bättre tankar.

/ Björn Donobauer  Doncaster 7 November

Annonser

Guldmyntfoten och de tre björnarna – om Gud som moralens garant och rättesnöre

Det som nu kommer att vara bloggposten huvudärende; att en kristen gudstro är en garant för att det finns verkligt rätt och fel, har dryftats många gånger. Det finns vanliga och säkert ovanliga invändningar, här ska vi se på några olika sätt att se på Gud som moralens garant. 

Först ett ord om de där björnarna, de träffade ju inte sagofenomenet Guldmyntfoten utan Guldlock (en riktig sagofigur, eller etablerad kanske man ska säga, för sagofigurer kanske inte riktigt finns!?). Det handlar alltså om flickan Guldlock som kommer till ett hus, rör lite saker, äter lite mat, med mera, och allt visar sig tillhöra tre björnar som bor i huset. De upptäcker spår efter henne: ”Någon har ätit av min mat”, ”Någon har sovit i min säng, och gör det fortfarande” är några citat som mitt minne återger från barndomens sagoläsande. Mer av sagan finns här. 

The_Three_Bears_-_Project_Gutenberg_eText_17034
Guldlock och de tre björnarna. Från vänster: Mamma Björn, Barnet Björn, Pappa Björn. Frånvarande: Guldlock

Nu ska vi gå över till den helt fiktiva sagan om Guldmyntfoten och de tre björnarna eller hur pengars värde garanteras och omfamnas. Jag räknar med att denna titel kommer att göra den till en storsäljare i åldrarna 5-7 år! 

Det var en gång tre björnar som ville göra något annat i livet än att gå i ide. De bestämde sig för att köpa upp blåbär av blåbärstrollen med hjälp av pengar de själva gjorde. 

Den första björnen hon tog fram papper och penna och började rita ett fint mönster, så skrev hon en siffra som motsvarade det antal kottar som den var värd (som vi alla vet är blåbärstrollens enda glädje i livet som är större än att plocka blåbär att få fatt i kottar). 

Hon kom till det första blåbärstrollet, halade fram sin fina sedel och förväntade sig få rikligt med blåbär! Men blåbärstrollet skakade på huvudet, för honom var inte lappen värd en enda kotte, och inga blåbär ville han därför ge björnen. ”Men jag tycker den är värd det!” insisterade björnen. Ett annat troll kom vägen förbi, hon kände björnen och tyckte att den var värd flera kottar och gav björnen blåbär för sedeln. 

Den andre björnen, han samlade ihop kottar, han band dem samman med band och skrev utanpå de hopknutna kottarna antalet av dem och allt annat man behövde veta för att förstå att det var fina kottar! Han gick och mötte blåbärstrollen, de bytte glatt till sig kottar mot blåbär och de uppskattade att det stod mer förklarat och garanterat på omslaget till kottarna! 

Den tredje björnen hon började samla in kottar tills hon hade ett stort förråd, sedan gjorde hon ett antal papperssedlar och skrev på var och en av dem upp den andel av kottarna man fick för varje sedel. Hon gav sig iväg på blåbärsjakt och fann snart några blåbärstroll, hon visade dem på sedlarna och berättade om sina insamlade kottar och att närhelst de kom till henne så kunde de visa lappen och få det bestämda antalet kottar i utbyte mot den. Blåbärstrollen blev nöjda och bytte glatt bort sina blåbär mot sedlarna! 

För den som undrar vad detta har med guldmyntfot eller moral att göra så ska vi börja med pengarna och spara moralen till sist. 

Vi börjar med pengar i sig. Guldmyntfot, eller vilken metallfot som helst innebär att det finns en referensenhet i en viss metall gentemot man vilken sedan värderar andra metallmynt (de ska ha ett sådant metallvärde som om de var gjorda i referensenhetens metall, till exempel Sveriges silvermyntfot (här finns mer beskrivet kring detta). Det mest kända och mest imposanta utfallet av detta är världens största mynt, våra svenska plåtmynt och framförallt tio silverdaler kopparmynt där kopparvärdet skulle motsvara silvervärdet hos tio silverdaler. 

