Etikettarkiv: Tro

Om Gud finns, varför visar han sig inte? Del 1: Om tro, tvivel och apologetik

Om du frågar en kristen apologet om Guds existens så får du höra mängder av goda skäl. Likväl kan även den mest kunniga apologeten drabbas av tvivel – är det verkligen sant? Hur vet jag att det jag talar om verkligen stämmer? Trots kunskap om att Gud har visat sig, att han har gjort sig känd för oss i Jesus Kristus och i skapelsen, kan man tycka att Gud verkar dold – om Gud finns, varför visar han inte sig? Författaren Douglas Groothuis (2022, 434) skriver att upplevelsen av att Gud är dold kan ta sig två olika uttrycksformer: en existentiell form och en epistemisk form. Den existentiella handlar om en känsla av att Gud är frånvarande, dold från tröst och ledning. Detta är vanligt att som kristen uppleva detta ibland och det drabbade även Bibelns hjältar. Den epistemiska, eller kunskapsmässiga, formen handlar om att man tycker att bevisen för Guds existens är så pass otillräckliga att detta tas som intäkt för att antingen vara skeptisk till Guds existens eller att rentav se Guds icke-existens som mer trolig än hans existens (d v s ateism). Man tänker att om Gud existerar så borde han ge tydligare bevis för sin existens än vad han har gjort. Filosofen Bertrand Russell är känd för att han planerade att säga “Not enough evidence, God! Not enough evidence!” ifall han till sin förvåning skulle ställas inför Gud på den yttersta dagen och behöva för­svara sin otro. Resten av den här texten kommer att handla om Guds doldhet i existentiell bemärkelse, hur upplevelsen av Guds frånvaro tar sig uttryck i form av tvivel och hur man som kristen kan hantera det. Frågan om Guds epistemiska doldhet och om detta verkligen är ett bra argument för skepticism sparar jag till en kommande text. Först behöver vi slå hål på ett antal myter.

Myt 1: Tvivel drabbar bara dem med svag tro

När Gud upplevs långt borta är det lätt att tänka att man är otillräcklig eller har alltför svag tro. Gary Habermas (1999) ger följande exempel: Alicia tänkte att de bibliska personerna aldrig tvivlade för de hade direktkontakt med Gud, till skillnad från oss idag. Samtidigt hade hon, och många av hennes vänner, frågor kring den kristna tron och känslan av att Gud var så tyst mot dem. Hennes missuppfattning fick henne att dra felaktiga slutsatser om Guds natur och detta var skadligt för hennes andlig tillväxt.

Problemet är att Alicia har en felaktig uppfattning av vem som drabbas av tvivel. I själva verket upplevde Bibelns främsta karaktärer också detta. Job, Abraham, David och övriga psalmförfattare, Petrus, Paulus, Johannes Döparen, m fl upplevde alla tvivel. De var alla människor och ingen av dem var perfekt. De brottades med Guds tystnad, med frestelser och med frågor som påminde om våra frågor idag. Även när lärjungarnas tro borde varit som starkast, när de såg den uppståndne Jesus, tvivlade vissa av dem (Matt 28:17). En kristen som upplever tvivel emellanåt är i gott sällskap. Tomas Tvivlaren, som i 2000 år haft dåligt rykte, hade strax innan varit mycket hängiven i sin tro. När övriga lärjungar försökte avråda Jesus från att gå till Jerusalem, var Tomas inställning ”Thomas, han som kallades Tvillingen, sade då till de andra lärjungarna: ”Låt oss gå och dö med honom.” (Joh 11:16)

Den tvivlande Tomas, av Caravaggio.

När Johannes Döparen satt i fängelse tvivlade han på att Jesus verkligen var Messias. Jesus blev inte upprörd av Johannes tvivel utan svarade genom att ge bevis för vem han var: “Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap.” (Matt 11:2-5) Bibeln är full av människor som brottas med sin tro och som frågar sig var Gud är i stunder av prövning. Ändå förblir de Guds barn. Jesus säger om Johannes att ingen som är född av kvinna är större än honom (Matt 11:11). Tvivel är inte samma sak som otro eller skepticism utan något som alla troende går igenom. Att på förhand ha en apologetisk grundkunskap – att veta vad vi tror på och varför – kan vara en god hjälp i sådana lägen. Likaså att ha en sund syn på tvivel och inse att det drabbar alla troende.

Myt 2: Tvivel är motsatsen till tro

Denna myt är vanlig. Habermas (1999) exemplifierar: David tänkte att eftersom tvivel är motsatsen till tro, måste alla hans frågor innebär att han begått den oförlåtliga synden. Därmed, tänkte han, hade han förlorat möjligheten till förlåtelse och frälsning. Detta orsakade en enorm ångest och oro för att han gått miste om det eviga livet.

Davids upplevelse är inte ovanlig. Eftersom alla tänkande kristna emellanåt tvivlar och ställer frågor, är förmodligen frågan “Finns det plats för mig i Guds rike?” vanligare än man anar. Då är det viktigt att minnas att motsatsen till tro (grek. pistis) inte är tvivel utan otro (grek. apistia). Visst kan tvivel, om det inte tas på allvar och hanteras på rätt sätt, på sikt leda till otro, men det är inte samma sak. Man kan säga att tvivlet befinner sig någonstans emellan pistis och apistia och innebär en förbryllan, osäkerhet eller oro om det man tror på. Det finns flera olika ord i Nya testamentet för tvivel. Os Guinness (1996, 24–26) skriver att de alla uttrycker olika aspekter av tvekan, tvehågsenhet, ambivalens, kluvenhet och obeslutsamhet. Detta syns även i etymologin till ordet tvivel. Förledet kommer från tve- som betyder två och ordet är relaterat till tyskans zweifel (zwei = två). Även engelskans doubt kommer från latinets dubitare som betyder två). Etymologin ger en ledtråd till vad tvivel egentligen handlar om. Guinness (1996, 23) förklarar: “To believe is to be ‘in one mind’ about trusting someone or something as true; to disbelieve is to be ‘in one mind’ about rejecting them. To doubt is to waver between the two, to believe and disbelieve at once and so to be ‘in two minds’. This two-ness or double-ness is the heart of doubt and the deepest dilemma it represents. The heart of doubt is a divided heart. This is not just a metaphor. It is the essence of the Christian view of doubt, and human language and experience from all around the world also bear it out.”

Tvivel handlar alltså om att ha ett splittrat hjärta och sinne. Det är inte motsatsen till tro, och det är inte samma sak som otro. Detta är ett missförstånd som kanske mer än något annat skapar ångest och oro bland kristna. Bibeln gör en tydlig distinktion mellan dem. Distinktionen är inte alltid glasklar om man bara ser till vilket ord som används, men om ser till hur de används i sammanhanget blir mönstret tydligt: Otro handlar om ett medvetet avståndstagande från tron, ett beslut att inte lyda eller göra något. Tvivel är i stället en tvehågsenhet och obeslutsamhet men otro handlar om ett ställningstagande, ett sinne som har stängt sig gentemot Gud. Den som tvivlar är ambivalent, eller, som Guinness (1996, 28) uttrycker det, befinner sig i två världar samtidigt. Den som har otro har valt sida (därmed inte sagt att man inte kan ändra sig).

Man kan uppleva tvivel och ändå vara troende kristen och många personer i Bibeln tvivlade räknades ändå som Guds barn: Abraham, “trons fader”, tvivlade på Guds löfte till den grad att han två gånger (!) ljög om sitt äktenskap, trots att Gud räddade honom övernaturligt. Ändå kallas han aldrig för otroende utan för Guds vän: “Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.” (Jak 3:23) Inte heller var Johannes döparens frågor, Paulus obesvarade böner eller Jesu vånda i Getsemane fall av otro. Teologen Paul Tillich har skrivit att tvivel är inte en negering av tron utan en del av troshandlingen. Själva tvivlet är, menar Tillich, en tillfällig upplevelse, men förekomsten av tvivel är en oundviklig del av hur tro fungerar (1957, 21–22).

Vi ser att tvivel är en normal del av livet för oss som kallar oss för kristna och som emellanåt kämpar med tron. Ändå ska man ha respekt för och vara uppmärksam på det, för tvivel kan vara negativt och på sikt kan leda till otro om det inte tas på allvar. Hur gör man när man tar tvivlet på allvar?

Myt 3: Tvivel alltid är negativt

Exempel: Annie tror på Gud men har ofta frågor om sin tro. Hon tycker det är svårt att tro bara för att någon säger till henne och hon kan inte stänga av sin hjärna. Men hon vågar inte tänka för mycket på frågorna eftersom tvivel gör tron svagare, och hon är rädd att hon helt ska tappa tron på Gud. Därför vågar hon inte heller lyfta frågorna med sin pastor.

