Etikettarkiv: Teologi

Teologi för ateister del 3 – Bara snälla barn får äta kakan!

Det har blivit dags för del tre av serien Teologi för ateister. Denna vinjett handlar om den där guden som en ateistiskt troende säger sig inte tro på, men som man bekämpar. Problemet är bara allt för ofta att det inte är en gud som en kristen heller tror på. I denna form kikar vi lite på några olika teologiska spörsmål; poängen för dig som ateistiskt troende är att kunna skjuta på rätt mål och för dig som kristen att se att det bara är Jesus som vi behöver avhandla och fokusera på, andra, uppdiktade, gudar får svara för sig! Del 1 läser du här: Gud räddar bara mobbare och del 2: Kommer du till helvetet? Denna serie blir förstås personligt präglad, men jag försöker utgå från ett ganska allmänt kristet förhållningssätt.

[How do] you get pie in the sky when you die!

En variant av att det är himlen som räknas har vi i sången,  skapad av Joe Hill och här framförd av Pete Seegers. Det är en parodi på en kristens evighetshopp och vad det ger för ljus över livet här. Just evighetens ljus över livet är dock en annan berättelse än vad jag vill berätta här, men frågan är ändå hur man får den där pajen!?

Många som är av en annan trosuppfattning (vilket ofta på denna blogg är av ateistisk art)  tycks mena att anledningen till de kristnas lite skenheliga sätt att leva är att de vill liksom förtjäna en plats i himlen, därför blir det också ytligt och lite stomatolleende över en kristen, det gäller att se ut som om man gör allt rätt, alltid är god, så att man kan ta del av det där saliga i himlen.

stomatol

En fattig bonddräng, gör så gott en kan!?

Här har vi det! Vi ska göra så gott vi kan, det är grejen! Eller? Ja nog kommer Gud se till våra omständigheter det tror jag:

Av den som har fått mycket skall det krävas mycket… (Lukasevangeliet 12:48)

Men då är det väl klart? Om vi anstränger oss mycket, då får vi komma till himlen?! Och då visar ju detta för övrigt att religion bara är en grej som uppkommit genom människans historia för när vi är goda då ökar vi vår ställning i gruppen och gruppen ökar sina möjligheter, alltså är religion bara något som ger oss överlevnadsmässiga fördelar!?

Men så var ju frågan hur vi kom till himlen?

Jag kanske ska betona att detta inte pekar ut vem som kommer till himlen, bara att gärningarna tycks inte så viktiga som vi kanske lätt tror (varför dock en kristen tycker, eller kanske hellre bör tycka, att gärningar är viktiga (om det är rädsla för straff av Gud eller vad det är) det återkommer vi till i en annan del av denna bloggpostserie)).

Så då öppnar vi tingsåret 2019, eller vilket år slutet på tiden nu blir!? I slutet tycks det faktiskt bli dom, efter vad vi gjort.

Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.

(Uppenbarelseboken  20:11-15)

Blir jag dömd för smutstvätten och dammet under sängen!?

Absolut! Det är oerhört viktigt hur vi över, vad vi gör med vår frihet, med våra liv! Absolut! Gud är inte fokuserad på ”pie in the sky when you die” endast, utan på hela våra liv! Jag tror inte att denna dom som det här står omär särskilt rolig, jag tänker den som en filmvisning eller återvändande till det vi gjort tillsammans med den som är fullkomlig kärlek, men som ser all vår smutsiga byk. Dock så är det inte smutstvätten som han fokuserar på utan hur ren den blir då han ser på den! 

Hur blir jag då uppskriven i Livets bok?

Ja det kanske är en lämplig avslutning!? Förs och sist så är det i den kristna traditionen så att det handlar om en relation med Jesus, det är hela grejen, inte hur jag lever eller vad jag tror, utan att jag lever med honom (lite som med vilken person som helst, att tro eller inte tro på en persons existens är inget man gör, man lever med personen om man har en relation).

En viktig vers i sammanhanget säger så här:

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.

(Romarbrevet 10:9-10)

En vers som brukar användas för att sammanfatta Bibeln säger så här:

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

(Johannesevangeliet 3:16-17)

 

Allt gott till er alla!

/ Martin Walldén

(På andra forum: wallden.wordpress.com och Goda grunder)

Annonser

Kan apologetik bli kontraproduktivt?

