Etikettarkiv: Tvivel

Om Gud finns, varför visar han sig inte? Del 1: Om tro, tvivel och apologetik

Om du frågar en kristen apologet om Guds existens så får du höra mängder av goda skäl. Likväl kan även den mest kunniga apologeten drabbas av tvivel – är det verkligen sant? Hur vet jag att det jag talar om verkligen stämmer? Trots kunskap om att Gud har visat sig, att han har gjort sig känd för oss i Jesus Kristus och i skapelsen, kan man tycka att Gud verkar dold – om Gud finns, varför visar han inte sig? Författaren Douglas Groothuis (2022, 434) skriver att upplevelsen av att Gud är dold kan ta sig två olika uttrycksformer: en existentiell form och en epistemisk form. Den existentiella handlar om en känsla av att Gud är frånvarande, dold från tröst och ledning. Detta är vanligt att som kristen uppleva detta ibland och det drabbade även Bibelns hjältar. Den epistemiska, eller kunskapsmässiga, formen handlar om att man tycker att bevisen för Guds existens är så pass otillräckliga att detta tas som intäkt för att antingen vara skeptisk till Guds existens eller att rentav se Guds icke-existens som mer trolig än hans existens (d v s ateism). Man tänker att om Gud existerar så borde han ge tydligare bevis för sin existens än vad han har gjort. Filosofen Bertrand Russell är känd för att han planerade att säga “Not enough evidence, God! Not enough evidence!” ifall han till sin förvåning skulle ställas inför Gud på den yttersta dagen och behöva för­svara sin otro. Resten av den här texten kommer att handla om Guds doldhet i existentiell bemärkelse, hur upplevelsen av Guds frånvaro tar sig uttryck i form av tvivel och hur man som kristen kan hantera det. Frågan om Guds epistemiska doldhet och om detta verkligen är ett bra argument för skepticism sparar jag till en kommande text. Först behöver vi slå hål på ett antal myter.

Myt 1: Tvivel drabbar bara dem med svag tro

När Gud upplevs långt borta är det lätt att tänka att man är otillräcklig eller har alltför svag tro. Gary Habermas (1999) ger följande exempel: Alicia tänkte att de bibliska personerna aldrig tvivlade för de hade direktkontakt med Gud, till skillnad från oss idag. Samtidigt hade hon, och många av hennes vänner, frågor kring den kristna tron och känslan av att Gud var så tyst mot dem. Hennes missuppfattning fick henne att dra felaktiga slutsatser om Guds natur och detta var skadligt för hennes andlig tillväxt.

Problemet är att Alicia har en felaktig uppfattning av vem som drabbas av tvivel. I själva verket upplevde Bibelns främsta karaktärer också detta. Job, Abraham, David och övriga psalmförfattare, Petrus, Paulus, Johannes Döparen, m fl upplevde alla tvivel. De var alla människor och ingen av dem var perfekt. De brottades med Guds tystnad, med frestelser och med frågor som påminde om våra frågor idag. Även när lärjungarnas tro borde varit som starkast, när de såg den uppståndne Jesus, tvivlade vissa av dem (Matt 28:17). En kristen som upplever tvivel emellanåt är i gott sällskap. Tomas Tvivlaren, som i 2000 år haft dåligt rykte, hade strax innan varit mycket hängiven i sin tro. När övriga lärjungar försökte avråda Jesus från att gå till Jerusalem, var Tomas inställning ”Thomas, han som kallades Tvillingen, sade då till de andra lärjungarna: ”Låt oss gå och dö med honom.” (Joh 11:16)

Den tvivlande Tomas, av Caravaggio.

När Johannes Döparen satt i fängelse tvivlade han på att Jesus verkligen var Messias. Jesus blev inte upprörd av Johannes tvivel utan svarade genom att ge bevis för vem han var: “Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap.” (Matt 11:2-5) Bibeln är full av människor som brottas med sin tro och som frågar sig var Gud är i stunder av prövning. Ändå förblir de Guds barn. Jesus säger om Johannes att ingen som är född av kvinna är större än honom (Matt 11:11). Tvivel är inte samma sak som otro eller skepticism utan något som alla troende går igenom. Att på förhand ha en apologetisk grundkunskap – att veta vad vi tror på och varför – kan vara en god hjälp i sådana lägen. Likaså att ha en sund syn på tvivel och inse att det drabbar alla troende.