Att tro och att tänka hänger tätt samman. “Jag tror för att förstå”, sa Augustinus. Ibland sägs att apologetik handlar om att få troende människor att tänka och tänkande människor att tro. Den kristna tron är inte en påhittad sagovärld, en problemfri fantasi utan frågor. Den handlar om den värld som vi alla lever i. Att ett splittrat sinne ibland uppstår mellan å ena sidan det fullkomliga, heliga och obesudlade och å andra sidan denna fallna värld med krig, lidande och villrådighet är därför inte speciellt konstigt. Den kristna tron rör sig samtidigt i båda dimen­sionerna och det är inte alltid friktionsfritt.

Det är endast när frågor och tvivel tas på allvar som man kan lära sig något och som tron kan växa. En oprövad tro, skyddad från verkligheten, är ingen verklig tro. Poeten Lord Tennyson skrev: “There lives more faith in honest doubt, believe me, than in half the creeds.” (1850, vers 94) Den kristna tron är inte en blind tro utan en övertygelse om det som man har goda skäl att tro på. Det är därför Lukas berömmer judarna i Berea som dagligen forskade i skrifterna för att undersöka om Paulus budskap kunde stämma. Att vara kristen, att hantera tro och tvivel, kan innebära hårt arbete. Det kan innebära att man får vara detektiv och agera historiker, filosof, bibelforskare och lärjunge. Det kan också innebära att man omsätter och lever ut sin tro på olika sätt för därigenom prövas den och vi lär bättre känna den Gud som vi tror på. Slutligen, och kanske viktigast, är att våga tala om sitt tvivel med någon andlig ledare som man har förtroende för och att lyfta det till Gud i bön.

CS Lewis uttryckte det så här: “Tro, i den mening jag nu använder ordet, är konsten att hålla fast vid saker som ens förnuft håller för sanna, oavsett hur det känns. För känslolägen skiftar oberoende av vad förnuftet säger är sant. … Om man inte lär sina känslor var ‘gränsen går’, så kan man aldrig bli vare sig en sann kristen eller en sann ateist, utan bara en varelse som velar hit och dit.” (2010, 164–165) Tvivel är inte något som drabbar (åtminstone bör det inte drabba) enbart kristna. Varje tänkande människa, vilken trosuppfattning (eller icke-trosuppfattning) man än har, ställer sig förr eller senare (eller kanske regelbundet) frågan ifall man inte har missuppfattat några grundläggande saker. Detta bör höra till ett reflekterande liv. Ett ärligt sökande efter svar är därmed inget som bör avskräcka kristna. Os Guinness har skrivit: “If ours is an examined faith, we should be unafraid to doubt. If doubt is eventually justified, we were believing what clearly was not worth believing. But if doubt is answered, our faith grows stronger still. It knows God more certainly, and it can enjoy God more deeply. Faith is not doubt-free, but there is a genuine assurance of faith that is truly beyond a shadow of doubt.” (1996, 13) 

Hur gör man för att hantera tvivlet och istället vända det till något positivt? I stället för att fly undan tvivlet med “tro, bara tro!” kan man använda det till sin fördel och låta det leda till nya insikter. Oro för att jag ska misslyckas på ett prov kan få mig att studera hårdare, osäkerhet på hur jag blir en bra förälder kan få mig att försöka mer, oklarhet i hur jag som läkare ska behandla en patient kan få mig att noggrannare ta reda på exakt vad problemet är. Det var förmodligen detta som Johann Wolfgang von Goethe  menade när han sade att tvivlet är tillfälligt och att det får sinnet att undersöka frågan närmare, vilket, om det görs på rätt sätt, kan leda till säkerhet och tillfredsställelse.1 På samma sätt bör tvivel dra mig närmare Gud i bön och få mig att ivrigt söka svar genom att använda olika apologetiska resurser såsom böcker, bloggar, poddar, mm. Tvivel i sig är varken bra eller dåligt, men hur vi hanterar det kan få bra eller dåliga konsekvenser. Det kan vara destruktivt för tron om det inte hanteras alls, om man inte söker svar, eller inte får bra svar från dem som borde ge dem. Men det kan leda till nya insikter och fördjupad tro om det hanteras på rätt sätt.

Myt 4: Tvivel bör inte diskuteras

Vetenskapliga studier (t ex Krause och Ellison 2009) visar att om man får andligt stöd från sin församling i tider av tvivel ökar sannolikheten att det leder till personlig andlig tillväxt. Likaså har gemensamma bibelstudier visat sig vara viktiga för att hantera tvivel. Studien ifråga visar också att ett undertryckande av, eller förnekande av, tvivel kan ge kortsiktiga positiva effekter på hälsan, men att de långsiktiga konsekvenserna är negativa. Att ignorera tvivlet ger inte större tro och får inte tvivlet att försvinna utan det växer snarare. Det är därför viktigt att det finns utrymme i församlingen för att diskutera, och resurser för att ge svar på de frågor som ställs.

Både i Gamla och Nya testamentet diskuteras tvivel öppet. Bibelns författare hymlar inte med besvärande frågor eller rena anklagelser mot Gud. Tvivel är inte som en smittsam sjukdom eller rabiessmittad hund som ska hållas inlåst. Visst är det så, skriver Habermas (1999), att ifrågasättande av tron kan spridas till andra. Men att finna goda, bibliska och hållbara svar på frågorna kan också smitta! Att gemensamt undersöka den kristna trons hållbarhet i t ex en bokcirkel eller studiegrupp kan vara ett mycket effektivt sätt att få tron att växa. Det finns gott om apologetiska resurser som man kan använda sig av.

Myt 5: Tvivel försvinner om jag bara studerar mer

Jag tror att CS Lewis är något viktigt på spåren när han skriver att de flesta människor inte tänker helt förnuftigt. “På förnuftsplanet är jag exempelvis fullkomligt övertygad om att jag inte kommer att kvävas av narkosen och att legitimerade kirurger inte börjar operera innan jag är sövd. Men det hindrar inte att jag grips av en barnslig skräck när jag ligger där på britsen och de sätter den där hemska masken över ansiktet på mig. …. Det är inte förnuftet som berövar mig min tro: tvärtom, min tro bygger på förnuftet. Det är min fantasi och mina känslor som berövar mig tron. Striden står mellan tro och förnuft å ena sidan och känsla och fantasi å den andra.” (2010, 163) 

Tvivel handlar sällan enbart om fakta. Det finns ofta sakfrågor inblandade men det är oftast inte hela bilden. Emotionella och viljemässiga faktorer spelar in i tvivlet, helt enkelt för att vi är kännande och viljande varelser. Att studera mer och undersöka fakta kan ofta hjälpa kortsiktigt, och har, tror jag, en mycket god förebyggande funktion – den som är förberedd och vet varför tron fungerar och bär kan hantera tvivlet bättre. Men när tvivlet kommer över en krävs det mer än intellektuella bevis. Här är relationerna och församlingen viktig. Det har visat sig att tvivel inte sällan bottnar i och förvärras av upplevt negativa interaktioner med andra församlingsmedlemmar (Krause och Ellison 2009). Lösningen på detta är förstås inte att studera mer bibelarkeologi eller metafysik (även om det är nyttigt och intressant) utan att man ordnar upp sina relationer. Samuel Svensson har nyligen i ett blogginlägg lyft vikten av relationer. Vi påminns där om att det är genom enhet med varandra som världen ser vem Jesus är. Enhet mellan kristna är en form av apologetik som jag tror alltför ofta har negligerats av oss som är intresserade av trons intellektuella delar.

Det finns en annan aspekt av detta också som filosofen Alvin Plantinga har lyft fram. Plantinga påtalar att det finns de som menar att kristen tro är irrationell därför att den saknar bevis och andra som menar att kristen är rationell därför att det finns gott om bevis. Plantinga ifrågasätter grundpremissen i båda dessa påståenden, dvs att kristen tro kräver bevis för att vara rationell. I stället menar han att tron på Gud är en så pass grundläggande tro att den kan vara fullt rationell helt i frånvaro av bevis. Man kan jämföra med tron att det finns andra medvetanden förutom mitt eget eller att världen runt omkring mig är verklig. Sådana grundläggande trosuppfattningar kan inte bevisas i strikt mening (tänk på Matrix), men betraktas ändå som fullt rationella. På samma sätt, menar Plantinga, är den kristna tron fullt rationell även om det inte hade funnits övertygande argument (vilket Plantinga menar att det ändå finns) för tron på Gud är precis lika grundläggande som tron på att den yttre världen är verklig.