En intressant och och måhända oväntad fråga möter oss idag, när vi också säger tack för samarbetet så här långt och Guds välsignelse över fortsättningen till Teddy Donobauer! Frågan som ställs handlar om apologetikens verkan och har bäring på dess yttersta syfte. Från min synvinkel så är syftet ett slags kombination av olika ingångar som givetvis ahr olika verkan, för likväl som att få del av evangeliet i kortform:
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.
Likväl som att det kan antingen mötas med öppna eller stängda öron och ögon och hjärtan av den sin inte är kristen så kan apologetiken mötas olika, för någon en väg in till gemenskap med Jesus, för andra ett sätt att bygga upp än fler falska hinder framför sin dörr.
img_9533
Se, jag står vid dörren och bultar.Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. (Uppenbarelseboken 3:20)
Som påminnelse till oss som sysslar med apologetik tjänar också att fundera på syftet med det vi gör, allt bör göras utifrån att fler ska få lära känna Jesus, intet bör göras för att briljera på någons bekostnad, allt göras i kärlek, och kanske får jag lägga till, i vetskap om att sanningen är Jesus och sanningen är det som gör oss människor fria!
Så med detta innanför västen så ger vi oss in i denna slutproduktion på detta forum!
/ Martin Walldén, bloggredaktör

Kan apologetik bli kontraproduktivt?

Under några år har jag nu följt med i detta forum och delgivit en del åsikter och insikter som alla inryms under begreppet ”försvar för den kristna tron”. Detta är mitt sista inlägg och en avskedshälsning till både medaktörerna och detta forums läsare. Skälen till att jag väljer att avsluta mitt deltagande är flera. Vid 72 års ålder saktar man ner frivilligt innan man tvingas till det av hälsoskäl. Med en full agenda i en rad andra fora blir det för lite tid över för att riktigt hänga med i alla turer och propåer och att hinna svara på olika stråk och strata inom området. Det blir liksom varken hackat eller malet som ordspråket säger. Ett annat skäl är att livet lär en att man inte behöver synas jämt för att få lov att finnas. Och sist men inte minst: ingen är oumbärlig!

Men det rubricerade skälet väger tyngst, även om det ser ut som en fråga endast. Frågan är dock retorisk och det är det jag vill visa i mitt sista inlägg. Det kan inte hjälpas att jag förmodligen upprepar några saker som jag och andra även tidigare har pekat på. Ni får ta det som att gubben börjar bli geggig i roten!

Kristen apologetik syftar till att göra det kristna tron minst lika sannolik som ett tolkningsparadigm för livet som alla andra motsvarande modeller. Den tar alltså upp tävlan på en viss specifik spelplan för att i (mer eller mindre) ädel kamp mot andra livsåskådningar presentera sig som ett fullvärdigt alternativ till en helhetssyn på den förnimbara verkligheten. På den nivån är apologetiklaget utrustat med filosofer, logiker, retoriker, teologer och en rad ’bröbackar’ med anfallares agenda samt någon sjukvårdsman som är där för att omhulda de blesserade i de ordstrider som uppstår mellan laget och världen. (En del skulle kalla bröbackarna för evangelister med en envis störighet att jämt dra in Gud och eviga personliga val i debatten.)

Att göra den kristna världsbilden sannolik och attraktiv är alltså en av dess föregivna ”verksamhetsberättelser” och då självfallet målsättningar. För att detta företag skall anse sig ha lyckats har alltså människor som tidigare inte hade någon uppfattning, eller var fientligt inställda till ”kristendom”, ändrat ståndpunkt och ser nu Kristendom som en plausibel och helt möjlig livshållning. Intellektuellt har de förstått att trons olika utsagor hänger samman på ett relativt förnuftigt sätt och de har fått möta sanna och verifierbara utsagor som underlag för att också anse att en rad, om än inte i strikt naturalistiskt vetenskaplig mening, har ”bevisbara element” ändå kan vara ’sanna’ i en eller annan mening. I takt med att de insett att deras egen förkristna verklighetsuppfattning inte var mer vetenskapligt bevisbar än kristendomens har de hunnit inse att vetande inte förkommer utan ett mått av troende, oavsett vilken världsbild de har haft.