Myt 2: Tvivel är motsatsen till tro

Denna myt är vanlig. Habermas (1999) exemplifierar: David tänkte att eftersom tvivel är motsatsen till tro, måste alla hans frågor innebär att han begått den oförlåtliga synden. Därmed, tänkte han, hade han förlorat möjligheten till förlåtelse och frälsning. Detta orsakade en enorm ångest och oro för att han gått miste om det eviga livet.

Davids upplevelse är inte ovanlig. Eftersom alla tänkande kristna emellanåt tvivlar och ställer frågor, är förmodligen frågan “Finns det plats för mig i Guds rike?” vanligare än man anar. Då är det viktigt att minnas att motsatsen till tro (grek. pistis) inte är tvivel utan otro (grek. apistia). Visst kan tvivel, om det inte tas på allvar och hanteras på rätt sätt, på sikt leda till otro, men det är inte samma sak. Man kan säga att tvivlet befinner sig någonstans emellan pistis och apistia och innebär en förbryllan, osäkerhet eller oro om det man tror på. Det finns flera olika ord i Nya testamentet för tvivel. Os Guinness (1996, 24–26) skriver att de alla uttrycker olika aspekter av tvekan, tvehågsenhet, ambivalens, kluvenhet och obeslutsamhet. Detta syns även i etymologin till ordet tvivel. Förledet kommer från tve- som betyder två och ordet är relaterat till tyskans zweifel (zwei = två). Även engelskans doubt kommer från latinets dubitare som betyder två). Etymologin ger en ledtråd till vad tvivel egentligen handlar om. Guinness (1996, 23) förklarar: “To believe is to be ‘in one mind’ about trusting someone or something as true; to disbelieve is to be ‘in one mind’ about rejecting them. To doubt is to waver between the two, to believe and disbelieve at once and so to be ‘in two minds’. This two-ness or double-ness is the heart of doubt and the deepest dilemma it represents. The heart of doubt is a divided heart. This is not just a metaphor. It is the essence of the Christian view of doubt, and human language and experience from all around the world also bear it out.”

Tvivel handlar alltså om att ha ett splittrat hjärta och sinne. Det är inte motsatsen till tro, och det är inte samma sak som otro. Detta är ett missförstånd som kanske mer än något annat skapar ångest och oro bland kristna. Bibeln gör en tydlig distinktion mellan dem. Distinktionen är inte alltid glasklar om man bara ser till vilket ord som används, men om ser till hur de används i sammanhanget blir mönstret tydligt: Otro handlar om ett medvetet avståndstagande från tron, ett beslut att inte lyda eller göra något. Tvivel är i stället en tvehågsenhet och obeslutsamhet men otro handlar om ett ställningstagande, ett sinne som har stängt sig gentemot Gud. Den som tvivlar är ambivalent, eller, som Guinness (1996, 28) uttrycker det, befinner sig i två världar samtidigt. Den som har otro har valt sida (därmed inte sagt att man inte kan ändra sig).

Man kan uppleva tvivel och ändå vara troende kristen och många personer i Bibeln tvivlade räknades ändå som Guds barn: Abraham, “trons fader”, tvivlade på Guds löfte till den grad att han två gånger (!) ljög om sitt äktenskap, trots att Gud räddade honom övernaturligt. Ändå kallas han aldrig för otroende utan för Guds vän: “Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.” (Jak 3:23) Inte heller var Johannes döparens frågor, Paulus obesvarade böner eller Jesu vånda i Getsemane fall av otro. Teologen Paul Tillich har skrivit att tvivel är inte en negering av tron utan en del av troshandlingen. Själva tvivlet är, menar Tillich, en tillfällig upplevelse, men förekomsten av tvivel är en oundviklig del av hur tro fungerar (1957, 21–22).

Vi ser att tvivel är en normal del av livet för oss som kallar oss för kristna och som emellanåt kämpar med tron. Ändå ska man ha respekt för och vara uppmärksam på det, för tvivel kan vara negativt och på sikt kan leda till otro om det inte tas på allvar. Hur gör man när man tar tvivlet på allvar?

Myt 3: Tvivel alltid är negativt

Exempel: Annie tror på Gud men har ofta frågor om sin tro. Hon tycker det är svårt att tro bara för att någon säger till henne och hon kan inte stänga av sin hjärna. Men hon vågar inte tänka för mycket på frågorna eftersom tvivel gör tron svagare, och hon är rädd att hon helt ska tappa tron på Gud. Därför vågar hon inte heller lyfta frågorna med sin pastor.