Vår kristna övertygelse om Guds existens grundar sig i den Helige Andes inre vittnesbörd. Det är på så sätt vi vet att Gud finns. Yttre argument används för att visa på den kristna trons sanning, men de yttre argumenten kan inte ersätta den Helige Ande och bör inte utgöra grunden för vår tro. För Bibelns folk var Gud inte en inferens eller slutsats, utan en levande erfarenhet. Det är denna Gud vi tror på. En Gud som väljer att göra sig känd för oss och som låter sig finnas om vi söker honom med ett öppet sinne. Det räcker alltså inte att se till enbart intellektet, även de emotionella, viljemässiga och andliga aspekterna måste hanteras. Detta görs bäst tillsammans med andra kristna och därför är gemenskapen viktig.

Slutsats

Det finns många missförstånd kring tvivel. Det är för det första viktigt att ställa en korrekt diagnos. Tvivel är inte otro och det är inte tro. Men det är en del av hur tron fungerar för tänkande människor (vilket inkluderar alla människor). Att kritiskt fundera kring sina uppfattningar är viktigt inom varje genom­tänkt livsåskådning, inte bara kristendomen. För det andra är det viktigt att förstå tvivlets orsaker: Det är sällan enbart intellektuellt utan det finns emotionella, viljemässiga och andliga aspekter också. Detta gäller inte bara det tvivel som drabbar kristna utan även en skeptiker kan avfärda rationella argument med att man inte vill att det ska finnas någon Gud. För det tredje behövs en adekvat behandling av tvivlet: Vi har lyft vikten av att söka svar på frågorna snarare än att undertrycka eller förneka tvivlet. Relationer, möjlighet att lyfta frågor och bön är också viktigt. Tvivelförebyggande åtgärder kan bestå av bibelstudier och samtal. Detta kan ge en god grund för att lättare hantera tvivel när det dyker upp. 

Apologetiken är en naturlig medicin för att hantera tvivel, både förebyggande och i det akuta tillståndet. Jag gick själv igenom tvivel för några år sedan efter att ha varit med i ett destruktivt kristet sammanhang. Jag över­vägde alternativen – ateism, islam, buddhism, etc. I det läget var apologetiken värdefull för jag visste redan att den kristna tron är den bästa förklaringen till verkligheten: Gud existerar, Jesus har uppstått och Bibeln är trovärdig. Andra människors felaktiga beteenden kan inte förändra detta. I detta läge, och i andra lägen när tvivlet blir verkligt, är apologetik är inte något teoretiskt, abstrakt eller esoteriskt. Den är praktisk och konkret.

Kyrkan behöver apologetik, kristna behöver svar. Johannes Döparen, som tidigare frimodigt förkunnat Guds lamms ankomst, satt i fängelse. Kanske väntade han på att bli avrättad när han började tvivla på om Jesus verkligen var den som skulle komma. Vad svarade Jesus? Sök inom dig så kommer du att känna det? Bry dig inte om tvivlet, bara tro! Nej, Jesus gav honom skäl: Blinda ser, lama går, döva hör. Detta är vad apologetik handlar om.

Fotnot

1.  ”But there is no permanence in doubt; it incites the mind to closer inquiry and experiment, from which, if rightly managed, certainty proceeds, and in this alone can man find thorough satisfaction.” (Eckermann 1906, 298)

Referenser

Eckermann, Johann Peter. 1906. Conversations of Goethe. Da Capo Press.

Groothuis, Douglas. 2022. Christian Apologetics: A Comprehensive Case for Biblical Faith. IVP Academic.

Guinness, Os. 1996. God in the Dark: The Assurance of Faith Beyond a Shadow of Doubt. Crossway.

Habermas, Gary R. 1999. The Thomas Factor: Using Your Doubts to Draw Closer to God. B & H Pub Group.

Krause, Neal, och Christopher G. Ellison. 2009. ”The Doubting Process: A Longitudinal Study of the Precipitants and Consequences of Religious Doubt”. Journal for the Scientific Study of Religion 48 (2): 293–312.

Lewis, C. S. 2010. Kan Man Vara Kristen? Libris.

Tennyson, Alfred Lord. 1850. In Memoriam. Edward Moxon.

Tillich, Paul. 1957. Dynamics of Faith. New York: Harper & Row.

Att diskutera ”tro”

“… whenever you hear the word “faith,” just translate this in your head as, “pretending to know things you don’t know.” While swapping these words may make the sentence clunky, “pretending to know things you don’t know” will make the meaning of the sentence clearer.” — Peter Boghossian1

”… the faith you think of is the faith defined by the schoolboy when he said, ’Faith is when you believe something that you know ain’t true.’” — William James2

Det finns en tendens bland både kristna och icke-kristna att hantera ordet tro som om det stod i motsättning till sanning, kunskap eller evidens. Vissa kristna hävdar att det ”bara” handlar om att ”tro” när icke-kristna frågar om evidens eller bevis för Guds existens.

För att hålla ett bibehålla konstruktivt samtal kring ”tro” anser jag att vi behöver tänka klart över åtminstone tre områden:

  1. Betydelser av ordet tro.
  2. Vad innebär kunskap/vetande?
  3. Vad innebär en kristen ”tro”?

Låt oss kort diskutera varje punkt i tur och ordning.

1. Betydelser av ordet tro

Ett problem som uppstår när vi använder ordet tro är att vi sällan skiljer på tre grundläggande betydelser av ordet, vilket gör det lätt att prata förbi varandra. Engelskan har fördelen att kunna skilja mellan ”faith” och ”belief”, men betydelsen av ordet kan fortfarande behöva förtydligas även där. Följande är tre definitioner av ordet tro lånade från Ulf Jonsson, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet, Uppsala.3

Tro #1: Kognitiv tro

Kognitiv tro handlar om att hålla något för sant. Har ofta formen: ”Jag tror att…”, ”I believe that…”. Utmärkande för kognitiv tro är att den är baserad på evidens jag själv har tillgång till.

Exempel: Jag tror [håller för sant] att Uppsala har en Domkyrka, eftersom jag själv sett den.

Tro #2: Fiduciell tro

Fiduciell tro handlar om tillit, förtröstan, att lita någon. Har ofta formen: ”Jag tror …”, ”I have faith in…”. Denna tro förutsätter att du även har någon form av kognitiv eller testimoniell tro – du kan inte lita på någon om du inte tror att denne existerar.

Exempel: Jag tror (litar) på mina föräldrar när de berättar saker för mig.

Tro #3: Testimoniell tro

Testimoniell tro handlar om förmedlad information och förutsätter en viss kognitiv tro (”jag tror att”), men är istället baserad på evidens någon annan har tillgång till och har förmedlat. Det är alltså en sorts kombination av kognitiv och fiduciell tro; du tror (litar) på någon annan som har tillgång till evidensen. Detta är förmodligen, när man tänker efter, den vanligaste formen av tro vi alla har.

Exempel: Jag tror att ”folk på medeltiden visste att jorden är rund”, eftersom jag tror [litar] på författarna till boken Galileo goes to jail and other myths about science and religion.

Tro är som vi sett ovan inte i första hand en enbart religiös företeelse, utan något som vi alla sysslar med.

2. Vad innebär kunskap/vetande?

Tro är ett nödvändigt kriterium för den klassiska definitionen av kunskap. Filosofer allt sedan Platon (ca 428-348 f.Kr.) är överens om att kunskap (minst) kräver följande tre saker:

  1. Att påståendet är sant.
  2. Att du tror (i kognitiv/testimoniell mening) att påståendet är sant.
  3. Att du har (tillräckligt) goda skäl att tro att påståendet är sant.

Du kan inte veta något (inneha kunskap), utan att hålla det för sant (kognitiv tro). Kunskap kräver inte 100% säkerhet – du behöver inte veta att du vet, för att kunna säga att du vet något. Vad som krävs är tillräckligt goda skäl att hålla något för sant. Alla försanthållanden kan dock ha olika grader av skäl för sig och det tycks rimligt att inte kräva att alla våra försanthållanden måste vara likställda med kunskap för att åtminstone vara rationella. Detta skulle kunna diskuteras ytterligare, men min poäng här är att visa att det är djupt missvisande att säga att det finns en motsättning mellan att tro och att veta – tvärtom, allt vetande förutsätter en form av tro.

3. Vad innebär en kristen ”tro”?

Kristen tro kräver tro i både kognitiv mening och fiduciell mening.