De kan således ha drabbats av en insikt om att det inte bara är förnuftigt att vara kristen och därmed utsätta världen för en granskning i dess ljus, utan de kan till och med anse att en personlig delaktighet i något av de fora som kallar sig ”kristna församlingar” är ett logiskt steg. Tron på kristendomen tycks förutsätta delaktighet i en organiserad ordning och medföra en gradvis anpassning till den psykosociala miljö i vilken denna världsbild uppehålls och omhuldas.

img_9534
Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika, fulla ljus därinne klart få skina. Då blir Guds under sett och känt! (Svenska Psalmboken m. fl. nr. 109 Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid

När de har förstått att målet för kristen tro är en karaktärsdaning med följande livsresultat: ”Andens frukt, å andra sidan, är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet; inga lagar förbjuder sådant, tvärtom”så har de inga tunga skäl att inte vilja få se dessa egenskaper i sina egna liv. Men stopp och belägg! Nu har vi ju plötsligt glidit över från apologetiken som en rent akademisk, intellektuell och filosofiskt betingad uppsättning av försanthållanden, och vi har krupit in under skinnet på människan och hävdar att det skulle ha varit något fel på oss innan detta skedde!? För det där som skulle kunna vara en livskvalitet är ju inte detsamma som den apologetiska dialektiken. Den förutsätter inga förändringar på etiska och moraliska områden. Apologetiken kan förbli ’ren’ och skär intellektuell pingpong som bara leder till fler diskussioner utan livsavgörande betydelse. Det kan den, och det lyckas den tydligen med och det är inte så få som tror att det är dess ”raison d’etre”, dess skäl att existera. Dess mindre välartade tvillingbroder är polemiken, som ofta uppstår i dess kölvatten och som sällan tillför mer ljus men ofta betydande hetta i debatten.

 

Men apologetik som inte har till målsättning att förändra människan är inte ”kristen”. Jag är fullt på det klara med att inte heller tillhörighet till en ”kristen” församling med nödvändighet har personlig karaktärsdaning som mål. Men då är det heller inte en ”kristen” församling i någon reell mening. Men säger många, är det inte bra förmätet att hävda att en människa verkligen behöver förändras?(Särskilt om man jämför vanliga hyggliga människor med t e x de högerkristna krafterna i USA, typ liksom.) Är det inte så att Gud, om Gud är kärlek, accepterar oss som vi är? Hur kan du påstå att jag skulle vara på något sätt en sämre människa än du bara för att jag inte är ”kristen”?

Det beror alldeles på med vilken rätt vi kallar något alls för ”kristet”.

Allting vi vet om kristen tro har sitt ursprung och sin inramning och framtida utvärderingschema fastlagt i sitt urkund. Det är biblioteket ’Biblias’ mening och syfte och plats. När något kallas ”kristet”, trots att det på alla väsentliga punkter avviker från Bibeln, så finns det inget skäl att fortfarande använda den nomenklaturen. Vem skulle komma på tanken att skriva ut Karl Marx ur ”Kapitalet” och sedan hävda att man kan äta upp kakan men ändå ha den kvar? Om ”kristen” inte solitt och exklusivt baseras på ”Kristus” är resten snömos, rappakalja och förvanskning av urkund.

image
Bibelns världsbild i centrum

Hur beskriver Bibeln människan? Som både en ”kunde ha varit” och ”men är inte”. Eller för att beskriva det från samma text som den positiva karaktärsdaning som indikerades ovan: ”köttets gärningar (dvs den naturliga människans) är tydliga och manifesta: otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, trolldom, ovänskap, kiv, avund, vrede, genstridighet, tvedräkt, partisöndring, missunnsamhet, mord, fylleri, vilt leverne och annat sådant om vilket jag säger er, precis som jag har varnat tidigare, den som håller fast vid dessa aldrig kan bli delaktig i Guds rike.” Tala gärna om för mig hur väl den beskrivningen stämmer med vad som dagligen strömmar ut i alla de info- flöden som fyller allt livsutrymme med oöverskådliga floder av digitalt skräp. (Läsaren är förstås undantaget som bekräftar regeln.)

Apologetik som enbart mental ekvilibrism rår inte på människan sådan hon ter sig och är. Och framför allt är det ingen apologetik i sann kristen mening om den inte utmanar människan på den väsentligaste punkten av alla. ”Du skall inga andra gudar ha vid sidan om mig”. Varje människa har en ”gud” vare sig de vill tillstå det eller ej. För de som kallar sig agnostiker eller ateister är deras Gud deras eget Jag, deras totala tillit står till deras förmåga att utesluta ”Gud”, helt beroende på deras egen tankeverksamhet. För den ohämmade materialisten är det makten över konsumptionen, över pengar och andra inomvärldsliga statusmarkörer. För naturalisten är det ”Naturen’ som är gud. För den vetenskapligt högutbildade är det ”vetenskapen”, och så vidare i all uppfinningsrik mångfald. För de som identifierar sig efter sin sexualitet är det könet och lusten. Det finns knappast någonting i den skapade världen som inte har blivit föremål för någons tillbedjan.