8 daler silvermynt
8 daler silvermynt. Ett präktigt stort mynt, men inte lika stort som ett 10 dalers silvermynt koppar! Foto: StAnshelm

Detta kan sedan utvidgas till att gälla alla pengar, att de motsvarar ett riktigt metallvärde, att de alltså kan växlas in mot metall (guld, silver eller vad det kan vara). 

Efter denna lilla pekuniära utflykt ska vi ta oss till moralen där följande två ståndpunkter ofta målas upp: Antingen finns bara den förste björnen eller den andre björnen. Om bara björnen som säger att lapparna är värda ett visst antal kottar finns så är det bara så för att han sagt så, inte för att det på något objektivt sätt är så. 

Om bara björnen som kommer med själva kottarna, som i sig är något, då blir björnen i sig onödig, kottarna finns honom förutan och de är objektivt sätt värda sitt antal blåbär antingen björnen finns eller inte.

Nu tror jag att jag frångår sagoberättelsen för att kanske tydligare säga vad jag tänker. 

Man brukar hävda att om det är Gud som är upphovet till det moraliska rättesnöret så är moralen subjektiv, inte helt som det som kan höras ibland som en nidbild av vårt moderna samhälle ”Om det känns rätt så är det rätt”, men bra nära. Det är helt enkelt rätt bara för att Gud säger det, eller tycker det eller. 

Det första vi kan lära av Guldmyntfoten och de tre björnarna är att det kan sammanfalla godheten och Gud; det är gott och Gud är god. Gud är god och det är gott det Gud säger/anbefaller. 

Det andra vi kan lära är att det skulle kunna vara så att kottarna fanns, att moralen finns, och att den är frikopplade från Gud, men vad händer då? Moral är själva rätt och fel, själva vårt rättesnöre, men kottar i skogen finnas, de påverkar då inte någon, moralen kan finnas, men ger då inga implikationer, det finns ingen grund för att vi ska följa den. Det är en större invändning mot en ateistisk moral, kanske kan man resonera sig fram till att det skulle kunna finnas etik Gud förutan, men moral, etikens utlevelse, varför skulle det vara bättre än något annat? 

Men med Gud i ekvationen så blir saken den att rätt och fel får en garant, den finns grundad i Gud själv, den finns nedlagd i hans skapelse människan, eftersom den finns i Gud/hos Gud så förpliktar den för alla och den garanteras för alla! 

I och med att moralen finns med hos den som en gång i tidens slut ska döma världen då ger den oss förpliktelser (hos Luther talar man om lagens tre bruk: 1 – Att ha ordningar i tillvaron, samhällen, polis etc. 2 – Att driva till Kristus (att människan inser att vi kan inte vara helt goda, kärleksfulla, endast i Jesu död på korset kan vi få bukt med vår ondska). 3 – Som förlåten syndare (det som i dagligt tal kallas kristen) får vi viljan att för Jesu skull (inte av rädsla för straff, eller för att skryta med våra handlingar/vår godhet) och hjälpen av Anden att gör gott) och den ger också en garanti för att den kommer att gälla alla. På den yttersta domen då kommer rättvisa att skipas, rättfärdighet att bestå, rätten kommer föras till seger. 

Nu blev det en liten predikan på slutet, det är lätt hänt (en yrkesskada skulle man kunna säga), men huvudstycket i vad jag vill säga är att med guldmyntfotens hjälp vill jag främst bemöta detta med att Gud är en subjektiv moralgrund, det är gott och Gud vill det kan sägas sammanfatta den delen. Sedan lade jag ut texten till varför det, trots att det finns kottar i skogen och kanske kan finnas någon slags etik, eller någon slags moralens grund Gud förutan, ändå blir annorlunda om Gud är med i moralfundamentet.

Allt gott till er alla! / Martin Walldén