Den kognitiva tron, räcker inte för att person ska kunna kalla sig kristen, vilket Jakobs brev gör tydligt: ”Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Även de onda andarna tror det, och bävar.”4. I Nya Testamentet är den fiduciella tron – tillit eller förtröstan på Gud i detta fall – minst lika viktig som den kognitiva tron.5 En kristen måste alltså både tro att Gud finns och tro (lita) Gud.

Ingen i Nya Testamentet förväntas dock tro (varken kognitivt eller fiduciellt) utan skäl eller evidens, inte ens den skeptiske lärjungen Tomas6. Om Jesus inte uppstått från de döda, då bör ingen vara kristen.7 Jesu mirakler är enligt t.ex. Johannes & Petrus skäl att tro att han är den han sade sig vara och därmed att tro på honom8. För Petrus är uppfyllda profetior utifrån Gamla Testamentet är ett skäl att tro på Jesus (åtminstone för skrifttroende judar)9 och ögonvittnen ett skäl att tro att han uppstod.10 Paulus menar att Gud ”gett bevis” eller ”erbjudit tron” till alla människor genom att uppväcka Jesus från de döda – uppståndelsen är ett skäl att tro11.

Kristen tro varken uppmuntrar till eller kräver blind tro, alltså ett försanthållande eller tillit utan evidens. Tvärtom var de första kristna angelägna att ge skäl till varför folk bör tro, för ”om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös…”.12

Vad innebär nu detta?

Vi har sett att tro kan betyda både försanthållande (kognitiv/testimoniell tro) och tillit (fiduciell tro) och att alla former av ”vetande” kräver kognitiv tro. En kristen måste tro i både kognitiv och fiduciell mening, men förväntas inte att tro i någon av dessa bemärkelser utan någon form av skäl/evidens.

Om du är kristen, hoppas jag att du därför tar folks frågor på allvar och söker att liksom de första kristna ge skäl till varför någon bör tro att Gud existerar och att Jesu uppstått från de döda, istället för att säga något i stil med att ”det bara handlar om att tro”. Varför ett sådant påstående är förvirrat och missvisande hoppas jag vara tydligt efter ovan redogörelse. Kristen tro är inte blind till sin natur – därför bör du inte som kristen be icke-kristna att tro utan någon form av skäl/evidens.

Om du inte är kristen, hoppas jag att detta kan hjälpa dig att reda ut vad ”att tro” i kristen mening innebär. Jag hoppas att denna text kan uppmuntra dig till att faktiskt undersöka de påstådda skälen och evidens för kristendomens sanning, istället för att likt Boghossian (se citat ovan) vifta bort ”tro” som irrationellt per definition och förutsätta att det inte finns (eller ens kan finnas) några skäl eller argument för kristendomens sanning redan från början.

Tro handlar alltså varken om att låtsas veta saker man inte vet eller om att hålla saker för sanna utan skäl. Alla tror vi, den viktiga frågan är skälen för vad vi tror. Låt därför dina diskussioner med meningsmotståndare kretsa kring argumenten och evidensen för era försanthållanden istället för att förutsätta att den andra personen inte har några skäl att anföra för sin hållning. På så vis kan vi alla förhoppningsvis föra mer konstruktiva samtal och därmed komma närmare sanningen.

/Joachim Arting

Fotnoter

1Boghossian, Peter, A Manual for Creating Atheists, Pitchstone Publishing, 2013, kap 2.

2Ur William James tal ”The Will To Believe”, Harvard University, 1896, del X.

3För en mer utförlig diskussion, se t.ex. Jonsson, Ulf, ”Vad menas med tro och vetande?”, Signum, nummer 1, 2003, http://www.signum.se/archive/read.php?id=948 (senast hämtad 2019-04-16).

4Jakobs brev 2:19 (SFB15).

5Se t.ex. Jesu ord i Joh 5:24, 6:35, 7:38, 11:25-26, 12:24, 14:12.

6Joh 20:24-31.

7Se 1 Kor 15:12-28.

8Joh 20:30-31; Apg 2:22.

9Apg 2:25-36.

10Apg 2:32.

11Apg 17:31.

121 Kor 15:17

Gud – en neurologisk övertolkning?

Varför tror människor på Gud överhuvudtaget? Är det ett psykologiskt och neurologiskt ”påhitt”? Eller finns en Gud; en allsmäktig och himmelsk Fader som råder över universum och människor? (Här utgår jag ifrån en kristen definition utav Gud).

Utgångspunkten för detta inlägg kommer vara observationen att människor naturligt tycks tro på en andlig, metafysisk värld. Det är något som till exempel bevittnats i de flesta kulturer genom mänsklighetens historia. Visserligen har tron skiljt sig åt i olika kulturer och epoker, där olika gudar har varit i fokus, men slutsatsen kvarstår att tro på högre makter genomsyrar människans världshistoria. Vi kan även se denna tendens hos barn. Barn tycks nämligen naturligt förstå konceptet av Gud, oavsett om de är uppvuxna i ett religiöst hem eller inte. De flesta barn tenderar klassiskt att tänka på Gud likt en skäggig man i himlen, men beroende på om de är troende eller inte så kommer denna bild dock att förändras med åldern – där troende barns bild av Gud blir alltmer komplex och abstrakt, medan personer som inte är troende tenderar att tänka på Gud som den skäggiga mannen i himlen även upp i vuxen ålder. Det finns även forskningsstudier som visar att en stor del människor kan uppge och beskriva en eller flera specifika upplevelser av något övernaturligt eller spirituellt. Alla dessa benämner såklart inte denna/dessa upplevelser med ord som Gud eller liknande, men att många kan beskriva en metafysisk upplevelse är ändå intressant*.

Detta är bara tre exempel, men de pekar ändå mot slutsatsen att det är vanligt och naturligt att människan tror på en högre makt; på något bortom oss själva som finns runt oss och som kan påverka oss på olika sätt. Men varför? Var kommer tendensen att tro på och ha en förståelse för konceptet Gud ifrån?

Denna naturliga tendens till att söka efter och tro på en andlig värld kan förklaras på olika sätt. Vissa anser att det pekar på att en sådan värld också finns; att denna tendens till och med kan ses som ett mänskligt behov – som även kan tillfredsställas. Jag kommer återkomma till detta lite närmare i ett kommande inlägg. Andra ifrågasätter detta och menar att vår naturliga tro och tendens att söka Gud är en biprodukt av vår hjärna, till exempel av vår hjärnas hotsystem eller vår tendens att se mönster och tänka i orsak-verkan-samband. Vi kan exemplifiera detta lite närmare genom att återgå till ovannämnda forskningsfynd att många människor har beskrivit specifika upplevelser av metafysisk eller spirituell karaktär. Här kan man fundera på varför så många kan uppge att de har upplevt något sådant. Ett svar på den frågan skulle då, utifrån ovanstående resonemang, kunna baseras på att alla människor har samma sorts hjärna, vilken ”lurar” oss att tro att vi upplever något övernaturligt – men att något sådant egentligen inte finns. Dessa upplevelser kan då ses som en slags restprodukt från en evolutionär utveckling. Det andra svaret på frågan skulle vara att dessa metafysiska upplevelser pekar mot att en metafysisk värld och Gud faktiskt är verkliga.

Frågan kan alltså formuleras som följande: Har andliga upplevelser och tendensen att tro på högre makter sitt ursprung i hjärnan eller kommer de från något utanför hjärnan? Frågan kan likställas med frågan om vilket som kom först; hönan eller ägget.** Med ytterligare andra ord; är tankar på gud – och upplevelser av en andlig värld – en produkt av hjärnans aktivitet eller är hjärnans aktivitet en fysisk manifestation av en andlig värld? Här går svaren självklart isär och, föga förvånande, lite beroende på vilken världsbild man har.

En viktig punkt i sammanhanget är att en neurologisk förklaring inte nödvändigtvis reducerar upplevelsen till något neurologiskt. Låt mig ge ett exempel. Vid beröring (bl a när du letar efter dina nycklar i jackfickan) kommer till exempel aktivitet i de övre delarna av hjärnan (parietalloben, även kallad hjässloben) kunna observeras. Det innebär dock inte att beröringen inte är “verklig” (eller, från exemplet, nycklarna). Allt vi upplever ”filtreras” genom hjärnan, dvs. manifesteras i hjärnaktivitet på något sätt, eftersom hjärnan är människans primära redskap för att förnimma och uppleva saker – fysiska som metafysiska. Därför kan en viss sorts hjärnaktivitet, som uppstår när människor har en spirituell upplevelse, inte säga oss något om ursprunget till det.