Ingen blir ”kristen” utan att detta ”jag” i grund kapitulerar inför Kristus. Det är inte en huvudsak, det är en hjärtesak. Tusentals människor är lockade att tro att medlemskap i en kristlig förening är vad som ”krävs” eller är liktydigt med att förefalla vara kristen. Inte ens att vara en godhjärtad understödjare av välgörenhet eller ”internationell rättvisa” är i sig att vara kristen. Det är lika otroligt att goda gärningar skulle förvandla dig till en ”kristen” som att du skulle bli bil för att du föddes i ett garage. Även de onda gör gott åt sin hund och katt.

Det är här som det blir tydligt: Kristen apologetik som inte för var människa till insikt om sitt avgudaaltare, eller som rent av skapar en illusion om att ”Din Gud” är nöjd med att du tänker på honom ibland är fullständigt kontraproduktiv. Det kapslar in och döljer nämligen då vad den ”Kristna” tron har som enda kärna. Varken det intellektuella försanthållandet eller det egenrättfärdiga ’godhjärtade’, varken den religiösa likriktningen eller den kristendomliga verksamheten har något att komma med inför detta: ” Inte alla som säger ’Herre, Herre’ till mig ska komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Fars vilja. Många ska säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med ditt namn och drivit ut onda andar med ditt namn och gjort många kraftgärningar med ditt namn? Men då ska jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni förbrytare.” ”Jag har aldrig känt er.” Den som inte inser hur ryslig den möjligheten är att få det tilltalet i tidens slut har långt till Himmelriket. ”Ni har aldrig, trots alla timmar av diskussion i religiösa frågor kommit ett steg närmare till att lära känna mig. Ni talar om mig men inte med mig, ni filosoferar om mig men vägrar komma till mig. Ni läser skrifterna för ni tror att ni hittar sanningen i dem, men vill inte komma till mig för att få det liv om vilka de vittnar.”

Men ser du: en apologetik som effektivt döljer denna utgång för någon är kontraproduktiv och istället för att leda till att varje människa omvänder sig och gör bättring från sin onda väg leder den till att själva duktigheten i argumentationen om kristliga ting immuniserar mot det som är evangeliets kärna: ”Detta är evigt liv, att de känner Gud och den som Gud har sänt: Jesus Kristus.””Vad hjälper det en människa om hon vinner varenda debatt på SAS forum men förlorar sin själ?

img_9535
”Följ mig,” säger Jesus, på vilket vi var och en har att respondera

Jag har fått lite bassning då och då för att jag ’predikar för mycket’. Nå det blir inget mer av det störningsmomentet från min penna. Jag har sagt mitt. Om ”apologetik” immuniserar människor mot evangeliets totalangrepp på den förlorade människan för att rädda henne från sig själv, och som vaccinerar mot omvändelsens nödvändighet, och att detta är vad människor vill ha, så är det ingenting som jag kan stå upp för, varken på SAS eller på något annat forum i livet. Kristus gav inte sitt liv för att jag skulle drälla med sanningen eller humma och ahaha om vad som står skrivet.

Jag vill kunna träda fram inför Kristi domstol med ett glädjebankande och tillbedjande hjärta, utan fruktan och utan att skämmas för evangeliet. Hans godkännande är värt allt. Mitt bästa för Hans högsta.

Teddy Donobauer
Doncaster 28 november 2018

Ungdomar är såååå passionerade för apologetik!

Min fru sommarjobbade på ett äldreboende i år, och fick en dag av en kollega plötsligt frågan: ”Tror du på objektiv moral?” Han var ateist och hade suttit och diskuterat det moraliska Gudsbeviset med sina klasskompisar på gymnasiet. Det som för bara några år sedan ansågs vara förbehållet akademiska filosofer, är numera det man tjötar om innan gympan.