Att tro och att tänka hänger tätt samman. “Jag tror för att förstå”, sa Augustinus. Ibland sägs att apologetik handlar om att få troende människor att tänka och tänkande människor att tro. Den kristna tron är inte en påhittad sagovärld, en problemfri fantasi utan frågor. Den handlar om den värld som vi alla lever i. Att ett splittrat sinne ibland uppstår mellan å ena sidan det fullkomliga, heliga och obesudlade och å andra sidan denna fallna värld med krig, lidande och villrådighet är därför inte speciellt konstigt. Den kristna tron rör sig samtidigt i båda dimen­sionerna och det är inte alltid friktionsfritt.

Det är endast när frågor och tvivel tas på allvar som man kan lära sig något och som tron kan växa. En oprövad tro, skyddad från verkligheten, är ingen verklig tro. Poeten Lord Tennyson skrev: “There lives more faith in honest doubt, believe me, than in half the creeds.” (1850, vers 94) Den kristna tron är inte en blind tro utan en övertygelse om det som man har goda skäl att tro på. Det är därför Lukas berömmer judarna i Berea som dagligen forskade i skrifterna för att undersöka om Paulus budskap kunde stämma. Att vara kristen, att hantera tro och tvivel, kan innebära hårt arbete. Det kan innebära att man får vara detektiv och agera historiker, filosof, bibelforskare och lärjunge. Det kan också innebära att man omsätter och lever ut sin tro på olika sätt för därigenom prövas den och vi lär bättre känna den Gud som vi tror på. Slutligen, och kanske viktigast, är att våga tala om sitt tvivel med någon andlig ledare som man har förtroende för och att lyfta det till Gud i bön.

CS Lewis uttryckte det så här: “Tro, i den mening jag nu använder ordet, är konsten att hålla fast vid saker som ens förnuft håller för sanna, oavsett hur det känns. För känslolägen skiftar oberoende av vad förnuftet säger är sant. … Om man inte lär sina känslor var ‘gränsen går’, så kan man aldrig bli vare sig en sann kristen eller en sann ateist, utan bara en varelse som velar hit och dit.” (2010, 164–165) Tvivel är inte något som drabbar (åtminstone bör det inte drabba) enbart kristna. Varje tänkande människa, vilken trosuppfattning (eller icke-trosuppfattning) man än har, ställer sig förr eller senare (eller kanske regelbundet) frågan ifall man inte har missuppfattat några grundläggande saker. Detta bör höra till ett reflekterande liv. Ett ärligt sökande efter svar är därmed inget som bör avskräcka kristna. Os Guinness har skrivit: “If ours is an examined faith, we should be unafraid to doubt. If doubt is eventually justified, we were believing what clearly was not worth believing. But if doubt is answered, our faith grows stronger still. It knows God more certainly, and it can enjoy God more deeply. Faith is not doubt-free, but there is a genuine assurance of faith that is truly beyond a shadow of doubt.” (1996, 13) 

Hur gör man för att hantera tvivlet och istället vända det till något positivt? I stället för att fly undan tvivlet med “tro, bara tro!” kan man använda det till sin fördel och låta det leda till nya insikter. Oro för att jag ska misslyckas på ett prov kan få mig att studera hårdare, osäkerhet på hur jag blir en bra förälder kan få mig att försöka mer, oklarhet i hur jag som läkare ska behandla en patient kan få mig att noggrannare ta reda på exakt vad problemet är. Det var förmodligen detta som Johann Wolfgang von Goethe  menade när han sade att tvivlet är tillfälligt och att det får sinnet att undersöka frågan närmare, vilket, om det görs på rätt sätt, kan leda till säkerhet och tillfredsställelse.1 På samma sätt bör tvivel dra mig närmare Gud i bön och få mig att ivrigt söka svar genom att använda olika apologetiska resurser såsom böcker, bloggar, poddar, mm. Tvivel i sig är varken bra eller dåligt, men hur vi hanterar det kan få bra eller dåliga konsekvenser. Det kan vara destruktivt för tron om det inte hanteras alls, om man inte söker svar, eller inte får bra svar från dem som borde ge dem. Men det kan leda till nya insikter och fördjupad tro om det hanteras på rätt sätt.