Men det finns studier där man lyckats skapa metafysiska upplevelser genom att stimulera vissa delar i hjärnan (bl a via en slags magnethjälm – som dock har kritiserats av flera) eller injicera vissa substanser. Ett mycket intressant fenomen, eller hur? Men betyder det att metafysiska upplevelser enbart är artificiella och resultatet av kemin i hjärnan? Nej, den slutsatsen vore fel att dra eftersom en framkallad upplevelse inte per automatik kan leda till slutsatsen att den naturliga varianten av upplevelsen är overklig. Vi kan ta ett analogt light-exempel på det: Att jag med tankens kraft framkallar en frustration över tanken på att min bil inte startar, betyder inte att jag inte faktiskt på riktigt varit frustrerad över att min verkliga bil inte startat. Alltså: att det finns tekniker för att skapa en upplevelse av något metafysiskt skulle lika gärna kunna beskrivas med att vi har en neurologisk förmåga till gudsupplevelser.

Att människor genom historien (och än idag) tenderar att tro på och uppleva metafysiska saker samt att barn naturligt förstår Gud är en intressant observation. Även om vissa vill hävda det, så kommer inte vetenskapliga metoder kunna reducera eller eliminera dessa till att enbart handla om att en viss sorts aktivitet i hjärnan övertolkas av oss. Varför? Jo, för att vetenskapen inte kan uttala sig om existensen av en eventuell metafysisk värld. Om en sådan värld finns och vi ibland kan uppleva den med vårt sinne är det inte konstigt att upplevelsen också kan observeras i vår hjärna, eftersom människan är beroende av detta organ för att uppleva världen – inklusive den metafysiska världen.   

/ Hajdi Moche

*Newberg, A. B., & Waldman, M. R. (2010). How God changes your brain: Breakthrough findings from a leading neuroscientist. New York: Ballantine Books Trade Paperbacks.
** Även om forskningsfynd i denna fråga faktiskt tyder på att ägget kom först.

”Sån där kristen typ”

Detta kommer kanske inte vara ett direkt apologetiskt inlägg, men det kanske kan ge en viss förklaring till den kristna trons vardag, eller åtminstone kristnas vardag.

För nästan exakt 2 år sen fattade jag vad jag fortfarande tycker är mitt livs bästa beslut: att välja tron på Gud och att ta emot Jesus som Herre och Frälsare i mitt liv.

Men att skriva det där sista – ”att ta emot Jesus som Herre och Frälsare” – utan att exakt veta vilka som läser detta, gör mig (tyvärr) lite lätt obekväm. En anledning till det är ett bemötande som jag ibland har fått av vänner, bekanta, familjemedlemmar m.fl. – som pikat/hånat/kritiserat detta val. Jag ska vara ärlig och säga att det flera gånger gör ont att uppleva. Jag menar dock inte att ta på mig en offerkofta här, för jag känner mig verkligen inte som något offer i detta val – utan jag ser mig som dotter till självaste Gud, älskad av universums mäktiga skapare. Det är en överväldigande insikt.

Men jag förstår också dessa sorters reaktioner, för ibland får jag ett “utanförsperspektiv” på mig själv och på det jag säger. Och i de stunderna tänker jag hur extremt främmande det måste låta att höra om Gud, Jesus, det kristna evangeliet om man själv inte är troende – och även står ganska långt ifrån de tankegångarna (som man troligtvis gör om man är en sekulär svensk). Så var det i alla fall ibland för mig innan jag blev troende. När jag hörde folk prata om dessa saker, tyckte jag stundtals att de talade tomma ord utan någon förankring i verkligheten. Så ibland när jag nu själv pratar om dessa saker med folk, och jag får det där utzoomade perspektivet på mig själv, känns det nästan som att jag pratar ett annat språk. Mina ord om Gud, Jesus och kristendomens evangelium tycks säkert, för den som jag talar med, låta underliga och nästan skrattretande. Jag har märkt det på olika sätt; det kan vara ögonkontakt personerna sinsemellan, ett hånfullt (men gömt) ansiktsuttryck, ett flin eller nästan ett föraktfullt skratt. Återigen, rätt jobbiga reaktioner att se. Dessa erfarenheter är jag också ganska säker på att jag inte är ensam om, utan att andra kristna också fått uppleva. Men för att även nyansera bilden så bemöts jag/vi självklart av andra, mer öppna och positiva reaktioner också.

55dc840262a8d heliocentrisk världsbild
Olika världsbild ger krockar och kanske också oförstående!? Bild: Schoolido

I mitt första inlägg (på sociala medier) om min nyvunna tro skrev jag att mitt tillkännagivande nästan kändes som att ”komma ut ur garderoben”. Det kanske låter konstigt och får många – icke-troende som troende – att höja på ögonbrynen. Men att beskriva sin kristna tro i ett publikt sammanhang på det sättet var, för mig (utifrån ett person-centrerat perspektiv), nervöst. Vilka reaktioner skulle jag få? Skulle folk tycka att jag är konstig? Och hur skulle bilden av mig förändras bland de som läste mitt inlägg?

Vi människor har ett basalt behov av att kategorisera vår omvärld för att kunna ta in, begripa och orientera oss i världen. Annars skulle vi uppleva vardagen som fragmentarisk och väldigt kaotisk. Vi behöver sätta saker i ett sammanhang och i relation till andra mentala representationer vi har av vår omvärld. Detta innebär att vi per automatik kategoriserar alla intryck vi får på ett för-oss-meningsfullt sätt. Så när jag ”kom ut” med att jag blivit kristen visste jag att jag troligtvis skulle kategoriseras om i många av läsarnas huvuden. Kanske så “illa” som att kategoriseras om från kategorin ”som de flesta andra människor” till kategorin ”kristen” – allt vad den kategorin inbegrep för den specifika läsaren. Beroende på tidigare erfarenheter av kristna, kyrkan, kristendom m.m. skulle jag läggas till i denna kristen-kategori hos läsaren. Men kanske, hoppades (och hoppas) en del av mig, att genom att personer läste om min väg till kristendomen och mina tankar om trons verklighet så skulle även kategorin för personen förändras. För även om vi alla kategoriserar våra erfarenheter, så förändrar också våra erfarenheter kategoriseringen. Om jag till exempel enbart sitter på fyrbenta stolar kommer jag tänka att det är så stolar ser ut, men när jag för första gången sätter mig på en trebent eller enbent stol, så kommer kategorin ”stol” förändras. (Finns filosofiska diskussioner om hur man förklarar en entitets egenskaper på ett korrekt sätt, samtidigt som man undviker att beskriva en annan entitet – till exempel vad en bil är utan att också beskriva buss eller cykel samtidigt?).

Det innebär att mina möten med mina nära och kära kommer förändra vad kristen-kategorin för dem är. Här är min förhoppning att den kategorin nyanseras, och till och med uppskattas. Men också att rationalitet och relevans – för alla, inte bara en subgrupp av samhällets medborgare – blir en naturlig del av folks representation av kristendom (och av kristna, men främst kristendom – för kristnas beteende är inte avgörande för kristendomens sanningsanspråk). Eftersom en viktig del för min väg in i kristendomen var genom undersökande av skäl, bevis och koherens/korrespondens så är jag övertygad om att det kristna budskapet är rationellt, relevant och sant – för mig och andra. I sammanhanget vill jag lyfta ett citat från C.S. Lewis (som även finns här på bloggen):

“Christianity, if false, is of no importance and if true, of infinite importance. The only thing it cannot be is moderately important.”

Innan jag avslutar vill jag kort återgå till reaktionerna och frågeställningarna som jag (och säkert många andra kristna) fått höra och bemöta till följd av valet att tro på Jesus som Herre och Frälsare. Är vi hjärntvättade? Är vi ute på hal is och har vi nästan vanföreställningar? Finns det skäl för folk i vår omgivning, som inte är kristna, att bli oroliga för oss? Dessa saker som ibland uttrycks sägs säkert med välmening. Speciellt om man upplever oro över att kristendomen nästan liknar en sekt, frånkopplad verkligheten som vi lever i.

Jag förstår det. Och jag är öppen för kritiken. Jag är också beredd att utmana andras världsbild och trosföreställningar, men också att bli utmanad i min världsbild. Det har jag blivit innan och det ledde mig till den världsbild jag har nu. Som sagt: jag tycker fortfarande att beslutet att ta emot Jesus som Herre, och att ge mitt liv till honom, är det bästa beslutet jag fattat. Tron bär, tron gör mig till en bättre människa och tron står på en stadig grund – för mig men precis lika mycket för varenda annan människa på denna jord.

/ Hajdi Moche

Kristendom eller kristendomare?