I somras var jag en av ledarna för tonårsbibelskolan på Götabro och höll några lektioner om apologetik. Intresset var solskarpt, frågorna haglade och ungdomarna ville veta mer, mer, mer om hur man bemöter kristendomskritikernas argument. Flera av dem gick med i Svenska apologetiksällskapets FB-grupp när det blev lunchrast.

Samma sommar höll Tobias Sunnerdahl, ledamot av SAS styrelse, i två apologetiska seminarier på Gullbrannalägret. Det första handlade om Guds existens, det andra om Jesu historicitet. Båda seminarierna besöktes av uppskattningsvis 500 ungdomar, mer än halva lägret.

20180914_200708.jpg

I fredags var jag på Folkungakyrkans ungdomsgrupp i Stockholm och ledde en samtalskväll utifrån vårt koncept Ärliga frågor: apologetik för tonåringar. Det blev en stormsuccé. Ungdomarna ställde så bra och tänkvärda frågor om Bibeln, Guds makt, tro med mera. De hade fokus hela kvällen och var riktigt tacksamma efteråt. Ungdomsledarna vill att vi kommer fler gånger.

Apologetik må vara ett tråkigt ord, men vad ordet åsyftar är något som är otroligt relevant och engagerande inte minst för kristna ungdomar. Jag skrev om detta i Sändaren för några veckor sen:

Försök sätta dig in i hur det är att vara ung kristen i Sverige i dag. Det du får höra om kristendom och religion i skolan från både klasskamrater och lärare är ofta av en helt annan art än det du hör i kyrkan. Forskning visar att svenska skolor ofta har en ateistisk grundinställning i undervisningen. Icketroende ungdomar fångar ofta upp huvudlösa påståenden om religion från internet (såsom att Jesus aldrig har funnits eller att religion orsakar alla krig) som deras kristna klasskamrater ofta inte vet hur de ska svara på.

Kristna ungdomar spenderar betydligt mer tid i skolan än i kyrkan. Med tanke på att kristendomskritiken är så utbredd, radikal och har en status av att vara ”intelligent” och ”rationell”, är den stora frågan inte varför många ungdomar lämnar församlingarna, utan varför det är några som stannar!

Den kognitiva dissonansen mellan att under flera år höra att Jesus uppstod på söndagen och att mirakler är omöjliga på måndagen blir till slut outhärdlig för många ungdomar. Lösningen ligger då i att antingen tona ner trons betydelse, eller överge den helt.

Hur kan vi som församlingar adressera detta? Genom att ge plats för ärliga frågor i vårt ungdomsarbete och hjälpa ungdomarna tänka apologetiskt. De behöver kunna lyfta invändningar som de möter i klassrummen eller på sociala medier, och få hjälp att formulera svar på dem.

Tiden är verkligen mogen för en apologetisk revolution bland unga. Låt oss sätta oss ner med dem, gräva i saker de får höra i skolan och på nätet, och hjälpa dem formulera svar på det hopp vi äger.

Teologi för ateister del 2 – Kommer du till helvetet?

Så kommer vi då till den brinnande (1) frågan om helvetet. Det har blivit dags för del två av serien Teologi för ateister. Denna vinjett handlar om den där guden som en ateistiskt troende säger sig inte tro på, men som man bekämpar. Problemet är bara allt för ofta att det inte är en gud som en kristen heller tror på. I denna form kikar vi lite på några olika teologiska spörsmål; poängen för dig som ateistiskt troende är att kunna skjuta på rätt mål och för dig som kristen att se att det bara är Jesus som vi behöver avhandla och fokusera på, andra, uppdiktade, gudar får svara för sig! Del 1 läser du här: Gud räddar bara mobbare

När detta skrivs så är det den fjärde juli, USA:s nationaldag, nationalsången The star-spangled banner kommer nog att sjungas och spelas på många håll. Ett exempel härpå finns att beskåda här nedan.

Nationalsången tillkom under krig mot Storbritannien (1812-1815) och innehåller bland annat en strof om att Gud (eller Kraften) har bevarat dem som land och att de har devisen ”På Gud förtröstar vi” samt att de behöver segra då det är rättfärdigt (min starkt förenklade översättning).

Oh! thus be it ever, when freemen shall stand
Between their loved homes and the war’s desolation,
Blest with vict’ry and peace, may the Heav’n-rescued land
Praise the Pow’r that hath made and preserved us a nation!
Then conquer we must, when our cause it is just,
And this be our motto: ”In God is our trust.”
And the star-spangled banner in triumph shall wave
O’er the land of the free and the home of the brave.