Myt 4: Tvivel bör inte diskuteras

Vetenskapliga studier (t ex Krause och Ellison 2009) visar att om man får andligt stöd från sin församling i tider av tvivel ökar sannolikheten att det leder till personlig andlig tillväxt. Likaså har gemensamma bibelstudier visat sig vara viktiga för att hantera tvivel. Studien ifråga visar också att ett undertryckande av, eller förnekande av, tvivel kan ge kortsiktiga positiva effekter på hälsan, men att de långsiktiga konsekvenserna är negativa. Att ignorera tvivlet ger inte större tro och får inte tvivlet att försvinna utan det växer snarare. Det är därför viktigt att det finns utrymme i församlingen för att diskutera, och resurser för att ge svar på de frågor som ställs.

Både i Gamla och Nya testamentet diskuteras tvivel öppet. Bibelns författare hymlar inte med besvärande frågor eller rena anklagelser mot Gud. Tvivel är inte som en smittsam sjukdom eller rabiessmittad hund som ska hållas inlåst. Visst är det så, skriver Habermas (1999), att ifrågasättande av tron kan spridas till andra. Men att finna goda, bibliska och hållbara svar på frågorna kan också smitta! Att gemensamt undersöka den kristna trons hållbarhet i t ex en bokcirkel eller studiegrupp kan vara ett mycket effektivt sätt att få tron att växa. Det finns gott om apologetiska resurser som man kan använda sig av.

Myt 5: Tvivel försvinner om jag bara studerar mer

Jag tror att CS Lewis är något viktigt på spåren när han skriver att de flesta människor inte tänker helt förnuftigt. “På förnuftsplanet är jag exempelvis fullkomligt övertygad om att jag inte kommer att kvävas av narkosen och att legitimerade kirurger inte börjar operera innan jag är sövd. Men det hindrar inte att jag grips av en barnslig skräck när jag ligger där på britsen och de sätter den där hemska masken över ansiktet på mig. …. Det är inte förnuftet som berövar mig min tro: tvärtom, min tro bygger på förnuftet. Det är min fantasi och mina känslor som berövar mig tron. Striden står mellan tro och förnuft å ena sidan och känsla och fantasi å den andra.” (2010, 163) 

Tvivel handlar sällan enbart om fakta. Det finns ofta sakfrågor inblandade men det är oftast inte hela bilden. Emotionella och viljemässiga faktorer spelar in i tvivlet, helt enkelt för att vi är kännande och viljande varelser. Att studera mer och undersöka fakta kan ofta hjälpa kortsiktigt, och har, tror jag, en mycket god förebyggande funktion – den som är förberedd och vet varför tron fungerar och bär kan hantera tvivlet bättre. Men när tvivlet kommer över en krävs det mer än intellektuella bevis. Här är relationerna och församlingen viktig. Det har visat sig att tvivel inte sällan bottnar i och förvärras av upplevt negativa interaktioner med andra församlingsmedlemmar (Krause och Ellison 2009). Lösningen på detta är förstås inte att studera mer bibelarkeologi eller metafysik (även om det är nyttigt och intressant) utan att man ordnar upp sina relationer. Samuel Svensson har nyligen i ett blogginlägg lyft vikten av relationer. Vi påminns där om att det är genom enhet med varandra som världen ser vem Jesus är. Enhet mellan kristna är en form av apologetik som jag tror alltför ofta har negligerats av oss som är intresserade av trons intellektuella delar.

Det finns en annan aspekt av detta också som filosofen Alvin Plantinga har lyft fram. Plantinga påtalar att det finns de som menar att kristen tro är irrationell därför att den saknar bevis och andra som menar att kristen är rationell därför att det finns gott om bevis. Plantinga ifrågasätter grundpremissen i båda dessa påståenden, dvs att kristen tro kräver bevis för att vara rationell. I stället menar han att tron på Gud är en så pass grundläggande tro att den kan vara fullt rationell helt i frånvaro av bevis. Man kan jämföra med tron att det finns andra medvetanden förutom mitt eget eller att världen runt omkring mig är verklig. Sådana grundläggande trosuppfattningar kan inte bevisas i strikt mening (tänk på Matrix), men betraktas ändå som fullt rationella. På samma sätt, menar Plantinga, är den kristna tron fullt rationell även om det inte hade funnits övertygande argument (vilket Plantinga menar att det ändå finns) för tron på Gud är precis lika grundläggande som tron på att den yttre världen är verklig.