Det råder en mäktig förvirring omkring begreppet ’kristen’, det rasslar vilt i träden när man talar om ’kristendom’, och känt är att ordet ’kristen’ har kidnappats av alla möjliga intressegemenskaper som på olika nivåer söker legitimitet för sina föreställningar om sin egen godhet. Också de finns som använder ”kristna” begrepp till försvar för föreställningar som i allt väsentligt är den kristna trons raka motsats. Vi har allt från politiserade och kollektiva åsiktsapparater till superindividualistiska och sällsamt ofta helt egotrippade enmanshower, allt finns på skalan. Begreppet kristen har i stor omfattning kopplats loss ifrån ”Kristus”, eller så har den ”Kristus” som man åberopar förlorat all markkontakt med den ”Kristus”  som de så kallade ”heliga skrifterna” redogör för.

Det förefaller finnas en ’carte  blanche’ till att göra vad man vill av just detta ord ’”kristen”. Hur blev det möjligt? Och vad har det för effekter? Och av vilken anledning kan vem som helst ta sig friheten att utnyttja begreppet för syften som omedelbart skulle avslöjas om det funnes en ’riktmall’ för vad det betyder?

Ta begreppet ’kristen humanistisk” människosyn. När jag på slutet av sjuttiotalet skrev en bok om de svenska politiska partiernas människosyn beskrev jag hur de alla använde sig av just det begreppet i en eller annan omskrivning för att göra gällande att man stod på en gedigen och solid grund av ”kristen humanism”. Det häpnadsväckande i denna terminologi är att att man sammanblandar två diametralt motsatta utgångspunkter och rör ihop den ena enskilda meningen med den andra och på så sätt skapar en skenbar och tillfällig allians mellan olja och vatten.

Det skall till en alldeles exceptionell tankesvikt för att göra den kopplingen. Kristen människosyn börjar inte med människan, den börjar med människan skapad av någon som har full äganderätt över henne och hennes livsrum. Humanismen kommer inte på tiotusen timmars resa en millimeter närmare den utgångspunkten.  Att koppla loss ”kristen” från ”Gud” är som att förneka Karl Marx och Josef Engels inflytande över kommunismens tankegods. Folk ginge i taket om någon försökte sig på det tricket, men när det gäller vad som är kristet går det alldeles utmärkt, och inte protesterar kyrkorna nämnvärt.

Inte undra på att en del av dem som sett ljuset tog sig för pannan och sa, ”å heliga enfald”.  I det ögonblicket som ”kristen” inte längre har sin förankring i en radikalt annorlunda världsbild än materialismens trånga korridor, förlorar sig dess dynamik i blott ännu en retorisk floskel.

Den gängse granskningsmetoden utgår från att bara det ’vetenskapligt’ synbara kan finnas. Människor letar argument som skulle möjliggöra att den kristna tron kan tvingas in i den rena materialismens världsbild och ändå överleva! Det går inte! Har aldrig gått och kommer aldrig att gå. Premisserna för  ett sådant resonemanget är helt fel i grunden.

Så här säger den heliga skrift: ”Genom tron vet vi att det som finns till, har kommit till av det som inte syns. Det som nu existerar har något icke-materiellt att tacka för sin existens”. ”I Kristus skapades allt, det skapades genom Honom, till Honom och för Honom.” Tron på Jesus Kristus är alltså utgångspunkten för en förståelse av tillvarons dubbla verklighet som varande en fysisk gestaltning av metafysiska realiteter. Att då söka efter ”kristen tro” i enbart fysiska termer är som att önska sig ett skal utan kärna där man ville knäcka skalet för att finna en nöt. Bara ett nöt tror sig kunna finna det metafysiska på enbart fysiska premisser.  Som jag har påpekat i tidigare bloggar så är samtliga nyckelbegrepp för vår omvärldsbetraktelse ”icke vetenskapligt beläggbara axiom”, Ingen har ännu visat att ” vetenskaplig sanning” kan visas vara ett ”vetenskapligt beläggbart begrepp.”

Ord som ”naturen”, ”bevis”, ”vetenskap” förutsätter ett trosförhållande om dessas existens. Saknas den tron blir ingenting studerbart. Att något finns att studera förutsätter att studenten tror att det finns, och att det är konstant över tid så att det kan studeras. Teoribildningen om tingen baseras inte på resultatet av studiet om tingen. Tanken skapar förutsättningen för studiet, inte tvärtom. Och tanken är som sådan inte nödvändigtvis belastad av bevisbördan om att vara sann.  Agorafobi och arachniofobi finns oavsett om torg eller spindlar äter människor eller ej. Lägg till att en teoribildning står för sig själv på grund av hur väl den passar människors föreställningar. Oavsett om den är ”sann” eller inte.

Men det var ett sidospår. Vad har ”kristen” med ”Kristus” att göra?  

Kristen är den, och enbart den, som har tillägnat sig en insikt om de anspråk som Kristus själv levde och dog , och uppstod för att göra gällande. Dessa anspråk översätts genom samma textsamling som redovisar dem, till en beskrivning av en kvalitet av liv och  beskrivning av en serie förhållningssätt till omvärlden som alla har sin grund i en bestående verklighet. ”Många andra ting gjorde Jesus, men dessa som är skrivna, skrevs för att ni genom tron på Honom skulle få del av det liv som Han ger.”

Texterna är skrivna som en ramberättelse för ett liv som ska kunna levas. De är inte skrivna för att besvara alla de frågor som man kan ställa, men  svarar på alla de frågor som en människa bör ställa sig under livets gång. Vilka är dessa frågor?

Vem är jag?

Vem tillhör jag?

Vems är den värld som jag lever i?

Hur skall jag leva rätt?

Vad är meningen med mitt liv?

Finns Gud?

Vänd på det. Är det någon människa som inte ställt sig en eller alla dessa frågor? Bibelns skrifter svarar på dessa frågor och lämnar väldigt lite oklarhet om svarens allmängiltighet. Men om så är fallet, varför är det modernt att inte bry sig om de svaren? Frågorna har ju inte upphört. Sedan människan varit medveten om sig själv har samma frågor ställts och ställs alltfort. Varför vägrar hon då att leta efter svaren där de finns?

Därför att när hon nalkas bibeltexten går den henne förnär. Texterna är helt annorlunda än all annan text. De är inte ett studiematerial för att tillfredsställa intellektuell nyfikenhet, även om det kan vara ett bra skäl att studera dem. Att nalkas skrifterna ur akademisk synvinkel är att missa deras faktiska syfte. De är framför allt först en spegel för människan i moraliskt avseende. ”Ljuset kom till människorna, men de ville inte veta av det, för ljuset avslöjar för människan att hennes gärningar är onda.” Det är denna spegelbild som människan inte vill se. För när hon eller han träder fram inför den spegeln ser hon bakom sin spegelbild den Människoson som visar vad människan var skapad som och avsedd för. Kristus är inte bara en förebild. Han är också måttstocken för alla efterapningar. Det är entydigt att ”kristen” är man inte för att man strävar efter att imitera en stor förebilds liv. Kristen är den som genom en medveten handling i kraft av tron på sanningen har överlämnat sig själv till Honom som är kapabel att i den troendes liv gestalta sitt eget liv. ”Kristen” är därför liktydigt med: ”Christianoi” dvs  människor i vilka Kristus är en levande närvaro.

Kristendomen som socio-religiös-psykologisk företeelse är något helt annat. Ingenting som den företeelsen uppvisar baseras nödvändigtvis på denna individuella och högst personliga relation till sanningen. Sanningen är i det bibliska språket inte vare sig ideologi, psykologi, sociologi eller teologi utan just ett förhållande mellan oss och med Gud, skaparen och Gud, frälsaren. Anspråket är enkelt: Jesus är medveten om att Han själv är Sanningen. Sanningen om Gud, Sanningen om människan, och sanningen om vad som behövs för att återföra människan till en sådan gemenskap med Gud att hon kan bli vad hon från början var ämnad till. Bibeltexterna är en nedskriven redovisning av denna sanning. Men en rent intellektuell kunskap baserad på innehållet i texterna leder aldrig till det liv varom de vittnar. ”Ni rannsakar skrifterna, för ni menar er ha livet i dem, men mig vill ni inte komma till för att få det livet.”  Att vara bibelsprängd eller teologiskt skolad är ingen självklar bas för att vara en kristen.