Det roliga eller sorgliga är att motståndarsidans nationalsång tar sin tillflykt till samma Gud för att förgöra sina motståndare:

Det uttrycks med följande ord i vers två:

O Lord our God arise
Scatter her enemies
And make them fall
Confound their politics
Frustrate their knavish tricks
On Thee our hopes we fix
God save us all

Alltså att förgöra eller få dem att skingra sig (eller om det är de personligen som ska hackas i bitar) (återigen min förenklade översättning).

Nu till dagens poäng, vem har rätt? Vem kommer till helvetet? USA eller Storbritannien?

Kanske vet inte författare respektive framförare av sången och krigare i detta 1800-talskrig vem som skulle till helvetet, de verkar mer intresserade av att Gud är på deras sida.

Vi kan kanske söka oss vidare till andra kristna dårpippisar som i Jesu namn vet vilka som kommer till helvetet, ett exempel är efter denna bön inför ett nascarlopp då flera visste att önska den bedjande pastorn till helvetet. Dock har den efter sin virala framgång fått många andra kommentarer så kanske får man scrolla en del, kanske har de olika graderna av tillmälen med betydelsen ”burn!” raderats?

Hur som haver vi ska snart komma till poängen; kommer du till helvetet?

En utflykt till bland dem som vet exakt, det är sådana exempel som många av oss kristna får när icke-kristustroende förklarar varför de inte tror, de kan sammanfattas med ”Kyrkan suger/är ond”, inte sällan för att någon del av dem kristna kyrkan har berättat om några garanterade helvetesresenärer. Här tänkte jag till exempel på när man har förgripit sig på abortkliniker eller personal eller de som uppsökt dylika inrättningar, allt på något sätt för Jesu skull, här en lista från New York Times.

Nu till själva teologibiten

Vad är helvetet? Det beskrivs på lite olika sätt i Bibeln men ofta som mörker, en plats där man ska gråta och skära tänder. Eld och svavel och finns också förstås. I kristen tradition har lite olika element förknippats med detta, och uppräkningen här var inget komplett bibelstudium kring vad helvetet är. Jag tänker att man kort kan säga att helvetet är en tillvaro utan Gud efter döden eller efter tidens slut.

Dessa tre kommer att brinna!

Vilka kommer då till helvetet? Är det ateister som kommentarer på Svenska Apologetiksällskapets kanaler, eller är det Hitler, eller vilka kan det vara? Det är endast tre personer som vi vet får domen att de ska brinna, vi kan förstås utläsa i Bibeln att sannolikt fler kommer att gå förlorade, men det är inget digert namngivet persongalleri som gör att vi kan skjuta abortmotståndare eller invadera länder i Jesu namn. Här är de tre, sedda genom en konstnärs öga.

Bildresultat för devil in hell fire torturing
djävulen
False-Prophet-Rules
Den falske profeten
Bildresultat för odjuret
Odjuret

Djävulen, odjuret, den falske profeten.(2) That’s it.

Några bibelord i frågan:

Och vilddjuret greps tillsammans med den falske profeten, som hade gjort tecken inför vilddjuret och därigenom förlett dem som tagit emot dess märke och tillbett dess bild. Båda kastades levande i eldsjön som brinner av svavel.

Uppenbarelseboken 19:20

 

Och djävulen som förförde dem kastades i samma sjö av eld och svavel som odjuret och den falske profeten, och de skall plågas dag och natt i evigheters evighet.

Uppenbarelseboken 20:10

 

Så alltså ser vi att inga antagonister kring apologetik har företräde till varmare trakter, säkert kan man idogt i livet boka sig en resa dit, men en kristen har svårt att peka ut vem som lyckas (och tycks inte ha den uppgiften, utan har snarare uppgiften att predika glädjebudskapet om Jesus)!

Ett ofullkomligt försök att säga något om möjligheten att veta vem som köpt biljett till helvetet avslutas härmed.

Allt gott önskar jag er!

/ Martin Walldén

 

 

Fotnoter

1) Sorry, pun intended. 2) Den falske profeten tycks framträda första gången i Uppenbarelseboken kapitel 13, då som ”ett annat odjur”. Det skulle möjligen kunna röra sig om två olika gestalter. Sedan framträder han i Uppenbarelseboken framgent.

