Etikettarkiv: The God Delusion

Därför existerar Gud nästan säkert inte – The God/Dawkins delusion?!

I denna bloggpost låter vi den framstående amerikanske apologeten William Lane Craig, dubbeldoktor i teologi och filosofi, få ordet. (Det är alltså ingen av Svenska apologetiksällskapets egna skribenter som för pennan, men vi försöker med denna som samtalsunderlag. Översättning av Magnus Lindborg / Martin Walldén, bloggredaktör).

Frågan och svaret är tagna från hans frågor och svar sidor på Reasonable Faith.

William Lane Craig, vad tycker du om Richard Dawkins argument för ateism i The God Delusion?

På sidorna 157-8 av sin bok Illusionen om Gud, sammanfattar Dawkins vad han kallar ”det centrala argumentet min bok.” Det är som följer:

1. En av de största utmaningarna för det mänskliga intellektet har varit att förklara hur komplex, osannolik, skenbar design i universum uppstår. 

2. Den naturliga frestelsen är att tillskriva skenbar design till verklig design. 

3. Frestelsen är falsk eftersom designer-hypotesen omedelbart väcker det större problemet om vem som designade designern. 

4. Den mest geniala och kraftfulla förklaringen är darwinistisk evolution genom naturligt urval. 

5. Vi har inte en motsvarande förklaring inom fysiken. 

6. Vi ska inte ge upp hoppet om att en bättre förklaring kommer att uppstå inom fysiken, något så kraftfullt som darwinismen är för biologin. 

Därför existerar Gud nästan säkert inte.

Detta argument är slående eftersom den ateistiska slutsatsen att ”Därför existerar Gud nästan säkert inte” verkar komma plötsligt och från ingenstans. Du behöver inte vara en filosof att inse att denna slutsats inte följer av de sex tidigare påståendena.

Faktum är att om vi tar dessa sex påståenden som premisser i ett argument som leder till slutsatsen ”därför existerar Gud nästan säkert inte”, då är argumentet uppenbart ogiltigt. Ingen logisk slutledningsregel skulle tillåta dig att dra denna slutsats från de sex premisserna.

En mer välvillig tolkning skulle vara att ta dessa sex påståenden, inte som premisser, men som sammanställningar av sex steg i Dawkins kumulativa argument för sin slutsats att Gud inte existerar. Men även med denna välvilliga inställning följer inte slutsatsen ”därför existerar Gud nästan säkert inte” av dessa sex steg, även om vi skulle anse att vart och ett av dem vore sant och berättigat.

Vad följer då av de sex stegen i Dawkins argument? Som mest är vad som följer att vi inte skulle kunna sluta oss till Guds existens på grundval av att det verkar finnas design i universum. Men den slutsatsen är helt förenlig med Guds existens och även med vår berättigade tro på Guds existens. Kanske borde vi tro på Gud på grund av det kosmologiska argumentet eller det ontologiska argumentet eller det moraliska argumentet. Kanske vår tro på Gud inte bygger på argument alls utan har sin grund i den religiösa erfarenheten eller i gudomlig uppenbarelse. Kanske Gud vill att vi ska tro på honom helt enkelt genom förtröstan. Poängen är att ett avvisade av designargumentet för Guds existens inte gör någonting för att bevisa att Gud inte existerar eller ens att tron på Gud är oberättigad. I själva verket har många kristna teologer avvisat olika argument för Guds existens utan att därför övergå till ateism.

Så Dawkins argument för ateism är ett misslyckande, även om vi för diskussionens skull accepterar alla dess steg. Men i själva verket är flera av dessa steg sannolikt falska. Ta bara steg (3), till exempel. Dawkins påstående här är att man inte är berättigad att dra slutsatsen att design är den bästa förklaringen till den komplexa ordningen i universum eftersom ett nytt problem då uppstår: vem designade designern?

Denna invändning är felaktig på åtminstone två punkter. För det första, för att inse att en förklaring är den bästa, behöver man inte ha en förklaring till förklaringen. Detta är grundläggande inom vetenskapsfilosofin vad gäller slutledning som leder till den bästa förklaringen. Om arkeologer som gräver i jorden skulle upptäcka saker som ser ut som pilspetsar och yxhuvuden och keramikskärvor, skulle det vara motiverat att dra slutsatsen att dessa artefakter inte är ett resultat av slumpen på grund av sedimentering och metamorfos, utan produkter av någon okänd grupp människor, även om de inte hade någon förklaring till vilka dessa människor var eller var de kom ifrån. Likaså om astronauter skulle komma över en hög med maskiner på baksidan av månen, skulle det vara motiverat att dra slutsatsen att det var en produkt av intelligenta, utomjordiska varelser, även om de inte hade någon aning om vilka dessa utomjordiska varelser var eller hur de kom dit. För att inse att en förklaring är den bästa, behöver man inte kunna förklara förklaringen. I själva verket så skulle det kravet leda till en oändlig regress av förklaringar, så att ingenting någonsin skulle kunna förklaras och vetenskapen skulle bli förstörd. Så i detta aktuella fall behöver man inte kunna förklara designern, för att inse att intelligent design är den bästa förklaringen av vad som verkar vara design i universum.

För det andra tror Dawkins att om det rör sig om en gudomlig designer av universum, är designern minst lika komplex som det som ska förklaras, så inget förklaringsmässigt framsteg görs. Denna invändning väcker en rad av frågor om enkelhetens roll vid bedömning av konkurrerande förklaringar; till exempel hur enkelhet ska vägas i jämförelse med andra kriterier som förklaringskraft, förklaringsomfattning, och så vidare. Men vi lämnar dessa frågor åt sidan. Dawkins grundläggande misstag ligger i hans antagande att en gudomlig designer är en storhet jämförbar i komplexitet med universum. Som ett okroppsligt sinne, är Gud en anmärkningsvärt enkel storhet. Som en icke-fysisk entitet, är inte ett sinne sammansatt av delar, och dess framträdande egenskaper, såsom självmedvetenhet, rationalitet, och vilja, är avgörande för det. I motsats till det kontingenta och varierande universumet med alla dess oförklarliga kvantiteter och konstanter, är ett gudomligt sinne förbluffande enkelt. Visst kan ett sådant sinne ha komplexa idéer-det kan tänka, exempelvis, på infinitesimalkalkyl, men sinnet själv är en anmärkningsvärt enkel storhet. Dawkins har uppenbarligen blandat ihop ett sinnes idéer, som givetvis kan vara komplexa, med sinnet själv, vilket är en otroligt enkel entitet. Att därför postulera ett gudomligt sinne som står bakom universum innebär definitivt ett framsteg i enkelhet, för vad det kan vara värt.

Andra steg i Dawkins argument är också problematiska; men jag tror att nog har sagts för att visa att hans argument inte gör någonting för att underminera en design-slutsats baserad på universums komplexitet, för att inte tala om dess funktion som berättigande av ateism.

Originaltexten finns här: http://www.reasonablefaith.org/richard-dawkins-argument-for-atheism-in-the-god-delusion#ixzz4R3MPxK9U