Många har för sig att vi tror på legender och sagor, att vi är intellektuellt undermåliga som ’går på’ vad som helst. Det är ett allvarligt misstag. Vi vet att all verklig visdom finns i Kristus. Vi vet att respekt för Gud är startpunkten för all visdom om tingen och om tiden. Vi vet att fysikens bas är metafysisk. Och vi är övertygade om att Han som en gång kom till denna sin ägodel kommer tillbaka för att göra anspråk på det som är Hans. Han är redan nu alla Kungars Kung och alla Herrars Herre. Vi tar ut hans ankomst i en framåtblickande tro. Det som gör Honom trovärdig är det pris han har betalat för oss. Samtidigt som vi tror, erkänner vi att tron är ett försanthållande om det vi hoppas. Inget hopp är ännu uppfyllt utan på kommande.

Tron är inte simpel. Men den är enkel. Den går livets frågor in på livet. Den kostar blod och hela livet. Kristen tro är ingen hobby, ingen fritidssysselsättning, ingen föreningsverksamhet. Den är ett liv, en väg genom livet, och en varmhjärtad insikt att våra liv måste få stå till Guds förfogande för att göra Jesus Kristus känd. Han själv är vårt budskap. Inte vår uppfattning om Honom.

Det är till yttermera visso svårt att idag få se Jesus Kristus som det kristna livets enda rationella skäl. Men till syvende och sist är det enbart Jesus Kristus som är ”kristen”, och det är bara när hans liv i oss kommer till uttryck som vi har rätt att göra anspråk på att vara kristna.

Det är inte lätt att följa honom, men det är värt det i det långa perspektivet.

 

/ Björn Donobauer, Doncaster, UK.

 

Vill vi ha Gud?

Vill vi ha Gud?

I mitt förra inlägg skrev jag att en möjlig anledning till att färre och färre människor tror kan vara för att de upplever att de inte behöver Gud (läs här). Jag tänkte följa det spåret här och skriva om att en annan möjlig anledning är att människor inte vill ha Gud. Ha tålamod så kommer jag dit.

För ett bra tag sen, innan jag blev kristen, lyssnade jag på en predikan där det vetenskapsfilosofiska konceptet epistemologi togs upp. Epistemologi handlar väldigt kort om hur vi kan veta det vi vet (hur vi kan nå kunskap). I denna predikan kom pastorn med en slags samhällsteori om att våra känslor utgör epistemologin i dagens samhälle. Vad han menade var att våra känslor har blivit vår moraliska kompass, som talar om huruvida saker är rätt eller fel för oss. Om jag mår bra av något så betyder det att den saken är bra och om jag mår dåligt av något så är den saken dålig. I mycket kan vi se detta runt omkring oss, till exempel i budskap som vi matas med från media, grannar, vänner m.fl. ”Så länge du mår bra utav det” eller ”Mår du inte bra av det så ska du inte göra det” kan man höra många gånger. Om detta är de budskap som vi matas med, betyder det att vi själva och våra känslor utgör grunden och kompassen för moral? Och om det är så att vi själva är våra egna kompasser, med våra flyktiga och ständigt föränderliga känslor, – finns rätt och fel överhuvudtaget?

Här finns det två olika hållningar, antingen att moral är objektiv eller att den är relativ. Objektiv moral innebär att det finns rätt och fel som gäller för alla, oavsett vart man bor, vad man tycker eller under vilken tidsepok i historien man levt. Relativ moral innebär istället att rätt och fel är något som varje människa, samhälle, land eller tidsepok får utforma själv. I samhället vi lever idag så skulle jag gissa att folk lever utifrån hållningen att moral är relativt, vilket går i linje med den rådande ide- och samhällsrörelsen postmodernism som (i yttersta korthet) säger att din sanning är din och min sanning är min (moral i detta fall). Problemet med detta är att det ofta är motsägelsefullt. Om man tänker på (o)moraliska handlingar som att våldta små barn eller att mörda och plåga människor tror jag de flesta instinktivt känner att dessa handlingar är fel – oavsett person, land och tid. Få skulle nog instinktivt hävda att sådana moraliska handlingar är relativa; att för vissa, och ibland, är det rätt att till exempel våldta barn men för andra, och andra gånger, är det fel.

Om man istället tror att det finns en objektiv moral, så torde det stärka tesen att Gud finns. Varför? Jo, för att den objektiva moralen behöver utgå ifrån en standard/grund eller en moralisk laggivare, något att mätas emot och jämföras med. Den objektiva moraliska standarden kan ju inte heller vara skapad av människan utan behöver vara bortom människan – på samma sätt som en trähylla inte kan vara skapad av träet självt utan behöver vara skapad av något bortom sig själv. Även om det går att skriva mycket om denna sak, kommer jag för tillfället lämna det därhän för att istället gå in på det jag började inlägget med.

I början av detta blogginlägg skrev jag ju att en möjlig förklaring till att färre folk tror är för att de inte vill ha Gud. Vad menar jag med det? Och hur hänger det ihop med moral, som också tagits upp här? Jo, enligt kristendomen utgör Gud standarden för vad som är rätt och fel. Kortfattat kan man säga att eftersom Gud är god så är allt som är emot Hans natur ont. Därför tycker vi att till exempel kärlek, frid och hjälpsamhet (Guds egenskaper) är goda och rätt saker att eftersträva medan lögn, hat och svek är dåliga och fel saker att eftersträva. Så genom att hävda att den kristna Guden utgör standarden för moralen så kan man säga att Gud blir vår moraliska auktoritet – med vilken våra moraliska handlingar blir jämförda mot. Vi står då under Guds makt i vad som är rätt och fel och därmed är vi inte fria att bestämma vår egen standard. Det skulle betyda att min moraliska kompass; mina känslor och upplevelser av vad jag mår bra eller dåligt utav, inte är en rättjusterad kompass. Och just denna bit tror jag för många kan kännas rätt provocerande, till den grad att många inte vill tillhöra eller ens veta av kristendomen.

För om kristendomen är sann och Gud finns, så behöver vi förhålla oss till denna moraliska auktoritet som Gud blir och som vi blir i förhållande till Honom. Det kan vara en känslig punkt för många, för det finns något hos oss som gör att vi inte vill behöva förhålla oss till Gud på det sättet. Vi vill liksom vara våra egna herrar – våra egna moraliska auktoriteter och moraliska kompasser som guidar oss fram. För i ärlighetens namn – vem vill ha en moralisk myndighet; någon annan än en själv som är herre över ens liv och som ytterst säger vad som är rätt eller fel i hur jag beter mig? Att tro på Gud kanske för många kan upplevas som kvävande. Så därför kan man gynnas av att fortsätta anta att det inte finns en standard för vad som är rätt eller fel (Gud) för då slipper man även undan från den moraliska myndighet som en objektiv moral förutsätter. Då jämförs vi människor bara sinsemellan – alla med sina brister och misstag och synder – och ingen auktoritet kan lägga sig i.

För att du lättare ska kunna navigera i var du står i allt detta, vill jag be dig som läser att svara på en fråga för dig själv. Frågan lyder som följande: Om kristendomen var sann, skulle du tro på den?

Om du tvekar eller svarar nej, vad beror det på?

En möjlig förklaring kan vara att det finns emotionella aspekter till varför du känner ett motstånd, snarare än intellektuella aspekter. Du kanske inte vill tro. För hur skulle det vara att tro och låta Gud ta över platsen som herre i ditt liv?

Låt mig som genomgått den förvandlingen ge ett svar på det: det kommer vara det bästa valet du fattar.

 

Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. (John 3:17)

Jag kan inte tro…tror jag

I mitt senaste inlägg I denna blog handlade det om att en intellektuell övertygelse inte i sig räcker for att vara en troende. Kristen blir man inte for att man accepterar vissa faktiska förhållanden. Kristen ar man först när det man haller for sant också blir en grundläggande fortrosten på det och framfor allt den som tron handlar om.

Det är ju uppenbart att det finns stora svårigheter for samtidens människor att komma till tro. Annars skulle det ju inte vara sa att bara några fa procent faktiskt bekänner sig som kristna i ett land som for bara några generationer sedan kallade sig ‘kristet’. Den sekularisering som svept bort kristenheten hänger intimt samma med just skalen till att människor inte säger sig längre kunna tro.

Jag skall lista några skäl till varför det är så svårt att tro på det kristna budskapet. Några av dem har en bitter smak och är skäl till ständig rannsakan hos oss som säger oss tro.