 

De två böckerna

Söndra och slå! Det har varit ett av alla krigs taktiska drag att skapa motsättningar mellan det som borde höra ihop och att tvinga ihop det som borde vara isär och hållas isär. Att ”dividera” är då en process som slår in en kil mellan företeelser som borde hållas samman. Olyckan som resulterar om man inte håller samman dem är svåröverskådlig.

Min kristna tro baseras inte på den av så många efterfrågade bevisföringen om Guds existens. Som skapad varelse tillhör jag det skapade och kan överhuvudtaget inte flytta mig ur skapelsen för att fristående betrakta, studera och eller analysera Gud, som om GUD kunde vara ett objekt som jag är fri att ta ställning till på mina premisser. Det är först när jag någonstans inom mig har accepterat att jag är subjekt till det subjekt som också en personlig Gud är, som det finns en väg fram till den dagliga insikten om en närvaro i tiden och tingen som inte är en produkt av vare sig min fantasi eller ett ’ting’ som jag förfogar över. ”Ja men då medger du att din gudstro är subjektiv!” Javisst! Men det är ditt förnekande också, men med den skillnaden att jag är medveten om och lever i den relation som bara är möjlig mellan subjekt, men som aldrig kan fås till ett objekt.

Den som gör Gud till ett objekt gör samma misstag som den som använder ett cellprov från en elefant för att i minsta detalj studera dess DNA men aldrig varseblir den levande elefanten och inte skulle känna igen den på tio stegs avstånd. För vad än DNA programmet innehåller så är programmet inte sin produkt. Det är först mötet med elefanten i sig som ger validitet åt dess DNA. Men där är ju haken i den nuvarande vetenskapsmanin. Vi vet en del på mikroplanet men fattar aldrig det stora sammanhanget ur vilket vi plockar våra fragment. Vi har accepterat vanföreställningen att den som förstår ett fragment därur kan härleda helheten. Och limporna fortsätter förneka bagaren.

Den olyckligaste och kanske mest anmärkningsvärda ’kilslagningen’ är mellan å ena sida naturen och den naturvetenskapliga metodiken och å andra sidan Gud och den teologiska begreppsvärlden.

Tvärt emot vad Bibeln omvittnar har teologierna gått in i sina kammare, stängt för fönsterna, tänt sitt eget ämliga stearinljus och läser bibeln som om den vore en icke-naturlig och rent av från skapelsen fristående och verklighetsfrämmande alternativ berättelse om världen. En berättelse som till synes inte behöver ta hänsyn till den värld som faktiskt finns. Det har alltid förundrat mig att det byggs kyrkor där varenda del av hela strukturen är onaturlig, syntetisk och exklusiv. Endast med hjälp av dyra dataprojektorer kan man händelsevis släppa in ’naturen’ i kyrkrummet, undantagandes då lite altarblommor. Allt annat vittnar om människans kapacitet att skapa, kreera, hitta på och framställa sina gärningar till Guds ära. Om det nu var så att Gud verkligen är ute efter detta: ”Ära vare Gud i höjden, detta har JAG gjort i slöjden.”

Det är förunderligt att notera att teologins största djup regelbundet och konsekvent alltid relateras till skapelsen igenom hela bibeln. ”Se på fåglarna under himmelen, de varken sår eller skördar… och ändå föder er himmelske fader dem..” ”Hur ska ni som inte begriper när jag talar till er om jordiska ting begripa det som är från himmelen?” Ju djupare andlig insikt, ju mera naturliga är Jesu visuella hjälpmedel. Hela skapelsen är hans AV kartotek.

Jaså, du Job, du vill förstå vad som hittills övergått din fattningsförmåga? Låt mig då fråga något om det som finns inom räckhåll för dig. Vet du hur det kommer sig att allt levande har en viss ordning, att himlakroppar behåller sin plats, att det finns systematisk ordning i skapelsen? Framgår det av det som är vad som ligger bakom? Talar det som är om hur det blev till? Job lyssnar och fattar att han hittills ingenting har fattat trots att han hela sitt liv umgåtts med delar av skapelsen, med boskapshjordar, med barnafödande, med fårskötsel och åsneavel..han har älskat och blivit far, han har förlorat allt och uppmanats att förbanna Gud av sin egen hustru, han har skrapat sina variga sår med en krukskärva sittandes i en steril askhög.