Vår kristna övertygelse om Guds existens grundar sig i den Helige Andes inre vittnesbörd. Det är på så sätt vi vet att Gud finns. Yttre argument används för att visa på den kristna trons sanning, men de yttre argumenten kan inte ersätta den Helige Ande och bör inte utgöra grunden för vår tro. För Bibelns folk var Gud inte en inferens eller slutsats, utan en levande erfarenhet. Det är denna Gud vi tror på. En Gud som väljer att göra sig känd för oss och som låter sig finnas om vi söker honom med ett öppet sinne. Det räcker alltså inte att se till enbart intellektet, även de emotionella, viljemässiga och andliga aspekterna måste hanteras. Detta görs bäst tillsammans med andra kristna och därför är gemenskapen viktig.

Slutsats

Det finns många missförstånd kring tvivel. Det är för det första viktigt att ställa en korrekt diagnos. Tvivel är inte otro och det är inte tro. Men det är en del av hur tron fungerar för tänkande människor (vilket inkluderar alla människor). Att kritiskt fundera kring sina uppfattningar är viktigt inom varje genom­tänkt livsåskådning, inte bara kristendomen. För det andra är det viktigt att förstå tvivlets orsaker: Det är sällan enbart intellektuellt utan det finns emotionella, viljemässiga och andliga aspekter också. Detta gäller inte bara det tvivel som drabbar kristna utan även en skeptiker kan avfärda rationella argument med att man inte vill att det ska finnas någon Gud. För det tredje behövs en adekvat behandling av tvivlet: Vi har lyft vikten av att söka svar på frågorna snarare än att undertrycka eller förneka tvivlet. Relationer, möjlighet att lyfta frågor och bön är också viktigt. Tvivelförebyggande åtgärder kan bestå av bibelstudier och samtal. Detta kan ge en god grund för att lättare hantera tvivel när det dyker upp. 

Apologetiken är en naturlig medicin för att hantera tvivel, både förebyggande och i det akuta tillståndet. Jag gick själv igenom tvivel för några år sedan efter att ha varit med i ett destruktivt kristet sammanhang. Jag över­vägde alternativen – ateism, islam, buddhism, etc. I det läget var apologetiken värdefull för jag visste redan att den kristna tron är den bästa förklaringen till verkligheten: Gud existerar, Jesus har uppstått och Bibeln är trovärdig. Andra människors felaktiga beteenden kan inte förändra detta. I detta läge, och i andra lägen när tvivlet blir verkligt, är apologetik är inte något teoretiskt, abstrakt eller esoteriskt. Den är praktisk och konkret.

Kyrkan behöver apologetik, kristna behöver svar. Johannes Döparen, som tidigare frimodigt förkunnat Guds lamms ankomst, satt i fängelse. Kanske väntade han på att bli avrättad när han började tvivla på om Jesus verkligen var den som skulle komma. Vad svarade Jesus? Sök inom dig så kommer du att känna det? Bry dig inte om tvivlet, bara tro! Nej, Jesus gav honom skäl: Blinda ser, lama går, döva hör. Detta är vad apologetik handlar om.

Fotnot

1.  ”But there is no permanence in doubt; it incites the mind to closer inquiry and experiment, from which, if rightly managed, certainty proceeds, and in this alone can man find thorough satisfaction.” (Eckermann 1906, 298)

Referenser

Eckermann, Johann Peter. 1906. Conversations of Goethe. Da Capo Press.

Groothuis, Douglas. 2022. Christian Apologetics: A Comprehensive Case for Biblical Faith. IVP Academic.

Guinness, Os. 1996. God in the Dark: The Assurance of Faith Beyond a Shadow of Doubt. Crossway.

Habermas, Gary R. 1999. The Thomas Factor: Using Your Doubts to Draw Closer to God. B & H Pub Group.

Krause, Neal, och Christopher G. Ellison. 2009. ”The Doubting Process: A Longitudinal Study of the Precipitants and Consequences of Religious Doubt”. Journal for the Scientific Study of Religion 48 (2): 293–312.

Lewis, C. S. 2010. Kan Man Vara Kristen? Libris.

Tennyson, Alfred Lord. 1850. In Memoriam. Edward Moxon.

Tillich, Paul. 1957. Dynamics of Faith. New York: Harper & Row.