1 Den näst intill totala okunnigheten om den faktiska historien

Det kristna budskapet föddes genom ett folks historia  som omspänner världshändelser över tusentals år. Dessa händelser pågar fortfarande. I den ansamlade textmassan från det som pågick i den verkliga världen under tusentals år, tecknas den utveckling som nu pågar. Det är det så kallade profetiska, framåtblickande innehållet i Bibeln. Saknar man insikten om den historiska verkligheten är det i det närmaste obegripligt att händelser i historisk tid och i det fysiska rummet skulle kunna vara existentiellt viktiga i nutiden. Särskilt som nutidens människor är övertygade om att deras nuvarande nivå av kunskap och insikt är den enda kunskap och insikt som har någon betydelse. Att de skulle ha förlorat kunskap och blivit fördummade och sinnesslöa av sin okunnighet kan de ju inte föreställa sig. Men de har heller inga instrument for att helt befria sig från insikten. Ju mer studiet av s k förlorade kulturer sker ju fler förbluffande insikter får vi om hur mycket kunskap som gått förlorad för oss. Hur gjorde dessa ’primitiva’ folk när de uppnådde resultat inför vilka vi bara står frågande i all vår inbillade ”utveckling”?


2 Tron kan inte baseras på lögner

De allra flesta barn frågar de vuxna om  ”vem har gjort det eller det”. De har kommit till världen utan det mesta av det som senare kommer att prägla dem och har ännu inte lurats tro att någonting sker utan att det finns en bakomliggande verklighet. Deras dagliga liv är en serie händelser som de söker förklaringar till. De vet med osviklig säkerhet sambandet mellan ett visst slags skrik och nappflaskan eller bröstets uppdykande i deras omedelbara behovssynfält. De har en medfödd förståelse av orsak och verkan.
De frågar oss om ”skaparen” till tingen omkring dem för att de vet med sig att ingenting gör sig självt. Så småningom frågar de oss vuxna. Inte för att de behöver veta vad de redan tror, utan for att finna ut om det som de tror har acceptans i den vuxenvärld till vilken de med lock och pock skall anpassas. Det är då som de gradvis tvingas förskjuta sin medfödda instinktiva kunskap. De vet att om hamstern parar sig med sin hona sa blir det hamsterbäbisar. Det är den grundordning som allt levande är underlagd. De reproducerar bara vad det genetiskt är programmerade för. Genom umgängen med de vuxna lärs de dock något annat: ge hamstrarna bara tillräckligt mycket tid att para sig och de kommer med evolutionär nödvändighet att en dag föda fram ett helt annat genetiskt väsenskilt  djur. De har aldrig sett det, ingen av deras vuxna förebilder har någonsin sett det, ingen människa på jorden har någonsin upplevt det och det saknas alla vetenskapliga bevis for det. Men det är den accepterade tron. Och plats i vuxenvärlden är bara vikt for dem som anpassar sig till det rådande paradigmet.

3 Människan lever i illusionen av att vara ”oskriven”

Det vill säga hon tror att hon utifrån sig själv är slutlig och ensam avgörare av vad som är sant och falskt. Hon ser sig som det fulcrum på vilket sanningen balanserar och hon ser sig tveklöst som kapabel att se rätt och fel och fritt kunna välja. Det är Bibelns första viktiga budskap att så inte är fallet. Vägran att förstå essensen i de första tre kapitlen i 1 Mosebok är förödande for hela mänskligheten. Gud skapade människan till sin avbild. Förutsättningen för avbilden att förbli trogen sin förebild baseras på människans förhållningssätt till den skapelseordning som hon själv inte vara sig har åstadkommit eller äger, utan satts som förvaltare för. Villkoret är lojalitet och underordnande under skaparen. Bedrägeriet som introduceras är att människan skulle kunna vara ”domare” over rätt och fel om hon bara frigör sig från den relation till Gud i vilken människan förblir underordnad, förblir vid det ursprungliga kontraktet.

Som läsaren lätt kan förvissa sig om gjorde Adam inte det. Gud skapade honom i Guds egen avbild. Men Adam lämnar sin primära status och blir självväldig. Och alla hans avkommor bär denna nya, förvanskade bild av vad människan borde ha varit. Samma bild som Jesus Kristus uppvisade under sitt liv, genom sina verk och sina ord. Människan förhåller sig alltså inte neutral till sanningen, hon har en ’bias’ till lögnen från den tragiska begynnelse då hon trodde på den första lögnen ”Frigör dig från Gud och du blir Gudalik. (Hur mycket mer lik Gud kan man bli om man redan är skapad till Guds avbild?) Ni skall då veta skillnaden mellan sanningen och lögnen.” Jo nog kan vi veta skillnaden mellan dem, men vi saknar förmågan att av den insikten allena göra vad som är sant och rätt. Vi är redan under effekten av lögnen. Vi lever inte i värld av klara sanningar å ena sidan och rena lögner å den andra sidan. Vi lever i halvsanningens skumrask och hellögnens 99% samstämmighet med sanningen. Hela världen är i lögnarens våld. Den enda ”sanning” som finns är att finna i den andre Adam (Kristus) som kom för att vända ut och in på lögnen och avslöja den för vad den är.

4 ”Ni kan inte tro därför att ni hellre har er ära och ert beröm från människor än från Gud”

Anpassning är nyckelordet. Anpassning till den förljugenhet som hävdar att vad som sker är rätt, att vad som är samtidens konsensus med nödvändighet måste vara sanningen och anpassning till den rådande lögnens ordning om du vill leva någorlunda välbeställt och ha framgång i livet. Att söka idolstatus genom att hålla patenterade lögner vid liv är en förutsättning for att vara människors gunstling. Den som inte avviker från den linjen att ’göra som Svensson gör’ kan inte tro på Gud eller Guds ord. Att vara ’normalsvensk’ är oförenligt med att vara troende kristen. För vad som är normalsvenskt frågar inte efter Gud. Avskyr att få sina attityder och ideologier avslöjade för att vara kejsarens nya kläder. Sitt still i den lackande båten annars drunknar vi alla. Hur skulle en akademiker kunna gå emot sin samtids förljugenhet? Hur skulle en biolog finna forskningsanslag om hen ville undersöka frågor utanför den accepterade normen? Hur skulle en teolog få examen om hen ställde sig upp och sa sig ha upptäckt att Guds ord är den enda sanna värdemätaren på allt vad lära och liv heter?

5 Ni kan inte tro därför att ni tittar på kristenhetens faktiska beteende 

Här gör det ont för oss som håller före att Kristus är den han säger sig vara. Den bild som den sammantagna kyrkliga beteendekatalogen uppvisar för världen är antagligen den största enskilda anledningen till att människorna inte vill tro, eller säger sig inte kunna tro. Om och om igen hörs det: men titta på hur de religiösa organisationerna beter sig, bade nu och i historisk tid. Titta på dem där de uppvisar sin egenart och hävdar sig vara sanna i någon mening allt medan de hävdar att just deras egenart är sannare än andras. ”Är Kristus delad?” frågar Paulus. Jo det är han. Ett makabert styckmord har skett och likdelarna finns i förfärande omfattning. Där vi genom de troendes kärlek och sammanhållning skulle visa världen att Gud har sänt sin Son till världen för att rädda den undan den dom den redan står under så får de icke troende vatten på sin kvarn dag efter dag.  ”Börja upprensningen vid min helgedom” säger Gud genom profeterna. Man städar inte en trappa nerifrån.


Det är en hjärtesorg att kyrkorna är sådana de är. Det är en förnekelse av allt Gud har sagt borde gälla . Däri har ni rätt. Ni kan inte tro därför att så mycket av vad som hålls för ’tro’ bland de troende är sa långt ifrån ”den tro som en gång för alla förmedlats till de heliga” det överhuvudtaget är möjligt att komma.

Men ni slipper ända inte undan. Ingen har bett er tro på kyrkan. Den har aldrig varit ett objekt för tron. ”Tron kommer av predikan, och predikan kommer i kraft av Kristi ord.” Det är fortfarande Kristus och tron på honom som är det enda trosobjektet som kan rädda människan ur sin vilsna okunnighet. ”Vi predikar ju inte oss själva, utan Jesus Kristus och honom korsfäst!”

Och när jag betänker vad de som säger sig inte kunna tro bevisligen ända tror. Då förstår jag att det finns ännu ett skäl till att inte tro. Om det som Guds ord säger trots allt är sant, så har hela världen gatt på en magnifik blåsning. Och vem vill erkänna det? Hur skulle alla dessa högmodiga, ursinnigt självfixerade och selfietyngda smågudar kunna böja sin nacke och inse att det enda som räddar dem är en komplett omvändelse och sinnesändring? Det skulle ju vara en händelse som fick Nobelprisbelönade forskningsframsteg att se ut som ett gruskorn bredvid Himalaya. Och ända är det just det som tron handlar om: ett steg ut ur den egna självvalda eller besinningslöst accepterade världsbilden till en ny verklighet. Ett liv i Guds värld på Gudgivna premisser. Priset är högt. Men det är värt det.

Av Teddy Donobauer

”Herre, jag tror, hjälp min otro”

Bloggposten som pdf