Alla de frågor Gud ställer handlar om tingen som utgör den naturliga livsmiljön och den påtagliga verklighet i vilken människan lever. Resultatet av alla dessa frågor som Job inte kan redogöra några svar på mynnar ut i en enda gigantisk insikt: ”Job svarade Herren och sade:
Jag vet att du kan göra allt, inget du beslutar, är omöjligt för dig.

Vem är den som döljer ditt råd utan förstånd?

Jag ordade om det jag inte begrep, om det som var för underbart för mig och som jag inte förstod. ”Lyssna nu, så ska jag tala. Jag ska fråga dig, och du ska ge mig besked.”

Förut hade jag bara hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon. Därför tar jag tillbaka det och ångrar mig i stoft och aska.”

Jesus av Nasareth kallas hedersamt för ’Rabbi’ som betyder mästare, lärare. Men har ni sett på maken, hans pedagogik används av nästan ingen! Hans sammanhållande av det fysiska med det som är metafysiskt äras av få. Begrips av en minsta möjliga skara. Att ha åtskiljt skapelsen från Skaparen, det andliga från det jordiska är ett av våra största intellektuella feltänk alla kategorier.

Jobs bok igen då:

Men fråga boskapen, den ska undervisa dig, fåglarna under himlen, de ska ge dig svar.

Tala till jorden, den ska undervisa dig, fiskarna i havet ska ge dig besked. Vem av dem känner inte till att det är Herrens hand som har gjort det?

Det är i sönderslagningen mellan fysiken och metafysiken och inplaceringen i särskilda och numera artificiellt vidmakthållna tankeghetton, som det mesta av tidens uppenbara dumheter uppstår. Det är en konstruerad motsättning mellan naturen och Anden. Den är ett resultat av ideliga lögner spridda från vardera sidan om skranket. Å enda sidan en gudfrånvänd naturvetenskapism. Å andra sidan en naturfientlig teologi.. i sina ytterligheter.

Det är nu man förstår tyngden i vad Paulus tydliggör. I kraft av den undervisningens Ande som tar Guds ord och ger det åt människan låter han oss veta:

Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, eftersom Gud har uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar och bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur.

(Nota bene: Ingen enda mänsklig kultur har någonsin varit ateistisk)

En distinkt sammanfattning av situationen. Separerar man det skapade från skaparen resulterar det i en vetenskap som baseras på dårskap och själva fundamentet för verklig insikt försvinner. ”Gudsfruktan är visdomens begynnelse”. Om man sedan drar slutsatsen att den projicerade frånvaron av en skapare också helt döljer det ansvar de skapade har emot skaparen så öppnas fältet för just det som sedan har hänt. Människan vars uppgift det var att vårda och förvalta skapelsen har lyckats med att göra precis tvärtom. Och vår egen livsmiljö, vårt enda rum i tillvaron, har vi förstört i grunden. Teologin förutsade det på basis av våra benägenhet att göra vad vi vill med skapelsen och strunta i Skaparen. Men även teologin sätter sig numera över Skaparen.

Men så har vi också facit i hand. För varje sak som vi lyckas kopiera med den exakta vetenskapens medel berömmer vi kopian och dess tillverkare och förnekar den ursprungliga skapare vars verk vi bara efterapat. Till kostnad av miljoner tanketimmar och all den mänskliga förmågans maximala insats kommer vi fram till att det ingen skapare behöver ha funnits, för vi har nu gjort en kopia..

Ära vare pseudogudarna i labbet, men bort med Gud i höjden.

Sann vetenskap och sann teologi hade räddat oss från den dårskap som nu föröder jorden och sänker kyrkorna i allt djupare andligt mörker. Någon har ett gigantiskt intresse i att hålla dem isär, och båda falangerna har gått på bedrägeriet. Den ena genom att utesluta skaparen från skapelsen, de andra genom att ignorera skapelsen som Skaparens egendom och ’förkunnare’ om Skaparen själv.

Så blir förkunnelsen ’inomrumslig’ men onaturlig och vetenskapismen inlåst i en kolkällare av fundamental okunnighet om elefanten alltmedan den studerar dess hud.

Ni har hört talas om ”elefanten i vardagsrummet”? Den oönskade Gudsnärvaron? Den har, tror jag, framför allt uppstått ur uppdelningen mellan vetenskap och teologi.. alla ursprungliga Universitet började för övrigt inom teologins ramverk, men det var då det.

/Teddy Donobauer, Doncaster